Följande scen utspelades igår kring lunchtid när hela familjen kom åkande, med mig bakom ratten, ner för Djurdårdsgatan i Majorna:
Alla pratade i munnen på varandra och det är allmänt trevligt. Precis som det brukar vara. Halvvägs ner på gatan vrålar Josefine plötsligt rätt ut:
J: HERRE-GUUUUD!!
Varpå jag rycker till, och i chocken hinner tänka att nu blir vi påkörda eller utplånade i något annat hemskt trafikrelaterat trauma...
J: VILKA PATTAR den hunden hade. Såg du?
M: Eh va?
J: Ja men alltså, det var det mest groteska jag har sett. Som ett juver, med riktiga spenar. Rosa.
M: Åh, fyfan...
J: Vänd om!
M: Va?
J: Vänd om. Du måste se hundpattarna.
M: Ameh, vaffan. Nej.
S: Jooo pappa, vänd om.
T: Vänd.
J: Kom igen nu kör runt.
M: är ni helt sjuka i huvudet eller?
J, S och T i kör: Väääääänd om!!
M: Jajaja, fan vad sjukt detta är.
Sedan tar jag vänster på Amiralitetsgatan och vänster igen uppför Kommendörsgatan. Stämningen är hetsig i bilen. Josefine skrattar så att hon nästan kissar på sig och Stella och Tintin verkar tycka att detta är det festligaste som har hänt. Jag kör som en dåre. Hela vägen upp för gatan men inser att där är enkelriktat och att jag måste vända.
M: FAAAN, enkelriktat.
J: Gör det bara. Kör. Det är värt det.
M: Nej, jag måste vända.
S: Nej kom igen, gör det pappa... jag vill också se hundpattarna.
J: Hahahahahaaaaa
Vid det här laget är Stella så allierad med Josefine att hon håller med om vad som helst utan att ens veta vad det är Josefine föreslår att jag ska göra ska göra. Tintin vansinnesskrattar i baksätet och jag vänder trots protester och kör i en rasande fart ner igen för Kommendörsgatan och tar höger in på Koopmansgatan. Jag känner mig som en flyktbilsförare när jag kör som om jag hade halva poliskåren efter mig. När vi kommer fram till korsningen pekar Josefine upp för gatan och långt där uppe kan jag se att en hund och dess husse har bytt sida. Nu är goda råd dyra. Jag svänger ut och trycker plattan i botten.
J: DÄR är den, skynda dig. Du vill inte misa det här.
S: Skynda dig pappa.
M: Ja ja jag håller ju på.
J: Faaan också. De går in på gården.
S: Neeeej
T: Neeeeeeeeej.
M: Det var då satan, men de kanske bara genar!?
Jag tog höger in på Oljekvarnsgatan och körde fram till Kommendörsgatan, men varken hunden eller hundägaren kom gående. Vi hade missat vår chans och besvikelsen var total. Det var kört och det var bara att inse det faktum att dagen troligen inte skulle bjuda på någon freakshowupplevelse (utöver den som just utspelats i vår franska kombi) och gå vidare. Inte gräva ner sig. Och trots en massiv förarinsats, värdig Bullitt, i en stressituation som hade medfört ett adrenalinpåslag av guds nåde hos samtliga familjemedlemmar, så höll vi oss lugna och stack och fikade. Som om ingenting hade hänt.
Först idag, med lite distans till det hela inser jag hur fruktansvärt jävla skruvad hela den scenen skulle framstå om vi hade sett den i en film. Men just där och just då var det fullständigt naturligt. För hela familjen. Att unisont släppa allting och göra precis vad som helst för att få en glimt av de fantastiskt groteska hundpattarna (ett ord jag för övrigt inte ens i min vildaste fantasi skulle ha trott mig få höra komma ur Josefines mun). Det är ändå lite fint på något sätt.
söndag, oktober 21, 2012
fredag, oktober 19, 2012
Måns & Afrikat
Måns hälsar att han mår bättre igen. Det gör mig glad. Jag gillar Måns. Seriöst.
Bättre, undrar ni?
Jo, så här ligger det till. Måns har varit i Afrika. Igen. Sveriges stolthet, sång- och dansmannen Måns Zelmerlöv med familj har varit och laddat batterierna i den världsdel han nu har såpass mycket historia med nu att man nästan skulle kunna drista sig till att påstå att han har sina rötter där. Den här gången var det Zambia, Botswana, Namibia som stod på menyn, och så Sydafrika såklart. Men den här gången var det varken livsglädjen eller misären som satte guldkant på semestrandet för familjen Zelmerlöv, utan en otäck jävla feber som sänkte Måns så att han fick läggas in i Malmö. Men nu är han i alla fall bättre. Så nu vet ni det.
Till dig Måns: Skönt att höra att du är på bättringsvägen, och vad är det nu man brukar säga... skånskt krut förgås inte av lite tropisk skit. High five!
Och till er andra: Vad har vi då egentligen lärt oss av det här?
1. Måns gillar verkligen Afrika och INGET stoppar honom från att åka dit gång på gång. Varken sviterna av blodiga inbördeskrig eller riskerna för mystiska insjuknanden.
2. När Måns Zelmerlöv mår dåligt tvekar Expressen inte en sekund på att avsätta lika mycket redaktionsresurser som vid mordet på Olof Palme (källa: screenshot från bild-bylinen nedan) för att säkerställa att "breaking news" av denna art får den balanserade bevakning de förtjänar.
Läs tidigare delar i följetongen Måns & Afrikat här:
Del 1 >>
Del 2 >>
Bättre, undrar ni?
Jo, så här ligger det till. Måns har varit i Afrika. Igen. Sveriges stolthet, sång- och dansmannen Måns Zelmerlöv med familj har varit och laddat batterierna i den världsdel han nu har såpass mycket historia med nu att man nästan skulle kunna drista sig till att påstå att han har sina rötter där. Den här gången var det Zambia, Botswana, Namibia som stod på menyn, och så Sydafrika såklart. Men den här gången var det varken livsglädjen eller misären som satte guldkant på semestrandet för familjen Zelmerlöv, utan en otäck jävla feber som sänkte Måns så att han fick läggas in i Malmö. Men nu är han i alla fall bättre. Så nu vet ni det.
Till dig Måns: Skönt att höra att du är på bättringsvägen, och vad är det nu man brukar säga... skånskt krut förgås inte av lite tropisk skit. High five!
Och till er andra: Vad har vi då egentligen lärt oss av det här?
1. Måns gillar verkligen Afrika och INGET stoppar honom från att åka dit gång på gång. Varken sviterna av blodiga inbördeskrig eller riskerna för mystiska insjuknanden.
2. När Måns Zelmerlöv mår dåligt tvekar Expressen inte en sekund på att avsätta lika mycket redaktionsresurser som vid mordet på Olof Palme (källa: screenshot från bild-bylinen nedan) för att säkerställa att "breaking news" av denna art får den balanserade bevakning de förtjänar.
Läs tidigare delar i följetongen Måns & Afrikat här:
Del 1 >>
Del 2 >>
torsdag, oktober 18, 2012
Avdelningen: Saker mina vänner har i bagaget
Igår efter jobbet skulle jag få skjuts hem av O (som för övrigt vill vara anonym). Innan vi hoppade in i bilen skulle han bara lägga sin väska i bagageutrymmet och det var då jag fick syn på det här:
O åker alltså omkring med en fullt fungerande men liten liten bensindriven motorcykel i bakluckan på sin bil. Absolut inget konstigt med det. Själv har jag en resesäng, en filt, en tom pet-flaska och ett bouleset i min bil.
Vad har ni för skit i bagaget?
O åker alltså omkring med en fullt fungerande men liten liten bensindriven motorcykel i bakluckan på sin bil. Absolut inget konstigt med det. Själv har jag en resesäng, en filt, en tom pet-flaska och ett bouleset i min bil.
Vad har ni för skit i bagaget?
onsdag, oktober 17, 2012
Regel nr 1: Jiddra aldrig med företag som baserar hela sin affärsidé på mens
Den 8 oktober postade britten Richard Neill följande inlägg på Bodyforms (Libresse) facebook-vägg:
Och igår kom svaret:
Tipstack: Familjen Nordstierna
Och igår kom svaret:
Tipstack: Familjen Nordstierna
Parkeringsgudarna är med mig
Det började i fredags eftermiddag. Fredagar är den absolut värsta parkeringsdagen. Då är folk som galna. De slutar tidigare bara för att hinna hem och knipa en bra plats som de sedan kan sitta och tjuvhålla på hela helgen. Kommer man körande efter kl 16 på en fredag är det per definition lögn i helvetet att lyckas få en plats inom rimlig radie.
Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.
Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.
Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.
När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.
Vilken jävla kickstart på helgen.
Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.
Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.
Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.
Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.
Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.
När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.
Vilken jävla kickstart på helgen.
Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.
Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.
onsdag, oktober 10, 2012
I vetenskapens namn är (nästan) allt tillåtet
Jag gjorde det. Efter moget övervägande tog jag mod till mig och kastade mig ut i vetenskapens förunderliga värld. Jag har genomfört det superavancerade och mycket riskabla experimentet jag talade för några inlägg sedan. Detta trots att ett flertal ledande forskare vid CERN-laboratoriet har hört av sig och uttryckligen avrått mig från att gå vidare med ett så oprövat och kontroversiellt metafysiskt experiment som att köra världens tjockaste gangster Victor Joseph Espinoza genom Fatbooth-appen. Det har skapat stor oro runt om i världen eftersom ingen har kunnat förutse resultatet. Det har talats om att krafter som får Stephen Hawkings svarta hål att framstå skrattretande skulle kunna sättas i rullning. Jag, rent teoretiskt skulle ju i princip vad som helst kunna hända. Men någon måste ju våga tänja gränser också och varför ska inte jag vara den någon?
Så... Fuck art. Lets do some science:
Hemligheten bakom experimentet är i grund och botten rätt simpel: E=mc²+Fatbooth©
Jag har alltså använt mig av en modifierad version av Einsteins gamla relativitetsteoriformel E=mc², som anger relationen mellan energin (E) hos Espinozas kropp, och dess massa (m), med hjälp av ljushastigheten i vakuum i kvadrat (c²) och slutligen adderat lite klassisk Fatboothmagi.
1. Jag började alltså plocka fram Victor Joseph Espinozas odödliga mugshot (redan en modern klassiker) där han ser ut att ha svalt en hel back med Skogaholmslimpor.
2. Jag startade mirakelmaskinen Fatbooth i min mobil, laddade in bilden och körde igång själva tjockifieringsprocessen. Ett matematiskt hästjobb. Jag kände hur luren frustade av ansträngning och hur dess processor började gå på högvarv. Den svettades, precis som man gör efter en brutal kalorikoma. Spänningen var olidlig.
3. Men till slut presenterades resultatet:
Resultat: En go gäng Sannfinländare.
Förbluffad av min upptäckt provade jag igen... och igen... och igen. Varje gång en ny Sannfinländare. Mycket förvånande, men så är det ju med vetenskapen ibland. Den kan gäcka en till förbannelse.
Så... Fuck art. Lets do some science:
Hemligheten bakom experimentet är i grund och botten rätt simpel: E=mc²+Fatbooth©
Jag har alltså använt mig av en modifierad version av Einsteins gamla relativitetsteoriformel E=mc², som anger relationen mellan energin (E) hos Espinozas kropp, och dess massa (m), med hjälp av ljushastigheten i vakuum i kvadrat (c²) och slutligen adderat lite klassisk Fatboothmagi.
1. Jag började alltså plocka fram Victor Joseph Espinozas odödliga mugshot (redan en modern klassiker) där han ser ut att ha svalt en hel back med Skogaholmslimpor.
3. Men till slut presenterades resultatet:
Resultat: En go gäng Sannfinländare.
Förbluffad av min upptäckt provade jag igen... och igen... och igen. Varje gång en ny Sannfinländare. Mycket förvånande, men så är det ju med vetenskapen ibland. Den kan gäcka en till förbannelse.
tisdag, oktober 09, 2012
Epic retardness
Det är verkligen lustigt att vissa människor blir så himla till sig i brallan när man reagerar på uppenbar idioti att de bara måste komma på något för att kväsa en. Det är nästan ännu lustigare att utgångspunkten för deras försök till smädelse nästan alltid bottnar i någon slags beklagande över att man är för politiskt korrekt eller moraliserar. Trots att de inte ens är kapabla till att förstå innebörden av begreppen så är det värsta de kan komma på. Brrr... jag ryser, vilken förolämpning.
I förra inläggets kommentarsfält fick jag plötsligt erfara prov på så otroligt koncentrerad nivå av utvecklingsstörning att jag vill ägna ett alldeles eget inlägg åt det.
Låt mig presentera:
Stina sa...
Usch och fy för denna jäkla fruktansvärt rädda PK-hållningen du kör nu Mr M! Så länge ni PK-töntar från majorna och liknande söderkisar orkar hålla på och tro att någon i dagens samhälle någonsin menar något rastistiskt med att kalla någon för neger, svartskalle, guling, viting eller what so ever... Näää gå och göm er tills vi alla förstår att det är helt OK att vara t.ex. "svarting",hade gärna varit det själv by nature så hade jag sluppit att sola. FATTA någon gång att svarting, neger, indian, vit är olika hudtyper - inget annat. Det ska inte finnas något fult i negerordert. Helt galet att jag ska behöva förklara det för er barn här! Usch och fy igen!
---
bloggare på icedaniel.se sa...
Fan vilken skön moralblogg. Ord sån inte bör användas är givetvis svarting. Men att alltid märka ord hela tiden och förstora upp allting. Visst ska man vårda sitt språk i offentliga sammanhang, men man kan också tagga ner lite. Vissa påstår ju att viklök borde byta namn men det skiter jag i om det heter viklök eller inte. Ber Bosse om ursäkt och lovar att inte använda sån ord på läktaren så är väl det ok. Eller ?
---
Anonym sa...
Nästa gång man möter Bosse på stan kan man ju säga "bög" till honom. Det är inte nedsättande i min mening. Dessutom är han ju homosexuell. Han har ju haft ihop det med han Svan som har gester med gäster. Bra skrivet för övrigt.
---
I förra inläggets kommentarsfält fick jag plötsligt erfara prov på så otroligt koncentrerad nivå av utvecklingsstörning att jag vill ägna ett alldeles eget inlägg åt det.
Låt mig presentera:
Stina sa...
Usch och fy för denna jäkla fruktansvärt rädda PK-hållningen du kör nu Mr M! Så länge ni PK-töntar från majorna och liknande söderkisar orkar hålla på och tro att någon i dagens samhälle någonsin menar något rastistiskt med att kalla någon för neger, svartskalle, guling, viting eller what so ever... Näää gå och göm er tills vi alla förstår att det är helt OK att vara t.ex. "svarting",hade gärna varit det själv by nature så hade jag sluppit att sola. FATTA någon gång att svarting, neger, indian, vit är olika hudtyper - inget annat. Det ska inte finnas något fult i negerordert. Helt galet att jag ska behöva förklara det för er barn här! Usch och fy igen!
---
bloggare på icedaniel.se sa...
Fan vilken skön moralblogg. Ord sån inte bör användas är givetvis svarting. Men att alltid märka ord hela tiden och förstora upp allting. Visst ska man vårda sitt språk i offentliga sammanhang, men man kan också tagga ner lite. Vissa påstår ju att viklök borde byta namn men det skiter jag i om det heter viklök eller inte. Ber Bosse om ursäkt och lovar att inte använda sån ord på läktaren så är väl det ok. Eller ?
---
Anonym sa...
Nästa gång man möter Bosse på stan kan man ju säga "bög" till honom. Det är inte nedsättande i min mening. Dessutom är han ju homosexuell. Han har ju haft ihop det med han Svan som har gester med gäster. Bra skrivet för övrigt.
---
Sluta dalta med Bo Hansson
Kollade in Jenny Strömstedts pratshow igår kväll. Det vara egentligen uppföljningen av hennes lilla "konflikt" med Pelle Hellström från Nordpolen som drog. Det var för övrigt ganska kul. Störde mig inte alls på honom längre. Tvärtom. Nästan.
I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.
Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.
Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.
Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:
– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.
Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.
Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.
Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.
I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.
Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.
Med Bo Hanssons logik skulle Statens institut för rasbiologi fortfarande ha existensberättigande.
Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.
Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:
– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.
Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.
Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.
Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.
måndag, oktober 08, 2012
En liten fundering bara...
Det finns ju ett ordspråk som lyder: "Fat people are hard to kidnap". Men det verkar inte helt smidigt att väga 200 pannor och ge sig in i kidnappningsbranschen heller.
Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.
Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.
Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.
Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.
Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.
Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.
fredag, oktober 05, 2012
Men borra då!!
Det byggs om rätt rejält här på kontoret, vilket så klart innebär en helvetes massa lidande för alla inblandade. Det har pågått en längre tid men idag verkar kulmen ha nåtts med någon slags borrfestival av guds nåde. Ljudet av ettrig metall som långsamt äter sig in i betongen smeker ungefär lika skönt som polisbatonger i huvudet på mig. Det måste vara den ultimata stressoren för mig. Jag skulle kunna utstå fysisk tortyr minst fem gånger bättre än borrljud. Mycket kan jag ta, men ljudet av ett utdraget borrande i betong tvingar ut mitt psyke på en känslomässig villofärd i tvivelaktiga sumpmarker. Det tar mig igenom så många faser av dålighet att det knappast ens går att redovisa i text.
Ju längre ljudet pågår desto värre känner jag hur det brinner i huvudet på mig. Till slut brister dammen och släpper loss ett eldhav inom mig. Min kropp formligen vibrerar av alla stresshormoner som pumpas ut i mitt system med samma intensistet som själva borrljudet. Det är som att långsamt bli släpad mot kanten på ett avgrundsdjupt jordhål.
Precis när man tror att man ska sugas ner i helvetet så upphör ljudet lika tvärt. Kvar är en märklig hybrid mellan total tomhet och formidabel stress. Långsamt klingar det av och precis när man tror att man kan slappna av så tar borrandet vid igen (kanske i en ny tonart) och ödelägger lugnet. Detta pendlande mellan känslolägen gör mig till en trött, en mycket mycket trött man.
Nu går jag hem.
Och om några grannar får för sig att borra i helgen får ni läsa om det i tidningarna. Fanimej.
Ju längre ljudet pågår desto värre känner jag hur det brinner i huvudet på mig. Till slut brister dammen och släpper loss ett eldhav inom mig. Min kropp formligen vibrerar av alla stresshormoner som pumpas ut i mitt system med samma intensistet som själva borrljudet. Det är som att långsamt bli släpad mot kanten på ett avgrundsdjupt jordhål.
Precis när man tror att man ska sugas ner i helvetet så upphör ljudet lika tvärt. Kvar är en märklig hybrid mellan total tomhet och formidabel stress. Långsamt klingar det av och precis när man tror att man kan slappna av så tar borrandet vid igen (kanske i en ny tonart) och ödelägger lugnet. Detta pendlande mellan känslolägen gör mig till en trött, en mycket mycket trött man.
Nu går jag hem.
Och om några grannar får för sig att borra i helgen får ni läsa om det i tidningarna. Fanimej.
måndag, oktober 01, 2012
Avslöjande: Jula hatar människor som inte har internet
Efter mitt förrförra inlägg snokade jag runt lite till på the interwebz och det visade sig snabbt att den besvikne slöjdläraren Roland från Borlänge varken var ensam eller först med att gå ut i lokalpress och hänga ut Jula som de satans internetsvin de är.
Nä. Det visade sig även att när Anna-Stina Wermelin, 83 år från Karlstad, satt i godan ro och bläddrade i Julakatalogen så fann hon minsann ett erbjudande på en gräsklippare som föll henne väl på läppen. En sån där smidig sak som startar med bara ett knapptryck, vilket var pattperfa eftersom hon inte orkar dra igång en motor med det klassiska snöret. Priset var asbra så hon åkte till Jula vör att sätta sprätt på pensionen. Gott så. Väl där blev Anna-Stina dock informerad om att hon kunde få den till ännu bättre pris om hon gick med i deras kundklubb. Men Anna-Stina har ju varken internet eller e-post och då vet vi ju alla hur det går... eller INTE går.
"Anna-Stina kontaktade Julas kundtjänst men fick samma besked där och hon känner sig lite diskriminerad.
– Det låter ju inte klokt. Det är ju inte alla* som har internet eller e-post."
Ska det verkligen vara så här Jula?
Lägg av med det här och försök å skit i alla de här nymodigheterna, försök å få det som har varit gammalt å fungera först, innan ni ger er in på alla de här internet-helvetena och jävla skit'n. Och tekniken hit och sms dit och jävla skit hit och dit!!?
Det är smått fantastiskt att den här lilla historien fick gå i tryck. Jag är verkligen förbluffad. Dels för att Anna-Stina redan var asnöjd med erbjudandet men lackade ur såpass när hon insåg att hon inte kunde snika till sig extra rabatt och genast ringde till Värmlands Folkblad. Men också för att det verkligen är helt jävla otroligt hur händelselös verkligheten i Värmland verkar vara att man lyfter den här typen av historier på en helsida.
*bara 97% av befolkningen
Nä. Det visade sig även att när Anna-Stina Wermelin, 83 år från Karlstad, satt i godan ro och bläddrade i Julakatalogen så fann hon minsann ett erbjudande på en gräsklippare som föll henne väl på läppen. En sån där smidig sak som startar med bara ett knapptryck, vilket var pattperfa eftersom hon inte orkar dra igång en motor med det klassiska snöret. Priset var asbra så hon åkte till Jula vör att sätta sprätt på pensionen. Gott så. Väl där blev Anna-Stina dock informerad om att hon kunde få den till ännu bättre pris om hon gick med i deras kundklubb. Men Anna-Stina har ju varken internet eller e-post och då vet vi ju alla hur det går... eller INTE går.
"Anna-Stina kontaktade Julas kundtjänst men fick samma besked där och hon känner sig lite diskriminerad.
– Det låter ju inte klokt. Det är ju inte alla* som har internet eller e-post."
Ska det verkligen vara så här Jula?
Lägg av med det här och försök å skit i alla de här nymodigheterna, försök å få det som har varit gammalt å fungera först, innan ni ger er in på alla de här internet-helvetena och jävla skit'n. Och tekniken hit och sms dit och jävla skit hit och dit!!?
Det är smått fantastiskt att den här lilla historien fick gå i tryck. Jag är verkligen förbluffad. Dels för att Anna-Stina redan var asnöjd med erbjudandet men lackade ur såpass när hon insåg att hon inte kunde snika till sig extra rabatt och genast ringde till Värmlands Folkblad. Men också för att det verkligen är helt jävla otroligt hur händelselös verkligheten i Värmland verkar vara att man lyfter den här typen av historier på en helsida.
*bara 97% av befolkningen
söndag, september 30, 2012
30:e september
Firar årets viktigaste dag med en mils löpning, entrecote, ett par glas rött och Sons of Anarchy (S03E03). Det borde ni också göra.
torsdag, september 27, 2012
Passa dig Internet, för här kommer Rolle och han är jävligt förbannad
Fan vad Sverige är bra ändå. Visst finns det mycket som är röv här, såpass mycket röv att det mer eller mindre blivit en gängse inställning, att man i allmänhet ogärna vill förknippas med att bete sig "svenskt". Men det finns också något alldeles fantastiskt i den svenska folksjälen. Besvikelsen.
I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en.
Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.
Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.
Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.
Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.
I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en.
Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.
Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.
Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.
Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.
måndag, september 24, 2012
måndag, september 17, 2012
Kontrast-tv
På en och samma vecka (förra) hade två favoritserier säsongpremiär. Sons of Anarchy och Downton Abbey. Själv har jag bara sett första säsongen av den sistnämnda men jag älskar dem båda. De delar exakt samma beroendeframkallande storslagenhet men existerar liksom inte ens i samma universum. Det roliga är att båda är helt omöjliga att slita sig ifrån men ingredienserna som bygger upp spänningen, får dig att häpnas, förfäras och anlägger en matta av gåshud är så diametralt olika. Kontrast-tv när det är som allra bäst.
SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.
Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.
SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.
Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.
onsdag, september 12, 2012
Det ynkligaste marknadsföringsknepet någonsin
Jag har noterat att det verkar ha uppstått en slags marknadsföringstrend i kapitalstarka verksamheter på mindre orter. En trend som går klädd i illa sittande välgörenhetskostym och som gör mig både illamående och upprörd.
Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?
Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:
Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.
Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?
Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.
Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.
Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.
Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.
I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.
Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.
Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:
Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito.
Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?
Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:
Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.
Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?
Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.
Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.
Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.
Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.
I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.
Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.
Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:
Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito.
tisdag, september 11, 2012
måndag, september 10, 2012
Videokul 3.0
Minns ni den gamla godingen Ansiktsburk? Ett videoklipp vars url spreds som en löpeld via mail långt före YouTubes födelse. Den bestod av en arabisk låt med tillhörande råpajigt bildspel där twisten var att man hade subtitlat den till svenska (baserat på vad det lät som att han sjöng om det hade varit svenska). Jag älskade Ansiktsburk och minns att jag paralyserades av den briljans någons hjärna besatt som kommit på något så alldeles makalöst fantastiskt. Jag tror att det var första gången jag verkligen förstod nyttan med internet.
Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.
Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.
Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.
Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.
tisdag, september 04, 2012
Ger man dem lillfingret så tar de hela skärmen
Igår när jag satt i godan ro och ägnade mig åt lite vanligt hederligt tv-meteorologförakt dök det plötsligt upp en massa ilskna, vredgade nästintill bindgalna kvinns som bokstavligt talat härjade vilt i mitt kommentarsfält. Helt oprovocerat började de spamma mitt kommentarsfält i vad som tycktes vara någon slags väl planerad och otäckt synkroniserad hatattack. Jag blev stum. Och chockades såklart djupt. Vad hade JAG gjort för att förtjäna ett sådant kränk?
Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.
Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.
När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.
Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.
Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.
Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.
När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.
Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.
måndag, september 03, 2012
Världens omodernaste yrke
Tv-meteorolog. Känn på det. Ta in det. Fundera på det men ge fan i att smaka på det.
Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.
Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.
Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.
Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?
Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.
Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.
Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.
Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.
Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?
Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.
onsdag, augusti 29, 2012
Skomakare bliv vid din läst
Skändade mitt bankkonto genom att köpa mig ett par italienska skinnskor när vi var i Berlin för några veckor sedan. Väl hemma hann jag halka runt på dem hemma i gruset under en dag innan jag blev upplyst om att man alltid ska lämna in dem för omsulning. Alltid. Skinnsulor pallar tydligen inte den göteborgska fukten från helvetet. Inte så konstigt. Vem gör det?
I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.
Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.
Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.
Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.
Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.
Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.
Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.
Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.
Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.
I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.
Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.
Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.
Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.
Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.
Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.
Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.
Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.
Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.
måndag, augusti 27, 2012
Mikael gillar...
Människor som pratar om sig själva i tredje person.
Jag har kommit på att jag på något skruvat jävla sätt har börjat uppskatta när människor lägger till med den i allmänhet annars så bespottade (o)vanan, egenskapen eller kalla det vad ni vill, att tala om sig själva i tredje person. Inte bara skådespelare, rockstjärnor och andra råoffentliga personer. Kanske särskilt inte dem. Nej jag menar helt vanliga oansenliga människor. Det är så konstigt men samtidigt så väldigt underhållande. Jag blir alldeles till mig av förtjusning när det händer. Det är så rysligt normbrytande. Man balanserar liksom på gränsen mellan sunt förnuft- och fullt utblommad sinnessjukdom. Och det är kanske... karaktärsdanande. Eller något.
Funderade lite på att själv lägga till med men jag tror inte jag har vad som krävs. Josefine reagerade med avsmak i blicken när jag presenterade förslaget. Så jag vek ner mig. Jag är nog inte direkt vad man brukar kalla tredjepersonsmaterial. Är liksom inte tillräckligt mentalt stark och jag misstänker att det ganska snabbt (läs asomgående) skulle medföra mer ris än ros.
Men bara av tanken på att t.ex. min skötsamme granne Ingmar plötsligt skulle ha börjat applicera tredjepersonsvinkeln på sig själv när man springer på honom i tvättstugan är lätt svindlande:
Nu vill Ingmar ha tillgång till maskinerna. Annars blir Ingmar arg. Hör du det? Det är Ingmars tur att tvätta nu. Ingmar har massor av tvätt att tvätta idag...
Så jävla gött!
Jag har kommit på att jag på något skruvat jävla sätt har börjat uppskatta när människor lägger till med den i allmänhet annars så bespottade (o)vanan, egenskapen eller kalla det vad ni vill, att tala om sig själva i tredje person. Inte bara skådespelare, rockstjärnor och andra råoffentliga personer. Kanske särskilt inte dem. Nej jag menar helt vanliga oansenliga människor. Det är så konstigt men samtidigt så väldigt underhållande. Jag blir alldeles till mig av förtjusning när det händer. Det är så rysligt normbrytande. Man balanserar liksom på gränsen mellan sunt förnuft- och fullt utblommad sinnessjukdom. Och det är kanske... karaktärsdanande. Eller något.
Funderade lite på att själv lägga till med men jag tror inte jag har vad som krävs. Josefine reagerade med avsmak i blicken när jag presenterade förslaget. Så jag vek ner mig. Jag är nog inte direkt vad man brukar kalla tredjepersonsmaterial. Är liksom inte tillräckligt mentalt stark och jag misstänker att det ganska snabbt (läs asomgående) skulle medföra mer ris än ros.
Men bara av tanken på att t.ex. min skötsamme granne Ingmar plötsligt skulle ha börjat applicera tredjepersonsvinkeln på sig själv när man springer på honom i tvättstugan är lätt svindlande:
Nu vill Ingmar ha tillgång till maskinerna. Annars blir Ingmar arg. Hör du det? Det är Ingmars tur att tvätta nu. Ingmar har massor av tvätt att tvätta idag...
Så jävla gött!
Lite oprovocerat kulturtipsande
Efter att förra veckan ha pundat skräp-tv tänkte jag passa på att tipsa om tre bra grejer jag sett och läst på sistone:
1. Film: Take This Walz
En bitterljuv relationshistoria om Margo (Michelle Williams) som under en resa blir förtjust i en främling (Luke Kirby) som heter Daniel och visar sig bo tvärs över gatan. Daniel blir lika förtjust tillbaka. Problemet är bara att Margo är gift med Lou (Seth Rogen) och egentligen har det rätt bra.
Men hur bra är "rätt bra" egentligen? Räcker det för att leva ett helt liv tillsammans med den ganska sorglöse kycklingskokboksförfattaren Lou? Det räcker i alla fall för att hon inte ska kunna motstå att fantisera om och lära känna sin lätt stalkande granne lite närmare.
Michelle Williams har sedan fantastiska Blue Valentine lyckats bli lite av en expert i ämnet uppbrott på film. Hon gör det bra. Man kan känna hennes ångest hela vägen ut i tv-soffan och jag gillar verkligen stämningen rakt igenom. Den är rörande och lågmäld. Det är också skönt att se en annan mer seriös sida av Seth Rogen, som förvisso började skrapade lite på den emotionella ytan redan i cancerkomedin 50/50.
Betyg: 3+
2. Film: Weekend
Jag tror att Weekend är den första film jag sett där det inte görs en grej av att det är en homosexuell relation det handlar om. Och det är otroligt frigörande. Homosexualiteten problematiseras inte. Det är ingen komma-ut-film. De lever inte under förföljelse eller något annat hot. Den avdramatiseras inte heller genom att göra dem lustiga eller quirky. De är roliga precis som de är och det är kort och gott en varm och innerlig film om kärlek. Gränsöverskridande.
Årets bästa film. Kanske den bästa på flera år. Det är stora ord men jag tycker den håller för det. Den är extremt dialogdriven och avskalad från visuella effekter. Det är innehållet som är effekten. En konst i sig.
Betyg: 5
3. Bok: Fallet Thomas Quick
Äntligen! Igår lade jag vantarna på Hannes Råstams sista journalistiska mästerverk, "Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare", där han nystar upp Sveriges genom tiderna största rättshaveri. Nu har jag bara läst drygt 100 sidor i den men den är så satans bra att jag tappar andan. Kan inte sluta läsa den. Den är spännande som en riktigt välskriven thriller. En nagelbitare. Samtidigt är den skrämmande ur flera perspektiv. Dels för att man ingående får inblick i hur myten om Sveriges värsta seriemördare byggdes och blev till sanning. Men också för att de verkliga mördarna fortfarande är fria.
Betyg: – (återkommer, men det lutar åt toppbetyg)
1. Film: Take This Walz
En bitterljuv relationshistoria om Margo (Michelle Williams) som under en resa blir förtjust i en främling (Luke Kirby) som heter Daniel och visar sig bo tvärs över gatan. Daniel blir lika förtjust tillbaka. Problemet är bara att Margo är gift med Lou (Seth Rogen) och egentligen har det rätt bra.
Men hur bra är "rätt bra" egentligen? Räcker det för att leva ett helt liv tillsammans med den ganska sorglöse kycklingskokboksförfattaren Lou? Det räcker i alla fall för att hon inte ska kunna motstå att fantisera om och lära känna sin lätt stalkande granne lite närmare.
Michelle Williams har sedan fantastiska Blue Valentine lyckats bli lite av en expert i ämnet uppbrott på film. Hon gör det bra. Man kan känna hennes ångest hela vägen ut i tv-soffan och jag gillar verkligen stämningen rakt igenom. Den är rörande och lågmäld. Det är också skönt att se en annan mer seriös sida av Seth Rogen, som förvisso började skrapade lite på den emotionella ytan redan i cancerkomedin 50/50.
Betyg: 3+
2. Film: Weekend
Jag tror att Weekend är den första film jag sett där det inte görs en grej av att det är en homosexuell relation det handlar om. Och det är otroligt frigörande. Homosexualiteten problematiseras inte. Det är ingen komma-ut-film. De lever inte under förföljelse eller något annat hot. Den avdramatiseras inte heller genom att göra dem lustiga eller quirky. De är roliga precis som de är och det är kort och gott en varm och innerlig film om kärlek. Gränsöverskridande.
Årets bästa film. Kanske den bästa på flera år. Det är stora ord men jag tycker den håller för det. Den är extremt dialogdriven och avskalad från visuella effekter. Det är innehållet som är effekten. En konst i sig.
Betyg: 5
3. Bok: Fallet Thomas Quick
Äntligen! Igår lade jag vantarna på Hannes Råstams sista journalistiska mästerverk, "Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare", där han nystar upp Sveriges genom tiderna största rättshaveri. Nu har jag bara läst drygt 100 sidor i den men den är så satans bra att jag tappar andan. Kan inte sluta läsa den. Den är spännande som en riktigt välskriven thriller. En nagelbitare. Samtidigt är den skrämmande ur flera perspektiv. Dels för att man ingående får inblick i hur myten om Sveriges värsta seriemördare byggdes och blev till sanning. Men också för att de verkliga mördarna fortfarande är fria.
Betyg: – (återkommer, men det lutar åt toppbetyg)
torsdag, augusti 23, 2012
Den ledsna clownen
Det är oklart varför Ulf Brunnberg hatar kvinnor så mycket. Själv skulle han säkert skylla på sin mamma. Han är tröttsam och ryggmärgen i mig vill hata honom, men jag inser att han bara är en ledsen clown. En gång var han den glada clownen Vanheden. Men det är så längesedan nu.
Jag kan bara tänka mig hur han suttit i sitt lilla ungkarlshål, när telefonen slutat ringa och bortom alla strålkastarljus. Där byggde han upp sin vrede. Alla år i tystnad. Så fick han chansen att göra något och valde att göra feminismen till fiende i primetimeradio. Det funkade. Strålkastarna tändes igen. Han hade hittat ett elixir och äntligen var han någon igen.
Det är möjligt att Ulf Brunnberg lever efter devisen Bättre hatad än bortglömd. Men nu har han snart byggt hela sitt kändisskap på plumpa uttalanden och en åsiktstourettes som är upplockad ur lågbegåvade sumpmarker. Och det är bara för deppigt.
Jag tycker synd om Ulf Brunnberg.
Jag kan bara tänka mig hur han suttit i sitt lilla ungkarlshål, när telefonen slutat ringa och bortom alla strålkastarljus. Där byggde han upp sin vrede. Alla år i tystnad. Så fick han chansen att göra något och valde att göra feminismen till fiende i primetimeradio. Det funkade. Strålkastarna tändes igen. Han hade hittat ett elixir och äntligen var han någon igen.
Det är möjligt att Ulf Brunnberg lever efter devisen Bättre hatad än bortglömd. Men nu har han snart byggt hela sitt kändisskap på plumpa uttalanden och en åsiktstourettes som är upplockad ur lågbegåvade sumpmarker. Och det är bara för deppigt.
Jag tycker synd om Ulf Brunnberg.
tisdag, augusti 21, 2012
Revanschen
Apropå skräp-tv så har vi börjat kolla på dokusåpornas dokusåpa, Robinson – Revanschen. Jag, Josefine och Stella. Det var längesedan jag kollade Robinson. Egentligen skiter jag totalt i det men jag måste säga att jag faktiskt uppskattar hur det lägger sig som skön bomull runt hjärnan efter en dag på jobbet.
Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.
Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.
Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.
Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.
Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.
Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:
"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."
Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.
Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.
Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.
Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.
Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.
Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:
"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."
måndag, augusti 20, 2012
Det här är så jävla sjukt
När klockan slog 21.00 förvandlades Josefine till en sorts verbal dominatrix. Det är nämligen premiärkväll för "Ensam mamma söker" på tv3 ikväll och det är heligt. Inget får störa det. Inget. Om det finns primetime så är detta primetime de fucking luxe. Någon slags nirvana i skräp-tv-sammanhang. Bara det faktum att de börjat kalla det för EMS kort och gott.
Jag försökte lite försiktigt pitcha in permiären av Dallas, men fick en rå blick av kvinnan jag delar säng med. Men, försökte jag och fick ett blixtsnabbt hysch och av det vassa tonläget att döma skulle det ligga en rejäl åthutning att vänta om jag inte dämpar mig fort av bara fan och helst förpassar mig till en annan del av lägenheten. Det är som en ritual. Josefine loggar in på facebook. Där samlas de, ett posse kvinnor, "hemma" hos någon (om de byter varje vecka eller om en alltid är värdinna är oklart) i en liten skara bloggvänner och så frossas det loss. På det sjukaste av sätt.
Under en timma utbyter de sedan hundratals kommentarer där de förfasas (med rätta) över den massiva svallvåg av pinsamma existenser i mansform som smattrar mot näthinnan till tonerna av Tommy Nilson, Thomas Ledin, Mats Rådberg och en massa andra fruktansvärda musikförbrytare. Jag skojar inte. Man tror inte att det ens är tekniskt möjligt att sätta ihop en sådan playlist som serveras ens öron i exakt varje avsnitt. Moraliskt är det inte möjligt. Vad jag förstår är det allra värst i början när de riktiga särarterna ska avverkas. En studie i mänskligt förfall. Precis i skrivandes stund hörde jag hur en man på första dejten med en av kvinnorna (38 år) berättar att hans sperma är död men att han ändå inte tycker att gamla kvinnor ska skaffa barn. Så är det bara. "Take it or leave it. Jag är Jens", sa han. Bara sådär. Hahaha vilken class act.
Förra säsongen var Josefine och hennes "goa gäng" så jävla fast i Ensam mammaträsket att de till och med brukade korka upp sponsorvinet Gosa för att riktigt gå in i det. Snacka om att konceptualisera sitt tv-tittande.
Måndagkvällar är med andra ord helt döda för mig nu under en ansenlig tid framöver. Så förfrågningar om lite vanligt hederligt vardagssupande eller annan lämplig aktivitet mottages tacksamt.
Jag försökte lite försiktigt pitcha in permiären av Dallas, men fick en rå blick av kvinnan jag delar säng med. Men, försökte jag och fick ett blixtsnabbt hysch och av det vassa tonläget att döma skulle det ligga en rejäl åthutning att vänta om jag inte dämpar mig fort av bara fan och helst förpassar mig till en annan del av lägenheten. Det är som en ritual. Josefine loggar in på facebook. Där samlas de, ett posse kvinnor, "hemma" hos någon (om de byter varje vecka eller om en alltid är värdinna är oklart) i en liten skara bloggvänner och så frossas det loss. På det sjukaste av sätt.
 |
| Skärmdump, skickligt stulen av undertecknad från Josefines data. |
Under en timma utbyter de sedan hundratals kommentarer där de förfasas (med rätta) över den massiva svallvåg av pinsamma existenser i mansform som smattrar mot näthinnan till tonerna av Tommy Nilson, Thomas Ledin, Mats Rådberg och en massa andra fruktansvärda musikförbrytare. Jag skojar inte. Man tror inte att det ens är tekniskt möjligt att sätta ihop en sådan playlist som serveras ens öron i exakt varje avsnitt. Moraliskt är det inte möjligt. Vad jag förstår är det allra värst i början när de riktiga särarterna ska avverkas. En studie i mänskligt förfall. Precis i skrivandes stund hörde jag hur en man på första dejten med en av kvinnorna (38 år) berättar att hans sperma är död men att han ändå inte tycker att gamla kvinnor ska skaffa barn. Så är det bara. "Take it or leave it. Jag är Jens", sa han. Bara sådär. Hahaha vilken class act.
Förra säsongen var Josefine och hennes "goa gäng" så jävla fast i Ensam mammaträsket att de till och med brukade korka upp sponsorvinet Gosa för att riktigt gå in i det. Snacka om att konceptualisera sitt tv-tittande.
Måndagkvällar är med andra ord helt döda för mig nu under en ansenlig tid framöver. Så förfrågningar om lite vanligt hederligt vardagssupande eller annan lämplig aktivitet mottages tacksamt.
söndag, augusti 19, 2012
Fågelkvinnan
Vid lunch igår köpte vi varsin lyxsushi och stack ner till Röda sten. Vi satte oss på bryggan och packade upp. fiffande med sojan och wasabin, tog fram misosoppan och skulle just hugga in, när jag i ögonvrån ser hur en äldre herre i kortbyxor och komfortsandaler stegar fram och ställer sig tre meter bakom Josefine. Han går lustigt. Lite som en miljöskadad revyartist. Det är väl klart att vi ska få en dåre till lunchsällskap, hinner jag tänka. Sedan tar han fram ett paket cigg, knackar ut en, tänder den och drar ett djupt bloss. Det sätter honom ur karaktär och får honom att verka nästan normal.
Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.
Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.
Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.
Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.
Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.
Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.
Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.
Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.
Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.
Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.
måndag, augusti 13, 2012
Alkoholism i franchiseformat
När jag och Josefine stod och väntade på en spårvagn på Alexanderplatz Berlin kom ett gäng högljudda dyngalkisar och skapade en lätt obekväm stämning genom att börja trakassera folk i kuren. Trevligt och avslappnat på inga sätt och vis alls. Jag kunde inte höra ifall det var tyska eller svenska de skrek och skränade på. Troligen varken eller. Det var liksom ingen som helst skillnad mot hur valfritt dyngalkisgäng på Järntorget i Göteborg låter. Som om de har ett universalspråk som även innefattar kroppsspråk, för ryckigheten och deras slumpmässiga utfall var helt identiska.
Det fick mig att tänka på debatten om huruvida de rumänska tiggarna tillhör ett internationellt tiggarimperium eller inte. Och om panflöjtsindianerna ingår någon sorts globalt nätverk där de utrustas med ett stycke förinspelad cd-skiva, en poncho och en panflöjt per skalle ( ungefär som det geniala gymklasskonceptet där alla body pump-pass i världen kör enligt exakt samma upplägg). Isåfall skulle det knappast råda någon större tvekan om att de här filurerna också är en multinationell franchiseprodukt. Som 7-Eleven och Dunkin' Donuts.
Oklart var lönsamheten ligger bara.
aj-Päd
Jodåmensåatte...
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
fredag, augusti 10, 2012
En go gäng #23
 |
| Folk som gillar att halsa vodka och bränna runt med båt |
I ett försök att uppdatera mig på vad som hänt på sistone ramlade jag över det att sjöfyllerilagen tydligen retat upp ett gäng kändisar så till den milda grad att de gått ut och skrivit under en debattartikel i ämnet. De är nämligen sura för att de inte få supa när de är ute och bränner runt med motorbåten (som de på allvar jämför med att gå eller cykla på land) i detta slags glesbygd de kallar havet runt den stockholmska skärgården. Ja, det är ju beklagligt att de berövas på något så viktigt som att få tömma i sig en bib innan de lättar ankar. Helt jävla sinnessjukt att jämföra en vanlig hederlig sjöfylla med att halsa en flaska vodka, sätta sig bakom ratten, presa pedalen i botten och dra ut på Essingeleden och ratta runt. Det fattar ju alla.
För att ge det hela vikt är det alltid bra att samla ihop lite namnkunniga personer som får backa upp med sin suraste pressbild och en namnunderskrift. I Aftonbladet slår de på stora pukan genom att låta förklara att det är "delar av kändiseliten" som står bakom uppropet. Med på listan finns också Peter Magnusson som själv blev dömd för att vara båtfull 2010 och således har en anledning att känna sig lite svalt inställd till lagen. David Hellenius är också med, troligen för att stötta sin bästis, men verkar inte så pratglad när Aftonbladet ringer upp för att få loss något saftigt att pumpa in i ingressen. Så vad gör man då? Jo man ringer upp några av de andra tungviktarna. Bert-Åke Varg som bara genom att inte vara död ännu adderar en viss pondus, men som också har en del sjövana sedan den gamla goda tiden i Rederiet och som dessutom var så himla bra när han gjorde rösten till Pentti Varg i Fablernas värld.
Proffsigt måste jag säga. Det måste vara som en jävla jackpot att hitta Bert-Åke Varg på listan med tanke på att han lär vara så sur i köttet att journalisten direkt visste att han var ett telefonsamtal från en ät-så-mycket-du-vill-buffé av dårlogik i citatform. Och som han fick:
– Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt, säger Bert-Åke Varg.
Bert-Åke Varg tycker alltså att man bör skicka in ett litet militärt specialförband, röka ut de som lagt och röstat igenom lagförslaget ur sina hålor, dra med dem till Guantanamo, sätta en påse på deras huvud och skendränka dem till de ångrar sig. De jävlarna. Hahaha... skön onyanserad affekt han talar i, gubbjäveln.
Men varför nöja sig där när man även har turen att ha Ulf Brunnberg på samma lista. Ulf Brunnberg som lyckades med konststycket att under en dryg timmes kvalitetstid i P1, för alltid paxa platsen som ansiktet utåt för människor med ett IQ på upp till 60. Hur skulle man kunna motstå ett litet citat från en kille som i sitt sommarprat pyste ut en svamlig litania om sin trängtan efter en tv-kanal för bara män, eftersom samhället enligt hans åsikt har blivit för fittigt? Nä just det det kan man inte.
– Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.
Fatta det. Uffe har tappat lusten att köra båt. Det är starkt. Ska det verkligen behöva vara så? HALLÅ svenska folket, gör något. Om gamle Vanheden inte får sänka några järn innan han rattar ut bland kobbar och skär så känns det helt meningslöst för honom att äga båt. En personlig tragedi som mycket väl kan utplåna hela skärgården. Och det är verkligen beklagligt.
Jag tycker det är fantastiskt. Jag ser framför mig hur de sitter där – ett klassiskt rövgäng – och super i sin båt och så kommer de på hur jävla förbannade de är över att någon bestämt att de inte får vara hur fulla de vill. Göran Gabrielsson (vem fan är det förresten?) är bittrast. Han har varit så jävla dum i huvudet att han valt att bosätta sig på en ö och väser att nä nu jävlar får det vara nog. Jag skriver ihop ett brandtal om hur sinnessjukt det är att inte få kröka på sjön och så ringer vi upp riktiga kändisar som också tycker att det är svinviktigt att få vara full när man kör båt. Det kommer bli bra. Det kommer bli jääävligt bra. Vilka kan vi få med?
Jag gissar att de satte målen högt. De hade flow och fick med sig Peter Magnusson och David Hellenius. Men sedan tog det stopp. De flesta förstod kanske hur det här skulle se ut. De fick gå på andra, tredje och fjärde skrapet tills någon kom på att Bert-Åke var en given spelare. Att det här är skulle bli hans sista chans att synas och att Ulf Brunnberg som blir kränkt av precis allting också skulle vara het på att få rambla ur sig lite punchigt gagg. De fick valsa runt med sin artikel och sänka kraven. Inte ens Robinson-Robban och Jockiboi ville vara med på tåget så till slut fick de nöja sig med Linus Wahlgren som peakade under de år han var Bert-Åke Vargs stjärtgosse nere i maskin på Freja, men som sedan gjorde en episk karriärpunka med mästerverket Hundtricket.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för dem.
onsdag, augusti 08, 2012
Back in bee
Jaha. Så var semestern över ännu en gång. En dryg månad utan stress och värdig uppkoppling. Har inte gjort ett piss men ändå hunnit med en massa känns det som. En hel del Mellbystrand och lite Berlin nu på slutet (har jag nämnt att jag älskar den staden liga högt som Majorna). Har fått den där vilan. Den mentala fristaden. Fy fan vad jag behövde den i år. Har inte ens orkat med att dra igång något sidoprojekt.
Men nu är jag tillbaka. Tröttare än någonsin men taggad på kul.
Bilden kanske ni undrar över... Ja, vad ska jag säga? Vet inte varför, men jag tycker att den andas rätt så jävla mycket back in business om man säger så. Och det passar ju bra. Two men working on a dream liksom. Fantasi och entreprenöranda. För att inte tala om obehag. Livets salt helt enkelt. Sedan undrar jag jättemycket vad han till vänster har för grejer på sin data.
Ja, det var väl typ det jag ville säga. Häng på!
fredag, juli 20, 2012
Nailbiter
Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
Summer of nothingness
Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar.
Bitter? Ja. Mycket!
Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.
tisdag, juli 10, 2012
Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day
Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
Första dagen på resten av semestern
Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på.
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
 |
| Svensk sommar |
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
onsdag, juli 04, 2012
Ångestskapare
Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
tisdag, juli 03, 2012
Rymden, det är det bästa
Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
måndag, juli 02, 2012
Om kaos bor granne med Gud...
... så bor gud på mitt nya jobb.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
söndag, juli 01, 2012
Sven Otto i farozonen
Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.
Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".
Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.
När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)