Det våras för skägget

Tänkte att lite vanlig allmän skäggstatus kunde vara på sin plats. Är inte redo att lägga ut bild på praktverket ännu men informerar givetvis fortlöpande om förloppet.

 

Obs! Det är inte killen på bilden som har skrivit bloggposten. Det är Amishledaren Samuel Mullet (fett efternamn btw) som tros vara hjärnan bakom bakom en serie obehagliga skäggrelaterade brott.

Mitt skäggprojekt skrider framåt. I helgen klippte jag håret extra kort på sidorna för att skapa lite kontrast. Det blev lyckat. Skägget tar liksom en mer rättmätig plats nu istället för att spela någon sorts biroll till min vanliga frisyr. 

Josefine peppar mig dock alltjämt ganska dåligt. Jag är besviken. Funderar på att hålla henne utanför mitt skäggprojekt. Hon verkar inte riktigt förstå betydelsen av bekräftelse och glada tillrop. Antar att det kan vara så när man inte vet vilket helvetiskt slit det är att anlägga ett ordentligt skägg. Däremot har belackandet upphört efter att jag informerat henne om att skäggattacker på vissa ställen i världen klassas som hatbrott. Skägget är därmed fredat.

Så ska en slipsten dras.

Sist i ledet

Nästa helg smäller det. Eller skulle ha gjort i alla fall. Jag ska springa Göteborgsvarvet för första gången är det tänkt. Jag är i rätt kass form och har för dagen dragit på mig en jävelförkylning med feberkänningar och rejält halsont. Vetefan hur det kommer att gå. Om det går överhuvudtaget vill säga. Känner väl inte bästa peppen inför ett lopp om man säger. Men om det ändå hade varit nog med det.

Idag läste jag att det var runt 75000 löpare anmälda. Totalt finns 24 startgrupper. De som aldrig sprungit innan placeras främst i startgrupp 19-24. Gissa vilket nummer jag fått? Jo, 75449. Helvetes jävla skitpiss!!

Jag måste ju ha fått det allra sista startnumret, vilket placerar mig sist i ledet på sista startgrupp. Bland de halta och lytta, reumatikerna, dvärgarna och långvårdsgänget 2012. Det är fan inte sant. Eller just det ja. Det är ju det det är. Jag och mitt goa gäng startar först på kvällen, när alla andra redan hunnit komma hem och duscha och sitter på en uteservering och njuter av sin bedrift. Jag var mer peppad inför förmiddagens tandläkarbesök kan jag säga.

Min kollega Josefin som startar i grupp 7 försökte vara snäll och ljög ömkligt om hur skön stämning det är (ändå) och att publiken är extra pepp på sista gruppen, att jag kommer springa förbi flera stycken etc. Min andra kollega Lotta sa att hon trodde att hennes man hade sprungit i allra sista gruppen en gång. Men hon var inte säker. Hon sa också att publiken alltid är så fulla vid den tiden, kastar flaskor på och är allmänt elaka mot de som springer.

Ytterligare en kollega (B) har heller aldrig sprungit och han hamnade i grupp 19. Jag kände hur desperationen växte inombords. Det måste ju gå att göra något åt det. Så i affekt fattade jag tangentbordet och hamrade in min stilla vädjan till varvsledningen:

Hej!
Jag var just inne för att titta vilken startgrupp jag hamnat i. Sista. Nummer 24. Jag har en kollega och tre andra kompisar som också springer för första gången och de har hamnat i grupp 19 allihop. Vad kommer det sig? Finns det möjlighet att flytta upp mig till samma grupp? eller ett par grupper i alla fall. Snälla. Känns mentalt jobbigt att starta sist, bara för att jag inte hade möjlighet att springa seedningsloppet.

Mvh
/Mikael

Nu är det bara att vänta och se. Om det finns någon mänsklighet i de som sitter och bestämmer startordning så kanske de kan trolla lite med knäna och fixa upp mig ett par grupper. Å andra sidan. Om karma finns och fungerar är jag antagligen jävligt rökt.

Till alla människor med alldeles för mycket fritid

Jag älskar er! 

Utan såna som er hade vi t.ex aldrig fått ta del av det här:

Lur och kontralur

Häromdagen när vi tittade på sjunde avsnittet i fjärde säsongen av Mad Men så spelades Simon & Garfunkels Bleecker Street i en scen. Jag frågade vad det var låten hette nu igen och Josefine svarade som på volley: "Jag kommer inte ihåg... men det är ju den som handlar om Arts fantastiska fittslickarkonster du vet."

Vad i hel... Jag bara gapade och försökte tyda texten:


A poet reads his crooked rhyme
Holy, holy is his sacrament
Thirty dollars pays your rent
On Bleeker Street.

Aha! Där var det. Svart på vitt. Hon hade alltså rätt. De var så kryptiska på 60-talet men det var ju hur tydligt som helst (nästan) nu när man visste det. Jag hade bara aldrig tänkt på Art Garfunkel som värsta fittslickaren... Sedan kom gapflabbet. Hon kastade sig frustande bakåt i soffan och storknade av flabb. Faaaen också! Jag hade gått på det och Josefine kunde lägga ännu ett lyckat lur till listan.

Det är en förnedrande känsla att gå på lätta lur. Jag kan aldrig riktigt släppa det och försöker mig ofta på ett kontralur för att jämna ut ställningen. Det är inte samma känsla att fortsätta i samma spår men det är det lättaste sättet att dämpa skadan. Att försöka sig på en helt ny är nästan ingen idé med Josefine. Hon har utvecklat en ryggmärgsskepsis som gör att inga suspekta påståenden passerar hennes lurfilter inom den närmsta tiden.

Det gör att man inte har så mycket att välja på, så idag när vi satt och drack kaffe på gården plockade jag upp bollen igen och körde en fint. Jag berömde henne för det roliga luret och sa att: "Jag tyckte det var konstigt att han skulle vara så fantastiskt bra på sånt, med tanke på att han var gay." Och där satt den. Fågelholken. "Va, var han?", svarade hon förvånat. Jag hade fått in en fuling och hon hade tappat garden för en sekund. "Nä, jag bara skojade... men hur var det nu igen, han dog väl ganska nyligen i aids va?" Och så var det fågelholk igen. "Va, gjorde han?".

Jag fick in en så kallad *dish-dish*. Och det är inte det sämsta. Ett kontralur kan tyvärr aldrig bli lika mycket värt som ett grundlur, men det fungerade i alla fall rätt bra som skadekontroll. 

Projekt: Skägg

Appropå mitt skäggprojekt. Jag har tidigare försökt mig på flera skäggrelaterade vansinnesprojekt. Dessvärre alltid med ganska mediokert resultat. Jag har gillat tanken men har helt enkelt blivit tvungen att ge upp och raka av helvetet innan det nått någon som helst prakt. Det duger inte den här gången. Nu har jag gett mig fan på att lyckas men det ingen lek. Det går trögt av många anledningar. 

Jag har sedan en tid tillbaka passerat stubbfasen och gått in i klådfasen. Det är nog så jobbigt. Samtidigt finns det många andra motstånd att parera på vägen, vilket gjort att jag hyser djupaste förståelse och respekt för män som pallat att gå "the whole nine yards". Jag kan bara inte hålla mina klåfingrar från skägget utan sitter och pillar med det, vilket jag dagligen får reprimander för, eftersom Josefine tycker att det ser ofräscht ut när vi samtalar och jag sitter och gräver i min skäggbotten. Hon är dessutom lagom pepp efter att jag förklarade att min målbild är Joaquin Phoenix "I'm still here"-skägg. Hon tycker att det räcker nu och kan göra långa omotiverade uppehåll i en konversation för att utbrista "det där där skägget alltså", med en lätt negativ klang. Så himla okonstruktivt. Hon är inte öppet emot det hela. Jag får t.ex. inte blogga om att hon försöker förbjuda mig att anlägga ett ordentligt skägg.

Det är också jobbigt att varje morgon behöva skärskåda sitt eget anlete i spegeln och tvingas se hur många strån verkar försöka bryta sig lös och liksom sabbar flowet för skäggets helhet. De står ut åt lite varje håll och ser faktiskt ganska risigt ut på nära håll. Just de hårstråna påminner lite om, och det här smärtar att säga, en väldigt gles könsbehåring. Sånt vill man inte ha i sitt skägg. Det innebär att jag dagligen tvingas plocka fram saxen och frisera ner det värsta vilket inte bara är tidskrävande utan även ett tecken på att jag är på väg in i den jobbigaste fasen. Den socialt missanpassade fasen. När man går runt och ser allmänt förjävlig ut hela tiden. Det är där de flesta brukar falla för trycket och plockar fram de vassa grejerna.
 
Och nu kommer sommaren vilket kanske i sig inte är den mest praktiska årstiden att bestämma sig för att bli pälsdjur. Men jag gör det för konsten och tänker inte låta något hindra mig. Viva la skägg.

"En go gäng #21"

Män som gillar att spränga grejer (msn-män kanske?)

Rolig rubrik. Spränga "upp" bron liksom. Gillar också den tomma blicken hos samtliga (som jag för övrigt själv kan känna igen mig mycket i). Den där som signalerar att det inte finns nåt mer där. Att man är ren som ett rör efter exempelvis hårt umgänge med råintensiva barn. Att pedagogerna som arbetar med barn inte ser ut såhär varje dag stärker min tes om att småskolelärare bara måste sällas till de hårdaste jävlarna som går i ett par skor.

Bonuskredd till han med det mustiga skägget till höger. Snyggt skägg. Jag håller själv på att fila på ett rejält skägg. Men det är svårt. Många motgångar. Inte så att jag tänker spränga en bro. Men ändå.

Äntligen har jag hittat en riktig manskanal på internet

Sitter och läser lite på min absoluta favoritsajt "msn MAN". En riktig Ulf Brunnbergare. Antingen har hjärnorna bakom den inspirerats av sin andlige ledares sommarprat och rippat hans fullkomligt briljanta idé om en speciell manskanal. Fast på nätet. Eller så är det kanske Ulf Brunnberg själv som står bakom. Ingen skulle förvåna. Så jävla fräckt. Precis vad som behövs. Ett skönt plejs speciellt för oss män, där de skriver om grejer riktiga män gillar och vill läsa. Ett ställe där man slipper en massa fittsnack så att säga.

Några fantastiska exempel:

Berömda krigsslag
Så jävla skönt med lite matnyttig historia i form av lättsmälta fakta om de 8 viktigaste slagen genom tiderna. Göttiga fakta som mellan vilka det stod, när, var och hur många som blev dödade. Djuplodande som en tweet. Manligt och gött.   

11 saker som alltid är inne
Älska listor liksom. Och finns det något skönare än klassiska manslistor som kan påminna en om och befästa vad som är kosher att gilla om man har en kuk hängande i brallan. Här har redaktionen forskat och kommit fram till att elva " tuffa grejer" män alltid gillar och aldrig tröttnar på är explosioner, främlingslegionen och färgen svart. För att inte tala om klassikern "att hålla någon i ett huvudlås". Den som inte får vinballe av att lattja runt och göra headlocks på sina killkompisar räck upp en hand nu. Bög!

Facit till tjejers luriga frågor
En superfiffig överlevnadsguide för hur man som kille ska lyckas navigera sig fram helskinnad genom det minfält av trixiga frågor som är typiskt brudar att ställa. Klockrent. Pedagogiska exempel på bra och dåliga svar när ens flickvän frågar ifall hon ser tjock ut eller om man älskar henne, blandas med lösningen på den mytomspunna matematiska ekvation som kvinnors hjärna är programmerad med när det kommer till uträkning av av antalet sexpartners mannen haft före henne. Tydligen är det så att tjejers hjärnor alltid utan undantag multiplicerar ditt svar med två, så om du redogör för att du har knullat med tio personer filtreras svaret i hennes tjejöron och svaret som skickas till hennes hjärna blir tjugo. Shit asså! Det gäller också att ljuga väl, för tjejer vill inte att man ska ha varit med för många före henne. Men inte heller för få. Knäppt kan tyckas men så funkar de tydligen. Alla med fitta.
            

Höhöhö...

Jag gillar också att de satt ihop en smidig liten verktygslåda med handgripliga knep för att undvika klassiska falluckor som uppstår vid frågan om man någonsin har varit otrogen (eftersom det är en naturlig för att inte säga självklar del i mäns dna) eller om man älskar sin partner (här får man både rätt svar = "ja" och en lista på mer opassande svar som "det kan vi väl säga". Bra som fan. Verkligen.

Och jag älskar universella svar på hur man ska agera när man ställs inför den kniviga frågan: "Vad skulle du vilja ändra på hos mig?"

Jag citerar:
"Detta är en fälla - se till att du inte går i den. Du ska självklart inte ändra på något, och undvik att önska dig större bröst eller en plattare mage. Men om du måste föreslå några ändringar, tänk på följande:


- Du ska stänga dörren när du skiter (detta borde vara självklart, men tydligen inte för tjejer)
- Du smaskar nog lite för mycket.
- Sätt in de skitiga besticken i diskmaskinen.
- Du borde använda g-string oftare."

Så enkelt. Så bra. Äntligen kanske jag kan få ro att koppla av och vara trygg i min manlighet. Nu när jag har hittat mitt rätta forum. Ehhh...

Kvinnopartaj

Jag har precis hittat till en blogg som jag bara råälskar. Sådär förbehållslöst. Jag vet inte vem/vilka som skriver den (har en aning om en av dem) och det spelar ingen roll. Det är en sån där frisk fläkt man brukar tala om. En sån som inte censurerar sig. Och det är såååå skönt.

Jag misstänker att den kan provocera en och annan. Det är bra det.

Så vad väntar ni på? Varför hänger ni här och slösar med tiden? Iväg och läs lite Kvinnopartaj med er. Sen är ni så välkomna tillbaka så.

"En go gäng #20"

En armé av löskukar (+ random gubbe)

Torsdagspepp

Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.

När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.

Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.

Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.

Klump i magen

Läste Mats Jonssons krönika "Det kanske blir bättre på gymnasiet..." igår. Den satt där den skulle. Känns som jag har svalt ett bowlingklot nu. Svårsmält. Men fan vad bra.

"En go gäng #19"

Idag är det dags för ett något annorlunda bidrag till min goa gäng-samling. Ett jävligt ogött gäng.

Det handlar om ett färskfilmat övergrepp på en spårvagn i Göteborg. Mitt i morgontrafiken. Filmen behöver egentligen inte presenteras eftersom titeln "Övergrepp" är ganska förklarande i sig. Sedan slängs man in i ploten ganska direkt. Men i alla fall. Det är en film som visar hur några av de avskum som är anställda som biljettkontrollanter av Västtrafik jobbar.

För oss som åker spårvagn varje dag är inte detta något nyhet. Man har hört och sett ganska många sådana här situationer genom åren och det är ganska tydligt att något är fel. Därför känns det extra viktigt att sprida klippet.

Även om jag (numera) är en väldigt laglydig resenär som inte fubbar med betalningen så blir jag ytters beklämd. I morse hade detta kunnat hända mig då mitt kort gått ut och jag ämnade betala med visakortet i automaten, eftersom jag inte får köpa sms-biljett på min jobbtelefon. Så jag steg på och klickade in mitt biljettval. Sedan är det bara att dra kortet. I teorin. För i verkligheten är många av kortläsarna på de här maskinerna är så sjukt värdelösa att de bara klarar de krispigaste av magnetremsor. Mitt kort har ett par år på nacken nu så givetvis funkade inte kortet. Då återstod det bara att antingen tjuvåka eller betala med sms i alla fall. Jag valde det sista. Då hade jag redan hunnit åka en hållplats och om de här jävla Västtrafik-aporna hoppat på så hade det varit jag som blev frihetsberövad av en skara maktkåta i pösiga nylonkostymer som inte har en aning om små befogenheter de faktiskt har och mer är gärna utför "polisarbete".

Det är skitsamma om tjejen på filmen försökte sig på en liten fuling eller inte. Västtrafiks kontrollanter passerar så många gränser att jag tappar talförmågan.



Jag vet att det finns kontrollanter som är ok. Men det finns också väldigt många av ovan äckliga sort.

Uppdatering: 
Nu har GP plockat upp incidenten >>

SVT upplyser om händelsen >>

Jag tror att jag hatar Blå skottet jr

Som jag skrev i förra inlägget var mitt inköp av en minicykel kanske aningen överilat. Rättare sagt det var en idiotaffär. Jag har så länge jag kan minnas mer eller mindre ikoniserat självaste existensen av minicyklar. Gillat dem för att de är ihopfällbara och nostalgilett åt gamla minnen. Längtat efter att få lägga vantarna på en. I fantasin har det infriat lycka och framgång i sin renaste form. Nu vet jag bättre. Jag är fan 189 cm lång och ramen är som på de flesta minicyklar 21". Min dotter Stella som är sju år har en barncykel som är 20". En stackars liten grisatums skillnad. Det är inte kosher.

Jag borde förstått bättre. Men det gjorde jag inte. Och nu står jag här. Som en idiot. Med en cykel jag hatar. Ja, jag hatar fan den där vidriga lilla minicykeln. Jag känner mig lurad av mina egna hjärnceller. Det känns som att jag burit falsk vittnesbörd. Mot mig själv. Därför tänker jag göra det enda rätta och adoptera bort det lilla aset till samma summa som jag köpte den för. Imorgon cyklar jag förhoppningsvis för sista gången på den. Den ska bort. Jag ids inte titta på den fan för den påminner mig om mitt misslyckande.

Vilken införsäljning va?

Well, jag kan inte ljuga. Om någon läsare mot förmodan blir sugen på att äga en klassisk minirex i originalutförande – med duonav (2 växlar) och allt – så inte mig emot. Ni får den för samma pris som jag köpte den för (och huka er nu) 1200 riksdaler. Den är ganska ful i färgen (metallsandpapper ingår) och är du över 180 cm kan du glömma att du får köpa den. Då kommer din partner bara att peka, skratta och håna dig. Vilket du förtjänar. Men filantropen i mig önskar ingen den besvikelsen så därför har jag mina principer. Det är inte förhandlingsbart. Eller jo, möjligtvis om du känner dig lyckligt singel och har en självdestruktiv läggning att jag kan göra ett undantag.

Så. Här är den lilla jäveln:

Låt budgivningen rassla igång... igång... igång... igång... igång... igång...

“Experience is the name every one gives to their mistakes”

Idag var det dags för den stora premiären.

Jag tog min nya Mini-Rex aka Blå skottet jr. till jobbet. Jag utmanade fysikens lagar och justerade sadel och styre till det absolut högsta möjliga läget, hoppade på och lät tramptagen börja föra mig framåt. Det kändes härligt. I ungefär tjugo meter...

Alltså. Jag har varit sugen på en minicykel så länge jag kan minnas. Eller ända sedan min förra blev stulen någon gång i slutet av min mellanstadietid. Jag har med glädje mints det som igår, hur jag med lätthet susade fram på mitt hipsterfordon (innan det var ett hipsterfordon) och hur fort det gick. Jag kommer ihåg hur bra den var att sladda med och förträngt hur lite det imponerade på tjejerna som brukade hänga utanför JA-butiken på Nordmannatorget. Jag har berättat för J hur jag med en kompis på pakethållaren och med mina vilt pinnande kycklingben, lyckades fly i panik, ifrån en ultraaggressiv narkoman som hette Knut och förföljde oss till fots runt halva Kungälv och ett helt friluftsområde.

Tillbaks till idag. Efter att jag hade cyklat ungefär tre... minuter, hade jag ångrat köpet. En sådan JÄVLA idiot!! Köpa en hoj som är så liten att jag ser ut som en fucking cirkusbjörn som balanserar på en boll när jag försöker ta mig framåt. Vad tänkte jag med? Jag blev omcyklad av alla och någonstans halvvägs brände det så mycket i låren att jag seriöst funderade på att slänga ner cykelhelvetet i Rosenlundskanalen. Men det gjorde jag inte. Den snåle i mig tvingade mig att cykla med röven utanför halva sadeln och knäna i höjd med styrets överkant. Jag fick för mig att den såg ut som en customjobbad barncykel. Något jag fick bekräftat av en kollega som kom ikapp mig medan jag stod och blodsmaksflåsade vid cykelstället utanför Biopalatset. "Hej Mikael! Ha, det ser nästan ut som en barncykel du har där". Ovärdigt.

Sedan började jag dagen med att sukta runt på nätet efter en vettig cykel och blev lite kär i en Electra Ticino.

Electra Ticino 1 Portobello

Främlingar på spårvagnshållplatser

Igår såg jag en gubbe som satt på hållplatsen och läste en Metro. Han satt i kuren och tog upp hela väntbänken och verkligen konsumerade gratisnyheter i ordets rätta bemärkelse. Han andades sådär tjockistungt och harklade sig var tionde sekund. Riktiga snorharklingar. På åtta minuter blir det ganska många harklingar. Jag kände hur ett tryck uppstod mellan tinningarna.

Som ketchup på korven hade han för ovana att slicka på sitt ymniga pekfinger mellan varje bläddring. Som ticks. Han var en fuktare. En sådan person som tvångsmässigt måste blöta sitt bläddrerfinger – inte en gång då och då när två sidor fastnat och gjort sig svårseparerade – varje gång. Och han sparade inte på salivet heller. Det såg ut som han smakade av en jävla sås eller något. Han riktigt tryckte in sitt finger mellan sina läppar och sög av det. In och ut. In och ut. Med lite extra tunga på utvägen. Jag reste ragg av obehag men kunde ändå inte sluta att titta. Den sjuka delen av min hjärna brottade ner den rena fina delen och tvingade mig att titta på showen som i slowmotion. Om och om igen.

Jag höll på att bli tokig på gubbfan. Sedan hände det fantastiska. Efter att ha bläddrat fram och tillbaka och saliverat ner mer eller mindre hela tidningen blev han klar. Färdigläst. Varpå han under ett semikraftigt chostande och stönande reste sig från bänken och la tillbaka sin gratistidning, med mer DNA är en horhusmadrass på sig, i tidningbehållaren. Fräscht. Nu kommer jag aldrig mer att kunna läsa Metro. Vilket förvisso kan vara en ganska bra grej. Men ändå.

En sån där underbar blogg (igen)

Jag avundas orken, uthålligheten och framför allt idén bakom temabloggar. Jag har sagt det innan. Jag blir äckligt avundsjuk och har svårt att unna någon annan den lyckan. Så enkelt. Så bra. Sist var det reklamare med inomhushalsduk (soon to be a pinsamt kapitel i mänsklighetens reklamhistoria) som tagit över efter 90-talets polovåg, ironiska mustascher och grovbågade plastbrillor.

Den här gången handlar det om en eldsjäl som tagit på sig att presentera en spya till tröja ur varje Cosby-avsnitt. Ett ganska gediget projekt. Låt mig presentera höll jag på att säga... jag menar låt mig dela med mig av en länk till den smått fantastiska "The Cosby Sweater Project".

Instagram

Just ja. Jag skaffade Instagram för ett tag sedan. Följ mig på @mikebike76 om ni vill.

Tvångstankar

Varje gång jag kliver i badkaret för att duscha så kommer det över mig: "Shit, tänk om jag skulle halka nu, ramla ur badkaret och slå ut alla tänderna mot den hårda golvklinkern. fy fan vad det skulle vara obehagligt, vad det skulle blöda och vad ont det skulle göra."

Vet inte varför. Men jag kan liksom inte låta bli att tänka på det. Det gör mig alldeles stel av skräck, vilket i sin tur gör att jag känner mig ännu ostadigare. Nästan så att jag börjat fundera på att kitta upp badrummet med sådana där sköna seniorprodukter som olika vägghandtag och kanske en sådan där duschpall med rehab-biege sits och öppning för röva, kuka och punga.

Jag berättade min tvångstanke för Josefine och då berättade hon att när hon bodde i Masthugget och brukade åka 60-bussen, då tänkte hon att hon skulle snubbla och smälla ut sitt garnityr mot i busstrappan, varje gång hon skulle gå på. Konstigt det där. Med tvångstankar.

Hungerspelen

Jag brukar ha svårt för masspsykoser när det kommer till litteratur och film. Men jag måste medge att Hungerspelstrilogin verkligen har naglat sig fast. Jag började läsa den första delen (Hungerspelen) under påskhelgen. Blev klar snabbt och blev tvungen att se den på bio med all besvikelse det brukar innebära när man ser en filmatisering. Det märks att det är ungdomslitteratur. Den är enkel och innehåller inte särskilt mycket djup även om där finns en liten samhällskritisk ådra. Den innehåller även en ganska banal kärlekshistoria som jag tänker mig att man kan gilla när man har precis har flyttat upp legolådan på vinden. Men spänningen är det inget fel på. Tvärtom. Det är en riktig sidvändarhistoria. Barn i en postapokalyptisk framtid som tvingas döda varandra på en gigantisk arena i en tv-sänd gameshow som är lika poppis som melodifestivalen. Läckurt. Lite som en blandning av The Running Man och Battle Royale.

På hemvägen från stugan i måndags surade jag mig till ett pitstop på Frölunda torg så att jag kunde dämpa abstinensen med tvåan (Fatta eld). Den var slut på Akademibokhandeln så jag rusade vidare till Bokia. Jag kunde inte hitta den i hyllan så jag frågarde i kassan. Ett ex skulle de ha kvar och den skulle stå bland ungdomslitteraturen. Den kombinerade förnedringen och njutningen. Att vara så körd att jag nästan glidtacklade bort ett par tonnistjejer som stod och läste på baksidan av den första boken och snabbt som fan grabbade åt mig det sista skälvande exemplaret. Jag anade att jag skullebehöva trean direkt efter tvåan så jag förekom mig själv genom att beställa den redan innan jag öppnade mitt nyförvärv. Knappt två dagar tog det vilket är otroligt hastigt för en segläsare som mig.

Nu sitter jag och läser James Freys Tusen små bitar som en slags downer, vilket är lite ironiskt med tanke på temat begär, i väntan på att adlibris ska få tummen ur.

Minicykeln aka "Blå skottet jr"

Idag begav jag mig ut på ett våghalsigt äventyr till bilbrändernas självaste epicentrum. Backa. Jag hittade nästan direkt och måste medge att jag kände av viss nervositet när jag parkerade någonstans i närheten av något som kallas Krumeluren. En medelålders kvinna i ljusblå morgonrock stod och rökte på sin höghusbalkong och tittade skeptiskt på mig. Kan ha varit för att jag parkerade fel, men mer troligt för att jag utstrålade osäkerhet. Det kändes lite crazy att röra sig helt obeväpnad i ett sådant högriskområde men vad gör man inte när man blivit biten. Cykelbiten.

Ändamålet för min utflykt var en Mini-Rex, en klassisk campingcykel, som jag strax skulle köpa dyrt av en trevlig tjej från dalarna. Jag har bestämt att Blå skottet ska få vila en säsong (till) medan jag lägger stadens asfalterade mil under mina minicykeldäck. Som jag har längtat. Jag ska vårda den här hojen. Renovera och fixa och utrusta den med en massa läckra attiraljer. För några år sedan var det hipstervarning på minicyklar men nu när fixie-trenden verkar hålla i sig har minicykel blivit ett fullt legitimt färdmedel för mig. Jag tror till och med att fixie börjar få lite svennestatus nu. Jag har sett några rejäla exempel på hipstercyklar som får det att klia lite i mig (separat inlägg).

Någon som har bra tips på var man ska vända sig för att köpa pynt till sin minicykel, så bara vräk in dem här i kommentarsfältet. Jag vill att hon ska bli som ny. Blå skottet jr.

Lasse Rostbiff

Tack till Kajsa

Det förbjudna

För ett tag sedan försökte jag mig i ord på en liten visualisering. Jag skrev att Daniel Breitholtz skägg fick Lasse Brandmans knullbarhetsindex att öka med femtusen procent, la ut en pressbild på Lasse med bildtexten "Win!". Det skulle jag inte ha gjort. Snart haglade de beska kommentarerna in. Jag hade gått över gränsen. Jag hade varit elak. Jag var en näthatare. Så jag vek mig och lät Lasse Kronér ta smällen istället. Jag var säker på att ingen skulle protestera då och att det dessutom skulle ge mig överhand i en eventuellt framtida dubbelmoralsdebatt. Jag hade rätt. Ingen protesterade. Men jag orkade inte jiddra och glömde snart av det hele.

Dock glömde jag inte den konstiga känslan av att ha blivit mer eller mindre tvingad att plocka bort mitt skämt. Det störde mig. Jag hade vikt mig för att jag inte ville vara en näthatare. Jag hade ju bara dragit ett skämt. Enligt vissa ett dåligt skämt. Taskigt. Smaklöst rentav. Men det var ett skämt och dessutom om en offentlig person som lär ha turnerat in ett antal mille under åren på sina föreläsningar och andra jippon. Är det verkligen rimligt att han ska vara off limits bara för att han är brandskadad? Är inte det diskriminering åt andra hållet? Hursomhelst. Det har gnagt i mig. Jag hatar att bli tystad och jag tycker faktiskt att man får skämta om Lasse Brandman. Och i söndags när vi strosade runt, mätta på hamburgertallrik, i Varberg centrum blev jag plötsligt varse om att vi är fler.

På ett elskåp satt en poster som gjorde reklam för en inspirationsshow med självaste Lasse Brandman och Sveriges tråkigaste hallänning Thomas Peterson. Snacka om kommunikation! Slagkraftigt shownamn ackompanjerat av två splashar. Ah, det vankas alltså både ståupp och succé. Inte pjåkigt. Jag studerade affischen och reagerade på att det kanske var ett aningen bold (eller billigt) knep att lägga en ljuseffekt som ser ut som en fucking påskbrasa i bakgrunden. Men vad gör man inte för att haussa igång ett skönt biljettkräng. Det vilar ju ett rätt massivt ansvar på Lasse-B:s axlar om man säger så. Fatta hur sjukt jävla ball han måste vara för att kompensera upp sin vapendragares totala brist rolighet. Vi snackar om en nivå som gamla människor idag refererar till som Hasse-och-Tage-magi [min anm. Hasse och Tage var enligt uppgifter Sveriges enda existerande humorpar under 60- och 70-talet, och de lär ha haft monopol på det här med att vara roliga under samma epok].    

Jag tittade lite till och insåg att kreatören bakom printenheten inte sparat på krutet, utan verkligen gått loss på brandreferenserna:

"En glödande föreställning". Verkligen!? Är det någon mer än jag som tolkar det som ett frikort? Och jag misstänker att det kommer poppa upp en och annan fyndig lokaltidningsrecension med citat som "Brännande het satir", "Eldig humor" och "Vanställande rolig show" den 15:e maj.

Sexchock

I fredags mötte mig information som med massiv kraft utlöste total anarki och senare ett strängt undantagstillstånd bland mina hjärnceller. Jag är fortfarande medtagen.

Aftonbladet (ja, jag vet att försäkringen inte täcker skador som uppstått i samband med konsumtion av deras "nyheter") rubricerade en artikel med aggressivt raka budskapet: "Myrdal: Det sexuella fick oss att återförenas".

Det överföll mig och jag hann faktiskt inte ens uppfatta vart hän det hela skulle barka innan det var försent. Alldeles fruktansvärt försent. Det var precis som att vakna med känslan av någon främmande persons närvaro i rummet, och innan man vet ordet av så har man fått en hästspruta med bedövningsmedel inpressad i halsen. Resten bara händer och man befinner sig på ett fullt medvetande plan, men är totalt hjälplös inför det vansinniga övergrepp som ska till att braka lös.

Aftonbladet går rakt på sak. Andrea och Jan Myrdal har hittat tillbaka till varandra efter sin uppslitande skilsmässa, som i sin tur tydligen berodde på att Andrea munhuggits om en påse böcker med Henning Mankell (absolut inget konstigt med det). Sedan går de direkt på citat: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån, säger författaren." OMAJGAAADDDD!! Den satt där den skulle. Jag kände en omedelbar svullnad på ögats bindhinna. Som efter en välriktad högersving medelst säckhandske. Att mina stackars ögon skulle tvingas förmedla budskapet, om den ofräsche 84-årige författarens sexualitet, till min intet ont anande pannlob är en tragisk historia i sig. Plötsligt var alla viljestyrda muskelrörelser i min kropp helt satta ur spel. Jag skulle bli tvungen att ta mig igenom resten av artikeln stavelse för stavelse som nån lessen jävel med Locked-in syndrome. Ni vet som han i fjärilen i glaskupan.

Några rader förflyter som i dimma och sedan pumpar Andrea in en slagserie med citat som avslöjar mer än någon människa på denna jord kan må bra av:

"Jag kom till honom för att hjälpa honom med packning. Det tände till ordentligt, resten kan du gissa. Jag är en kvinna som inte gillar att springa runt och söka en karl, säger Andrea Myrdal."

Jag säger som Ranelid. Herrrrrrrrrregud! Jag behöver inte gissa. Jag förstår att det har något att göra med hur Jan Myrdals åderbråcksgistna skinnpinne petats in i en eller, gud förbjude, flera av den där tantens kroppsöppningar.

"Jag har mycket temperament och är en latinotjej. Det jag har i handen kan jag kasta. Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella... Han är som en 50-åring! Han tillfredställer mig precis som jag vill."

Som en femtioåring? En man med impotens, girig hängbuk och prostata som en tennisboll alltså? Jag kan inte nog tacka Andrea för att hon i alla fall inte gjorde jämförelsen med en ungtjur, kåt tjugoåring eller något annat vidrigt.

Vid det här laget känner jag mig så mentalt misshandlat att jag knappt vet vad jag heter. Resten av texten förflyter i en, helt enligt Aftonbladets standard, händelselös sörja och jag hinner nästan vaggas in i en falsk trygghet om att inget mer hemskt ska hända mig. Men då sätter de in dödsstöten. Och det är mannen med de ändlösa köttets lustar, Jan Myrdal himself, som tar fram sin dolk och formligen klyver hjärnstammen på mig med sin vedervärdiga slutreplik.

"Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Alltså, jag har inget emot att gamla människor har sex. Tvärtom. Det är säkert jättefint. Dock vill jag inte bli serverad en riktigt så visuellt matig informationsmacka om den gamle vänsterrävens kuk lagom till helgen. För att inte tala om nyhetsvärderingen i det. Att låta en journalist göra en djuplodande redogörelse om en 84-årings med en könsdrift som endast verkar kunna förgöras i Mordor. Finns det verkligen inte något med mer substans. Typ vädret. En extrabilaga på det svenska marsvädret hade kunnat generera ett stående nominering till stora jounalistpriset i jämförelse.

För er tappra få som läst fram till hit vill jag be om ursäkt. Jag vet att det var fel av mig att dra ner er i smutsen, men jag var bara tvungen att få det ur systemet. Det är inte personligt. Hoppas ni förstår att jag bara var tvungen att prioritera min egen hälsa över er. Och till alla er med självskadebeteende. Här har ni direktlänken till ondskans boning.

Appropå smørrebrød

Om Harald Treutiger hade varit dansk hade han varit superstar idag...



Egentligen borde han vara det ändå. Han är skön. Jag diggar honom. Jag skulle vilja Reclaima honom. Göra en "Kony 2012" i Haraldformat. Treutiger 2012 - med syfte att låta honom få en plats i nästa säsong av Stjärnorna på slottet. Vilka är med i uppropet? Hand upp.

Svenskhat & smørrebrød

Sicken helg!

Vi har glidit runt, tittat i affärer och på grejer, druckit öl med jämna mellanrum, utforskat för oss helt nya delar av den danska huvudstaden och på det stora hela trivts jävligt bra. Bodde gjorde vi på Plaza (1 minut från centralen) på översta våningen med egen balkong. Jag gillar Köpenhamn. Även om Köpenhamn inte riktigt gillar mig. Det är en komplex kärlekshistoria.

Vi fick känna av det klassiska svenskhatet. Det omotiverade. Absolut inte av alla men av tillräckligt många för att man kan ana att det finns en slags struktur, för att inte säga kultur, som går ut på att hata svenskarna. Bara för att. Det är lite frustrerande. Jag fattar svenskhatet som baseras på att en massa äckliga malmöiter åker över sundet för att supa, skräna, spy och pissa ner hela stan. Samtidigt känns det som att det var ett tag sedan. Det är ju inte direkt ett ekonomiskt genidrag man gör om man väljer att bli full i Danmark. Det svenskhatet jag snackar om är det som baseras på att man bara finns, ger dem pengar i utbyte mot förplägnad och eller grejer – och andas av deras luft. Man känner det tydligt. Stämningen. Man kan vara hur jävla skön som helst och de behandlar en som piss ändå. Man vill liksom säga till dem att skärpa sig men det går knappast att vinna den kampen. Inte när man är på deras planhalva. Svenskhatet verkar ha blivit så gängse att det nästan går att göra en dna-profil på det.

Förvisso är det ju knappast bara svenskar som får känna hur det är att vara hatad av danskarna. Det är väl snarare så att de är sjukt jävla främlingsfientliga och förbannat enade i det också. Det lär ju knappast vara så att bara folk från Dansk Folkeparti jobbar på barer och i butiker. Rasistpartiet är nog bara mer fokuserat på just muslimer medan det generellt danska förhållningssättet mot omvärlden är att kollektivt hata alla lika mycket. 

Hur som helst kan det kanske vara nyttigt att känna hur det känns att försöka passa in och ändå tvingas stanna ute i kylan. Just sayin.

Sedan har vi smørrebrødet. Helt ärligt. Jag tycker det är piss. Säg vad ni vill. Tipsa mig om det äldsta, mest äkta, överdådiga, fantasirika och mest speciella smørrebrødstället i stan. Smørrebrød är fortfarande bara en jävla macka med orimligt mycket pålägg. Det är verkligen skitsamma om det är varmt eller kallt, tar upp en hel tallrik, och om det innehåller både kött fisk och allt mittemellan. Det är och förblir en macka. Men inte i Danmark. Nä, ohhhh.... där är det kultuuur.

Det finns till och med människor som är kända för sina smørrebrød. Jag menar på riktigt kända. Har ni hört på det? Hur låga krav kan man egentligen ha på en människa om det är fullt möjligt att bli superstar för att man kan slänga ihop en någorlunda god smörgås? Samtidigt står man inte ut med en människa om den bara råkar komma från ett annat land. Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det.

Bloggtips

Idag tipsade en kollega mig om bloggen "Reklamare med halsduk inomhus". Briljant i all sin enkelhet. Älskar temabloggar där iden är förklarad redan på domännamnet. Som "Kim Jong Il looking at things". Frågan är om det inte är samma person. Min intuition lutar i alla fall med en säkerhet på 97% åt att det är en reklamare som ligger bakom halsduksbloggen.

Hela konceptförklaringen är för övrigt underbar: Man blir lite nervös när först ingen på ett reklambyråporträtt bär halsduk inomhus, men plötsligt ser man att någon har det och då blir man lugn.

Miljöbilsägaren

Vi har köpt en Peugeot 308 SW och är mycket nöjda med det. Kombi och miljöbil i ett. Silvermetallic. Där bidrog jag till att bibehålla ett stadigt grepp om den åtråvärda svennebananposition nummer ett. Gött.

Nä, man ska inte sticka ut. Tro att man är nåt och köpa ett slösaktigt åk med lädersäten och vardagsrumskomfort. Och absolut inte fler hästkrafter än nödvändigt. Bra med lite lastutrymme också. Bensinsnålt ska det vara. Och automatväxlat såklart. Men dragkrok skulle nog vara att förhäva sig. Eller också inte. Kanske dragkrok ändå. Åka till tippen på helgerna. Lasta grejer. Backa med släp och sånt.

Men någonstans kommer det rinna över. Det känner jag på mig. Någonstans kommer en gnista slå an revoltfnösket i den lilla medelklassrebellen inom mig. Jag kommer troligen bli helt vild. Jag tänker skaffa miljöbevis till bilen och sedan börja nöjesparkera inne i stan. Scouta de bästa platserna, inte för att jag behöver utan för att jag kan, och sedan bara stå där två timmar i taget. Helt gratis. Kanske kommer jag börja sluta lite före alla andra. Särskilt på fredagar. Åka hem till mina egna kvarter och tjyvpassa parkeringar. Bre ut mig sådär onödigt mycket på gatan. Generösa luckor både fram och bak. Sedan kanske jag börjar använda min garageplats som shurgardlager, eller hyr ut den dyrt till vad som helst men inte bilförvaring. Jag ska bete mig. För det kan man när man har miljöbil och allt. Då är man god nog. Då har karman inte en chadde.

"En go gäng" #18

Folk som gillar campingliv

Den jobbigaste (roligaste) autocorrecten jag sett

Jag följer en kille på instagram. Han skärmdumpade ett sådant där klassiskt "damn-you-autocorrect". Så jävla hemskt. Och roligt för oss andra. Det går liksom inte riktigt att leva sig in i den terror han måste ha upplevt under den korta men explosiva sekvensen. Det går bara att snudda vid obehaget och tur är väl det.

Kungen

Nu är det fredag och därför vill jag bjuda på ett TGIF-klipp som en man med mycket god smak skickade till mig nyligen. Vassego!

Urban legend

Apropå rikskuponger. När vi var små brukade en kompis framhärda i att frimärken var lika fullgoda betalmedel som pengar. Att man i princip skulle kunna betala allting med frimärken. Vi ett tillfälle gick vi till och med till den lilla kiosken på Nordmannatorget i Kungälv och försökte köpa var sin 88:an med hans mammas frimärksrulle i högsta hugg. Jag kan än i dag minnas hur kinderna hettade av förnedring när Ted som ägde kiosken gapskrattade oss i ansiktet och frågade om vi tänkte skicka glassen någonstans. Vi lommade skamset därifrån, men min kompis hävdade att det Ted bröt mot lagen. Att det var som han sa. Jag brydde mig inte. Efter den lilla episoden försökte jag mig aldrig mer på frankeringstricket.

Ganska nyligen hörde jag någon påstå att man kan använda frimärken på alla statliga inrättningar. Det fick mig att minas. Samtidigt var det en svindlande tanke. Tänk att betala restskatt, skaffa pass eller handla torr fika i bistron på X2000 – med gammalt porto. Det hade varit so-weet. Bara för att jävlas liksom.

Efter lite powergooglande inser jag dock att det bara är en urban legend. Aldrig får man vara glad. Kan knappt bärga mig ifrån att lägga vantarna på ett saftigt häfte rikskuponger.

Vill-ha-pryl: Rikskuponger

Min kollega brukar betala sin lunch med rikskuponger. Hon snor dem från sin kille som får dem på sitt jobb. Jag skulle också vilja ha rikskuponger. Så jävla skönt retro. Byta till sig lunch mot små lappar med varierande valör, som ser ut ungefär som monopolpenkis. Lite som på den gamla härliga ransoneringstiden. De är bara goda för mat. Man kan inte köpa sprit och bus. Bara lunch.

Och den där krispiga känslan av att man ställer till det lite för samma näringsidkare, som för bara ett litet tag sedan hade för vana att lägga på en extra summa för att man betalade med kort. Rättvisa by hämnd liksom. BAM BAM BAM. Där har du lite kuponger din jävel. Bara vetskapen om att det blir lite jobbigare för dem, för att de i sin tur måste samla ihop kupongerna, kanske stoppa dem i ett litet kuvert tvingas och tvingas gå till banken för att lösa in dem och därmed säkerligen bli fistade av någon omotiverad bankavgift på kuppen. Det gör rikskuponger till en nästan sexigt analog produkt.

Mmmm... Rikskuponger.

Fuck them if they can't take a joke

Har just avnjutit Jonas Gardells krönika "Helga humorn", två veckor efter alla andra. Fy fan vad bra. Han lyckas verkligen formulera exakt det jag känner inför den tröttsamma långtråkiga näthatsdebatten. Han skriver om medieklimatet där varje skämt när det förs vidare uppförstoras till ett "hån", där varje rolig formulering omdefinieras till "mobbning". Han kallar det de humorlösas hämnd, ledd av Aftonbladet och Expressen. Och han har helt rätt. Det är fan helt otroligt när man tänker på det.

Men det stannar inte med kvällsblaskorna. Precis samma klimat har börjat råda i alla forum där folk tycker och tänker helt fritt. Inte minst i bloggdammen. Nu är jag förvisso ingen komiker, men jag har kommit på mig själv allt oftare med att tona ner mina syrligaste skämt och ilskna kommentarer, bara för att inte trampa på ömma tår. Jag har låtit mig kuvas och jag hatar det. Det är obra. Det leder till dåligt omdöme och dåligt avvägda skämt. Tråkigt. Precis lika lite som Gardell menar att Ranelid verkligen behöver lobotomeras bara för att han twittrar det, i samband med att Ranelid hävdar sina egna bedrifter som större än Nobelpristagarnas, lika lite menar jag att jag verkligen vill plocka fram ett pumphagel och gå loss när jag utsätts för allsköns idioti i min vardag. Det är bara så jävla skönt att ta i lite ibland.

Jag älskar hur Gardell jämför kvällspressens relation till sanningen med sitt eget rövhål; beundransvärt tänjbart. Och jag välkomnar hans uppror mot en bokstavstolkande medietillvaro med en stor applåd.

Klapp. Klapp. Klapp. Klapp

Den där tiden i månaden...

Så var det dags igen. Sista paret linser. Det är lika välkommet varje gång. Ungefär lika lajbans som alla kvinnor måste tycka det är att plöja ner sina pengar på mensskydd. Det är ett nödvändigt ont som borde subventioneras. Jag är ju handikappad goddammit. Hit med hjälpmedlet bara. Glasögon är liksom inte ett alternativ. Inte med mitt synfel. Det skulle inte finnas en chans i helvetet att jag skulle få ligga igen. Om Josefine nu inte råkar hysa amorösa känslor för killar som Milton i Office Space.

Ledsamt men sant. Jag skulle se ut som en fisk hur jävla mycket laser de än skulle slipa glasen med. Det är ett faktum jag blev våldsamt varse 2006, när jag lyckades komma över ett mindre parti piloglasögonbågar av större modell, och optikern sänkte mig totalt genom att förklara för mig att, med mitt synfel skulle min näsrygg aldrig orka hålla upp tyngden av de glasblock som skulle få installeras i bågarna. Det var ett nederlag.

Men. Jag har haft linser sedan jag var 14 år och trivs faktiskt ganska bra med det. Har provat det mesta på marknaden skulle utan att slå mig allt för mycket på bröstet våga påstå att jag är lite av linsbärarnas McGyver. Som jag har trixat med olika sorter och tänjt på deras förbrukningslängder för att riktigt maxa den ekonomiska insatsen. Så har jag även provat ett antal linsleverantörer genom åren. Några bra och några struliga. Och en riktig jävla usel (Nordic Lenses) som inte bara lät mig vänta på linserna i nästan fyra veckor, utan även verkade ha förvarat dem i en pizzaugn med tanke på att två av sex par var helt deformerade och eller frasiga = dålig överraskning. Blir rasande bara av att minnas det.

Nä, ska man handla linser på nätet. Och det ska man. Då är det banne mig Lenson som gäller. Det säger jag inte bara. Jag menar det. Bra priser, bra service, snabba leveranser och mycket trevligt bemötande om man har frågor.

Saker man gör tillsammans II

Går på vernissage. Blir fulla som två ägg. Ropar in korvkonst för tusentals kronor.

Saker man gör tillsammans...

Idag var jag hemma från jobbet. Känner mig ganska krasslig och tyck-synd-om. Ledvärk, illamående, feberfrossa och sånt. Då är man inte så tuff. Josefine mår också lite so so. Det är trist att må dåligt. Men det är också lite mysigt för man kan passa på att hitta på grejer ihop då. Sånt man inte gör varenda dag... T.ex. så gav Josefine mig nyss en komplett manikyr. Vilken grej va. Det har jag aldrig fått innan.

Hon började med att polera upp en medelglans på naglarna med slags polersvamp. Sedan applicerade hon en cleanser med inbyggd peeling typ, som hon masserade in på naglarna. Vidare strök hon på ett lager myrrolja som tydligen stärker och bygger upp. Det blev blankt utav bara fan. Glans 8. Till sist applicerade hon en mjukgörande nagelbandsconditioner och smörjde in mina händer med en mandel/jojoba-handkräm.

Nu så här direkt efteråt är det svårt att tro att de här späda tassarna alldeles nyss såg ut och kändes som ett par grovarbetarlabbar. Formade av kontorstidens tand och hårt tangentbordsknattrande. Luktar gott gör de också.

Missa inte:

Måns Zelmerlövs fantastiska revansch

Jag sitter här och känner mig alldeles varm i kroppen. För Måns Zelmerlöws skull. Han har hittat rätt. Äntligen!

För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.

Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.

Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.

Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.

Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.

Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:

Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.

Det tjoas och tjimmas på roliga timmen. Alla vill vara kompis med den vite mannen i sin blå t-tröja och sina kritvita bermudashorts. Måns blir snabbt klassens kung. Tror jag det. Det är helt enkelt sådan Måns är. Och det är bra det

Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.

Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."

Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.

Limp Bizkit-killen

Igår hamnade jag för andra gången på kort tid, bredvid en kille med jävligt dålig uppsyn, när jag skulle åka hem. Vagnen stod på hållplatsen och jag kom springande över grönsakstorget. Precis när dörrarna slog igen kom jag fram. Jag tryckte på öppnaknappen med en häftig frekvens, och tro det eller ej men dörrarna öppnades. Det händer banne mig inte var dag.

Vagnen var fullpackad. Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt. Alla platser var såklart upptagna. Alla utom en. Det brukar båda illa, för är en plats ledig så brukar det vanligen innebära att det är nåt fiskigt med den platsen. Antingen att man kommer få dela säte med ett nötjobb eller att någon helt enkelt har pissat ner sig på det lediga sätet. Den här gången var det ingen missbrukartyp som gjorde att folk föredrog att hänga i klasar som på ett apberg, i mittgångarna hellre än att ta sista sittplatsen. Det var en Limp Bizkit-kille.

Limp Bizkit-killar är lite av böfatyper med grova läderjackor, ospec. nu metal-luvtröjor, spejsad ansiktsbehåring, mohawkfrippor, tribaltatueringar, fräna ringar och annat bös lite här och där. Dessutom verkar de alltid ut att lågprioritera sin personliga hygien. Jag tänker mig att de är den typen som snyter sig i handen.

I alla fall. Jag såg platsen. Jag såg Limp Bizkit-killen och vice versa. Han var köttig och bredde ut sitt fylliga cargobyxbeklädda lår en lång bit in på det lediga sätet. Jag tänkte att jag chansar och äntrade platsen. Den sociala kodexen säger ju, att även om man demonstrativt visar avståndstagande mot opåkallade sätesgrannar, så makar man på sitt flobb OM någon svennebanan mot förmodan skulle visa intresse att inmuta platsen. Det gjorde inte Limp Bizkit-killen. Jag nickade för att ytterligare tydliggöra min intresseanmälan. Jag arbetade med honom. Men han bara sirrade uttryckslöst mot mig, med ett kilo vanprydande anisktspiercing, och ett stycke skabbigt "fittskägg". Som om han inte fattade. Fast han fattade.

Jag kände hur det blixtrade till någonstans långt inne i skallen på mig. En sån jävla skithög, tänkte jag. Han gjorde verkligen ingen ansats till att frigöra lite plats. De flesta hade fattat vinken och skitit i platsen. Jag fattade vinken men kände att jag bara måste utkräva den där jävla platsen. Jag vägrade att låta mig förnedras och tvingas lomma iväg som Ior. Så jag tog platsen med våld.

Jag klev fram och satte mig resolut ner på den lilla sätesyta som blottades bredvid hans feta ben. Tänkte att då MÅSTE han flytta sig lite. Men icke. Jag liksom hamnade på sned och fick kila mig in på sätet, vilket resulterade i att jag fastnade i spännläge. Han gav inte med sig. Jag stirrade på honom men fick ingen reaktion. Jag var en lus i hans ögon. Och han var ett stort jävla Limp Bizkit-svin i mina. Lite som Helan och Halvan fast utan vänskapen. Men jag gav mig inte. Jag började pressa tillbaka och det måste ha sett helt jävla stört ut. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig som en trotsig treåring och det hela dränerade min energi. Det vara som statisk träning. Lite som att ligga i "plankan". Jag fick till och med mjölksyra.

Till slut, efter att vi kört vår tysta stand-off på en sträcka av tre hållplatser släppte trycket. Den jäveln gav med sig. Jag sneglade på honom men han rörde fortfarande inte en min. Men det sket jag i. Jag hade vunnit. Han visste det. Och jag visste att att han visste det. David mot Goliat.

Ibland är det värt att ta fighten.

"It's bigger than a bread bin"

Daniel mallar sig lite över storleken...

 Såpass stor alltså!? Jaha, det är väl bara att gratulera då...

Cravingz

Sitter på jobbet. I väntan på ett kvällsmöte. Har inte ätit middag än och jag känner hur någon annan stackars övertidsarbetare på bygget sitter och moffar i sig hämt-thai en bit bort. Mmmmm... hämt-thai. Det väcker mina mörkaste cravingsidor. Ännu värre. Det väcker den glada tjockisen i mig. Han som säger: "Köp en storlek större killen, lyssna inte på dom, träna kan du göra när du blir fyrtio, ta en semla till". Min inre tjockis är en översittare som säger skit på dig till ämnesomsättningen. Jag hatar den jäveln. Han är jättestark och har dragit ner mig i fördärvet så många gånger förut. Han dominerar mig.

Igår började jag träna. Igen. I soffan efteråt ljög jag för mig själv och Josefine. Sa att det kändes så jävla gött att vara igång igen. Att jag var sugen på frukt. Jag är aldrig sugen på frukt.

Deppigt. Det är ju ändå årets största högtid idag. Semmeldagen. Jag vägrar att säga fettisdagen. Det är så förnedrande. Fettis. Vaddå fettis? Bara för att jag diggar kombon grädde och mandelmassa på en bas av kardemummabulle. Fettis hit och fettis dit. Rub it in liksom. Semla är finare. Mmmmm... semla. Men jag har tyvärr ingen semla att se fram emot. Bara ett glas vatten med bubblor. Bubblorna är mitt Hawaii.  

Det här med intuition alltså

Var och lunchade på The Dubliner i torsdags. Hade bestämt träff med en vän där. När jag kom in var det helt tomt på undervåningen. Märkligt. Det brukar ju alltid sitta minst en klase fyllon där. Men saker kan ju ändras. Och det var många år sedan jag var på The Dubliner. När jag kom längre in i lokalen kände jag plötsligt hur något fick mina flimmerhår att krulla sig. Lika frånvarande som spårvagnsalkisarna var i lokalen, lika närvarande var deras odör. Det stank formligen av piss i lokalen. Så jag gick upp en våning... och det är det här ögonblicket jag jag först långt senare kom att reflektera över.

Jag kommer alltså in på ett ställe för att äta lunch. Jag noterar hur en svavelstickande air av gammelmansurin slår emot mig som en ångdusch, men istället för att rygga och gå ut så äntrar jag, nästan obrytt, lokalen och börjar ta för mig av ärtsoppsbuffén. Hur fan har jag kunnat bli så avtrubbad? Det är ju nästan läskigt.

Någonstans har jag alltid litat på min intuition. Levt i villfarelsen att den ska leda mig rätt. Få mig att fatta rätt (eller åtminstone inte jättefel) beslut i alla lägen, på volley om så behövs. Inte svika mig. Den tiden är förbi. Min intuition hamnade officiellt i koma i torsdags.

För övrigt kan jag rekommendera ärtsoppan. Den var riktigt smarrig.

Laddade ord

Nu kläckte Josefine precis ur sig att det finns ett ord hon inte kan höra utan att tänka snuskiga grejer. Sås. För henne är sås ett så kallat laddat ord. Därför försöker hon undvika att säga det utan prefix, i den mån det är möjligt. Béarnaisesås är alltså helt okej att säga. Hollandaisesås också. Den lilla förstavelsen desarmerar således laddningen i såsen.

Skulle hon t.ex. under en middag råka säga att hon vill ha mer sås, eller skicka såsen, så tänker hon att alla andra tänker att hon tänker på att de tänker på sperma. Att det är underförstått att det lika gärna kan betyda det. Som sås. Därför försöker hon alltid vara specifik när det kommer till såser. Definiera såsen. Såvida det inte rör sig om bechamelsås för då tänker hon på sperma i alla fall. Problem uppstår när hon inte vet såsens exakta karaktär. Är det portvinssås eller rent av madeirasås vill hon ju inte göra bort sig och säga rödvinssås hursomhelst. Då måste hon säga sås och sedan lämna ämnet fortast som möjligt. Hon vill ju inte framstå som pervers.

Själv har jag precis lika svårt för att bruka ordet sav under avslappnade former.

Vilket/vilka är era laddade ord?

¿Habla Español? med Jerry Wallinder

Jag älskar Jerry Wallinder! Vem fan är Jerry Wallinder undrar ni då (om ni inte råkar känna Jerry Wallinder eller har sett klippet nedan med, just det, Jerry Wallinder)? Jo det ska jag berätta. Jerry Wallinder är en språkgud som kan sitt latino-lover-tugg som en tangokung kan sin tango. Jerry Wallinder är en man som skulle få Giacomo Casanova att verka lika fyrkantig som Carl Bildt. Men framför allt är Jerry Wallinder en jävligt skön lirare. Alla som inte älskar Jerry Wallinder är... kanske inte våldtäktsmän, men jävligt taskiga mot Jerry Wallinder. Tycker jag.

Veckans ord från Arla

Igår morse när vi satt och lördagsfrukost satt min 7-åriga dotter och läste på baksidan av mjölkpaketet. Plötsligt läser hon högt: "Pimpa = att piffa upp och ordna till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå". Ja, så är det ju. Det är fint att Arla tar på sig rollen som samhällsbyggare, vänder lite lagom på kepsen och försöker lära dagens barn hur man snackar lite fräck slang. Från det däringa amerikat.

Synd bara att de slarvar och väljer att inte följa upp hela den etymologiska dna-kedjan lite mer ingående och beskriva dess ursprung fullt ut.

Typ så här: Pimpa härstammar från det amerikanska ordet pimp, vilket är beteckningen på en slags ljusskygg entreprenör, som skor sig på att hyra ut svårt narkotikaberoende kvinnor till medelklassmän med risiga förhållanden, politiker och andra as. Vanligt förekommande tjänster är allt från enklare avsugningar till samlag av blandad art; i bilar eller på sunkiga hyresrättsmadrasser. Pimpen fyller utöver själva bemanningtjänsten dessutom samma roll som en ekonomitant/administratör på ett kontor. För sitt gedigna arbete drar pimpen större delen av själva konsultarvodet och placerar det utan förbehåll i sin egen fickbank. De ekonomiska medel som slutligen blir kvar betalas sedan ut till kvinnan, inte sällan i form av så kallat ful-tjack och kollektivt boende.

Nästa veckas ord från Arla: "Blowjob".

Kaj lever, länge leve Kaj

Mitt lilla sidoprojekt Busmejl har legat i dvala. Vet inte varför egentligen. Jag tycker att det är helt stört kul att jävlas med folk på blocket men har bara inte orkat på sistone. Det är synd. För jag har tappat väldigt många läsare på grund av det. Eller Kaj har tappat många läsare menar jag.

Nu har jag i alla fall uppdaterat med inte mindre än tre nya (nåja, de har legat och marinerat i Kajs inbox ett tag) busmejlingar. Gå in och läs vettja.

 

Och om ni tycker att det är kul får ni jättegärna hjälpa mig att länka till busmejl.se. Använd era blogs, fejsboxar, twitters, skriv ett brev, faxa eller ring och berätta för mamma. Jag är glad för allt jag kan få. 

"En go gäng" #17

Kvinnor som gillar ishockey

Den jäveln runkade!

Jag vet att jag är ruggigt sent ute men vill ändå tipsa (er andra som inte har tid att hårdbevaka twitter och facebook om dagarna) om ett stycke fantastisk nätunderhållning. Det är en tråd i familjelivs forum som startade med följande inlägg:

Klicka och läs.

Briljansen i det.

Sedan brakar helvetet bokstavligen loss. Om det hela är på riktigt eller om det så är någon lustigkurre på "Tofsen" (Chalmers skoltidning) som dragit en klassisk forumtrolla har jag ingen aning om. Det spelar egentligen ingen roll. Jag lyfter ändå på hatten i någon slags blandning av vördnad och avundsjuka. Det absolut mest fantastiska är engagemanget folk lägger ner på att diskutera. De bara måste komma till rätta med problemet. Jag tror att jag älskar familjeliv.se från och med nu.

Hmm, tror just att jag fick en idé...


P.S
Kom ihåg var du hörde det först Mymlan ;)

Två saker

Igår länkade Josefine till Madonnas lilla framträdande på Superbowl i förrgår. Jag tittade och slogs av två saker.

1. Madonna har banne mig börjat se ut liiite liiite om en friskistant. En väldigt sexig friskistant förvisso. Creme de la creme i friskistantsammanhang. Men ändå. Hon kanske är mänsklig trots allt.

2. Jänkarna vet minsann var man ska ställa ett skåp när det kommer till folklig underhållning. Det kan vara hur jävla mycket lågkonjunktur som helst, men de sparar liksom ändå inte på krutet när det är dags för årets stora tv-händelse. Till skillnad från vissa andra länder länder tänker jag. Typ Sverige. Här bygger vi utan vidare vår publikmässiga motsvarighet på framträdanden av gamla ryckiga uteliggare och någon plojig typ som mycket väl skulle kunna vara slutprodukten efter ett oskyddat fyllesamlag av Markoolio och Petra Mede. Superbowl får helt enkelt Melodifestivalen att framstå som en klassisk Nore Norold-produktion.

Tabacman

Idag tog jag steget och blev en Tabacman. Fullt ut. Känns härligt. Har mummat mig med både deostick och after shave. Möjligen var jag aningen generös vid appliceringen, för jag har dragit på mig ett rejält skallebank. Klassiskt nybörjarmisstag. Är inte van att lukta så mycket man. Borde nog ta det lite försiktigt, ta en dusch och börja om, för det är kraftiga grejer det här. Inget för spröda pojkar.

Har kittat upp ordentligt. Med deo, duschgel, after shave lotion i tre olika storlekar, balm, eau de cologne, eau de toilette och raktvål. Ska berätta mer om det en annan gång.

Jag minns när jag blev högstadiemogen och önskade mig Fahrenheit och Van Gils i julklapp. Inget annat. En äldre kompis i åttan, mer vis av livserfarenhet, hade nämligen hållit en föreläsning för oss juniorer. Det var det som gällde ifall man ville fånga damernas uppmärksamhet när man gick på diskotek för att svänga lite. Särskilt om man ville ha ens en mikroskopisk chans att få fingerpulla. Och det ville man. Så en bit in på höstterminen var första punkten på önskelistan huggen i sten. 

Gissa då om det var en besviken Mikael som satt där på julafton med ett stycke Old Spice-deo och en flaska Tabac after shave i händerna efter paketöppningen. Faaaen!!! Jag skulle ju ha precis alla odds emot mig om jag bjöd upp en flicka att dansa tryckare till Scorpions – Wind of change och mot förmodan skulle få ett ja. Om jag kompletterade mitt acnesvullna anlete med att dofta likadant som kemiläraren Smek-Reine skulle den amorösa delen av mitt liv hinna begravas innan den ens hann se ljuset. Det var ett faktum.

Farsan hade nog undrat varför i helvete jag ville gå runt och stinka violtabletter och istället gått helt och fullt på sina egna preferenser. Valt det manligaste han kunde komma på. Något för förlädrade Marlboromän och gruvarbetare. Således föll lotten på Tabac. En fragrans självaste Chuck Norris inte var man nog att bära. Sådär soft när man just fyllt tretton år och vill passa in till vilket pris som helst.

Men nu är jag mogen att göra som generationer av män och ansluta mig till detta arv. Från och med nu ska jag dofta Tabac. Det är ett ställningstagande och inte alls dumt. Från och med nu är jag en Tabacman.

Citat:

"Fan vad Ulf Lundell är bra." (Josefine) – alldeles nyss.

Så passande. För här sitter jag och luktar Tabac.

Burken fattas mig

Var på Naturhistoriska här i Göteborg förra helgen. Gillar att gå dit. Det är så skönt omodernt. Som att kliva rätt in i det svenska 40-talets upplevelseindustri. Det är en viss stämning att strosa runt där bland montrar fyllda med små skabbiga djurlik. Det är en så analog atmosfär att iPhonen hänger sig direkt vid minsta försök till användning.

Översta våningen består av en höger och vänsterflank fyllda med typ en miljon olika fågelsorter. Inte jätteintressant efter en stund. Utbudet är för stort. Det händer liksom inte ett skit. Vilket är hela poängen. Det är atmosfären jag gillar så mycket. Här har tiden jävlarimej stått still. Vi pratar ett stycke orörd historia. Till och med dammet ovanpå glasskåpen är från tidigt 1900-tal.

Sedan finns där en gigantisk sal i byggnadens mitt, som är knallmörk trots sin enorma takhöjd. Här har vi fyllt glasburarna med lite gott och blandat från hela jorden. Allt från grävlingar, ekorrar, zebror, noshörningar, näsapor och annat bös. Fritt i rummet hittar vi bland annat en giraff och så själva huvudattraktionen, en asstor elefant, som står placerad centralt i rummet. Sal efter sal avverkas utan några större reaktioner från någon. Barn av idag bryr sig inte särskilt mycket. De har ett medfött 3D-sug som gör att de inte imponeras av någonting som inte exploderar i minst THX-ljud. Det måste kännas som att en tiger kommer mot dem för att slita dem i stycken, för att de ska kunna digga skiten. Men det är avkopplande och en smula trevligt. Och så atmosfären. Jag bara älskar den. Det och världens sämst uppstoppade lejon som ligger och vilar på en marmorbänk utanför stora salen och möter en strax innan det är dags att titta på det enda som egentligen är (och alltid har varit) värt besöket. Attraktionernas attraktion.

Lite avsides placerat finns en monter som alltid stuckit ut lite extra. Den är fylld med diverse missbildade djur och lite annat groteskt. Men framförallt den legendariska "burken". Det är en glasburk i vilken man under Sveriges mindre etiskt upplysta epok valde att pressa ner ett dödfött foster av ett par siamesiska tvillingar. Sedan fyllde man på med formalin, korkade igen burken och ställde ut den för allmän beskådan i Västsveriges genom tiderna mest välbesökta resmål i skolutflyktssammanhang. Groteskt. Ja. Spännande. Inte desto mindre.

Jag minns den kittlande känslan inför mitt första besök någon gång under min lågstadietid. De äldre eleverna haussade upp det som den mest ultimata bisarra upplevelsen. Något de hade både rätt och fel i. Rätt, för att det är något helt jävla sinnesstört över att från början komma på tanken, att göra ett griftefridsbrott till dragplåster. Fel, för att den där upplevelsen jag i tankarna försökte förbereda mig på under flera månader före själva museibesöket, blev inget annat än ett råmassivt antiklimax. Inte för att det inte var sjukt nog. Det var det. Men efter att ha konsumerat död i tusental så vill det fan till att sista burken är något i hästväg för att väcka en blaserad yngling med häpnad. Upplevelsen var över på några sekunder. Från en åhh-herrejävvlar-vad-sjukt-jag-tror-att-jag-vomerar-mina kalvkorvsmackor-chock till en lätt besviken jaha-var-det-allt-reaktion.

Ändå är det det enda som jag med lite skräckblandad förtjusning sett framemot. Lite som Kalle Anka på julafton. Det blir liksom inte ett komplett besök om man inte får blänga på och vämjas lite åt den där burken.

Så döm om min förvåning när jag förra veckan kommer till min favvomonter och ser att tvillingarna lyser med sin frånvaro. Först vägrade jag att ta in det. Sedan började jag panikgoogla och mycket riktigt. Bortplockad av etiska skäl. Min besvikelse var total. Jag har fortfarande inte smält det. De siamesiska tvillingarna fattas mig så att det skär i bröstet. Vaffan. Det kommer aldrig någonsin kännas kul att gå dit igen. De kan stoppa upp sitt jävla valrum. Det luktar ändå bara mumifierat kön. Och jag skiter fullkomligt i resten. Ro hit tvillingburken igen, säger jag. Annars kommer jag aldrig tillbaka.

En loop av artighet

Kom precis över den här extremt Kristdemokratiska filmloopen som föreställer en man som fastnat i evig artighet. Älskar den. Den är nu min meditation. Min avslappningsterapi. Min valsång och ljudet av vågor. Den skänker mig ett frireligiöst lugn. Enjoy.

Semmelsäsongen är officiellt invigd!

För andra året i rad är han tillbaka för att göra livet osäkert för alla konditorier i i Stockholm. Det trekantiga lockets riddare, hetväggens försvarare och mandelmassans bemästrare, som han själv beskriver sig, eller kort och gott Semmelmannen.

Jag är mycket stolt över att vara vän med denna gigant i semmelsammanhang och tillhöra den extremt exklusiva skara som känner hans verkliga identitet. Och som jag har längtat efter säsong 2. Semmelmannen lyckades bygga myten om sig själv redan förra året när han åt sig igenom närmare 40 olika semmelserveringar av skiftande kvalitet. Han gjorde dessutom på uppdrag av Metro ett blindtest där han lyckades härleda fem av åtta semlor till rätt konditori. De tre han missade var från konditorin han inte ens hade testat. Det är alltså ingen novis vi har att göra med här, utan en semmelkonnässör av rang.

För att fira in säsongen tog jag tillfället i akt att införskaffa mig en egen semla. Jag besökte därför favoritcafé (Biscotti) här i Majorna (Göteborg) där de lyckats experimentera fram perfektion (obs: endast enligt min amatörgom) i semmelformat. Det gick sådär. Eller det gick inte alls. Som en jävla idiot valde jag att vänta till strax innan stängning vilket är riskabelt både ur kvalitetssynpunk och ur tillgångsperspektiv. Dels kan grädden ha exponerats för luft under en ansenlig tidsrymd, vilket kan vara direkt förödande då det med semlor inte fungerar alls som med lagrade viner. Men framför allt riskerar man att den populära skapelsen ska ha hunnit sälja slut. Det hade den. Sålt slut.

Det var med stor besvikelse jag begrät detta faktum och förklarade för cafétjejen att jag varit medveten om riskerna men ändå chansat på att de skulle ha ett sista verk med mitt namn på. Som om jag vore någon sorts jävla dåre. Inget att göra. Jag hade vid det här laget byggt upp en sådan semmelcraving att jag bara var tvungen att ha mig en fix. Konditoriet vägg i vägg hade också stängt så nu var goda råd dyra. I brist på kvalitetssemla fick jag ta ett jobbigt beslut och springa in på Ica och rafsa åt mig ett paket om två fulsemlor. Ingen glad tillställning direkt men jag var tvungen att dämpa abstinensen. Paketsemlor kan på inget sätt ersätte en äkta konditorisemla. De är ofta själlösa bakverk som inte skapats med kärlek utan enbart av ekonomiska intressen. Men de funkar som downer och i bästa fall hetvägg.

Just den här semlan hade knappast haft fått en bra start med semmelmannen. Alla vet att en ståtlig semla ska ha ett trekantigt lock. Den här semlan hade ett slarvigt avskuret logg tunnt somwellpapp och fuktig seghet som påminde mer om en shitakesvamp. Även grädden hade haft dåliga odds. Visst var den luftig och så men den hade fått en lite syntetisk smak (troligen av sötningsmedel) vilket är big no-no enligt de strikta men rättvisa semmeldogmerna. Bullen var dock helt ok i konsistensen, inte torr och därtill ganska god.

Det bästa på semlan var mandelmassan som var välbalanserad i sin smak och innehöll äkta hackad mandel. Inget slarv med spån som man nästan kunde förvänta sig av en när- och förtär-semla av billigaste sort (34.95 för två).

Jag tänker inte drista mig till att betygsätta semlan. Inte heller gå djupare in i storytellingens förtrollade värld. Det jobbet överlåter jag med varm hand till min gode vän Semmelmannen. Ingen kan prata semla som han.

Följ Semmelmannens fantastiska äventyr här >>

Det är praktiskt taget en order.