Det västtyska paret – Del 2

Efter att ha iakttagit det västtyska paret (fr föregående inlägg) i flera dagar började vi lägga vårt pussel.

Vi kom snabbt överens om att mannen hette Klaus och hade varit en av Västtysklands stora friidrottsstjärnor och deras mest prominenta guldhopp i spjutgrenen inför de olympiska sommarspelen i München 1972. Klaus var 18 år och hade mirakulöst gått från habil idrottsman till absolut elitklass, mycket tack vare den tidens generösa dopingpolitik. Elfriede var ett år yngre och var också en del av OS-truppen. Hennes talang var rytmisk gymnastik som hon sysslat med sedan barnsben och bokstavligen hade vigt sitt liv till sedan tolv års ålder, då hon blivit bortlovad av sina föräldrar till landslagstränaren Wolfgang.

Att deras OS-deltagande skulle komma att förändra deras liv hade de redan varit övertygade om. Men på vilket sätt hade de aldrig kunnat ana. De hade sneglat på varandra i OS-byn. Klaus var så ståtlig i hennes ögon. En sådan bringa och så vackert blont hårsvall. Även om det syntes att han hade blekt det till perfektion. Elfriede var gracil och mystisk. Hon verkade skygg och förde sig som den fina sortens flickor med god hållning, när hon spatserade över området. Det eggade Klaus. Men han fick inte chans att komma nära. Reglerna var strikta. Dessutom fick Klaus uppfattningen att hon redan var upptagen. De fanns båda i varandras tankar när de på natten till den femte september låg i sina sängar och försökte somna. Klaus i en sovsal med 15 andra manliga västtyska friidrottare. Elfriede med den tungt snarkande och ganska så hängbukade Wolfgang tätt skedande vid sin rygg.

Drömmen om ett framgångsrikt liv raserades bokstavligen lika snabbt som ett spjutkast. När det var dags för Klaus att göra sitt första kast hade han aldrig känt sig mer förberedd. Han visste att hans kapacitet var såpass mycket större än sina samtliga konkurrenters. De hade mötts förr och även en dålig dag skulle han ta dem. Men det var ändå OS-guld som räknades för att kunna ta steget ut till världselitens alla frodiga sponsorkontrakt. Nu gällde det. Klaus fattade spjutet och gick med blicken i marken framför sig till ansatsen. När han vände sig om för att inta position lät han blicken svepa över publikhavet. I periferin tyckte han sig plötsligt se Elfriede. Långt fram på höger långsida. Han kisade för att kunna urskilja om det verkligen var hon och det var det. Hon hade kommit för att se honom. Han visste det. Han kände det. Nu var det bara att kasta hem guldet så skulle hela hans liv bli underbart.  Han intog position. Blundade. Tänkte på sin far, en brysk polisman på femtiottre år, som gillade att supa och slå sin fru tills hon en dag fick nog av gubbaset, packade väskan och lämnade sin familj för den österrikiske mattläggaren som fadern ironiskt nog hade propsat på att de skulle anlita till att lägga in heltäckningsmatta i sovrummet. Han hade nog lagt betydligt mer än mattan brukade pappan raljera när spriten sjönk in i blodet på honom. Och mamman hade varit borta ur deras liv för alltid. Klaus och pappan hade aldrig haft någon vidare kontakt. Han hatade sin far för att han berövat honom sin mor. Det här kastet skulle frigöra honom från sin fars ekonomiskt skyddande hand för alltid.

Klaus var fullkomligt fokuserad. Andades in djupt tre gånger för att släppa in så mycket luft som möjligt i lungorna. På så vis fick han upp en bra längd på styrkevrålet när han kastade. Det gav honom den där lilla extra puffen som hade tagit honom till den absoluta världstoppen. Klaus räknade till tre och satta iväg. Med spänstiga steg färdades han framåt och i precis rätt läge sänkte han spjutet ytterligare och inledde själva vridmomentet där kraften låg. Precis vid ansatsen låg spjutet i perfekt linje och Klaus tog i för das faterland. Men precis då hände något med axeln. Ett litet skav som snabbt växte till en smärta som fick honom ur balans. Vaffan var det? Spjutet for i väg med full kraft. Men inte som Klaus hade planerat. Det gick högt och drog åt höger. Åt helvete för mycket till höger. När spjutet nådde topphöjd och precis skulle vända nedåt igen började det vobbla kraftigt. Funktionärerna stelnade. Publiken höll handan. Något galet höll på att hända.

Allt var över på några sekunder, ändå kändes det som en evighet. Klaus hade följt spjutets färd som i slow motion. Sett hur det började komma farligt nära läktaren, nära Elfriede och plötsligt satt fast i bröstet på Wolfgang. Spjutet hade borrat sig rakt igenom hjärtat på den västtyske landslagstränaren i gymnastik som avlidit ögonblickligen. Bredvid honom satt Elfriede som på några sekunder hade sett mannen i sina drömmar dräpa mannen som hade fått henne tilldelad sig mot löfte om framgång och pengar. Hon befann sig i chock men visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes framträdande skulle det inte bli något av. Hennes framtid var ödelagd. Lika fort som hennes arrangerade förhållande med sin mer än trettio år äldre tränare. Elfriede åkte med i ambulansen. Orörlig. Hon tänkte bara på Klaus. Han hade frigjort henne från sida bojor och förstört hennes framtida ekonomi med ett felkast. Hon visste att hon skulle vara tvungen att älska honom för alltid.

Först på sjukhuset när Klaus kom för att ta farväl av sitt offer hade han förstått att Elfriede varit gift med Wolfgang. Hon hade sett hur dåligt han lyckades kamouflera sin äcklade min. Klaus var ändå svårt chockad. Hans framtid var ödelagd och han hade varit dåligt förberedd på att se sitt spjut borra in i en annan man. Men nu var det gjort och han visste att han skulle vara tvungen att älska henne för alltid.

De åkte tillbaka till OS-byn för att samla ihop sina saker och annonsera att de ämnade lämna spelen och sina karriärer. Sedan skulle de fly på obestämd tid till en nyöppnad lyxresort på Malta där Klaus hade kontakter. Där skulle de få tid att i lugn och ro bearbeta sina trauman. Vad de inte visste var att Münchenmassakern skulle komma emellan. När Klaus och Elfriede precis lämnat området och kom gående med sin packning kom en främmande man fram mot dem. Han presenterade sig som funktionär och sa att han tappat sitt passerkort och bad därför att Klaus skulle låsa upp för honom. Klaus gav honom sitt passerkort och vände sig om för att gå. Plötsligt var de omringade av en grupp maskerade män som gav Klaus och Elfriede var sitt kraftigt kolvslag i ansiktet. Klaus näsa bröts och två framtänder slogs av, han svimmade och föll samman till en blodig hög. Elfriedes käke höll inte för slaget och gick av på fem ställen. De hade tur.

Återigen befann de sig på sjukhuset där de bara några timmar tidigare hade enats om att komma bort ett tag från allting. Under stora mängder morfin tillbringade de sedan de nästkommande två dagarna och missade därför helt det stora debaklet där åtta palestinier i organisationen Svart september tog livet av totalt 11 israeliska idrottsmän och en västtysk polis. Spelen hade avbrutits och Klaus blev informerad om att männen som överfallit dem var terrorister och att hans far var den polisman som blev dödad i striderna som följde gisslandramat. Inte nog med att fadern hade lämnat Klaus ensam i världen, han hade också lämnat efter sig en stor spelskuld som Klaus fick ta över, vilket i sin tur ledde till att Klaus hamnade på gatan. Elfriedes föräldrar hatade Klaus för att han så nesligt spetsat Wolfgang till döds och därmed utplånade deras framtida ekonomiska välstånd. De hatade Klaus så mycket att de gav sin dotter ett ultimatum. Lämna idioten eller ut ur huset. Elfriede valde Klaus och därmed förpassades även hon till ett liv på gatan.

Yada yada yada...

Efter decennier av methrökning och självömkan fick Klaus en plötslig ingivelse. De var ruiner av sina forna jag. Men nu skulle de bli rena. De skulle spara ihop pengar och åka till Malta, precis som de tänkt innan allt det dåliga hade hänt. De kämpade med drog avvänjning och började delta i återanpassningsprogram för människor som hamnat utanför samhället. Det gick bra för Klaus. Han fick börja som lärling på ett glasmästeri och snart var han anställd. Det gick sämre för Elfriede. Hon blev visserligen av med sitt drogberoende, men hennes psykiska besvär satte käppar i hjulen för all framtida yrkesverksamhet. Hon led av OCD som med mediciner dämpades ganska bra, men om i sociala sammanhang hade en tendens att stegras. Allt från ryckningar i armar ben och ansiktsmuskulatur, till regelrätta bakåtslungningar medan hon gick. De hårda åren hade också gjort att hon tvångsmässigt stal buffémat så fort tillfälle gavs. Hon ville inte och ångrade sig alltid direkt efteråt, men kunde inte stå emot sin drift, vilket resulterade i att hon låste in sig länge på toaletten och gjorde sig av med förplägnadsbyten som knarklangare snabbt gjorde sig av med sina stasch när polisen knackade på.

Trots att Klaus skämdes för Elfriede och försökte hålla sig på avstånd när hon hade sina skov, så hade han ändå lärt sig förstå och acceptera hennes syndrom. Istället för att försöka stoppa henne med tillsägelser som enligt hennes psykologer skulle vara helt verkningslöst gjorde han vad han kunde för att underlätta hennes anfall. Till hennes 50-årsdag hade Klaus låtit specialtillverka en väska i Cordovanläder med galon-laminerad insida. med särskilda fack för att effektivt separera allt från torrvaror till kött-, mejeriprodukter och sås.

2013 hade de samlat ihop tillräckligt för att resa iväg till Malta i två veckor. Till samma hotell de en gång planerat att påbörja sitt nya liv tillsammans. Nu var det dags. Äntligen skulle de komma bort till platsen i sina drömmar. Kanske skulle det lösa alla deras problem, inklusive få bukt med Elfriedes OCD. Kanske skulle det bli en nystart.

Kanske inte.

Det västtyska paret – Del 1

Det är något speciellt med hotellvänner. Folk som man inte känner och vars enda kontakt egentligen består i att man rör sig i samma utrymmen under en kort och intensiv period. Eventuellt en liten igenkännande nick när man för 376:e gången passerar varandra framåt slutet av veckan. Både jag och Josefine har en förkärlek till att betrakta hotellvänner eller andra ytterst flyktiga bekantskaper och helt utifrån deras utseenden, kläder, rörelsemönster etc bygga deras livs historier. Det har varit allt från knarkkungar, seriemördare och hemliga agenter till belgiska pedofiler och pannkaksbaroner.

På Malta nu senast var där ett par som verkligen slog oss med häpnad. Vi såg dem på exakt samma plats vid poolområdet och vid varje frukost och vi kom att kalla dem för det västtyska paret. Mest för att mannen var så råblonderad, pratade med en bred berlinsk accent och samtidigt hade en falnad aura av att en gång för längesedan ha varit ytterst framgångsrik inom sitt gebit (vad det må ha varit), men att han sedan dess hade upplevt många mörka stunder och shoppade mode som om järnridån fortfarande var högst intakt. Han kanske pushade 60 men på långt håll skulle man snarare gissa 30 just för att det är så ovanligt att se människor på över 50 år gå klädda i t-shirts med vulgära logo-tryck och ljusa pösjeans med omotiverat många fickor, sömmar och hänkor. Han var reslig. Påminde om en extremt oborstad version av Christopher Walkens bondskurkskaraktär Zorin. Hade en bångstyrig frisyr och stelt ansikte. Som om musklerna innanför den skrovliga huden tvingade hans minspel att ständigt hålla ett och samma uttryck – totalt immun mot sinnesintryck. De var hela tiden tillsammans men han gick alltid tre meter framför henne.

Hon var i samma ålder men med oförställt utseende. Hon hade samma unisona anletsdrag som missbrukande människor ofta får efter att ha satt i sig brutala mängder rusmedel. Oavsett om det är alkohol, metamfetamin eller heroin. Jag tyckte mig se en livssorg i hennes ögon. En oro. Men hon kändes inte riktigt så schablonartad som de före detta missbrukare man är van vid att se på 3:ans spårvagn. Inte alls. Vid en första anblick var hon bara en vanlig tant med ovanligt vältränad kropp. En gång i tiden hade hon haft en elegant hållning, det såg man när hon kom gående i bara bikini. Hon hade en skör och lite skygg framtoning men sprack upp i ett leende varje gång hon tittade på Tintin. Hon led av kraftig OCD som byggdes på och eskalerade allt eftersom veckan led. Dels någon sorts ryckning med armen som hon i plötslig ingivelse kastade bakåt eller viftade med framför hans tallrik. Sedan ett tics med tungan, ställa-sig-sätta-sig-sessioner om tre av vardera och det grövsta som alltid utspelade sig när hon reste sig upp och började gå för att hämta mer buffémat. När hon hade gått kanske fem meter så var det som en osynlig kraft slungade henne bakåt. Det var obehagligt att se för hon liksom studsade helt okontrollerat bakåt framåtböjd i någon slags ryckningar. Nästan som om någon hade slagit henne hårt i magen. Det var över på en sekund varpå hon fortsatte att gå som om inget hade hänt. Ibland utspelade sig samma procedur redan efter ytterligare fem steg, ibland efter tjugo eller så uteblev de helt till nästa gång hon reste sig för att gå.

Det mest pikanta karaktärsdraget var dock hennes tvångsmässiga kleptomani som såvitt jag vet bara utspelade sig i matsalen. Det var Josefine som först uppmärksammade skådespelet. Hur kvinnan placerade sin väl tilltagna handväska på en separat stol samtidigt som mannen för femte gången kom gående med en tallrik fylld till både höjden och bredden med brödskivor, pålägg, oststavar och vattenmelon. Plötsligt satt hon vänd bortåt, grävande i väskan och vips så var bordet tomt igen. De trodde nog att de var ganska smidiga men till och med jag kunde se att det var något lurt på gång när hon låg böjd med huvudet ner i väskan under hälften av måltiden. Hennes OCD-anfall hjälpte inte direkt till att kamouflera deras illa regisserade matstölder. Vi såg hur personalen himlade med ögonen åt varandra och hur alla vuxna människor i rummet kastade nyfikna blickar åt det västtyska parets håll. I vårt pusslande med deras story diskuterade vi vad de skulle med all mat till och trots vilda teorier var det den enda gåtan som inte riktigt föll på plats. De åt samtliga av sina måltider på hotellet så alla teorier om ekonomiska skäl föll på sin egen orimlighet.

Vilka var de egentligen? Vad var deras hemlighet?

Det ska jag berätta i nästa inlägg.

Slöseri

Har precis kollat i svt:s öppna arkiv och betat av två Rederiet-avsnitt. Det måste vara det det mest hutlösa sätt att slösa med, vår tids så högaktade hårdvaluta, tid. Och härligt. Jag nästan ryser av välbehag när jag inser att jag så hejdlöst slösar med semestertid på något så in i helvete värdelöst. Rederiet – en odyssé i spektakulär pajighet. Inte ens Days of Our Life känns så tjackigt. Många namnkunniga skådespelare ändå. Mikael Persbrandt, Krister Henriksson och Suzanne Reuter har aldrig varit sämre. Det är nästan smärtsamt att se. Ett pinsamt tidsdokument som 20 år senare kanske bäst kan beskrivas som en opålitligt vibrerande ändtarm som när som helst är på väg att explodera. Vilket slöseri. Även för dem.

Det har hänt lite sedan dess. Tack HBO. Men samtidigt. Det ger mig möjlighet att ägna mig åt ett hädiskt tidsslöseri och det finns något väldigt attraktivt i det.  

Till minnet av en man som höjde släggan och befriade oss från ljudet ifrån helvetet

Från gårdarna hörs ett konstant tjutande läte som påminner om en tandläkarborr som har letat sig ner en bit genom emaljen och börjat plöja rejält i tandkroppen. Det skär genom benpiporna och in i märgen på mig. Håller fan på att bli tokig. I flera dagar har det pågått. Först kunde jag inte fatta vad det var för läte, men det lät som en batteridriven leksak av den värre sorten, vilket det också visade sig vara. Jag försökte titta ut för att få en glimt av vad det var som plågar kvarteret men kunde inte se något. Började tro att allt hände i huvudet på mig.

Plötsligt utropade Josefine att hon visste vad det var. Jag sprang raskt upp ur soffan och kom fram till fönstret. Där ute såg jag en rik man i min ålder som stod och filmade något med sin mobil. Han log som om det var något gulligt. Men det var hans unge som satt i något så djävulskt som en liten liten eldriven trampbil av märket Audi. Tysk ingenjörskonst i all ära men här har de allt gjort något jävligt ogenomtänkt. Varför tar man fram en leksak som ensam uppbådar ett dubbelt så fasansfullt ljud som tio barn på var sin Bobby Car. Det är ju faktiskt ren ondska. Jag kan gå från totalt lugn till totalt fucking inre kaos på två sekunder.

Nu har ungjäveln farit runt på gårdarna i fem dagar och jag börjar på riktigt leka med tanken på ett nattligt sabotage. Höja släggan och ta en för laget så att säga. Jag misstänker att jag kommer bli hyllad som gårdshjälte. Kanske får jag en staty uppförd till min ära. I Brons helst.

Det är mög

Semestern går för högvarv. Ute steker solen på bra. Ändå har vi inte gjort särskilt mycket sedan vi kom hem från Malta. Varit på middag, målat om hallen och sovrummet, blivit förkyld som ett svin. Och så har min vagel svullnat upp igen. Aldrig kan man få vara glad.

Dessutom är det Gothia Cup nu. Den sämsta perioden på året med andra ord. så jäkla synd att det råkar sammanfalla med industrisemestern då Majorna avbefolkas och blir härligt folktomt. Häromdagen satt vi på Zenits uteservering och fikade och kände hur en påträngande svettlukt drog in över vårt bord. Det var ett gäng mysdressbeklädda fotbollstränare som satt och bredde ut sin kroppsodör till alla och en var.

På tisdag sticker vi till Berlin. Fan vad gött.

Malta, douze points

Jag hade inga förväntningar när jag bokade resan. Malta var bara en forntida språkresedestination och ett pikant inslag i Eurovision Song Contest för mig. Förutom någon slags minnesbild av torrt berglandskap som jag fått via Mästarnas mästare. Thats it.

Vi brände mycket pengar på Thailandsresan i julas så lyx fick stryka på foten denna gång. Kul också att resa någonstans lite på vinst och förlust. Och de flesta verkade ändå positivt inställda till Malta. Landet som är mindre än Gotland till yta.

Det hade kunnat gå käpprätt åt helvete.
När jag bokade hotell kollade jag bara på poolbilder och punktlistan över närliggande bekvämligheter. St Juliens, det lät bra. Blue Sea Lavalette, det lät också bra. En snabb koll på omdömena gav mig bilden av ett enkelt hotell. Inget fancy men som "gör jobbet". Dessutom verkade poolen hyllad, för att inte tala om läget. Alla älskade läget. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Allt kändes väldigt kul inför resan. Vi var peppade. Ända till Josefine gick in på Tripadvisor strax innan vi skulle lägga oss på onsdagskvällen (flyget gick fredag morgon) och ropade med en viss oro till mig att hotellet inte fått så bra omdömen... snarare ganska så dåliga... eller rättare sagt helt katastrofala. Jag kände en liten tyngd över axlarna. Bet ihop och svalde hårt. När jag kom ner för att ta del av sanningen insåg jag snabbt att Josefine hade försökt frisera sanningen en aning för min skull. Hon vidhöll att poolen tydligen var bra. Det hade hon sett någon skriva. Någon i havet av alla helvetesskildringar.

Kommentarerna vällde in och jag har nog aldrig läst så många kreativa beskrivningar av misär tidigare. Det "värsta hotellet i världen" var dock en återkommande formulering som skapade en liten klump av oro i magen. Det vittnades om mögel i duschar, skräp och smuts överallt, trasig elektronik och sladdar som hängde ut ur hålen, ohyra, spyor i korridorerna, spyor vid poolen, fruktansvärd service och en bokstavligt talat rämnad fasad. Det var en aningen mer detaljerad information än den jag lyckats få ut av hotellets hemsida. När vi tittade på gästernas egna bilder blev ångesten mer påtaglig. Mosade kackerlackor och alla ovan nämnda minusfaktorer trängdes med bilder på tonårsfylla i alla dess former. Det gick även via kommentarerna upp för mig att hotellet låg i partyområdets epicentrum. Som lök på laxen skulle man bara glömma sömn före kl 4 på morgonen. Jag hade bokat ett helveteshotell i Maltas Magaluf.

Bilden av ett fullskaligt katharsis tornade upp sig och vid lite research via olika hashtags på instagram befästes sanningen. Rent viusellt påminde det om brittiska fylledokumentärer där ett kamerateam följer ungdomarnas bröliga råfyllor och första sexuella trevanden. Inte en jävel var över 18-årsåldern. Och dit skulle vi med barnen.

Vi satt tysta. Försökte intala oss att det säkert skulle bli bra. Försökte hålla ett sansat tonläge och inte stressa upp varandra mer (som om det ens var möjligt). Jag sa att jag skulle försöka boka om och att det säkert skulle ordna sig även om det var så in i helvete kort varsel. Jag skämtade om att ställa resan och det hade fan varit ett alternativ om det inte hade varit för att Stella var så överlycklig över att vi skulle på sol-och-bad-semester. Så vi höll oss lugna utåt. Men inuti våra huvuden rasade paniken som en gräsbrand. Vi sov inte bra den natten.

Dagen efter hann jag knappt komma till jobbet innan jag ringde för att försöka boka om. Jag hade inte många procents hopp om att lyckas utan hade mer eller mindre ställt in mig på att få släppa de pengarna och boka ett nytt ställe. Aningen nervöst eftersom det var under stress jag hade bokat resan till hotellvärldens hades från första början. Men det gick. Hon som svarade i telefon lyssnade lugnt på min panik-rambling och sa sedan att hon skulle se vad hon kunde göra. I 40 minuter höll vi på innan jag valde Paradise Beach Resort, dunkade upp några tusen till och sedan slappnade av som en jävla bebis. Hade jag rökt hade jag nog inhalerat en limpa njut-cigg av bara farten. En liten oro låg dock kvar. Helt i onödan skulle det dock visa sig.

Hotellet vi bor på är en gammal jetset-resort från början av 70-talet. Det ligger allra längst norr ut på Malta. På klipporna som vetter ut mot den så kallade paradisbukten. Man kan till och med hoppa ner i havet och ta sig ett dopp direkt från hotellet. Så jävla koolt. Det känns i väggarna att det här har varit ett ställe för hednisk lyx och vällust. Den tiden är sedan länge borta. Nu är det ett hotell som slitits med värdighet. Det känns så äkta som ett hotell kan antar jag. I alla fall när det kommer till rummen, korridorerna och poolområdena. Allt bär på en naturlig patina. Betong och metall. Så långt ifrån moderna resorters plastighet. Det är lite skavanker här och var. Lite flagor och på vissa ställen mindre bra. Men det är som en tidskapsel och det känns fullkomligt rimligt att Don Draper plötsligt skulle komma spankulerande längs poolkanten, ledigt klädd i skjorta och kostymbyxor med en Old Fashioned i ett stadigt grepp.

Men på det stora hela är Malta helt jävla fantastiskt trevligt att semestra i. Klimatmässigt som den mytomspunna perfekta svenska sommaren. Den utan regn. Inte den där tryckande hettan som aldrig ger med sig. Aslätt att ta sig runt hela landet på egen hand. Supersoft. Kanske är det annorlunda i St Juliens och Valetta men trots att det nog måste klassas som högsäsong har jag inte märkt av de där vidriga Gothia Cup-vibbarna som Göteborgarna tvingas utstå varje sommar när ungdomar från hela världen intar byn.

Malta känns överlag inte sönderturistat. Snarare tvärtom. Ingen språkförbistring och inte ett uns av det dåliga samvetet som i alla fall jag alltid känner när jag är och svinar loss i ett u-land. Det hade inte varit svårt att anpassa sig till ett liv här.

Annars då? Maten är inget att hurra för och folket... folket får bli ett separat inlägg.

Nej, bloggen är inte död

Den har bara vilat lite. Men jag är nästan död. Så jag tar semester. Idag.

Har nog aldrig haft ett sådant här blogguppehåll sedan start. Har nog inte haft lika mycket att stå i på jobbet heller. Det har varit några grymt roliga men intensiva veckor. Förra veckan var vi och filmade med Peter Stormare i Hälsingland. Denna veckan filmar vi med Heidi Andersson (armbryterskan).

Peter Stormare var en skön prick. Glad och astrevlig varje sekund. Vi bodde på en herrgård och han höll låda. Filmerna dröjer tyvärr ett tag. De blev väldigt fina, men väldigt konstiga.

Heidi missar jag för filmningen börjar idag. Och idag sticker jag till Malta.

Det finns mycket kul att berätta. Inte minst från Malta-gate. Men jag håller på det tills vi är framme.

Är sugen på att skriva nu. Annat än jobb alltså. Härmed återuppstår alltså bloggen.

En fika i Karlbo

Har inte bloggat på en smärre evighet. Har helt enkelt haft så in i helvete att göra på sistone att jag inte orkat skriva ett ord utöver de som betalar min lön.

Skitsamma. Nu är jag i alla fall på väg hem från ett fantastiskt roligt jobb (som jag får tillägna ett eget inlägg) och stannade just till i Karlbo. På Wikipedia står det att Karlbos sevärdheter består av en pizzeria, en livsmedelsbutik och en OKQ8. På sistnämnda turistattraktion passade jag på att unna mig lite fika, och dra mig i röven om det inte var den moderna tidens mest prisvärda fika. En kaffe och ett wienerbröd av den bättre sorten. Till och med en dansk hade imponerats av den deliciösa skapelsen som balanserade perfekt mellan krispighet och saftig sötma. 25 spänn. Jag upprepar, TJUGOFEM riksdaler. En likvärdig fika hade landat på minimum 70 kronor i Göteborg. Och i Stockholm hade de säkerligen rippat mig på en slät hunka och ett analt samlag för dito kvalité. Minst.

I Karlbo står tiden inte still. Den har aldrig existerat. Hela hyreshus står tomma. En villa kostar ingenting. Vissa skulle nog säga att där råder missväxt och dvala. Men en proper fika kan de fanimej duka upp.

Hmmm...

Det är något väldigt bekant över den här gamla videon som just nu sprids via buzzfeed. Var kan jag ha sett den här goa gängen förut måntro?



Vänta nu. Jo, just det ja. Var det inte de som var och lunchdansade hos reklambyrån Truth förra året?

Sett och hört på Våxtorps marknad

I fredags, när vi var nere i Halland för att fira svärmor på 55-årsdagen passade vi även på att göra något så pittoreskt som att åka på en riktig bonnamarknad. Våxtorps marknad närmare bestämt. Jag har en gång tidigare, i begynnelsen av mitt och Josefines förhållande, varit där och undkom då med lättare chockskador... och en påse doughnuts.

Det var en välbesökt tillställning vill jag lova och det händer nog inte så mycket i Våxtorp för vi snackar man ur huse. En lokal folkfest av stora mått. Egentligen var det nog inget speciellt med just den här marknaden men eftersom jag är ganska ovan var det många nya intryck att smälta. Både bland klientel och produktutbud.

Det är smått fantastiskt ändå att det finns ett så massivt intresse för att köpa ren skit bara för att det läggs upp på ett bord av någon inavlad nasare. Vi snackar regnbågsfärgade berg (eller i alla fall väldigt stora högar) med foppatofflor och därtill hela stånd med smycken att pynta (?) tofflorna med. Leksaker som låter något så in i helvete att de troligen inte ens är tillåtna i tät bebyggelse. Tonvis av klassiskt krimskrams och ett litet tivoli med ett antal karuseller, världens vissnaste bergochdalbana och nån snurrande attraktion man måste vara rejält trött på sina barn för att låta dem åka. En annan publikfavorit var torkade grisöron. Men inte de där vanliga öronen man kan se i djuraffärer utan "XXL-öron" – var och ett stort som en familjepizza. Annars verkade en av de verkliga storsäljarna vara statement-t-shitrs som jag antar är avsedda att riva ner ett garv, men som mest får en att fundera på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så jävla bra idé egentligen. Det avhandlas samlagsrea och sexskämt, blandat med lite gayfniss och kuligheter som bara brötfyllon och motorintresserade möjligtvis kan uppskatta. Budskapet "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker", tyder i alla fall på någon sorts självinsikt hos målgruppen.

En riktigt äcklig gubbe stod och sålde viltchark, med ganska stor framgång av kön att döma. Han stod och täljde av små köttiga korvslamsor från en torr köttstock, och matade sin publik som vore de hans fågelungar. Jag kände riktigt hur mina nackhår reste ragg när jag passerade, och på alldeles för nära håll, fick se hans bruna fingrar räcka över en liten korvbit till en tant som glupskt och tog emot den direkt med munnen. Grattis. Det var nog knappast bara viltkorv hon fick smaka på där, utan en ganska komplett del av mannens tarmflora och gud vet vad mer han petat på.

Trots att jag blivit förvarnad hade jag svårt att ta in den groteska mängden smaklösa tatueringar som florerade på var hals och svank. Piercing verkar också ha kommit starkt till Våxtorp nu. Kul. Och av stilen i övrigt att döma skulle jag bli förvånad om tatueringsmaskin och methlabb INTE är den absolut vanligaste konfirmationspresenten i trakten. Jag fick också en abstrakt känsla av att det nog inte är helt okomplicerat att tillhöra någon som helst minoritet där omkring.

Min personliga favorit var nog ändå en skön familj där pappan draperat sig i en fräsch sydstatsflagga. Han hade en skönt stöddig utstrålning och jag skulle inte bli förvånad om han faktiskt träffat sin quinna på en korsbränning eller liknande festlighet. Med livet som insats kunde jag ändå inte låta bli att ta ett par snapshots. When in Våxtorp liksom.

Alla kom i alla fall hem nöjda och glada. Svärmor med en påse bigaråer, Stella med ett par örhängen, Tintin med en knallrosa luden handväska i form av en pudel, Josefine med ett SvampBob Fyrkant-mobilskal och jag med ett par äkta träskor i biege som jag köpte av en tant som såg ut att hysa Storbritanniens samlade kariesmängd i käften. Jag överdriver inte. När jag frågade vad trällorna kostade blottade hon ett garnityr som fick både Josefine och hennes mor, där de stod bakom mig, att synkroniserat slänga upp händerna för sina ansikten, som om de just bevittnat en riktigt nasty trafikolycka. Jag lovar. Det var det värsta jag har sett. Inte ens internet kan bjuda på motstycke. Frågan är hur det ens kan bli så illa. Tanten måste vara lite av ett under av brist på tandhygien. Om tandröta någonsin blir trendigt kommer hon fan att bli större än Lady Gaga.

Avrapportering

Så har första veckan gått.

Vid invägning låg jag på 89.7 kg
Idag visade vågen 89.1 kg

Inget drömresultat med tanke på att jag körde totalt sex träningspass. Men då ska vi räkna in de planerade (och oplanerade) avvikelserna som kom i bakvattnet av dels ett 55-årskalas och en barnfri helg med konsertbesök och dagenefterkoma. Avvikelser som innefattar: 2 st entrecote, bearinaise, tapas, en jumboportion smörgåstårta, två bitar tårta, en creme brulee, ett par nävar chips, en halv bytta Ben & Jerrys och en helvetes massa öl.

Så man får väl säga att jag får med beröm godkänt ändå. Så. Slutpratat om det.

Mike goes skinny

Precis som många andra drabbas jag varenda jävla år av något sorts sista desperat träningsryck inför semestern. Så ock i år. I måndags ställde jag mig, efter en intensiv periods hedniskt förtärande av allehanda kolhydratsberikad kost, malt-och-humle-baserad dryck och sjudagars fredagsmys, på vågen för att skåda förfallet. 89,7 tunga kilon exklusive muskler. Ingen munter syn direkt.

Jag har gjort detta många gånger förr. Ända sedan jag fyllde trettio ironiskt nog. Innan dess var jag närmast immun mot kalorier, men de senaste sju åren har jag fört en ständig kamp mot min kropp. Ett smutsigt gerillakrig som blossar upp och blir fullskaligt i samma veva som utetemperaturen börjar visar T-shirt-mode. Förra året signade jag t.ex. upp på Kickstarten, en slags offline-version av Fitnessfighten. Med gott resultat, men förknippat med en väldans massa slit och en "strictly-no-fun-månad". Det gör jag inte om kan jag säga. Den här gången kör jag två jävla hundveckor till att börja med (sedan eventuellt två till), där jag äter lite, tränar mycket och sedan ställer mig på vågen och skrattar rakt ut. Förhoppningsvis.

Jag har aldrig passerat 90-strecket och tänker fan inte göra det nu heller. Det är som att min kropp känner på sig att nu är du jävligt nära killen för jag kan gå från NOLL motivation till att bli närmast manisk och det senare brukar oftast inträffa när digitalsiffrorna brinner på 89+. Jag har hört alla argument från riktiga träningsmänniskor att det är kass att göra såhär. Man måste lägga om sin livsstil och kämpa på långsiktigt. Jag vet att det egentligen är det rätta så tack men behåll de råden. Vi befinner oss i en extrem krissituation här. Logiken får stå tillbaka. Något måste hända snabbt.

När det känns som mest hopplöst brukar jag tänk tillbaka några år i tiden på min gamle kollega El Guapo, som tyckte att han var lite väl trind och inledde en 14-dagars vansinnesdiet bestående av Nutrilett morgon middag kväll, toppat med svinhård träning. Han losade en massa kilon och lyckades sedan med det omöjliga – att inte gå upp mer än ett par kilo igen. Sådan övermänsklig disciplin har inte jag. Dessutom har jag definierat in mig själv i kategorin väldigt psykiskt svag när det kommer till motståndskraft inför livets alla lockelser. Känner jag suget är jag tokrökt. Därför skulle jag tro att jag kanske är världens mest okompatibla person med t.ex. crack. I mitt fall handlar det nu om att chocka kroppen och skrämma in suget såpass långt under någon sten, att det inte vågar komma ut på några veckor.

Jag vet att det är idioti men jag behöver ett litet försprång för att våga börja hoppas och lyckas bygga upp en motivation stor nog att orka fortsätta. Häng med på min viktresa. Invägning sker varje måndag.  

En go gäng #33

Folk som tänker innanför boxen.

Samtidigt i Rwanda...

Man måste älska västvärldens nyhetsvärdering ändå.

Majornas cowboy. Nödläge röd.

I veckan som gick satt jag och Josefine och jobbade på ett café. Jag gillar det mycket. Särskilt när jag behöver koncentrera mig och slipper bli avbruten stup i kvarten. Så och denna gång. Ända till en riktigt störig jävel klampade in och tog plats.

Han var runt femtio år, vilket accentuerades extra mycket av hans eklektiska tolkning av begreppet "ungdomlig stil". Cowboyhatt med matchande grova boots, tajt kortärmad topp i funktionsmaterial och någon slags jeansbyxa med många fickor och fack, såna som man vanligen ser på killar som gillar base jumping, hang gliding och eventuellt lite friklättring. Som topping hade han grova silversmycken lite här och var och ett par hörlurar som läckte mer än en brusten damm. Det tog mig en sekund innan jag kände att jag hatade honom. Och ytterligare två innan det brusade i hela huvudet på mig.

För det första så pratade han med personalen som att han pratade på ultradistans med en riktigt skabbig mobiltäckning. Han bräkte högljutt med släpig söderdialekt (så som jag tänker mig att missbrukarna brukade snacka när det kanske med rätta brukade kallas för knivsöder) och hyllade deras mackor, men propsade på att de skulle modda mängden bröd så att pålägget istället får spela huvudrollen och blah blah blahhhh....

Sedan parkerade han röven i en liten fåtölj rakt framför vårt bord så att han verkligen dominerade synfältet med sig själv och sin märkliga aura. Han sket verkligen i alla sociala regler som finns. Satt och sörplade sitt kaffe högljutt och svinade i sig sin macka, samtidigt som han intensivkonsumerade musikvideos på sin iPad och stampade takten, diggade och klappade med händerna som om han befann sig mitt i ett jävligt epileptiskt skov. Jag satt bara och gapade, tittade menande på Josefine och började leta runt med blicken för att se om det var någon slags dolda-kameran-grej som höll på att utspela sig. Det vore det mest rimliga, men så var inte fallet. Det verkade nästan som att han sökte konfrontation, men i ärlighetens namn tyckte han nog bara att han var en sådan där genuint genomhärlig och charmig typ som kan göra lite som man vill. Det enda avbrottet han tog i sin koreografishow var när han ringde upp sin tatueringsstudio och alla i lokalen snart fick väldigt klart för sig att han ämnade tatuera in en outlinad "Playboy-hare" på halsen. Han körde ett resonemang om att han fått den briljanta idén och att han faktiskt inte hade sett någon annan som hade en likadan. Jag vet inte, men om jag skulle tippa vilt så är det kanske inte en jättegod ide att välja just det motivet om syftet är att vara unik. Jävla dåre. Man skulle lätt kunna skriva en c-uppsats i socialantropologi bara om resonemanget bakom det valet. Och med lite forskningsstöd hade man nog haft att göra livet ut ifall man skulle orka kartlägga hans obskyra existens. Han var en jävla pina i röva.

Lika plötsligt som blixten slår ner for han upp ur sin stol och började packa ihop sina grejer. Han lämnade väskan och deklarerade för personalen att han bara skulle hämta sin mountainbike och bad dem hålla lite koll. Sagt och gjort. Alldeles för snabbt var han tillbaka, plockade upp väskan och susade iväg mot horisonten som en ecstasyspeedad science fiction-variant av en Gary Coopers westernfigurer.

Tystnaden som infann sig i mitt huvud var orgasmisk.

Lunch i Mölndal

I rent studiesyfte (jaja, jag vet att alla säger så men det är faktiskt sant, det har med jobbet att göra, orkar inte förklara) gick jag med i Groupon och Let's deal. Men inte app-versionen utan mailversionen, vilket innebär att min inbox bokstavligt talat våldtas av mail med lockande erbjudanden om hårborttagning, tandblekning, ansiktslyftning, fettreducering, intimvaxning och förstoring av ditten och datten och pitten och patten. Nåja, inte pitten men det rimmade så bra så jag kunde inte låta bli. Även en och annan korsett med trosa har smugit sig. Bra rabatter (26-87%) med tydligt fokus på kropp och någon slags medialt anpassad syn på skönhet och hälsa, med nästan uteslutande kvinnlig målgrupp. Inget för mig. Men plötsligt händer det.

Igår damp det ner ett erbjudande som sticker ut ur mängden: "Lunch i Mölndal -52%". Wow!! Jag har alltså chansen att få luncha till en billig peng ute i ett industriområde i Mölndal. Klart man blir sugen. Aningen smal målgrupp som kan tänkas intressera sig för den dealen bara. Typ de som jobbar på Astra Zeneca och... nä det är nog bara de.

Hade det inte varit mer respektfullt av Groupon, gentemot sina kunder, att tipsa Mat i Kvadrat om att skicka ett DR till Astrapersonal. Eller bara sätta upp en lapp i Entrén. För jag kan fan garantera att det är större chans att jag (och många med mig) signar upp på att vaxa röven före jag sätter mig och åker till Mölndal för att äta en bambalunch.

Med en sådan här fantastisk fingertoppskänsla på sina erbjudanden lär det väl knappast dröja innan det dyker upp riktiga kalaserbjudanden som "Ett kok stryk -76%", "Repa i bilen -48%" eller "Köp 4 betala för 3 av säsongens Vinterkräksjuka".

Jag kunde ha blivit liggdusch-miljonär!

Jag har flera gånger under min blogghistoria lovsjungit det gudomliga konceptet liggdusch (ja precis – ligga ner och duscha) och fått visst gehör från er läsare. Dels är det en ypperlig metod för att hålla muterade bakfyllor i schack. Inget går nämligen upp mot att ligga på kallt underlag och låta svalt vatten strila ner över ens sargade lekamen. Men jag har också förutspått att den har haft stor potential som spa-trend. Dubbelrätt ska det visa sig.

Dock har jag inte gjort något åt saken och nu sitter jag här idag i drivor av självförakt och förbannar mig själv för att entreprenören inom mig var för lam för att smida medan jag duschade järnet. Jag inser att jag kunde ha blivit superingenjör och patentmiljonär på kuppen. Men istället är det det tyska duschföretaget Dornbracht som skrattar hela vägen till banken. Kvar får jag sitta med krum rygg och försöka försörja mig som reklamkreatör. Med all rätta.

Sci-fi, no more.

Jag misstänker starkt att snillena på Dornbracht troligen har läst min blogg (mhm... storhetsvansinnet skenar likt en hord vildhästar) och förstått briljansen, men till skillnad från mig tagit vara på potentialen och utvecklat det kanske vackraste som människor har lyckats åstadkomma utanför sängkammaren. En liggdusch. Så utomordentligt utsökt. Så delikat, påkostat och fantastiskt habegärtriggande att jag fanimej ramlar av stolen. Typiskt Tyskland att gå in och rådominera med sin ingengörskonst på detta vis.

Horizontal Shower är deras torra beskrivning av något så fuktigt och vibrerande begärligt som denna praktfulla skapelse. Och det får väl duga. Men sedan kommer vi till själva sexet:

"Systemet har sex WATER BAR-paneler inbäddade i ett stort duschfält över en liggyta och en eTOOL som central manöverdel". 

Wow, fan vad härligt det låter. WATER BAR-paneler och eTOOL. Liggduscharnas Fabergéägg. Jag måste, oss emellan, medge att jag är en riktig sucker för otydliga produktuttryck i versaler. Särskilt när det egentligen bara handlar om något så i grund och botten klasslöst och oraffinerat som att ligga ner och duscha. Alla kan göra det. Det enda som krävs är att man har en dusch och någon form av golv. Men för att lyfta in det i finrummen och ge det social status måste det kännas dyrt, och här tror jag bestämt att herr Dornbracht har gjort ett bra jobb...

"Precis som med VERTICAL SHOWER kan du med HORIZONTAL SHOWER välja mellan olika förprogrammerade strålmönster, där vattnets temperatur, intensitet och mängd varierar, och därför har antingen en balanserande (BALANCING), uppfriskande (ENERGIZING) eller avslappnande (DE-STRESSING) effekt".

Förprogrammerade strålmönster som i vetenskapens namn erbjuder ett ganska komplett effektregister. Alltså, jag har aldrig haft något problem med förstå vilken fantastisk glidmedelseffekt en god ekonomi kan ha på livet i stort. Men fy fan vad underbart det måste vara att vara rik. Dock inser så klart både ni och jag att deras liggdush faktiskt inte riktigt täcker in det allra viktigaste. Vilket jag tolkar som att en lucka öppnas för mig, att gå in och höja "deras" produkt (som de snott av mig) till skyarna. För att tala klarspråk så skulle jag kunna vara så storsint (om någon bossig typ på Dornbracht kan tänka sig att tacka mig med tjocka sedelbuntar) att jag kanske skulle kunna övertalas till att gå in som expert och hjälpa dem att skräddarsy ett strålmönster där vattnets temperatur, intensitet och mängd ger en UN-HANGOVERING effekt.

Hör ni det Dornbracht? Ge mig ett erbjudande jag inte kan motstå, så tar jag er in i världseliten i duschsammanhang. Ni vet var jag finns.  

Tre mil norr om Molkom

I efterdyningarna av årets megaloppis råkade jag lite orättvist nämna New age-flummare som att de vore ett dominerande inslag häromkring. Så var givetvis inte fallet. Jag vill ju absolut inte bidra till att smutsa ner Majornas rykte genom att förstärka Linnépackets nidbilder av min älskade stadsdel, som ett slags tillhåll där hippietyper huserar och går runt och stinker rökelse i sina färgglada nycirkuskläder och ofräscha frisyrer. Men nog för att det nuförtiden bara är en ytterst fridlyst liten minoritet som fortfarande tillber vattumannens tidsålder här i faggorna så är det likväl en mycket irriterande skara... Jag kan utan överdrift säga att jag har jävligt svårt för astrologiinspirerad nyandlighet med stenar hit och energier dit. Det är ett jävla gissel alltså. Därmed inte sagt att de inte har ett visst underhållningsvärde att erbjuda. Ibland ganska stort sådant till och med.

Därför måste jag bara tipsa alla som är lika sena på bollen som jag att se Three miles north of Molkom. Det är en gammal dokumentär (2007) som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Den handlar om ett ställe i Ängsbacka som är lokaliserat, precis som titeln antyder, tre mil norr om en liten värmländsk landsortshåla, dit människor i tusental årligen vallfärdar för att delta i en så kallad "No Mind Festival".



Människor kommer dit av olika anledningar vad jag förstår. För att finna sig själva, återvinna sitt självförtroende, flumma runt och testa mängder av skojigt knark. Och jag antar att ett av de outtalade skälen är för att få knulla som man gjorde på 60-talet. Vid ankomst delas deltagarna sektigt upp i små slumpmässigt sammansatta sharing groups där de enligt något slags schema samlas för att utvärdera föregående dags/kvälls/natts vansinnesaktiviteter (som innefattar olika sorts riter och övningar som spänner brett). Allt från vanligt standardflummeri som tantrasex, schamanism, strupsång, firewalking, trädkramning och sweatlodging. Till nästan obehagligt verkliga och ekivoka reenactments av Lars von Triers Idioterna. För att inte tala om mer extravaganta övningar där de metafysiska lagarna utmanas i någon slags transcendental självförsvars-mumbo-jumbo, som går ut på att deltagarna med hjälp av sin goda vilja och en stor portion tilltro, ska kunna uppbåda en försvarssköld av sin egen energi. Hello svampfylla.

Ja ni hör. Det finns en hel del att bli frustrerad över i den här dokumentären. Inte minst karaktärerna.

Vi får bland annat följa en jävligt olustig typ som kallar sig Siddhartha Silversol som gillar nyttiga smoothies och enligt egen utsago har haft det lite motigt med kvinnor (no shit). Han bär hela tiden på en mantel i filttyg, har en frikyrklig backslick, blond goatee och en klassisk psykopataura som får Jack Nicholsons rollkaraktär i The Shining att framstå gemytlig. I vanliga fall jobbar han som någon slags hamnmästare. Hans sämsta sidor blir väldigt tydliga när han utser Mervi, en hjärtskärande finsk tant med en sorgligt ödelagd självbild och extremt torr mun men som i övrigt är ganska likeable, till att bli gruppens hackkyckling. Det är givetvis bara Mervi som misslyckas med sitt osynliga kraftfält och blir brutalt nedsprungen av det jävla aset till övningsledare.



Vi träffar också Ljus som är en tvättäkta hippie och före detta getherde från Hawaii. Nick, en australiensisk rugbytränare som råkat hamna på festivalen av misstag, och som till en början erbjuder extra stort underhållningsvärde tack vare sin monumentala skepsis (som tyvärr avtar gradvis under filmens gång och istället blir lite av ett bevis på alltings hopplöshet). Och så har vi förstås Regina Lund som egentligen inte tillför mer än någon slags bonus-wierdness med sin blotta närvaro.

Som ni säkert förstår bjuder den här filmen på ganska mycket som man lyckligtvis är ganska förskonad ifrån i sin vardag. Var beredda på att uppleva hur ert innanmäte gång på gång vrids ur som en disktrasa när ni bevittnar all dårskap signerad människor som tror sig ha fattat något om livet och har kommit i kontakt med sitt inre på ett jävligt tålamodsprövande sätt. Ändå lämnar man faktiskt tv-soffan med ett lugnt jämnmod och utan en massa jobbig frustration som man vanligtvis laddas med när man bevittnar ett koncentrat av människors dumhet.

Se den om ni inte redan har gjort det.

Megaloppis

Igår nådde den senaste tidens upploppstrend förorten Majorna i Göteborg. Men här brändes inga bilar och kastades inga stenar. Det var värre än så.

En dag om året (idag) tillåts folk som inte orkar åka till tippen, helt utan tillstånd släpa ut all dynga de har på vinden, rätt ut på gatorna. Ställa upp bord, breda ut filtar och ockupera valfri yta och bygga barrikader med med allsköns bråte de vill bli av med. Man ser kravallerna mobilisera tidigt på morgonen för en stor bohemiskt gemytlig krängfest, som i praktiken innebär att gammalt uttjänt junk bara byter hemadress i området (eller i bästa fall en annan stadsdel). Tills det är dags att släpas ut igen nästa år. Det är väl tredje eller fjärde året nu tror jag. Och det är ett helvete.

Egentligen gillar jag idén. I teorin känns det som ett svintrevligt initiativ. Nästan kontinentalt. Gatorna fylls av liv och människor möts och gör upp affärer, säljer, köpslår och byter. Man kan göra sig en hacka utan att behöva bry sig om skatteregler och annat tråk. Även när jag skådar det lite på håll så gillar jag att se hur Majornas gator fylls med en multimixad blandning av människor och stämningen verkar lustfylld. När man tänker på det så är det lite av en konstgjord ekonomi som hade kunnat effektiviseras avsevärt genom att bara lotta ut påsar med olika mycket växelpengar i, men som troligen lindrar ångesten lite hos de som brottas med sitt misslyckade konsumtionspatos. Bättre att köpa beggat än att köpa nytt. Vilken naturligtvis borde vara helt rimligt. Om det inte vore för att 99% av allt är skit som ingen egentligen vill ha. Än mindre behöver.

Det är när man gör misstaget att ge sig in i leken som man inser hur jävligt det är. Fullt av folk och även för mig med halvinvalidiserat luktsinne (tack pollen) är det en fritt-fall-resa genom helvetets nio nivåer. Vi pratar om höghaltiga utsläpp av new age-rökelse blandat med grillos, blandat med den kvalmiga doften av varma kroppar som i massa bildar en slags grupplukt, blandat med hardcore gubbsvett, blandat med hembakt fikabröd, blandat med fislukt och... ja ni hajar. Allt av allt. Det är en märklig känsla att stå öga mot öga med fyrbarnsmamman som man ofta ser sönderstressad på ica, men som nu plötsligt står iklädd en skön sarong och avslappnat serieröker örtcigg samtidigt som hon säljer gamla urtvättade barnkläder. Man ser den märklige mannen med stirrig blick och jympabrallor, som en gång var med i ett hyperobskyrt dejtingprogram på nån fulkanal, där föremålet för all suktan var Linda Rosing och som man numera vanligtvis brukar se när han går längs gatan hetsigt pratande i sin mobiltelefon, men som nu står och bläddrar bland gamla action-dvd:er. Och man ser alla sina grannar, barnens dagiskompisar med tillhörande päron och alla man inte visste fanns och alla står med uppackade vindskartonger eller gräver i någon annans dito, och man vet inte om man förväntas stanna och köpa, eller bara prata, eller i alla fall morsa lite löst och ledigt. Vi pratar om the mother of all loppisar, med tusentals bord över hela stadsdelen och en ytterst trögflytande folkmassa som är där för att göra sig ett fynd. Vilket jag skulle säga är helt jävla omöjligt.

Grejen är att det säkerligen finns en del skitbra grejer som jag verkligen skulle kunna tänka mig att köpa. Men det är helt omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Vad som än läggs upp på borden fullkomligt drunknar bland 500 Stieg Larsson-pocketar, krukor, klädhögar som bara hällts ut ur plastsäckar, grosslager med noppriga gosedjur, uråldriga tv-spelskonsoler, pc-tangentbord och mobiltelefoner som till och med skulle få de mest nödställda tiggarna i Bangladesh att skratta gott. Jag såg en man, som jag helt utan försök att ironisera, misstänkte för att ha gjort en tidsresa tillbaka till en Försäkringskassekontor år 1991, där han hade smällt in en ruta och urskiljningslöst roffat åt sig allt som inte satt fast, fyllt en säck större än tomtens, rest tillbaka och sedan vräkt upp sitt byte i en salig blandning på en kingsize fleecepläd här i Majorna. För att inte tala om gamla dödsbon med kopparkittlar, kastruller och porslinsfigurer i så många tappningar att jag på riktigt börjar undra om det här problematiserandet av det så kallade mobilberget inte är ett ganska sekundärt problem ändå. Man blir fan mörkrädd.

Om det skulle ligga den minsta lilla sanning i Feng shu-flummet så råder det ett tillstånd av totalt kaos här i mitt bostadsområde, med en i galopp annalkande energikollaps alldeles runt hörnet.

Så i år gjorde vi det enda rätta och flydde fältet. Vi tog våra hojjar och trampade på som cykeltjuvar i motsatt riktning. Flykten slutade i Botaniska trädgården där vi strosade runt till KonTiki öppnade. Då käkade vi och svalkade os med en Dugges innan vi vågade bege oss tillbaka. På vägen mötte vi en människa som hade fyndat sig en studsmatta. En annan kom gående med en stor verktygslåda i plåt och en bananlåda fyllt med keramikburkar. Jag rös. Lagom till vår hemkomst hade folk börjat packa ihop så vi ledde cyklarna ungefär två kvarter, rakt igenom själva epicentrum. Det räckte för att ge mig alla de synintryck jag redovisade ovan.

Loppisar är säkert trevligt och bra. Men inte för mig.

Farmaren inom mig

Var hemma hos mina föräldrar härom dagen. Farsan fyllde år och för att inte fylla deras hem med fler prylar var jag på blomsterlandet och inhandlade en japansk Rhododendron + jord att pynta deras trädgård med. Jag kan inte påstå att jag har känt mig mer utanför mitt element än när jag strök omkring där med simmig blick på trädgårdsavdelningen och letade efter... någonting.

Om min beslutsångest brukar kunna anta abnorma proportioner inför livets små beslut i vanliga fall, så blev detta någonstans beslutsångestens Eldorado. Jag kände hur jag långsamt fylldes av en känslomix av otillräcklighet och total förvirring. Jag fick snabbt hugga tag i och krampaktigt klamra mig fast vid en person (livboj) ur personalen. Ganska snabbt landade valet och jag klev ut genom skjutdörrarna med en säck jord under ena armen, en buske under den andra och helt annan känsla i kroppen. Det är lustigt hur det kan vända. Plötsligt kände jag farmaren i mig nästan darrade av förväntan. Jag visste att jag om bara några timmar skulle få lufta min reklambyråkropps väldigt ofysiska vingar i något så rått och fysiskt som odling.

Det var en fantastisk känsla att ta en spade och gräva ett stort jävla hål i en gräsmatta, tjoffa ner en växt med rötter och allt, med bara händerna riva upp en säck med för Rhododendronbuskar specialdesignad jord och fylla igen hålet. Jag gillade den taktila känslan av jord på händerna. Dessutom blev det asbra. I alla fall såg det asbra ut då. Jag hoppas bara att busken överlever för det kommer troligen generera en hybris till mitt medvetande. The Farmer liksom. Att ha kunskapen och kompetensen att få växtlighet att frodas. Stort.

Jag tror att jag måste skaffa mig en ordentlig kolonilott.

Om någon läsare sitter med insiderkontakter eller i alla fall tips som kan hjälpa mig att få en en liten lott i Sjöbergens koloniområde lovar jag att återgälda den tjänsten med myrra, rökelse och evig tacksamhet. Eller om det finns något annat mysigt tillhåll där jag kan få utlopp för min nyvunna iver.

Hammargalningen

Hade på tv3 i bakgrunden när jag åt frukost i morse. Plötsligt var det reklam för veckans Efterlyst (ikväll) och ur bruset hör jag Hasse Aros välbekanta stämma säga: "Hjälp oss att ta fast Hammargalningen". Wow! En tvättäkta hammargalning. En galning med en hammare alltså. Det är något nästan Marvelskt över det. Det finns kanske hopp om det här landet trots allt. I brist på en vettig seriemördarkultur får en hammargalning duga.

Efterlyst måste klassas som en institution ändå. Det når nästan perversa nivåer av popularitet hos vita människor födda före 1950 skulle jag tro. Favvo-favvo. Jag antar att det är för att det är så gött att sitta och trycka i sitt stereotypa lilla villaområde och förfasas över all ondska som lurar därute. Kasta in en vedklabbe till och ojja sig över hur ur led tiden är. Kittlande liksom.

Men vad är det för risig sidekick Hasse Aro har gått och skaffat sig nu på äldre dar. Thomas Bodström... Hallåe? Kunde de inte lyft på en sten till i alla fall. Jag minns storhetstiden (innan Leif GW satt där och flåsade i sin gröna väst) när Brynolf Wendt vecka efter vecka satt och knorrade lite smånasalt på sitt akademiskt knastertorra och självgoda manér. Jag älskade att hata den jäveln. Han hade lite karaktär. Dessutom kan jag inte låta bli att bli alldeles förtjust den lilla guldnuggeten jag hittade på wikipedia som redovisar att Brynolf kom på plats 83 när Expressen utsåg landets 100 mest populära svenskar 1997. Av de som var populärast var han alltså nästan mest opopulär. Frågan är vad Brynolf själv ansåg om saken i fråga? Bra eller dåligt? Antingen så rasade han om det när han fått lite sprit i kroppen, eller så använde han det för att få knulla. Det finns bara de två alternativen.

Back to basic

Jag har på en vecka fått min levnadsstandard brutalt försämrad. Min förbannade iPhone har inte funkat ihop med wifi, messenger etc på sistone, så jag har blivit tvungen att lämna in den. Samtidigt som jag är djupt tacksam för att jag fått låna en gammal minitelefon, en Experia-nånting, av Josefines syster (tack Anna), för att kunna upprätthålla någon slags hygienfaktor i tillgänglighet, så känns det riktigt jävla värdelöst att plötsligt vara förvägrad en vettig mobil uppkoppling. Så som den fria världen känner den idag. Att dessutom vara förpassad till den gamle T9-funktionen är ett ok som är tungt att bära. Messade folk verkligen såhär på stenåldern? Det är ju helt jävla sjukt. Det tar mig typ 20 minuter i snitt att svara på ett helt vanligt standard-sms.

Jag har snabbt lärt mig hur ensamt och kallt det blir när man förpassas från sociala medias varma fluffiga innanförskap till det hårda karga offlineklimatet. Det är inte värdigt. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det lite vanlig hederlig värdighet. Inga poddar, ingen instagram, inga mail, ingen buzzfeed. Fy fan vad kasst det är. Stigmatiserande rent av. Jag drar mig för att plocka fram mobilen och svara, skyler mig om jag måste och känner mig nästan utttittad.

Kanske lär jag mig något av det i slutändan. Kanske blir jag en bättre människa. Kanske inte.

Mat och musik

Så har man lagt ännu ett Göteborgsvarv bakom sig. Det gick skitbra. Satt på första parkett på Enoteca Maglias uteservering och avnjöt lidandet med två kalla Gambrinus. Såg kämpigt ut även för de tidiga startgrupperna. Tror det var ett bra år att avstå.

Appropå Enoteca Maglia. Ledsen att säga det men vilket visset ställe. Inför sin premiär marknadsförde de sig som gourmet för folk i jeans. Så jävla fjantigt. Dessutom lyser den där gourmetkänslan med rätt så stor frånvaro om man säger så. Vi har ätit där ett kanske fyra gånger nu och mig veterligen finns det inte ett lika överprisat ställe i hela stan – i förhållande till vad man får för slantarna. På hemsidan säger de att maten lagas med passion och om det är sant så är passion något mer subjektivt än jag kunnat ana. Kanske är den den nordfinska folksjälens passionerade energi de använder när de rör i grytorna för sist smakade lunch-pastan för 170 kronor bambamat. Sådär ok. Idag smakade charktallriken hushållsmedwurst och ica-basic-mozarella. Dessutom är servicen med några undantag (två grymt trevliga servitriser) helt sjukt enerverande. Snudd på otrevlig. Om tanken är att gästerna ska känna sig i vägen, obekväma och osedda så gör de däremot ett råbra jobb. Fy fan vad nonchalanta vissa av dem känns. Jag brukar ha tålamod men nu får det räcka. Jag kommer inte besöka dem igen.

När vi ändå är inne på det här med neggiga recensioner så läste jag just Josefines sakliga sågning av nåt psykadelika-pop-new-age-flum-band i Gaffa. Den var rätt krass. På det sköna sättet. Jag sa till henne att hon nog inte står så högt i kurs hos dem nu och högst troligt smädas med grova tillmälen. Hon svarade glatt att det är en härlig känsla att bli hatad av hippies. Och det kan jag nästan skriva under på utan att ha den minsta aning. Vem är hippie nu för tiden egentligen? Mina tankar förs bara till barfota nycirkus-människor. Usch.

Annars så blir det eurovision för hela slanten. Med en dotter på åtta och ett halvt år har man inte mycket till val. Det är inte ens ett skämt. Det är dödligt allvar. Att beröva henne det skulle troligen innebära ett trauma som blir dyrt att reparera i framtiden. Så det är bara att gilla läget luta sig tillbaka och avnjuta albanerna, moldaverna, macedonierna och allt annat bös. För att väga upp lidandet lagar vi Crambys fullkomligt gudomliga Carnitas som vi ska toppa med picko de gallo, mangosalsa och guacamole.

Kalle Kameltå

Det sista lilla motståndet som knuffade mig över till beslutet att ställa Göteborgsvarvet i år var införskaffandet av ett par flång nya löpartajts. Jag gick till Stadium, roffade åt mig ett par tajts i storlek L, betalade och åkte hem. Inte konstigare än så. Det är sällan det när man köper tajts (åh gud jag tror knappt att jag just skrev detta).

I alla fall, samma kväll när det var dags att inviga dem och jag krängde på mig dem så kände jag att allt inte var som det skulle. Tajtsen kändes obehagligt låga i midjan och kalsongerna korvade sig hela tiden, men efter mycket knixande satt de ändå på plats.

Väl ute hann jag inte komma många meter ner för gatan förrän den låga midjan åter igen gjorde sig påmind. Jag kände hur den kalla vårluften fläktade min stjärtskåra. Det var som att min kropps taskiga aerodynamik ledde all kalluft till just det området. Inte optimalt. Jag rörde mig i gubbfart längs Allmänna vägen medan jag slet och töjde i brallorna för att de skulle få rätt fit. Jag drog så hårt att de blev för korta i benen istället. Men de satt åtminstone högre upp och efter ett par hundra meter var det nästan som att de vulkaniserade sig med min kropp och blev bekväma. Eller nåväl, bekvämare. Anledningen skulle jag bli varse först när jag sprungit runt fem kilometer.

Jag kände att benen började kännas som vedträn så jag stannade ett slag, tittade ner, och gjorde med ens en hårresande upptäckt. Dels så hade mitt töjande gjort dem cirka 50% mer transparenta i skrevområdet så att man med tydlighet kunde urskilja kalsongernas mönster och färg. Bara att tacka min smala lycka att jag inte sprang kommando undertill. Då hade polisen troligen plockat in mig. Men värst var att mina stackars pungkulor låg separerade på varsin sida om skrevsömmen bildade en tydlig MCT (Male Camel Toe). Väldigt väldigt tydlig. Den var såpass markant att även en kraftigt synskadad person med lätthet skulle kunnat urskilja den. I mörker. Men nu var det ljust och jag hade sprungit runt med separerade kulor över hela Majorna. Jag hade inte ens märkt det. Av ren reflex började jag gräva runt och sortera om lite, i ett desperat försök att neutralisera kameltån till en vanlig bula, men då var jag där igen med den ultralåga midjan och tvärdraget i den blottade skåran. Typ såhär:

Det var lite moment 22 över det hela och egentligen så var det väl lite skitsamma, men eftersom jag redan var väldigt ambivalent inför den stundande halvmaran och upplevde att allt talade emot mig. Då krävs det inte mer än en kameltå för att säga nej tack. Så jag linkade hem med en väldigt dålig känsla i kroppen.

Så jävla irriterande. Jag kände mig skitförbannad på de där satans tajtsen och svor över dem en lång stund efter hemkomst. Det pulserade mellan mina tinningar. Inte nog med att jag hade lufsat runt med ett riktigt ovärdigt tjockisflås som var tionde löpsteg övergick i ett slags stönande läte (av smärta och trötthet). Jag hade därtill exponerat självaste scrotum som om vore det NK:s julskyltning redan i maj. Jag tittade lite närmare på lappen i tajtsen och där fann jag svaret. Jag hade köpt ett par tajts av dammodell. Osäker på vad skillnaden är mer än att dam-large inte är lika large som vanlig large. Inte alls faktiskt.

Så fem hundra spänn åt helvete och en något stukad självbild senare kom beslutet nästan av sig själv. Inget lopp för mig i år.

Ett inställt lopp är också ett lopp

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg. Nästa lördag för att vara specifik. Men jag kommer inte springa. Träningen har inte gått som jag har tänkt mig. Inte alls faktiskt. Det känns som att jag inte gör några framsteg. Jag har svårt att sänka mitt tempo till under 6 min/km när jag springer mer än en halvmil. Förra året landade jag ju på 2.17 och jag tror inte att det skulle gå så mycket bättre i år. Jag vet liksom redan hur det känns att springa på den tiden så om jag inte tror (vilket jag inte gör) att jag kommer klämma det på två timmar blankt är det lika bra att skita i det. Därför har jag bestämt mig för att delta i loppet från en uteservering istället. Och börja sikta på nästa år (igen).

Så för den som är intresserad att springa loppet finns en rykande färsk startplats att hämta här. Tjej eller kille spelar ingen roll, men ni kommer att springa i mitt namn för det går inte att ändra namnet tyvärr.

Maila mig om intresse finnes.

Charles Ramsey – hjälte och mediageni

Kollade på en intervju med Charles Ramsey, hjälten i Cleveland-dramat med de kidnappade tjejerna. En sådan skön lirare. Underbar karaktär. Jag skulle vilja ge honom någon sorts utmärkelse. Årets personlighet typ.

I alla fall. När jag satt och tittade på ett klipp på expressen igår, där Charles berättar om hur det gick till när han räddade första tjejen, kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur oblygt och med vilken naturlig fallenhet han jobbar med produktplacering. Det är knappt man tror att det kan vara en slump. Men även om Micky D inte har signat honom ännu så borde de verkligen smida medan järnet är varmt. Bättre spokesperson får de aldrig. Ställ honom mot Stefan Holm som de hade för några år sedan. Vilken jävla skämt. Charles Ramsey är ett ultrageni i jämförelse. Det är precis såna killar gloala varumärken borde jobba med.

Snacka om momentum också. Just när världens alla nyhetskameror är riktade mot hans ansikte och miljarder människor sitter klistrade och konsumerar varenda ord han säger, med glupsk aptit därtill, då utnyttjar han tillfället och skapar världens kraftfullaste mediakanal för att föra fram sitt budskap.

Så jag och min kollega Kalle satte ihop en liten spot för att ytterligare förtydliga och illustrera briljansen.

 

Vad tycks? Funderar på att pitcha in detta till mina vänner på McDonalds. Jag har ju en rätt bra ingång där efter McFlurry-gate, om man säger...

Hat-trick i Fritzl

Idag fick Cleveland och världen alltså en rykande färsk Fritzl. Eller eventuellt tre. Ariel Castro och hans två bröder sitter alltså gripna, misstänkta för att ha kidnappat och hållit tre kvinnor gömda i sitt hem. I tio år. Sicket hat-trick!

Första reaktionen är att man borde plocka in alla som har den här looken. Man ser ju på dem att de är ena riktiga as. Hur kunde de ens få gå fria så här länge? De har ju en sådan kraftig up-to-no-good-aura att jag får gåshud under fotsulorna. Samtidigt räcker det att blicka bakåt i min egen passbilds-kavalkad för att hitta både nynaziser och unabombare. Så man kanske ska sitta lite lugnt i båten. Hursomhelst. Klart är att vi har med en riktig Fritzl-fest att göra. Som världen har väntat.

Det är såklart helt fruktansvärt. Ofattbart. Samtidigt kan jag inte förneka att det utlöser någon slags äcklig sensastionsbaserad upphetsning inom mig. Jag får hög puls. Jag måste frossa i det avskyvärda. Jag vill veta allt, allt, allt. Hur han bodde, se bilder och ritningar från hans lilla skräckkammare, vilken hans favoritfärg är, vad han uppskattar för typ av litteratur, var han handlar sina kläder, höra arbetskompisars, barndomsvänners och egentligen hur perifera vittnesmål som helst om hur normala de alltid har uppfattats av sin omgivning. Sedan kommer alltid någon som alltid har haft en misstanke, eftersom hen minns en gång för trettio år sedan när personen ifråga körde på en ekorre och stannade för att se den dö (alternativt hade ett onormalt stort intresse för tennsoldater, modellbygge, fällor eller andra aparta intressen). Till exempel så älskar jag aftonbladets lilla faktaruta som redovisar följande:

Ålder: 52
Yrke: Chaufför för stadens skolbussar
Intressen: Lationomusik, elbas och motorcyklar.

Ja jag säger då det. Han diggar alltså Latinomusik. Fy fan!

Under en ganska kort men intensiv tid kommer jag inte att kunna få nog av bröderna Castros ohyggliga förehavanden. Jag kommer växelvis förfasas och fascineras av det ofattbara. Vid sådana här tillfällen är den annars så bespottade (undertecknad inräknad) kvällspressen en gudagåva. Men offrens historier har jag svårare för att ta in. Det blir för mycket av det onda. Jag föreställer mig hur jävla uppfuckad jag själv skulle vara efter tio års terror i en liten skräckkällare, hos någon psykopat som både utmanar och bräcker fiktionens grövsta odygdspåsar genom tiderna. Brrrr.

Pinsamt!

Appropå goa gäng. Det blåser en skitstorm kring Vakna med NRJ-gänget efter deras pinsamma "blåsning" förra veckan, när de ringde upp ett Bieber-fan, lurade henne att hon skulle få träffa sin idol och yada yada yada. Sedan flabbade de ut henne och förklarade att hon var så jävla blåst. Tjejen började gråta och det blev en aningen tryckt stämning. En på det hela taget jävligt ocharmig busringning som passerade. Sedan gick programmet vidare och allt var som vanligt igen.

Om det inte hade varit för att mängder av lyssnare hörde av sig och tyckte att de var riktiga svin. Kritiken blev massiv och började läcka ut i alla sorts medier, varpå röven Martin Björk och hans rövkompisar först försvarar sig med att det var tjejens brorsa som hade tipsat och att det därför skulle vara ok... men den lätte gick inte serrö. Kritiken fortsatte att växa och Hanna Fahl gick ut och slaktade dem i DN vilket blev någon sorts startknapp för en upploppsstämning på internetz där hatet mot NRJ-asen utvecklades enligt någon slags exponetiell tillväxtmodell.

As.

Och där och då när de annars så glada radioaporna står där och skiten haglar dem i ansiktet. Då går de ut och säger att det var en sketch. Att det bara var en tjej på redaktionen som spelade det ledsna fanet. Nice. Det var alltså inte bara en uppvisning i dåligt omdöme. Det var alltså en av de mest talangbefriade och värdelöst exekverade sketcher som någonsin sänts i etermedia (och då räknar jag ändå in lilla al fadjis samlade verk och all annan lyteshumor). Om det nu är sant för det låter helt ärligt inte så lite efterhandskonstruerat. Varför skulle de vänta med sanningen? Som om de tyckte att det fanns så mycket verkshöjd att det var värt att låtsas en vecka.

Gött jobbat gänget. Fy fan vad dåliga ni är!

Dagen till ära

Favorit i repris:

En go gäng #32

Sköna björnar

Så Gud skapade Änglarna

Nu är den äntligen ute! Filmen som jag och mina kollegor slitit järnet med att få ihop inför torsdagens sammandrabbning (IFK Göteborg – Malmö FF). Det känns extra gött att höra Sven Wollters fantastiska stämma ge liv åt en text jag skrivit. Och så är Tintin med på ett litet hörn i slutet av filmen.

 Kolla kolla:

 

 Ja, det är en pastisch på RAM:s Super Bowl-film. Men helt ärligt – den passar fan bättre till Änglarna.

Och dela gärna ;)

Vagelfrossa

Vaknade med en vagel i lördags. En VAGEL!

Jag kände att det ömmande när jag låg i sängen och gnuggade mina sömndruckna ögon. När jag kom upp och tittade mig i spegeln förstod jag varför. Jag stirrade på min spegelbild men såg bara Mad-Eye Moody i Harry Potter. Och vi som skulle ha barnvakt för att komma ut och äta samma kväll. Vilket satans mög. Det lilla vagelaset satt som en svullen gul ärta och kurade obekvämt inne i ögonvrån på mig. Dessutom var den bjussig nog att bjuda med mitt undre ögonlock på åkturen. Det såg fan inte riktigt klokt ut. Som att jag hade stoppat korv i påsen under mitt högra öga och att det.

Jag hanterade situationen som jag alltid gör och började tjuta panikartat så att både barnen och Josefine blev en smula skärrade och undrade om jag skulle dö nu. Sedan började jag i ångestdimman googla frenetiskt efter läkemedel och huskurer. Både beprövade och mindre beprövade så att säga. Ganska snabbt kom jag fram till att ögonsalvan (vilket vidrigt ord btw) Noviform på Apoteket troligen var det bästa alternativet och skickade min kurir för ett inköp.

När hon kom tillbaka rev jag ivrigt upp tuben och sprang in i badrummet för att börja applicera. Då kom nästa kalldusch. Man kan ju tycka att en antibakteriell salva som ska ligga i ögat och verka för att ögat ska se mindre vidrigt ut bör vara transparent. Inte synas mer än nödvändigt. Istället var den knallgul. Hur fan tänkte de då?

Hej, jag har en vanprydande vagel mitt i nyllet. Den får mig att må psykiskt illa. Vad ska jag ta mig till? Varsågod lille vän, här har du lite varfärgad salva som lägger sig som en grumlig hinna över hela ögat och inte bara berövar dig synen under en lång stund, utan även ger dig en läcker starr-look, tills den rinner ut som gula flytningar i ögonvrån. Tack. För. Precis. Ingenting.

Alltså salvtillverkare – vilka jävla idioter de måste vara.

En go gäng #31

Människor som gillar närhet.

Jag har actionsug

Det är fredag. Klockan är lunch och jag börjar vädra helg. Ikväll ska Josefine ut med sina sörror på Hello Monkey. Ensam hemma med sovande barn. Primetime. Jag känner hur behovet av amerikansk actionfilm stegras inom mig för varje sekund. Något med mycket biljakter, explosioner och meningslöst våld får det bli.



Har ni några tips så dundra in dem i kommentarsfältet tack.

Le Pain Douche-bagare

Sitter hemma och mysläser GP:s Le Pain-Gate.

Verkligen soft att bygga sitt café-imperium på gratis eller extrembillig arbetskraft. 130 anställda på lönebidrag. Lätt att breda ut sig då. Om jag hatade cafékedjor i innan så har Le Pain Francais seglat upp som en stadig etta på skitpåse-listan. Och där kommer de få stanna. Vanligtvis brukar ju sådana här grejer blåsa över ganska obemärkt. Några dagar i hetluften och sedan är allt som vanligt igen. Men jag undrar om inte detta kommer att bli kännbart en lång tid framöver för de glada bagarna. Jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. Vem kan med gott samvete gå in och köpa någonting alls där igen?

Jag hoppas att alla företag som har avtal med dem genast avslutar sina konton hos dem. Det skulle vara en bra mycket mer ansvarstagande handling än att hålla på att trixa med miljöcertifiering eller andra samvetsväxlande luftaktiviteter. Och jag hoppas att gemene man och kvinna inte heller är så jävla lata att de av ren bekvämlighet handlar hos dem igen. Jag vet att det inte är olagligt att anställa halva sin personalstyrka på lönebidrag. Men det borde vara det. Att systematisera ett utnyttjande av bidragsdriven arbetskraft är så djupt omoraliskt att det måste spritta till även i Reinfelds socialistiska lilla blindtarm. Jag vill se dem falla.

Jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer att sätta min fot på någon av deras små smutsiga hålor igen och jag kommer göra vad jag kan för att ingen i min närhet ska göra det heller. Det räcker med att läsa mejlväxlingen mellan caféägarasen och deras lille bundsförvant på arbetsförmedlingen för att deras mat och dryck för alltid kommer ha den beska smaken av anti-solidaritet.

Men för transparensens goda sak vill jag ändå bjuda gulaschbaronerna på en lite uppdaterad version av deras nuvarande verksamhetsbeskrivning:

"Le Pain Français är ett sliskigt profitörbageri, snyltkonditori och utnyttjarkafé med
 biståndstagande bagare och konditorer som slavar strikt lönebidragsmässigt enligt oschyssta 
traditioner. I vår kafékedja möter det osympatiska det
 unkna i en speciell känsla av ocker, girighet och 
missunnsamhet. Upplev myglandet i Sverige".

Louie

Igår tittade jag klart på sista avsnittet i Louis CK:s självbetitlade tv-serie "Louie". Det var hemskt. Jag känner ofta vemod, för att inte säga tomhet, när serier jag gillar tar slut. Det är som om en nära vän (ibland flera stycken) plötsligt skulle försvinna och bara lämna minnena kvar. Louie är en sådan. Nu kommer det förvisso minst en säsong till, men det är först nästa år och väntan är nästan ännu värre än ett avslut.

Jag ska villigt erkänna att jag var en aning skeptisk när jag för ett par år sedan hade sett de första avsnitten i säsong ett. Jag hade just avnjutit hans ståuppshower och nästan pissat ner min egen soffa i av igenkänning framkallade flabbattacker och gick på serien med samma förväntningar. Och visst har det skrattats. Massor. Men Louie innehåller också så mycket mörker. För att inte säga rent avgrundsdjupa slukhål av medelåldersångest som oftast landar i vad som kanske bäst kan beskriva som substans.

Det är ofta skruvat och deliriskt ljudlagt med jazz. Samtidigt är det opretentiöst producerat och en av de absolut bästa sakerna med Louie är att saker får ta sin tid. Trots sina korta tjugominutersavsnitt så slösar men med tiden och låter saker ältas till sin bristningsgräns. Det är ovanligt.

Man har blivit så van vid att komediserier går på skratt i varenda, eller i riktigt vågade fall varannan, replik. Man etablerar en scen, arbetar sig mot skrattet och klipper sig raskt vidare. Det brukar tillskrivas rappt, tajt och andra ord i positiv bemärkelse, men i gyttret av serier så blir i alla fall jag glad när jag blir överraskad. Det är så jävla skönt när något sticker ut en bit. Och det gör Louie. Som i den här scenen som jag bara älskar. Louie är på väg med barnen för att hälsa på en gammal släkting som han beskriver som en levande historiebok. De lyssnar på musik och samtalar uppfostrande mellan den yngsta dotterns tjatattacker. Plötsligt kommer The Who:s "Who are you" på och Louie lever ut på ett sätt som jag tror att de flesta kan relatera väldigt mycket till.

Tagen ur sitt sammanhang är det kanske svårt att förstå hur jävla briljant den här scenen är. Men lita på mig. Det är den.

  

Hans Gunnarsson mon amour

I onsdags avhandlade bokcirkeln "Biblan" (namnet kommer av att vi brukar konsumera i alla fall en bag-in-box rött per träff) min favoritförfattare Hans Gunnarssons senaste roman. Försmådd. Det kändes vemodigt på något sätt för mitt inträde till hans litterära värld började med hans förra roman Albatross och jag var efter bara några sidor helt fast. Sedan arbetade jag mig i rask takt bakåt och konsumerade samtliga av hans böcker girigt som kebabpizza på bakfyllan. Det är en märklig känsla som uppstår inom mig när jag läser Hans Gunnarsson. Jag känner en väldigt stark koppling både till hans sätt att beskriva vardagen och antihjältekaraktärerna i alla hans texter. Ett välbehag. Eufori.

Det var som vanligt Josefine som introducerade mig till hans författarskap efter att hon själv läst Albatross med stor behållning. Men nu är han min. Husguden. Det är rätt skönt att ha en sådan. Därför var det ganska självklart när valet av bokcirkelbok hamnade på mitt bord. Försmådd. Som jag hade längtat. Men det gick fort, den läste sig praktiskt taget själv och jag fick till och med portionera upp läsandet för att det inte skulle ta slut alldeles för fort. Och nu är det plötsligt över. Igen. Vilket är förbannat jobbigt ska jag säga. När kommer nästa? Jag måste ha en till. Måste.

Försmådd handlar om Ingvar, en ensam överårig historielärare som brinner för andra världskriget och framförallt den stundande temadagen, som han sätter ett nästan livsavgörande hopp om skall handla om förintelsen. Ingvar hyser en skepsis som angränsar förakt inför både sina elever och kollegor. Ingvar som är av den gamla skolan minns den tid då läraryrket tillskrevs förhållandevis hög status och vämjas av hur lärarrummet, som förut var en plats för kontemplation och intellektuella diskussioner, förvandlats till ett uppehållsrum för kreti och pleti. Men han har ett gott öga till skolans rektor Stina, som han försöker närma sitt eget alldeles socialt handikappade vis. Enträget gör han sig upprepade ärenden till Tussilagovägen där han av bara farten börjar göra affärer med Stinas burdust brötiga och agressiva granne Ragnhild. Men allt är inte guld och gröna... Gradvis börjar Ingvars drömbild av Stina att solkas ned i en kedja av händelser och upptäckter som kulminerar i vad Ingvar själv beskriver som en ond fars.

Jag älskar hur Hans Gunnarsson levandegör sina karaktärer och lyckas karva så djupt i deras alldaglighet att de antar klassika Lynchska kvalitéer. Han lyckas på ett finurligt och nästan omörkbart sätt leta reda på och sätta fingret på ett mörker, som man efter att ha läst, inser och blir övertygad om existerar inom oss alla.

Har ni inte läst Hans Gunnarsson så gör det. Om ni så bara ska lyda ett enda råd i era liv.

En go gäng #30

Killar som gillar film på bio.

Mitt eget jävla Golgata

Lagom till påskledigheten fick vi för oss att "fixa lite" hemma. Så istället för att göra som normalt folk och checka ut från alla måsten, punda tv-serier och göra andra softa mini-semesteraktiviteter, så har vi varit gjort multipla besök på ett byggvaruhus och handlat eldosor, sladdar, lister, lim, penslar, krokar, skruvar, sandpapper och fan och hans mormor. Grejer vi sedan spenderat vårt dyrbara påsklov med att slutföra "sånt som aldrig blev av" i hemmet.

Visst, vi har varit på middag och umgåtts lite med vänner och sånt, men nu när jag sitter i soffan med värkande lemmar så är det trots allt den övervägande delen av fysiskt lidande som gör sig mest påmind. Jag verkligen hatar allt vad lister och kabelkanaler heter.

Jag känner mig lite som Jesus. Han fick släpa sitt kors och fick skit hela vägen. Trist så klart. Men hallå, jag har varit tvungen att besöka Bauhaus på Hisingen två dagar i rad och därtill fått bända upp plånkan rätt ordentligt. När Jesus sedan väl var framme och rimligtvis borde fått slappa lite så blev han uppspikad på korshelvetet. Taskigt. Men även om komforten måste sugit getballe så var jobbet klart för hans del. Mitt hade inte ens börjat. När jag med fullstuvad miljökombi svängde in på min gata var det bara att packa ur och sätta igång. Han dog för att återuppstå bara tre dagar senare, och då sägs det att han mest gled runt och hängde med sina homies. Det gjorde sannerligen inte jag. Icke. Där Jesus lidande tog slut fortsatte mitt i tre hela dagar innan jag äntligen får smaka återuppståndelsen. Och då är det jobbet som kallar. Snacka om livets ironi. Alltså hela min kropp värker nu och jag undrar om Jesus inte har fått nog med kredd för sitt lidande vid det här laget. Man skulle nästan kunna tro att han var nittiotalist som hans insats för mänskligheten har ältats.

På tal om återuppståndelse. Nu ska jag se säsongsfinalen av Walking Dead. Till det ska jag servera mig själv ett stort glas rött tror jag. Har fått med Josefin på att titta med mig vilket känns rätt stort. Hon slutade kolla efter ett par avsnitt av första säsongen för hon tyckte det verkade värdelöst. Man kan inte alltid göra smarta val.

Dassiga drömmar

I morse drömde jag den sämsta drömmen ever. Jag drömde att jag låg och sov. På sidan. Jag andades tungt. Det var allt. Inga explosioner, biljakter eller spänning. Inte minsta spår av drama eller trauma. Sedan vaknade jag och drömmen övergick sömlöst till verklighet. Jag låg till och med i exakt samma ställning som jag gjorde i drömmen. Så himla värdelöst.

Grejen med drömmar är ju att det är ett slags upplevt medvetet tillstånd. När man sover riktigt djupt minns man inte ett skit, allt är en svartruta, och det är egentligen det mest vilsamma tycker jag. Men när jag väl drömmer föredrar jag om hjärnan bjuder på skruvade grejer. Gärna obehagliga som fan. Då vet man i alla fall att man lever. Nu kändes det bara som att jag redan hade varit vaken i en evighet när jag väl vaknade. Visset.

En gång drömde jag att Ingrid, min 90-åriga granne på Såggatan, bjöd in mig på kålpudding och sedan krävde sex. Det var ren terror. Jag satt i hennes vardagsrum och svettades svårt av stressen när jag desperat försökte hitta argument för att först slippa äta och sedan slippa tillfredsställa henne. Det kändes så fruktansvärt verkligt. Lukten av malkulor och gamla veck trängde rätt ut genom drömmen och in i mina näsborrar. Där satt jag, darrande och hulkade, medan Ingrid kraxade uppeggat blottade de ostbetäckta gaddarna i sin lösgom. Det var en fysisk kraftansträngning den drömmen. Jag var alldeles slut i kroppen, den där surrande känslan som efter en rejäl kraftansträngning när mjölksyran precis gått ur musklerna. Obehaget hade varit och nosat på livsfarligt pulshöjande nivåer men euforin som följde när jag förstod att det bara varit en dröm var gott och väl betalning nog. Drömmen hade föregåtts av att jag en gång hade mött Ingrid i trappupgången med en ungnsform som både visuellt och doftmässigt påminde om hur jag föreställer mig resultatet av receptet på bajsgratäng. Den skulle hon över till sin granne (kk) Nils i trappuppgången bredvid med. Hur sexet kom in i bilden var också enkelt härlett till verkligheten. Josefine hade vid ett flertal parti av sällskapsleken Screw, Marry, Kill som är en slags upphottad versionen av pest eller kolera, just valt att blanda in vår kära granne Ingrid. Något som min hjärna hade plockat upp för att utöva tortyr i drömmen. Uppfriskande.

Men den här jävla drömmen om att jag låg och sov. Den måste kvala in på top tre dassigaste drömmar jag någonsin har haft.

Vilken är din sämsta dröm? 

En transcendental förflyttning av nakengrannens ande

Jag har inte sett till nakengrannen sedan jag skrev om honom. Alltså exponeringen upphörde samma kväll som jag postade inlägget och har inte återvänt sedan dess. Det har gjort mig topp tunnor paranoid. Det ena som jag kunnat ställa mina förhoppningar till har varit att jag en dag såg att han satt mitt emot en kvinna i sitt kök. Min smala lycka säger mig att detta råkar vara helt nytt och att han därmed har börjat förpassa sin nakenhet till annan ort så att säga. Men vem fan vet.

Det mystiska är att sedan nakengrannens nakenhet stagnerade så har jag själv, vid inte mindre än tre tillfällen, kommit ur duschen och gått ner till sovrummet (som vetter åt ett annat håll) för att ta på mig nya kallingar, och i samma ögonblick som jag börjar dra på mig dem kastat en blick ut genom mitt sovrumsfönster och då mött blicken på antingen kvinnan eller mannen som bor snett över oss på andra sidan gården. Det händer så mycket i just det där läget. En oändlig sekunds freeze-frame med Penis & Co i fritt tillstånd, innan noderna i hjärnan kopplar vad som händer och skickar en akutsignal till mina händer om att aktivera omedelbar skylning – medelst uppdragning av underbyxa. Sedan skammen. Jag vet att de har sett. De vet att de har sett. Ingen är bekväm med det.

Jag inser att JAG lika plötsligt som ofrivilligt har blivit nakengrannen för de som bor på andra sidan huset, medan den rättmätige titelinnehavaren numera börjat sitta i sin lägenhet som en jävla ögontjänare, iklädd tröja och allt, kväll efter kväll – som om han aldrig har exponerat sina könsdelar för grannskapet på bästa sändningstid . Istället har hans ande förflyttats på något sorts transcendentalt sätt över gården och rakt in i mig. Det är då piss

Sämsta nyheten på länge

Google reader ska läggas ner den 1:e juli. Jag fattar inte varför men det känns piss. Värdelöst skitbeslut av google som jag annars inte har så mycket anledning att gnälla på. Hela min omvärldsbevakning utgår från feeden jag har i min reader och det är inte helt utan en klump i halsen jag skriver det här. Det känns lite som att en kompis går upp i rök. Fattar inte hur jag ska klara mig.

Nu behöver jag alltså ersätta min trogna läsare med något annat. Något okänt och framförallt ovant. Jag skulle bli glad för ett kvalificerat tips om vad jag ska använda istället och varför.

Tacksamma hälsningar.

/mikebike

Sicken korvfest

Jaha, så har den nya påven har utsetts. Franciskus (mäktigt namn). Ännu en skröplig man med ena foten i graven har fått ett nytt jobb. Mycket kan man säga om den katolska kyrkan, men åldersrasism på arbetsmarknaden kan de inte beskyllas för. Bra det!

Men det här med deras överläggningar bakom lyckta dörrar. Varför göra så stor grej av det? Särskilt nu med tanke på att den förre påven inte ens dog utan faktiskt bara ledsnade och sa upp sig. Jag menar det här med svart och vit rök, roliga hattar, gangsta-bling-bling och allt sådant. Hålla på och hålla på. Kan de inte bara ha ett jävla möte som alla andra?

Jag får gubbpanik när jag föreställer mig lukten i det rummet. Hur många gånger har man inte suttit på ett heldagsmöte och framåt eftermiddagen – när man varit på toa, kollat facebook och bitit sig i knytnäven en stund – kommer tillbaka och går in i en vägg av kroppsos. Då brukar det ändå finnas en viss diversitet i odörens sammansättning. Kvinnor män, blandade åldrar osv. Men här, där en samling åldersstigna män suttit i sina kåpor och hostat och harklat sig, rapat och fist, petat öron och kliat skalp utan att lämna rummet. Vilken fruktansvärd mardröm det skulle vara att tvingas stiga in i den kammaren. Som att besöka ett vanvårdens Carema-hem, minus den konstanta noten av handsprit och andra doftsättare av institutionskaraktär. Unket.

Det känns så fruktansvärt ovärdigt att den katolska kyrkan, trots allt sitt bagage, 2013 fortfarande vidhåller att det alltid måste korvfest i Vatikanen. Att det tvunget ska vara en gaggig gammelkorv till att styra skutan. Hade det inte varit liiiite mer långsiktigt och strategiskt smart att välja en person som i alla fall inte låg i riskzonen för senildemens redan innan internet fanns?

En go gäng #29

Vita kränkta män som gillar att gå på tivoli.

Jet-Set 6000

Hittade en bild som jag tog när jag och ett par kollegor lämnade Hisingsön och begav oss till centrum för att inmundiga en värdig fastlandslunch. Vid Polhemsplatsens stoppljus ser jag plötsligt det här:

En kombibil med en vissen takbox från 80-talet. Big deal, tänker ni. Ja tänk för att det är det, säger jag. Jag tycker det så himla fantastiskt att den heter Jet-Set 6000.

Jet-Set räckte liksom inte. Folk som spontanflyger privatjet till Saint Tropez för äta champagnelunch på nån schejkig yacht kan ta sig i röven. Den här takboxen knäcker allt motstånd. Den är för riktiga högrullare. Vi snackar för fanken om en sex tusen gånger fetare takbox än din morsa ens kan drömma om. Jet-Set 6000.

Om jag fick resa tillbaka i tiden till en historisk plats och bevittna en historisk händelse så ligger allt i lä. Hitlers bunker, slaget vid Lützen, stormningen av Bastiljien, Martin Luter Kings jag-har-en-dröm-tal, när flodhästen Nelson föddes osv. Jag skulle välja konferensrummet när Jet-Set 6000 presenterades och klubbades igenom. Jag får för mig att den presentationen var episk. Det måste den ha varit. Det krävs fan guts att ta den absolut svennigaste medelklassmarkören av dem alla och försöka ladda den med någon sorts historiskt stekarvärde. Jag menar hela takboxens existens baserades ju på att dess målgrupp var för fattiga eller i alla fall för snåla för att ta flyget. Ett extra lagringsutrymme för de som tvingades ta sin leasingbil och bränna ner via autobahn till alperna. Kan något andas mindre Jet-set än så? Jag vet inte om man ska tillskriva den som kom på namnet kredd för sin ironiska humor, men tanken på att ägaren nu får en liten påminnelse om livet de inte lever, varje gång de packar sin takbox, är nästan för bra för att vara ärligt uppsåt.

Frågan är bara varför man stannade på 6000 när man skulle boosta värdet i Jet-set-begreppet. Man kunde ju lika gärna ha valt 10000 eller 100000 när man ändå var igång, tänker jag. Så hur bestämde man sig för att 6000 var taket? Kändes det förmätet att gapa efter en högre summa? Var 6000 det högsta man kunde med?

När man ser allt ur det ljuset så kan man nästan känna den ängsliga radhusdoften i den slutgiltiga produkten.

Nämen, vad har vi här då – en kvinnodag minsann

Josefine är iväg och täcker kvinnodagen på Världskulturmuseet för Amnestys räkning. Hon är duktig hon. Själv har jag spenderat kvällen med resten av familjens kvinnor. Vi har ätit osthjärtan och kollat på Gladiatorerna. Eller jag och Stella har kollat. Stella är fixerad vid tanken att vara med och tävla och blev besviken när jag svarade att gladiatorerna nog skulle vara snälla om hon ställde upp och tävlade.

Tintin tröttnade på underhållningen efter fem minuter (när hennes osthjärtan var slut) och ville sova på soffan istället, men höll sig vaken genom att bråka om en filt, klänga runt och mula i sig en tablettask. Hon blev svart i blicken när jag frågade om hon ville ha välling så hon tog fram tuschpennorna och la sig på golvet istället. Ritade aggressivt och kliade sig på snippan samtidigt som hon i sjusekundersintervaller gastade att hon nog skulle bajsa snart, som om det vore ett mantra. Till slut hysschade Stella irriterat åt sin lillasyster som blev kränkt och ville ha välling. Och efter ytterligare fem-tio konflikter är de i säng.

Ja, såna är de ibland. Kvinnodagarna.

Det slog mig precis...

...efter att ha läst kommentarerna till förra inlägget att det så klart var kinafodret, från inlägget före det som var boven i gasdramat. Jag vill minnas att frityrsmet har ungefär samma halveringstid som kärnavfall. Det innebär att scenen som utspelades på gymmet häromdagen kan poppa upp som på repeat precis när jag minst anar det under en överskådlig framtid. Det enda som möjligtvis kan påskynda reningen är en rejäl vinterkräksjuka. Kinamat alltså. Av alla sätt att förstöra en bakterieflora.