Fågelkvinnan

Vid lunch igår köpte vi varsin lyxsushi och stack ner till Röda sten. Vi satte oss på bryggan och packade upp. fiffande med sojan och wasabin, tog fram misosoppan och skulle just hugga in, när jag i ögonvrån ser hur en äldre herre i kortbyxor och komfortsandaler stegar fram och ställer sig tre meter bakom Josefine. Han går lustigt. Lite som en miljöskadad revyartist. Det är väl klart att vi ska få en dåre till lunchsällskap, hinner jag tänka. Sedan tar han fram ett paket cigg, knackar ut en, tänder den och drar ett djupt bloss. Det sätter honom ur karaktär och får honom att verka nästan normal.

Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.

Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och  jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.

Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.

Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.

Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.

Alkoholism i franchiseformat

När jag och Josefine stod och väntade på en spårvagn på Alexanderplatz Berlin kom ett gäng högljudda dyngalkisar och skapade en lätt obekväm stämning genom att börja trakassera folk i kuren. Trevligt och avslappnat på inga sätt och vis alls. Jag kunde inte höra ifall det var tyska eller svenska de skrek och skränade på. Troligen varken eller. Det var liksom ingen som helst skillnad mot hur valfritt dyngalkisgäng på Järntorget i Göteborg låter. Som om de har ett universalspråk som även innefattar kroppsspråk, för ryckigheten och deras slumpmässiga utfall var helt identiska.

Det fick mig att tänka på debatten om huruvida de rumänska tiggarna tillhör ett internationellt tiggarimperium eller inte. Och om panflöjtsindianerna ingår någon sorts globalt nätverk där de utrustas med ett stycke förinspelad cd-skiva, en poncho och en panflöjt per skalle ( ungefär som det geniala gymklasskonceptet där alla body pump-pass i världen kör enligt exakt samma upplägg). Isåfall skulle det knappast råda någon större tvekan om att de här filurerna också är en multinationell franchiseprodukt. Som 7-Eleven och Dunkin' Donuts.

Oklart var lönsamheten ligger bara.

aj-Päd

Jodåmensåatte...

Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!

En go gäng #23

Folk som gillar att halsa vodka och bränna runt med båt

I ett försök att uppdatera mig på vad som hänt på sistone ramlade jag över det att sjöfyllerilagen tydligen retat upp ett gäng kändisar så till den milda grad att de gått ut och skrivit under en debattartikel i ämnet. De är nämligen sura för att de inte få supa när de är ute och bränner runt med motorbåten (som de på allvar jämför med att gå eller cykla på land) i detta slags glesbygd de kallar havet runt den stockholmska skärgården. Ja, det är ju beklagligt att de berövas på något så viktigt som att få tömma i sig en bib innan de lättar ankar. Helt jävla sinnessjukt att jämföra en vanlig hederlig sjöfylla med att halsa en flaska vodka, sätta sig bakom ratten, presa pedalen i botten och dra ut på Essingeleden och ratta runt. Det fattar ju alla.

För att ge det hela vikt är det alltid bra att samla ihop lite namnkunniga personer som får backa upp med  sin suraste pressbild och en namnunderskrift. I Aftonbladet slår de på stora pukan genom att låta förklara att det är "delar av kändiseliten" som står bakom uppropet. Med på listan finns också Peter Magnusson som själv blev dömd för att vara båtfull 2010 och således har en anledning att känna sig lite svalt inställd till lagen. David Hellenius är också med, troligen för att stötta sin bästis, men verkar inte så pratglad när Aftonbladet ringer upp för att få loss något saftigt att pumpa in i ingressen. Så vad gör man då? Jo man ringer upp några av de andra tungviktarna. Bert-Åke Varg som bara genom att inte vara död ännu adderar en viss pondus, men som också har en del sjövana sedan den gamla goda tiden i Rederiet och som dessutom var så himla bra när han gjorde rösten till Pentti Varg i Fablernas värld.

Proffsigt måste jag säga. Det måste vara som en jävla jackpot att hitta Bert-Åke Varg på listan med tanke på att han lär vara så sur i köttet att journalisten direkt visste att han var ett telefonsamtal från en ät-så-mycket-du-vill-buffé av dårlogik i citatform. Och som han fick:

– Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt, säger Bert-Åke Varg.

Bert-Åke Varg tycker alltså att man bör skicka in ett litet militärt specialförband, röka ut de som lagt och röstat igenom lagförslaget ur sina hålor, dra med dem till Guantanamo, sätta en påse på deras huvud och skendränka dem till de ångrar sig. De jävlarna. Hahaha... skön onyanserad affekt han talar i, gubbjäveln.

Men varför nöja sig där när man även har turen att ha Ulf Brunnberg på samma lista. Ulf Brunnberg som lyckades med konststycket att under en dryg timmes kvalitetstid i P1, för alltid paxa platsen som ansiktet utåt för människor med ett IQ på upp till 60. Hur skulle man kunna motstå ett litet citat från en kille som i sitt sommarprat pyste ut en svamlig litania om sin trängtan efter en tv-kanal för bara män, eftersom samhället enligt hans åsikt har blivit för fittigt? Nä just det det kan man inte.

– Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.

Fatta det. Uffe har tappat lusten att köra båt. Det är starkt. Ska det verkligen behöva vara så? HALLÅ svenska folket, gör något. Om gamle Vanheden inte får sänka några järn innan han rattar ut bland kobbar och skär så känns det helt meningslöst för honom att äga båt. En personlig tragedi som mycket väl kan utplåna hela skärgården. Och det är verkligen beklagligt.

Jag tycker det är fantastiskt. Jag ser framför mig hur de sitter där – ett klassiskt rövgäng – och super i sin båt och så kommer de på hur jävla förbannade de är över att någon bestämt att de inte får vara hur fulla de vill. Göran Gabrielsson (vem fan är det förresten?) är bittrast. Han har varit så jävla dum i huvudet att han valt att bosätta sig på en ö och väser att nä nu jävlar får det vara nog. Jag skriver ihop ett brandtal om hur sinnessjukt det är att inte få kröka på sjön och så ringer vi upp riktiga kändisar som också tycker att det är svinviktigt att få vara full när man kör båt. Det kommer bli bra. Det kommer bli jääävligt bra. Vilka kan vi få med?

Jag gissar att de satte målen högt. De hade flow och fick med sig Peter Magnusson och David Hellenius. Men sedan tog det stopp. De flesta förstod kanske hur det här skulle se ut. De fick gå på andra, tredje och fjärde skrapet tills någon kom på att Bert-Åke var en given spelare. Att det här är skulle bli hans sista chans att synas och att Ulf Brunnberg som blir kränkt av precis allting också skulle vara het på att få rambla ur sig lite punchigt gagg. De fick valsa runt med sin artikel och sänka kraven. Inte ens Robinson-Robban och Jockiboi ville vara med på tåget så till slut fick de nöja sig med Linus Wahlgren som peakade under de år han var Bert-Åke Vargs stjärtgosse nere i maskin på Freja, men som sedan gjorde en episk karriärpunka med mästerverket Hundtricket.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dem.

Back in bee

Jaha. Så var semestern över ännu en gång. En dryg månad utan stress och värdig uppkoppling. Har inte gjort ett piss men ändå hunnit med en massa känns det som. En hel del Mellbystrand och lite Berlin nu på slutet (har jag nämnt att jag älskar den staden liga högt som Majorna). Har fått den där vilan. Den mentala fristaden. Fy fan vad jag behövde den i år. Har inte ens orkat med att dra igång något sidoprojekt.

Men nu är jag tillbaka. Tröttare än någonsin men taggad på kul.

Bilden kanske ni undrar över... Ja, vad ska jag säga? Vet inte varför, men jag tycker att den andas rätt så jävla mycket back in business om man säger så. Och det passar ju bra. Two men working on a dream liksom. Fantasi och entreprenöranda. För att inte tala om obehag. Livets salt helt enkelt. Sedan undrar jag jättemycket vad han till vänster har för grejer på sin data.

Ja, det var väl typ det jag ville säga. Häng på!

Nailbiter

Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.

"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"

Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.

När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.

"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."

Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.

Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.

Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.


Uppvaknandet uteblev.

Summer of nothingness

Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar. 

Bitter? Ja. Mycket! 

Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.

Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day

Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.

När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.

Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.

När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.

Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.

Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!

Första dagen på resten av semestern

Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på. 

Svensk sommar

Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se

Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.

Ångestskapare

Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?

Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html

Rymden, det är det bästa

Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.

Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.


– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.

Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.

Rymden alltså. Man måste älska den.

Om kaos bor granne med Gud...

... så bor gud på mitt nya jobb.

Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor,  och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.

Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått. 

Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet. 

Sven Otto i farozonen

Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.

Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".

Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.

När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.

Fett ballt med skägg ju

Var och inhandlade en trimmer på Kjell & Co. Ynglingen bakom kassan rekommenderade en hårtrimmer som enligt sin kollega fungerade briljant även till skäggväxt. Dessutom ingick den i deras  sommarkampanj så jag fick den för en spottstyver.

Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?  

Tjejer och parkförvaltningar

Tänkte passa på att tipsa om mina två finaste tv-serie-upptäckter på länge:

Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.





Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.

Förresten

Vill passa på att önska en glad midsommar till eder alla. J sa att det var helt meningslöst att jag skrev det för att ingen läser några bloggar idag. Men ändå. Glad midsommar.

Och plötsligt hände det

Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.

På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.

Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.

Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.

Jan Shermans finest

Var och stretade en stund på gymmet igår kväll. När jag sprang på bandet passade jag på att avnjuta nyheterna på Sveriges folkligaste kanal. Det är fina grejer det.

Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.

Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.

[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."


Briljant!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.

Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>

Måtte djävulen ta alla "cyklister"

Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.

En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.

Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.

Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.

Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.

Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster  precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?

Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.

Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.

Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?

"En go gäng #22"

Män som gillar bröd

Enmilahalsduken

Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.

 Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.

 Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.

 

 Av alla dumma sätt att slösa sin tid...

Rapport från Hisingen

Ok. Nu har jag under två veckor tillbringat dygnets 8 piggaste timmar på Hisingen, bakom den sminkade kulissen på Lindholmen. Det känns både spännande och exotiskt. På många sätt.

Ett av sätten är att det i samma område som vårt kontor även ryms en däckfirma, en 1%-klubb och framförallt ett charmigt litet ungkarlshotell, vars fasad bjuder på en ny spännande kulturupplevelse nästan varje dag när man kommer gående. Det är inga Ikea-förslavade Volvo V70-svennar som huserar där om man säger så. Det är män som ser ut att ha levt exakt samma barnförbjudna liv som Keith Richards. Minus rockband. Minus pengar. Minus alla former av medgång och framgång i livet.

Varje lägga har ett eget fönster som har två funktionsområden. Dels för att hänga och blänga i på förbipasserande (min fördomsfulla självbevarelsedrift  har fått mig att undvika alla former av ögonkontakt) men även som någon form av display-yta för hötorgskonst och mer obskyra artefakter. Bland annat har jag sett ”kreativa” lapptäcken av färgglada flygblad, actionfilmsplanscher och klassiska loppistavlor, föreställande en medioker tulpanbukett mot brunflammig bakgrund pryda fönstren. Samt en rad andra deprimerande konstyttringar. Samtliga med motiven vända ut mot gatan, vilket är något jag inte riktigt hajar. Det måste vara en sån där typisk Hisingsgrej. Själv brukar jag hänga upp tavlor med framsidan in mot rummet så att jag själv kan ta del av motivet. Men det är jag det.

Nice!

Det mest iögonfallande pyntet jag sett är nog ändå i fönstret på ett av de lägre belägna våningsplanen där någon stolt hade placerat en pikant liten uppstoppad installation med ett stycke kobra och ett stycke mungo, i klassisk stridsposition, redo att braka lös i en kamp på liv och död. Det hela accentuerades med en fond av en sådan där klassisk grå miljonprogramspersienn i solfjäderformation. Sånt ser man inte varje dag på fastlandet.

Jag vet inte riktig vad jag ska säga. Men jag antar att det berikar mig. Som människa. Eller nåt.

Det var allt för nu. Nu drar jag till Halland. Över och ut.

En stabbig dröm

Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.

Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.

Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...

Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.

Kickstarten - dag 3

Så var tredje dagen gjord. Har träningsvärk, fryser och är ruggigt trött. Hela tiden. Försökte peppa med att jag gjort en tiondel. Det gick sådär. Sedan kom jag på att om tre dagar har jag gjort en femtedel. Femtedel låter bättre. Det är inte jättekul men det funkar. Man känner sig duktig. Dock är jag besviken på hela grejen. Kan inte rekommendera någon att punga upp 500 papp för den skiten man får. För det enda man egentligen får är ett träningsschema (som för visso känns jävligt bra). När det här är över så kan jag dela med mig av träningsschemat till den som vill.

Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.

Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.

Annars är allt frid och fröjd.

Fjärde dagen imorgon. Redan.

Idag börjar smärtan och lidandet.

Var uppe vid 6 i morse och tränade. Sjukt, jag vet, men jag har signat upp mig på att förstöra försommaren med ett 30-dagars strikt tränings-/kostprogram. En så kallad Kickstart på sommaren. Kortfattat går det ut på att jag ska äta lite och tråkigt, träna minst en timme varje dag och berusa mig så sparsamt som möjligt under 30 dagar. Världens osexigaste deal i utbyte mot en förhoppningsvis något mindre barba-look när semestern tvingar ner mig på stranden.

Och varför jag säger det här till er då? Jo, för att jag har upptäckt att jag har en tendens att inte ge upp riktigt lika lätt och bli tjurskallig nog att orka genomföra projekt om jag outtar det till så många som möjligt.

Status:
Vägde in på dryga 89 kg och ett midjemått på [CENSUR] cm. Så då var det sagt. Nu jävlar röjer vi. Fy fan.

Bytt är bytt...

Så blev det dags att flytta på sig. Jag har bytt jobb. Igen.

En del kanske skulle säga att jag byter jobb som de byter underkläder. Men då byter de bara underkläder en gång per ett och ett halvt år. I alla fall. Idag var andra dagen. En ny byrå med nya utmaningar. Dessutom får jag åka båt till jobbet. Lätta ankar. Ge mig ut på böljorna och känna lite saltstänk och andas havsluft... nåja, hamnluft åtminstone.

Ja, kontoret ligger på Hisingen. Och det är fan hårt. Ironiskt. Men hårt.

Mina nya kollegor verkar mycket trevliga hela bunten och jag diggar verkligen lokalerna. Ruffigt och gött. Ingen skyddad verkstad om man säger. Jag får blogga mer om det när jag kommit in i det lite mer. Så länge får ni hålla tillgodo med en bild.

Mors dag

Blå skotttet – Ressurrection

Sedan fiaskot med min minicykel (Blå skottet jr) har min cykelfeber utvecklats till en fullfjädrad fixering. 95% av min hjärnkapacitet har gått åt till ämnet i fråga och jag har lidit, verkligen lidit av min beslutsångest. Jag har varit inne på allt från standardcyklar av de luxe-modell till dyra importobjekt och ett par olika gör-det-själv-projekt.

Det hela slutade med att jag beslöt att rädda The Original "Blå skottet" från en säker död, vilket kan ha varit både det dummaste och det bästa jag gjort. I cykelväg. Ekonomiskt sett är det en överfallsvåldtäkt på mitt bankkonto. Affketionsmässigt känner jag mig stolt som en far. Jag har ju ändå haft min treväxlade Crescent i kornblåmetallic sedan jag var typ 9 år. Min farfar köpte den till mig med devisen något att växa i. Ungefär som när man fick ärva sin fem år äldre sysslings Lejon-sneakers och två modecykler gamla jeansbyxor från Adenmarks, och sedan spankulerade runt i grannskapet och såg ut som en skitnödig cirkusclown.

I alla fall. När jag började strippa cykelfanskapet såg den ut så här:

Det var en långsamt nednött hjälte, svårt sargad av stålcancer (rost) och tidens tand, där allt utom styre och handtag var original. Till och med bucklorna i bakre stålskärmen som min kompis Joakim Alvarsson prydde den med, genom att böja bak pakethållarens lösa del till fjädringens bristningsgräns, och bara släppa som en jävla råttfälla så att katapultkraften gjorde ett vanprydande avtryck, efter att jag haft cykeln i cirka en dag. Det var sorglig syn. Den hade förvandlats till en riktig jävla skithoj. Men i själen var den fortfarande stark. Jag kunde känna alla de långa mil och många erövringar som lagts för dess hjul och hur det fortfarande glödde under de ytliga lagren av mattad metalliclack och en uppsprucken sadel i vit läderimitation. Det var ett helvete att få loss all skit som rostat fast. Fick till och med lämna in den hos en cykeldoktor som hjälpte mig med att ta loss styrlager och vevparti.

Den skulle ha varit äggulegul men blev visst solgul. Skitsamma. Solgul är också snyggt.

Sedan var det blästring och omlackering som gällde. Och sedan tillbaka till cykeldoktorn för återuppbyggnad. De senaste veckorna har jag bara blundat och lämnat fram mitt visakort så många gånger att jag inte ens vill fundera över hur massiv ödeläggelsen i de ekonomiska regionerna blivit. Det har varit ren brutalångest. Som att ta ut sin lön och trycka ner den i en dokumentförstörare.

Men igår när jag var där för att titta till den så vände det lite. Den kommer bli ståtlig. Sanna mina ord. Om en vecka kommer den att väckas till liv igen. Då jävvelar. Bered er på att huka er i backarna. För då kommer Blå skottet tillbaka i ny skepnad. En ny epok.

Bild kommer.

DJ Runkblöjan

Fredagskul. En kompis messade nyss upphetsat: "Visste du att om man kastar om bokstäverna i Jan Björklund så får man fram DJ Runkblöjan."

Kreddigt.

DJ Runkblöjan

Och på sjunde dagen...

...återuppstod han.

Jag sprang varvhelvetet. Det var sjukt jobbigt och jag inser att jag tränat på helt fel sätt. 2.19. Visst. Ingen drömtid men jag kom runt. Och nu vet jag vad som väntar nästa år. På gott och ont. 2013 är mitt år.

Sådär. Då var det sagt. Ville bara bryta radiotystnaden. Nu pratar vi om annat.

Moving on up

Springstatus: Lite mer pepp idag.

Sitter och grundar med heat lotion (mästartips från min kollega) och Resorb (mästartips från min granne) och känner mig ruggigt nöjd över att jag fick en kollegas plats i startgrupp 10. Har nån en plats i en ännu tidigare startgrupp men inte tänker springa så hojta fort. Jag backar inte för att leka med de stora grabbarna (och tjejerna) om man säger så.

Annars önska mig lycka till tack. Jag kommer heta Jonas under några svettiga timmar.

Radiokrönika på ämnet bostadsångest

Just ja. Idag är jag med som radiokrönikör i "Bostadspsykologen". Sändningen går i två omgångar 14-15 och 16-17. Jag kommer vara med någon gång i den senare delen.

Lyssnar gör du här >>

Ett par sanningens ord

Nä. Det går bara inte. Jag har försökt hålla tyst. Jag har bitit mig i läppen, men nu brister det för mig. De senaste dagarna har mina ögon vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för ett videoklipp som spridits vilt i den lilla reklamankdammen i Göteborg.



Finns även som directors cut för de med starka magar.

Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.

Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.

Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.

Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.

Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.

Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.

Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:

 Låt festen börja!

Kom igen nu. Rör lite på er. Stek. Det här är helt normalt...

Ok, fuck everything – nu röjer vi!

Snälla, snälla, snälla... låt den här timmen gå fort.

I'm a firestarter...

...twisted firestarter.

Fly on the wings of love!

?

Kom igen nu, vi spelar lite låtsasbekväma så gör det kanske inte lika ont.

Fan också, det var ju det här de varnade mig för på Handels.

Weeeeeee... så himla härligt. Påminner mig om Gambia 2003.

Naaaaw!

Det våras för skägget

Tänkte att lite vanlig allmän skäggstatus kunde vara på sin plats. Är inte redo att lägga ut bild på praktverket ännu men informerar givetvis fortlöpande om förloppet.

 

Obs! Det är inte killen på bilden som har skrivit bloggposten. Det är Amishledaren Samuel Mullet (fett efternamn btw) som tros vara hjärnan bakom bakom en serie obehagliga skäggrelaterade brott.

Mitt skäggprojekt skrider framåt. I helgen klippte jag håret extra kort på sidorna för att skapa lite kontrast. Det blev lyckat. Skägget tar liksom en mer rättmätig plats nu istället för att spela någon sorts biroll till min vanliga frisyr. 

Josefine peppar mig dock alltjämt ganska dåligt. Jag är besviken. Funderar på att hålla henne utanför mitt skäggprojekt. Hon verkar inte riktigt förstå betydelsen av bekräftelse och glada tillrop. Antar att det kan vara så när man inte vet vilket helvetiskt slit det är att anlägga ett ordentligt skägg. Däremot har belackandet upphört efter att jag informerat henne om att skäggattacker på vissa ställen i världen klassas som hatbrott. Skägget är därmed fredat.

Så ska en slipsten dras.

Sist i ledet

Nästa helg smäller det. Eller skulle ha gjort i alla fall. Jag ska springa Göteborgsvarvet för första gången är det tänkt. Jag är i rätt kass form och har för dagen dragit på mig en jävelförkylning med feberkänningar och rejält halsont. Vetefan hur det kommer att gå. Om det går överhuvudtaget vill säga. Känner väl inte bästa peppen inför ett lopp om man säger. Men om det ändå hade varit nog med det.

Idag läste jag att det var runt 75000 löpare anmälda. Totalt finns 24 startgrupper. De som aldrig sprungit innan placeras främst i startgrupp 19-24. Gissa vilket nummer jag fått? Jo, 75449. Helvetes jävla skitpiss!!

Jag måste ju ha fått det allra sista startnumret, vilket placerar mig sist i ledet på sista startgrupp. Bland de halta och lytta, reumatikerna, dvärgarna och långvårdsgänget 2012. Det är fan inte sant. Eller just det ja. Det är ju det det är. Jag och mitt goa gäng startar först på kvällen, när alla andra redan hunnit komma hem och duscha och sitter på en uteservering och njuter av sin bedrift. Jag var mer peppad inför förmiddagens tandläkarbesök kan jag säga.

Min kollega Josefin som startar i grupp 7 försökte vara snäll och ljög ömkligt om hur skön stämning det är (ändå) och att publiken är extra pepp på sista gruppen, att jag kommer springa förbi flera stycken etc. Min andra kollega Lotta sa att hon trodde att hennes man hade sprungit i allra sista gruppen en gång. Men hon var inte säker. Hon sa också att publiken alltid är så fulla vid den tiden, kastar flaskor på och är allmänt elaka mot de som springer.

Ytterligare en kollega (B) har heller aldrig sprungit och han hamnade i grupp 19. Jag kände hur desperationen växte inombords. Det måste ju gå att göra något åt det. Så i affekt fattade jag tangentbordet och hamrade in min stilla vädjan till varvsledningen:

Hej!
Jag var just inne för att titta vilken startgrupp jag hamnat i. Sista. Nummer 24. Jag har en kollega och tre andra kompisar som också springer för första gången och de har hamnat i grupp 19 allihop. Vad kommer det sig? Finns det möjlighet att flytta upp mig till samma grupp? eller ett par grupper i alla fall. Snälla. Känns mentalt jobbigt att starta sist, bara för att jag inte hade möjlighet att springa seedningsloppet.

Mvh
/Mikael

Nu är det bara att vänta och se. Om det finns någon mänsklighet i de som sitter och bestämmer startordning så kanske de kan trolla lite med knäna och fixa upp mig ett par grupper. Å andra sidan. Om karma finns och fungerar är jag antagligen jävligt rökt.

Till alla människor med alldeles för mycket fritid

Jag älskar er! 

Utan såna som er hade vi t.ex aldrig fått ta del av det här:

Lur och kontralur

Häromdagen när vi tittade på sjunde avsnittet i fjärde säsongen av Mad Men så spelades Simon & Garfunkels Bleecker Street i en scen. Jag frågade vad det var låten hette nu igen och Josefine svarade som på volley: "Jag kommer inte ihåg... men det är ju den som handlar om Arts fantastiska fittslickarkonster du vet."

Vad i hel... Jag bara gapade och försökte tyda texten:


A poet reads his crooked rhyme
Holy, holy is his sacrament
Thirty dollars pays your rent
On Bleeker Street.

Aha! Där var det. Svart på vitt. Hon hade alltså rätt. De var så kryptiska på 60-talet men det var ju hur tydligt som helst (nästan) nu när man visste det. Jag hade bara aldrig tänkt på Art Garfunkel som värsta fittslickaren... Sedan kom gapflabbet. Hon kastade sig frustande bakåt i soffan och storknade av flabb. Faaaen också! Jag hade gått på det och Josefine kunde lägga ännu ett lyckat lur till listan.

Det är en förnedrande känsla att gå på lätta lur. Jag kan aldrig riktigt släppa det och försöker mig ofta på ett kontralur för att jämna ut ställningen. Det är inte samma känsla att fortsätta i samma spår men det är det lättaste sättet att dämpa skadan. Att försöka sig på en helt ny är nästan ingen idé med Josefine. Hon har utvecklat en ryggmärgsskepsis som gör att inga suspekta påståenden passerar hennes lurfilter inom den närmsta tiden.

Det gör att man inte har så mycket att välja på, så idag när vi satt och drack kaffe på gården plockade jag upp bollen igen och körde en fint. Jag berömde henne för det roliga luret och sa att: "Jag tyckte det var konstigt att han skulle vara så fantastiskt bra på sånt, med tanke på att han var gay." Och där satt den. Fågelholken. "Va, var han?", svarade hon förvånat. Jag hade fått in en fuling och hon hade tappat garden för en sekund. "Nä, jag bara skojade... men hur var det nu igen, han dog väl ganska nyligen i aids va?" Och så var det fågelholk igen. "Va, gjorde han?".

Jag fick in en så kallad *dish-dish*. Och det är inte det sämsta. Ett kontralur kan tyvärr aldrig bli lika mycket värt som ett grundlur, men det fungerade i alla fall rätt bra som skadekontroll. 

Projekt: Skägg

Appropå mitt skäggprojekt. Jag har tidigare försökt mig på flera skäggrelaterade vansinnesprojekt. Dessvärre alltid med ganska mediokert resultat. Jag har gillat tanken men har helt enkelt blivit tvungen att ge upp och raka av helvetet innan det nått någon som helst prakt. Det duger inte den här gången. Nu har jag gett mig fan på att lyckas men det ingen lek. Det går trögt av många anledningar. 

Jag har sedan en tid tillbaka passerat stubbfasen och gått in i klådfasen. Det är nog så jobbigt. Samtidigt finns det många andra motstånd att parera på vägen, vilket gjort att jag hyser djupaste förståelse och respekt för män som pallat att gå "the whole nine yards". Jag kan bara inte hålla mina klåfingrar från skägget utan sitter och pillar med det, vilket jag dagligen får reprimander för, eftersom Josefine tycker att det ser ofräscht ut när vi samtalar och jag sitter och gräver i min skäggbotten. Hon är dessutom lagom pepp efter att jag förklarade att min målbild är Joaquin Phoenix "I'm still here"-skägg. Hon tycker att det räcker nu och kan göra långa omotiverade uppehåll i en konversation för att utbrista "det där där skägget alltså", med en lätt negativ klang. Så himla okonstruktivt. Hon är inte öppet emot det hela. Jag får t.ex. inte blogga om att hon försöker förbjuda mig att anlägga ett ordentligt skägg.

Det är också jobbigt att varje morgon behöva skärskåda sitt eget anlete i spegeln och tvingas se hur många strån verkar försöka bryta sig lös och liksom sabbar flowet för skäggets helhet. De står ut åt lite varje håll och ser faktiskt ganska risigt ut på nära håll. Just de hårstråna påminner lite om, och det här smärtar att säga, en väldigt gles könsbehåring. Sånt vill man inte ha i sitt skägg. Det innebär att jag dagligen tvingas plocka fram saxen och frisera ner det värsta vilket inte bara är tidskrävande utan även ett tecken på att jag är på väg in i den jobbigaste fasen. Den socialt missanpassade fasen. När man går runt och ser allmänt förjävlig ut hela tiden. Det är där de flesta brukar falla för trycket och plockar fram de vassa grejerna.
 
Och nu kommer sommaren vilket kanske i sig inte är den mest praktiska årstiden att bestämma sig för att bli pälsdjur. Men jag gör det för konsten och tänker inte låta något hindra mig. Viva la skägg.

"En go gäng #21"

Män som gillar att spränga grejer (msn-män kanske?)

Rolig rubrik. Spränga "upp" bron liksom. Gillar också den tomma blicken hos samtliga (som jag för övrigt själv kan känna igen mig mycket i). Den där som signalerar att det inte finns nåt mer där. Att man är ren som ett rör efter exempelvis hårt umgänge med råintensiva barn. Att pedagogerna som arbetar med barn inte ser ut såhär varje dag stärker min tes om att småskolelärare bara måste sällas till de hårdaste jävlarna som går i ett par skor.

Bonuskredd till han med det mustiga skägget till höger. Snyggt skägg. Jag håller själv på att fila på ett rejält skägg. Men det är svårt. Många motgångar. Inte så att jag tänker spränga en bro. Men ändå.

Äntligen har jag hittat en riktig manskanal på internet

Sitter och läser lite på min absoluta favoritsajt "msn MAN". En riktig Ulf Brunnbergare. Antingen har hjärnorna bakom den inspirerats av sin andlige ledares sommarprat och rippat hans fullkomligt briljanta idé om en speciell manskanal. Fast på nätet. Eller så är det kanske Ulf Brunnberg själv som står bakom. Ingen skulle förvåna. Så jävla fräckt. Precis vad som behövs. Ett skönt plejs speciellt för oss män, där de skriver om grejer riktiga män gillar och vill läsa. Ett ställe där man slipper en massa fittsnack så att säga.

Några fantastiska exempel:

Berömda krigsslag
Så jävla skönt med lite matnyttig historia i form av lättsmälta fakta om de 8 viktigaste slagen genom tiderna. Göttiga fakta som mellan vilka det stod, när, var och hur många som blev dödade. Djuplodande som en tweet. Manligt och gött.   

11 saker som alltid är inne
Älska listor liksom. Och finns det något skönare än klassiska manslistor som kan påminna en om och befästa vad som är kosher att gilla om man har en kuk hängande i brallan. Här har redaktionen forskat och kommit fram till att elva " tuffa grejer" män alltid gillar och aldrig tröttnar på är explosioner, främlingslegionen och färgen svart. För att inte tala om klassikern "att hålla någon i ett huvudlås". Den som inte får vinballe av att lattja runt och göra headlocks på sina killkompisar räck upp en hand nu. Bög!

Facit till tjejers luriga frågor
En superfiffig överlevnadsguide för hur man som kille ska lyckas navigera sig fram helskinnad genom det minfält av trixiga frågor som är typiskt brudar att ställa. Klockrent. Pedagogiska exempel på bra och dåliga svar när ens flickvän frågar ifall hon ser tjock ut eller om man älskar henne, blandas med lösningen på den mytomspunna matematiska ekvation som kvinnors hjärna är programmerad med när det kommer till uträkning av av antalet sexpartners mannen haft före henne. Tydligen är det så att tjejers hjärnor alltid utan undantag multiplicerar ditt svar med två, så om du redogör för att du har knullat med tio personer filtreras svaret i hennes tjejöron och svaret som skickas till hennes hjärna blir tjugo. Shit asså! Det gäller också att ljuga väl, för tjejer vill inte att man ska ha varit med för många före henne. Men inte heller för få. Knäppt kan tyckas men så funkar de tydligen. Alla med fitta.
            

Höhöhö...

Jag gillar också att de satt ihop en smidig liten verktygslåda med handgripliga knep för att undvika klassiska falluckor som uppstår vid frågan om man någonsin har varit otrogen (eftersom det är en naturlig för att inte säga självklar del i mäns dna) eller om man älskar sin partner (här får man både rätt svar = "ja" och en lista på mer opassande svar som "det kan vi väl säga". Bra som fan. Verkligen.

Och jag älskar universella svar på hur man ska agera när man ställs inför den kniviga frågan: "Vad skulle du vilja ändra på hos mig?"

Jag citerar:
"Detta är en fälla - se till att du inte går i den. Du ska självklart inte ändra på något, och undvik att önska dig större bröst eller en plattare mage. Men om du måste föreslå några ändringar, tänk på följande:


- Du ska stänga dörren när du skiter (detta borde vara självklart, men tydligen inte för tjejer)
- Du smaskar nog lite för mycket.
- Sätt in de skitiga besticken i diskmaskinen.
- Du borde använda g-string oftare."

Så enkelt. Så bra. Äntligen kanske jag kan få ro att koppla av och vara trygg i min manlighet. Nu när jag har hittat mitt rätta forum. Ehhh...

Kvinnopartaj

Jag har precis hittat till en blogg som jag bara råälskar. Sådär förbehållslöst. Jag vet inte vem/vilka som skriver den (har en aning om en av dem) och det spelar ingen roll. Det är en sån där frisk fläkt man brukar tala om. En sån som inte censurerar sig. Och det är såååå skönt.

Jag misstänker att den kan provocera en och annan. Det är bra det.

Så vad väntar ni på? Varför hänger ni här och slösar med tiden? Iväg och läs lite Kvinnopartaj med er. Sen är ni så välkomna tillbaka så.

"En go gäng #20"

En armé av löskukar (+ random gubbe)

Torsdagspepp

Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.

När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.

Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.

Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.

Klump i magen

Läste Mats Jonssons krönika "Det kanske blir bättre på gymnasiet..." igår. Den satt där den skulle. Känns som jag har svalt ett bowlingklot nu. Svårsmält. Men fan vad bra.