Ett par sanningens ord

Nä. Det går bara inte. Jag har försökt hålla tyst. Jag har bitit mig i läppen, men nu brister det för mig. De senaste dagarna har mina ögon vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för ett videoklipp som spridits vilt i den lilla reklamankdammen i Göteborg.



Finns även som directors cut för de med starka magar.

Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.

Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.

Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.

Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.

Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.

Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.

Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:

 Låt festen börja!

Kom igen nu. Rör lite på er. Stek. Det här är helt normalt...

Ok, fuck everything – nu röjer vi!

Snälla, snälla, snälla... låt den här timmen gå fort.

I'm a firestarter...

...twisted firestarter.

Fly on the wings of love!

?

Kom igen nu, vi spelar lite låtsasbekväma så gör det kanske inte lika ont.

Fan också, det var ju det här de varnade mig för på Handels.

Weeeeeee... så himla härligt. Påminner mig om Gambia 2003.