Tittahöjtarna

Vi var på utflykt idag till Hallandsåsen. Kollade in bokskogen och fikade frallor. Det var mycket angenämt.

Innan vi åkte dit berättade J dock för mig att det finns en liten by där uppe någonstans, mitt i skogen, som är stenhårt inavlad. Invånarna går i folkmun under namnet "tittahöjtarna" eftersom de alltid går runt med blickarna i skyn. Det är deras strikta familje-dna som gjort dem lite lustiga. Jag började tänka på tunnelbygget och de mängder av rågiftig tätningsmassa som läckt ut lite här och där. Sedan drog jag ett dussin paralleller till "The Hills Have Eyes" och hann känna att mitt picknicksug dämpades en aning. Jag förklarade krasst att anledningen att jag går på den här typen av skitlur är för att jag på något sjukt sätt vill att det ska vara sanning. Att det piffar upp vardagen en aning. Jag sa att jag ville njuta av det sjukt osannolika i några minuter innan hon som brukligt förstör det hela med ett gapflabb.

Då avslöjade J helt odramatiskt att hon såklart bara skojade. Det finns ingen sådan inavlad skogsby på Hallandsåsen vars invånare skulle vara ett gängfreaks of nature som stryker bland träden... Nä, tittahöjtarna är "bara" en familj som sägs ha ägnat sig åt livlig fortplantning inom släkten. De bor där i krokarna och syns visst till ibland.

Vilket antiklimax va.

Busliv vs. Svenssonliv

Nu är jag tillbaka från Halland. Det har varit en sublim helg. Igår läste vi precis hela dagen, bortsett från en liten promenad i skogen. Det är mycket fint att sitta ute i en trädgård vid havet och dricka vin och läsa ända till solen ska till att gå ner och det är dags att tända grillen.

Jag har plöjt boken Svensk Maffia. Den var bra. Intressant att få sig en grundlektion i organiserad brottslighet. Det finns många hårda pojkar där ute. Alla har en sak gemensamt. De vill inte bli några jävla Svenssons. Det är en värre tanke än döden tydligen. För dem är det mäktigt att ha många "bröder" som alltid ställer upp ifall man ställer till det. Att alltid ha någonstans att kvarta eller gömma sig. Man ska ha tjockt med cash, brudar och feta bilar. Man ska vara rotlös och inte dra sig för några år i en bunker. Man ska skita i allt och bara köra på.

Det låter som riktiga skitliv i mina öron. Själv vill jag bara vara en Svensson. Helst en hyfsat lyckad sådan. Livet blir lite mer värt att leva då kan jag tycka. Det känns några tusen resor slappare så och jag misstänker att det är lättare för en sån som mig att koppla av med lite rött och en bok om hårdnackade gangsters, än för en kille som gjort grova våldsbrott till en karriär.

Road Kill - Bar & Grill

Vi sitter i bilen som ska ta oss in i hjärtat av Halland. Det ligger mycket roadkills längs vägen. Det är harar, grävlingar och annat spännande. För några år sedan fick jag höra om ett ställe längs Route 66 i Amerikat som har specialiserat sig på just roadkills. Road Kill - Bar & Grill hette det tror jag. Deras grej är att man ta med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller skallerormscrepes. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske I Falkenberg. "If you kill it. We'll grill it!". Jag tycker mig känna lukten av succe.

Extremt

Jag beklagade mig nyss för J och sa att det inte är lönt för mig att återge någonting ur vår vardag. Hon är alltid först och man hinner inte öppna käften utan att det sitter fastklistrat på internetz fem sekunder senare. För att markera mitt missnöje använder jag min allra truligaste min.

J: Men du skriver ju aldrig om vardagen hemma ändå.
M: Det gör jag väl visst.
J: Nä, det är bara när det händer något extremt.
M: Va?
J: Ja som Evert Taube-grejen.

Hon syftar på när vi kom till Musikens hus en morgon för ett år sedan för att fika frukost och det visade sig vara Taubetemadag. Ja. Fy fan. Det var verkligen helt extremt. Jag gillar hennes definition av "extrem".

Vego-Jesus

Det finns en maträtt som jag har blivit lite av ett under på att tillaga. Chili sin carne. Japp, ni läste rätt. En con carne, fast utan kött. Det låter stört men så blir det när man är ihop med en vegodonna.

Hursomhelst så har jag experimenterat och trixat och nu har jag fått till det. Jag har blivit en riktig mästare på min sin carne. Så till den milda grad att jag inte ens själv kan känna skillnaden på en con och en sin längre. Det är smått fantastiskt om jag får säga det själv (och det får jag). Jag har lyckats med konststycket att göra vegofoder till kött. Praktiskt taget i alla fall. Då kan ni förstå det är svårt att hålla tillbaka sin mallighet. Och jag har ingen vidare lust att göra det heller. För det är ruggigt skönt att vara så förbannat bra på något för en gång skull.

Det har ju jiddrats en hel del genom historien om att Jesus kunde trolla vatten till vin. Well, det var säkert häftigt då men det kan varenda jävel med en hävert och lite god vilja åstadkomma idag. Att förvandla en sin carne till att smaka exakt som en con carne däremot - det är banne mig inte gjort i en handvändning. Det förtjänar lite kredd kan jag tycka.

Kanske att jag kommer bli ihågkommen som Vego-Jesus. Man vet aldrig.

Kundbemötande

Jag och min arbetskamrat besökte Japan Photos butik på Drottningtorget häromdagen, för att titta på kameraoptik och lite annat gött. När vi förklarade vårt ärende ropade kamerabutikstanten glatt på sin kollega och bad denne "hjälpa de här grabbarna".

Min första tanke var att det kändes lite bra att bli kallad grabb, trots att jag i år (dock ganska mycket senare i år) fyller dubbeltrea och min kollega sniffar i krokarna kring de fyrtio. Men efter en stund började jag irritera mig på det. Jag blir så ofta kallad grabb. Det får mig att känna mig som ett litet barn och jag blir sjukt stressad av att okända människor tar sig rätten att beröva mig på mansfasen i mitt liv. Fan, jag vill också hinna bli refererad till som man någon gång under mitt liv så att jag inte missar det och plötsligt står där och är en riktig tvättäkta gubbe.

"Kan du hjälpa den här mannen". I alla fall en gång. Det skulle kännas fint. Är det verkligen för mycket begärt?

Internet is dead!

Häromleden (lagom töntigt uttryck) när jag stod och pinade mig själv på gymmet såg jag ett avsnitt av Knight Rider. Det lindrade.

I introt, precis när Knight Rider-logotypen kommer upp, visas även programmets svenska tagline. Den lät jävligt mäktig och jag har försökt komma ihåg hur den gick. Det var nåt i stil med En dunkel mans färd genom en farlig värld, eller En ensam mans dunkla färd genom en farlig värld, eller... ja ni fattar. Jag minns inte exakt och det gnager på mig. Som fan. Jag brydde mig inte om att försöka memorera den där jag stod och våndades av svår yrsel på helvetsmaskinen. Hade fullt upp med att inte kräkas och tänkte att jag kollar upp det på nätet sedan. Så naivt av mig. Jag har haft ett fullkomligt tillit till internet.

Men nu börjar jag undra alltså. Jag tror mig ha hittat ett hål. En brist. Allt finns fan inte på internet. Efter att ha ägnat lagom mycket arbetstid till att googla utan att röja minsta framgång i ämnet kan jag bittert konstatera att det här internetz inte är så där jävla bra som vissa säger. Tvärtom, det är kass. Från och med nu är internet dött i mina ögon. Ända tills jag hittar Knight Riders svenska tagline. Och ingenting kan ändra på det.

Om någon riktig Knigh Rider-nörd kan hjälpa mig i frågan är jag mycket tacksam. Min hjärna vill ha lugn och ro nu.

Nitad

Uppdatering:
Fan. Då var man blåst igen. Jag la ut den här bilden lite tidigare idag och skrev upprört och raljerande. Jag reflekterade inte nämnvärt över om det kunde vara en fejk utan tog för givet att den var äkta. Jag önskade nästan att det skulle vara på riktigt.


Obs! Tjejen på bilden är troligen ingen homohatare.

Tur att jag har några riktiga bror-duktig-läsare som sköter källgranskning åt mig och larmar när jag är onödigt dum. Det visade sig att någon fiffig rackare har trixat lite i Photoshop och bytt ut tabellkategorierna samt innehållet i vänster kolumn mot lite klassisk hatpropaganda.

Åh, det hade varit bisarrt på så många sätt om det varit på riktigt. Men nu var det inte det. Inget att göra åt.

McDragans

Det har varit mycket snack om McDragans i en räcka tidningarna den senaste veckan. Jag var tämligen övertygad om att artikeln var ett aprilskämt men så verkar inte vara fallet. Det hela har även diskuterats semiflitigt på bloggar. Alla verkar tycka att det är den grafiska profilen som är det lustiga. Dragan har använt sig av ett relativt känt M och målat dit bröstvårtor. Fyndigt.


Själv reagerar jag mer på frasen "Drive in! Live Striptease". Bara tanken på att det någonstans på vischan skulle finnas en strippklubb med drive in är svindlande vansinnigt. Höjden av lathög måste väl ändå vara en fluktare som inte ens orkar gå ur bilen för att glo på naket.

En barndomsdröm

Nu har jag fått en hang up på glass. Fan. Jag fastnar så lätt i ett spår. Särskilt glasspår.

Jag skulle lätt kunna ljuga och säga att mitt drömjobb som liten pojkvasker var att köra glassbilen. Men det var det inte. Jag drömde om att jobba på Posten. Nog om det. Fråga inte. Att köra runt i den ljusblå bilen med den roliga tutan och ett ton glass i bagaget ens skulle kunna kvalificera som "jobb", var nog för surrealistiskt för att min hjärna ens skulle ha en rimlig chans att sortera informationen. För mig var tanken på att köra glassbilen en dröm. Punkt.

Förmodligen hade jag lätt avstått min veckopeng och offrat min andel i porrisgömman (en bunt upphittade herrtidningar som kompisgänget gömt under en lada) för att få bli sidekick till vilken galssbilschaffis som helst. Tyvärr uppkom aldrig något liknande erbjudande men fy fan vilken kredd jag hade kammat bland de andra kidsen på gården då. Det var nog till och med högre rankat än drömmen om att vara Joey Tempsets lillbrorsa (som i retrospektiv nu känns som en rätt lessen dröm).

Välståndsbarometern

Igår snackade vi om glass här hemma. Inte vilken glass som helst heller utan glassbåtar och specifikt de som man köpte från glassbilen. Jag gillar verkligen när vi grottar ner oss i viktiga ämnen J och jag.

Hon sa att hon hatade glassbåtar när hon var liten. Hon hade förätit sig på dem för det var den enda glass som hennes mormor (som bodde nästgårds) köpte hem och det fanns alltid ett stadigt saldo glassbåtar i frysboxen. ALLTID. Fatta grejen. Fri tillgång till glassbåtar.

Jag gapade och dumttittade helt oförstående. Jag hörde vad hon sa men kunde inte ta in det. Det var provocerande. Mitt förhållande till glassbåtar är helt tvärtom. Jag kan räkna de gånger det fanns glassbåtar hemma. Det var lyx och glädje – det var karnevalen i Rio (för barn). För mig var glassbåtar det yttersta tecknet på att det rådde ekonomiskt välbestånd i familjen. Jag råälskade glassbåtar och har än idag svårt att hålla tillbaka förtjusningen som uppstår när jag blir överraskad med denna sublima skapelse.

Dåliga nyheter

Idag hämtade jag och chiefen foder på donken. Inget jag är stolt över. Men jag skyller på att jag var lite sliten efter guldäggsgalan med tillhörande dryck och baluns... och en okristligt tidig tågresa hem.

Medan vi väntade på burgarna pekade hon på dagens Metro och uppmärksammade mig på att att glassgubben har börjat kila stadigt. Kärat ner sig. Vi diskuterade bara kort med var överens om att det kändes fel som fan. Sedan har det gnagt på mig hela dagen. Egentligen borde jag glädjas för hans skull men det gör jag inte. Jag känner mig besviken. Han har stått där helt solokvist utanför landets kiosker så långt bak i tiden mitt minne räcker till. I ur och skur har han funnits där och varje dag och ihärdigt påmint alla glasstarmar om sin existens. Han har levt för glassen. Sånt engagemang är hedervärt.

Därför känner jag en väldig olust när jag plötsligt får svart på vitt att han under alla år har gått och mörkat sin könsdrift. Fan. Jag vill helt enkelt inte veta att han doppar. Jag vet inte varför egentligen. Det känns bara fel. Han ska hålla på med glass och helst ge fan i alla former av frivolt leverne. Och absolut inte skylta med det i alla fall.

Samtidigt känner jag mig såklart en aning missunsam. Det är ju på ett sätt vackert att även han har hittat någon att hålla i handen och... nä fan, jag vill inte tänka på det. Eller?

Tänk på det nästa gång ni avnjuter en Nogger i solen, när era läppar vidrör en Magnum. Tänk då på att den glassen kommer från den där glassclownen som öppet börjat njuta av köttets lustar. Tänk att exakt den här glassen är gjord av en kille som knullar så in i helvete så fort han kommer åt.

IPRED och lite annat

Kollade just på Kvällsöppet med Lennart Ekdal. De började med att diskutera IPRED-lagen som från och med idag träder i kraft. Jag orkar faktiskt inte opponera mig nämnvärt mycket. Det lär väl ge sig med tiden skulle jag tro, om den här typen av lagar är rätt väg att lösa problem. Med tanke på att 2,2 miljoner svenska datorer ansluter mot piratbuktens servrar varje vecka kanske det ändå är läge att titta över lagen. Men men. Det här handlar om något helt annat.

Att delta i debatten hade de bjudit in någon gammal jävel från svenska förläggareföreningen eller något åt det hållet. Det var de som tog initiativet att samla svenska författare att skriva under ett upprop mot nätbuset. Några av dem som skrev på och verkligen gick i bräschen är Henning jävla Mankell och Jan Guillou såklart. Janne är lite av en gratisätare när det kommer till att tycka till om saker. Han har bättre tryne än ett tryffelsvin när det handlar om att nosa upp en arena där han kan komma till tals och köra sitt raljanta och överlägsna gubbtugg, om än det ena och än det andra som hör yngre generationer till. Det där sura förstadiet till utvecklad senildemens. Eller så kanske det bara blir så när man gifter sig med någon som ser ut att vara framdriven ur samma äggstock. Vad vet jag. En sak kan jag i alla fall säga, guilloueffekten får mig att vilja göra precis exakt tvärtom mot vad Janneman säger. Jag funderar på att infektera min hårddisk genom att okynnesnedladda Arn-filmerna och bara sitta och fulhålla på dem. Njuta av gratiskänslan, slänga dem och sedan göra om samma grej igen.

Vidare är i mitt tycke helt absurt att låta förläggare snacka om hur de drabbas av förlorade inkomster genom fildelningen. Löjeväckande rent av. Helt ärligt måste väl biblioteken vara en sjukt mycket större aktör på fildelarmarknaden i så fall. Att ens fantisera om att någon stackare skulle orka läsa Arn i pdf-format är som ett enda stort aprilskämt bara det. Och om nu någon störd sate mot förmodan faktiskt skulle få för sig att snika till sig något smutsigt digitalt alster signerat Mankell så är det bara att beklaga. Men jag tror nog att han klarar det bortfallet.

Hade det inte varit både lämpligare och mer relevant att ta dit någon representant från filmbranschen istället?

Sedan var det dags för motståndarsidan att komma till tals. De hade valt ut en rackig gotbrud, helt utan argument, men med blått skabbhår och mörkare (smink)ringar runt ögonen än självaste Björnligan till att ge svenska fildelare ett ansikte. Frågan är hur de kom upp med den mästarplanen. Jag är ganska säker på att tanken var att de skulle markera vad det är för galningar som sitter och laddar hem film och musik utan att betala för sig. Det funkar säkert klockrent på den äldre generationen. Hur svårt är det att ta parti emot någon som ser ut att skita i precis allting. Jag kan riktigt få upp bilden av hur det skruvades på sig i fytriotalistfåtöljerna i landets radhuslängor när hon kom i bild. Vad är det för jävla as, fildelarna – de verkar ju inte riktigt kloka i huvudena. Fan, undra om inte det var Ekdal själv som kom på den briljanta iden. Han verkar ju sådär lagom subjektiv.

Synd bara att det andas äckligt mycket likhet med all annan typ av smutskastningspropaganda.

Sedan måste jag tillägga att jag verkligen stör mig på att de lagt upp två rejäla travar med riktigt skitgamla böcker på Birros plats. Som för att visa att här har vi en påläst kille. Han har skrivit böcker har verkligen ett jättestort behov av att kunna bläddra loss i originalutgåvor av böcker från tryckteknikens begynnelse. I direktsändning.

Klart man hjälper till

I lördags var det Earth Hour. Jag gillar manifestationer av det slaget för det känns som att man gör något stort och viktigt med små medel. Men när jag går in för något gör jag det rejält. Det värsta jag vet är halvmesyrer.

Vi släckte helt sonika ner alla lampor och varenda liten kilowattslukare redan klockan 18.00 och lämnade lägenheten. Vi gick till Möllan och åt och drack öl i dryga tre timmar innan vi promenerade hemåt och anlände hemma igen lagom till att aktionen var över. Det kändes bra att bidra. Det kostade en slant men man kan inte snåla när det kommer till frågor där miljö står på spel. Jag somnade ganska tidigt. Lätt lurig, mätt i magen och med renare samvete än den där subban Wanja Lundby-Wedin. Skulle jag tro.

Helgen i korthet

Jag har varit i Malmö i helgen. Det var mycket angenämt. Soligt, varmt och vårigt. Vi hälsade på J:s syrra E, som bor i en liten fin etta alldeles intill "kuken" (en gigantisk fallosbyggnad i mökbrunt tegel och koppartak). Jag tror att jag gillar Malmö. Inga backar och andra jobbiga terrängförhållanden att kämpa med – alldeles platt och skönt – perfekt när man är sådär lite vårtjock som jag är nu.

Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).

För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.

På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.

Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.

Apropå Ryssland

En av de första jag kommer att tänka på när jag hör Ryssland är (förutom min katt) deras gamle partyboy Boris Jeltsin. Han var en skön lirare. Ryskt oberäknelig och bullrig som fan. Hård på spånken. Ett klassiskt proffsfyllo – fast med jävligt mycket att säga till om.



Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.

Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?

Morgonmötet

Vi hade alldeles nyss ett möte om hur vi ska lägga upp de kommande dagarnas jobb. Min projektledare förklarar situationen och säger kort: "Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.

Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.

Någonting har hänt...

Någonting har hänt i kvällspressbranschen. De flesta har nog vid det här laget vant sig vid vansinnigt överdrivna krigsrubriker med chock-, terror- och skandalsuffix. Inget man höjer på sina ögonbryn för direkt.

På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.

Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.

Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.

Varsel om rån

Igår fick jag ett otäckt meddelande i brevlådan. Det var ett vitt kuvert med ett brev där avsändaren kort och koncist, helt utan känslor förklarade att de planerat att råna mig den 12:e maj. Så jävla otäckt på alla sätt och vis. Avsändaren har till och med utsett plats och exakt tidpunkt. Övergreppet kommer ske i en lokal belägen på en central gågata klockan 16.40 och bytet förväntas bli 750 kr. Mer organiserat och överlagt kan det knappast bli.

Har ni hört något så sjukt?

Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.

Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.

Okynnesparkeraren

Jag skrev om en parkeringspaxare förra veckan. Han bad om förlåtelse och det var ju fint. Men sedan har jag börjat tänka på det här med parkering i Majorna och det är ingen vacker business direkt. Eftersom parkeringar är bristvara här så beter sig folk som fullblodiga svin när det letas parkering. Alla trix är tillåtna och människor verkar ha lika bristande moral som prisjägare när det kommer till att haffa en plats att stasha sin bil på. Det stör mig som fan. Jag har ingen speciell att skylla på men jag verkligen hatar parkeringshelvetet i mina kvarter. Särskilt på min gata.

Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.

Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.

Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.


Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.

Punk

Att vara punkig när man är 32 och lever svenssonlivet fullt ut, är att med snart tom plånka och en vecka kvar till lön gå och käka lunch på Hos Pelle för 130 spänn och toppa med en stor stark för 59.

Idag var jag punk!

Den här...

Tysken har klappat igen och öppnat nytt igen. Nu ska det recenseras bloggar och jag kan ge honom det, han gör det riktigt jävla bra.

Och veckans vinnare av internationella gubbjävelpriset är...

...den gamle surpåven Benedictus XVI.

Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.



Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.

Pärmfleppot

Josef Frizl lär nog inte bli aktuell för utmärkelsen "världens bästa pappa" på ett tag, men han ger onekligen epitetet pärmfleppo en helt ny innebörd.

Elfenbenskustenbrevet

Fick just ett jättepersonligt mejl från en kille från Elfenbenskusten. Han ber om min hjälp i ett bankärende. Han vill att jag ska hjälpa honom med en liten tjänst, att flytta på 18,5 miljoner dollar från hans konto till ett annat. Det må jag säga. Ett uppdrag med dignitet. Inte pjåkigt. Det passar mig som handen i handsken. Klart han frågar just mig.

Dearest.
I am Emmanuel Kone  from
Ivory Coast. I am a boy of 19 years old and
being that i lost my  father a couple of months
ago.

my father was a serving director of the Cocoa exporting board
until his death, He was assassinated last january by the rebels
following the political uprising.

Before his death he deposited a sum of $18.5 Million in a bank
here in Ivory Coast and he also told me that the money was for the
importation of cocoa processing machine.

i want you to do me a favour to contact the bank and demand how to
get the money out from their bank and also to help me receive the
money in your country or any safer place as the beneficiary.

i have planed to do investment in your country, like real estate
and industrial production. This is my reason for writing to you.
Please if you are willing to assist me indicate your interest in
replying very urgent.

Thanks and best regards.
Emmanuel Kone

Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".

Män som hatar kvinns

Nu har jag precis lyssnat klart på första delen av Stieg Larsson-trilogin, Män som hatar kvinnor. Den var bra. Den var över förväntan. Reine Brynolfsson är en jävel på högläsning. Älskar hans röst. Men det var två saker som störde mig ganska mycket (förutom det faktum att Stieg verkade förutsätta att det bara var trögskallar som skulle komma att läsa hans böcker) genom hela boken:

1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.

2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.

Annars var den bra.

Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.

Sista bejkoninlägget

Det här med bacon verkar ligga många varmt om hjärtat. Det är fint det. *Kanske skulle starta en bejkonblogg*. Det har formligen vällt in nya bacontips. Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Det här får bli sista inlägget om bacon på Bloggfrossa. I alla fall på ett litet tag. Annars blir det tjatigt.

Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.

I alla fall...





Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).

Måste-ha-pryl för inbitna baconfans

Tandpetare med baconsmak. Ganska så hardcore måste jag säga.

Sportspegeln

Kollade just på Sportspegeln. Vet inte alls varför. Jag hatar Sportnyheter egentligen. Det är så jävla gubbtrist. Särskilt nu när jag inte längre kan njuta av tanken att Marie Lehmann fick kicken från Lilla Sportspegeln för att hon skulle vara en barnmobbare.

Idag satt Staffan Olsson med i studion. Mannen med världens fultråkigaste frisyr. Han på minner mig om en blandning av Iggy Pop, en Afghanhund och Neime (en farlig kille från Kungälv som hade bomberjacka och slog folk i skallen rätt ofta i början av nittiotalet). Det blir så jävla fel när man har kavaj, för korta brallor och den där jävla frillan.

Jag blir fan deppig när jag ser Staffan. Han utstrålar inte vinnare någonstans. Han borde fan klippa sig alltså. Han är ju en vinnare. Egentligen.

Död

Jag fick frågan om jag har sett en död människa någon gång. Det har jag. Förutom alla levande döda som jag har sett de få gånger jag befunnit mig på Backaplan (Hisingen) har jag sett två döingar.

Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.

Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.

En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.

Baconantiklimax

När jag kom hem ikväll var det dags att laga mat. Det skulle bli pasta carbonara och alla vet vad det innehåller. Just det. Bacon. Det är bara det att när man lever med en vegetarian så är det sojabacon (ironiskt va) som gäller. Det var gott men ärligt talat, sojabacon är en jävligt blek kopia av originalet som utvinns ur grisar. Det blir lite utav ett baconantiklimax...

Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).

Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.

Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/

Grisälskare

Sitter och tittar på en blogg: This is why you're fat - where dreams become heart attacks.

Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.

Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:


Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.

...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.

Alltid något

Igår skrev aftonbladet om att metamfetamin (den så kallade dödsdrogen) börjat sälja bra i sverige och visade bilder från nätklassikern "Faces of meth".

Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.



Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.

Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!

Parkeringspaxaren

Jag har lite dåligt samvete.

I fredags när vi hade besökt mina föräldrar och kom hem till trygga fina Majorna igen så började parkeringsletandet med en gång. För att vara säker på att få en parkering i mitt område bör man sluta senast 15.00 på en vardag. Helger är rökta dygnet runt. Fattar inte vad som är grejen. Har folk inga jobb eller tänder de på en bra parkering? Nu när jag tänker efter kan jag nästan själv bli lite upphetsad av en lyckad parkering. Allra bäst är när det finns en fet lucka precis utanför porten, så det bara är att plöja in i 50 som en annan jävla taxichaffis, istället för att mecka med fickparkering och sån skit. Fickparkering är sjukt avtändande. Visst kan det vara gött att få till en sådär riktigt snygg och rätt igenom perfekt fickis. Fast det är mer som att bajsa. Skönt men osexigt.

I alla fall så var livet snällt mot mig. I vanliga fall brukar jag räkna med att lätt få scouta runt som en torsk, ett tiotal varv innan jag slutligen flippar ur och svärande kör biljäveln till garaget, som ligger lite längre bort. Men nu hann jag inte ens köra ett helt varv innan två parkerigsplatser uppenbarade sig. Det var två bilar som hade varit på besök någonstans i kvareteret som var påväg. Jag kände adrenalinet utsöndras. Nu gällde det att handla snabbt. Eftersom jag kom från fel håll och parkeringsrutorna var snedställda stod valet mellan att göra en bonnaparkering genom att avigt svänga in från fel håll, hamna snett och behöva trixa fram och tillbaka. Eller att passera, vända blixtsnabbt i korsningen och hamna rätt direkt. Jag valde det sistnämnda. Jag var ändå först och endast en mötande bil kunde konkurrera om platsen men skulle inte ha en chans.

Nöjd som en hankatt med nötterna i behåll gjorde jag min manöver som planerat och svängde in mot platsen jag hade sett ut. Jag log malligt för mig själv och kände mig upprymd men insåg snabbt att något var fel.

Mitt i parkeringsrutan stod en gubbe med två willyskassar och gestikulerade vilt. Jag stirrade på honom som att han var efter och fortsatte att köra. Han backade men gesterna blev bara mer yviga och intensiva. Jag insåg att han gjorde anspråk på platsen och kände med ens hur mitt humör mulnade till. Där stod en fotgängare och försökte hålla en plats som var så uppenbart jävla min. Nädu gubbe, den där funkar inte på mig, tänkte jag när jag vevade ner rutan och sträckte ut huvudet för att fråga vad han sysslade med.

Vad är det med dig, frågade jag med irritation i rösten.
Jag ska ha den här parkeringen, jag ställde mig här för att ta den.
VA?
Ja, jag sprang fort längre ner från gatan för att ta parkertingen.
Men vad i helv... så kan du ju inte göra.
Jo det kan jag väl.
Nä det kan du inte och det finns ju en plats där, sa jag och pekade på en ledig plats en bil bort.
Ok, sa mannen och försvann.

Jag fortsatte att parkera och kände hjärtat klappra intensivt. Jag hade varit beredd att gå ut och ta till handgemnäng för att flytta på gubben. Plötsligt knackade det på min ruta och jag såg att
det var samma gubbe igen. Jag suckade djupt och vevade ner rutan.

Du, jag vill be om ursäkt!
Ok.
Jag känner mig faktiskt ganska dum nu ska du veta.
Ja, svarade jag torrt och stängde rutan utan att se på honom.

J tyckte det hela var en mycket prekär situation. Hon skämdes men jag försvarade min svala attityd med att det var HAN som hade gjort fel genom att försöka sig på en regelvidrig paxning. Jag förklarade att jag själv i unga år hade försökt mig på ett liknande trick på Heden och att det för min del nästan slutade med stryk av en riktigt kombipappa den gången. Den här gubben borde minsann vetat bättre.

Nu har det ätit på mig i flera dagar. Dels för att han sa förlåt men att jag slängde upp handflatan och bad honom prata med den. Men dels för att han kanske gjorde rätt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vem säger att parkeringsrutor är opaxbara? Egentligen. Det är bara något jag har fått för mig. När jag tänker efter ser jag egentligen inga stadgar i pax lag som hindrar en från att köra en sådan fuling. Eller?

Parkeringsmannen: Om du läser det här så vill jag bara säga att du är förlåten. Och att jag ska kolla hur det egentligen ligger till med parkeringspaxning.

Och ni andra. Vad säger ni? Får man eller får man inte springa och ställa sig och försöka hålla en parkeringsplats, fast man ser att någon annan egentligen är före?

Oh, Danny boy (The Raw Skin version)

Jag sitter och grämer mig lite över att jag missade sci-fi-mässan i år. Jag brukar skita totalt i sci-fi-mässan annars eftersom de alltid bara bjuder in gamla losers som bara genom att existera gör en så deppig att man får lust att ta sig en rejäl psykofarmaka-fika. Till exempel den storvuxna snubben med mer bling i munnen än en gangsta rappare, som spelade Jaws i ett par bondfilmer för längesedan. Eller varför inte killen som gick runt och svettades i Darth Vaders dräkt i de tre första Star Wars-filmerna, vars enda inkomstkälla sedan dess är att åka runt på den här typen av tillställningar och bli fotad och skriva autografer åt sci-fi-kåta trettioplussare och deras nyfrälsta kids.

Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).

Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.

För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.

Fyraårstrots kontra vattentortyr

Är i Halland. Juniorette är med. Hon är inne i fyraårstrotsen nu. Med stort jävla besked också. Hennes vilja är lag (tror hon) och det ställer till det för mina hjärnceller. Jag har nästan drabbats av total brain meltdown gissningsvis tio gånger den här helgen. Allra värst blir hon när hon pumpat sig full med socker i olika former. Då förvandlas hon från bedårande dotter till en sjukt påfrestande spårvagnsalkis. Det kan i och för sig ha sina ljuspunkter som igår kväll när vi led igenom mello och Amy Diamond uppträdde och Junioretta börjar peka och sluddra "Jag tycker att hon där som ser ut att ha två tänder ser ut som ett barn".

För övrigt är trotshumöret en av de ocharmigaste utvecklingsfaserna hittills. Jag hade kunnat sova mig igenom en vattentortyr om jag jämför med en fyraårstrots. En sådan kan inte ens den mest hårdnackade terroristen palla. Kanske är det för omoraliskt, men när elchocker slutat funka kan jag lova att man hade kunnat röja större framgång och få ur precis vilken info som helst ur vem som helst, genom att bara kasta in ett gäng sockerstinna dagisbarn och låtit dem fråga ut någon samvetslös jävel.

Jag har försökt finna lite få ro att skriva men det är helt enkelt omöjligt. Bara medan jag skrivit de här fattiga raderna har hon hunnit informera mig om att hon vill spela Gissa bajset på Bolibompas hemsida i runda slängar 150 gånger (jag hatar mig själv för att jag visade henne det).

Brev till den girige sossen

Jan Emanuel:
– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord. Jag ber inte om ursäkt. Jag säger förlåt.

Njae, Janne. Inte ens under Aftonbladets laserbrännare kan du hålla dig till sanningen. Skönt arrogant på något vis. Jag gillar att du beter dig som en jävla bilskojare. I själva verket tror jag att det som skär mest i kroppen på dig är att du blev påkommen med dina feta fingrar rätt i kakburken. Eller hur? Hade varit rätt sköna stålar annars. Vid sidan om det där sossetråket du håller dig med. Antar att du saknar det gamla goda uppsalamaffialivet. Kicka lite, droga lite och robba till sig lite extra cash. Klart det hade varit nice att kunna köra en kombo. Sosse-thug.

Det är skönt att se att det gamla zebraordspråket håller. Ränderna går aldrig ur.

Lycka till med politiken och oroa dig inte. Det här med lite hustlande och dealande är inget som sätter käppar i hjulet för en riktig streber-sosse. Tvärtom. Det kan leda till partiledarpost. High five på dig.

Skäll

Morgontystnaden bröts nyss på kontoret. Jag fick skäll av min kollega M som skrivit brev till Ett klick för skogen. Han menade på att jag sabbar allt genom att publicera vad vi kommit fram till. Han skällde högt på skånska. Så jag tar tillbaka mitt inlägg tills han har fått svar (sedan lägger jag ut det igen).

Fan jag gillar grejen måste jag säga. Att kunna ta tillbaka grejer sådär utan vidare.

Ångerfull

Fan. Idag lunchade jag med en gammal kollega. Han lackade ur igår efter att ha läst mitt uppriktiga försök att göra väl. Idag pratade vi ut och jag måste säga det. Han har fan en poäng.

Jag får ångest varenda gång jag går in på den där sidan och ser att räknaren inte passerat tre mille ens. Det är så jävla kört. Allt är de där snikna sponsorernas fel. Där sitter de och håller på sina dollars medan de låter folk klicka ihjäl sig för att rädda en skogjävel de själva uppenbarligen skiter i. Hade de brytt sig om skogen på riktigt hade de fan gått in med lite deg vid det här laget. Ogint.

Fan också. Jag visste det. Jag ska ge fan i välgörenhet. Det blir bara fel.

Om ett par veckor är den där gammelskogen körd och vad händer då med mitt klick? Stiftelsen lovar att klicket inte är förgäves och säger att om de misslyckas med den här skogsaktionen så läggs pengarna på att rädda en annan skog istället. Det knyter sig i magen på mig. De tar alltså förgivet att de bara kan ta och använda mitt klick till att köpa något annat som jag kanske inte alls vill stödja. Det känns förjävligt.

Det är inte så att jag inte vill stödja en god sak, men det måste fan kännas helt rätt. På lunchen kom vi därför fram till att vi ska be om att få våra klick tillbaka. Så väl på kontoret igen tog min kollega M tag i saken och formulerade ett brev till stiftelsen. Han förklarade hur han i ögonblickets iver hade klickat utan att inse vad det innebar men att han nu ångrade sig. Nu väntar vi med spänning på att se om de kan tänka sig att returnera våra bidrag. Frågan är hur man får det levererat? Helst skulle jag själv vilja vara med på plats när databaskillen går in och plockar ut mitt klick ur deras loggfil, men det kanske är att begära för mycket. Kanske kan jag bara få höra på telefon när de klickar bort mitt klick och lita på att det är just mitt. De borde ju vara ärliga tycker man. Med 90-konto och allt det där. Sedan kanske de kan maila klicket till mig så att jag kan förvara det på något säkert ställe. Tills en gång det inte råder tvivel om att jag vill använda det.

Jag återkommer när vi får lite klarhet i den här klickhärvan. Var så säkra.

Välgörenhet

Välgörenhet kan vara en ganska sliskig business och fötroendet för välgörenhetsorganisationer är generellt inte jättehögt hos mig. 90-konto eller ej. Ibland gillar jag dock välgörenhet bättre än annars.


På Ett klick för skogen kan du gå in och idka lite skön välgörenhet genom att bara ge dem ett litet gratis klick. För varje person som klickar skänks en liten summa pengar via sponsorer och en liten del av Verles gammelskog räddas undan avverkning. Verle är en gammal urskog 5 mil norr om Göteborg. Den är klassad som naturvärdesobjekt och delar av den uppfyller kraven för nyckelbiotop (vet inte riktigt vad det betyder men det låter sjukt kreddigt). Om pengarna inte kommer upp på bordet tänker markägaren kapa ner hela rubbet och göra flis och pellets eller nåt.

Totalt behöver 7 450 000 kr samlas in för att rädda skogen för alltid. Det låter ju inte så jävla mycket tycker jag. Problemet är att sista datum är 19 mars. Sedan startas motorsågen.

Gå in och ge dem ett klick för bövelen, gärna varje dag, så kanske skogen får stå kvar. Enklare blir det faktiskt inte att göra en god sak. Spread the word.

ettklickförskogen.se >>

Slumdog Milllionarie

I lördags kollade jag på Slumbog Millionarie. Filmen som kammade hem en nätt liten slam på 8 statyetter på årets Oscarsgala. Runt om på bloggar och filmsajter hyllas den. Jag har inte läst en enda recension av den som inte tycker att den är fantastisk. Den enda jag hittills sett ta avstånd från filmen är Emma Gray Munthe och det gläder mig. Skarp tjej det där.

Jag har försökt sammanfatta filmen:

Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.

Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.

Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.

Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.

Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.

Lägesrapport

Har varit på en liten vilosemester i Mellbystrand i helgen. Det var längesedan. Alldeles för längesedan. Hade glömt hur skönt det var att ligga och läsa, lyssna på ljudbok, kolla på film (mer om det imorgon), sova, dricka lite vin, promenera på stranden och göra lite annat. Ingen internet, ingen telefon och inget tv-utbud att tala om. Det är receptet för ultravila.

Jag har även vilat magen efter fredagens idiotlunch. Magen har inte varit helt nöjd och har reagerat med att producerat tung stridsgas som sipprat ut lite då och då till J:s stora förtret. Överjordiska är ett klent begrepp i sammanhanget. Seriöst har jag börjat fundera på om något kan ha dött där inne. Aldrig mer några dumma matutmaningar för min del.

Hamburgertallriken som gud glömde

I juni förra året skrev jag om att min kollega (R) hade handlat på sig en cheeseburgare på burk som han skulle äta på samma dag som sista bäst-före-datum den 26/2 – 2009. Han utmanade mig att göra samma sak. Något jag ångrade nästan direkt och sedan har förträngt (mer eller mindre).

Igår kom så dagen men R befann sig på resande fot, vilket innebar att vi fick skjuta på vår gemensamma lunch tills idag och riskera att äta dåliga burgare.

Jag vet inte vad jag ska säga. Brödet var saggigt och köttet var som en bit läderlivrem. Osten, ketchupen och gurkan hade format en konsistens som det mig veterligen inte finns något ord för att beskriva. Att sätta tänderna i den var ungefär som jag misstänker att det skulle kännas att ta ett bett av en badsvamp som legat till sig någott år under ett badkar. Mjukt och hårt och klibbigt i en enda röra. På något sätt måste konserveringsmedlet ha lyckats mota bort varenda tillstymmelse till smakpartiklar för burgaren smakade i ärlighetens namn nästan ingenting. Däremot utsöndrade tingesten en odör som smög sig upp genom näsborrarna och gav näring till hjärnarns äckelcentrum och hjälpte till att gymnastisera kräkreflexerna lite. Om satan hade hittat på hamburgaren hade den troligen smakat ungefär såhär

Resultat: Några timmar senare kan jag konstatera att den har lämnat en frivol och jävligt konstig eftersmak. Jag har huvudvärk och läpparna domnade bort en liten stund innan det övergick till att börja morra i magen. Det var inte det värsta jag har smakat och inte det bästa heller. Den var ungefär som en cheeseburgare från McDonalds som någon anställd med vissa luckor i sin hygienmoral har fulat sig lite med. Det ska bli intressant att föda sedan.

Läcker hamburgertallrik...

Fy fan!

Nu gör jag det igen...

Äh vaffan, jag gör det trots att jag känner mig öm från förra gången. Jag drar ner brallorna, böjer mig framåt och fnaskar efter lite hjälp. Ja ja ja... jag vet vad ni tänker. "Nu gör han det igen".

Men grejen är att för exakt en månad sedan skickade jag upp en bild till en sajt som heter Göm dig.nu. Jag gjorde det på kul. För att visa här på bloggen. Att jag skulle ha en chans att vinna fanns inte på kartan, eftersom jag till skillnad från många andra, inte hade ansträngt mig för att smälta in i omgivningen utan för att det var min tjocka otur som spelade mig ett spratt. Jag tror faktiskt inte ens att jag fattade att det var en tävling när jag laddade upp bilden.

Det var när jag skulle gå och äta på en restaurang här i stan. Jag satte mig vid bordet och insåg först då att min skjorta var sydd av en av deras bordsdukar. Mavvafacka, vad stelt det kändes att sitta där draperad i en del av deras inredning. Mitt sällskap flabbade ut mig och jag kände hur människor runt omkring glodde och fnissade.

Så för några dagar sedan gick jag in och tittade och det visar sig att jag ligger top fem. Nu till och med etta.

Grejen är att av de fem som ligger på topp ska en jury utse en vinnare som får ett playstation. Jag misstänker att det kommer bli någon jävel som lagt ner sjukt mycket tid på sin kostym som vinner. Därför tänkte jag att det skulle vara kul om juryn får se att det inte nödvändigtvis bästa bidraget är så jätteplanerat.

Med andra ord. Hjälp mig. Gå in och ge mig högsta betyg och lämna gärna en kommentar också.
Den här gången är det väl ändå min tur att vinna och vara glad?

Rösta här >>

Den starkt upprörande byxfadäsen

Idag fick GP veta hut för att de publicerade en bild där Daniel Westling rättade till sina byxor:



Upprörda läsare hörde genast av sig och gnällde om att det var respektlöst mot kungahuset och ifrågasatte redaktionens omdöme som valde att visa en sådan bild på Daniel där han framstår så obelevad. Sedan drog kommunistpaniken igång i kommentarsfältet. Tidningens Journalister anklagades vara vänstervridna och redaktionen anklagades för att vara oseriös som väljer ut en bild som väcker anstöt.

Anstöt? Ehh... Jag fick titta på bilden en gång till för att kolla om det var så att Daniel hade flängt ut pungen, kliade sig mellan skinkorna eller något liknande. Näe, det gjore han inte. Han rättade faktiskt bara till byxorna.

Grattis Sverige!

Nä. jag kan inte hålla mig. Tänkte ge fan i att blogga om det som ALLA andra redan bloggat om men det går bara inte...

Jag talar om förlovningen mellan Victoria och Daniel (a.k.a. Svenne Banan, enligt de mer traditionstrogna). Det var en glädjens dag på slottet (yeah right). Jag tycker uppriktigt väldigt väldigt synd om det unga tu. Finskare stämning får man leta länge efter. Om presskonferensen kändes verkade en smula mekanisk så bröt kungens tillkännagivande i tv, eller eklatering för de som föredrar termer från evolutionens begynnelse, helt ny och outforskad mark som i känslomässig steloperation. Kungaparet verkade ungefär lika uppsluppna som Volvochefen måste ha varit när han fick informera om massvarsel.

Bara det faktum att en trettioåring är helt livegen inför sin farsgubbes tycke och smak är så bisarrt att jag knappt kan ta in det. Skillnaden känns hårfin jämfört med de muslimska kvinnor som blir bortgifta i parti och minut och som vi brukar förfasa oss över.

Det måste ha känts extra fint och äkta för Daniel att sitta och ta emot kungaparets varma välkomnande direkt från fusklappen. Tyskens blick var så ihålig när hon beskrev sin blivande svärsons goda egenskaper att hon fan borde få någon slags utmärkelse. Det hade varit lätt att dra in duktigt med fickpengar på att, till marknadsmässiga priser, hyra ut tomrummet i hennes skalle som hyrlager.



Sedan blir det hela inte mindre obehagligt av att hela svenska folket plötsligt börjar ta sig rätt att föra en seriös diskussion kring om Daniel är rätt man eller inte. Det enda jag tycker är rätt gött är vetskapen om att det kommer bedrivas en hel jävla del tid åt ångestduschande i fosterställning hemma hos "förenade monarkister" den kommande tiden. Tänk så förfärligt att Bernadotte-dynastin kommer brytas av en gympajas utan så mycket som en promille blått blod. Eller?

Visst, det kan vara jättefint med traditioner. Själv gillar jag att äta skinka på julafton och skulle ogärna byta den mot fårfiol. Dock kan jag ur min högst subjektiva synvinkel tycka att även den mest konservativa person borde vara glad över att det äntligen kommer in lite nytt blod i en ganska traditionell (ur mer ädelboret synätt) genpool. Det minskar de risker som annars brukar uppstå när det idkats fortplantning inom släkten under för många generationer.

Hur som helst. Nu vankas det i alla fall kungahusextravaganza i ett par år famöver. Vare sig vi vill eller inte. Satan vad det kommer rapporteras. Varenda jävel med ledsyn och bättre kommer att få hjärnan utblåst av den vansinniga flodvåg av rojalism som lär dundra in från och med nu. Den jävligt uttjatade turisthajpen kring älgar kommer stå sig slätt mot all merchandise som kommer i bakvattnet av förlovningen och det som komma skall. Och Svensk Damtidnings ägare kommer fan att kunna börja vaska guld ur sitt bajs det kommande decenniet.

Det är bara att gratulera. Grattis Sverige!


Etiketter: Victoria, Daniel Westling, Förlovning, Victoria och Daniels förlovning, Kungens tal

Apokalyps-tv

Vilken tv-kväll vi har haft här hemma hittills ikväll. Först och främst den bisarra rapporteringen om förlovningen mellan Vickan och Daniel "Kung av Ockelbo" Westling. Dagen då Sverige förflyttade sig tillbaka ett par hundra år i tiden. Minst.

Sedan knäppte vi (helt frivilligt) på femman för att få ta del av den garanterade creepshow som Rosing borgar för i sin nya tv-serie. Den höll vad den lovade. Med besked. Det visade sig ganska otippat att Rosing i själva verket var den mest jordnära av alla deltagare (bortsett från hennes far). Det var inga dåliga ess som raddades upp. Det var synd att Guiness rekordbok inte var där för då skulle de lätt kunnat skapa ett helt ointagligt rekord à la "störst mängd dökött inom en radie av 10 meter" eller liknande. Alltså, Kanal 5:s castingavdelning måste ha vassare trynen än tryffelsvin. Att de lyckats nosa upp så många pundhuvuden (av rang) skulle jag inte ens vågat fantisera om. Det är smått fantastiskt. På sitt sätt. Fina vänner hon har som lät den sjukt obehagliga karatekillen i cargopants och raggarskinnpaj gå vidare. Han kommer att dräpa någon så fort sponken åker fram.

Sedan fortsatte samma kanal i det mänskliga förfallets tecken. En dokumentär om män som ligger med sina bilar. På riktigt ligger med dem. Kåtar upp sig genom att slicka på huven, smeka kofångarn och gnida sig mot förardörren tills de når klimax och lägger "den" på lacken. Det är ruggigt omoraliskt att helt skamlöst dra nytta av så sjuka människor. Det borde vara så jävla olagligt att göra sensationsunderhållning av sexavvikelser. När filmteamet visade spermaresterna på asfalten, efter att en av bilknullarna hade "förgripit" sig på deras stadsjeep i smyg, fick jag nog. Då hade min närsynthet troligen försämrats med 2.0 och den där dåliga känslan av förakt för mänskligheten börjat infinna sig. Jag bytte kanal.

Och gissa om inte fyran toppar med ännu ett avsnitt av Silvstedtsåpan. Å-maj-gaad.

Gonatt!

Sofistikerat samtal rörande litteratur och annat

Pratade just med en kompis jag inte träffat på över ett år (i fredags lovade han att jag ska få Stieg Larsson-trilogin som ljudböcker) via msn:

Han: "Glömde lägga upp böckerna till dig, ska försöka komma ihåg det ikväll"
Jag: "Jess, lägg upp första först."
Han: "Inte sista?"
Jag: "Va? Alltså jag vet inte om jag orkar alla tre."
Han: "Var bara lite lustig"
Jag: "Haha, jag börjar med första."
Han: "Men du måste harva dig igenom alla tre för att förstå vad jag menar :)"

[LÅNG PAUS]

Han: "Oj vad nära det blev en exkrementblockerare nu."
Jag: "Vad?"
Han: "Bajsade så mycket att vattnet nästan rann över kanten på toan när jag spolade... shit, det var svettigt."


Sedan bestämde vi att vi måste ses och ta en öl snart. Det var alldeles för länge sedan.

Pär Ström

Här är mannen som skrivit en bok där han förkastar feminismen och där det är männen som är offer för ojämnställdhet och det mariginaliserade könet. Han tar upp saker som "den kvinnliga härskarteknikens sex metoder, hur riggade forskningsprojekt skapat mansfientliga myter, hur kvinnor gynnas i domstolar, hur kvinnors misshandel av män tystas ned – och mycket mer".

Det är en frustrerad kille vi har att göra med. En kille med ruggigt tajta kalsonger skulle jag tro. På sistone oroar han sig så hemskt mycket för att Stieg Larssons trilogi bidrar till att befästa den feministiska vulgärbilden av mannen eftersom det målas upp en så negativ bild av män i hans böcker. Män som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem.

Jag vet inte Pär. Jag skulle nog tro att det är de män som som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem som bär skulden för det där dåliga ryktet som du jiddrar om. Inte några fiktiva karaktärer i en skönlitterär deckartrilogi.

Mupp!

Snöboll signerad Stieg Larsson

Jag hade en diskussion på jobbet tidigare i veckan. Min käre kollega A (a.k.a el guapo) kom fram och diskuterade det störande faktum att hela jävla Sverige verkar ha gått in i någon slags Stieg Larsson-psykos. Överallt ska den huvudpersonen Lisbeth jävla Salander diksuteras och analyseras men varken hon eller storyn presenteras alls. Alla bara förväntas vara helt insatta i ha koll på vem hon är och vad hon pysslar med. Jag har förståelse för att man förväntas veta vem Obama är och att han inte introduceras mer än som USA:s president. En viss skillnad dock. Det enda jag har fattat är att Lisbeth Salander är en komplicerad tjej som hade en jobbig uppväxt, något slags dystert datageni också som är omyndigförklarad för att hon tände eld på sin farsa. Ok, en EMO-brud alltså? Jag har faktiskt ingen riktig koll och börjar känna att jag vill skita i det av ren princip. Som jag gjorde med Da Vincikoden.

Sedan såg jag i förrgår att ämnet var uppe för diskussion igen, hos Ekdal i TV4. En av de inbjudna var Pär Ström, en riktig rövmössa, som kallar sig samhällsdebattör. Han var orolig för att hajpen kring EMO-Lisbeth underminerar hela samhället och ger eld åt mansförtrycket i feminismens fotspår. Han verkade på allvar oroad över den bild som ges av män i den s.k. milenniumtrilogin. Föga förvånande eftersom Per Ström har skrivit boken "Mansförtryck och kvinnovälde" där han sätter ner foten mot det omfattande mansförtrycket och belyser alla de fördelar och privilegier som kvinnor har. Oh my fucking god! Nu är alltså Stieg Larssons fiktiva karaktär som ett hot som ger energi åt mansfientlighet.

Hur många böcker och filmer finns det inte där en manlig huvudkaraktär tar lagen i egna händer och med grovt våld rensar upp i ett samhälle som enligt personen i fråga degenererats på ett eller annat sätt? Oftast bejublas den typen av filmvåld. Sällan skapar det någon debatt. Men om en kvinna står för upprättelsen, då jävlar utbryter moralpanik. Då blir det plötsligt ett samhällsproblem. Kvinnor ska fan inte ha några kontroversiella "hjältar" som gör upp med ondskan på sitt sätt. Dåliga förebilder. Otäckt som fan. Det ger ju mer eller mindre klartecken till tjejer att det är ok att göra så här, tycker upprörda röster. Det finns såklart ingen motsättning i att sedan gå hem och få bånge i tv-soffan när Gunvald Larsson eller någon annan hårdnackad jävel slår in tänderna på ett motsvarande as med sin pistolkolv.

Hur som helst. Stieg Larsson verkar ha rullat en fet snöboll innan han dog som verkar börjat komma i rullning. Jättekul. Verkligen. Men om en vanlig sketen deckare lyckas kvala in och bli ämne för en storskalig debatt skadar det kanske inte att lämna lite bakgrundsinfo. Kan jag tycka. Det blir liksom lite lättare att sätta sig in i diskussionen då om man råkar tillhöra en av de få svenskar som ännu inte köpt boken.

Skör och mör

Idag tillbringade jag och ett gäng kollegor lunchen med att träna Body Combat. Det var roligt men efteråt ville jag dö en stund och nu börjar kroppen ropa till mig att den tänker hämnas med en träningsvärk som kommer få mig att omvärdera begreppen smärta och lidande. Jag börjar redan nu smöra mentalt i hopp om att få ett lindrigt straff. Så jävla meningslöst. Det härnder ju aldrig.

Jag talar bara för mig själv men jag linkade upp till omklädningsrummet och kände mig bara som en ledsam ursäkt till kötthydda, vilket blev extra påtagligt blev det när högtalarna i omklädningsrummet började spela Elton Johns "Candle in the wind".

Livets ironi är en elak rackare ibland.

Sveriges sämsta ambassadör

Vissa tycker att kungafamiljen är bra reklampelare för Sverige och att de ger bra utväxling för sitt sköna appanage. Andra tycker att de är en trött produkt av generationers inavlel som bara skämmer ut landet. Jag bryr mig inte. Båda läger har nog rätt. Själv tror jag att vi både kan ha och mista dem utan att gå under. Jag hade väldigt gärna sluppit läsa fler spekulationer i massmedia om Vickan och kotlettfrillefleppot ska få gubbjävelns välsignelse att slå sina överklasspåsar ihop eller inte. För övrigt skiter jag i deras liv rätt så mycket. Det kommer väl lösa sig med tiden. Evolutionen brukar ju ta hand om de stora frågorna förr eller senare.

Däremot har jag de senaste veckorna haft den stora oturen att bli uppmärksammad om att Victoria Silvstedt har en egen tv-serie som heter "My Perfect Life". I programserien får man följa med henne på shopping, på fest och träffa på en alla andra ytliga skitmänniskor hon omger sig med. I likhet med kungafamiljens vara eller icke vara finns det två läger. Ett övervägande stort läger som verkar tycka att hon faktiskt lever det perfekta livet och att hon verkar vara en härlig tjej. Och ett lite mindre läger som inte verkar lika imponerade av henne men som mest av allt stör sig på att hon gör en egen version av en Dolph-gimmick och låtsas ha svårt att behärska sitt modersmål. Här sällar jag mig till den sistnämnda skaran, men det är så mycket mer som är störande än det faktum att hon snackar engelska hela tiden. Jag utgår ifrån att det är en utländsk produktion som är tänkt att funka rakt av i fler länder än här (annars är det så jävla sjukt att det i sig troligen skulle tvångsframkalla en blödning i hjärnan på mig) vilket i sig är jättekonstigt.

Om hon nu är känd utanför det här landets gränser. Jag menar på riktigt känd och inte som någon jävla Robinson-Robban-typ eller annan medial halvfigur. Då är hon den sämsta ambassadör Sverige kan ha. Jag hade nog hellre skickat runt Tomas Quick på världsturne än låta fröken Silvstedt fortsätta hållas.

Jag ryser upp en otrevnadskänsla som sätter sig tajt som en kroppsstrumpa när jag ser henne säga någon random skit in i kameran och följa upp med sin karaktäristiska spasm till grimasch (som jag inte ens kan hitta ord för att beskriva). Om vi ska prata bedrifter så måste jag ge henne det att hon faktiskt lyckas få plasthalten i plast att verka låg. Alltid något.

Igår när jag vaknade efter en tupplur på soffan så var programmet i full gång. Silvstedt var i Rom. Med sig hade hon en italiensk blonderad bög i femtioårsåldern som var hennes agent där nere. Hela tiden snackade hon skit bakom ryggen på honom och sa att hon skulle kicka honom så fort hon lärt sig italienska. Dessutom anlitade hon en assistent som fick uppdraget att springa och hitta en klänning till någon stekartillställning i Monaco. För så ska det vara. När assistenten kom tillbaka och visade upp sitt byte förnedrade Svilvstedt & Co henne med en långdragen urflabbning och idiotförklarande gliringar som sedan pågick i flera timmar. Sympatiskt.

Jag hatar mig själv idag för att jag inte kunde slita mig. Till försvar får jag säga att det var fascinerande på samma sätt som jag antar att en gammal hederlig freak show var när det begav sig. Cirkusen i My Perfect Life är verkligen en riktig 2000-talsupplaga av upplaga av ett sådant där kringresande sällskap där Silvstedt är motsvarigheten till dåtidens "geek" och själva huvudnumret.

Jag tycker att hon verkar leva ett riktigt ointressant skitliv. Må så vara, men hon får mig också verkligen att skämmas för att jag kommer från Sverige. Tur som fan att jag inte kommer från Bollnäs i alla fall. Jag känner att jag måste prata ut med mina vänner därifrån.


Etiketter:victoria silvstedt

Milf

Läste Metro på vagnen till jobbet idag. Det stod att Monique Wadsted som företräder Hollywoodbolagen i The Pirate Bay-rättegången har blivit kallad Milf i någons (tror det var en av de åtalade) twitterfeed. Jag fnissade till. Högt. Det är väldigt väldigt roligt när en torr nyhetsartikel slänger sig med begreppet Milf och gör tydligt att det rör sig om ett "sexuttryk" som betyder "Mamma jag skulle vilja ligga med".

Det känns nästan lite pinsamt att läsa det. Obekvämt. Man vrider lite på sig. Ungefär som när man var liten och fick sitta uppe sent och kolla på tv med föräldrarna och det plötsligt kom en hum-hum-scen i filmen.

Great minds think alike

Fan. Det verkar som att någon annan redan har kört min pest-eller-kolera-variant men där har valet fallit på alternativ 1 istället. Läckert värre.

Pest eller kolera gone wrong

Inatt drömde jag att jag fick välja mellan att bli skjuten eller utkastad från en hög höjd. En jobbig pest eller kolera. Det slutade med att jag inte kunde välja och blev knuffad över relingen på en sjukt hög båt. Alltså vi snackar lätt dubbla däckhöjen än en danmarks- eller finlandsfärja. Jag vaknade till med ett skönt ryck och triathlonpuls. En sådär bra start på en arbetsvecka.

Annars är pest eller kolera en ganska kul lek. Det funkar för det mesta. Jag och J brukar ibland köra den när vi inte kan somna. Det är kul att våndas se hur den andre får vrida på sig för att välja det minst ruttna alternativet av två scenarion. Vi brukar vrida oss av skratt när vi hånar varandras val och visualiserar dem verbalt. Men det kan också bli seriöst på ett väldigt konstigt sätt.

Nyss drog jag en pest eller kolera fast med tre alternativ:

1. Att tatuera in ett porträtt av Martin Timell och hans sjukt jobbiga flin stort på magen.

2. Att varje dag behöva gå förbi apoteket i Nordstan och rengöra knappen på nummerlappsapparaten med tungan.

3. Att tvingas gå runt med en Camel Toe Cup modell "Säffle" (extra bred klyfta) insydd i alla brallor

Det fick inte alls den effekt jag hade hoppats. Jag väljer tvåan sa hon utan att tveka en sekund. Så väljer bara en vettvilling... eller en som aldrig varit vinterkräksjuk. Jag försökte retas och förklara att hennes tunga skulle bli hård och valkig som en smednäve av alla infektioner. Hon kontrade blixtsnabbt att det skulle bli mest trist för mig eftersom jag skulle tvingas hångla med henne. Skit. Kul att bli punkad som en lastbil när man tror man kommit på en jävligt jobbig triss.

Jag tror att hon har pajat pest eller kolera för all framtid nu. Ungefär som när morsan pajade Fia med knuff, efter att hon provocerat fram en rejäl falling down ur mig, genom att systematiskt göra mig till enda offer för sitt hänsynslösa knuffande. Det hela skedde under ett strömavbrott då endast analoga familjeaktiviteter gavs utrymme. Sedan dess har vi aldrig spelat det spelet igen. Det packades ner och glömdes. Fan också.

Fyllevänner

Igår kväll var jag på Stearin och drack mig en smula berusad på Grolsch. Inte för att jag gillar det men för att det var det som fanns att tillgå. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern (tillsynes från helt olika världar) som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt: "Men guuuuuud, hur stor är chansen lixom? Jag har också gått på Schillerska.". Sedan ropade hon till sig sin killkompis som också hade gått på Schillerska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är så liten.

Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Kazachstanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma.

Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den göteborska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Visst är det.

Kulturpretton vs. Grisfamiljen

Åhh! Igår orkades det inte med något matinköp och tillagning så det blev mat ute i sin allra enklaste form. Precis som så många andra dagar. Så vi gick till musikens hus i Majorna. Maten är jämndålig men får duga när man inte orkar och inte har någon vidare ekonomisk bäring. Särskilt eftersom det ligger ett par minuter till fots från hemmets hank och stör.

Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.

Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.

Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.

Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.

Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.

Ibland blir jag väldigt stolt över min dotter.

När alla idéer tagit slut

Vad fan ska vi hitta på när alla fräsiga tv-format redan har brännts av?

Ungefär så kan jag tänka mig tankarna gick innan Tv4plus-formatet tänkte innnan de kom upp med den fantastiska programidén till "Såld på hus". Jag trodde seriöst att det var på skämt när jag zappade förbi häromdagen. Det kändes nämligen lika fräscht som det skojfriska heybaberibagängets sketcher. Skillnaden var bara det att det inte var på skoj. Det var så rubbat, så sjukt att jag självklart fastnade. Hungrigt som en fluga på en bajshög njöt jag av skiten.

Programmet går ut på att ett gäng människor med världens näst smutsigaste yrke – bostadshallickar (fastighetsmäklare) – ställs mot varandra och får uppskatta värdet på nyligen sålda objekt på olika platser i landet. Thats it. Det är ganska provocerande att se exakt hur jävla värdelösa de är på det också. De gissade 1,5 mille fel på ett hus typ och enda kommentaren var oj, det var oväntat. Snacka om idiotbingo. Bara clownnäsan fattades på det hala aset med dunjacka, bilförsäljarslips och ett flin som får Mats Sundins tandrad att verka äkta. Usch. Fy fan vad jag föraktar mäklare. Jag tror nästan att jag skulle ha mindre problem att förklara för mina föräldrar att jag ville syssla med människohandel.



Samtidigt undrar jag om inte programet är gjort med uppsåt att blotta hur lite mäklarkåren egentligen kan. Mäklare är ett ganska lokalt jobb som alla läskunniga människor skulle kunna bli bra på. Allt handlar om hur priserna ligger i ett område precis då. Det krävs ju ingen imponerande intelligenskvot för att kunna läsa av statistik på tidigare försäljinngar i ett område. Det är också väldigt komiskt att se vilket "grovt" jobb de lägger ner för att komma fram till ett rimligt värde på sina objekt. Att hamna en miljon fel för att de misstänker att innerdörrarna från 70-talet skulle ligga ett objekt så i fatat visar lite hur de faktiskt jobbar. På riktigt.

Och när så själva poängen med programmet (gissningarna ställs mot den faktiska försäljningssiffran) presenteras. Då blir enda reaktionen från de tävlande ett halvförvånat där ser man. Sedan drar de vidare. Att programmet skulle vara angeläget för alla som programhemsidan påstår är lite av en överdrift måste jag säga. Värre slöseri med tv-tid och nationens hjärnor torde man få leta bra länge efter.

Efter att ha tänkt i tio sekunder fick jag en tio gånger så bra programide: Skjut mäklarna och visa en slideshow på random bostäder och summan de såldes istället. Då får man ett hum om värdet och slipper se de lismande nasarna med oförtjänt tjocka plånkor.

Bara lite värme

Det här är inget som händer ofta på Bloggfrossa men...

Jag fick ett mail från Abbes Pappa förra veckan om att han tänker annordna en välgörenhetsauktion varje vecka under februari månad. Han auktionerar ut presentkort på ekobaby och skänker pengarna till Hjärt- och Lungfondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Idag börjar auktion nummer två.

Jag gillar både både Abbes pappa och hans blogg väldigt mycket. Det finns mycket okonstlad värme där. Mycket känslor. Det är en sådan där blogg som får en att fundera lite. Sätta saker i perspektiv och tänka till. Utan moralkakor. Det är en rackarns bra blogg helt enkelt som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.