måndag, november 13, 2006

Välgörenhet Schmälgörenhet

Sitter och slökollar på tv3:s fantastiska samhällsprogram "Insider". De brukar aldrig leverera och gör det inte idag heller. Men det spelar mindre roll. Jag fattar grejen och jag blir så förbannad att jag spontant dragit fram slipstenen.

Det handlar om telefonnasarföretag som samlar in deg för välgörande ändamål. Bland annat SSC - Stiftelsen Svensk Cancerbehandling. Ett företag som i välgörenhetens namn samlat in mångmiljonbelopp men låter över 90% av cashen stanna i egen ficka. Ja, det kostar ju att leva flott. Det är klart.

En person som livnär sig så måste vara lägst av de lägsta i näringskedjan. En amöba har tusenfalt fler sympatiska drag. Jävligt hedervärt att kräma upp sig med tilljugna stålar i dödsjuka männiksors namn. Svin!

Alltså, de jävla asen är så jävla smutsiga att de inte förtjänar en kula ens. Maken till parasiter har jag aldrig skådat. Åhhh, om jag bara fick bossa en dag. Jag skulle lavettera upp dem och passat på att gratta dem till sin nya terminalsjukdom. Som de skulle få lida.

Det är just p.g.a. sånt mygel jag aldrig befattar mig med pengaskänkning i välgörenhetorganisatoriska sammanhang. Aldrig. Jag litar inte på någon. Det skulle vara så otroligt förnedrande att bara skänka en hundring och få vetskap om att det går till någon fet katts gåslevermacka. Jag skulle hellre pissat på mig i direktsänd tv än att bli lurad av såna lågliv. Jag skulle hellre lösa biljett till och genomlida en Rhapsody in Rock-sittning (och då fattar de som läst bloggfrossa ett tag hur jävla äcklad jag blir).

Oj, nu blev jag sådär trött igen känner jag. Phew!

lördag, november 11, 2006

Koppleri-tv

Vaffan är dealen med tv4:s mjukisdoku, bonde söker fru, egentligen?

Käcka Linda Isaksson agerar hallick åt fyra bonnapågar som upppenbarligen inte har god social förmåga nog att lyckas träffa någon.

Det är lite lustigt när man tänker på hela formatet egentligen. Varför just bönder? De har väl i alla tider lyckats fortplanta sig. Det MÅSTE finnas yrkeskategrupper med som har betydligt svårare att kamma ragg. Vem tog sig rätten att omyndigförklara sveriges alla jordbrukare egentligen. Dock ska de ha kredd för att de lyckats gallra ut ett par riktiga ess. Jag kan tänka mig att den som är ansvarig för inköpet av serien tänkte att "vaffan, klart pöjka sa ha lite fetta" (skaraborgsbonne-dialekt). Men de gör bara alla en björntjänst.

Fast jag måste erkänna att det kittlar lite i underhållningstarmen när man ser grispojken Andreas snacka om "schyssta pattar" och göra sexuella anspelningar som skulle få de mest härdade av mansgrissvin att tappa hakan.

Men utöver den massiva lyteskomikfaktorn och den där ryggmärgsisande pinighets-faktorn håller det inte så bra. Förutsägbart på nåt vis.

"Slaktare söker fru" skulle vara lite mer edge måste jag säga och "Reningsverksarbetare söker fru" skulle vara riktigt charmigt. Om tv4 verkligen ville göra göra nytta skulle de gjort "Arbetsförmedlare söker fru" istället... fast det vete fan om det finns tillräckligt med tv-tid i omlopp för att locka till sig ett någon form av frumaterial (offer). Arbetsförmedlare, det är liksom bara för perverst. Där går nog gränsen till och med för såna som BB-linda och Robinson-Robban.

Hursomhelst verkar formatet ha blivit en mindre succé och då vet vi av erfarenhet att kanaler som tv3 och kanal5 snabbt brukar kontra med nån sjuk spin-off version. Jag skulle helt ärligt bli förvånad om jag INTE får se Robert Aschberg leda "Vem vill gifta sig med en koprofag" eller något liknande till våren. Det ligger absolut i linje med Strix televisions fingertoppskänsla.

We've aint seen nothing yet... eller vad är det de brukar säga.

tisdag, november 07, 2006

Mr Pubeslook 2006

Var just och åt svindyr lunch på Barique. Jävligt upp-pimpade Hjortfärsbiffar med svamp och kryddpepparsås och annat som är kul. Fint ska det va.

Det hade lätt varit värt varenda spänn om det inte var för att Peter Swartling satt ett par bord bort och såg sjukt fet ut. Hans rubbade skäggkreation gör att han ser ut som en vanställd penis. Fattar han inte det?

Och brillorna... brrrr brillorna. Jag fick en dålig smak i munnen.

Kick it in the face!

Videosamtal

Vilken revolution.

Det har precis gått upp för mig nyttan med videosamtal. Jag har bara hört om det innan aldrig sett det. Än mindre förstått det. Jag snackar om de döva rackarna.

Jag har trott att videosamtal bara varit teknikonani för fjortisar och annat pack. Att det varit så jävla meningslöst med alla features. Onödigt. Egentligen.

Men så såg jag en döv kille sitta och "snacka" i sin mobil på vagnen. Det var riktigt sweet. Han hade värsta diskussionen med tyst gapflabb och allt. Grymt. Han höll upp mobben med ena näven och tecknade på utav bara fan med den andra. Jag tror han snackade högt och här kommer det fina. Det störde inte ett skit. Inte alls som när alla glin tuggar bubbel och och skriker i luren om helgens drängfylla.

Undrar om döva som ser andra döva teckensnacka stör sig på att de sitter och pratar vitt och brett, om de flinar åt fula" dialekter" etc.

Det hade varit rätt soft om alla kunde teckenspråk kan jag tycka. Det ser jävligt stört ut - men på ett fint sätt.

Hade jag fått chefa lite skulle jag lätt tvångsinföra teckenspråket som andraspråk. Då hade man kunnat snacka i mun på varandra utan att det blir allt för stojjigt.

Bara en sån sak... bara en sån sak.

onsdag, november 01, 2006

Den stora tidsresan

Hej livet - här är jag.

Igår var jag en ung pigg rackare i tjugoårsåldern. Idag är jag plötsligt en krämpornas kejsare - en pajsare i trettioårsåldern. Jag har rest tio år på en natt. En resa ungefär lika upphetsande som en bussresa till Ullared.

The big three-o. Fy fan!

Jag har inte haft någon ångest för ålderns höst. Inte förrän det gick upp för mig att jag brutit in i en ny tidsepok. Att man kan jämföra mitt förbannade åldersskifte med inträdet i ett nytt milennium.

Förutom att jag börjat spana efter diverse proteser på blocket och se över det här med pensionssparande börjar det bli dags att klä sig "bekvämt", spontansura för "bagateller"(big change) och kunna använda frasen "Jag minns när jag..." helt ohämmat framöver.

Jag ser även mig själv bli närmast sexuellt upphetsad av Clas Ohlsson-katalogens årliga duns mot hallgolvet och åka på tysk-charter. Dagen till ära gav jag mig själv i present att byta till vinterdäck. Jag tror jag hatar det här med trettioårsåldern.

Där har ni svaret. Så känns det. Men jag är rätt glad ändå. Det finns de som har det värre... ni vet vilka ni är.

Idag

har jag tagit lärdom...

Än en gång har det gått upp för mig hur jävla dåliga Converse är som vinterdojor. Hur fan kan man lyckas förtränga det så. Jag blev brutalt varse eftersom vädret fulllkomligen fistade mig imorse. Jag höll på att bryta benen fem gånger påväg till dagis och sedan var vagnarna försenade. Fy fan jag känner redan agg mot den pissigaste av årstiderna. Fucking jävla grisvinter!

När jag kom till jobbet var det en sak som gjorde mig glad och en som gjorde mig arg.

En hissreparatör kom för att göra vad hissreparatörer gör mest. Snacka skit. Han var extremt lik David Brent. Vilket öde. Han var smalare, längre och lite snyggare än originalet men han hade "det" någonstans där. Det var en kombo av flera faktorer, han var väldigt lik i hela ansiktet, men det som verkligen träffade tjurens öga var en ner på molekylnivå exakt likadan syltburk (a.k.a. skäggring, apröv etc.) som mr Brent. Det gjorde mig glad. Ja, ni vet skadeglädjen...

Sedan kom en farbror med bluetooth-handsfree på besök... fy fan vad det ser ut. Alltså den jäveln som kom på bluetooth-handsfreen skulle jag vilja nita.

fredag, oktober 27, 2006

The Misfits

Jag är oroad. Juniorette rådiggar Bamse.

Jag vet inte varför, men hon verkar tycka att han är rätt sympatisk trots att han nästan dagligen dopar sig med anabola-honung (som hans egen farmor absurt nog tillhandahåller). Hans användande kickar ju skiten ur Ludmilas lilla pillertrillande. Det känns lite otäckt när jag tänker på vilken totalt moraliskt förtappad intällning det genererar egentligen.

Bamses polare Lille skutt är bara en kuvad urmes och katten Jansson är en parasiterande lowlife. De är knappt värda att nämna.

Men en sak har slagit mig. Vad fan är dealen med Skalman egentligen? Varför får han så jävla mycket kredd. Han är ju bara ett extremt egocentrerat svin. Verkar tro att han är nåt bara för att han är grön och ärligt talat, så mäktigt är det fan inte att ha ett skal på ryggen. Dock kammar han trendbonus för att han kör på hatt.

Visst, jag gillar att slacka men Skalman är otrolig. Hans slackervanor har antagit abnorma proportioner och alla verkar köpa det. Men inte jag. Hur fan hade det sett ut om alla körde på en sådan maniana-attityd, helt utan utrymme för dynamik. Det är fan otäckt - inte kreddigt.

Jag hade blivit så sjukt lack om jag satt i klistret och min livboj plötsligt säger att "nä, nu är det nap-time" eller "och lite mat på detta så...". Men Skalis gör det hela tiden och kommer undan med det bara för att han är en riktigt halare när det kommer till att uppfinna en massa shit. Som McGyver, fast jag har iallafall aldrig sett indikationer på att skalmans fiffighet gjort att han får ligga - så kanske att det finns någon biblisk rättvisa. Han har nog inte ens kuk. Gött åt honom!

Jag skulle säga att Krösus sork, bamselandets stekare är en rätt skön lirare. Han är moderatsvinet i en tvättäkta såsseserie. Han är kapitalist och materialist ut i fingerspetsarna. Killen som ger fucktecken till allt vad mjuka värden heter - men han står iallafall för det.

Så har vi Vargen. Frilansar'n. Ej fackligt ansluten och därför ute i kylan hos Bamse och hans LO-polare, men även föraktad av de rika och "onda". Personligen gillar jag honom mest. Han är seriens underdog, antihjälten. Jag kan tänka mig att gå så långt som att jag älskar Vargen och kan inte hjälpa att hata Rune Andréasson lite bara för att han aldrig låter honom vinna.

Asshole!

torsdag, oktober 26, 2006

Lagen är lika

med skitsnack!

Idag när jag satt på vagnen till jobbet hoppar två patrullerande snutar på vid valand. De tittar på biljettautomaten och byter följande repliker:

Snut1: "Den tar ju inte tjugolappar"
Snut2: "Hmm näe, det verkar inte så"
Snut1: "Ja då kan vi ju inte betala... faktiskt?"
Snut2: "Nä det går ju inte... vi får ta det nästa gång" (*fryntligt flinande*)
Snut1: "javisst... hehehe"

Fy fan säger jag bara. Jävla PIGS!

Jag skiter givertvis egentligen i om de som privatpersoner betalar eller inte men i sitt ämbete som lagens långa arm känns det jävligt brunt att de står där och tokskiter i att pröjsa - bara för att de vet att ingen kommer börja jiddra med dem.

Dessutom var de ett par rikitgt slöa gamla gnetsnutar för trötta för att jaga bus och inte ens orkar promenera ner längts avenyn utan plankar kollektivt. Anstötligt. Så värdelösa.

Två grisar redo för slakt kan man säga.

onsdag, oktober 25, 2006

Här var det spaning... färsk kall spaning

Sett ikväll med egna ögon:

Jag vill bara meddela att Ebbot (sångare i soundtrack of our lives) åker ANDRA klass på x2000. Fan!

Jag verkligen diggar Ebbot, men ärkigt talat. Hur jävla rock 'n roll är det att snikåka tåg (=sitta på runksäten) och mula i sig en liten vidrig singelportions potatissallad från ockervagnen (bistron).

Besvikelse och bedrövelse.

Hade jag fått rollen att agera privat pr-konsult åt killen hade jag sett till att han stökade om lite. Det minsta man kan begära är väl att han dricker sig pruttfull på burköl och river ut ett par säten i vagn 1, eller nåt i den stilen. Drömmen hade varit om han yxsparkat nån direktörkilles laptop åt helvetet eller spontanhängt i nödbromsen och vansinnesvrålat "se upp i backen Oldsberg".

Men icke. Ebbot är lydig. Han åker andra klass och betalar svensonmannamässigt sin rötna bredbandsupphoppling och bistrokrubb. Sålde förra plattan så förbannat dåligt eller skjuter de heroin för alla royalties? Eller är han bara snål?

Skitsamma, jag gillar Ebbot ändå. Fast han just dödade rockmyten för mig

måndag, oktober 23, 2006

...och så gick en era ur tiden

Idag är en svart dag i bøf-kalendern. Vi har blivit frontade vilket innebär att Bøf-bloggen (se länk längst ner) stänger. Den har gjort sitt. Dessutom har de börjat bedriva ockerverksamhet genom att chockhöja lunchpriserna. Förmannen a.k.a "Vreden" hade en ytterst förvirrad förklaring där han redogjorde för sambandety mellan kött- och oljeindex. Så dumt.

Högmodigt sa vi från start att tillsammans ska vi hjälpa Jensens Bøfhus att bli bättre att bli bättre. Vi såg oss som frälsare och trodde någonstnas påriktigt att vi var speciella. Vi sa att de behövde oss mer än vi behövde dem.

I bøf-gänget brukade vi kaxigt säga att vi bröt ny mark. Att vi gjorde något som skulle löna sig i slutändan. Två månader har passerat och ihärdigt har jag personligen lagt c:a 90% av mina lunchpengar i herr Jensens ficka. Till vilken nytta?

Ok, jag vet. Rom byggdes inte på... och sån skit, men vi siktade mot stjärnorna och landade i rännstenen till slut. Så ironiskt, så danskt.... men det är inte oss det är fel på, det är dom.

Idag blev vi frontade av en samlad personalstyrka på Jensens Bøfhus of Gbg. De visste om vår ordern, vår slutna cirkel. Nån satans golbög från malmö hade rattat ut OSS - den innersta kretsen.

Först ut var vår insider F med att fråga om vi inte hade någon rolig blogg på gång. Alla på bøffen visste sa han. Sedan kom "Vreden" på GOTT humör och skojade om bilden vi publicerat på honom. En bild där Vreden himself ser asförbannad ut. Stora delar av gruppen frös och kände viss rädsla för blodutgjutelse men RG projektledde snyggt och frågade varför han var så arg dåp det begav sig. Förklaringen låg i att det var nåt strul och att det egentligen var hans lediga dag och att han på sina lediga dagar brukade vara på kontoret. Det lät rubbat men han är dansk och kanske betyder "kontoret" helt enkelt "hemma och softar" på danska.

Dagens lunch kändes helt enkelt som en psykadelisk svamptripp. Från att närmast ha känt oss som persona non grata när vi tjatat och gått på om bord 807 på bøfhyllan till en jätteuppståndelse som inkluderar allt från leenden, service och trevligt bemötande till det vi hittills bedömt omöjligt. Dialog. Dansk ironi när den är som allra sämst.


...Och så nu, när den sista bøffen smält av säger vi, förvisso med en klump i halsen men ändå segervisst...

"We were only in it for the bøf!"

Goddämit! Det finns väl plenty med lunchmarker för killar och tjejer som oss.


För de som vill läsa hela följetongen: http://jensensbofhusgbg.blogspot.com

Skägg

Förra veckan brast det plötsligt. Allt kom upp till ytan. Jag såg en bild på Idoljusryns boss Peter Swartling och hans vederstyggliga skägg. Fy fan! Jag stör mig så kraftigt på det. Känner mig uppenbart provocerad. Vad fan är det för vansinne han håller på med egentligen.

Alltså killen: Det är ingen idé att du försöker, du lurar ingen annan än dig själv. Alla vet ändå att det är för att du inte har någon haka.

Hmmm... det här med skägg i allmänhet, eller ja fan, all annan kroppsbehåring med för den delen. Visst är det skumt. Vart kommer allt ifrån egentligen?

Jag fattar... men ändå inte. Det är jävligt konstigt.

Frågan har ställts många gånger och jag är inte dummare än att jag fattar att det än nån liten jävla process i kroppen som provocerar fram detta beteende. Vissa har mer, vissa har mindre men alla har den där cellen eller genen som tycker att det är ett kul prank att skapa hår och använda kroppen som nån jävla potatispress.

Min egen skäggväxt är som en svinförbannad rebellrörelse i micronivå. Jag blir tokig. Oavsett om jag rakar mig på morgonen så sticker de små asen upp igen lagom till lunch. Uppkäftigt som små griniga bajs-punkare på GHB.

Det har resulterat i ett slags utseendemässigt status quo för mig. Jag går konstant runt och ser ut som en lodare-light. Charmant. Därmed är frågan om vad som givit mig min s.k. bum appeal (djurisk dragningskraft i lodiskretsar).

Expilo here i come... kanske.

tisdag, oktober 17, 2006

Metro City Punkt SE

Alltså kan någon förklara det roliga för mig. För det måste ju vara ett skämt.

Jag erkänner, jag fattar verkligen inte.

Vad är egentligen dealen med alla förbannade pajastyper som står och trängs om uppmärksamhet på hållplatser och torg varje morgon, varje dag och trycker upp sina gratistidningar i ansiktet på en när man bara vill gå förbi. Jag har svårt att hålla humöret uppe som det är under de tidiga morgontimmarna och vill gärna slippa den mycket sjuka typen av nasande de där gratisutdelarsvinen håller sig med.

Om det var ett helete att åka kollektivt innan är det maximal ångest nu. Jag känner verkligen hat när jag kommer till min hållplats och måste tackla mig fram bland alla as med upp-brandade vindjackor, kepsar och skit. Alla flinar mekaniskt och hoppar framför en, spelar allan, de vill dela ut sin skit till vilket pris som helst.

Hur svårt kan det vara att ställa ut sitt lilla tidningsställ och let it flow. Varför måste de vara så speedade och VARFÖR så många. Varför måste de vara två på en? När man kommer till hållplatsen är det dubbelt upp med tidningsutdelare jämfört mot resenärer. Det måste vara en helt ny dimension av vansinne.

Jag börjar tröttna som fan på Metrosvin, Cityretards och Punkt SE-mongon nu. De är apor på min rygg och jag är trött i ryggen som det är.

Lösning någon?

måndag, oktober 16, 2006

Bot och bättring

Jag vet att jag varit en riktig jävla sopa på att uppdatera bloggen på sistone. Tro mig, jag gillar det inte alls men ibland blir det så.

Tackar för ert tålamod. Det glädjer.

Jag lovar bot och bättring från nu.

tisdag, oktober 10, 2006

En liten spaning

Igår när jag var på böffen så slog det mig plötsligt. Danskarna anfaller. Hela Göteborg har invarderats av danska fillialer. Obemärkt.

Hur fan gick det till. Hur kunde vi låta det hända?

Efter att ha funderat igenom detta noga så kom jag på att det måste ha börjat på 90-talet. Oskyldigt trängde de in ett par pölsemannenvagnar här och var på stan utan att någon protesterade.

Och efter korvscamen så har sverige legat öppet som en buffélunch för danskarna och nu härjar de fritt. Dansk design, bah! Bo Concept, Bolagret och Kvik har tagit sig in i våra hem och sedan släppte de Netto på oss. De mest efterblivna av oss gick på det. Med Netto har de tagit makten över våra plånkor och vi fattar inte att vi stärker den danska kronan för varje burk lågprismajs vi hadlar hos de jävlarna.

Och så Jensens Böfhus. Med prisvärda och populära böffar tar de kontroll över våra matvanor. De har tillochmed snirklat in en egen line med böffar, sås och coleslaw på Hemköp. Det är fasansfullt förnedrande.

Vi har alltid överskattat oss själva - vi svenskar - trott att vi är all that.

När ryssen dundrade på kring finska gränsen fick de se hur jävla hård man blir av att bada bastu och dricka dunkvis med hembränt varje dag.

Finnarna stod pall mot rysk pansar. Vi blev blidkade med ett parti röd korv. Det är riktigt pinsamt. Vi är så satans lättlurade här i svedala.

onsdag, oktober 04, 2006

Konsumentmakt - inte bara i drömmen (längre)

Jag var på Bolagret igår. En inredningsbutik med jäkligt sjyssta grejer till billig prislapp. Det är bara en sak. Det är danskt, vilket innebär att det (inte) fungerar på ett klassiskt danskt sätt och att det känns danskt ner på partikelnivå.

Anledningen att jag besökte butiken var att jag beställt en soffa där för exakt en månad sedan. Nu har jag mätt lite och fick härom dagen panik när jag insåg att den är i längsta laget. Det var 3-sitsmodellen jag hade beställt och jag kände att jag verkligen borde byta mot den lite mindre 2,5-sitsarn.

Glatt kutade jag in. Jag hade ringt och förvarnat så de visste att jag skulle komma in och strula till deras stenålderssystem en aning, vilken dag som helst, men av kassörskans blick att döma anade de nog inte hur snart. Jag förklarade med min trevligaste röst både problemet och min eminenta lösning. Jag ville helt enkelt byta soffan innan jag fått den mot en annan soffa. Något som skulle komma att bli en s.k. "brainmelter" för de små pågarna & pigorna.

Utan att lyssna klart bröt hon in och sa snabbare än en bensinbrand att det tydligt står i deras villkor att öppet köp inte gäller på beställningsvaror (vilket är jävligt skärpt av dem eftersom hela deras koncept bygger på just beställingsvaror). Lika trevligt replikerar jag att det gör inget för jag har bara tänkt utnyttja bytesrätten.

Jag vill försöka lösa det snyggt även om jag av erfarenhet vet att när man har med danskar att göra så finns det inte ens hopp om smidighet att göra från början.

"Det går inte säger hon då."

Och där tog mikes trevliga ton slut och blev myndig. Vad fan trodde hon egentligen. Att Bolagret har någon form av ambasadstatus. Svenska lagar gäller väl även för danska bolag som verkar i Sverige. Jag började ana att det skulle ta tjockt med tid.

"Har du hört talas om konsumentköplagen", frågade jag bryskt.

Hon tittar på sin boss som nickar och säger att man faktiskt får byta. Gött tänker jag och sedan inleds en mycket lång och krånglig process som upptar en anstälds fulla tid i 40 minuter samt hennes chef i uppskattningsvis lite mer än hälften.

Det ska ringas till danmark, till centrallager, till huvudkontor och ja, hon ringer nog runt till varenda jävel i koncernen. De har aldrig varit med om något liknande. Jag får tillfälle att åtnjuta känslan av att vara unik. Mumma. Jag spankulerar omkring inne i butiken och tittar på kuddar och lampor. Ska det va så ska det va.

Till slut har hon alla papper på bordet. Bokstavligt talat. För Bolagret arbetar inte med riktiga datorsystem. De kör den gamla sköna draeng-metoden - papper och pärm. Hon frågar efter mitt kort så att hon kan överföra mellanskillnaden till mitt kort.

DÅ... flikar jag in en fråga om den lilla soffans sittyta. Lånar ett måttband och går och mäter. Jag får beslutsågest. Kanske att den lilla är för liten ändå. Då är det bättre med en för stor. Inget är värre än en sniket tilltagen soffa. Inget!

Jag säger att jag måste fundera. Nu har det gått ungefär 40 minuter. Jag mäter igen och tar sedan det mycket oväntade beslutet att skita i att soffbytet. Tjejen i kassan bara tittar på mig som att jag just dragit ett bajsskämt. Istället köper jag till hemleverans på åbäket och börjar nöjt fantisera om möjligheterna att få hem soffjäveln innan helgen.

Tjejen verkar sur. Inte konstigt. Jag har just slösat bort massor av hennes tid för att nå samma resultat som jag hade i utgångsläget.

"Haha... ja det var då en jävla resa det här, gött jobbat", sa jag übermuntert. Ingen respons.

I rulltrappan ner önskade jag dem en trevlig kväll och jag tyckte faktiskt mig kunna skönja ett leende någonstans.

Resten av kvällen var räddad för min del. Jag kände att jag nästan fick en kick av min konsumentmakt. Att det var skönt som fan att vara på rätt sida för en gång skull när det strular. Nu planerar jag att utföra liknande operationer mot andra affärsrörelser, myndigheter och i situationer där man vanligtvis brukar tillskrva sig epitetet "den lilla människan".

Tid för hämnd... ohh yeah baby... det ligger rätt på tungan känner jag.

måndag, oktober 02, 2006

Efterlyst

Kollar just på Efterlyst i trean. De visade precis ett inslag om den beryktade "Nekrofilen från Västmanland" (charmigt nick må jag säga).

Fan, jag satte i halsen... den killen är vad man brukar kalla "one sick puppy".

Över och ut.

söndag, oktober 01, 2006

Söndagens eldprov - "Operation Backaplan"

En del sover ut på vilodagen. Andra utsätter sig (mer eller mindre) frivilligt för eldprov.

Få saker är så oavslappnade som när ens unge gallskriker och man befinner sig i en folkmassa. När ens unge gör just det och folkmassan består av en massa fynd-svin på en stormarknad för hemelektronik, ja då är man nära hades. När så alla kriterier är uppfyllda och stormarknadens geografiska position är "417 05 - Backaplan"... Ja gott folk, då ÄR man mitt i det brinnande helvetet.

Idag åkte vi till den mest dystra platsen i Göteborg för att kolla på en plattis till D. Det är något otäckt över ställen som Siba och El-Giganten. Jag får för mig att jag befinner mig i en postapokalyptisk zon. Vår världs yttersta slutskede.

Folk är som förrykta. Tunnelseende plöjer de lystet fram längs gångarna. Flytta dig eller dö lyder det tysta budskapet. Rädda sig den som kan för inget, INGET, får stå ivägen för ett skönt fyndpris på plasma och dussinpartier av hembioanläggningar. Det är otäckt att se hur effektivt människor avhumaniseras så fort de kommer innanför skjutdörrarna. Där inne råder det närmsta vi kan komma anarki i ett annars så ordnat samhälle.

Vi spankulerar runt ganska lugnt och tittar på spektaklet. D frågar efter hjälp och just då, just där bestämmer sig juniorette för att riva upp helvetet.

En enda sak kan desarmera henne när hon väl lagt till med det humöret. Nappen. Och den hade vi glömt hemma. Jag greps av panik. Hon skrek som en stucken gris och jag kände hur horder av fyndmongon tittade med sitt brinnande hat mot mig. De lät mig förstå att det är svårt att göra prisjämförelser när en mistlur ersätter den annars så förföriska muzaken. I know.

Som en marathon-kenyan sprang jag med Juniorette i vagnen runt kvarteret till ett av de mest tragiska affärskomplexen denna jord har skådat. Coop - Backaplan. Vi låg som streck i luften. Tiden är knapp. Måste ha en napp fort som fan.

Alldeles innanför dörrarna möts jag av en hägring. "Happyland" - en barnaffär. Det är för bra för att vara sant. Jag måste sett vild ut för tjejen i kassan kom fram innan jag hunnit in och frågade med uppspärrade ögon om jag behövde hjälp.

"NAPPAR", skriker jag "var har ni nappar, jag måste ha en napp fort".

Tjejen fnissar och pekar mot en hylla längre bort. Jag rusar fram och rycker till mig ett paket. Betalar stressat och sliter upp paketet i affären så att napparna yr som konfetti.

Juniorette var så tagen av situationen att hon hade börjat flabba åt sin papphammar-pappa mitt i alltihopa. Neutralisering slutförd.

Vi återvände till materialismens högborg och beslutade att ta Siba när vi ändå var där.

På Siba hade de lyckats kamouflera apokalypskänslan lite bättre. Istället fick vi hjälp av en grovt dryg försäljare. Den äldsta de har. Han verkade inte vilja sälja någonting till oss överhuvudtaget. Han svarade suckande på våra frågor och använde en rakt igenom nedsättande ton. Verkade nästan irriterad för att vi frågade saker.

Jag kände hur jag hatade honom. Jag fick en plötslig och intensiv vilja att straffsparka säljsvinet i skrevet, så hårt att han skulle bli tvungen att leta upp sina kulor någonstans i sitt lönnfeta bukparti. Kanske bjuda på ett hårt njurslag med tillhörande uppercut
eller minst brotta ner honom mot mattan och välta "Fabbes" tyngsta bakprojektions-tv över honom.

Jag blir våldsam i sinnet när jag blir förödmjukad av ett sånt svin.

Till slut lyckades vi slutföra uppdraget med en förhållandevis trevlig försäljare... Alla var i upplösningstillstånd. Jag konstaterade att det var väldigt skönt att komma därifrån, men även att humöret skulle vara rökt för resten av dagen.

Det kostar dyrt på psyket att ta en spontan söndagsrepa i helvetet.

fredag, september 29, 2006

Lock up your daughter, kill your son...

'cause Mike is coming to town... brukar det ju heta.

Idag är det min dag. Det är Mikael-dagen enligt almanackan. Mycket speciellt må jag säga. En hel dag i sitt eget namn... och i Mikaelas som inte é så dum hon heller;)

Men hur hanterar man en sådan högtid?

Man får väl passa på antar jag. Föna frillan, dressa om till skräddarsytt, catera in lite kanapeér och snittar och sabrera champagnen. Ställa till med ett galet baluns, kanske chartra en helikopter och åka till en ostronbar och starta matkrig.

När det är Mikael-dagen är det faktiskt årets mest förträffliga tillfälle att dundra på utav bara fan. Bränna alla pengar - bränna alla skepp. Vara ett härligt pundhuvud för en stund.

För imorgon är det bara en vanlig dag igen - en vanlig tråkig.

Bara ett problem... hmmm... pengarna!

tisdag, september 26, 2006

Bara ett av alla as i mängden

Vad är grejen med spårvagnschaffisar egentligen?

Imorse hände något som har hänt så många gånger förut och som kommer att hända igen och igen och... ja, ni fattar. Jag kom gående mot spårvagnshållplatsen och ser 9:an komma. Jag bedömer att avståndet är något för långt så jag börjar småspringa och hinner fram. Trodde jag.

Precis när jag är framme stängs dörrarna vid föraren. Jag trycker på knappen. Inget. tittar på föraren och får ögonkontakt. Inget. Han har inget där. Jag rycker på axlarna och tecknar att jag vill att han ska öppna dörrarna. Ingen reaktion. Istället trycker han plattan i botten och rusar iväg. Ett sånt jävla AS!

Det hade tagit honom fem sekunder att öppna dörren och gjort en god samarittjänst för en medmänniska (mig). Men det fanns aldrig med på kartan.

Kvar står jag på hållplatsen och känner mig förnedrad. Folk tittar. Ett par unga flickor skrattar. Troligen åt mig. Kanske åt själva situationen. De skrattade helt säkert inte MED mig för jag hade jävligt lätt att hålla mig för flabb just då.

Helt ärligt började jag fantisera om att ta en taxi till Järntorget, fort som fan, och där möta upp den lille fascisten. Jag skulle slita ut honom från sin lilla sura förarhytt och ge honom ett hederligt kok stryk. Inför alla andra chaufförer. Jag skulle vara väldigt tydlig med att göra mig förstådd så att fattar vad det gör med hjärnan hos en helt vanlig svensson att bli så utstuderat pissad på.

Kalla mig gärna pro-aktiv.

Varför håller de på och svinar så. Vill de bli hatade/föraktade. Kanske hatar sde själva världen och livet så mycket att de bestämt sig för att göra sitt värsta för att fucka till det för alla som vill åka med. Det är nåt som luktar fisk och jag har fått nog.

Jag dömer ut hela yrkeskåren.

Det har hänt för många gånger för att att vara en tillfällighet. Det måste vara om inte ett krav, så ialla fall en fördel, att vara helt blästrad i skallen när man vill bli ratta en spårvagn.

Åhh... inte ett spår av mänsklighet - You're hired!!

söndag, september 24, 2006

Zeb Macahan

Varje söndag kl. 15 bjuder kanal 6 på nostalgifrossa i form av familjen Macahan. Idag är inget undantag.

Trots att trean visat serien varenda sommar så länge jag kan minnas blir jag altid lika trollbunden. Jag nynnar med i signaturmelodin, tittar med fuktig blick på tant Molly, tycker synd om lille Josh och fattar fortfarande inte dealen med Luke. Inte egentligen.

När jag var liten lekte vi alltid familjen Machahan [masa-han]. Min kompis som bestämde ville alltid vara Luke. Jag skattade min smala lycka för att han inte fattade bättre. Att Zeb var bäst. So what att Luke var poppis hos damerna, han hade ändå aldrig en challe mot Vargtass och Vargtass var ju dessutom polare med Zeb.

Brorsan fick alltid vara Josh, vilket innebara att han alltid fick stanna hemma när vi hårda "män" var ute på äventyr (jag tror brorsan fortfarande hatar Josh, fast vi har båda konstaterat att han hade mäktiga polisonger).

Jag kan fortfarande få gåshud så fort Zeb kommer i bild. Ingen annan man genom historien har med värdighet, utan att bli stämplad som ett råskruvat pervo, kunnat klä sig i brun hud med fransar. Inte heller är det lätt att hålla upp en Bowiekniv och få det att te sig lika normalt som att det vore en kopp kaffe. Man vet att det ligger ruff i luften.

I teorin är det väldigt lustigt att man redan som tioårig pojkvasker närde en dröm om att en dag bli en ledbruten, skitsur gubbjävel som ser ut att ha fått uppleva minst två milleniumkiften. Men varje söndag kl 15 går det upp för en.

Visst, han stapplar runt som att han just blivit påkörd av ett godståg. Han ser ungefär lika pigg ut som Ötzi Alpmannen. Men han är alltid livsfarlig. Redo att dra blankstår och fnysa bakom sin mördarmustasch. Zeb talar alltid med sammanbitna tänder och levererar oneliners som får Dirty Harry att lukta mjukglass. Det är ett konststycke bara det. Zeb är hårdheten personifierad. Han är P:et i "pondus".

Vem förstår inte det bekväma i att vara en snubbe som ingen jävlas med. En person självaste döden darrar inför att hämta.

Köttbandsåg

Igår fick jag en länk skickad till mig på mail. En blocketannons. Ett slags hett tips.

Givetvis blev jag väldigt glad för länken eftersom jag varit ute efter en just sådan pjäs till mitt källarförråd. Bra pris och mycket kringutrustning på köpet. Extra sågband och såna smutta grejer. Vem vill INTE ha en sådan liksom?

Samtidigt är det inte utan att jag börjar undra vad för signaler jag sänder ut.

Om jag skulle be slumpvis utvalda personer i min omgivning att karaktärsbeskriva mig. Hur många skulle då beskriva mig som "en kille som verkar digga att såga i kött".

Klädsamt.

lördag, september 23, 2006

Dubbelpek - en svår konst

Saddam - kungen av hårdrockspekning.

Jag har tidigare korat honom till världens hårdaste pekare men vill belysa det hela lite extra med att visa ett potpurri av råhårda pek från the man.



Det senaste året har vi fått bevittna den gamle irakiske bad mutha-diktatorn härja vilt i rättegångssalen. Han är trotsig som en treåring och har provat alltifrån inverterade pekningar, mejselpeket (när man börjar med handryggen ner och liksom skruvmejslar) till världens hårdaste hårdrocksåpekning (tidigare publicerad).

För inte särskilt längesedan höll jag dock på att ramla av soffan när jag såg honom på tv prova nåt jag bara sett på en konsertvideo med Manowar innan. Dubbelpek eller "Doppelzeigen" som det heter i ursprungslandet Tyskland. En riktig bubblare i peksammanhang skulle man kunna säga.

Dubbelpeket är så jäääävla hårt. Ruggigt effektfullt också.


Om en lyckad hårdrockspekning är podus måste en lyckad dubbelpekning vara iklass med att uppnå nirvana i pekningarnas värld. Se och och bedöm själva.

I rest my case.

torsdag, september 21, 2006

Unika partiet

Jag hade tänkt hålla käften om det mest efterblivna försöket till partibildande i världens historia. Men det går bara inte.

Först när det snackades om Unika partiet och att Linda Rosing skulle bli partiledare höll jag på att sätta i halsen. Så började det ryktas om att Strix skulle köpa rättigheterna och göra en dokuvariant av Lindas väg till riksdagen. Då började jag fatta... det kändes faktiskt helt unikt att BB-Linda skulle ge sig in i politiken. Unikt för sverige. Inget annat land skulle låta det ske.

App, app, app... kom inte och säg att Italien skulle toppa med att Ilona Staller a.k.a. "La Cicciolina" hamnade i det italienska parlamentet. Det ligger mer värdighet i varenda sekund hardcore-porr som Cicciolina har spelat in än Rosing någonsin kommer att lyckas rädda åt sig själv. För säga vad man vill om Cicciolina men hon framstår närmast som ett geni bredvid Faddes "rack".

Nu i efterhand visade det sig att all medial bevakning i form av kvällspresslöp och tv-tid skördat frukt och varit väl värt mödan. Partiets frontfigur/maskot säger att hon är nöjd (källa: aftonbladet.se såklart). Fler än 200 personer hade lagt sina röster på Unika partiet. Wow!

Alltså det måste vara ett skämt. Hur man lyckas floppa riktigt så grovt, trots den vansinniga mängd PR de fått är ett mysterium. Och faktiskt helt jävla unikt. Alltså, bara organisationen bakom partiet och med "nära och kära" borde uppgå till 100 pers.

Jag tror fanimej på riktigt att precis vem som helst hade kunnat starta ett parti helt utan marknadsföring och rodda ihop mer än dem.

Snälla Linda - gör världen en tjänst - lämna in din ansökan om att bli omyndigförklarad NU!

måndag, september 18, 2006

Aldrig mer La Gondola

På avenyn ligger en "skönt" tacky restaurang som heter La Gondola. Fy fan!

Idag gick vi dit för att äta oxfilé med murkelsås. Borgarlunch var det någon som sa. Låter fint på pappret. Men jag sitter nu och retar kräkreflexerna med att tänka mig tillbaka ett par timmar i tiden.

När man kommer in på La Gondola så tror man att någon jävel bärgat inredningen från Bar Lido på Stena Lines färja "Jutlantica" och tryckt in rubbet i en avenylokal. Stället har mörkröda bås med säten vars textil känns lite mer än väl använda, lågt monterat koppartak med infällda spotlights och ganska dryg personal. So far so good! Det är kul på ett väldigt skruvat sätt att gå på sunkiga hak och inmundiga sin lunchmat.

Men idag var det allt annat än kul. När jag smakade på första oxfilebiten tyckte jag att fan det smakar sådär va. Potatisen dröp och la sig som en stelnad vaxpöl i magsäckens nedre regioner. Kloggade igen. När det var dags att prova bit två höll jag på att ramla ur båset. Det smakade som en stia luktar, eller tänk er att man är riktigt förkyld och har dämpad smakförmåga och tänk stia. Så smakade det. Direkt ur gristråget.

De andra sa att deras mat var kass men INTE smakade stia. Jag vet ju inte vilka preferenser de har på lunchmat men det är knappast helt omöjligt att jag var den ende som hade oturen att få sämsta biten. Jag blev arg inombords och R skrattade rått. Han sa att jag troligen skulle komma få "skrika" ut den på kontorets vattenklosett senare idag.

Jag var smart - jag dödade "det dåliga" med en dubbel espresso. Pro aktivt värre Mikael.

söndag, september 17, 2006

Bark at the moon

Igår när jag kom gående på Värmlandsgatan höll jag på att bli påkörd av en platinablonderad 43-årig gubbjävel med ishockeyfrisyr, örhänge och Oakley-brillor. Han var solariebränd in till läder och kom fräsande i sin nedcabbade Pontiac Firebird som att han ägde världen.

I stereon spelade han Ozzy Osbournes - "Bark at the moon". Jag blev förbannad. Jag ville sätta fram en nyckel och ge honom ett skönt lackjobb. Inte för att han höll på att plöja ner mig, utan för att han spelade "Bark at the moon".

Det är precis såna as som han som förstört en hel musikgenre. Eller kanske inte förstört men åtminstone smutsat ner den. Befläckat. Fy fan.

Ser man ut som "Arvingarnas" farsa ska man inte låtsasdigga Ozzy och åka sportbil.

Det är bara så fel.

lördag, september 16, 2006

Världens kanske viktigaste blogg

Jag kan inte hålla detta tips från allmänheten längre. Under cover har initiativtagaren MT byggt ett nätverk av hängivna bøf-anhängare och startat en blogg. Den är ganska nischad skulle man kunna säga utan att överdriva allt för kraftigt.

Vi har de senaste veckorna ätit en jävla massa bøf för den goda sakens skull. Vi snackar gemenskap och lojalitet. Starkare än mc-gängens.

Syfte: Att hjälpa Jensens Bøfhus i Gbg att bli bättre.

jensensbofhusgbg.blogspot.com

Läs och begrunda.

torsdag, september 14, 2006

Pointing School of Castro


"En frän kepa räcker räcker långt men knappast hela vägen", brukar det ju heta.

När man ser Fidel Castro på bild idag är det jävligt lätt att tro att han föddes tuff och galen (ja kanske inte idag men de senaste åren). Men så är alltså icke fallet. Även den hårde kubandåren har en gång varit ett blåbär i pekningssammanhang.

Det kan vara svårt att förstå när man ser hans skabbiga skägg och vansinnet i hans uppsyn. Jag brukar tänka att hade han haft tillgång till den röda knappen så hade han spontantryckt på den för längesedan. Jag tror det är kakin som gör det. Fidel har precis som sion kollega Kim "Kimpa" Jong Il har en nästan pervers buff för kaki och uniformt mode.

Innan jag började gräva i det här med diktatorers pekposer tyckte jag att Fidel var en kille som tydligt signalerade "Kom an då... jag skiter i allt". Men faktum är att det inte var särskilt längesedan han var en novis. Ett skrämt litet lamm i en djungel av hårda pekare.

Visst kunde han peka, visst kunde han tyrranniskt dominera ett folk och hålla dem kort. Men han kunde inte peka med stil. Det är en jävla skillnad.



Det är viktigt att förstå essensen av en äkta hårdrockspekning. Själva definitionen av en "äkta" är: Den skall vara en förlängning av blicken.

Först och främst, pondusfingret. Gärna spikrakt (som en tajt rullad feting ex. "Cohiba") men har man cojones nog kan krökt vara ett effektfullt och överraskande alternativ. Det samma gäller armen. Helst spikrak men är man duktig kan man komma undan med lätt böjd. Utsträckt ska den iallafall vara på ett eller annat sätt, något herr Castro verkade har svårt att fatta i början av sin karriär.

Han höll på att trixa och bända men var så ofokuserad att Idi Amin vid upprepade tillfällen sägs ha hotat honom med bonk. Och då är Idi Amin inte på långa vägar ett föredöme när det kommer till pekning.



Vidare är ett bistert ansiktsuttryck att föredra. Inte många kommer undan om de signalerar ett flabbigt intryck. Stalin kunde ofta vara lite flabbig men face it - Josef var ingalunda en kille man tillrättavisade.

Gnska snabbt lyckades Fidel öva upp och lägga till med sitt klassiska och numera patenterade "I-will-punk-you-up-real-bad-ansiktsuttryck". Det blev nyckeln till framgång. Mentalpatientblicken hade han per default så hälften var ju nästan vunnet från början.

Castro experimenterade vilt i olika forum och med olika former. Det sägs t.ex. vara Castro som ligger bakom den väldigt populära inverterade pekningen (d.v.s. med handryggen nedåt. Se bilden ovan till höger). Han har blivit en slags trendsättare i diktatorbranschen och särskilt Saddam har anammat flera av Fidels kommytrix. Bytet från irakisk mustasch till skägg ska tydligen inte ha varit en slump.

Så en dag fick han plötsligt till den kan man säga. Sådär perfekt småkrökt hållningen, distinkt fingerriktning och ett ansiktsuttryck som signalerar "nu jävlar blir det åka av". Perfektion, precis som det ska vara.


onsdag, september 13, 2006

Alkopreventiv humor

Läste i Metro nu på morgonen att MHF inte längre tycker att den nuvarande alkolåsleverantören "Fox-Guard" känns heltajt. Det finns tydligen en säkerhetslucka.

Det roliga i hela historien är själva namnet på produkten. Fox-Guard. Det är inte bara roligt, det är vansinnigt roligt. Jag skulle velat vara med på deras spånmöte när de bestämde namnet.

"Vad ska vi kalla den här blåsutrustningen som ska hindra de där satans spriträvarna från att ratta ut bland gator och folk... hmm, vad tror ni om Fox-Guard?"

Humor det är humor det är humor...

tisdag, september 12, 2006

Tema hårdrockspekning

Det hela sägs ha börjat när kejsare Augustus c:a 27 f.Kr. gjorde en vad vi idag kallar trevare.

Han hade tagit på sig att dominera romarriket och precis som varje fotbollsspelare vet vikten av en fet målgest så visste Augustus att han behövde sticka ut och varumärkesskydda en pose.

Så vad gör en kille med skolgossefrisyr, som gillar att svepa runt i lakan och klä sig i kroppstajta läderrustningar som idag endast kan skådas på de mest obskyra fetishklubbar, om han trots allt sitter och trycker på världens maffigaste våldsmonopol.

Han provade sitt wildcard - "peket" (idag mer känd som hårdrockspekning) - med stor fingertoppskänsla skulle det visa sig. Peket är känd som den kanske mäktigaste av alla dominansmarkeringar. Genom tiderna har den förfinats, utvecklats och det senaste århundradet genomlevt en smärre inflation som gjort den till lite av en "public domain-pose" bland diktatorer och andra hårda as.

Få lyckas fullt ut med konsten. Oftast stannar det just vid en vanlig brysk pekning. Nothin' fancy 'bout that.

Vi ska framöver utröna lite mysterier och presentera lite fakta kring vilka som lyckats och vilka som försökt men inte nått tredje basen så att säga.

söndag, september 10, 2006

Äntligen

Årets julklapp är här!

Jag som trodde att det var platt-tv som gällde i år. Ända till en kollega skickade en länk till Otto Bock. Sweet som fan. Titeln säger: "Otto Bock Has You Covered". Det låter lovande.

Överst på önskelistan »

lördag, september 09, 2006

Grillat är godast



Ibland blir jag så stolt över hur avancerad den mänskliga hjärnan är konstruerad. Kreativitet. Det är så vackert... eller också inte.

Jag undrar hur roliga på en skala personen kände sig när han/hon (troligen han) kom på detta fantastiska och smakfulla grilltillbehöret. Tacky är bara förnamnet. Jag skulle tippa att det är samma mongo som kom på vinställ för bag in box.

Hur belönar man en sådan brilljant hjärna egentligen. Nackskott kanske.

Fast när jag tänker efter hade det varit rätt kul om IKEA grillade sin femkronorskorv så. Då hade det varit IKEA-dag varje dag.

torsdag, september 07, 2006

Jag tog fajten

...och jag vann!

Vilken kväll. Jag har varit på pisshumör sedan jag kom hem.

Idag när jag var påväg hem skulle jag köpa lite thai-krubb to go. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som borde avlöpa utan större motgångar. Kan man tycka, sa jag.

Jag kom in och gjorde min enkla beställning som landade på hundratio riksdaler. Jag frågade om han tog kort. Det gjorde han men att det kostar en femma. Aha, tänkte jag, en gammal hederlig smygockrare och som topping på korven - thailändsk sådan.

Jag har länge närt ett förakt för att inte säga hat mot omotiverade kortavgifter och krögares små finurliga sätt att skinna sina kunder på lite mer deg. As! Må de brinna hårt i helvetet en dag.

Men jag har vant mig och jag har mot min vilja "accepterat" det faktum att trots att jag som konsument hjälper affärsidkare att slippa dyr hantering av kontanta ekonomiska medel ska straffas.

Det som dock skiljde ut dagens incident var att jag hade handlat för över en hundring och jag har aldrig behövet betala kortavgift när jag uppnått dubbelnolla. Så jag frågade i lugn ton om han skulle ta ut kortavgift trots att jag slösade bort över en hunka hos honom.

"Jajjemen", svarade det jävla aset då.

Han hade en vidrig översittarton som fick mig att vilja grabba tag i ett paket nudlar och smacka det med all fysisk kraft mina tunna armar kan uppbåda, rakt i ansiktet på den lille jäveln. Jag sa att jag aldrig hört nåt liknande och frågade om kortavgiften skulle tas ut om jag hypotetiskt sett handlade för tusen spänn. Det skulle den.

Det är skandal. Det är en ekonomisk rövpullning och jag tror att det ligger tjockt med dålig karma för Phons Thaikök för det.

Jag gick till banco istället. Stängd. Jag gick till nästa. Stängd. Jag gick till "Baloo's Livs". Där lukade det mänsklig avföring på mejeriavdelningen vilket sällan är ett bra tecken för en livsmedelsbutiks näringsidkande. Dessutom ger de inte ut cash när man handlar på kort. Dock tog de ut fem kronor i kortavgift eftersom jag bara handlade blåbärssoppa för femton spänn. Ironiskt.

Mitt kortavgiftskonto var fett övertrasserat och jag kände hur förbannad jag började bli. Det spände i huden. Förbannade medeltidsfasoner. Jag kände ett stort begär att förinta all tillstymmelse till affärsverksamhet från torget. Chapmans torg får ju nästan "Backaplan" att framstå som ett fullstädigt socialt funkis och belevat köpmecka. Allt pekade mot att grov ekonomisk förnedring stod för dörren.

"Så fan heller att han ska få ta kortavgift av mig", tänkte jag och gick i taktfast marsch in hos mister thaimat för att ta fajten.

När jag kom fram till kassan flinade den utsugaren från fjärran östern fryntligt mot mig. Jag sa direkt att jag vägrar betala kortavgiften. Han sa att den var jag tvungen att betala, annars var jag välkommen att gå till bankomaten. Jag sa att jag givetvis hade gjort det men att de var stängda. "Så synd", sa han menlöst. Jag mistänker att någon har behandlat honom styggt och att han tänker låta resten av samhällets medborgare smaka payback utan pardon. Han har attitydsproblem den killen.

Jag sa att antingen låter han mig slippa den där kortavgiten eller så går jag utan maten. Han sa att så kunde jag inte göra - för jag hade redan beställt. Wow. Jag hade redan beställt. Bra argument. Jag suckade en dödssuck och sa att jag menade det, att jag går om han tänker ta ut kortavgift trots att jag handlat för över hundra pix. Jag sa att jag tyckte det hela var barockt.

Jag slapp. Så jävla sweet. jag var nöjd med mig själv för att jag väntade med att jiddra tills det var dags att betala för maten. Annars hade han helt säkert haft en oll-fest (ollat) på mina äggnudlar - utav bara fan.

Sur var han och sa att jag inte behövde komma tillbaka. Jag sa att han knappast behöver oroa sig för det. Det är synd, för hur fuckad den där thaikillen än må vara i pallet så fräser de nudlar och pananggrytor bäst i stan.

Antingen är det Bøf 4-ever... eller så skickar jag en bulvan.

BØF! - inget annat

Jag har fått en lättare uppläxning... tja, tillsägelse med strängt tonläge om att jag stavat fel. BØF ska skrivas versalt. Inte gement. Det är tydligen att vanhelga Böffen. BØF följt av ETT utropstecken, enkla men väldigt stränga guidelines rörande rubriksättning i böffsammanhang.

Det är lätt euforisk stämning på kontoret idag. R har bokat bord på böffen. Han bokade bord 807 med svensk flagga och Servitrisen Ebba som "extra tillval/speciella önskemål".

M gav mig nyss instruktioner gällande övergång från böf-prospect till fullvärdig "böffer". Tre besök varav minst två besök på en arbetsvecka. Fair deal. Jag har just signat upp mig på böf-runda två. Spänning.

Jag var såpass till den milda grad nöjd med mitt första böf-besök att jag tog i med stora ord. Att böf verkar vara upprinnelsen till en livsstil, ungefär som hippierörelsen eller den organiserade mc-kriminaliteten. R tyckte att jag skulle vänta med det uttalandet till jag fått känna på deras grovt dåliga service.

Den som böffar får se.

En ny tid

Idag bröt jag ett väldigt gammalt levnadsmönster. Jag köpte månadskort så att jag på laglig väg kan börja ta del av den fantastiska kollektivtrafiken. Det är ett stort steg för en Mikael och en jävligt stor dag för Västtrafik.

Jag har ju utvecklat ett nästintill vattentätt system som gjort att jag inte behövt betala annat än i extremfall de senaste fyra åren... det har varit sweet, men nu sällar jag mig till den betalande skaran.

Fan det känns sådär mysigt och småborgerligt.

onsdag, september 06, 2006

Bøf

Idag fick jag följa med en specialsammansatt och fritt agerande cell av företaget till Jensens Bøfhus a.k.a. "Bøffen".

Det har rått en extrem hype kring Bøffen men jag har inte förrän idag lyckats få ackreditering till Bøf-gängets slutna cirkel. Mycket glad är statusen nu. R & M ledde hela expeditionen kan man säga. R i form av projektledare och M som expertrådgivare. Tur de var med. Jag höll på att straffa ut mig själv genom att köpa läsk till och välja medium som grillval. Jävla nybörjarmisstag.

Att välja Bøffen är en form av extrem paradox som bygger på elementen njutning och smärta. Njutningen skulle kunna definieras i en något högre kvalitetsnivå på stekt kött till rimligt pris och smärtan är den enligt rykte provocerande låg servicenivån. Idag överträffade Bøffen dock sig själv. M:s egna ord är att det kan ha varit den bästa Bøf-upplevelsen hittills och R pratade om att det kanske vore klokt att införa en "Bøf-paus" för att det skulle bli svårt för Bøffen att toppa dagens upplevelse avseende både produkt- och servicekvalitet.

Det jag gillade allra mest med dagens Bøf var att lokalen är en gammal arbetsförmedling. Det känns skönt bara det, att veta att socialdemokratins största misstag (en organisation full va köttskallar) fått ge vika för ett kötthak.

Jag spårade ur en sväng och tänkte att köttet de serverar består av gamla arbetsförmedlare men jag insåg snabbt att det var för hög kvalité för att det faktiskt skulle vara rimligt. Mört och fint. Inte ett spår av den DDR-ångest en arbetsförmedlarjävel genomsyras av.

tisdag, september 05, 2006

Lapsang Souchong

Jag har svårt att förhålla mig till människor som säger att de gillar Lapsang Souchong och menar det. Det är bara så...

Konstigt.

måndag, september 04, 2006

Halv stång

Jaha. Nu är han död. Krokodiljägarn.

Det känns lite vemodigt för jag verkligen gillade honom för tio år sedan. Samtidigt kände jag att "Fan vad tid det tog". Han lekte ju med oddsen lite väl mycket kan man tycka.

Jag minns scener när idioten paddlade i träskmarker mitt i natten med pannlampa och hoppar i och börjar brottas med en krokodil. En annan gång åkte han längs dingostaketen hängande utanpå sin Jeep och får syn på en "Brown snake" vilken han slänger sig över staketet efter och landar på. Ormen lackar ur som fan och börjar hugga helt galet. Steve blev bara lätt upphetsad.

Jag älskade hur kåt han lät när han såg de största ormarna, de farligaste spindlarna och enb massa annan skit. Han fullkomligt älskade att berätta hur farligt allting var och hur snabbt han skulle dö om han blev drabbad.

Killen som gett kakishorts och McGyverfrilla ett ansikte ända in en bit i det nya millenniet har pushat gränsen såpass till den milda grad att Göran Kropp skulle framstå som en mamas-boy om han var i livet.

Ironiskt nog var det ingen feting-alligator som tog livet av honom, ingen varan som bet strupen av honom och ingen kobra som pumpade in gift så att han sprack. Det var en stingrocka som stack honom. Visst, de är inte att leka med de heller men fan.

Jag hade nog hoppats att det åtminstone skulle vara en fet jävla vithaj som klippte skallen av honom och toh honom till dödsriket. Det hade varit mer värdigt Steve.

torsdag, augusti 31, 2006

Kulpop är inget kul alls

Helt ärligt!

Jag trodde verkligen att den mänskliga faktorn hade lyckats nå sin absoluta topp när det kommer till utvecklingsstörd musik genom Basshunters - "Boten Anna". Ända tills idag.

Efter att vi fikat på eftermiddagen frågade R vad jag var sugen på att lyssna på för musik och trots att jag vet att killen sitter och trycker på det storslagna soundtracket till "Karate Kid" ville jag gärna se vad han hade att erbjuda utöver det.

Och vad skådar mitt norra öga!

Jag ser namnet Jimmy Nordin. Det klingar bekant. Kulstötar-bekant. Komafylle-bekant.

Lätt upphetsat frågar jag om det är vad jag tror att det är. R flinar sitt välkända och hemlighetsfulla saddoflin. Min puls ökar. Jag vet att jag bara är sekunder från att få uppleva något riktigt jävla bisarrt. Jag ska få höra sveriges mest spritglada kulstötare utöva självbefläckelse utöver det vanliga. Det fattar jag, resten är svårt att förklara...

Det finns knappt ord. Smärta räcker inte halvvägs men det är minst sagt smärtsamt att höra Jimmy-boy hämningslöst bete sig så otuktigt mot sig själv. Det är svårt att förbereda sig... nä, jag underdriver. Det är helt jävla omöjligt att förbereda sig.

Först kände jag mig förbannad, men ganska snart insåg jag att något inte är som det ska med "kulpoppar'n". jag blev modstulen och rent av deppig. Musiken i sig vittnar om att digitala hemmastudios är ett riktigt otyg som borde förbjudas - omedelbums. Jag förstod redan innan tio sekunder gått att Jimmy är en av alla dem som aldrig borde släppts lös nära en midi-keyboard och Cubase.

Vem som helst borde inte få skapa musik. Det är lika orimligt som att dunkvis kränga plutonium på 7-eleven. Det fattar nog alla.

Själva musiken är dock inte det värsta. Den är bara första steget i ett fasansfull upptrappning på tre steg.

"Jimpa" är en jävla bit. En riktigt grovis. Knappast en kille jag skulle vilja möta i brottardräkt om man säger så. Därför blev jag mäkta förvånad över det faktum att killen får en kastratsångare att framstå som "mister basröst". Det är andra steget och det var inte utan att jag började fundera på vilka kulor han egentligen använder när han stöter.

Värst är ändå texterna. Allra värst är givetvis den obskyra kombon de tre elementen skapar, men om man bryter ner det i delar, ja då är texterna löken på laxen. De är strarkt provocerande texter. Inte i sitt budskap utan för att de framstår så efterblivna. Man känner sig lurad. Vem sa att den mänskliga hjärnan är den mest avancerade. Han hade fan inte hört Jimmy Nordins vansinniga meningsbyggnader och bonnaläpprim.

Jag hävdar helt uppriktigt, att sätta Jimpa och Basshunter i samma rum med penna och block skulle vara att tigga om en expressbeställd apokalyps. Tillsammans skulle de kunna ställa till med lika mycket stök som när stora mängder materia och antimateria kolliderar.

Glöm kärnvapen, fuck big bang. Vill man förinta mänskligheten en gång för alla är receptet enklare än det till kladdkaka.

Vad sägs om rader som:

"Hjul hjul fantastiska hjul, tomtens släde har fyra små hjul... Hjul hjul fantastiska hjul, fyra små alldeles runda små hjul.

...med uppvärmd glögg i sin hand, skålar tomten som en riktig man"

Eller hans vansinnigt misslyckade rap-flört i låten "Rotationsteknik".

"Rotationsteknik, rotationsteknik - det är min teknik.
Rotationsteknik, rotationsteknik - det är din teknik."

Låten "Guldmedalj" gjorde mig så deppig att jag ville börja lipa. Samtidigt är det så talanglöst att man tappar andan. Killen kan inte mena allvar, eller kan han det? Paradoxalt och förvirrande.

"I München finns nånting som jag vill ha, det är nåt man inte får utan måste ta.
Och jag klarar mig inte en dag utan den, det är nåt man måste se till att få med sig hem...

För utan en guldmedalj runt min hals, är det så svårt att vara glad alls"

Bäst av allt och nu blir det humor (särskilt om man ser det ur senaste EM-perspektiv) är ändå raden

"Jag åker ner till Münhen i Augusti, men ölhallarna får jag allt låta bli."

Ur retrospektiv hade det nog inte varit så dumt om Jimmy tankat in just den låten i sin iPod och kört på repeat för ett par veckor sedan.

Det är omöjligt att förstå vidden av detta om man inte hört låtarna. Samtidigt är det i efterhand en oskuld jag önskar att jag aldrig blivit av med.

tisdag, augusti 29, 2006

Inte ett öga torrt

Svenska kyrkan i Mölndal öppnar ett skönt häng åt alkoholister och andra missbrukare. Inga krav kommer ställas på nykterhet. Alla är välkomna - hög som låg. Det är fint som fan av dem. Jag menar det. Verkligen. Man blir lite glansig i ögonen av sånt.

Ändå kan jag inte låta bli att fantisera om vilka psykadelsika fikasessioner som kommer gå ner på det nya missbrukarfiket. Jag blir faktiskt rätt nyfiken på vad en knivslug blandmissbrukare väljer för "dopp" till kaffet, hur en kille som stuffat sig med roppar och hembränt reagerar på en dubbel espresso och hur "guds armé" tacklar en konfliktsituation när en grupp narkomaner och alkoholister börjar jiddra hätskt om dominoregler.

Jag ser hangemäng utbryta, inredning flyga och total anarki råda. Ett misssbrukarcafé - hur vacker än tanken må vara så är det början till totalt upplösande av samhällsordningen.

Bra eller dåligt, jag väntar otåligt och med spänning.

söndag, augusti 27, 2006

Tack Danmark!

Idag när jag försökte hålla Juniorette på stabilt humör kollade vi på barnprogram. Piggley Wink, Byggare Bob och Noddy. Jag nästan kräks bara jag hör signaturmelodin till de där hjärnblästrarna till barnprogram.

Men så kom jag på genidraget att ändra till danska som språk. Och jävvlar vad roligt det blev på en gång. Det låter fan inte klokt när danskar sjunger barnsånger. Jag till och med flabbade lite när två får från farmen stod och samtalade på danska. Precis så låter det i Roskilde tänkte jag och blev lite glad.

Tack Danmark, idag gjorde ni min dag lite lättare.

Hypokondrikern

Jag har alltid varit hypokondrisk av mig. Jag har fått för mig att jag drabbbats av diverse svåra och mindre svåra krämpor genom åren. Många i min bekantskapskrets talar fortfarande med förtjusning i rösten om när jag blåste ett viktigt möte på jobbet för att jag på lunchen fått för mig att jag var i förstadiet till en allvarlig hjärnhinneinflammation.

När en kollega sa att det kan ta år att komma tillbaka. Om man ens kommer tillbaka. Man kan fastna i femårsstadiet etc. Jag satt på Cityakuten resten av den eftermiddagen och när jag kom därifrån hade jag med mig ett rör Citadon och en uppmaning att gå till en massör.

Jag har lugnat mig de senaste åren och snarare antagit en anti-inställning. Nu är det inget fel på mig förrän jag ser blodet rinna.

Så idag när jag skulle packa upp min bärbara dator kände jag hur det stack till i en fingerled på höger hand. Jag tittade och såg att det var lite blått. Jag började svettas och drog snabbt som satan upp ett scenario, att det var en blodpropp i fingret och att jag var tokrökt. Jag såg framför mig hur de skulle komma att avlägsna fingertoppen eller kanske hela handen i värsta fall. Hypokondrin har återuppstått. Fan vilken ångest.

Jag började söka febrilt efter blodproppssyndrom men kom efter en stund fram till att det troligen "bara" var ett kärl som brustit. Kan bli så ibland. Jag gillar inte att sätta diagnosen "troligen". Jag vill veta på riktigt.

Kroppen är ömtålig. Så mycket som kan hända med ens kropp att jag inte ens orkar tänka på det. Fan vad jag hatar kroppar och deras skit. Generellt alltså.

Det finns ju alltid undantag.

Mardröm

Jag drömde en svettig feberdröm inatt. Den tog musten ur mig. Otäckt som fan.

Jag bodde i en vulgo-etta på Vågmästareplatsen och tillsammans med Ingvar Oldsberg satt jag och skrattade till Stefan & Krister på TV. Jag skrattade lika bullrigt som Martin Timell i "Time Out". Vi satt och åt chips ur en skål och jag lade märke till att jag hade små knubbiga ipren-mannen-fingrar på ena handen. Jag skrek.

Som socker på toppen hade jag klippt mig exakt som Robert Wells och hade en signerad Rhapsody-tisha av densamme på mig.

Nåt är i görningen. Mina drömmar är ute efter att förgöra mig. De tar fram ångesten ur mina mörkaste domäner.

Jag mår fortfarande illa. Jävligt illa.

No comments

Av ren princip uttalar jag mig inte om skjutfesten som gick ner i majorna igår kväll.

fredag, augusti 25, 2006

Framtidens marknadsekonomer

Häromdagen när jag var påväg från Linné till centrum per fot gjorde jag en märklig upptäkt.

Det började utan för sjuelvan på Järntorget. En mycket trasig man frågade mig om jag hade några kronor att avvara. Innan jag ens hade passerat själva torget så hade en kille som varje dag tigger av mig, som om det vore första gången han träffade mig, om jag hade en "fämma" att låna ut. För i helvete, jag träffar honom mer än många av mina närmsta vänner känns det som, kan han inte åtminstone låtsas att han känner igen mig. Han fick inte sin låneansökan beviljad.

Sedan kommer det lustiga i storyn. När jag kommer gående i höjd med domkyrkan står en kvinna med en schäferhund (ponduspoäng) och hänger. När jag passerar så frontar hon mig:

"Dö... har du en tjuga?"

Wow! Verkligen fascinerande att de är så konjunkturkänsliga, pundarna. De är så ytterst medvetna om vart gränserna går för de olika ekonomiska klimatzonerna i stan att de anpassar sina tiggeritariffer helt dynamiskt.

De är så medvetna om att de skulle göra en procentuell förlust i förhållande till den kostsamma centrumnivån, ifall de lyckas tigga av någon ett bidrag och det landar på en "järnfämma". Därför går de ut stenhårt. De satsar allt och låter sitt offer förstå att det skulle vara närmast en kränkning om man luftar på lädret och ger pengar av annat material än krispigt papper. Om jag hade gett henne en tia hade hon ställt till med en scen. om jag gett mindre hade hennes vakthund klippt strupen på mig. Det är helt säkert.

Det förde mina tankar vidare. Hur beter sig "de mindre lyckligt lottade själarna" i Örgryte? Askim? Billdal?

Där springer de bergis runt i kostym med handhållna kortläsare. De tar allt. Visa, Mastercard, American Express och you name it, men skänker du mindre än en hundring så kan du ge dig på att de tar ut en straffavgift på fem kronor.

Jag säger, fuck handels!

De som verkligen fattat det här med marknadsekonomi är de som lever sitt liv längs gator och torg. Framtidens yuppies.

torsdag, augusti 24, 2006

Kredd i efterhand

Igår fick jag ett mail av min gode vän R (som förövrigt har samma initialer som den förhatlige Robert Wells) där han kände sig sviken och dissad. Han hävdade att jag använt hans patenterade uttryck "boråsmongo" utan att ge honom hans rättmätiga kreddpoäng.

Så härmed ber jag om ursäkt R. Jag har missbrukat ditt fantastiska uttryck utan att nämna ditt namn. Det ska inte ske igen.

Förklaringen är dock väldigt enkel. Jag var ävertygad att du hade fått Horace att plita in det i SAOL för längesedan.

Att det numer var praxis att relatera till en bösig person (a.k.a. "böfa") som boråsmongo.

Nu får det fanimej räcka

...ingen mer paus för mig nu.

Tack alla! Jag känner en väldans uppskattning. Det är väldigt kul. Jag diggar er lika mycket, men det vet ni.

Hade tänkt inleda med nåt speciellt men det är nog bättre att bara börja igen.

Så nu gör jag det.

torsdag, augusti 17, 2006

Bloggpaus

Jag är tvungen att ta en liten paus i bloggandet. Men jag kommer tillbaka. Det kan ni ta till banken. Inte idag, men kanske redan imorgon... eller en annan dag.

Duscha järnet sålänge och glöm inte bort Bloggfrossa.

/mike

tisdag, augusti 15, 2006

Årets löp

"Därför knarkar svenska kändisar" - dagens Metro

Alltså, det är en så jävla dum rubrik att jag knappt kan flabba åt det. Det klår alla nakenchocker och rasar-rubriker ever. Snacka om old news. Varenda lågstadie-elev vet väl varför folk knarkar.

To get hiiiiigh!!

måndag, augusti 14, 2006

Den arge kinesen

Imorse när jag tog vagnen till jobbet rymde hållplatsen som vanligt en hord per båt nyanlända tyskar. Det är både kul och jobbigt med tyskar. De är kul att titta på och de är asjobbiga att lyssna på. De är aldrig sådär gapiga och roliga utan pratar mer med len mjukporrstämma.

Ingen big deal.

Det som var bonus för dagen var att där också stod en kines. En arg en. Oj vad han spottade och fräste. Han sparkade på en stolpe, hytte med näven och gapade jättehögt rätt ut - På Mandarin (gissningsvis). Intressant. Jag har aldrig sett en så arg kines nån gång. Det klädde honom.

Men det är ovanligt tycker jag, med arga kineser. Synd.

Mitt humör var på topp hela förmiddagen tack vare honom. Jag tycker att fler kineser skulle få sådana utbrott. Inte hålla inne på all skit. Roligast hade varit om en ägare till någon kinakrog, typ "Gröna Brunnen" gjort det till grej att skälla och domdera när man kom för att köpa sin mat. En riktig otrevlig jävel. Som soup-nazi i Seinfeld.

Jag hade gått dit jämt.

söndag, augusti 13, 2006

Brev till Johan Esk

Hej på dig Johan.

Jag tänker härmed ge dig en liten verbal bitchslap (fast i textform) för din krönika "Känn ingen sorg för Göteborg"

Det första jag tänkte när jag läste den var: "Bär denna killen verkligen lön från DN? Isåfall är allting verkligen möjligt."

Jag tänker inte ens kommentera att du försöker göra dig rolig över Göteborg genom att dra in Weiron i ottan, men det är lite tjatigt måste jag erkänna, att som göteborgare ständigt bli förknippad med en sliten stockholmkomikers nidbild av Göteborgare. Tröttsamt och extremt gammalt. Snudd på efterblivet. Schablonartad sportjounalistik (hur orkar du).

Du ondgör dig över hur Stockholm losar evenemang efter evenemang till Göteborg och radar upp två konserter samt friidrotts-EM som bevis. Buhuuu... Ja fy fan vad det händer mycket här och verkligen INGENTING i Stockholm. Jag får fanimej lust att lappa till dig.

Göteborg blir gång på gång bortvald som konsertstad eftersom det finns så få mellanstora lokaler här. Antingen är det skitstora band eller extremt små. Malmö får tiofallt fler spelningar än Göteborg. Och Stockholm får allt. Är du fortfarande purken för att Stockholm inte lyckades muta till sig OS? Snyt dig nu för fan.

Det mest provocerande är att du påstår att du inte träffat en enda göteborgare som varit neggo mot Göteborgskalaset. Du har verkligen inte en janne. Sluta lyxrunka till hotellporr och gå ut på stan och se efter för fan!

Jag känner gissningsvis fler göteborgare än du och INGEN av dem har nåt positivt att säga om Göteborgskalaset. Alla hatar det. Du har snackat med bönner och boråsare, ifall du lämnat rummet alls, men inga göteborgare. Det är lögn.

Hela innerstan blir ockuperad av bös och gruppvåldtagen dag efter dag i över en vecka. Jätteball. Det är möjligt att businessen rullar på fint under EM-veckan men det är inget som påverkar invånarna positivt. Skatteintäkterna ser vi fan inte röken av serru. Jag hade lätt bytt till mig vägtullar om jag slapp Göteborgskalaset. Vad har ni mer för skit ni vill bli av med. Vad som helst är ett bra byte vågar jag påstå.

What the fuck, du får gärna ta Gothia Cup, Partille Cup och alla annan skit på en gång så får vi se hur jävla nöjd du skulle vara då.

Det exakt är sån skit du skriver som skapar en barriär mellan Göteborgare och Stockholmare. Ocharmigt och töntigt. Nästa gång, stanna hemma är du snäll... du är inte välkommen tillbaks.

Allra ödmjukast

/mikael

lördag, augusti 12, 2006

Gång är FAN ingen sport

...kom inte och säg nåt annat.

Den som på riktigt tycker att gång är en sport förtjänar inget lördagsgodis. Den förtjänar inte att uppräthålla en egen ekonomi, vistas bland vanligt folk eller ens en plats i helvetet.

GÅNG ÄR INGEN SPORT!

Gång är provocerande lyteskomik. Det kanske mest absurda inslaget i s.k. idrottssammanhang sammantaget. Jag skrev i en kommentar häromdagen att jag har större respekt för de idioter som ville sätta ett ouppnåeligt rekord i att åka "Flumride" på Liseberg för något årsedan. De slösade bort några dygn, för vaddå. Skitsamma. De som pysslar med gång slösar ju bort allt vad höftleder heter, för vaddå. Ingen aning men det är helt rubbat.

Tycker de inte själva att det är pinigt att sätta upp en gångpokal på prishyllan. Uppenbarligen inte. Men säg till dem någon. Om jag fick chefa en stund hade jag totalförbjudit gång. Helt ärligt hade jag nog släppt heroinet fritt till fördel för straffbeläggning av "gång" som idrott.

Alltså säg mig, skulle fylle-dart vara mindre idrottsmannamäsigt? Eller Flipper?

Nä fy fan!

Jag tycker det är en större idrottsprestation att vinna på en Jack Vegas-maskin än att gå till sig en medalj. Och bara en sådan sak som att de kallar det gång. Ett är säkert. Jag har tamejfan ALDRIG någonsin sett någon gå så muppigt i det riktiga livet. Monte Pythons "silly walks" tenderar att vara en fullt normal och socialt acceptabel gångstil i jämförelse.

Min kollega och gode vän P (själv gammal friidrottare) som är en av de minst aggressiva människor jag känner, sa häromdagen att han sett några gångare och bara fått ett sånt där infall. Han hade plötsligt känt ett starkt sug (som han tyvärr lyckades tygla) efter att komma springande från sidan och hoppsparka gångarjäveln ut ur EM. Jag förstod precis.

Jag såg ett gäng som tränade när jag kom körande i höjd med radiohuset i tisdags. Jag ville bränna upp på trottoaren kan jag säga. Jag vägde för och emot men kom fram till att lacken skulle ta för mycket stryk.

Två saker till har jag funderat på.

För det första. Hur kommer det sig att de får tävla i Friidrotts EM? Alla sporter handlar ju om snabbast, högst, längst och så vidare. Men inte gång. För gång är en slappare variant av löpning. Gå snabbast. Det är ungefär som att åka vasaloppet på miniskidor.

För det andra. Hur i helvete lyckas de värva folk till att gå? Jag lutar åt att tro att det rör sig om grovt hot. Annars undrar jag helt ärligt. Vad lockar de med?

Jag fattar de som blir sugna på att spela fuzzball, hockey och köra formel 1. Det är kul och genererar tjocka buntar deg om man blir bra. Att bli avgudad kan man ju lätt leva med dessutom. Men gång. En kille som blir bäst i världen på gång skulle inte kunna få ihop det med ett kvisthål med sina meriter. Det måste ju finnas något som ger lön för mödan i vad man än gör.

Gång kan vara idrottsvärldens största enigma.

Nu ska jag dricka öl!

fredag, augusti 11, 2006

Lika som bär

Jag satt och kollade herrarnas höjdhoppsfinal härom dagen.

På läktaren ser jag plötsligt en ruggigt lik kopia av Göran Persson. Deppigt värre. Det var Holms egen far Johhny (tränarn) som satt och såg grovt socialdemokratisk ut på läktaren.



Fan de är så ruggigt lika att man nästan börjar undra. Är jag helt ute och cyklar eller kan de vara bröder? På riktigt alltså. Det skulle ju förklara varför Holm är så dumlojal mot det svenska skattesystemet.

Sosseblod är tjockare än sirap heter det ju.

torsdag, augusti 10, 2006

Afterwork

I måndags hade jag en av de mest underliga (roligaste) dialoger jag någonsin haft.

En vän till mig loggade på MSN. Vi hade inte pratat på ett tag så vi snicksnackar lite och jag berättade att jag varit iväg till skagen. Jag frågade vad hon hittat på i helgen och hon svarar rakt av:

"I fredags kväll kom X hit och vi drack vin och provade blöjor som vi snott från 'hemmet' (de arbetar på ett äldreboende). I lördags var vi inne i stan"

Min hjärna gjorde en spontanlåsning. Come again? Provade blöjor? Som att det var en fullt normal fredagsaktivitet.

"Hahaha du skämtar", sa jag
"Nä, jag har bildbevis också"
"Mohahaha... de bilderna måste jag få se"
"Inte en jävla chans!"
"Johoo!"
"Hmm, jag får tänka på det"

"Men varför?"
"Vi ville prova hur det kändes"

Jag började flabba så att tårarna rann.

"När du säger provade dem så menar du väl provade dem... inte 'provade' dem"
"Vi 'provade' dem :) "
"Mohahahahah... jag tror jag dör"

"Jag har två kvar ifall du vill prova"
"Jag ska tänka på det"
"Gör det!"

I förrgår var vi ute och drack några öl. Jag kunde hålla mig i fem minuter innan jag brast ihop av asgarv och tvingade henne att berätta storyn in i minsta detalj.

De hade kommit på sin masterplan en vecka tidigare. Det kräver ju minutios planering när man ska genomföra en stöt av sådan dignitet.

De skulle smyga in i blöjförrådet innan de stack hem och snabbt som satan stuffa ner några vuxenblöjor i sin väska. Sedan skulle de festa till lite och prova dem. Rusdryck skulle vara ett måste för att kunna genomföra experimentet. Det förstår jag mycket väl.

Sagt och gjort. X anländer på fredagskvällen. De dricker vin och när de blivit lite luriga kränger de på sig blöjorna och går bananas.

Till min stora glädje fotade de galenskapen och jag fick efter att min vän stämt av med X lov att publicera bilderna om jag lovar att klippa bort ansiktena. Fair deal.

(Som betalning var jag tvungen att outta min absolut pinsammaste skiva (fråga inte ens, det är en hemlighet jag tar med mig i graven). En singel jag tvingade min fru att köpa eftersom jag visste att jag inte skulle kunna stå för den. Det kan låta som ett billigt pris men det är dyrt. Tro mig.)

Det roligaste i hela historien, enligt mig, är att det är en ytterst överlagd handling som begåtts med berått mod. En annan mycket roande detalj i historien är det faktum att de jobbar på ett ställe som håller sig med en oändliga mängder piller och kul prepp... men de här tjejerna, de snor blöjor.

Mycket roande i sitt sammanhang.



Tack: Ni ska ha kredd som fan för att ni bjuder på er själva. Minst sagt!
Jag har skrattat så att andnöd infunnit sig och tårar har runnit ;)



Jag är rätt glad att jag inte var med på deras "afterwork". Annars är jag nästan helt säker på att jag hade tyckt det var en skitbra idé att prova... just då... efter några kalla...

The terror, oh the terror.

(in)Aktuell Optik

Såg precis reklam på fyran. För Aktuell Optik.

Hur tänker ett företag när de anlitar revymongona Stefan & Krister till en tv-reklam. Det är snudd på perverst. Provocerande. Vem vill köpa sina glasögon eller linser där nu undrar jag. Efter att de visat de goda omdömet att låta en "reklambyrå" använda sig av inavelns allra mest talande nunor - i marknadsföringssyfte.

Omdömeslöst är inte ordet.

Ibland blir jag så trött. Hur tänker människor? Tänker de alls?

Jaha, då blir man tvungen att skriva ett surt mail imorgon då. Till marknadsansvarige på "Buskis Optik". Alltid är det nåt vansinne man måste deala med.

onsdag, augusti 09, 2006

Det har gått lite för långt - 2

När en av sveriges största kvällstidningar refererar till Staffan Strand som "Höjdveteranen".

Nu släpper jag min EM-bevakniong för ett tag.
Blir för mycket av det goda annars.

Det har gått lite för långt

När man läser att friidrottslandslaget ska hjälpa Jimmy "kulpopparn" Nordin med sina problem och syftar på spritproblem.

Ärligt talat hur mycket kan man tolka in i en idiotfylla egentligen?

Om alla som tagit sig en bläcka plötsligt har "problem". Då borde jag köpa mig en permanent sängplats på Betty Ford, för jag har gjort det flera gånger. Om en blackoutfylla är tecken på en svacka, på att nåt är väldigt fel. Då vädjar jag till staten att massutbilda krishanteringsgrupper som kan möta upp våra kära ungdomar, Sveriges framtid, när de anländer från sina sprit- och knullsemestrar i Magaluf och Kos.

Om världen är så svart och vit borde man för i helvete få flygblad med information om avvänjningsprogram när man köper ett kilo kräftor. Eller bli tilldelad en kamratstödjare när man passerar ingången till systemet.

Om Jimmy Nordin behöver hjälp bara för att han drack ner sig på vodka efter en dålig dag på jobbet. Ja då borde 80% av Sveriges befolkning tvångsinläggas per omgående.

Det är en jävla massa "jibba-jabba" säger jag bara.

Om det är nåt han behöver stöd för och hjälp med så är det för att han är ansvarig för vår sida av universums TVÅ mest pinsamma skivor. Sånt kan säkert kännas nog så mycket innanför västen.

tisdag, augusti 08, 2006

Jimmy Nordin tog en för laget

Ja vad ska man säga. Friidrottslandslaget är själva sinnebilden av ett gäng urmesar för mig. De är så skitnödigt korrekta i alla situationer att jag får lust att örfila upp dem var och en. Ta fram människan i dem. Om den finns kvar.

Så äntligen händer något. Jimmy Nordin den medelmåttige kulstötaren gör ett taskigt kval och lackar ur fullständigt. Precis som alla de andra skulle vilja men aldrig skulle våga göra. Han springer upp till VIP-baren och super ner sig. Rakt av.

Tar en för laget så att säga.

Då går larmet. Han super i landslagdräkten - heliga Moses - inte landslagsdräkten. Det är ju en dödssynd. Förbundskaptenen bussar farbror blå på honom och rabalder utbryter. Sveriges kulstötarhopp får dela tak med resten av stans fylleristsvin... och tidningarna frossar.

Det är en fet jävla Jackpot. Idrotts skandal. "Kan han komma tillbaka efter det här", är frågan. "Han behöver hjälp". Citaten haglar.

Ärligt talat. håll i ponnyn nu för fan. Killen blev deppig och gick ut och söp till. Big deal eller? Sånt händer varje dag utan att världen går under. Jag vill inte höra det där förbannade lipet om att han är en dålig förebild. Inte för detta. Han var en dålig förebild långt tidigare.

Killen har fan spelat in en platta eller två och kallar sin musik fyndigt nog för "kulpop" *Jag skruvar på mig* Det är bara för pinsamt. Det borde han fan ha bonk för. Har han inte vett att skämmas för det ja då vet jag inte och DET är vad jag kallar idrottsskandal. Där borde förbundskaptenen ringt in en dödspatrull om ni frågar mig. Men att kalla in piketpolis för att han drar i sig lite vodka... lägg av nu.

Jimmy Nordin har även gjort sig en liten hacka på att kränga dildos, kukringar och annat skoj via sin hemsida. En riktigt liten entreprenör om ni frågar mig. Det du Holm! Det du Klüft"!

Fast det är klart, vad ska en kille göra när alla andra får fickorna fulla med degos via McDonalds och Reebok.

Visst är killen en vandrande katastrof men hans idiotupptåg är ändå rätt sköna inslag i den annars så äckligt vattenkammade skaran av frisksportarsvin.

Personligen är det bara två saker som förbryllar mig med Jimmy Nordins "fylleskandal".

Ett: Kunde han inte duschat och bytt om innan. Inte för att jag bryr mig ett skit om landslagsdräkten utan för att jag själv kan känna mig provocerad om jag hamnar i baren bredvid en kille/tjej med taskig hygien.

Två: Jimmy Nordin hävdar att han hällde i sig två sexor vodka dierkt efter varandra och sedan inte minns ett skit. Det är helt otänkbart att en kille med hans hydda går i däck på två sexor. Såvida han inte drack dem med ändtarmen eller blev tokdrogad.

Jag har alltid tyckt...

att "Bill Fisk" är ett koolt namn...

måndag, augusti 07, 2006

Borås-mongon on the loose

Igår var jag inne i centrum för att flukta lite på när den gudomligt vackra Nina Persson hyllade Dolly Parton. Ja det var en uppsjö av artister men det var Nina som var "the shit" så att säga.

Resten osade lite musikskola och alldeles för stora portioner klämkäckness.

Lika kul som det var att se Nina i en duett med Ebbot, lika motbjudande var det att se alla drängfulla medelålders människor dansa runt och försöka umgås över generationsgränserna. Varför tror medelålders män att det plötsligt är socialt gångbart att gå med skjortan uppknäppt och fylleskrattandes "grinda" tonårsflickor med skrevet?

Stan var fylld av "bönner" (och i vanlig ordning syftar jag inte generellt på människor från landsbygden eller lantbrukare utan folk som inte kan föra sig i möblerade rum). Vart man än vände skallen så fanns de där. Killarna i ljusrosa pikétröja, sportglajjor, trekvartsbrallor, HM-gel i håret och en distinkt sjuhäradsaccent. Glada och kåta. Klassiska borås-mongon alltså.

De flyttar in och tar över vår stad en vecka per år. Tränger in och löser av så fort alla Gothia Cup-svin äntligen gett sig av. De har inget emot sloppy seconds men VI är trötta på att bara se på och ta emot... som om vår stad är nåt förbannat glory hole. Ett "Kos light" - drivet på blaskigt öl och langos.

Här och var stod en göteborgare. Man känner igen oss på blicken. Den är tom. För alla som bor i Göteborg lider svåra smärtor under det årliga kalaset. Det förhatliga kalaset. Ingenting funkar som det ska.

Jag hörde tidigare idag att en ansvarig för kalaset sa att festen är i full gång och att stämningen är över förväntan.

Det innebär alltså, i klassiska kalasmått mätt, att polisen gripit flockvis av sviniga fyllerister och att våldtäkterna kommit igång rätt bra. Så är det varje år. Det sups och våldtas i ohemula mängder. Men de som bestämmer tycker att kalaset är så jäääävla bra för Göteborg. För sammanhållningen.

Ska det vara så ska det vara.

Lite knepigt egentligen att den veckan när snutjävlarna duggar tätare än ett höstregn inne i stan så begås övergrepp, misshandel och rån i så hög frekvens att man börjar undra om det ingår i själva programmet.

söndag, augusti 06, 2006

Ett varningens finger

Han kunde inte låta bli. Holmajäveln.

Trots att han är medveten om att mr Needles straffade honom förra året på VM. Dels för att han var käftig och dels för att han tryckte upp den där förhatliga guldtröjan. Efter det så hade jag en väldigt givande mailkonversation men herr Holm. Jag gillade hans arrogans.

Jag beslöt att ge killen en chans att göra bra ifrån sig i EM. Och så kör han tishe-tricket. IGEN.

Enligt SVT Text har han tryckt upp en tröja med texten "Det är ens plikt att överbevisa de som inte tror" på ryggen. Jag trodde vi hade kommit överens om att han skulle trycka "Bloggfrossa is the shit".

Besvikelse. Jag överväger seriöst att ta ett par dubbelpass med Needles. Du vet vad vi kan ställa till med. Jag räknar med att han gottgör sveket. Han får improvisera lite. Annars...

Så jag höjer ett varningens finger Holm. Här har du ett citat att klippa in i lilla dagboken:
"Those who do not remember the past, are condemned to repeat it" - George Santayana

Nostalgi



Även om Familjen Macahan går i repris varje sommar kan jag inte sluta älska det.

Precis nu kollar jag på sexan och det är ett av de avsnitten när aunt Molly (Fionnula Flanagan) får trubbel med otäckingen Deek Peasley (Harris Yulin).

Fan vad jag var tänd på tant Molly. Redan som tioåring.

Jag tyckte hon var så vacker. Så elegant.

Schangdobel.

lördag, augusti 05, 2006

Mr Needles - med beröm godkänt

Ahhh sweet!

Det finns inget få saker som är så skönt som att slå upp en tidning och läsa att ens gamla hederliga voodootrix gett full utdelning. Sist var det ju Holma's VM-guld vi satte P för, jag och min gamle vapendragare "mr Needles". Nu var det dags att ta itu med den fulaste fisken i ankdammen, Staffan Strand.

Vi har fan arbetat dubbelpass sedan killen klarade juniorhöjden och kvalade i på SM. Fan jag tror vi slitit ut ett parti nålar vid detta laget. Mr Needles är fett trött på höjdhoppare nu. Han höll på att dra sig ur spontant, när jag kallade till krismöte för ett par veckor sedan, men jag mutade honom med en resa till Haiti. Han vill se sitt hemland. Finna sina rötter.

Han har gjort ett fett jobb herr Needles. Han förtjänar förstaklassbiljett.

Needels ska fan inte behöva sitta och svettas med pöbeln i ekonomiklass. Han ska ha egen tv och obegränsat med jordnötter. Det är det minsta man förtjänar när man med sådan precision stänger ut friidrottslandslagets störste pajas a.k.a "Muppen" från att starta. Ingen vill se honom stå där på Ullevi och spänna stjärthalvorna i inzoomad direktsändning. Ingen ska behöva skämmas mer än nödvändigt för att vara svensk. Nu är det ordnat.



Världshistoriens sämsta elitidrottsman Staffan Strand har fått ont i foten (se bilden) igen. Jag vet inte om det är sant med i truppen går han enligt obekräftade uppgifter under namnet "Idrottsskadan" (alternativt den kortare versionen "Skadan" vid slutna tillställningar). Är inte det signal nog för att lägga hödhopparshortsen på valborgsbrasan så måste det till tyngre åtgärder. För allas skull.

Staffan Strand är som Eldorados bryggkaffe. Det ser likadant ut men ger en bra mycket sämre eftersmak. Samma skit olika förpackning. En rätt träffande beskrivning av hela det manliga höjdhopparlaget. Dessutom så vet alla människor vid detta laget att förpackningsdesign är en viktigt del i marknadsföringssammanhang. Jag ställer mig frågande till om Staffans flin ens skulle lyckas SKÄNKA bort en björnpäls till en fattig kille i Sibirien.

Jag brukar hata mig själv när jag säger det men denna gång träder det gyllene undantaget in. "Vad var det jag sa".

Samtidigt måste jag erkänna att det faktiskt KAN vara så att mr Needles inte är att tacka fullt ut.

Jag hörde ryktesvägen att Holm tagit med brädspelsversionen av "På spåret" och psykat lille Staffan nåt helt vansinnigt under senaste träningslägret. Han hade toppstyrt lagindelningen. Holm valde Emma Green, satte ihop Chrille med Kajsa, Klyft vägrade vara med för hon ville bara spela skitgubbe men hennes kavaljer Patrik Kristiansson (a.k.a. "K-man") som har precis samma karaktärsdrag som Staffan hade varit lättövertalad. Pappa Holm axlade Oldsbergs mantel och Yannick den spjuvern... han ville vara Björn Hellberg.

Redan efter första förnedringsomgången hade Holm fnissat tyst och viskat till Emma att de skulle plocka hem hela skiten. Staffan hade rest sig upp, pekat, secklat och öppnat för bäbisslagsmål på Höjdoppsmattan. Stämningen hade tydligen blivit ganska spänd och lätt hotfull men Holm hade suttit lugnt kvar och sagt att om Staffans slog honom så skulle han minsann hämta Hoa-Hoa Dalgren. Dagen därpå hade Staffan tydligen outtat att han hade "ont i foten".

Vilket som känns det jävligt gött att han inte kommer beträda tävlingsbanan i landslagsdräkt denna gången (heller).

På hans egen hemsida säger han att han dock kommer att återansluta till truppen redan imorgon. Som moraliskt stöd. Jaha, det var de guldchanserna det.

Jag tvivlar starkt på att Staffan skulle lyckas "pepptalka" en iskub att smälta i fyrtio graders värme.

Till sist låter Staffan meddela att de närmsta veckorna (liksom de senaste åren) kommer bestå av rehabilitering. Därefter kommer han inleda arbetet med att återigen jobba sig tillbaka till toppen. Come aganin? Återigen? När i helvete befann han sig i toppen senast?

Bara i sina egna drömmar.

Han låter oss veta att han blickar framåt mot OS i Peking 2008... för att sätta en storstilad punk för sin idrottskarriär. Snälla någon - FÖR I HELVETE - sätt stopp för vansinnet. Nu.

"Storstilad" och "idrottskarriär" är två ord som under inga omständigheter borde få uttalas i samtal rörande Staffan Strand.

torsdag, augusti 03, 2006

3 x Lookies

Fan. De två senaste dagarna så har jag lyckats se tre stycken lookies. Jag har ju som bekant en liten fascination för människor som är snuskigt lika kändisar. De är oftast mer spännande är kändisarna i sig. Nu snackar jag inte om folk som är "lite" lika utan människor som är rålika kändisar.

Först ut var igår när jag var påväg till J. I trappan upp till hugget vänder jag mig om och då ser jag en samma kille som jag såg i Roskilde. Han som var sådär ruggigt lik Randy Quaid. Han kom frustandes bakom mig och jag ska tillstå att jag faktiskt blev lite skraj. Jag var för lat för att cykla runt så jag bar min hoj (det blå skottet) en tungviktare till Crescent upp. Han såg otäck ut Randy. Jag ville inte att han skulle komma ikapp mig. Jag ledde cykeln i rask takt och när jag vände mig om var han plötsligt borta. Jävligt skumt. Jag som var säker att han var dansk, men det var samme man. Utan tvekan.

Idag när jag väntade på M så kom en exakt kopia av Harry Potter. Fast han var 20 år och såg ut att ha rökt lite mer heroin än film-Harry. Ytterligare en deppig lookie. Kan knappt tänka mig nåt värre än att se ut som en pundig barntrollkarl. Vem fan väljer såna brillor IRL förresten?

När vi köpt vår andra kaffe kommer en gammal goding in på Zenith. Den yngre Chris Cooper lookien. Fan vad hård han såg ut. Jag viskade till M att jag skulle bytt utseende med honom vilken dag som helst.

"Men han har ju för fan skjortan uppknäppt hit" (hon tecknade och pekade mot naveln).
"Ja"
"Men han har ju knarkkropp"
"Ja"
"Men han ser ju helt galen ut"
"Ja"
"Du är dum i huvudet"
"Ja, kanske det"

Han hade samma skjorta som sist, samma smala jeans, samma stasche och damn vad hård han såg ut. Men jag vete fan om han fick gratis påtår idag. De verkar inte vara lika generösa mot lookies på Zenith som på Columbus.

Å andra sidan är tjejerna som jobbar där kanske inte lika rädda för att bli rånmördade heller.

tisdag, augusti 01, 2006

Min värsta mardröm

Jag har alltid hävdat att min värsta mardröm är att brinna ihjäl eller om det kommer på delad plats med att få koncentrerad saltsyra kastad i ansiktet. Ända tills igår.

Jag fick en länk skickad till mig igår. Den leder rätt hem till Harold eller "The humble host of Leatheroaks" som han kallar sig själv.

Harold är en kille som bor någonstans kring Missisippi river. Det är ett hett klimat och hettan kan göra sjuka saker med en hjärna. Därför blir jag extra oroad när jag läser att killens enda intresse är att klä sig i mer eller mindre extravaganta läderutstyrslar, eller ja kroppsnära material som gummi och lycra verkar gå ner det med.

Det är passionen som driver Harold. Sånt brukar vara fint. I Harolds fall är bara skrämmande.

Han har byggt upp en hemsida där han stolt visar upp sig själv, sitt jävligt rackiga hem och sina ägor (en hög ekträd). Alltså killen har fan inga innerväggar. Ok för att isolering knappast är livsnödvändigt i hans del av landet men att inte ha innerväggar är ungefär lika socialt gångbart som att tjacka bort sina framtänder och försöka smälta in i finare socitetskretsar. När inredningen dessutom till 98% består av s.k. fetishinredning i form as suspension-anordningar, SM-gungor och annat skoj då gör han det inte lätt för sig Harold.

Men det är bara början.

Ganska snart får vi lära oss att Harold har en grej för vadarstövlar och "JockUps" (som han kallar det). På bilderna ser vi en man som påstår sig äga nära fyrahundra läderkit. Mer än tre decenniers tokfetish har gjort nåt med huvudet på killen. Det fattar man. Bara blicken räcker för att jag hellre skulle välja Freddy Krueger till farsa.

Men när jag fluktat runt och finner följande citat: "For long as I can remember, I've been fascinated by the powerful curves of a good male basket".

Ja, då räcker det iallafall för att uppdatera min värsta mardröm, den djävulska branddöden, ett par snäpp. Plötsligt är min absolut värsta mardröm att vakna fastspänd i Humble Harolds "Towerroom" (jajemensan, ett sånt har man med). Jag kan inte uppbåda fantasi nog för att ens beskriva den skräck det skulle innebära att vakna med en gag-ball tight monterad i käften och mötas av Harolds "galen-utav-bara-fan-blick". Kanske skulle han vässa en kniv och ha gummihandskar på sig utöver sina klassiska stövlar och JockUps ochg säga nåt i stil med: "Jag tänker göra en skärmmössa av din pung killen".

Brrr... nu skrämmer jag upp mig själv igen. Får sova med lampan tänd och ett öga öppet inatt. Det hade varit hemskt nog om han sa: "Nu serru, blir det åka av din jävel... "

Det hade fanimej kännts tryggare att skicka sin dotter för att uppleva lite lantliv hos familjen i Motorsågsmassakern än att själv besöka Leatheroaks (bara det helt fantastiskt, att han döpt sitt "gods" till leatheroaks).

Det absolut sjukaste är att han inte verkar fatta hur jävla udda hans intresse är. Han berättar mäkta malligt hur han själv designat sina bulskrev och visar stolt upp sin samling vadarstövlar som om det vore en respektabel vinkällare. Han har inga som helst referensramar. Det brukar sexavvikare annars vara rätt medvetna om.

Harold måste nog vara världens största pervo. Jag tror att han har många bisarra sexualmord på sitt samvete. Inte en janne att han bara är en kille som gillar läder ohälsosamt mycket. Om någon kan toppa Harold så ska jag ta mig en allvarlig funderare på att söka utträde ur hela mänskligheten. Då vill jag inte vara med.

...För då finns det inget hopp längre.


För den som vill hälsa på hemma hos Harold. Klicka på länken nedan.
"Harold - The humble host of LeatherOaks"