Åhh! Igår orkades det inte med något matinköp och tillagning så det blev mat ute i sin allra enklaste form. Precis som så många andra dagar. Så vi gick till musikens hus i Majorna. Maten är jämndålig men får duga när man inte orkar och inte har någon vidare ekonomisk bäring. Särskilt eftersom det ligger ett par minuter till fots från hemmets hank och stör.
Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.
Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.
Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.
Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.
Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.
Ibland blir jag väldigt stolt över min dotter.
29 kommentarer:
"Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då."
Djungelboken ger dig rätt här för Mowgli kan ju knappast anses vara svår?
Även Mini-Muffin har rätt; ibland är du ett svin, fast på ett underhållande sätt! Tack för det!
Ännu ett härligt inlägg! Såna där människor lockar fan fram grisen i en.
Var får du allt ifrån? "...sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi." Jag säger då det ;D
Kulturpretton ligger inte högt på min lista heller. Var så j-a kulturell du vill men gapa inte ut det till hela världen. Vid något festligt tillfälle råkade jag på en snubbe, som upprepade gånger talade om för alla att han var dramaturg på Angereds-teatern. Jag konfronterade min dåvarande väninna, tillika polarinna med "dramaturgen", om dennes yrkestillvaro. Hon berättade något storögt att killen i princip sopade golv uppe i Angered. Den satt som en smäck!
Nä, nu skall jag sätta mig i favvofåtöljen, anlägga en svår min och sedan sträckläsa diverse glättig mainstreamlitteratur.
Keep it up Mikeee!
Go gôbbe
Fy fan, så härligt gjort av Juniorette! Och di beskrivning av kulturpretton är på kornet. Stör mig också grymt mycket på dem.
KUNGLIGT inlägg. Keep up the good work!
Kulturpretton vs. Grisfamiljen: 0-1
Visst är det lite märkligt att de har klädkoden "tyska backpackers som fastnat i limbo mellan Java koch Bangkok" och säger saker som;
- Det är i ljuset av skeendet och realitetens kraft som brytpunkterna växlar och magin av det skriva ordet får sin sköraste betydelse
Kan dom inte bara gå hem och se en film med Adam Sandler?
Kan de inte bara gå hem och öva på att imitera på snickaren?
Blygisen.
PS. Juniorette- the icebreaker :-)
* Skrattar oupphörligt då jag är väl införstådd med hängmattans batiklila klientel (till vilket jag räknade mig själv under många år, dock utan batik utan mer för läget och äggmajans skull)
Haha aktivistprat är olidligt, speciellt när det sker av någon som omvändes förra helgen och redan har skaffat hela uniformen och som pratar lite fööör högt bara för att alla omkring verkligen ska höra vilka progressiva människor de är.
Griskul!
Yeahns: haha nä fan mowgli var ju sjukt lättsam och inte alls kulturell. men idealist var han allt.
redbanner: ja man blir tokig.
go göbbe: jag får allt från hänmattan :)
anne: haha ja ibland är hon på topp.
J: alltid. alltid.
robbelibobban: tack.
nemo: hahaha fy fan vad precis du lyckas träffa... shit det där lät nästan exakt som kulturkillen. troligen smusslar de med adam sandler-filmer som man själv smusslade med porrisar när man var 15.
Blygisen: japp icebreaker indeed.
joe nice: skönt att höra att du inte bar batiklila. men du. äggmajan är död. de tog bort den ur sortimentet i somras. ett sånt idiotdrag. det enda som faktiskt var ok att äta där.
Du ska omedelbart sätta in en fet slant på Juniorettes konto alt köpa henne en ponny.
Hon är en fin människa. Och troligen mer kreddig än alla kult-urrrrk-pretton ihop.
Om jag säger följande. Jag har gått på folkhögskola tillika internat för de flesta som gick där. Inte jag. Jag bodde i närheten och sladdade in på parkeringen varje morgon i min Honda CRX V-Tec utan baksäte men med baslåda. Jag drack bira, de andra rödtjut med accesoaren palestinasjal snyggt draperat. Jag gjorde allt för att retas (vilket då inkluderar sladden på parkeringen varje morgon med någon jäääävligt mainstreammusik dånande ur lådan).
Allas favoritförfattare var Dostojevski eller någon annan med ett namn som inte går att uttala och mitt hittills bästa påstående vid frågan om min favoritförfattare fick dom svaret att jag prenumererar på Kalle Anka Pocket, tyngre läsning orkar jag inte.
Kvasiintelektuella med prettovarning brings out the worst in me. För riktigt så jävla ytlig är jag inte ;o)
(Tilläggas bör att jag läste till journalist, skolan hade även en teaterlinje och en vislinje - palestinasjalarna satt i rökrummet och sjöng och aaaagerade dessutom)
Faktum är att min favoritbok är av en rysk författarinna, men så fan heller att jag erkänner det - då tar jag hellre på mig min rosa piké och retar gallfeber på dom genom min blotta existens.
Ack, Blue, folkhögskoleliv, vilka minnen! :-) På min folkhögskola kombinerades vacker kultur med FRED och FÖRSTÅELSE mellan människor. Jag gömde mig i fotolabbet.
Men kultur och konst vet ni, det är fejk på psykavdelningen och måla på tunnelbanan. Det är finfin kultur som kommer förändra världen och göra oss alla till fina och batikfärgade människor.
Det är så man får lust att gå och krama Dostojevski en stund.
Haha, Asgarv! Skönt att läsa din blogg så man fattar att det finns en motreaktion mot alla dessa PK-människor, kulturpretton osv. E så jävla trött på den stilen efter snart fem år på universitetet. Har själv varit nåt ditåt men med åren förstått att man inte måste gilla Lars Winnerbäck bara för att man går en skrivarlinje på folkhögskola etc, etc. I slutändan är man bara en i mängden oavsett hur många lager batikkläder man har på sig. Tack för en bra blogg!
"Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start."
Stäppvargen är för tonåringar med svårmod, senare måste de ha "orginella" kläder och "alterantiva ideal" för att hantera sin bortskämda ångest (för mycket tid + för lite verkligethetskontakt= kultorpretto).
Kan man hyra in Juniorette för att liva upp lite kulturella möten? Hon borde få medalj eller någon annat småborgelig ytlig könstereotyp belöning för att hon bejakar majoritetsamhällets trånga livssyn. Hon kommer att ha passerat Sääppvargenstadiet innan lågstadiet är slut- något dina hippepolare tydligen fortfarande sitter fast i som övermogna medelålders rebeller...
-Luca
Förstår vad du menar Mike, Hängmattan är på gränsen vad man klarar av, även när man valt att bosätta sig i den rödaste och kulturellt "svåraste" delen av Göteborg.
Vid politiska samtal brukar KPMLR framstå som en allt förhögervriden världssyn. *suck*
Johan i Majorna
Mike: Du får en femma om du lär din dotter att springa och snyta sig på dylikt folk.
Speaking of which: http://www.youtube.com/watch?v=X5-rGN0ou_4
kapybaran: japp hon bör premieras. det är sant.
blue: haha ok. låt mig gissa att det är nordiska i k-älv du snackar om? Jag är ingen kulturhatare. Tvärtom. Jag skulle inte själv förneka vad jag gillar för att det skulle kunna verka pretto. Det sticker nog mer i ögonen på ett kulturpretto att bara visa en ganska avslappnad inställning till kultur oavsett vilken form det är. Sedan kan jag nästan tänka mig vilka reaktioner du framkallade.
anonym: ja det skulle kanske kunna tänkas. men hon tar ut ganska duktigt med kapital för en konsultinsats :)
johan i majorna: japp till musikens hus kan man nästan bara gå för att vara ironisk:)
Kul historia, och pretton av alla sorter ska ha smisk, men riktigt så illa är väl inte cafe Hängmattan ändå?
Helt korrekt gissat Mike, Nordiska.
Jag ser mig själv som tämligen fördomsfri, möjligen fördomsfull mot de fördomsfulla. Men när en liten kvaisintellektuell skit sitter och rynkar på näsan åt bilval eller rosa skjorta (nu var ju detta när hedenhös gick i sandaler så rosa och backslick fanns nog inte då ;o). Då går jag i taket.
Jag skulle gladeligen slänga på mig en palestinasjal (om den var blå), jag gillar inte Winnerbäck men diggar Lars Demian. Jag tycker Ulf Lundell och Bukowski är överskattade alkisar *duckar för alla käftsmällar som kommer hagla efter den kommentaren* :-p, jag fixar inte att kolla på en enmansshow med Torsten Flink. Men det fina med kultur är att det är in the eye of the beerholder. Och därmed inte fakta, utan åsikter.
Vem bestämmer normen för vad som är kultur, snubbarna på DN eller vi som faktiskt tycker något och olika. Och olikheter berikar. Kultur för mig är kanske inte vad kultur är för andra.
Kultur är ett överanvänt ord som självutnämnda prettosnubbar använder. Lars Norén är en jävligt emo kultursnubbe, men han är inte ett smack mer kultur än Dirty Harry. Eftersom vi fortfarande snackar åsikter och inte fakta.
Men jo, önskat resultat uppnåddes på Nordiska. En vagel i ögat på hela etablissemanget. Men eftersom det var precis det jag strävade efter så är jag ganska nöjd.
Jag lärde mig det jag var där för att lära mig. Men jag fick inte direkt några bästisar under tiden ;o)
Men det är väl ingen som sagt att inte Dirty Harry skulle vara kultur? Kultur är väl ett högst användbart ord - vad skulle man annars kalla alla sådana företeelser som film, subkulturer, konst, böcker, musik mm mm? Som jag ser det är det en jävla tur att alla sorters kulurer "hög" som "låg" (eller hellre fin-kultur och populärkultur) kan existera samtidigt - och de har båda mycket höga värden. Jag tycker inte att det är bättre med människor som har en avog inställning till "fin"kultur än de som föraktar populärkultur. Allt som är allvarligt behöver inte heller vara pretentiöst.
Miss Muffin:
Nu vet jag inte om det var riktat till mig men jag tror det med tanke på referensen till Dirty Harry.
Faktum är ju att de "finkulturella" oftare rynkar på näsan åt de "populärkulturella" och det är just DET som retar mig.
Det är väl antagligen just därför det kallas finkultur (vilket i sig är ett jävligt löjligt ord - återigen - vem bestämmer vad som är finkultur)? Och mitt exempel kom ju inte från första dagen från Nordiska, den kom ju efter ett ganska långt tag när jag upptäckte att det inte var okay att inte vara svår, eller köpa alla sina kläder på Myrornas och springa omkring i korridorerna och sjunga på någon visa eller mumla repliker ur en Norénpjäs med smutsigt hår och en cigg i mungipan.
Det var DÅ jag slog bakut. Det var då jag insåg att de svårmodiga trashankarna ansåg att de var finare än jag och att jag inte "sett ljuset" ännu. Det var då jag hellre satt med en Kalle Anka pocket i näven än en bok jag verkligen ville läsa, i hela och rena kläder.
Summa summarum: Var och en blir salig på sitt sätt, men jag ogillar att bli pådyvlad åsikter, oavsett om det handlar om kulturpretton, religion eller annat.
Var och en får göra och leva precis som de vill, jag har absolut inga problem med någon livsstil. Så länge de inte försöker ändra på mig.
Making sense ;o)
Så jo, i vanliga fall har jag en schysst inställning till det mesta. Men ibland drar jag en gräns. Jag ruckar inte på min personlighet för att passa in. Aldrigövermindödakropp :o)
Jag har också gått på Nordiska och upplevde inte alls att det handlade om någon snobbig finkultur - till största delen utövade nog alla eleverna populärkultur. Visst är det tråkigt att det finns ett förakt för vissa former av kultur men samtidigt tycker jag att det verkar som att många är snara att döma ut finkultur just för att den skulle vara "svår". Det behöver den inte alls vara. Och ibland är den det vilket är helt i sin ordning. Jag skulle tycka att det var väldigt tråkigt om allt vore lättuggat och lätt bortglömt. Det är väl också en ganska grov generalisering du gör av de som sysslar med teater eller någon annan form av kultur? Eller det kanske var så med alla då. Så var dock verkligen inte fallet det året jag gick där. Det fanns alla sorter och jag upplevde verkligen att alla sorter också var välkomna. Exempelvis stod knappast vislinjen för någon större kulturprentiös riktning - snarare tvärtom. På dem var det mycket Ulf Lundell och Bukowskij: två gubbar som verkligen inte kan beskyllas för att hyllas i finkulturella kretsar.
Då har vi två olika upplevelser. När jag gick där så kunde man skära i svårmodet med en slö smörkniv. Även i min klass som då inte tillhörde "finkulturen" eftersom vi var blivande journalister. De enda som var riktigt riktigt trevliga var de som gick och läste till teckenspråkstolkar.
Men min klass bestod enbart av det tunga artelleriet.
Ska jag vara helt ärlig så gillar jag inte "finkultur". Och precis som jag sa innan, jag gillar inte att kolla en enmansshow med Torsten Flink, eller en teateruppsättning av herr Norén. Jag blir deprimerad av dylikt svårmod.
Men jag försöker å andra sidan inte heller att tala om för folk att de bara ska kolla chicflics eller läsa Marian Keyes. Jag köper om folk gillar det om dom gillar det av rätt anledning, och inte för att de skall framstå som kultursnobbar.
Jämförelserna är många, jag skulle inte vilja bli pådyvlad en politisk åsikt, en religiös åsikt eller en Stureplansåsikt. Jag vill vara jag. Ibland svart och eländig och ibland en Gilmore Girl.
Den enda generaliseringen jag gör är att jag inte gillar att många av de självutnämnda kulturpretton som finns har åsikter för att vara lite bättre än alla andra. Och då menar jag just de som typ inte tvättade håret av princip för att det säkert räddade en regnskog någonstans.
Om du gillar "finkultur" så fortsätt med det. Så länge det är något du tycker om, och faktiskt njuter av. Jag gör det (oftast) inte. Återigen, jag har (oftast) svårt för svårmod.
Men min poäng är fortfarande. Vem bestämmer vad som är finkultur och varför skulle det vara "finare"? Vem sätter normen liksom?
Och så länge jag får titta på och läsa det jag vill så kommer jag aldrig att försöka ändra någon annan persons åsikter. Men jag gillade inte när mina klasskamrater på Nordiska såg ner på mig för att jag faktiskt använde mascara och tvättade håret alltsom oftast.
Jag gillar inte fack överhuvudtaget. Vi är individer. Och jag hoppas innerligt att vi är individuella.
Och jag har aldrig någonsin sagt att allt som är allvarligt är pretentiöst. Då har du faktiskt inte förstått vad jag menar.
Om jag kliver omkring i hamnen i Grebbestad i en Henri Lloyd jacka så höjer ingen på ögonbrynen, men jag vet av erfaranhet att det exempelvis inte är rätt jacka att använda på Café Zenith.
Är jag då en lemming i Grebbestad och en lägre stående varelse på Zenith?
Som sagt. Jag dissar inte någon. Men jag gillar inte fördomar. Från något håll. Och jag kan bara prata från erfarenhet, vilket innebär att det jag säger är åsikter som kommer av erfarenhet.
Men även en rosa jävla pikétröja kan ha grymt svarta dagar.
Sådäså ;o)
PS: Jag har inte en avog inställning till folk som gillar finkultur (som jag missade att kommentera tidigare).
Men jag har en avog inställning till folk som inte gillar att jag inte gillar finkultur.
Men det krävs fortfarande en definition av ordet finkultur. FIN? Vad är det som är så fint? Motsatsen till "fint" är ju faktiskt "fult".
Så lite paradoxalt är det.
Vilka år gick du på Nordiska förresten?
Jag förstår inte varför man ska sätta likhetstecken mellan finkultur och svårmod. Jag konsumerar inte kultur utifrån vilken status den har utan utifrån vad jag har lust att konsumera - det finns väl ingen som helst anledning att rakt av skita i den sk finkulturen. Fin och populärkultur är ju för övrigt två begrepp som är tämligen smidiga att använda som exempelvis i en sådan här diskussion, eller i en diskussion där man talar om vilken kutlur som har företräde. Det är bara två olika begrepp och behöver egentligen inte förstås som rangordnande (även om det lätt blir så). Jag kan inte se att det finns något nedsättande i att kalla viss kultur för populärkultur heller - det är i sig inget dåligt utan bara en benämning. Du delar ju själv upp dem ganska hårt genom att välja bort den ena formen bara på det att den skulle vara finkultur. Det är knappast många som idag på fullt allvar skulle säga att den ena kulturen är "finare" än den andra. De flesta är väl medvetna om att det bara är olika former av kultur där populärkulturen vida överskrider finkulturens omfattning. De flesta människor tycker ju också om att delta/använda/konsumera olika fomer av kulturyttringar. Naturligtvis har ingen rätt att sätta sig till doms över (i meningen se ner på) någon annans kulturanvändande. Jag ser ingen som helt motsättning i att läsa en svårtillgänglig pjäs och därefter sätta sig och titta på en ytlig lättsam amerikansk komedi. Själva tjusningen med kulturen idag är väl att den är relativt lätt för alla att ta del av (med betoning på relativt). För övrigt har jag sett alla sorters jackor på Zenit. Även om kulturkostymerna har ett litet företräde. På exakt samma sätt fungerar det ju även åt andra hållet: på ett finare café skulle man rynka på näsan åt någon som inte har råd med eller har lust att köpa en märkesjacka. Där är det nog inte alltid en fjällrävenryggsäck känner sig välkommen. Min poäng är bara att precis lika idiotiskt som det är att döma ut populärkultur är det att bara rakt av sabla ned finkulturen - för finkulturen i sig är det verkligen inget fel på, det är väl i så fall de som konsumerar finkulturen och dömer ut andra som inte gör det (och det gäller verkligen INTE alla finkulturkonsumenter).
Så, nu börjar vi komma någonstans.
1) Jag kan inte mer än att hålla med dig på det första du säger "varför sätta likhetstecken mellan finkultur och svårmod".
Näe varför? Det är inte jag som gett den stämpeln och det vet du, det är Average Joe, och faktiskt större delen av "finkultursetablissemanget". Inte du, och inte jag. Och varför, det är just den frågan jag är ute efter ett svar på.
2)Var delar jag upp de olika kulturerna genom att döma ut finkultur just bara för att det är finkultur? Jag gav rätt så tydliga exempel, men vi tar några igen. Nej, jag vill inte se Torsten Flink i en enmansshow, eller läsa Birros poesi. Jag gillar inte Dostojevski eller opera. Däremot gillar jag att Claes Malmberg gör en enmansshow, och Julia Voznesenskaja har skrivit min absoluta favoritbok. Jag gillar klassisk musik och Eminem.
Var går gränsen?
3) Jag får lite känslan av att sitta på de anklagades bänk. Det är liksom okay att tillhöra kulturetablissemanget och döma ut oss svårt kulturhandikappade med lite "stackasch stackasch han/hon förstår inte vad han/hon går miste om". Och nej, jag pratar inte om någon specifik person, men det var precis så JAG upplevde min tid på Nordiska. Och det kan ingen säga något om, jag var utbölingen bland palestinasjalar, rödtjut och svårmod. Inte mobbad, men definitivt en utböling.
4) Men varför måste så många kultursnubbar slå på stora klockan och basunera ut sina åsikter. Det verkar finnas en klädkod även i dessa kretsar. Jag tror helt ärligt inte att om man har trasiga kalasbyxor (jo jag envisas fortfarande med att använda ordet - dom kliar lika mycket nu som de gjorde när man var liten) så är inte anledningen att man inte har råd att köpa ett par hela. Det är ett statement helt enkelt.
Precis som kotlettfrilla och rosa skjorta är ett annat. Det skall synas vilken tillhörighet man har.
Jag misstänker att det handlar om otrygghet. Och då menar jag inte åsikterna hos dylika personer, det finns ju faktiskt de som sympatiserar med högerblocket utan att ha rosa skjorta och det finns de som konsumerar finkultur utan att ha trasiga kalasbyxor. Men när det går så långt att det måste visas och basuneras ut för omvärlden då misstänker jag att vi snackar otrygghet. Man tillhör en homogen grupp oavsett vad det är. Och man visar det för omvärlden.
Och jag har, som redan sagts, inte ett dugg avog inställning mot finkultur eller själva kulturetablissemanget, men jag har en jävligt avog inställning mot de som har en avog inställning mot mig.
Förstår du vad jag menar nu?
Jag hade ett schysst jobb de sista tio åren innan jag började plugga igen. Jag gillar att tjäna pengar, men jag äger inte en enda kostym/dräkt. Vilket mina kollegor hade. Jag svär som den värsta göteborgska hamnsjåaren, men har därtill ett stort ordförråd. Jag anser mig vara tämligen intelligent och jag gillar en schysst debatt. Jag är inte rasist, homofob eller fördomsfull mot någon speciell grupp - inte ens de med trasiga kalasbyxor.
Jag vill bara inte bli påprackad någon annans åsikter. Jag lyssnar gärna, och tar in åsikterna för att sedan bestämma själv vad jag tycker.
Men det är ungefär lika troligt att jag någonsin kommer gilla Birro som att jag kommer gilla Sagan om Ringen-trilogin.
Var någonstans är det vi missuppfattar varandra? För det känns som att vi är på väg åt samma håll, men tappar det någonstans på vägen.
Det gläder mig att du inte upplevde tiden på Nordiska som jag, för det var inte kul. Jodå, skolan var skitrolig, men att stå utanför gemenskapen var inte roligt och blev till slut självvald och dragen till sin spets.
Jag trodde bara att du tänkte så eftersom du flera gånger nämner svårmod i samband med "fin"kultur. Jag menade bara rent allmänt att det inte är fel på kulturen i sig utan i så fall de utövare som fnyser åt andra typer av kulturer - vilket jag många gånger upplevt att människor gör åt "finkultur" också och tycker att den är onödig, irrelevant eller rnt av löjlig. Det jag tänkte på var mest att jag inte ser någon anledning att i själva konsumtionen av kulturen dela upp den i fin eller populärkultur - utan då mest bara ta del av den. Det är väl snarast i en diskussion om desamma som man kan behöva ta till begreppen. Det finns alltid små kotterier vilket sammanhang man än kommer till - men dem är det väl bara att strunta i? Jag vet inte varför det skulle sticka mer i ögonen att någon har trasiga strumpbyxor än att någon har en Henri Lloyd-jacka - där är knappast någon av dem som skulle tvinga den andre att bära sådana kläder. Det är olika stilar bara. Jag förstod inte heller referensen till den som skiter i att tvätta håret för att rädda en regnskog, det har ju ingenting alls med någon finkultur att göra utan snarare med någon form av miljöaktivism. Men strunt samma. Vi är väl överens om att alla former av kultur bör fortleva, underhållas och spridas (samt vara tillgänglig för alla).
Och där nådde vi ett vackert samförstånd :o)
Skrift kan vara svårt att rättläsa och lätt att svårläsa ibland.
Där jag nämner "svårmod i kombination med finkultur" är mina referenser till Nordiska. Så även de som inte tvättar håret för att rädda en regnskog (även fast jag just inte tror att en hårtvätt skadar regnskogarnarna) det var mer en visualisering av det hyperaktivistiska svårmod som rådde.
Allt som konsumeras, vare sig det är finkultur eller fulkultur. Trasiga kalasbyxor eller Henri Lloydjackor är jätteokay, mer än okay.
Men ja, jag är pro allt som kan uppskattas av mänskligheten, oavsett om det är en minoritet som uppskattar det eller en majoritet.
Så länge jag får vara en blandning av lite allt möjligt. I min värld är jag inte så lättförstådd som man kanske kan tro. Inte heller en ytlig skit. Jag plockar det gottigaste ifrån det som passar mig. Och skiter faktiskt i vilken kultur/subkultur det tillhör.
Men det känns som att vi har kommit till en slutsats någonstans. Att allt är okay, så länge man inte blir pådyvlad andras åsikter med argumenten att ens egna åsikter är fel.
Och att kultur är vad vi gör det till. Det behöver inte vara så himla märkvärdigt.
Jag kommer gärna över bron för en bira och en realtidsdiskussion, utan Henri Lloydjacka. Eller bara för att ta en bira.
Jag tycker sånt är kul.
Skicka en kommentar