Igår kväll var jag på Stearin och drack mig en smula berusad på Grolsch. Inte för att jag gillar det men för att det var det som fanns att tillgå. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern (tillsynes från helt olika världar) som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt: "Men guuuuuud, hur stor är chansen lixom? Jag har också gått på Schillerska.". Sedan ropade hon till sig sin killkompis som också hade gått på Schillerska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är så liten.
Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Kazachstanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma.
Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den göteborska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Visst är det.
20 kommentarer:
Hur många främlingar har man inte blivit förtjust i på fyllan för att sen glömma bort både deras namn och hur dom ser ut dagen efter? Fyllekompisar is da shit!
jo tjena: haha ja det är lätt att känna gemenskap och bli dödspolare. ibland krävs det mindre än annars tydligen :)
En annan rolig saker som blir väldigt påtaglig på fyllan när man är utanför Göteborg och säger att man är därifrån är att folk på allvar frågar "jaha, känner du...?". Jo tack, utav dom 500000 eller hur många det är som bor där så är det högst sannolikt.
caravaggio: haha ja den har jag fan varit med om flera gånger. ja det är ju runt 700 tusen bara eller litye mer än en mille om man räknar storgöteborg
haha, det är som när en kille jag känner berättade att han var från Uruguay, fick frågan av ett ufo: -Åh, då kanske du känner två killar xx och yy från Lima?
Du är min bästa vän
Du fattar precis vad jag menar
Fyllefloskler - Jävlaranamma
Du har fått en liten kärleksförklaring i min blogg. Love.
Haha... det är som "mannen från Götet"-sketchen i Lorry.
Dom där uuuuurtevliga mänskorna man träffade på Mallis och soå ornar man återträff hemma. Där övergår "Sällskapsresan" lätt till "The Ice Storm"
Jag tycker att 30+ träffade huvudet på spiken där.
30+: "Du är min ENDA vän" har man väl råkat kläcka ur sig någon gång också.
Jag gick oxå på Schillerska! Och så får jag läsa om det här, vad är oddsen lixom?
Varje gång jag träffar ngn grån GBG så frågar jag alltid "Oh shit! Götlaborg!!? Jag känner...öh känner och känner men ja du vet vad jag menar, en snubbe därifrån. Han kallar sig Mikebike, kan inte finnas så många som har det namnet. Känner du honom?"
Får alltid en tom blick tillbaka - vilket föranleder mig att fråga:
- Mike bor du verkligen i Göteborg? Eller är det ännu ett av dina berömda "proffslur"?
Till Stefan
Klart att Mike bor i GBG, men jag misstänker att han inte alls bor i Majorna, utan i själva verket har adress i Norra Biskopsården ;-)
B&W
Sjukaste fyllepolarna är ju de som man träffar på flera gånger. Om man stöter ihop med en snubbe som man krökade med för 3v. sedan så blir man ju asglad, det känns nästan som man träffat en gammal bekant som man inte sett på åratal. Skulle man träffa samma person i nyktert tillstånd skulle man förmodligen inte veta hur man skulle bete sig.
30+: haha ja och många många fler.
petra: oj ser man på. vilken trevlig överraskning.
nemo: ahahaha
robbelibobban: ja absolut
jonna: ja bland annat :)
margherita: ja herregud det är ju helt otroligt :)
stefan: det kanske beror på att jag inte kallar mig mikebike ;) det skulle ju vara ett jävligt töntigt namn att gå runt och presentera sig med. jag heter mikael :)
B&W: haha biskopsgården. yeah right. jag har fan klnappt åkt igenom där med bil. hisingen överlag tillhör inte mina domäner.
anonym: som tur är har jag inga sådana :) nästan inga iaf.
"Tjeeeena Daniel, vad fin du e. Dej kan man tala med..." snacket får jag ofta när jag är i sweden. Plötsligt är alla pratglada, hysteriska svennar mina lovely supputbuddies.
I Suomi är det. Moi, tystnad. Sup. En hård smäll på axeln. Sup. Och hårdrock. Tystnad.
Vad är bättre?
Fyllevänner är goda vänner...
Jag skaffade mig en trevlig fyllekompis i fredags, tyvarr missupfattade han min avsikt och trodde jag var ute efter att bli fylld av annat an sprit.
Halloj liksom, jag som bara var lite trevlig.
Min morbror jobbade som utrikeskorre på DN förut. Han var i Kazakstan en gång. Han avslutade dagens arbete, gick till en bar, råkade i samspråk med killen bredvid honom.
Det visade sig att de båda var kusiner, från en liten by med ett långt och finskt namn i Tornedalen.
Det är det sannerligen. Sen att man som sagt sällan minns dem, är en del av livets hårda skola! :)
Skicka en kommentar