onsdag, november 30, 2005

Det sägs att heroin är djävulens drog... men jag vet inte.

-Mitt namn är Mikebike och jag är en junkie.
-Hej Mikebike!


Det började med att en kompis berättade att han hade lösningen till en total senapsupplevelse. Jag skrattade och sa att jag klarar mig bra med slotts. Men han låg på, pushade mig och sa att jag kunde få prova gratis första gången. Så jag gav med mig. Jag fick en macka med ost och skinka och på skinkan ett tunt skimrande lager av "Johnny's". Det var en smakexplosion och jag såg färger. Vilket rus.

Sedan dess har det bara varit Johnnys som gällt. I början var det svårt att få tag på men jag hade de rätta kontakterna. Ica Focus vid Liseberg hade Johnny's både på tub och storpacksflaska. Jag köpte en tub för hur mycket senap gör man av med utanför grillsäsong. Inte mycket. Men ryktet om johnnys spreds som ryktet om spritgelen på bajamajorna och plötsligt hade alla Johnny's. Man kunde koppla av och behövde inte smussla. det var normaliserat kan man säga.

I den begynnande fasen använde jag bara Johnny's på skinkmackorna men ganska snart började jag experimentera med andra livsmedel. När jag kommit så långt att jag började dagen med en toast (eller "croque monsieu" som man säger på missbrukarlingo) så visste jag att jag var rökt. Johnny's har sedan dess varit ett livsviktigt elixir för mitt välbefinnande och finns alltid i mitt kylskåp (jag slutade snabbt med tub och gick på storfixen).

Men så förra veckan tog den slut. Nödläge röd - måste kirra mera Johnny's.

När vi handlade på Willys visade den sig vara borttagen ur sortimentet och här på hemköp var den slut, finito, utan något besked om nästa leverans. Ångesten grep tag i mig direkt men abstinensen började på allvar nu i helgen. Först en känsla av kronisk trötthet och ständigt närvarande tinnitusljud. Vidare gjorde sig myrkrypningar (s.k formikationer) påminda, för att inte tala om koordinationsstörningar och paranoia. De senaste dagarna har kantats av svåra nack- och ryggsmärtor. Stelhet, huvudvärk och yrsel. Jag har börjat uppleva ett derealistiskt tillstånd och får köldrysningar och synstörningar omvartannat. Så man börjar ju undra.

Efter lite googlande kom jag till en hemsida och började slöläsa lite om beroendemedicin. Oboj, där fans en del att läsa om man säger så. Enligt hemsidan är alla ovan nämnda symptom typiskt abstinensrelaterade och då har jag bara täckt in undergruppen "förändring i varseblivningen".

Jag vågade inte ens flukta på vad som fanns under "kroppsliga, känslomässiga och kognitiva förändringar"

Allt pekar på samma sak. Akut Johnny's-abstinens! Japp ni läste rätt. Trots att Johnny's senap inte klassas som en opiat så verkar abstinensen ta sig exakt samma uttryck som hos en heroinist. Läskigt.

Det postakuta abstinenstillståndet kan hålla i sig i upp till ett år innan man når sitt jämviktstillstånd. Långsamt avtagande. Behandling bör ske på en geografisk plats långt ifrån droger. Gärna ett behandlingshem eller genom familjevård.

Jag ska hem till mom och pop nu. Vårda mig lite. Jag ska verkligen försöka låta bli att åka förbi Ica Focus på hemvägen.

tisdag, november 29, 2005

Apokalypsen är nära mina vänner

Jag vill så gärna tycka om människor men börjar på allvar förakta min egen art. Kanske borde jag söka utträde ur människorasen. Om Kolmården har en ledig plats i schimpansfamiljen så är den paxad här och nu. Då gör jag slag i saken.

Ett företag som heter "Archies" har tagit på sig ansvaret för att toppa världens förfall. De har utvecklat ”det intelligenta vinstället”. Inte nog med att det är gjort för bibar. Nu ska det begåvas med intelligens (om än så basal och meningslös) dessutom. Jag vet faktiskt inte om det är läge att skratta eller gråta men det lutar åt en blöt kudde ikväll.

Mycket kan man komma undan med. Folkmord är bara ett exempel, men den här ohyggliga skapelsen marknadsförs som årets julklapp. Det är att vara ute på väldigt tunn is – med spikskor.

Tillåt mig citera:
”Brukar du som många andra fundera på hur mycket vin som finns kvar i vinboxen? Behövs mer vin till kvällens gäster? Hur mycket vin har vi druckit ikväll?”

Tillåt mig replikera:
Nej, jag brukar INTE undra hur mycket vin som finns kvar i vinboxen. Det är själva anledningen till att man köper vin på box. Det räcker en stund. Om mer vin behövs så korkar man upp en flarra till, eller för all del en box. Och ärligt talat, mig veterligen finns det INGEN människa som känner ett behov av att ta ut statistik över hur många glas som tömts under en kväll. Det finns redan en sådan funktion med två fullgoda alternativ.

1. Lagom mycket vin.
2. Alldeles för mycket vin

Varför krångla till det?

I annonsen listas en funktionspec som visar hur unikt vinstället ”Archie” är. En digital display visar i antal glas alternativt flaskor hur mycket vin som finns kvar i boxen. Det finns fyra separata minnesfunktioner för att logga hur mycket vin som hällts upp under kvällen (eller varför inte vis förra sammankomsten). En praktisk droppkopp som förhindrar spill på duk.

Reflektion:
Är det en reklambyrå som jobbat fram denna säljingången så kommer de klåparna bli så psykiskt kölhalade i fackmedia att de ber om att få lägga ner sin verksamhet

Vad är det för fel på att känna på boxen och höfta? En kille som roar sig med att föra statistik över antalet glas/liter som gått åt har nog världens minsta könsorgan. Droppkopp? Vem fan ställer fram en bibba på bordet om man dukat med linneduk och finporslin?

Annonsen slutar med en payoff:
”Gör ditt vindrickande enklare eller gläd en vän - köp en Archie idag!”

Slutplädering:
Hey hey, håll i ponnyn nu för fan! Den som upplever ett behov av att förenkla sitt vindrickande har större problem än de ett digitalt vinställ kan lösa.
Priset är 450 spänn och får jag se det hemma hos någon jag känner kommer jag bli tvungen att kontraktsmörda dem och deras fem närmsta grannar tror jag.

Så att sjukdomen inte sprider sig liksom.

Läs originalannonsen här

måndag, november 28, 2005

Bad mongo

Jag var nyss nere på affären för att småhandla. Utanför stod ett mycket argt mongo. Han lackade ut totalt över någonting. Stod och sparkade på en cykel och gapade och skrek. Folk stod och tittade på avstånd, lite skrämt men med en viss förtjusning. När jag passerade vände han sig om och tokstirrade. Jag nickade hej och slank in i butiken. Han hytte med näven och svarade ytterst vresigt ”Far åt helvete”. Det var trevligt.

Man förväntar sig inte att bli ombedd att dra åt helvete av ett mongo bara sådär. Med ”man” avser jag egentligen mig själv, men jag vill gärna dra in andra i mina fördomar, inser jag. Det får mig att känna mig mindre dålig som människa. Om vi är fler om skulden.

I alla fall så har jag sinnesbilden av mongon som ena glada rackare. Småtjocka och sorglösa med finurligt utseende. Förvånansvärt ofta bär de roddarjackor (vindjackmodell) med ”Arvingarna” eller nåt liknande tryckt på ryggen. Jag småler ofta när jag ser ett mongo. Inga hånleenden alltså, för jag diggar dem. De är rätt roliga och verkar ha en skön inställning till livet. Bättre än de flesta av oss. Sällan har jag tänkt på ett bad-ass och sett ett mongo framför mig men idag fick jag en flashback.

När jag var liten och bodde i en stad knappt tre mil norr om Göteborg så fanns det ett mongo som skiljde sig ur mängden. Ett riktigt bad-ass-mongo om ni frågar mig. Han hette Ingmar och var lång och smal. Inga glasögon men världens längsta fingrar som han alltid gjorde fucktecken med när han gick förbi oss. Vi gillade att reta Ingmar trots att det var förenat med livsfara. Han såg galen ut. Lite punkig och ganska lik Sid Vicious, fast det var inte heroin som höll Ingmar slö. Vi brukade reta honom på håll och blev helt förtjusta när han flippade ur och började jaga oss. Vi utmanade varandra och tog allt större risker men lyckades på något sätt alltid komma undan. Gapskrattande och med så mycket adrenalin pumpande att vi hade kunnat kickstarta Kinkong.

En dag efter skolan kom jag åkande på min BMX och cyklade lugnt förbi Ingmar. Jag var ensam så givetvis hade jag inga tankar på att provocera honom. Sånt gjorde vi bara i grupp såklart. Men Ingmar kom ihåg gamla synder.

Pang sa det och jag fick en sådan smäll i bakhuvudet att jag ramlade av cykeln. Jag slog mig rätt ordentligt. I vanliga fall skulle det varit över då men Ingmar hade laddat upp bra mycket vrede och hade knappast några intentioner att låta mig gå. Jag hade en arvsynd att betala av på. Med sina långsmala fingrar tog han ett stryptag och lyfte upp mig från backen. Han var fullkomligt vansinnig och skrek och dreglade. I den stunden var jag helt säker på att jag mött mitt öde. Ingmar knäade mig och bitchslappade mig med handflata/handrygg i vad som kändes som en oändlighet. Jag var så rädd att jag inte kände smärtan. Jag kunde inte ens pissa ner mig så rädd var jag. Han avslutade misshandeln med att slänga mig i backen så att mina manchesterbyxor gick sönder på ena benet. Jag lipade och till och med Ingmar lipade när han gick därifrån.

Jag retade aldrig Ingmar igen.

Jag kände igen Ingmar i killen utanför Ica-butiken. Det gjorde mig glad att han visade ett sånt temprament. Det finns så få bad-ass-mongon så de blir hjältar på nåt vis.

Önskelistan

I helgen drogs det upp helsidor vill jag lova. Fadde och Rosing tillsammans igen.

Är det verkligen alltid fel att önska livet ur någon (några)?
Det måste väl finnas undantag?

Det verkar vara våran enda räddning.


Snälla rara farbror tomten. Jag önskar mig:
-En Mac Powerbook 12"
-Freddie Wadlings biografi "Freak"
-Att en galning plockar fram sin automatkarbin, springer förbi spyan och låter oss läsa en sista gång om de där seriefigurerna.

Jag har varit snäll i år och ätit tokigt mycket pepparkakor. Se vad du kan göra. Please!

söndag, november 27, 2005

Jag tror att det var ett tecken

Inatt exploderade "smedens" lägenhet och brann ur totalt. Den och en till. Vi som har vårt kontor vägg i vägg hade klarat oss. P ringde och sa att det inte ens luktade rök i vår del. Men stackars smeden. En av sveriges meste underdog får sin boplats utraderad genom en gasexplosion. Ironiskt.

Vi hade tur för vi har ingen försäkring. Hade det drabbat oss så hade det bara varit att packa ihop och gå hem och lägga sig.

Eller hade vi otur?

Man kan ju se det som ett tecken från någon på övervåningen. Denne någon vill tydligen verkligen att jag ska jobba med webb resten av livet.

Christian Ohlsson

Jag var inne och spanade in silverfisken nyss. Han hade gjort en hatalista som jag tyckte mycket om. Han hade med Christian Ohlsson som en person han hade väldigt väldigt svårt för.

Jag tänkte direkt att vaffan: "Du har nog levt i exil lite för länge mr. Silfverfish" Ska man välja en friidrottstjärna så är väl Holm den enda rätta. Jag är nämligen själv en notorisk holmhatare för den som inte uppmärksammat det.

Men så lyssnade jag på ett låttips från en som kommenterade hatlistan. En popgrupp som heter Sibiria har gjort en riktig cynisk myslåt riktad direkt till allas våran Christian.

Lyssna här!

"...vem tror du betalade din hoppgropssand?"
Jag småler fortfarande...och jag måste nog erkänna att jag hatar Chrille lite jag med;)

lördag, november 26, 2005

Värmen har kommit för att stanna

Äntligen!

Jag sitter här med en fuktrand på min överläpp. Det beror på "die Hitze" (hettan) och är ett tecken på välmående.

Min lägenhet har på sistone tävlat med en Tjetjensk plåtlada, värmemässigt. Min förlorade. I snart två månader har jag gått och huttrat i raggisar och långtröja inomhus. Jag har varit orolig för att dra på mig kallbrand i alla utstickande kroppsdelar. Brrr... Det skumma är att det inte ens varit kallt UTE i två månader. Det är som om mina element varit fyllda med flytande kväve.

Men nu har den kommit. Värmen alltså. Så in i helvete varmt. Härligt. Jag skruvar upp till max och D skruvar ner till hälften. Hon verkar redan glömt misären. Inte jag.

Jag skruvar upp igen.

Krasselwass - ett uppror mot positivismen

Det börjar bli dags att omkullkasta den dåliga världsbilden av pessimister. För är man verkligen en sådan usel människa bara för att man tillåter sig riskkalkylera med en högre minusprocent än tvärtom?

En person som hela tiden intalar sig att han är en vinnare börjar tro på det. Tro i sin tur leder till förväntan. Men när det inte går som förväntat, det är då man faller som hårdast i backen. Då går man sönder. Allmänhetens bild av en pessimist är i själva verket den av en misslyckad optimist. En optimist vars plan inte gick som förväntat.

Vämjelse och fördomar får hagla fritt över den som vägrar sälla sig till de ultrapositivas diktatur. Negativ har blivit ett tabubelagt ord och ett hot mot de normer någon äppelkäck jävel drog upp en gång i tiden. Vakna upp och tänk efter. Vem har bestämt att positivism är det enda rätta sättet att tänka? Och är det att tänka fritt? Utanför boxen?

Nej, det är bara en lätt lösning för lata hjärnor.

"Tänk negativt men agera positivt" är min personliga grundinställning i livet. Det är en ganska soft och avkopplande syn på livet om ni frågar mig. En livsfilosofi som inte tynger ner mig det minsta. Jag är sällan bekymrad på riktigt och nästan aldrig deppad på allvar.

Jag har alltid med i beräkningarna att det jag tar mig för sannolikt inte kommer gå min väg. Det är inget destruktivt tankesätt enligt mig. Det är en sund skepsis. Att vara pessimistisk realist utesluter nämligen inte positiva energier. Det är bara en förljugen bild ”optimisterna” har av den negativa människan. Personligen går jag absolut inte runt och surar och drar ner alla andra i mitt ”mörker”. Tvärtom. Det handlar bara om att inte göra en så jävla big deal av ett eventuellt nederlag. På så vis blir jag inte så besviken av lite motvind, men gissa hur glad jag blir när den vänder. Jag lättar från marken. Då är det karneval i Majorna.

Det snicksnackas om vikten av mångfald i samhället men den mest förföljda folkgruppen i vårt samhälle är vi negativa. Det finns för många som livnär sig på att "hjälpa" negativa människor att tänka positivt istället. Psykologer, motivationskonsulter, tv-präster och personliga framgångscoacher av olika slag. Det är ett smutsigt sätt att plocka in deg på enligt mig.

Varför inte låta pessimister känna sig OK med sitt tankesätt istället?

fredag, november 25, 2005

Fuck off hovrätten...

...för nu börjar det bli dags för lynchmobben att lösa biljett.

Jag tycker det har rapporterats om mildrade domar för våldtäkter och sexuella övergrepp lite VÄL mycket på sistone. Vad är det för fel i huvudet på er i hovrätten? Jag börjar bli rätt trött på er. Börjar lacka fett.

Hovrätten, ni verkar ha en jävligt flummig bild av vad som är kränkande och inte. En fyraårig flicka blev utsatt för sexuella övergrepp när hon sov och ni nekar henne sitt i tingsrätten tilldömda skadestånd på 100 kak. Ni i hovrätten tyckte inte att hon blev "så" kränkt ändå, eftersom hon sov. Ni sänkte straffet för svinet från tre till två år och kvar av skadeståndet blev det bara 25. What the fuck!?

Detta är bara ett i raden av väldigt konstiga domslut som fattats i hovrätten på sistone. Jag börjar seriöst fundera på om det beror på att domarna, nämdemännen etc. vill hålla sina peddopolare om ryggen. Skydda sina egna vridna intressen så att säga. Jag får god lust att söka upp de ansvariga för sådana domar men nöjer mig väl med att hoppas att det finns en skärseld ändå. För då kommer det osa domargris i helvetet framöver. Sanna mina ord.

Jag hoppas att ni inte sover gott om nätterna.

Skulle något sådant hända min dotter skulle jag gjort nåt åt det på riktigt. Gärningsmannen hade bett om en snabb död när jag viskat i hans öra hur hans närmsta framtid skulle se ut. En bön jag inte skulle höra.

Vigilante - det finns alldeles för få av er. Ni behövs när rättsväsendet är kaputt.

torsdag, november 24, 2005

Du är vad du utstrålar














Vissa ägodelar/attribut säger mer om ägaren än de tror


I alla tider har människor använt sig av olika attribut för att framhäva sin personlighet eller sina åsikter. Visa vad man står för och vad man är för en lirare helt enkelt. Det kan vara alltifrån att tjejer väljer att skaffa sillisar till smårevolter i form av pins med politiska budskap (ex. "Atomkraft - Nej tack!"). I vissa kulturer är det pösfräckt att töja underläppen till osannolika proportioner. Det är inga news direkt.

Men så har vi de attributen som är mindre lyckade. Oftast helt ofrivilliga sociala koder, där hela personlighetsprofiler torde kunna fastställas med skrämmande stor procentuell exakthet. Utifrån en enda liten detalj eller accessoar.

Glasögon av pilotmodell
De talar sitt tydliga språk: "Messar du med mig så låser jag in dig i en jordkällare innan jag stryper, slicar upp dig och sparar ditt huvud som trofé i min frysbox... eller nåt annat skruvat". Det är nog ingen slump att de värsta asen genom alla tider valt att pryda sina nunor med ett par fetingar. De tilltalar helt enkelt seriemördartypen. Genetiskt - ja det verkar inte bättre.

Tjock guldlegering runt halsen och utanför tröjan
Ingen annan accessoar ropar "Hej, jag är en finsk förortsdandy" högre än den klassiska monsterlänken. Det är killarna som roar sig med solarium, karaoke, åka färja och dricka sprit i ohemula mängder. Uppknäppt ballongskjorta eller stickat spelar ingen roll. Det är kedjan som är attraktionen. Det fanns säkert en tid och en plats då det ansågs vara en statussymbol men haja hur jävla ute det är nu.

Vit Skåpbil
Helst en Dodge Van. Håll med om att det osar våldtäktsman och sexavvikare lång väg. Själv har jag alltid fått the creeps när en vit skåpbil mullrar förbi eller står parkerad i nån mörk gränd (eller var helst de står för den delen). Man liksom vet att det försiggår nåt jävligt otäckt innanför det där tunna lagret plåt. Bilmodellen är som gjord för hallickverksamhet och annan människohandel. Jag menar inte at ALLA som har en sådan är pervo, men tillräckligt många för att det borde vara intressant ur ett profilerperspektiv. Pilot och vit Dodge Van i kombination och du har ett vattentätt as av något slag.

Polisen borde avsätta resurser och ekonomiska medel för att utveckla mallar för vissa metoder. Det skulle betala sig i långa loppet. När de har en Seriemördare on the loose så borde de t.ex. gå igenom alla optikers register för att se vilka sjuka jävlar som inhandlat et par glasögon av pilotmodell de senaste 50 åren. Då har de med 95% (kvalificerad gissning) säkerhet ringat in den de söker.

Likadant är det med skåpbilen. Jag har för mig att det var så de fick fast Thomas Quick. Han kom åkande med sin vita Dodge och då var han rökt. Ok, han kanske inte har begått alla de där sjuka grejerna - men face it - killen är one sick puppy!

onsdag, november 23, 2005

Sophie Zelmani där solen aldrig lyser

Sitter och skriver lite och lyssnar på Zelmanis "A decade of dreams". Jag har alltid varit förtrollad av hennes röst. Jag vill skratta och gråta samtidigt - hur kan något vara så otroligt vackert bland allt det fula. Hon har nåt alldeles speciellt där.

När hon sjunger "Going home", "Dreamer" och "Happier man" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.

Det är en bra röst Sophie.

Världens sämsta uppfinning

"Gladpak" plastfolie!

I teorin snudd på genialt, i praktiken nästintill sorgligt usel.

Ska det vara så jävla svårt att göra tunn plast som INTE klibbar ihop sig så fort det lämnar rullen. Den statiska elektriciteten gör att plasten fastnar mot allt som finns i närheten. Ska det verkligen vara lika avancerat att ompaketera sin ost som att lägga ett 5000-bitars kolsvart pussel?

När jag var liten var plasma-tv lika mycket sci-fi som gröna gubbar från Mars. Där har det hänt en hel del - men plastfolien är fortfarande precis lika värdelös.

Måtte djävulen ta all Gladpak!

The Holy One...

Jag har precis gjort något dumt för min strama ekonomi men något gott för själen. Jag har köpt både säsong 5 & 6 av Seinfeld. Jag älskar den serien. Länge såg jag den som min bibel men nu vet jag bättre. "Seinfeld" är gamla testamentet. Skaparen Larry Davids nya serie "Curb Your Enthusiasm" är nya testamentet. Tillsammans bildar de en komplett bibel (fortfarande under utveckling) och Larry David a.k.a Kung David är min Gud.

Fick jag välja en person att träffa - levande eller död, historisk eller nutida - då hade jag valt Larry David på mindre än en sekund.

tisdag, november 22, 2005

Mikebikes klagogramservice

Jag fick ett mail från en upprörd läsare (de har en tendens att maila) som tyckte att jag hade så mycket negativ energi. Han sa att om jag kunde ta betalt för att gnälla skulle jag vara snorrik. Fan, det är inte en helt dum tanke. Tack för den Lennart! Jag kanske borde lägga Bloggfrossa på is och börja utveckla en affärsidé kring mitt missnöje. En klagogramtjänst kanske.

Jag tänker mig att det finns så många där ute som sitter och surar över någon oförrätt de blivit utsatta för. Vad som helst egentligen, som man tycker är tokbrunt och vill bejämra sig över, men bara inte orkar rodda med. Där kommer "Mikebikes klagogramservice" in som en perfekt tjänst. Precis som med alla de tjänster man köper för att visa uppskattning borde det ju finnas en tjänst (åtminstone) för oss som vill visa missnöje över något vi stör oss på. Det är ju vansinnigt att det inte finns en sådan ventilfunktion. Det är en nyckelroll för ett välmående samhälle. Man måste få knorra lite annars går det käpprätt åt helvete.

Se på Amerikat. Deras samhällsmodell är så uppfuckad att folk tar till skjutjärn och stökar om i helt abnorma proportioner, bara för att de fått för lite saltgurka på sin ostburgare. De har blivit de mest överkänsliga och lättkränkta folket i världen. Jag har svaret. De har ingen gnällventil eftersom man per automatik blir ett "kommysvin" om man protesterar.

I alla fall har jag funderat på hur en klagoservice hade kunnat fungera.

Det borde finnas olika prisnivåer beroende på hur stort missnöje man vill visa. Det är ju alltid sunt att ställa klagonivån i paritet med den grad av förorättelse man känner av. Jag tänker mig tre primära nivåer:
  1. Pensionärsgnäll - när man bara vill kvida och oja sig lite över något, gärna meningslöst, men egentligen inte bryr sig. Behöver inte ens vara ett relevant klagomål. Billigt klagomål på dåligt papper.
  2. Normalupprörd - t.ex. när man blivit dåligt bemött eller blivit utsatt för kommunalgrå byråkrati eller liknande. Vid enstaka tillfälle. När man vill ge en verbal näsbränna och låta någon veta att skit av den graden inte accepteras. Här framförs ett noga genomtänkt klagomål helt korrekt. Man visar sina belägg och låter förstå att man inte kommer nöja sig innan hedern är återupprättad. Normalpris - passar utmärkt att slösa med.
  3. Komplett vansinne - när gränsen är nådd. När man upplever upprepad förnedring av någon form och är så förbannad att det när som helst säger klick om man inte får utlopp för sin vrede. Här krävs finess och krafttag. Personliga påhopp och grova förolämpningar. Man river upp helvetet helt enkelt. kan vara över en skitsak. Det viktiga är att vredesfaktorn är hög. Dyraste alternativet - men "Komplett vansinne" är inget man bör använda när man bara känner en lätt grad av irritation.

Sedan tänker jag mig att varje klagomålsnivå skulle finnas i två klasser:

  1. Lyxklagomål - där mikebike lägger extra kärlek (hat) vid utformandet. Bakar in finurliga detaljer och sofistikerade hot. Ger klagogrammet den där extra touchen som säger "jag är alldeles extra missnöjd med just dig"
  2. Vanligt tråkigt - bra alternativ och givetvis lika hög kvalité i själva utförandet men utan den det där alldeles extra top-of-the-line-nivån.

Jag ser stor potential i utvecklandet av hattjänster men jag skulle nog välja att börja i liten skala. I framtiden är det inte omöjligt att jag utvecklar tilläggstjänster som bajsbrev, flåssamtal och annat skoj.

söndag, november 20, 2005

Öppet brev till Aftonbladet

Hej Aftonbladet!

Snälla. Jag ber er på mina bara knän. Inget annat verkar ju funka. Låt oss vanliga medborgare slippa läsa mer om så värdelösa människor som BB-Linda Rosing och Spybar-Fadde. Deras enda bedrift i livet är att de var snabbast när det vankades befruktning en gång i tiden. Det är inget speciellt med det. Det har vi alla gjort.

Jag har köpt mycket. Mer än jag trodde var möjligt. Ni har praktiskt taget bränt in Natcha Peyres sillisar på min näthinna under hösten. Era löpsedlar har nästan kvävt mig med "Så mycket är din bil värd" och liknande scoop. Mot min vilja har jag hållits ajour med bigbrotherdeltagarnas knull- och spritfester. Ja, ni har praktiskt taget lyckas göra "nyheter" av vilken avföring som helst och precis som de flesta har jag bara tuggat i mig och knipit käft.

Ni säger att ni tillhandahåller de nyheter som läsarna vill ha. Men nu får ni väl ändå ge er. Erkänn att det är en grov förolämpning av hela svenska folket att vidhålla ett läsvärde i Fadde och Rosings förehavanden? INGEN bryr sig om vad de tar sig för. Det är en ren provokation från er sida att slösa medieutrymme på sveriges riksnolla och hennes dörrvaktarjävel till pokvän... eller expojkvän som ni så smaklöst offrat resurser på att låta oss veta.

Slentrianmässigt har jag börjat min dag med aftonbladet.se (fråga mig inte varför) så länge jag haft internetuppkoppling. Oavsett hur mycket dokunews ni skyfflat upp i ansiktet på mig har jag suttit där och knappat in adressen med en kopp kaffe i handen. Men nu blir det fanimej ändring på det. Jag har hört talas om porrfilter för att spärra pornografiskt innehåll och det måste rimligtvis finnas samma grej mot Aftonbladet för nu är gränsen nådd. Det blir en programvara jag mer än gärna betalar en dyr licens för.

Fadde och Rosing. Ärligt talat. Är det ett mindtrick? Vill ni se hur mycket skit en människa kan ta eller vad är dealen? Visst är det tjatigt att läsa om de dagliga bombattentaten i Irak varje dag men tycker ni inte att det är lite värdigare nyheter ändå?

Jag signar upp på en dagslång rektoskopi vilken dag som helst, bara för skoj skull, eller varför inte en hederlig vietnamesisk vattentortyr. Vad som helst, men sno inte mer ytrymme av min hjärna till att berätta om den där utslitna plastpåsen och hennes combatcuttade juggevakt. Jag pallar det bara inte. Fattar ni inte hur jävla dumt det är? Skit i lösnummer för en gångs skull. Ni måste väl ha någon form av yrkesstolthet?

Nästa gång Fadde nämns kan det väl åtminstone föregås av att någon lackat ur och öppnat automateld i hans lilla kungarike - spybarkön. Och nästa gång Linda Rosing... Nä det finns verkligen INGET mer jag vill veta om henne. Varken hennes liv eller död.

Snälla Aftonbladet. Inget mer om de två nu. Kan ni lova mig det?
Jag börjar närma mig en "Falling Down"

/mikebike


lördag, november 19, 2005

Bosse vet...

Igår kom D:s farbror på Juniorettes kalas och han hann fan inte komma innanför dörren innan han malligt berättade att han visat blogginlägget "De kallar honom Bosse" för Bosse själv.

Jag stelnade till. Han måste skämta tänkte jag. Man brukar väl inte medvetet utsätta sin släkt (om än ingift) för så diabolisk fara. Han försökrade mig om att det var lugnt. Bosse hade inte tagit illa upp. Jag skrattade ledigt som att allt var kool men i huvudet hade jag redan beställt en daloc säkerhetsdörr, bepansrat alla fönster och börjat packa väskan.

Den här jävla bloggen kommer bli min död.

fredag, november 18, 2005

Systembolagsfesten och janteanden

Jag vaknade på torsdagen och fick återigen höra hur nyheterna blåste upp systembolagets firmafest som om det vore större nyheter än bombningen av Hiroshima. Janteanden breder ut sina vingar och det luktar brunt. Det luktar kvällspress.

Jag tycker uppriktigt synd om Anitra Steen som kommit till TV4:s folkliga tv-soffa för att behöva försvara ett litet partaj för sina medarbetare. Behöver jag ens nämna att "Mannen som blev trött" pressades ett steg närmre en s.k. "falling down". Jag som inte ens jobbar på Systembolaget, jag menar, jag gillar inte ens systemet men nu får det väl för i hel...e vara nog.

3500 pers ställde upp utan ersättning att gå på en företagsaktivitet. Notan slutade på 4000/skalle (vilket täckte in resa/boende/mat & dryck/underhållning + konferens). Vem bryr sig om det är skattebetalarnas deg som betalade det. Det var ju inte direkt igår (13 år sedan) det rullades hatt där senast om man säger så. Hur många spritnotor och porrklubbsbesök har inte vi betalat utan hälften så mycket läppfladder i media. Jag blir så förbannad att jag kokar. Jag skäms för mitt land. Vad ska folk tro?

Jag hatar TV4. Nyhetsuppläsaren betonade "14 miljoner" som om det skulle ha samma nyhetsvärde som Palmemordet hade en gång i tiden. När Steffo Törnqvist försökte ställa Anitra mot väggen genom att fråga vad hon hade för lösning på att alkoskadorna växer i Sverige höll jag på att bajsa på mig. Hans poäng var att hon delvis är ansvarig för missbruksproblemen i och med att hon kränger bosen. Heja långsökt TV4-journalistik.

1. Vad fan har det med festen att göra?
2. Håll flabben Steffo - du är ju inte direkt känd för att spotta i glaset - din lille "livsnjutare".

Jag satt lika frågande som Anitra. Hon måste väl undrat vaffan de höll på med. Och sedan kom crescendot. Svenska folket skulle få lätta på sin vrede. Man uppmanades att ringa in och ställa Anitra mot väggen.

Först ut var en tittare med hög rävfaktor som lackat ur eftersom hon tyckte att systembolaget borde visa uppskattning mot sina mest trogna kunder istället. De som hänger på låset. De som sitter på bänken innan öppningsdags. A-lagarna helt enkelt. Steffo blev rödare än Lars Ohly och kopplade bort henne. Jag tyckte mig ana ett litet men välförtjänt hånleende hos Anitra.

Sedan ringde ett riktigt nötjobb som sa sig representera Orsa kommun. Hon undrade om Anitra inte kunde sponsra deras fest med alkoholfria drycker. Va? Anitra svarade att Orsa kommun nog själva kunde betala för att visa uppskattning åt sina medarbetare. Om jag fick bestämma (vilket jag aldrig får) så tycker jag att om det verkligen var en representant för Orsa kommun så är det hög tid att någon åker dit och drar ut dem på "går'n" och ger dem en sådan jävla omgång att...

Till sist var det en kvinna som tyckte det var fint att Systembolaget tog hand om sina anställda.

Ja så var det med den vreden. Uppenbarligen existerar den bara på kvällslöpet och i Steffos morgonsoffa. Det var som att se en kemisk kastrering ta skruv. Herr Törnqvist var inte så katig efter det. Hans journalistiska mandom kändes bortsliten, tuggad och utspottad på gatan.

...Och som jag skrattade.

onsdag, november 16, 2005

Världens bästa uppfinning

När jag var sju eller åtta år så var Nike och adidas inte så hett. Lejon var the shit och jag önskade mig inget hellre än ett par läckra Lejondojor med kardborreknäppning. Efter många om och men så fick jag ett par som min syssling hade växt ur. Han var ett par år äldre så det var skosnören istället för kardborre. Katastrof. Det kändes som kopior. De var helfel. Morsan och farsan försökte med att det var häftigare med skosnören, att kardborre bara var för småbarn. Men jag visste bättre.

Förken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga jävla snörena. Världens bästa uppfinnig liksom.

Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och omkullkastat hela min världsbild. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som en etagelägenhet på månen.

tisdag, november 15, 2005

Äckelpanik...

Är när man sitter vid datorn och plötsligt hör det rassla i hundskålen trots att hunden ligger på soffan.

I morse hörde jag rasslandet och sprang ut i köket. Där möttes jag av Juniorette med ena handen i torrfodret och den andra i munnen. yuck!
Fan, hon hade hela käften full av doggy. Jag höll på att spy men hon var skitnöjd.

När lär man sig att hundmat inte smakar mumma egentligen?

De kallar honom Bosse

Fredagens spritfylla satte givetvis stopp för lördagens inplanerade däckbyte på bilen. Jag var så skakig och hade sådan huvudvärk att döden varit att föredra. Det uteblivna däckbytet fick mig att tänka på förra året vid den här tiden. Vi hade sommarslicks på vår Räsernissan och var i desperat behov av ett däckbyte eftersom snön börjat falla och D hade fått värkar. Det skulle vara en typisk händelse att klassificera som "mindre sweet" - att halka av vägen på väg till BB.

Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.

Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.

M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"

När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.

Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.

I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.

Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:

"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"


Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.

Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.

måndag, november 14, 2005

Tre myter om föräldraskap

I dagarna har jag varit farsa i exakt ett år. En härlig tid på många sätt. Övervägande en helt fantastisk upplevelse.

MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.

Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.

Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?
  1. Jag hatar verkligen att vakna vid sextiden och tvingas gå upp och leka, varje dag. Jag ser ingen fördel med det.
  2. Barnskrik är fortfarande en av tre faktorer som får mig att byta vagn när jag är påväg till jobbet en tidig morgon. Inget sätter färg på en dag som migrän upptämjd av gallskrikande barn.
  3. Jag känner fortfarande hur det kittlar i kräkreflexerna när mina näsborrar möts av stanken från en fullbajsad blöja. Jag kan ofta köpslå med höga insatser bara för att slippa när det är min tur. Ibland går det ibland inte.

fredag, november 11, 2005

Heja Tyskland!

Tyskarna får alltid saker att LÅTA hårt som sten, men de lyckas sällan få det att SE tufft ut.

Bildkälla: Aftonbladet.se

Aftonbladet skriver idag att Tysklands "Specialeinsatzkommando" ska stå för säkerheten på Fotbolls-VM nästa år. "Zlatan kan definitivt känna sig trygg" säger en antiterroristexpert och jag vädrar torr humor och en något tajt slutmuskel.

Det står att här är bilderna som ska skrämma bort terroristerna och låter en bild illustrera några uppkittade koppers i aktion. Jag blir bara förvirrad. De står på led och den första snuten har en liten sköld och en picka. Bakom honom står en med något fetare skjutjärn, riktat i nacken på förste man mer eller mindre. Ponera att en kula råkar komma passerande mot Kopp 1 men missar och fastnar i benet på Kopp 2 istället. Är det då inte tekniskt möjligt att Kopp 2 får en muskelsammandragning och råkar slinta lite med sitt triggerfinger?

Pang säger det när hans automatkarbin blåser av skallen på sin kollega, Kopp 1, som om vore det en persika. Det skulle kunna bli kaos i ledet. En dominoeffekt. Det känns nästan som att bilden illustrerar en halvkackig "Mexican Stand-Off" snarare än skrämselpropaganda.

Vaffan, tror de egentligen. Tyskarna. Att lite hjälmar och knäskydd ska skrämma en kille med dynamitväst? Ja terroristerna blir säkert skitnervösa. "Jalla Jalla, skjut då så får vi se hur många jag hinner ta med mig när jag släpper knappen", skulle jag tro att de tänker.

Men "Specialeinsatzkommando". Det får man ändå ge dem. Fan vilket mäktigt ord. Sånt är de bra på. Få det att låta tufft.

"Vad jobbar du med då?"
"Ah, jag jobbar som Specialeinsatzkommandopolizei"

Dagen D

Jag minns dagen då jag slutade på Posten. Det var en sweet dag ända tills en kollega (en bitter gubbjävel) började jiddra:

"Asså, du ska sluta ja"
"Japp"
"Vad ska du göra nu då?"
"Nåt annat"
"Jaja, du kommer snart tillbaka"
"Näru gubbe, inte en chans"
"Det gör NI alltid"

"Fuck you and die" (tänkte jag till svar. Han var en ond hård jävel som knappast skulle dra sig för att bjuda på knogmacka som hejdåpresent).

Detta var sju år sedan och det sista jag hörde var att han var kvar. Ännu äldre. Ännu bittrare. Det känns bra.

torsdag, november 10, 2005

En man av sina drömmar

När jag var liten drömde alla kompisar om att bli brandman, polis eller rockstjärna. En kompis drömde specifikt om att bli "kravallpolis" (hur fan vet en åttaåring vad kravallpolis är förresten?) Tjejerna ville bli sångerska, som Carola, eller också veterinär. När vi blev lite äldre ville alla bli filmstjärna. Som Arnold, Stallone eller hon i Dirty Dancing.

...Men jag, jag drömde om att jobba på posten.

Vet inte vad det säger men om man ska se på det ur en ljus synvinkel så hade jag uppnått mitt livsmål redan vid 20 bast. Ska man se det ur en mörk synvinkel så... nä förresten, det orkar jag inte. Klart är att jag redan då kände mina begränsningar. Snacka om god självkännedom sedan.

Vem är mest loser egentligen, jag som uppnådde mitt mål så tidigt eller alla de som inte nått halvvägs ännu.

Hisingepacket

Melodi: Det gåtfulla folket


Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett smolk på en ö.
Över den ön vandrar rävarnas fötter ibland,
med de glider knappt alls utan öl.

Där står en man, som hasslar och dealar,
han är en slags pimp.
Pundarn av kville, han skramlar till silar
och suger sin fimp.

Där - går en räv och en till och en till.
Där - går en flicka som aldrig står still, när hon är vaken.
Där - går en pojke som njuter av att, visa staken.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.

-----------------------------

Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land saknar hopp om ett liv.
Där i ett hörn står nu resterna från en bilbrand,
som ett hisingens vykortsmotiv.

Där springer busar, dom hånar och retar,
en kvinnlig cyklist.
Där på en marknad står Benny och letar
han är visst nazist.

Där - går en pojke som alltid bär kniv.
Där - går en tok som har tagit två liv, av andra bovar.
Där - fann en flicka ett festligt nytt prepp, som hon provar.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.

-----------------------------

Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett gift i ampull.
Där sker de farliga rånöverfallen ibland
mörka kvällar när månen är full.

Där går en pojke som skall sno en bil,
för han vet hur man gör.
Porrhak, bazarer och lågpristextil,
med en äcklig odör.

Där - är din kamphund ett bra attribut.
Där - kan nästa sekund bli ditt slut, om du är slarvig.
Där – kanske limfyllan inte känns alls, särskilt tarvlig.
Allting finns till för det tillhör ju hisingepacket.

onsdag, november 09, 2005

En banditlegend har gått ur tiden

GöteborgsPosten rapporterade igår att den indiske banditlegenden Nirbhay Gujjar dog under en våldsam eldstrid med polisen. Hans kännetecken var enligt källan "en stor mustasch". Mäktigt är ordet.

Det är inget fel på att leva sitt liv som en Svensson och jobba på kontor men banditlegend, känn på det, vilken titel. Jämför "kontorist" med "banditlegend", vilket låter tuffast? Bandit i sig är hårdkokt och legend på det. Ja, jag säger då det. Indien har tydligen rykte om sig att ha förkärlek till spektakulära skurkar.

Men hur blir man en bandit egentligen? Skulle tippa att det är tekniskt sett helt omöjligt i Sverige. Här blir en kille som livnär sig på rån en rånare, mord blir mördare, kidnappning är kidnappare (och jävligt pajig sådan oftast). Troligen är det för att våra badboys till vardags springer runt i nån förort med sin mördarhund, baggypants och en guldlegering (äkta om de lyckats med) kring nacken. Dessutom kör de ALLTID beemer (BMW). En rätt tacky snubbe helt enkelt.

Här är man kriminell och inte gangster. Brottsling är benämningen på vad man i Indien kallar skurk. Och bandit - det existerar bara i barnböcker och jävligt gamla filmer. Jag är faktiskt förvånad att det överhuvudtaget finns folk som vill jobba med olaglig verksamhet i sverige. Det har ju en sådan b-stämpel över sig.

En bandit är mer flott. Det är en snubbe som gjort det till livsstil. Han röker Cohiba till frukost och äger 25% av poliskåren. Han gör precis som han vill och låter alla veta det. En legend blir man nog om man lyckas göra just det, jävligt bra och med stil. Creme de la creme.

Bandit är kool och med prefixet legend så andas det "cojones" enligt mig.

Vad säger man - vatten på min kvarn?

Ja jag säger då det.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=242080

Misslyckad shoppingrunda

Var på stan för att fika och köpa en mössa på H&M eftersom min försvann så tragiskt på Hamburgerbaren "Hamburgerbaren" (jag gillar det stället mindre och mindre) förra veckan.

Jag och Juniorette mötte upp A och H och jag köpte mig inte en utan två mössor av samma modell som jag tappat. Bra att ha en i reserv eftersom jag slarvar bort mössor fan hela tiden. Jag passade även på att lyxa till det med ett par skinnhandskar i klassisk stryparmodell (slimmade svarta med tunnt foder). Superfräsiga om ni frågar mig. Vidare går vi och passerar weekdays där jag är fast besluten att inhandla ett par väldigt smala jeans. Min vän A upplyste mig om att det är en dålig idé eftersom min bror har exakt likadana. Dessutom har han också stryparhandskar. Jag återfår mina sinnens fulla bruk och inser att hon har helt rätt. Det skulle inte se klokt ut. Stryparhandskar kan man komma undan med men inte med ett par Cheap Monday som alla i hela stan har dessutom.

Fan jag är alltid sist ut känns det som. Samtidigt var det en lättnad att slippa prova dem för jag vaknade imorse och kände mig sådär lönntjock som man kan göra ibland. Speciellt när man är förkyld och allmänt mosig.

När jag kom hem provade jag den svarta mössan och den satt alldeles för tight såklart. Hur kan det komma sig. Den fick mitt huvud att se ut som ett ollon. Den vita passar fint. Jävla skit. Stryparhandskarna fanns i vitt också och nu ångrar jag mig lite att jag inte tog dem istället. Nu får jag brottas med ångest resten av veckan och motivera för mig själv att jag gjorde rätt som köpte de svarta. Dessutom så måste jag ut och fixa ett par sjyssta brallor på lördag istället. Som lök på biffen kommer jag att få pröjsa en bit över 1000 spänn sitället för 400. Hatar verkligen att trängas inne på Solo på lördagar.

Aldrig får man vara riktigt glad.

tisdag, november 08, 2005

Tre anledningar till huvudvärk

  1. Gonzalo del Rio Salidas a.k.a Gonza
    Motivering behövs knappast för den som haft oturen att hamna framför SVT:s Trackslistan. Gonza är programledare (läs: pajas) och gör ett helt uselt jobb. Säkert kan någon som är tolv bast tycka att han är smårolig, men jag, jag bara hatar honom. Killen är en chilensk Markoolio för helvete.
  2. Uttrycket: "Pocka på"
    Jag vet inte vad det är med det där ordet pocka egentligen. Men nåt är det. Det ger mig en dålig smak i munnen. På nåt sätt lyckas min hjärna alltid relatera till en känsla av panikbajsnödighet. En meterolog använde det för att illustrera att ett visst vädertillstånd är påväg in över västkusten. Det pockar på... brrrrr!
  3. Telefonnasare
    Ett säljsvin ringde och lurade på mig Glocalnet i 12 månader nyligen. Jag hatar telefonförsäljare med passion. Inte alla. Det finns de med dålig attityd och dålig servicekänsla - dem gillar jag. Det är de klämkäcka asen jag hatar. De som vägrar att lägga på. De första tusen som ringde lyckades förnedra mig genom att tvinga mig att krypa på knä, böna och be att få slippa köpa deras shit. Efter det har jag lärt mig (kommer en egen artikel om det senare). Den här Glocalnetkillen sålde dock in sig genom att öppna med att jag automatiskt hamnar på en lista som gör att jag skulle slippa såna som honom. Jag kunde inte annat än att tacka ja. Lurad såklart för de ringer fan mer än någonsin och vill packa på mig gratiskalsonger, prenumerationer och abonnemang av olika slag. Jag verkar hamnat på en strafflista istället. De ringer varje dag. Jag har utvecklat en raffinerad metod att ge tillbaka men orkar knappt använda den längre.

... och tre som lindrar den

  1. Nina Person (Cardigans)
    Jag fattar inte varför så många verkar störa sig på Nina. Hon verkar superskön. Fin röst. Otroligt vacker är bara en bonus. Hon är en av de bästa helt enkelt.
  2. God morgon alla barn
    SVT:s nya dramaserie i tre delar. Muchos snyggos (vågar jag säga Roy Andersonvibbar utan att bli verbalt avrättad av någon brorduktig?) och välspelat. Reine Brynolfsson är alltid bra och Magnus Krepper imponerar med sexiga moves som byns eldige pizzabagare. Skönt depp. Sverige är dåligt på mycket när det kommer till film och tv men grå (trovärdig) socialrealism är vi sylvassa på. Hade det inte varit programledare som Gonza hade jag övervägt att betala tv-licensen (undanber mig kommentarer om att om fler betalar kan de producera mer kvalitéts-tv. Det är skitsnack.)
  3. Treo Citrus
    De säger att det inte är bra för kroppen av olika anledningar men jag bryr mig faktiskt inte. Min annars så känsliga mage har stått pall hittills och då har jag nästan pundat treo i perioder. Det enda som verkligen hjälper och piggar upp. Dessutom har min bror och en vän som heter A experimenterat fram den enda förebyggande "kuren" för att slippa en baksjuka. Glöm flera liter vatten eller grunda med fet kost. När man kommer hem så tar man sig bara ett läckert glas Treo och går och lägger sig. Resultat: Ingen baksmälla.

    Har gett det en lång provperiod nu och metoden kanske inte botar helt men jag har åtminstone inte behövt liggduscha sedan innan sommaren.

    Originalet är nästan lika bra men citrus är som bäret i drinken - en extra touch.

    Tips: Vid huvudvärk en varm sommardag. Släng i ett par iskuber och läska gommen med en Treo on the rocks.

måndag, november 07, 2005

Lite feelgood på en feelbad day

Sjuk idag. Segt som fan men vad passar då bättre än att kolla på lite film. Min vän H lånade ut ett "feelgoodpaket" med filmer till mig. Gummo, Bully och Ken Park. Riktigt muntra rullar.

Kollade precis klart den tredje och sista. Ken Park. Den som efter de tre filmerna inte känner sig helt urblåst på alla känslor är inte klok. Knark, sex, våld och tomhet.

Går och lägger mig igen

Partyfrisk Lyxbunny eller bara Tysk?

Efter inlägget om usb-vaginan fick jag ett mail från en rolig prick som läser Bloggfrossa då och då. Hon undrade om jag trodde att killen på bilden var en potentiell ägare till en usb-vän.

Svar: Högst troligt, han är nog rätt ensam vid det här laget (om han fortfarande lever).

















Jag har sett bilden förr. För några år sedan cirkulerade den flitigt på Internet och jag vill påstå att det är precis den typ av bild som avslutar ett liv. Om inte bokstavligt så minst sagt socialt. Killen på bilden ser inte direkt ut att vara en bisarrporrkille i klassisk benämning. Ni vet, en sån som livnär sig på att bli avbildad med sitt kön instucket i diverse fantasifulla öppningar.

Det i sin tur leder självklart tankarna till hur det egentligen gick till när bilden togs. Jag tror verkligen inte att han dressat upp i frugans raff, smekt upp en vinballe och i ren upphetsning sprungit ut för att begå otukt med familjens Range Rover. Han ser helt enkelt inte så upphetsad ut.

Såvida han inte är Tysk så tror jag att det finns en mycket mer oskyldig anledning till att bilden togs. Men ingen kommer att bry sig. Skadan är redan skedd. Jag tror iallafall att han snarare hade varit på maskerad, eller vad vet jag, halloweenparty kanske. Fabulöst festande utklädd till ”Lyxbunny” och framåt morgontimmarna i slirigaste laget. Han hade tappat öronen och sålt svansen. I desperat jakt på lite uppmärksamhet försökte han sig på ett partytrick utöver det vanliga och det är nog DÄR någonstans allt gick fel. En kamera i fel händer. Ett massmail. Ett liv i spillror.

Inte den halaste av ålar skulle kunna bortförklara en sådan bild.

Hur som helst. Jag vågar gissa att han inte kände sig så tuff när bilden spred sig som en gräsbrand på Internet. Om han inte var Tysk som sagt. För då måste man plötsligt försöka se allt ur en annan synvinkel. Då kan det mycket väl varit Franz Müllers julkort 2001.

lördag, november 05, 2005

Linda Skugge vs. Natacha Peyre



















Natacha i Paradise Hotel börjar gå mig på nerverna. Inte i programmet för det ser jag inte på. Men i min vardag gör hon sig påmind dag efter dag efter dag... Jag håller på att bli tokig.

Jag såg en intervju med Natacha innan den där helvetessåpan började och måste ändå ge henne det att hon är inte hälften så påfrestande att se som sina dokusystrar Gylling, Rosing och Co. Hon verkar helt enkelt inte riktigt lika dum i huvudet som den övriga bimboligan. Dock så är de andra passé (tack och lov) så nu upptar Natacha löpet flera dagar i veckan istället. Och vi matas ständigt med nya "breaking news" om hennes jävla liv. Hennes lipgloss och silikonpattar står mig upp i halsen. Jag klagar inte på hennes utseende. Det är all meningslöshet omkring henne jag kräks på.

Det är ju inte bara mediautrymmet som besudlas utan även allmänna ytor. Överallt ser man löpsedlarna vråla ut att hela sveriges porrdocka haft sex i en garderob eller att Natacha beklagar sig över att det läggs så mycket fokus på hennes bröst. Jag skulle vilja påstå att hon lagt en hel del fokus på sina bröst själv. Av princip köper jag aldrig kvällspress längre. Hänt Extra känns som en akademisk facktidskrift i jämförelse. Ytterligare ett steg närmre den stora apokalypsen.

Egentligen är det ju inte bara lilla Natachas fel. Hon råkar bara vara budbäraren och "Skjut inte budbäraren" brukar det ju heta. Men det är precis det jag tror måste göras. Hon har en arvssynd som måste börja sonas någon gång.

Jag har ju introducerat en liten serie potentiella dödsmatcher i bloggfrossas regi och jag tror bestämt att det är dags för en till. Jag skulle verkligen vilja se Linda Skugge läxa upp Natacha i en storslagen dödsmatch. Natacha skulle allt få passa sina ballonger i närheten av Skugges vassa penna. Jag vågar knappt spekulera i den vrede som adrenalinet skulle kunna utlösa hos Linda S när hon fick chansen att go medieval för en stund. Inte för att jag vet om Linda Skugge ens har ett ont öga till Natacha men i brist på BB-Linda kanske hon kunde locka fram lite underhållningsvåld för oss andra.

Jag håller en fet sedelbunt på Skugge.

fredag, november 04, 2005

Lädertanten och fågelinfluensan

Idag när jag för en gång skull stämplade på vagnen så fick jag en hård knuff i ryggen och en liten varelse knödde sig in på ett av de lediga sätena som fanns kvar. Det var lädertanten. Mycket irriterad var hon. Men såg mig inte. Phew!

Hon trängde sig på en femtonåring och började snicksnacka om fågelinfluensan och andra hot mot mänskligheten. Bra isbrytare helt klart. Sådär skönt paranoid. Hon sa att hon slutat äta kyckling nu, hade hört att om några dödsfall nu, "människor alltså" och "de har ju inte testat alla fåglar i sverige heller så man vet ju inte". Bättre att ta det säkra före det osäkra och sluta äta helt.

Jag kände att jag fick ett sting av sympati för henne.

Vive la France

Säga vad man vill om fransmännen. Men två saker är de jävligt bra på. Sniglar och upplopp.

Tänk hur det brukar se ut i Sverige när det är nåt. Det värsta vi varit med om är Gbg-kravallerna och det som hände i Södertälje nyligen. Fransmännen däremot. De är kända för att stöka om rejält i lådan om någon försöker trampa på dem. De tar inte skit från någon. Minsta lilla grej och jävlar. Då ska avspärrningarna fram, det kittas upp med däckbränder, bilbränder och man utrustar sig med en massa sköna tillhyggen. Precis som på film. De ockuperar och röjer om så att det syns.

När lastbilschaffisarna surade över sina löner för några år sedan gick de i strejk och spärrade av alla vägar med sina trucks. Strejkbrytare dödade de direkt. Kanske har de det i blodet? Jag menar det är ju revolutionens hemland ändå. Dem lurar man inte med lite fika om man säger så.

Jämför det med Kommunals "Vi tar fajten".

Hamburgerbaren "Hamburgerbaren"

Katastrof!

Var på lunch nu på hamburgerbaren "Hamburgerbaren" på Andra Långgatan, Göteborg. De har alltid varit de vassaste i stan på burgare och sån stuff. Proffsiga, trevliga och klarat ett högt lunchtryck. Men nu har den legendariska hamburgerbaren fått en ny ägare. En riktig klåpare om ni frågar mig.

Idag kommer jag och min kollega P in på sen lunch och beställer varsin liten ostbaconburgare med stor respektive liten frites. Easy peasy. ingen kö, ingen stress. Ändå lyckas den nya ägaren fucka upp hela vår beställning. Inget blev rätt. Han frågade oss tio gånger om våra beställningar.
Hur kan det vara så svårt? Det är ju inte rocketscience direkt. Jävla amatör!

Dessutom har han höjt priset med två spänn typ. Plötsligt måste man antingen ha växel eller få en jävla massa växel. Vansinne!

torsdag, november 03, 2005

Idag är allting grått och jävligt

Väcktes okristligt tidigt imorse och visste redan då att denna dagen inte kommer medföra något gott. Så fort jag kom utanför dörren kände jag det hårda regnet piska mina kinder. Då visste jag - nu börjar helvetet på riktigt. Vanligtvis brukar denna perioden och ända fram till jul kännas helt ok. Eller rent utav bra och mysig. Plötsligt är det socialt accepterat att hyra tio videofilmer, sjukskriva sig en vecka och inte flytta sig mer än den nödvändiga distansen mellan soffan och köket under några dagar. De första månaderna av fulhöst brukar vara uthärdliga helt enkelt. Men i år känner jag mörkret redan från dag ett.

Jag hatar verkligen höst och vinter i Göteborg. Löjligt att ens säga vinter eftersom den årstiden inte existerar här. Ett halvt år av små vattenpartiklar från sidled. Den djävulska fukten som tar sig innanför en torrdräkt till och med. Den kyla det medför är värre än 40 minus i torrt klimat. I Göteborg drunknar man nästan av luftfuktigheten. No more Converse på ett tag. Då får man reumatisk värk på nolltid.

Snart börjar människor få en dålig attityd. Bli lynniga. Snart börjar skottlossningen utanför och inne på krogarna på avenyn (låt dem hålla på). Snart börjar allt som smakar grillat på sommaren smaka skit för ett halvår framöver. Förkylningar och influensornas tid står för dörren. Snart börjar lidandet på riktigt. Det tär på psyket. Allt man kan be om är några korta ögonblick av lycka, några bra spelningar, sköna filmer, mysiga sammankomster och fina spritfyllor som hjälper till att dämpa den kroniska hösten för en stund.

Gud vad jag hatar Göteborg och Sverige under detta mörka halvår. Inte ens Majorna är soft i horizontalregn.

Nytt encounter med Lädertanten!

När jag gick till tvättstugan igår eftermiddag gjorde jag den obehagliga upplevelsen att stöta ihop med kvarterets tvättstugepolis. Fan, jag börjar nästan undra om hon inte bor i ett av torkrummen. Kanske är det därför hon är så skrynklig.

Jag kom in, nickade och började stuffa en tvättmaskin. I ögonvrån ser jag hur det lilla skrynkelspöket kommer närmre. Jag tittar upp och ser att hon "hårdrockspekar" (arg pekning. stående med ena benet framför det andra, lätt lutning framåt och hakan mot bröstkorgen och rak arm från axel till pekfinger) mot mig.

Jag sätter nästan i halsen. Jag har aldrig sett henne på riktigt så nära håll. Hon ser ut att vara ett 120 år gammalt fikon. Ruggigt ofräsch. hon har på sig ett par vita stuprörsjeans (lite koolt måste jag medge) och trätofflor a.k.a trällor (sabbar upp det som var lite koolt). Hennes ben är lika smala som mina handleder och hennes framåtlutande ställning beror inte på en gammal hårdrocksnerv. Det är en begynnande puckel. Hennes hår är det största på hennes kropp, en grå knarkpudelfrilla. Och jag säger det igen - helvete hur skrynklig kan en människa bli egentligen. Hon ser ut som jag föreställer mig att Ozzy Osbournes farmor skulle sett ut ifall hon pumpat lika mycket tjack som sitt barnbarn.

Jag tittar frågande på henne och hon säger hest:
"Du får se hur du kör".
"VA?"
"Ja du får se hur du kör. Du höll på att köra på mig igår nere på torget"
"I wish", tänker jag.

Det visar sig att när jag och juniorette skulle hämta D efter jobbet häromdagen så kom vi susande förbi. Jag minns att jag såg lädertanten och rös, men hon var typ 15 meter från övergångsstället. Då lämnar man inte företräde om man vill komma fram överhuvudtaget. Den här kärringen är ett nötjobb utöver det vanliga.

Alltså, lädertanten börjar bli en riktig "smärta i baken" nu. Inte nog med att hon regerar i tvättstugan. Nu ska hon lära mig köra bil också.


P.S Jag måste försöka fånga hene på bild och publicera här. Helst när hon går klädd i sin satindress med leopardmönster (varför har gamla en sådan fetish på leopardmönstrat) men hur skulle det gå till, det är risky business. Jag råkade dessutom lägga märke till att hon hängde upp en negligé som på vem som helst under hundra bast hade höjt sexighetsfaktorn rejält. Plötsligt är det min mardröm numero 1, att få syn på lädertanten iklädd den där. Jag skulle hellre stirra in i solen till det blir mörkt. D.S

onsdag, november 02, 2005

Årets julklapp - eller också inte

Jag vågar påstå att mänskligheten nått en respektabel höjd av dekadens vid det här laget. Men ändå fortsätter vi att pusha gränsen en bit till.

Jag fick för några veckor sedan höra talas om en produkt som börjat lanseras flitigt i Tyskland ("Das Vaterland" när det kommer till sexuell obskyritet). Det var en sexleksak i form av en lösvagina, fast jag är osäker på om det verkligen kan klassas som leksak.

"Lösfitta!", säger ni, "det har ju funnits aslänge". Och visst är det så, men den nya lösvaginan är speciell i det avseendet att den ansluts till datorns USB-port. En plug-and-play-vagina helt enkelt. Reklamen utovar "Ein Außerordentlich Sexuelle Extravaganza". Fanns tydligen i munutförande också. En rövversion var också på gång tydligen. Fina grejer det där. Kanske blir det årets julklapp - eller också inte.

Alltså, jag fattar inte dealen. Jag undrar verkligen hur man känner sig inombords när man är klar efter en session i sin plug-and-play-fitta? Tänk er en kille som sitter och gassar framför datorskärmens bleka ljus och frossar i allsköns pornografiskt material som webben har att erbjuda. Det är hans intresse no. 1. Så kommer det en pryl som låter honom göra precis det fast uppkopplad i dubbel bemärkelse. Plötsligt får han sin bredbandsporr rätt ner i ballen. Varför ska han gå på krogen igen, tänker han. Varför ska han gå ut alls igen? Bättre att lägga cashen på ett "rövskin". Han vittrar högoktanig lycka.

För ett tag.

Men sedan då? Hur går det då? När han inser att det är allt livet har att erbjuda honom. Han hamnar i en dålig loop. Känner sig tom men blir samtidigt mer och mer besatt av sin USB-älskarinna. Det blir som med härskarringen. Den kommer att förgöra honom och han kommer göra allt för att ta den med sig in i nästa liv. Fy vad deppigt.

Jag skulle tro att vi kommer få se många killar/män hoppa från broar med sin USB-vagina runt snasen framöver. USB-fittan är början på den stora apokalypsen.

tisdag, november 01, 2005

Ok, jag kanske tog i lite för mycket...

När jag häcklade Cat5 i söndags och lade in en önskan om att ställa de ansvariga inför rätta.

Idag såg jag videon igen och blev inte alls lika förargad. Jag kände ingen vrede. Dessutom hade jg fel i att det var en tjej. Det var tydligen två. My mistake - men de ser fan exakt likadana ut. Låt dem leva.

Men jag vidhåller att det är en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Pinsamt dålig. Jag trodde den eran var över. Musikindustrins mörkaste kapitel. Tydligen inte.

Mannen som blev trött ger sig in i rankstriden

Japp så är det. Var inne på bloggtoppen idag och såg att en glättig flicka från uppsala ligger absolut i topp med en "gamourblogg". Men inte länge till.

Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.

Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.

(fortsättning följer...)