måndag, november 28, 2005

Bad mongo

Jag var nyss nere på affären för att småhandla. Utanför stod ett mycket argt mongo. Han lackade ut totalt över någonting. Stod och sparkade på en cykel och gapade och skrek. Folk stod och tittade på avstånd, lite skrämt men med en viss förtjusning. När jag passerade vände han sig om och tokstirrade. Jag nickade hej och slank in i butiken. Han hytte med näven och svarade ytterst vresigt ”Far åt helvete”. Det var trevligt.

Man förväntar sig inte att bli ombedd att dra åt helvete av ett mongo bara sådär. Med ”man” avser jag egentligen mig själv, men jag vill gärna dra in andra i mina fördomar, inser jag. Det får mig att känna mig mindre dålig som människa. Om vi är fler om skulden.

I alla fall så har jag sinnesbilden av mongon som ena glada rackare. Småtjocka och sorglösa med finurligt utseende. Förvånansvärt ofta bär de roddarjackor (vindjackmodell) med ”Arvingarna” eller nåt liknande tryckt på ryggen. Jag småler ofta när jag ser ett mongo. Inga hånleenden alltså, för jag diggar dem. De är rätt roliga och verkar ha en skön inställning till livet. Bättre än de flesta av oss. Sällan har jag tänkt på ett bad-ass och sett ett mongo framför mig men idag fick jag en flashback.

När jag var liten och bodde i en stad knappt tre mil norr om Göteborg så fanns det ett mongo som skiljde sig ur mängden. Ett riktigt bad-ass-mongo om ni frågar mig. Han hette Ingmar och var lång och smal. Inga glasögon men världens längsta fingrar som han alltid gjorde fucktecken med när han gick förbi oss. Vi gillade att reta Ingmar trots att det var förenat med livsfara. Han såg galen ut. Lite punkig och ganska lik Sid Vicious, fast det var inte heroin som höll Ingmar slö. Vi brukade reta honom på håll och blev helt förtjusta när han flippade ur och började jaga oss. Vi utmanade varandra och tog allt större risker men lyckades på något sätt alltid komma undan. Gapskrattande och med så mycket adrenalin pumpande att vi hade kunnat kickstarta Kinkong.

En dag efter skolan kom jag åkande på min BMX och cyklade lugnt förbi Ingmar. Jag var ensam så givetvis hade jag inga tankar på att provocera honom. Sånt gjorde vi bara i grupp såklart. Men Ingmar kom ihåg gamla synder.

Pang sa det och jag fick en sådan smäll i bakhuvudet att jag ramlade av cykeln. Jag slog mig rätt ordentligt. I vanliga fall skulle det varit över då men Ingmar hade laddat upp bra mycket vrede och hade knappast några intentioner att låta mig gå. Jag hade en arvsynd att betala av på. Med sina långsmala fingrar tog han ett stryptag och lyfte upp mig från backen. Han var fullkomligt vansinnig och skrek och dreglade. I den stunden var jag helt säker på att jag mött mitt öde. Ingmar knäade mig och bitchslappade mig med handflata/handrygg i vad som kändes som en oändlighet. Jag var så rädd att jag inte kände smärtan. Jag kunde inte ens pissa ner mig så rädd var jag. Han avslutade misshandeln med att slänga mig i backen så att mina manchesterbyxor gick sönder på ena benet. Jag lipade och till och med Ingmar lipade när han gick därifrån.

Jag retade aldrig Ingmar igen.

Jag kände igen Ingmar i killen utanför Ica-butiken. Det gjorde mig glad att han visade ett sånt temprament. Det finns så få bad-ass-mongon så de blir hjältar på nåt vis.

15 kommentarer:

Nemo sa...

Som av en händelse heter alltså ditt bad-ass-mongo Ingmar ... och vad jag förstår har du erfarit samma typ av upplevelse som vissa av de skådespelare som blivit regiserade av namnen till din kromosonförlupne plågoande.

Ingmar heter oxå en mycket god Filmtidning som jag läser med stor behållning

mikebike sa...

samma typ av upplevelse? och vilka skådespelare syftar du på? jag känner att jag inte är så insatt men jag fattar att du fiskar efter nåt nemo;) förklara för min simpla hjärna;)

har aldrig läst ingmar btw. har alltid varit lite skeptisk till svenska filmtidningar.

deltidsharmonisk sa...

Mongo as in Mongoloid? Vi har ett mongo här som heter just Ingmar. Eller Ingemar. Han älskar manchesterbyxor. Killar i manchester.

Nemo sa...

Alltså...Mike. Ingmar...demonregissören har under sin karriär haft problem med sig själv, sin mage, sina dämoner osv. När jag läste hanses självbiografi "Laterna Magica" samt de inspel (inte klartext) som sipprat från delar av hans ensemble har det gått hett till mellan varven. Inte för jag tror att Bergman gett nån på truten..skulle väl vara Jarl Kulle, då...men att leva under psykisk press som en baskerförsedd stammande Ingmar med megafon kan vara nog så ångestladdat...

Anonym sa...

Jag älskar mongossar, det är någonting, antagligen kombinationen av deras bittra uppsyn och glada smajl. Sköna hesa skratt, arga utbrott... Men jag har också bittra minnen, min morsa kände nån som kände nån som kände ett ensamt och deprimerat mongo. Han kunde inte gå utan hade någon slags tvångsspasmer, han var stumm (visst kunde han producera högljudda stön, men inget tal), han lyckades på något sett prata med hjälp av en dator. Eftersom det här var sent 80-tal så var det en sån där psyko dator röst a'la kraftwerk. Min morsa ville att jag skulle bli kompis med honom eftersom han var så ensam... Jag var nio, han gillade sten & stanley, jag lyssna på NWA. Det sluta med att jag sprang in på toa så fort telefonen ringde, det kunde ju va han...

/f.d. hisingen

Björn sa...

Nu garvade jag nästan ihjäl mig..
Men jag håller med, dem e fina människor. Brukade jobba med dem. Så jag känner till den totala glädjen som kan förbytas i "raging fury" nästa sekund, då är det bara att hålla sig undan. Dem e starka oxå !

Hexx sa...

Ett mongo?

mikebike sa...

många har reagerat på att jag använt ordet mongo. som om det vore ett skällsord. det är ju bara en förkortning av mongolid.

Andreas sa...

MikeBike! Varför får jag alltid veta allting sist? Ska det verkligen vara så att jag ska behöva få höra av Puffan om din fantastiska blogg, ett halvår efter debuten? Nu måste jag ju läsa ikapp allting i ett svep ju (vilket i och för sig verkar ganska angenämt vid närmare eftertanke). Gruvligt imponerad/fascinerad... att tänka sig att jag har ryckt dig i armhålehåren... förlåt.

Katta sa...

Wööööööööööö! 30000 besökare! Grattis mikebike!

mikebike sa...

fd.hisingen:hahahaaaa som jag skrattar när jag tänker på kontrasten nwa och sten & stanley

katta: tack!

Andreas: fan vad kul att du hittat sidan. trodde jag hade skickat länken i sommras. jag vill gärna höra vad du tycker när du plöjt lite. du det där med armhåren är ju förlåtet om inte annat måste jag ju säga förlåt själv;)

Veronica sa...

Hej, är du från Kungälv möjligtvis? Känner igen det där med "mongo-Ingemar" nämligen :)

mikebike sa...

veronica: det är definitivt den mongo-ingmar du tänker på;)

Nellie sa...

jo, visst är dem härliga. men jag är livrädd för dem, efter att ha blivit jagad av ett mongo nerför elva våningar, när jag & bästa vännen väntade på att hennes mamma skulle jobba klart, så att vi kunde få åka hem till allt det lugna. - i all denna väntande stund så får ett mongo ett raseriutbrott & jag blir offret.

.. jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Emma sa...

Fy fan, jag fick lägga ner huvudet på skrivbordet och skratta igen. "Bad mongo". Gud, jag måste nästan skicka en länk till detta inlägg till min äldsta syrra, hon kommer också garva. Hur som helst, när jag gick på högstadiet jobbade ett mongo i matsalen. Hon plockade undan disk och sånt. Fine, gött att hon kunde ha ett jobb liksom. Fast jag var jävligt rädd för henne för hon gjorde alltid fuck you och en massa fula miner när man skulle lämna sin bricka. Ah, the memories. ;)