En go gäng #34

Holländare som gillar rejv.

Att allt blir bättre med Benny Hill-musik är ju en gammal sanning... men fan undrar om inte originalet är ännu roligare.

Bajschock på Öresundståget

När jag åker tåg brukar jag göra allt i min makt för att slippa besöka tågtoaletten eftersom det troligen kvalar in på min top tre – vidrigaste platser på jorden. Men nöden har ingen lag och eftersom jag hade stressat hemifrån för att hinna med tåget mot Helsingborg och dessutom tömt i mig en stor latte gjorde sig blåsan duktigt påmind någonstans i höjd med Varberg.

Det är nåt med den stanken på offentliga toaletter i stort. Urinodören flyttar in permanent och det känns äckligt att andas. Det får mig att förakta människosläktet. Det är så jävla ovärdigt att vistas i ångorna av andras kroppsavfall. Så är det alltid. Men i dag var det topp tunnor värre. Så fort jag klev in kände jag att allt inte var som det skulle. Mina sinnen slog larm och jag kunde känna närvaron av exkrementer. Det krävdes knappast en CSI-person utan skulle räcka gott med ledsyn för att man lika snabbt som en Terminator skulle upptäcka härden. Man såg liksom hur den vita ringens innerkanter var färgade ljust bruna av slarvigt borttorkat bajs. Jag kände att summan av de doftmässiga och visuella intrycken nästan fick mig att spy. Ändå var jag tvungen att använda holken.

Med en pappersservett som skydd fällde jag upp ringen där den såg minst drabbad ut och plötsligt fick jag en real life experience av de gamla toppen-av-isberget-illustrationerna som brukade förbrylla mig i grundskolelitteraturen. I samma sekund som jag fällde upp ringen växte oroshärdens omfattning med 90%. Och det var som att stirra in i en droppstensgruva. Jag skojar inte. Någons bajs hängde som stalaktiter längs ringens underkant och jag kände med ens hur ilskan stegrades inom mig.

Någon av mina medresenärer hade alltså under resans dryga 45 minuter hunnit uppsöka en av toaletterna och riktigt bajjat ner den för att sedan följa upp med ett riktigt dåligt städjobb. Jag kände att jag ville den personen ont. Även om jag rent principiellt är emot dödsstraff så kände jag ändå att det skulle vara ett oemotståndligt erbjudande, att få styra över knappen till giftampullerna som skulle vara direktkopplade till personen i frågas rövhål. Jag lovar, där och då hade jag tryck som värsta pundaren. Ond bråd död kändes för stunden fullkomligt rimligt och nu ett halvt dygn senare är jag fortfarande inte helt avigt inställd till likvidation.

Vad är det för fruktansvärda människor som gör så? Alltså på riktigt. Dels undrar jag hur man rent mekansikt är skapad för att lyckas trotsa gravitationen så när man öppnar bombluckan. Men framför allt hur är man funtad om man ställer till en sådan jävla scen och sedan pyser därifrån. Man måste ju vara en riktigt störd jävel.

De äter mig ur huset

Jag brukar störa mig på människor som tillskriver sina husdjur en närapå övermänsklig intelligens. Ni vet: "Åh min hund, katt, undulat, hamster, minigris, orm, dvärgbälta är så himla klok... vet ni en gång satt han/hon och bla bla bla..."

Visst, vissa djur är säkert mer högpresterande än andra, något som och på vissa plan kan tolkas som stora mått av intelligens. Men jag har alltid tänkt att majoriteten av alla standardhusdjur ändå besitter en ganska begränsad slutledningsförmåga och vanligen handlar utan någon grövre konsekvensanalys.

Dock börjar jag vackla. Inför mina katters (Ryssland och Frallan) sjukt beräknande hjärnor. Den senaste veckan har de överraskat i sin sneaky mastermindness. De verkar i skuggtimmen och levererar sitt meddelande mer effektivt än det klassiska hästhuvudet i sängen. De sabbar livlinan till mina Apple-produkter utan pardon. Och det värsta är att jag inte kan vara hundra på vem av dem det är. Frallan ser alltid skyldig ut och ryssland tittar alltid avmätt på mig. Det har hänt flera gånger förut och visst har jag tyckt att det har varit märkligt, men ändå tänkt att det måste ha slumpat sig så, att det bara råkar ha blivit mina hörlurar eller sladden till min mobil-, padda- eller datorladdare de väljer att gnaga av i skydd av natten. När ingen ser på.

Jag har förbannat dem men haft överseende med hänvisning till att de inte förstår bättre. Den gemensamma nämnaren är att det alltid händer när de är missnöjda med något. Vanligen mängden förplägnad. Om man ignorerar dem när de är missbelåtna med sin dagsranson – då jävlar – kommer hämnden levererad tung som en familjebibel.

I veckan inträffade ett liknande scenario. Ryssland och Frallan vankade av och an och signalerade med sin tydligaste tydlighet att de ville bli serverade. Men eftersom Ryssland är på den absoluta gränsen till "full blown obesity" och de överlag har fått lite mer än veterinären ordinerat så var kiosken stängd kan man säga. Jag och Josefine gick och lade oss för att titta ikapp lite Girls och Looking och somnade. Hon med datorladdaren på sin sida, jag med telefonladdaren i telefonen på min sida.

På morgonen när jag skulle stänga av larmet upptäckte jag att min telefon bara hade 20% batteri kvar, vilket var märkligt. Så jag kopplade ur och i laddaren igen, men utan framgång. Ingen signal. Vid en snabb okulärbesiktning kan jag inte förstå varför, men så använder jag mitt taktila sinne och låter fingertopparna löpa längs sladden. Och där var det. Brottet. Sladden var avbiten och det var den enda sladden med den lilla lightning-kontakten jag hade kvar. Jag kved och bad Josefine att sträcka mig datorn så att jag kunde kolla vad en ny sladd kostar och vilken affär som är närmast. Död. Datorn var död trots att laddarsladden satt i. Jag började befara det värsta. Att de klippt den kabeln också så med ett ryck lät jag sladden löpa mellan mina fingertoppar och mycket riktigt, där var brottet. Jag kände hur det började bulta mellan mina tinningar. Det är min gamle vän Mörkret som kom på blixtvisit. Jag kan inte beskriva det hat jag kände mot kattjävlarna just då. Det var som en blurrig jävla kaksmet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig utifrån hallen, så jag vände mig om med sladden i händerna, och mötte Frallans blick. Han såg skyldig ut. Stirrade avvaktande. Jag vände på huvudet och tittar på Ryssland som låg i sängen. Han stirrade uttryckslös tillbaka mot mig med sin avmätt och aningen kyliga skepsis. Vi blev stående så under ett ganska långt ögonblick, i en slags blängversion av en mexican standoff, där alla vet att den som gör första draget förlorar. Självklart blev det jag som förlorade. När jag hämtade andan för att ge ifrån mig ett avgrundsvrål såg Frallan sin chans och pep iväg snabbare än en blixt.

Det tog en stund för mig att inse hur jävla beräknande de varit. De har liksom betraktat, sett samband och helt uppenbart förstått att laddsladdar är den moderna människans akilleshälar. Hit em where it hurts. De små svinen har alltså gått, i godan ro, från ena till andra sidan och av alla sladdar valt just de tunna krispiga apple-sladdarna och bara klippt dem. Alltså det är så djävulskt att jag nästan tappar andan. För att inte tala om vilket slag mot ekonomin. Två sladdar som kommer att kosta mig totalt runt en tusing. Bara sådär.

Jag tjöt att jag önskade att de hade fått sig en rejäl kyss men blev påmind om när Ryssland hade bränt sig på nosen av en glödlampa och på reflex sprutbajsade ner hela min iMac + närliggande vägg, att jag skulle förlora vilket som. Ett sånt gissel. Det jag kan ta till nu är justera ner lyxighetsgraden på deras proviant och medvetet köpa Friskies eller nåt annat budgetfoder för att jag vet att de kommer bli så jävla onöjda. Men jag vet inte om jag vågar. Vem vet vad de tar sig till då?

Reaktion på reaktionerna på #melfest

Som nybliven villasvenne kollade vi så klart in Mello i lördags. Vanligtvis brukar vi kanske se det max två gånger per år på grund av att Stella älskar det. Men den här helgen hade vi inte Stella och eftersom vi var sugna på ett sjok riktigt bred tv-underhållning försökte vi istället manipulera Tintin som knorrade för att hon hellre ville sitta uppe på sitt rum och leka med sina gosedjur. Så vi fick hälften muta och hälften tvinga henne att ansluta till oss i soffan.

Det är väl egentligen bara tröttsamt att kommentera programmet och bidragen. Det var givetvis rätt så värdelöst allt ihop. Jämntjock och ofarlig underhållning rakt igenom. Till och med de få men uppenbara försöken till skav var såklart väl vattenkammade i den klassiska SVT-pomadan. Dock måste jag säga att jag gillade Nour och han Morgan Pålsson. Har alltid gillat Nour. Har dålig koll på hur snacket gick men jag antar att en och annan taco-svensson har haft åsikter på deras prestation. Det är mindre intressant.

Det som är mer intressant är de diskussioner som uppstått i bakvattnet. Precis som alltid. Det var så oerhört väntat men ändå fullständigt oemotståndligt delikat i all sin idiotiska prakt. Så typiskt för ett folk som under modern tid inte upplevt någon större sorg än ett regeringsskifte då och då. Jag uppskattar det, det får mig att må bra, för det ger mig kvitto på att jag är en överlägset bättre människa än... flera stycken andra i det här landet.

Jag snackar givetvis om människor som Cristopher "Cribbe" Åkesson som kände sig tvungna att göra affär av de två sekunder Nour höll en surfplatta under kjolen:
– Hur tänkte ni nu? Ni får gärna förklara för mina barn som undrar.

Låt mig säga så här Cribbe. Jag vet inte vad det är för jävla fel på dina barn. Men om det där är något som verkligen håller dem vakna på nätterna, om de verkligen blev så förstörda att de inte kan komma vidare i livet om ansvarig utgivare inte ger dem en vettig förklaring. Då tycker jag att du ska kontakta BUP. Annars, ge fan i att blanda in dina barn (som jag misstänker inte bryr sig ett jävla skit) bara för att du vill lipa loss.

Det är förstås inget mot Sverigedemokraten William Hahnes (obs: jättekul efternamn) oerhört väntade armhåle-tweet:
– Jag betackar mig för orakade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid.

Att ens ORKA kommentera det måste väl vara själva essensen av sverigedemokrati. Att tycka något om det alls är så pinsamt och lågbegåvat att jag knappt finner ord.

Men roligast av allt är ändå Svenska Orkesterförbundet som på sin facebooksida deklarerar sig kränkta över skämtet om flöjtbål:
– Smaklöst, onödigt effektsökeri och en spark i magen för alla flöjtister, inte minst ungdomar på landets kulturskolor som trakterar detta instrument.

Här skräder man minsann inte med orden. "Trakterar detta instrument" = Mohahahahaa...

Men kanske har de rätt. Ja, tänk på alla stackars unga flöjtister som sitter på sina kulturskolor och darrar av ångest nu efter svt:s skändning. Eller hetsjakt rent av. Fullt jämförbart med folkmordet i Rwanda.

Ett livstecken från Hisingen

Nu har vi flyttat. Jag har lämnat mitt älskade Majorna bakom mig och bosatt mig på Hisingen. Officiellt. För gott vet jag inte. Kanske. Kanske inte. Faktum är att jag redan trivs. Jag känner harmoni. Vi bor högt uppe på ett berg och det är nåt visst med höga lägen. Jag älskar utsikt. Ser Masthuggskyrkan från köksfönstret och jag antar att det är en bra ångestdämpare i sig. Från sovrumsfönstret ser jag miljonprogrammen glittra i mörkret långt där nere men ändå så nära. Det ger mig en konstig känsla av närhet och förtröstan i mörkret. Jag tror inte att jag skulle stå ut med havet som fond. Hamninloppet får duga.

Reaktionerna har sett ganska så lika ut från egentligen precis alla jag mött när jag berättat att vi köpt hus på Hisingen. DUUU!?!? Och sedan fnissanden. Outtröttligt har jag försökt förklara hur i helvete jag tänkte. Och det är ok. Jag förtjänar det. Jag har varit Hisingens störste antagonist. Jag har känt ett brinnande hat mot Hisingen så länge jag kan minnas. Men plötsligt hände det. Människor förändras. Jag vet inte om det är åldern eller om jag blivit lite mer skör inför livet på "gamla" dar, men jag har på riktigt börjat tycka om Hisingen. Eller delar av Hisingen ska man säga. Jag gillar det lite oborstade. Det är en plats i förändring och det ska bli jävligt spännande att se hur det utvecklar sig. Jag har inte blivit helt fläpp. Men jag gillar långt ifrån allt.  Det finns såklart en helvetes massa saker att ondgöra sig över på den här jävla ön. Inte minst i området där jag jobbar. Oh my, faktum är att jag blir vresig bara jag tänker på ovärdigheten jag börjat vänja mig vid att utsättas för under den heliga lunchtimman. Jag tror att det får bli ett separat inlägg. Den kommer sjuda. Del fyra i min uppgörelse med Hisingen.

I alla fall. Jag är slut. Obeskriviligt trött.

Det har tagit på både fysik och psyke den här flytten. Det var nog bra att jag fick vänja mig vid tanken så länge innan det skedde på riktigt. Och nu börjar renoveringen. Men jag tänker ta upp bloggandet igen. Har saknat det. Saknat era kommentarer och glada tillrop etc.

Så hej på er. Nu fortsätter vi från här.

Meningen med Instagram

I ett kaosartat myller av outfits, frukostbilder, barn, husdjur, selfies, stora starka öl och fötter med havsutsikt så kan man verkligen börja fråga sig vad poängen med Instagram egentligen är? Visst, ingen fråga som håller mig vaken om nätterna direkt. Men ändå. Igår gick det i alla fall äntligen upp för mig. Jag fick en länk skickad till mig av en vän och ex-kollega som intuitivt visste att det var något jag behövde se. Att det var något jag skulle uppskatta. Rätt upp i min gränd så att säga.

Och jag måste säga att det är större än så. Jag facking älskar den. Har tittat lätt femtiogånger och kan liksom inte sluta att förbluffas. Den innehåller den perfekta sammansättningen av attityd och wierdness. Den har allt. Det är ett helt eget djur.

Låt mig presentera The Mighty Scott Storch – Mannen, myten och meningen med Instagram: http://instagram.com/p/hU-Wvvyi6O

scottstorchofficial

Fashion-dilemma

Hemmet ligger i spillror. Staplarna med bruna flyttlådor gör misären väldigt visuell på något vis. Jag känner mig dessutom ur ganska så ur gängorna varje dag. Trött när jag vaknar. Trött när jag kommer hem. Det är julledigheten som slagit rot i mig tror jag. Hårdare än vanligt. Från samma sekund som jag stänger ytterdörren och går hemifrån på morgonen kan jag knappt bärga mig till jag är hemma igen och får dra på mig mina WCT-byxor och en tjockis t-shirt igen.

Josefine tycker att stassen ser för risigt ut. Hon kallar mig "Mr Sex" och postar bilder på mig när jag spelar tv-spel. Jag tänker att hon tänker att förnedringen ska bli total och att jag ska snäppa upp min standard en aning. Därför sitter jag nu i valet och kvalet inne på Engelsons webb-affär för att kitta upp med lite nya fräscha calzones, men i vanlig ordning drabbas jag av beslutsångest och kan inte välja. Därför behöver jag er hjälp.

Engelsons paroll: Full belåtenhet eller pengarna åter. Det ni!!

Alternativ ett är en herrtrosa utan gylf i bomull som ska palla 60-tvätt utan vidare. Alternativ två är en klassisk herrkalsong MED gylf som enligt spec. är dubbel i grenen. Dessutom utlovas mjuk och skön kvalité vilket jag är lite av en sucker för. Dessutom har de sparat 5% cotton och tryckt in lite elastan. Smart. Tajt look men ändå plats för ganska mycket balle antar jag. Inte heller dessa duckar för 60-tvättar.

Alternativ två borde vara en no-brainer egentligen med alla sina extra-usp:ar. Samtidigt tror jag att Josefine verkligen skulle digga att ettan matchar så himla bra med WCT-byxorna. När jag visade henne tjöt hon fram ett högpitchat läte och låtsades som att hon inte gillar dem alls (vilket naturligtvis bara är trams).

Men därför började jag fundera på att blanda in ytterligare en spelare i leken. En så kallad fiberpälskalsong. Gah! Det är lite som en kompromiss mellan allting. Den är förvisso dyrast med sina 165 kronor stycket men är då av långkalsongmodell, vilket är lite som mysbyxa och kalsong i ett. Till skillnad mot de andra modellerna är den tillverkad i 100% polyester med en luftig sammansättning som sägs borga för "mycket värme". Dessutom står det att fiberpäls har den unika egenskapen att den värmer även när det är vått, vilket jag tolkar som ett löfte om att man till och med kan pissa ner sig i dem utan att riskera komforten. Inte pjåkigt precis. Tyvärr tål de bara vanlig grisatvätt i 40°.

Så vad säger ni?

Nittiotals-Elvis

Stella undrade vem den där Elvis var så vi googlade fram några bilder på gubbfan och spelade upp några låtar. Hon tyckte att han hade rätt bra röst men att han såg ut som värsta nittiotalsmänniskan. Sedan satte vi på Elvis version av My Way och den tyckte hon lät bra. Hon frågade vad den handlar om och jag svarade lite svävande att den handlar om integritet och att gå sin egen väg. Hon funderade i en sekund och sedan utbrast hon:

– Aha... han har härmat Håkan Hellström alltså?

Det är det här som är nästa generation. Det är den typen av referenser och världsbilder vi kommer att lyda under den dagen det är dags att checka ut från arbetslivet och rätt in i pensionärslivet. Fan. Jag har inte ålderskrisat så mycket hittills men nu känner jag mig plötsligt livrädd.

Ut med packet!

Alltså det här med att flytta. Jag vet att jag låter tjatig och gnällig som en gammal gris, men det är långt ifrån en smooth operation. Är så satans nöjd att vi bestämde oss för att anlita flyttfirma istället för att kånka runt på all skit själva och behöva be vänner om hjälp. Det är bland det värsta man kan be någon om. Bära ens skit från ett hus till ett annat. Jag vet. Jag har hjälpt till vid ett stort antal flyttar och det är sannerligen inget jag njuter av. Det kanske till och med är det värsta jag kan tänka mig efter att baja ner mig på offentlig plats. Men man ställer upp. Det måste man. Trots att det förstör minst en hel dag – ofta en hel helg – eftersom träningsvärken kommer som ett brev. I vårt fall hamnar flytten på en arbetsdag. Så vi slipper be våra vänner om det det värsta man kan be om. Och framförallt slipper vi själva bära ryggen av oss.

Det räcker med själva packningen. Den är ett litet brinnande helvete i sig. Igår och idag har kvällarna gått åt till att packa ner alla böcker. Nästan. Har typ 1% kvar. Josefine tycker inte att det gör mig till en charmig kille. Inte ens när jag går runt i mina julklappskalsonger med snöleopardmönster (som hon i morse tyckte var rätt så jävla gulliga). Jag blir sur och då är snöleopardmönstrade kallingar tydligen bara provocerande. Det är konstigt hur allt hänger ihop egentligen.

Nu ömmar i alla fall mina spröda copywriterfingrar och jag har värk i korsryggen. Jag har tejpat och vikt kartonger som ett litet svin, fyllt dem med böcker och staplat dem högt. Man måste nog vara ett crossfit-proffs för att palla ett rejält flyttpack. Jag är redan så sjukt trött på det att jag hunnit fundera på om det verkligen skulle vara så himla krångligt att ändra sig och häva både vårt köp och vår försäljning i det här skedet.

Och nu knarrar det dessutom otäckt i kartonghögen vilket har välsignat mig med en ny tvångstanke. Att allt ska kollapsa, gå sönder, slå ner akvariet på vägen och ge oss en fruktansvärt karmabaserad vattenskada lagom till tillträdesdagen.

Bara 19 dagar kvar.

Några rader om: Den fördömde

Jag ska börja med att klargöra två saker. Jag gillar verkligen Rolf Lassgård och jag har den största respekt för Hans Rosenfeldt efter att han lyckats leverera två säsonger av Bron som håller riktigt dansk kvalité.

Därför blev besvikelsen extra tung igår när jag hade värmt glöggen, ställt fram pepparkakorna och klickade igång den rykande färska uppföljaren till miniserien "Den fördömde" som gick för några år sedan på SVT. Det är inte så att jag hade några skyhöga förväntningar. Jag har ändå växt upp i ett land där krimserier, med några få undantag, aldrig lyckas duga till mer än som ett slags småputtrigt nöjesmetadon till söndagspizzan. Jag har alltså redan med i beräkningen när jag bänkar mig framför en Beck, Wallander eller liknande, att jag med fördel bör ha dämpat min hjärnkapacitet någorlunda mycket för att kunna åtnjuta avsedd effekt. Underhållning. Antingen med en föregående råfylla eller som nu med en dövande julmats-koma.

Jag hade glömt hur mycket jag rös när jag såg de första två delarna. Något jag snabbt blev varse. Rolf Lassgård spelar kriminalpsykologen Sebastian Bergman som är lite av en hotshot inom sitt gebit och i likhet med alla andra huvudkaraktärer inom svensk krim bär så ock han på dysterhet och mörker som tynger hans redan tunga hydda. När tsunamin utplånade hans familj framför ögonen på honom försvann hans goda sidor och drev honom rakt in i en destruktiv bitterhet och ett sexmissbruk. Kvar i andra ändan finns bara ett osympatiskt svin. Det hade kunnat verka lovande.

Jag vet egentligen inte vad jag hade hoppats på med tanke på att handlingen i föregående del kretsade kring en rad "brutala" kvinnomord med den aningen smala nischen att samtliga offer skulle visa sig vara Roffes ex. Bra story. En slags mördarversion till buksvåger. Ett galet psykfall som bestämmer sig för att döda allt som Rolf stuckit pitten i. Brutalt såklart. Helt rätt. Skonsamma kvinnomord är så jävla ointressant. Inte undra på att han blivit narcissist på kuppen. Nä, redan med den föraningen borde jag kanske låtit bli att titta redan första gången. Men jag har en löjligt förlåtande och naiv sida i mig som gjorde att jag trots allt hoppades lite. Kanske skulle Hans Rosenfeldt, vis av erfarenhet från Bron-succéerna, ha jobbat lite med huvudkaraktärens trovärdighet den här gången, tänkte jag. Så fel man kan ha.

Visst, tidigt klargörs det att Sebastian Bergman minsann har lättat lite på sitt tungmod och att han inte missbrukar sex längre. Med det viktiga förtydligandet att han minsann inte lever munkliv precis. Såklart. Ingen kan väl motstå en en kåtstinn och cylinderformad ginger-man i 60-årsåldern.

Jag förstår verkligen inte den här delen. Vad hände med den klassiskt supande polisen? Den rättrådige kommissarien som är en fena på sitt jobb, lever hårt och som så fort han får en chans korkar upp supflaskan för att tillfälligt dränka sina demoner? Det har ju funkat tusen gånger förut så varför inte nu. Om inte alkohol så varför inte mat, bakverk, piller, tändargas, bingo eller vad som helst? Varför det är just sex Rolf måste missbruka? Om det nu kan kallas missbruk att ha sex med flera olika partners. För det är kanske den sekundära kritiken mot den här missbruksprofileringen. Tittaren ska förstå att Sebastian Bergman är en problemtyngd man för att han har samlag förhållandvis ofta. Det är allt. Han köper inte sex, herrsurfar inte och tar inte ens gråtackompanjerade självbefläckelser på jobbtoan. Han använder bara sin djuriska dragningskraft för att stilla sin omättliga sexdrift och verkar synnerligen oförslavad under sitt missbruk. Inte. Så. Jättedestruktivt. Egentligen.

Hur som helst. Det är inget personligt och gement ämnat mot Rolf Lassgård. Han är en bra skådespelare och jag tycker att han verkar rolig och bra på alla sätt. Men jag vill ändå helst slippa se honom frusta, flåsa och flämta sig till utlösning gång på gång när jag dukat upp för myskväll. Det har inte så mycket med hans kroppsstorlek att göra som med hans ålder. Men kanske är det just ändå kombinationen av gammal och storväxt som gör att det helt enkelt inte känns, vare sig smakfullt eller trovärdigt, att varenda kvinna Rolf Lassgård möter bara måste ha honom i sig. Särskilt inte tjejer som knappt fyllt tjugo. Det måste väl ändå vara en otroligt liten avvikande procent som har gubbcraving på män i sin mor- och farföräldraras generation. Ändå lyckas dra dem till sig som flugor till ett flugpapper.

En av de mest bisarra scenerna från de två nya delarna i serien måste nog ändå vara när Sebastian Bergman under en utredning träffar en ung tjej (med betoning på ung) som precis som honom har förlorat sin hela sin familj i tsunamins Thailand. Hon bär på djup sorg, öppnar sitt hjärta och bryter ihop medan hon i detalj berättar om sin fruktansvärda tragedi för kriminalpsykologen. Sen blir hon naturligtvis svinkåt och börjar hångla upp gammgubben, som efter en stund får tillbaka fattningen och avböjer penetration. Fint av honom. Verkligen fint. Anar jag en pervers ådra hos herr manusförfattare?

Om huvudpersonens sexmissbruk nu tvunget skulle vara det bärande genom hela serien så måste något ha gått väldigt fel i castingen. Varför valde de inte ut Persbrandt, Nyqvist eller Krepper att porträttera denna häradsbetäckare i lagens långa arms tjänst? Kanske inte så nyskapande, men det verkar ju knappast hållit seriens skapare vakna på nätterna i övrigt, och jag hade tusen gånger hellre sett Magnus Krepper knulla på tv än Rolf Lassgård.

En rea-junkie med road rage

Idag har jag varit på Frölunda Torg. J skulle köpa sista delen i Engelfors-trilogin och Stella skulle sätta sprätt på sitt presentkort på HM. Fy fan. Det kan ha varit den sämsta idén jag kommit på i år. Vi tillbringade sinnessjukt mycket tid på att trängas runt i jakt på parkering och jag kände hur hjärninfarkten närmade sig med assnabb raketfart. Dessutom blir jag en gris när jag köar för parkering. Det tar fram ondskan i mig. Jag hatar alla mottrafikanter. Det är jag mot dem och jag går in i ett slags Mad Max-mode. Mentalt då alltså. Jag förvandlas från en rea-svenne till en blodtörstig våldssuktande gladiator. I min Peugeot-kombi. Jag cirkulerar med nerverna på helspänn efter en lucka. Allt är tillåtet. Allt är förbjudet.

Jag skriker, svär och hytter med nävarna när någon överlistar mig och kniper en lucka rakt framför ögonen på mig. Idag försökte jag till en början coacha Josefine medan hon körde men det slutade med att hon drog handbromsen och hoppade ur bilen och tvingade mig att ta över rodret. Plötsligt låg den finska stämningen som en tung filt över den främre delen av vår farkost. I baksätet skrek barnen av skratt, vilket inte gjorde mig lugnare till mods.

Jag vet inte hur länge vi cirkulerade. Vi letade överallt och när jag nästan hade tappat hoppet. Eller det hade jag tappat i samma sekund som vi anlände till den gudsförgätna platsen, men när jag nästan hade tappat förståndet, då såg jag den. En plats som höll på att bli ledig lite längre fram. Det låg bara en garage in/ut-fart mellan mig och denna heliga mark. Så jag pressade gaspedalen mot golvet och rusade upp bilen i 90 för att hinna före eventuellt motstånd. Jag hade hellre dödat än att låta ännu en plats gå förlorad.

Lugnet som infinner sig så fort jag sitter där och vrider av tändningen är helt otroligt. Jag föreställer mig att det är exakt den dämpande effekten en heroinist har som målbild när abstinensstressen brusar i skallen. När jag väl sitter där och har lyckats klämma mig in i en ficka så bara njuter jag i några sekunder. Att vrida av tändningen är som att lätta på ventilgummit efter en lyckad injektion. Världen omkring mig försvinner och allt det vassa dåliga trubbas av och byts mot fågelkvitter och solsken. Kanske lite harpa.

Sedan är allt bra igen. Tills det är dags att sätta sig i bilen för att köa sig ut från parkeringen.

God Jul, Feliz Navidad, Happy Festivus och allt det där

Så var det julafton igen. Dagen D. Som varje år byggs av förväntningar och en massa traditioner, nya, gamla och glömda. Jag brukar gillar tiden före julafton mest. Förberedelserna, stressen, julklappsångesten, julborden, mörkret, uppesittarkvällar och filmmys, det krispiga vädret, tacky inredningsdetaljer, glöggaftnar och den ekonomiska förödelsen till följd. Var för sig skulle delarna inte vara något speciellt men tillsammans blir det vad jag förknippar med det abstrakta fenomenet "julstämning". Och jag brukar älska det.

I år har tiden före som vanligt innehållit alla delar men ändå har den där julstämningen uteblivit. Jag gillar det inte. Julstämningen fattas mig men vad det beror på vet jag inte. Vi har stressat, vi har skjutit på julklappsinköpen in i det sista, vi har druckit glögg och myst framför tv:n. Mörkret har varit konstant och vi har tagit in granen för länge sedan. Även ekonomin är traditionsenligt körd i botten så allt borde ju vara som vanligt. Jag har även varit på julmiddag med jobbet. En cabarétkväll på Park Lane på (det inte jättesmala) temat American music, vilket med råge borde kompensera gott och väl för eventuell brist på tackyness i övrigt. Företaget huserade "de bästa platserna" intill scenen och trängdes med en ganska så övre medelålders publik vilket så klart borgade rätt bra för svinfylla och snusk. Det förtjänar nästan ett eget inlägg.

För att boosta julkänslan lite extra gick vi på The Hobbit-filmen i fredags. En film späckad med tomtegubbar, dvärgar och andra väsen borde ju göra susen, men i ärlighetens namn hade några timmars sömn varit en mycket bättre investering. Det var kanske den sämsta filmen jag har sett. Fy fan för Peter Jackson! Det är den kanske mest meningslösa film jag någonsin har sett. Tre timmar av smygande, bråkande och flyende varvat med alvspråk, talande djur och en Hobjävel som, för att citera Josefine, hade "lite väl mycket feeling för en ring". Tre minuter Persbrandt. Och det öppna slutet som innebär ett års väntan på någon slags upplösning. Fy fan igen. Ingen skämskudde är för stor för att kväva olustkänslorna jag var neddränkt av när vi äntligen fick lämna biomörkret och stiga ut i vårkvällen.

Det är kanske det sistnämnda som bidragit mest till den konstiga julkänslan. Vintern har aldrig varit mer frånvarande. Inte ens Norrland verkar ha fått sin normala portion snö och kyla. Det och den förestående flytten skulle jag kunna tänka mig lägger ett lock över allt "det vanliga". Som om allt är i rörelse. Minst sagt märkligt. Men nu är julafton ändå här och jag tror det blir en bra sådan.

Därför vill jag passa på att önska alla er läsare, mina vänner, ovänner, er jag känner men också inte känner en riktigt God Jul, och allt det där som hör till. Ja till och med Birro önskar jag en fröjdefull dito. Sån är jag.

Vi ses någonstans på andra sidan julmiddagen.

Radio Ga Ga

Just nu körs en radiokampanj för IFK Göteborg i Mix Megapol och NRJ som jag och mina kollegor ligger bakom. Idén bygger på att Blåvitt upplevs bäst på plats. Och så här låter de:

Man måste våga för att vinna... antar jag.

Jag läste precis hos Sonja att Per Morberg skulle gästa Ica Maxi i Kungälv och signera sin julkokbok. Jag drabbades av ett omedelbart begär efter att besöka min hemstads gamla storköp. Men det visade sig vara i söndags. Fan också. Fatta hur episkt det måste ha varit. Jag skulle nästan kunna ha gjort vad som helst för att få uppleva det hela. Typ stå och bläddra bland schampoflaskor eller något och avnjutit den grundmurade finska stämningen (på lite distans såklart).

Mr. Christmas på besök.

Alltså jag gillar Per Morberg. Han berikar det mediala klimatet som den karaktär han är på ett väldigt spännande och ofta underhållande sätt. Men att bjuda in honom till att i fysisk form fungera som stämningshöjare mitt i julshoppingen, är väl som att bjuda hem Grinchen på julafton. Tjockt med kudos till den ansvarige bakom beslutet dock som vågade gambla hårt och satsa all in på Per Morberg, en man som är minst sagt beryktad för sin oberäknelighet och sin avoga inställning till intervjuer och den typen av sammanhang. Det är vad man brukar kalla ballar av stål.

Jag blir lite stolt över Kungälv när jag hör sådana här grejer.

Vet någon hur det gick?

När var det Birro skulle sluta twittra nu igen?

Han sa ju det (ännu en gång) nu senast efter att han hade hatat [hejtat] på feminister. Jag vet att det är en grej han dragit till med några gånger förut men denna gången trodde jag nästan på honom. Men han har twittrat på precis som vanligt om inte med ännu högre frekvens.

Har jag missat något? Har han ändrat sig, ska han köra året ut och sluta efter det eller tänker han vänta till nästa gång han gör bort sig i Expressen? Innan han slutar alltså? Någon som vet?

Navelskådning

Jag kom in i badrummet häromkvällen när Tintin stod och borstade tänderna. Jag skulle duscha och hade klätt av mig på överkroppen. Då utbrister Tintin: Haha pappa, jag ser din stora... navel!

Ehh? Navel. Jag var mentalt förberedd på "mage" och har jag liksom ett inbyggt försvar mot det. Men navel. Hur fan värjer man sig mot ett sådant påhopp. Det ger en helt ny dimension till kroppsligt förfall. När man titta sig i spegeln och naveln ser ut som en platt ledsen mimarmun. Då vet man att man har lite att ta tag i. Bokstavligt talat.

Spinndoktorn summerar

Ett blogginlägg och en drös pressreleaser senare:

Dagens snackis.

Man kan säga att det tog skruv. Jag vet inte en tidning som INTE skrev om det idag. Plötsligt var det överallt. Jag menar verkligen överallt. Undrar hur snacket gick internt idag på BR. Tänker på julhandel och såna göttigheter.

Fick svar från kundservice också. Ett noga genomtänkt svar där de beklagade att jag tagit illa upp av produkter i deras sortiment, med en förklaring till att knogjärnet främst var avsett för halloween när kidsen drar runt som diverse läskiga figurer. De sa även att produkttexten kanske var lite olyckligt formulerad och att det självklart skulle ses över. Kul.

Men jag tog inte illa upp. Jag hade själv allt från svärd till knallpulverpistoler när jag var liten. Poängen jag ville göra var att jag tycker det är en smula anmärkningsvärt, för att inte säga helt fucking jävla absurt, att de marknadsför sina leksaksvapen med ganska utstuderade produkttexter. Nu är mina barn helt ointresserade av leksaksvapen, jag minns att jag till och med fick övertala Stella att köpa en cowboypistol när vi var på High Chaparall. För stämningens skull.

Men åter till BR. Här är några exempel på hur det låter när de försöker sexa upp vill-ha-faktorn på vapnen i deras webbshop:

Stridsyxa (från 3 år)
"Vinn alla dueller med den här coola stridsyxan från Battle Kids. Se dina fiender fly!"

Eller:

Armborst (från 5 år)
"Ett superhäftigt nätskjutande armborst från Spider-Man. Det är luftaktiverat och skjuter upp till 7 m."

Och min personliga favorit:

Pilkulspruta (från 7 år)

"Den supercoola NERF N-Strike Elite-blastern Centurion är här!

Skjut dina motståndare på långt håll med denna högkalibriga Centurion-blaster! Använd benstödet för bättre stabilitet och ladda det nya Mega-magasinet med Mega Whistler-pilar som viner när de flyger genom luften. Skjuter upp till 30 meter. Ska monteras av en vuxen."

Gillar hur säljet blir mer och mer superlativt blandat med teknisk data över vapnets egenskaper ju äldre barnen blir. Bra jobbat BR.

Julklappshjälp (forts)

Fick ett sånt där skönt autosvar från BR igår där de beklagar att de har mycket att göra nu och kommer svara senare. Det duger inte. Som tur är har jag vakna läsare (tack Uffe) som kan hjälpa mig att hitta rätt i leksaksjungeln. Därför kände jag mig manad att kontakta dem igen.

---

Hej igen BR-gänget!

Mailade er igår men fick bara ett sådant där autosvar. Så jag fick vända mig till mina läsare istället. Och som det spred sig (ända ut i tidningarna till och med). Alla ville hjälpa mig. Så jag tror att jag har hittat ett bra komplement till knogjärnet nu, men vill ändå bolla med er. 

 Var först inne på att köpa ett sådant där basebollträ i skummaterial som ni säljer och förse det med ett gäng 4-tumsspikar. Galvade såklart. Det skulle ju lösa räckviddsproblematiken mellan barnen, men jag känner mig lite tveksam till hur bra galv fäster i skumgummi. Har ni hört från andra konsumenter om de moddat slagträna och isåfall om de varit nöjda med resultatet? Inte så kul om det börjar drösla runt en massa spik på den nylackade parketten här hemma, menar jag. Alternativet skulle såklart vara att bygga en liten tornerspelsarena ute i trädgården men det börjar bli frostigt nu och jag har ingen lust att vabba mer än nödvändigt. Kanske till sommaren. 

 I alla fall så fick jag tipset om ert Battle Kids-kit. Det verkar helt optimalt. Det enda jag funderar på är vad som ingår i kitet. Bilden visar ju både kniv kaststjärna och någon slags armsköld. Bra med vapen för pengarna om man säger. Men när jag läser specen i er webshop ser jag bara kniven nämnas: "Ett coolt vapen i de rätta händerna. Den här kastkniven från Battle Kids gör dig farlig på avstånd!" 

Skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig att reda ut vad som ingår i paketet. Är det bara kniven eller är det lite smått och gott? Och framför allt tror ni att det blir en värdig fight mellan barnen nu då, när min äldre dotter får knogjärnet? 

 Tacksam för snabbt svar, 
Mikael – en villrådig far

Julklappshjälp!

Bra där BR: Perfekt för låtsasslagsmål!

Hej BR-gänget!

Var inne på er hemsida och letade efter lämpliga julklappar till mina döttrar på 9 och 4 år. Hittade ett helt underbart knogjärn för bara 59.90 kr. Urläckert verkligen!! Jag är övertygad om att det kommer göra succé på julafton. Har länge varit på jakt efter effektivtiva närstridsvapen med lite extra räckvidd. Gillar att det är utrustat med tre spetsiga sylar för lite grövre åverkan. Extra effektivt på bål och kroppens övriga mjukdelar antar jag? Vanliga knogjärn framstår ju rätt fittiga i jämförelse. Eller hur? 

Nu till mitt dilemma där jag ställer mitt hopp till er expertis.

Knogjärnet har en åldersgräns på 8+ vilket gör att det direkt kvalificerar som gåva till min 9-åring. Frågan är bara vad jag ska komplettera med till lilltjejen? Hon är ju en bra bit kortare och är givetvis även fysiskt underlägsen sin storasyster. Jag har letat förgäves men vet varken ut eller in. En krossad glasflaska, vässat rundjärn eller nåt annat "fängelsevapen" hade ju kunnat vara kul om de var jämnåriga. Jag vill ju jämna ut oddsen så att det blir en jämnare fight om man säger så. Var först inne på om jag skulle ge henne nåt slags projektilvapen. Typ ett armborst eller kanske nån harpun, men det är ju lite fegt. Ett alternativ är ju kaststjärnor såklart men det är ju inte så mycket attityd och jag tänker att de lätt kommer bort bland alla andra leksaker. Så jag har kommit fram till att det bästa kanske skulle vara  en fjäderbatong. Eller möjligen en oxpiska.

Vad tror ni? Har ni något åt det hållet i ert sortiment? Tacksam för snabbt svar.

Hälsningar

Mikael – en villrådig far.

Populism för de trögtänkta

Nu har Sveriges kinkblåsa nummer ett knackat ur sig ännu en krönika, pösfylld av hans vid det här laget nästan patenterade martyrskap. Måltavlan för hans världsfrånvända svammel den här gången är egentligen ganska otydlig, men han väljer att etikettera dem som "många feminister". För vilken gång i ordningen jag läser hans undertryckt aggressiva rantande om dessa otäcka nästan vålnadslika feminister vet jag inte, men det står mig upp i halsen. Jag är trött på Marcus Birro. Något så in i helvetet trött. För det han sprider omkring, vecka efter vecka, från sin plattform på en av landets största tidningar, kan jag bäst beskriva som någon slags populism för människor som har otur när de tänker.

Han börjar starkt och hinner inte ens påbörja sin svada innan han faller på eget grepp: "Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor. Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män."

Well, så jättesvårt verkar han inte ha för att kollektivt döma människor. Tvärtom är ju Birro själv en av de största ivrare av kollektivt skuldbeläggande vi har i det här landet. Man behöver ju inte direkt ta fram luppen för att hitta exempel där han sysslar med just detta. Hela folkgrupper och anhängare av världsreligioner har fått stryka på foten under Birros penna. Ingen går säker. Det verkar i princip räcka att en enda person uttrycker en åsikt som skaver i Birro för att han ska greppa domarklubban i laptopformat och kollektivt döma. Mest frekvent är det kanske ändå de han kallar feministerna som får smaka hans surbläck. Jag vet att han älskar det. Att sitta och morra i sin snäva lilla poetbubbla och dikta upp sina sanningar. Tro mig, jag vet. Det finns inget som är så skönt som att förenkla och raljera kring saker och ting ibland. Men vi ska inte glömma att Birro verkligen når ut med sin skit. Han läses av en ansenlig mängd människor och för varje vunnen röst går världen mot att bli ett obehagligare ställe. Han kan gny hur mycket han vill om hur marginaliserad han känner sig som vit medelålders författare och kristen heterokille. Men det är han inte.

Hör du det Birro? DET ÄR DU INTE!!

Jag tycker att Birro är en pajas. En ettrig liten kvasiintellektuell pipsill som man lättast kanske skulle kunna skratta bort som någon slags dåre. En snedvriden åsiktsmaskin som kanske söp bort lite väl mycket av den analytiska delen av sin hjärna i unga dar, och som fylld av frustration över sina egna tillkortakommanden verkar beredd att göra i princip vad som helst för att få lite uppmärksamhet (hur förklarar man annars ett frivilligt samarbete med Malou von Siwers?). Men det går inte att bortse från att han faktiskt gör skada där han sitter och trycker bakom sin kvällstidningsspalt och krystar ur sig sina ovädrade åsikter. Och det gör mig heligt förbannad.

Kortfattat är veckans Birrojidder en ytterst lättuggad demonisering av feminister och ett framhärdande i manligt martyrskap. Det är verkligen hans paradgren. Han målar pompöst upp bilden av ett fullskaligt skyttegravskrig där denna stora grupp feminister klumpar ihop män till en svart sörjig deg. Han pratar på allvar i ordalag om "Rasismen mot män" och lyfter upp sig själv till skyarna bland alla dessa arma män som dagligen och i praktiken tar jämställdheten på allvar. Och innan man ens hunnit hämta andan friskriver han sig från alla strukturer. Det får mig nästan att tro att Birro inte bara är en ultrakonservativ och frireligiös dåre utan också ond på riktigt.

Vidare pålar han ner budskapet om att det råder ett hänsynslöst könskrig där den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man. Helt utan att reflektera vad feminismen i grund och botten handlar om. Han pratar vitt, brett och flyktigt. Han är kategorisk i sin övertygelse om dessa oförätter vi män tvingas utstå dagligen, men kommer aldrig ens i närheten av att klargöra vilka som ingår i den här satans avarten till feminism. Han känner sig diskvalificerad från att ens ha åsikter i vissa frågor *plats för ett avgrundsdjupt gapskratt* men lyckas inte redogöra för vem eller vad det är som får honom att känna så. Det närmsta han lyckas komma är med beskrivningen namnkunniga kvinnliga kulturarbetare som hånar manliga debattörer. Kan det vara där skorna klämmer?

Som far till två döttrar är det en levande jävla mardröm att se hur långsam utvecklingen är. Jag känner ett obehag bara av tanken på att de troligen ska tvingas växa upp i ett samhälle där en massa bakåtsträvande, självförhärligande krönkikörgubbar viftar bort deras rättigheter (som borde vara självklara för alla oavsett kön) som trams från en aggressiv avart av något elakt. DET gör mig både rädd och något så in i helvete förbannad.

Jag har så jävla svårt att förstå vad det är som är så jävla svårt att förstå. Att hela jävla världsordningen är baserad på manlig struktur? Face it. Det bara är så och det är väl knappast  någon hemlighet. Det handlar inte om att skuldbelägga eller att måla ut den enskilde mannen som någon slags gärningsman eller att hitta någon att korsfästa. Det handlar om att inse och acceptera ett faktum och med en lite modernare tidsålders förnuft faktiskt hjälpa till att kämpa lite mer aktivt för att jobba bort en massa skit som helt ärligt har hängt med ett rätt bra tag nu. Hur kan det vara så motigt? Är räkmackan verkligen så god att man till varje pris som helst vill fortsätta äta den varje dag i resten av sitt liv. Lustigt med tanke på att han brukar tala sig så varm om solidaritet. Men kanske är det faktiskt lite för mycket begärt av just Birro, med tanke på att hela hans livsåskådning är rätt hårt sprungen ur en gegga av arvssynd och medeltida straffmetoder menar jag.

Mot slutet av krönikan gör han ett lika fult som taffligt försök att lasta den här ganska oklara massan av "feminister" för stora samhällsproblem. Han menar att deras drift att håna fantastiska män som han själv, samt älta vad han kallar icke-frågor, är anledningen till att man över huvudtaget inte tar upp frågor om människohandel. Att vi inte får bukt med slaveri och prostitution beror tydligen till stor del på att feministerna siktar på fel saker i debatten. Varför pratas det bara om de ynkryggar till män som köper sex, undrar Birro. Varför inte berätta att det finns män som INTE skövlar unga kvinnor mot betalning, menar han. Om man stannar upp och tänker efter vad det faktiskt är för abnormiteter han sitter och häver ur sig utan att någon stoppar honom, med ganska hög frekvens därtill, så blir man mörkrädd. Med lite fri tolkning låter det nästan som att Birro någonstans insinuerar att det knappt är lönt att vara en icke sexköpande, jämställd och rekorderlig man eftersom man ändå buntas ihop med avskummen. Och det är feministernas fel.

Det borde vara lätt att fnissa bort alltihop som en medioker författares desperata klagan och kalla honom för en inbillningssjuk foliehatt. End of chapter. Men med facit i hand på hur stor procent av befolkningen som eggas av populism och har allmänt dåligt omdöme, så kan man bara gissa sig till hur många det ändå finns där ute som är mottagliga för hans sanningar. Han blir de imbecillas språkrör. Och då är det plötsligt inte så himla roligt längre.

Gaphalsarna och de öppet kvinnofientliga är, om inte ofarliga (i debattsammanhang), så i alla fall lätta att identifiera och ta avstånd ifrån. Birro tillhör den allra värsta typen när vi pratar hot mot jämställdheten. Hans retorik har gjort honom till arketypen av den manliga martyren och han vinner uppenbart vissa sympatier på det.

Just nu, i min värld, är den värsta sortens människa en vit, medelålders heterosexuell man som heter Marcus Birro.