Ett par sanningens ord

Nä. Det går bara inte. Jag har försökt hålla tyst. Jag har bitit mig i läppen, men nu brister det för mig. De senaste dagarna har mina ögon vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för ett videoklipp som spridits vilt i den lilla reklamankdammen i Göteborg.



Finns även som directors cut för de med starka magar.

Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.

Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.

Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.

Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.

Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.

Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.

Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:

 Låt festen börja!

Kom igen nu. Rör lite på er. Stek. Det här är helt normalt...

Ok, fuck everything – nu röjer vi!

Snälla, snälla, snälla... låt den här timmen gå fort.

I'm a firestarter...

...twisted firestarter.

Fly on the wings of love!

?

Kom igen nu, vi spelar lite låtsasbekväma så gör det kanske inte lika ont.

Fan också, det var ju det här de varnade mig för på Handels.

Weeeeeee... så himla härligt. Påminner mig om Gambia 2003.

Naaaaw!

Det våras för skägget

Tänkte att lite vanlig allmän skäggstatus kunde vara på sin plats. Är inte redo att lägga ut bild på praktverket ännu men informerar givetvis fortlöpande om förloppet.

 

Obs! Det är inte killen på bilden som har skrivit bloggposten. Det är Amishledaren Samuel Mullet (fett efternamn btw) som tros vara hjärnan bakom bakom en serie obehagliga skäggrelaterade brott.

Mitt skäggprojekt skrider framåt. I helgen klippte jag håret extra kort på sidorna för att skapa lite kontrast. Det blev lyckat. Skägget tar liksom en mer rättmätig plats nu istället för att spela någon sorts biroll till min vanliga frisyr. 

Josefine peppar mig dock alltjämt ganska dåligt. Jag är besviken. Funderar på att hålla henne utanför mitt skäggprojekt. Hon verkar inte riktigt förstå betydelsen av bekräftelse och glada tillrop. Antar att det kan vara så när man inte vet vilket helvetiskt slit det är att anlägga ett ordentligt skägg. Däremot har belackandet upphört efter att jag informerat henne om att skäggattacker på vissa ställen i världen klassas som hatbrott. Skägget är därmed fredat.

Så ska en slipsten dras.

Sist i ledet

Nästa helg smäller det. Eller skulle ha gjort i alla fall. Jag ska springa Göteborgsvarvet för första gången är det tänkt. Jag är i rätt kass form och har för dagen dragit på mig en jävelförkylning med feberkänningar och rejält halsont. Vetefan hur det kommer att gå. Om det går överhuvudtaget vill säga. Känner väl inte bästa peppen inför ett lopp om man säger. Men om det ändå hade varit nog med det.

Idag läste jag att det var runt 75000 löpare anmälda. Totalt finns 24 startgrupper. De som aldrig sprungit innan placeras främst i startgrupp 19-24. Gissa vilket nummer jag fått? Jo, 75449. Helvetes jävla skitpiss!!

Jag måste ju ha fått det allra sista startnumret, vilket placerar mig sist i ledet på sista startgrupp. Bland de halta och lytta, reumatikerna, dvärgarna och långvårdsgänget 2012. Det är fan inte sant. Eller just det ja. Det är ju det det är. Jag och mitt goa gäng startar först på kvällen, när alla andra redan hunnit komma hem och duscha och sitter på en uteservering och njuter av sin bedrift. Jag var mer peppad inför förmiddagens tandläkarbesök kan jag säga.

Min kollega Josefin som startar i grupp 7 försökte vara snäll och ljög ömkligt om hur skön stämning det är (ändå) och att publiken är extra pepp på sista gruppen, att jag kommer springa förbi flera stycken etc. Min andra kollega Lotta sa att hon trodde att hennes man hade sprungit i allra sista gruppen en gång. Men hon var inte säker. Hon sa också att publiken alltid är så fulla vid den tiden, kastar flaskor på och är allmänt elaka mot de som springer.

Ytterligare en kollega (B) har heller aldrig sprungit och han hamnade i grupp 19. Jag kände hur desperationen växte inombords. Det måste ju gå att göra något åt det. Så i affekt fattade jag tangentbordet och hamrade in min stilla vädjan till varvsledningen:

Hej!
Jag var just inne för att titta vilken startgrupp jag hamnat i. Sista. Nummer 24. Jag har en kollega och tre andra kompisar som också springer för första gången och de har hamnat i grupp 19 allihop. Vad kommer det sig? Finns det möjlighet att flytta upp mig till samma grupp? eller ett par grupper i alla fall. Snälla. Känns mentalt jobbigt att starta sist, bara för att jag inte hade möjlighet att springa seedningsloppet.

Mvh
/Mikael

Nu är det bara att vänta och se. Om det finns någon mänsklighet i de som sitter och bestämmer startordning så kanske de kan trolla lite med knäna och fixa upp mig ett par grupper. Å andra sidan. Om karma finns och fungerar är jag antagligen jävligt rökt.

Till alla människor med alldeles för mycket fritid

Jag älskar er! 

Utan såna som er hade vi t.ex aldrig fått ta del av det här:

Lur och kontralur

Häromdagen när vi tittade på sjunde avsnittet i fjärde säsongen av Mad Men så spelades Simon & Garfunkels Bleecker Street i en scen. Jag frågade vad det var låten hette nu igen och Josefine svarade som på volley: "Jag kommer inte ihåg... men det är ju den som handlar om Arts fantastiska fittslickarkonster du vet."

Vad i hel... Jag bara gapade och försökte tyda texten:


A poet reads his crooked rhyme
Holy, holy is his sacrament
Thirty dollars pays your rent
On Bleeker Street.

Aha! Där var det. Svart på vitt. Hon hade alltså rätt. De var så kryptiska på 60-talet men det var ju hur tydligt som helst (nästan) nu när man visste det. Jag hade bara aldrig tänkt på Art Garfunkel som värsta fittslickaren... Sedan kom gapflabbet. Hon kastade sig frustande bakåt i soffan och storknade av flabb. Faaaen också! Jag hade gått på det och Josefine kunde lägga ännu ett lyckat lur till listan.

Det är en förnedrande känsla att gå på lätta lur. Jag kan aldrig riktigt släppa det och försöker mig ofta på ett kontralur för att jämna ut ställningen. Det är inte samma känsla att fortsätta i samma spår men det är det lättaste sättet att dämpa skadan. Att försöka sig på en helt ny är nästan ingen idé med Josefine. Hon har utvecklat en ryggmärgsskepsis som gör att inga suspekta påståenden passerar hennes lurfilter inom den närmsta tiden.

Det gör att man inte har så mycket att välja på, så idag när vi satt och drack kaffe på gården plockade jag upp bollen igen och körde en fint. Jag berömde henne för det roliga luret och sa att: "Jag tyckte det var konstigt att han skulle vara så fantastiskt bra på sånt, med tanke på att han var gay." Och där satt den. Fågelholken. "Va, var han?", svarade hon förvånat. Jag hade fått in en fuling och hon hade tappat garden för en sekund. "Nä, jag bara skojade... men hur var det nu igen, han dog väl ganska nyligen i aids va?" Och så var det fågelholk igen. "Va, gjorde han?".

Jag fick in en så kallad *dish-dish*. Och det är inte det sämsta. Ett kontralur kan tyvärr aldrig bli lika mycket värt som ett grundlur, men det fungerade i alla fall rätt bra som skadekontroll. 

Projekt: Skägg

Appropå mitt skäggprojekt. Jag har tidigare försökt mig på flera skäggrelaterade vansinnesprojekt. Dessvärre alltid med ganska mediokert resultat. Jag har gillat tanken men har helt enkelt blivit tvungen att ge upp och raka av helvetet innan det nått någon som helst prakt. Det duger inte den här gången. Nu har jag gett mig fan på att lyckas men det ingen lek. Det går trögt av många anledningar. 

Jag har sedan en tid tillbaka passerat stubbfasen och gått in i klådfasen. Det är nog så jobbigt. Samtidigt finns det många andra motstånd att parera på vägen, vilket gjort att jag hyser djupaste förståelse och respekt för män som pallat att gå "the whole nine yards". Jag kan bara inte hålla mina klåfingrar från skägget utan sitter och pillar med det, vilket jag dagligen får reprimander för, eftersom Josefine tycker att det ser ofräscht ut när vi samtalar och jag sitter och gräver i min skäggbotten. Hon är dessutom lagom pepp efter att jag förklarade att min målbild är Joaquin Phoenix "I'm still here"-skägg. Hon tycker att det räcker nu och kan göra långa omotiverade uppehåll i en konversation för att utbrista "det där där skägget alltså", med en lätt negativ klang. Så himla okonstruktivt. Hon är inte öppet emot det hela. Jag får t.ex. inte blogga om att hon försöker förbjuda mig att anlägga ett ordentligt skägg.

Det är också jobbigt att varje morgon behöva skärskåda sitt eget anlete i spegeln och tvingas se hur många strån verkar försöka bryta sig lös och liksom sabbar flowet för skäggets helhet. De står ut åt lite varje håll och ser faktiskt ganska risigt ut på nära håll. Just de hårstråna påminner lite om, och det här smärtar att säga, en väldigt gles könsbehåring. Sånt vill man inte ha i sitt skägg. Det innebär att jag dagligen tvingas plocka fram saxen och frisera ner det värsta vilket inte bara är tidskrävande utan även ett tecken på att jag är på väg in i den jobbigaste fasen. Den socialt missanpassade fasen. När man går runt och ser allmänt förjävlig ut hela tiden. Det är där de flesta brukar falla för trycket och plockar fram de vassa grejerna.
 
Och nu kommer sommaren vilket kanske i sig inte är den mest praktiska årstiden att bestämma sig för att bli pälsdjur. Men jag gör det för konsten och tänker inte låta något hindra mig. Viva la skägg.

"En go gäng #21"

Män som gillar att spränga grejer (msn-män kanske?)

Rolig rubrik. Spränga "upp" bron liksom. Gillar också den tomma blicken hos samtliga (som jag för övrigt själv kan känna igen mig mycket i). Den där som signalerar att det inte finns nåt mer där. Att man är ren som ett rör efter exempelvis hårt umgänge med råintensiva barn. Att pedagogerna som arbetar med barn inte ser ut såhär varje dag stärker min tes om att småskolelärare bara måste sällas till de hårdaste jävlarna som går i ett par skor.

Bonuskredd till han med det mustiga skägget till höger. Snyggt skägg. Jag håller själv på att fila på ett rejält skägg. Men det är svårt. Många motgångar. Inte så att jag tänker spränga en bro. Men ändå.

Äntligen har jag hittat en riktig manskanal på internet

Sitter och läser lite på min absoluta favoritsajt "msn MAN". En riktig Ulf Brunnbergare. Antingen har hjärnorna bakom den inspirerats av sin andlige ledares sommarprat och rippat hans fullkomligt briljanta idé om en speciell manskanal. Fast på nätet. Eller så är det kanske Ulf Brunnberg själv som står bakom. Ingen skulle förvåna. Så jävla fräckt. Precis vad som behövs. Ett skönt plejs speciellt för oss män, där de skriver om grejer riktiga män gillar och vill läsa. Ett ställe där man slipper en massa fittsnack så att säga.

Några fantastiska exempel:

Berömda krigsslag
Så jävla skönt med lite matnyttig historia i form av lättsmälta fakta om de 8 viktigaste slagen genom tiderna. Göttiga fakta som mellan vilka det stod, när, var och hur många som blev dödade. Djuplodande som en tweet. Manligt och gött.   

11 saker som alltid är inne
Älska listor liksom. Och finns det något skönare än klassiska manslistor som kan påminna en om och befästa vad som är kosher att gilla om man har en kuk hängande i brallan. Här har redaktionen forskat och kommit fram till att elva " tuffa grejer" män alltid gillar och aldrig tröttnar på är explosioner, främlingslegionen och färgen svart. För att inte tala om klassikern "att hålla någon i ett huvudlås". Den som inte får vinballe av att lattja runt och göra headlocks på sina killkompisar räck upp en hand nu. Bög!

Facit till tjejers luriga frågor
En superfiffig överlevnadsguide för hur man som kille ska lyckas navigera sig fram helskinnad genom det minfält av trixiga frågor som är typiskt brudar att ställa. Klockrent. Pedagogiska exempel på bra och dåliga svar när ens flickvän frågar ifall hon ser tjock ut eller om man älskar henne, blandas med lösningen på den mytomspunna matematiska ekvation som kvinnors hjärna är programmerad med när det kommer till uträkning av av antalet sexpartners mannen haft före henne. Tydligen är det så att tjejers hjärnor alltid utan undantag multiplicerar ditt svar med två, så om du redogör för att du har knullat med tio personer filtreras svaret i hennes tjejöron och svaret som skickas till hennes hjärna blir tjugo. Shit asså! Det gäller också att ljuga väl, för tjejer vill inte att man ska ha varit med för många före henne. Men inte heller för få. Knäppt kan tyckas men så funkar de tydligen. Alla med fitta.
            

Höhöhö...

Jag gillar också att de satt ihop en smidig liten verktygslåda med handgripliga knep för att undvika klassiska falluckor som uppstår vid frågan om man någonsin har varit otrogen (eftersom det är en naturlig för att inte säga självklar del i mäns dna) eller om man älskar sin partner (här får man både rätt svar = "ja" och en lista på mer opassande svar som "det kan vi väl säga". Bra som fan. Verkligen.

Och jag älskar universella svar på hur man ska agera när man ställs inför den kniviga frågan: "Vad skulle du vilja ändra på hos mig?"

Jag citerar:
"Detta är en fälla - se till att du inte går i den. Du ska självklart inte ändra på något, och undvik att önska dig större bröst eller en plattare mage. Men om du måste föreslå några ändringar, tänk på följande:


- Du ska stänga dörren när du skiter (detta borde vara självklart, men tydligen inte för tjejer)
- Du smaskar nog lite för mycket.
- Sätt in de skitiga besticken i diskmaskinen.
- Du borde använda g-string oftare."

Så enkelt. Så bra. Äntligen kanske jag kan få ro att koppla av och vara trygg i min manlighet. Nu när jag har hittat mitt rätta forum. Ehhh...

Kvinnopartaj

Jag har precis hittat till en blogg som jag bara råälskar. Sådär förbehållslöst. Jag vet inte vem/vilka som skriver den (har en aning om en av dem) och det spelar ingen roll. Det är en sån där frisk fläkt man brukar tala om. En sån som inte censurerar sig. Och det är såååå skönt.

Jag misstänker att den kan provocera en och annan. Det är bra det.

Så vad väntar ni på? Varför hänger ni här och slösar med tiden? Iväg och läs lite Kvinnopartaj med er. Sen är ni så välkomna tillbaka så.

"En go gäng #20"

En armé av löskukar (+ random gubbe)

Torsdagspepp

Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.

När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.

Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.

Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.

Klump i magen

Läste Mats Jonssons krönika "Det kanske blir bättre på gymnasiet..." igår. Den satt där den skulle. Känns som jag har svalt ett bowlingklot nu. Svårsmält. Men fan vad bra.

"En go gäng #19"

Idag är det dags för ett något annorlunda bidrag till min goa gäng-samling. Ett jävligt ogött gäng.

Det handlar om ett färskfilmat övergrepp på en spårvagn i Göteborg. Mitt i morgontrafiken. Filmen behöver egentligen inte presenteras eftersom titeln "Övergrepp" är ganska förklarande i sig. Sedan slängs man in i ploten ganska direkt. Men i alla fall. Det är en film som visar hur några av de avskum som är anställda som biljettkontrollanter av Västtrafik jobbar.

För oss som åker spårvagn varje dag är inte detta något nyhet. Man har hört och sett ganska många sådana här situationer genom åren och det är ganska tydligt att något är fel. Därför känns det extra viktigt att sprida klippet.

Även om jag (numera) är en väldigt laglydig resenär som inte fubbar med betalningen så blir jag ytters beklämd. I morse hade detta kunnat hända mig då mitt kort gått ut och jag ämnade betala med visakortet i automaten, eftersom jag inte får köpa sms-biljett på min jobbtelefon. Så jag steg på och klickade in mitt biljettval. Sedan är det bara att dra kortet. I teorin. För i verkligheten är många av kortläsarna på de här maskinerna är så sjukt värdelösa att de bara klarar de krispigaste av magnetremsor. Mitt kort har ett par år på nacken nu så givetvis funkade inte kortet. Då återstod det bara att antingen tjuvåka eller betala med sms i alla fall. Jag valde det sista. Då hade jag redan hunnit åka en hållplats och om de här jävla Västtrafik-aporna hoppat på så hade det varit jag som blev frihetsberövad av en skara maktkåta i pösiga nylonkostymer som inte har en aning om små befogenheter de faktiskt har och mer är gärna utför "polisarbete".

Det är skitsamma om tjejen på filmen försökte sig på en liten fuling eller inte. Västtrafiks kontrollanter passerar så många gränser att jag tappar talförmågan.



Jag vet att det finns kontrollanter som är ok. Men det finns också väldigt många av ovan äckliga sort.

Uppdatering: 
Nu har GP plockat upp incidenten >>

SVT upplyser om händelsen >>

Jag tror att jag hatar Blå skottet jr

Som jag skrev i förra inlägget var mitt inköp av en minicykel kanske aningen överilat. Rättare sagt det var en idiotaffär. Jag har så länge jag kan minnas mer eller mindre ikoniserat självaste existensen av minicyklar. Gillat dem för att de är ihopfällbara och nostalgilett åt gamla minnen. Längtat efter att få lägga vantarna på en. I fantasin har det infriat lycka och framgång i sin renaste form. Nu vet jag bättre. Jag är fan 189 cm lång och ramen är som på de flesta minicyklar 21". Min dotter Stella som är sju år har en barncykel som är 20". En stackars liten grisatums skillnad. Det är inte kosher.

Jag borde förstått bättre. Men det gjorde jag inte. Och nu står jag här. Som en idiot. Med en cykel jag hatar. Ja, jag hatar fan den där vidriga lilla minicykeln. Jag känner mig lurad av mina egna hjärnceller. Det känns som att jag burit falsk vittnesbörd. Mot mig själv. Därför tänker jag göra det enda rätta och adoptera bort det lilla aset till samma summa som jag köpte den för. Imorgon cyklar jag förhoppningsvis för sista gången på den. Den ska bort. Jag ids inte titta på den fan för den påminner mig om mitt misslyckande.

Vilken införsäljning va?

Well, jag kan inte ljuga. Om någon läsare mot förmodan blir sugen på att äga en klassisk minirex i originalutförande – med duonav (2 växlar) och allt – så inte mig emot. Ni får den för samma pris som jag köpte den för (och huka er nu) 1200 riksdaler. Den är ganska ful i färgen (metallsandpapper ingår) och är du över 180 cm kan du glömma att du får köpa den. Då kommer din partner bara att peka, skratta och håna dig. Vilket du förtjänar. Men filantropen i mig önskar ingen den besvikelsen så därför har jag mina principer. Det är inte förhandlingsbart. Eller jo, möjligtvis om du känner dig lyckligt singel och har en självdestruktiv läggning att jag kan göra ett undantag.

Så. Här är den lilla jäveln:

Låt budgivningen rassla igång... igång... igång... igång... igång... igång...

“Experience is the name every one gives to their mistakes”

Idag var det dags för den stora premiären.

Jag tog min nya Mini-Rex aka Blå skottet jr. till jobbet. Jag utmanade fysikens lagar och justerade sadel och styre till det absolut högsta möjliga läget, hoppade på och lät tramptagen börja föra mig framåt. Det kändes härligt. I ungefär tjugo meter...

Alltså. Jag har varit sugen på en minicykel så länge jag kan minnas. Eller ända sedan min förra blev stulen någon gång i slutet av min mellanstadietid. Jag har med glädje mints det som igår, hur jag med lätthet susade fram på mitt hipsterfordon (innan det var ett hipsterfordon) och hur fort det gick. Jag kommer ihåg hur bra den var att sladda med och förträngt hur lite det imponerade på tjejerna som brukade hänga utanför JA-butiken på Nordmannatorget. Jag har berättat för J hur jag med en kompis på pakethållaren och med mina vilt pinnande kycklingben, lyckades fly i panik, ifrån en ultraaggressiv narkoman som hette Knut och förföljde oss till fots runt halva Kungälv och ett helt friluftsområde.

Tillbaks till idag. Efter att jag hade cyklat ungefär tre... minuter, hade jag ångrat köpet. En sådan JÄVLA idiot!! Köpa en hoj som är så liten att jag ser ut som en fucking cirkusbjörn som balanserar på en boll när jag försöker ta mig framåt. Vad tänkte jag med? Jag blev omcyklad av alla och någonstans halvvägs brände det så mycket i låren att jag seriöst funderade på att slänga ner cykelhelvetet i Rosenlundskanalen. Men det gjorde jag inte. Den snåle i mig tvingade mig att cykla med röven utanför halva sadeln och knäna i höjd med styrets överkant. Jag fick för mig att den såg ut som en customjobbad barncykel. Något jag fick bekräftat av en kollega som kom ikapp mig medan jag stod och blodsmaksflåsade vid cykelstället utanför Biopalatset. "Hej Mikael! Ha, det ser nästan ut som en barncykel du har där". Ovärdigt.

Sedan började jag dagen med att sukta runt på nätet efter en vettig cykel och blev lite kär i en Electra Ticino.

Electra Ticino 1 Portobello

Främlingar på spårvagnshållplatser

Igår såg jag en gubbe som satt på hållplatsen och läste en Metro. Han satt i kuren och tog upp hela väntbänken och verkligen konsumerade gratisnyheter i ordets rätta bemärkelse. Han andades sådär tjockistungt och harklade sig var tionde sekund. Riktiga snorharklingar. På åtta minuter blir det ganska många harklingar. Jag kände hur ett tryck uppstod mellan tinningarna.

Som ketchup på korven hade han för ovana att slicka på sitt ymniga pekfinger mellan varje bläddring. Som ticks. Han var en fuktare. En sådan person som tvångsmässigt måste blöta sitt bläddrerfinger – inte en gång då och då när två sidor fastnat och gjort sig svårseparerade – varje gång. Och han sparade inte på salivet heller. Det såg ut som han smakade av en jävla sås eller något. Han riktigt tryckte in sitt finger mellan sina läppar och sög av det. In och ut. In och ut. Med lite extra tunga på utvägen. Jag reste ragg av obehag men kunde ändå inte sluta att titta. Den sjuka delen av min hjärna brottade ner den rena fina delen och tvingade mig att titta på showen som i slowmotion. Om och om igen.

Jag höll på att bli tokig på gubbfan. Sedan hände det fantastiska. Efter att ha bläddrat fram och tillbaka och saliverat ner mer eller mindre hela tidningen blev han klar. Färdigläst. Varpå han under ett semikraftigt chostande och stönande reste sig från bänken och la tillbaka sin gratistidning, med mer DNA är en horhusmadrass på sig, i tidningbehållaren. Fräscht. Nu kommer jag aldrig mer att kunna läsa Metro. Vilket förvisso kan vara en ganska bra grej. Men ändå.

En sån där underbar blogg (igen)

Jag avundas orken, uthålligheten och framför allt idén bakom temabloggar. Jag har sagt det innan. Jag blir äckligt avundsjuk och har svårt att unna någon annan den lyckan. Så enkelt. Så bra. Sist var det reklamare med inomhushalsduk (soon to be a pinsamt kapitel i mänsklighetens reklamhistoria) som tagit över efter 90-talets polovåg, ironiska mustascher och grovbågade plastbrillor.

Den här gången handlar det om en eldsjäl som tagit på sig att presentera en spya till tröja ur varje Cosby-avsnitt. Ett ganska gediget projekt. Låt mig presentera höll jag på att säga... jag menar låt mig dela med mig av en länk till den smått fantastiska "The Cosby Sweater Project".

Instagram

Just ja. Jag skaffade Instagram för ett tag sedan. Följ mig på @mikebike76 om ni vill.

Tvångstankar

Varje gång jag kliver i badkaret för att duscha så kommer det över mig: "Shit, tänk om jag skulle halka nu, ramla ur badkaret och slå ut alla tänderna mot den hårda golvklinkern. fy fan vad det skulle vara obehagligt, vad det skulle blöda och vad ont det skulle göra."

Vet inte varför. Men jag kan liksom inte låta bli att tänka på det. Det gör mig alldeles stel av skräck, vilket i sin tur gör att jag känner mig ännu ostadigare. Nästan så att jag börjat fundera på att kitta upp badrummet med sådana där sköna seniorprodukter som olika vägghandtag och kanske en sådan där duschpall med rehab-biege sits och öppning för röva, kuka och punga.

Jag berättade min tvångstanke för Josefine och då berättade hon att när hon bodde i Masthugget och brukade åka 60-bussen, då tänkte hon att hon skulle snubbla och smälla ut sitt garnityr mot i busstrappan, varje gång hon skulle gå på. Konstigt det där. Med tvångstankar.