"En go gäng" #1

 

Old school-killar

Fredagstema: "En go gäng"

Idag mina vänner lanserar jag ett nytt fräscht inslag som kommer gå under parollen "En go gäng". Vad då undrar ni? Inga konstigheter, säger jag.

Det hela går ut på att publicera en bilder på goa gäng helt enkelt. Bara så. Väl mött.

Ge mig fängelsevåld. Nu.

Jag är ruggigt sugen på fängelsevåld. På film alltså. Det är en sådan dag helt enkelt. Har alltid älskat den miljön. Spelet. De oskrivna lagarna och den alltid överhängande faran. Jag är en sucker för fängelsefilm helt enkelt. Men jag har inte lust att se om en rulle jag redan sett utan behöver en ny fix. Gammal som ny produktion.

Här är de fängelsefilmer jag på rak arm kommer på att jag sett:

Blood In, Blood Out
The Shawshank Redemption
The Green Mile
Escape from Alcatraz
Cellblock 7
Dead Man Walking
Midnight Express
Animal Factory
Papillon
Bad boys (1983)
Murder in the first
Attica
Lock up
An innocent man
Fortress
Das Experiment

Så fram med tipslådan nu mina vänner. Men inga tv-serier tack. Har redan sett Prison Break, Oz, Bankok Hilton, Tusenbröder 2 och Kvinnofängelset. Skriv gärna något om vad ni gillar med filmen.

Det ovärdigaste jag vet (nästan)

Det finns knappt något ovärdigare än att sänka sig till att springa för att hinna med en spårvagn som är på väg att stänga dörrarna och lämna hållplatsen. Även om du hinner så har du sprungit. Som ett hjon. Blivit flåsig och ansträngd. Alla ser och alla tänker – det där var ovärdigt killen, och du vet det.

Snäppet värre är samma scenario, men med skillnaden att du blir räddad av en barmhärtig samarit, som står kvar och trycker på dörröppnaren åt dig. När du anländer med andan i halsen måste du dessutom möta blicken på din räddare och tacka för att denne säkerställt att du hann med, trots att det helt uppenbart är ditt eget jävla fel att du fick springa. För att du är så jävla ostrukturerad.

Det värsta är dock när man likt ovan nämnda scenarion kommer springande, kanske till och med får ögonkontakt med den sadistiske föraren, som ser dig men iskallt stänger dörrarna. Du ställer ditt hopp till en räddare i nöden, som försöker men precis missar att trycka på knappen. Kvar på hållplatsen står du anfådd tillsammans med hjälparen som trots misslyckandet gjorde en insats. Du missar din åktur men måste ändå tacka.

Och så kommer vreden. Man vill skrika, slå och sparka på vagnfan när den rullar iväg. Men man håller sig. Man intalar sig att det enda som kan göra situationen ännu ovärdigare nu är att tappa kontrollen och tokflippa. Blotta sitt raseri. Hur skönt det än skulle vara. Man sväljer en infekterad klump av ilska för man vet att det inte är socialt accepterat att känna i det här läget. Låter det gå ut och blandas upp i systemet. Och man hatar det.

Därför blir jag alltid så sjukt glad när jag ser det här klippet. Han bevisar motsatsen. För mig är han en hjälte. Jag fullkomligt älskar hur han slänger med huvudet, spritter till i hela kroppen och frustar ut sitt ursinne över att han nästan han men precis missade sin avgång. HELVETE!!! JÄVLAR!!

Bevingade ord.

Jobbångest

I morse vid frukosten berättade Josefine att hon, precis innan hon vaknade, hade drömt att hon började prostituera sig vid laxbutiken i Laholm (av alla jävla ställen att prostituera sig på). OCH. Att jag hade varit peppig och tyckt att det var en god idé.

Absolut inget konstigt med det... Ehhh.

Lindansare i det offentliga utrymmet

Jag hatar verkligen nycircus. Men på något underligt sätt har jag liksom lärt mig att hantera synintrycket av alla rökelsedoftande  hampafleppon med vänsterkollektivfrisyr och haschskägg, som står iklädda gycklarstajlade capribyxor och jonglerar med sina mjuka skinnbollar, käglor och trixar med såna där pinnar med snöre, i tid och otid. De har fattat att ingen frivilligt vill se dem, men det spelar ingen roll, de lever efter devisen "om publiken inte kommer till oss så kommer vi till publiken". Så osympatiskt att man nästan börjar gilla dem bara för det. Dessutom försöker jag tänka att jag bara inte förstår dem och att det är bra med det. Det har kommit med åldern. Mitt mogna sobra jag.

Men!

Det här med att gå till Slottskogen eller annat offentlig parkhäng. Parkera sin lilla campingcykel, vika upp sin lilla filt, placera ut sin lilla portala musikspelare och sedan spänna upp ett spännband mellan två träd. Samma spännband som man sedan använder för att tvinga sin omgivning att se på när man vässar sina gå-på-lina-skills. VAD FAN ÄR GREJEN MED DET?

Jag vet inte om det bara är i Göteborg det är så men nu kan man inte gå till en enda park utan att riskera att ofrivilligt bli utsatt för detta attackexhibitionistiska nidingsdåd. Och det är inte ens isolerat till nycircusmänniskor längre. Då kunde man ändå värja sig, när man såg någon med vit rastafrisyr och smutsigt linne närma sig ens plats. Nu kan det vara precis vilken svennebanan som helst. Det är så jävla obehagligt.

Det kan vara en gymnasieelev, förskolelärare, myndighetshandläggare, butiksbiträde, it-tekniker, reklamarjävel, bartender eller nån som jobbar på arbetsförmedlningen. Vem som helst. Till synes hur alldagliga människor som helst som plötsligt plockar upp ett spännband och börjar rigga som om det vore världens mest naturliga sak att göra. Och sedan ska det övas. Alla måste titta. Och jag hatar det. Som jag hatar det. Vet inte varför egentligen. De skadar de ju ingen permanent (även om ett tillfälligt irriterat ögoneksem känns som förorätt nog).

Det kanske är samma sak som med gycklarsvinen. Jag förstår helt enkelt inte grejen med att tvinga på sin omgivning en show den inte har bett om.

Andra gången

Tajtsen åkte på igen. Jag var lätt på steget. Blev peppad. Kunde det verkligen vara sant? Löpsteg. Jag hade banne mig utvecklat ett riktigt löpsteg, en evolutionistisk seger från klamp via lufs till mitt alldeles eget löpsteg.

Det tog 20 minuter och plötsligt sprang jag in i väggen. Vete fan vad som hände egentligen. Blev tvungen att gå de sista tre kilometrarna. Genom min egen stadsdel. Så otroligt förnedrande. Att gå runt och skylta med Kuk & co. För det är så det känns att vara ute iklädd åtsmitande glansiga benkläder. Som kejsarens nya kläder. Det är därför jag bara går ut efter mörkrets inbrott. Och springer utav bara fan.

Men den här gången jag var helt slut. Jag började lida efter fem minuter och led sedan ända i mål. Lipfärdig. Kunde omöjligt springa ett steg till. Gick förbi två tjejer som satt på en bänk och samtalade. De tystnade när jag passerade dem, svettig som en gris. Jag vek undan blicken. Kände mig naken. Kanske anade de närvaron av penis, kanske inte. Hoppades på inte.

Tillbaka på min egen gård kom hatet. Jag kände hur jag hatade min kropp. Och det här med löpning. Tappade sugen. Jag har bitit ihop och kämpat men det händer liksom inget. Min kropp vägrar att anpassa sig hur jag än har lirkat. Som ett bångstyrigt jävla barn. Ologisk och känslostyrd. Usch. Jag föraktar min kropp. Det är min största fiende. 

Så jag planerade min hämnd grundligt. Jag började med att lura den fete fan med en varm och härlig dusch. Sedan smällde det som en örfil i nacken. Jag straffade mig själv med chips och en flaska vin, och så klämde jag två avsnitt av Sons Of Anarchy, trots att klockan redan var alldeles för mycket. Jag kände mig mycket nöjd med mitt finurliga tilltag och tänkte: "Ha, där fick du allt ditt lilla svin till kropp, tänkte jag. Nästa gång väljer jag döden före att stanna. Var så säker. Du har inte ens känt smaken av lidande än ditt lilla svin."

Nu Pizza!

Och imorgon vedergällning i dagsljus medelst avslöjande tajts.

Smygpremiären

Så har man tagit steget fullt ut och sprungit runt i Majorna. Iklädd tajta tajts. Två gånger dessutom.

Premiären föregicks av mycket hysch-hysch och mental vånda. Trots att de verkligen är tusen resor skönare än vanliga träningsbrallor så har jag liksom inte riktigt kunnat se mig själv röra mig i bebyggelse med den typen av plagg. Än mindre i mina egna kvarter och i dagsljus. Därför väntade jag in mörkret och lämnade reflexerna hemma, innan jag gav mig ut på gatorna med samma elegans som en reumatisk ninja, runt halv tio på kvällen.

Det var en förhållandevis bra runda. Jag mötte bara en lastgammal tant med en hund och en ryckig pundare. Dessutom klarade jag av att springa 8,3 km på 50 minuter utan att vare sig spy eller skita ner mig, vilket var en sorts microseger i sig, med tanke på att jag kände mig rejält ur form redan från start. Mot slutet av rundan stönade jag dock som en gammal gris och när jag kom hem förklarade Josefine krasst (för andra gången) att jag såg ut att vara kokt i vin.

Jag tog min första liggdusch på flera år, hällde i mig en liter vatten och lät trötthetens lieman komma och hämta mig och min röda lösfeta sargade kropp. Just där och just då lär åsynen av min sorgliga skepnad ha överskuggat världens alla svältkatastrofer tillsammans.

Hade Josefine bara varit aningen mer företagsam hade hon plockat upp sin kamera, knäppt en bild och startat ett 90-konto pronto. Jag hade blivit ekonomiskt svullen av alla välgörenhetspengar som hade börjat välla in förmån för kroppskatastrofen i Majorna. Värre än bakvattnet av en TV4-gala. Jag hade inte behövt göra ett handtag till i mitt liv utan bara kunnat leva loppan på mina sköna tyck-synd-om-pengar. Synd bara att Josefine inte alltid är sådär företagsam.

Igår gav jag mig ut en andra gång i samma utstyrsel. Det gick om möjligt än värre...

Böfa-tv

Sitter och försöker blåsa liv i den här jäveln till blogg. Men har svårt att koncentrera mig. Josefine sitter nämligen och tittar på kvällens premiäravsnitt av "Ensam mamma söker". Obehag. Hur är det ens praktiskt möjligt att casta in så många böfa till en och samma tv-produktion? Ingen skamdusch i världen kan tvätta bort allt det jobbiga. Och då har jag ändå bara upplevt det med öronen...

Den som står bakom detta måste vara någon sorts geni. Och dåre.

En tripp om dagen

Jag bara måste dela med mig av ett klipp jag älskar. Egentligen är det så bra att jag inte unnar vem som helst att avnjuta detta. Jag har kanske sett det tre-fyra gånger om dagen i drygt två veckor nu och det är lika briljant varje gång. Känner jag mig trött så tittar jag, känner jag mig arg så tittar och jag känner jag mig nere så tittar jag. Det är som tryffel för ens innersta. Ältandet.

Det är från den brittiska tv-serien The Trip med Steve Coogan och Robert Brydon.

Ni är helt grymma!

Jag hade hoppats på att i bästa fall få 30 svar på förra inlägget. Nu är det 145. Helt fantastiskt kul. Jag har läst varenda en och det känns på riktigt väldigt trevligt att ha fått en lite bättre koll på er. Som att jag har fått komma närmre er. Skulle vilja svara på alla kommentarer. Men det skulle ta en enorm tid. Ni får helt enkelt nöja er med att ni gjort mig väldigt glad och mallig. Vilka fina läsare jag har. En energikick.

Väldigt kul också att så många av er som aldrig kommenterat innan tog er tid och ork att göra det. Det känns stort. Så tack. Verkligen jättetack!!

Vilka är ni?

Det här inlägget snor jag rakt av från Josefine som ställde exakt samma fråga förra veckan i sin eminenta blogg. Jag blev avundsjuk för jag vill också veta. Vi har många gemensamma läsare och helt olika, men hon har varit mycket bättre på att ta hand om sina.

Jag har bloggat i över sex år och har under den tiden hunnit få en massa fina läsare. Några har jag bättre koll på än andra. En del har hängt med länge. Andra har fallit bort med tiden och kommit tillbaka igen. Vissa tittar bara in ibland. Och så kommer det titt som tätt till helt nya läsare som antingen gillar't eller också inte. Bloggen växer och krymper i takt med mitt engagemang och det är ju lite av bloggens själva natur.

Jag minns när Tintin föddes. Plötsligt fylldes kommentarsfältet av alla bekanta namn men också en otrolig mängd fina läsare som aldrig eller sällan kommenterar, som pallrade sig ut från sin google reader och in i kommentarsfältet. Det var stort. Men nu känns det som att det verkligen är på tiden att jag får veta lite mer om er alla. Både nya och gamla. Jag gör helt enkelt exakt samma som Josefine och frågar.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och en extrafråga: vad borde jag blogga (mer) om?

Jag skulle verkligen bli jätteglad om ni orkar svara på frågorna. Eller bara berättar något annat om er själva. Vad ni vill!

Köttbullegrottan

Idag var vi inne en sväng på stan. När vi hade gått runt en stund blev vi hungriga. Då tog jag med Josefine och Tintin till Köttullegrottan (a.k.a Café du Nord) på en stabbig bricklunch. Köttbullegrottan är oförtjänt underskattat. Jag älskar det. Det har så många fördelar:

1. Köttullarna är stora som tennisbollar.

2. Väggarna är inklädda i vinröd bröstpanel och andas autentiskt 80-tal. Då pratar jag inte om det fräna Kitty Jutbring 80-talet utan det mer mogna, livsförnekande 80-talet. Det är en frisk tidsresa man gör. Dyker in i ångesten och kommer ut som en renare, nyare, gladare människa. Mätt på köttbullar därtill.

3. Man är alltid garanterat yngst på stället. PRO-stämningen sitter i väggarna och oavsett hur dålig form man är i så känner man sig som Usain Bolt i jämförelse med resten av klientelet. Dock får man inte låta sig skrämmas vid åsynen av horden bingopensionärer eller den osande dimman av malkulor som ligger likt smog över stället. Alla tittar och det kan lätt kännas lite obehagligt och hotfullt till en början, men om man bara vågar ta steget in och låter bli att titta någon i ögonen så är man snabbt i hamn. 

En fluga

Läste just en miniintervju med Ingvar Oldsberg i senaster Filter.

Han fick frågan:
Fram till 2008 hade du aldrig använt internet. Har du det nu?
Nej men däremot har jag det hemma om någon polare eller någon som sover över vill använda det. Internet är inte min grej.

Inte min grej? Hur fan kan någon socialt någorlunda fungerande människa överhuvudtaget säga så 2011. Just den typen av bakåtsträveri har jag svårt för. Oldsberg ställer sig utanför internet. Han är den enda mannen på jorden som fortfarande tror att internet är en fluga. Internet är inte hans grej. Frågan är vad som är Oldsbergs grej egentligen? Luft kanske? Eller en stor mugg håll käften!!

Om jag blev tvungen att välja en person att möta i MMA hade det varit Oldsberg. Jag skulle ta honom i örat, skälla på honom och ge honom en sträng reprimand i form av en dubbellavett. Sedan skulle jag brotta ner honom och låta honom bita i sanden på Oldsbeach.

Discjockeydödaren

Hade det stora nöjet att bevittna klippet nedan igår via en väns faceboxvägg:



Vilken show. Vilken fräschör. Vilken kvinna. Detta musikaliska geni äger benhårt med sitt råa powermedley på ett av världens minst uppskattade instrument. Marimba lady. Vilken skatt. Mitt favoritavsnitt börjar 3.14 in i klippet.

Om jag hade fått ta över en klubb hade min första åtgärd varit att ersätta det tröttsamma DJ-aset med ett fett live-marimba-set. Det känns ju så förbannat lökigt att ha en sur jävel med hörlurar stående i ett bås med sin show off-skivsamling. På min klubb skulle jag ha Marimba Lady som med piffig puffblus och snärtigt elegant stil trummar fram sin spellista med ett brett jävla leende. Där en DJ spottar en i ansiktet som straff, för att man efter några drinkar för mycket önskar Born to run. Där ler Marimba Lady lite mystiskt, fuktar sitt pekfinger och tumme, och börjar bläddra i notblocket. Det skulle bli episkt. Jag ryser när jag tänker på det.

Även för hemmafester skulle det vara ett skönt inslag. Till exempel ha ett mindre marimbaset som spelar lite easy listening i köket medan gästerna tar för sig av plockmaten. Oh yeah! Discjockeyn är död, länge leve Marimba Lady.

På vaskartoppen: Piteå kommun

Har alltid velat skriva Epic fail och mena det. Idag fick jag chansen.

Något riktigt skönt hjon på kommunhuset i Piteå har klubbat igenom uppförandet av ett utsiktstorn. Men det visade sig att de inte riktigt hade råd att bygga det såpass högt att man faktiskt ser något, utan fick nöja sig med att stanna en bit under trätopparna. Alltså hur går en sådan sak till? På riktigt. Norrlänningarna vet verkligen hur man vaskar skattepengar med stil. Kreativt också. Inte på det gamla vanliga trötta sprit-knark-och-horor-köret där inte. Nä, när norrlänningarna vaskar så vaskar de ett utsiktstorn, eller ett flöte, eller ett älghotell.

Frågan är bara om det här är idioti eller 100% rock n' roll.

Turistfällan

Var i en butik här i majorna precis nyligen (nämner inget namn). I kassan stod en mycket göteborgsk kille. Han var käck, lite frölunda-snackig, skämtade högljutt och var sådär göteborgsk som alla stockholmare hatar. Jag med för den delen. När jag hade betalt och precis skulle gå utbrast han som på reflex; GÖTT MOS PÅ DAJ!!

Gött mos på mej?

Vad i helvete menar man när man säger så till en annan människa? Gött mos. Javisst, kvalitén på mos kan variera. Det vet alla. Och nog kan det vara bra att veta om man just ska till att dra en nitlott i mossammanhang eller om man står där och väntar på en mosbricka av högsta gourmétklass. När man köpt mos. När man inte har köpt mos utan uträttat ett helt annat ärende blir det bara en väldigt konstig grej att säga.

Jag har sett filmerna, läst böckerna, hört berättelserna, myterna och legenderna skvallra om det. Men jag trodde inte det fanns människor på den här sidan 1800-talet som använde sig av den frasen som en hälsnings- och/eller avskedsfras på riktigt. Men det gör det tydligen och jag vet var han finns.

Nu när turistsäsongen är över funderar jag på att sitta och tjuvhålla på den informationen lagom till nästa år och då slå mynt av det. Göra det till en attraktion och ställa upp en litet langosvagn alldeles utanför. Kanske trycka upp lite merch. T-shirts, kepsar och talande nyckelringar med gött-mos-mannen. Hela maskinen. Jag tror det har potential att bli värsta turistfällan. Lite som frihetsgudinnan. Det är egentligen inget att se men om det bara finns minsta gnutta turistsvenne i dig så lär du vara så hårt på det. Och pengarna kommer bilda stora bollar i mina byxfickor.

Intresserad? Signa upp dig i kommentarsfältet!

Jag har vaskat Turkiet

Var som bekant med familjen på en all-inclusiveresa till Turkiet på semestern. Det var en lyckad resa på många sätt, helt fantastisk, även om hela all-inclusivekonceptet är ganska problematiskt. Det har på sistone, med rätta, blivit en ganska utskälld reseform eftersom det inte direkt gynnar någon annan än hotellägaren. Vi fick precis det vi ville i sol- och badväg. Och det var en ynnest att se sina barn så lyckliga. Och den totala, nästintill apatiska avkopplingen... Det var värt det. Utan tvekan. Trots att samvetet kommit ikapp.

Från det att man landar på flygplatsen till det att man lyfter igen en vecka senare är man en stor jävla vaskare. Man charterbussas fram till dörren, får sitt armband, kliver i sina flippflopps och sedan är det all in. Allt är spännande, allt är fritt.

Första dagen går man runt och iakttar försiktigt de dignande bufféerna, tar en öl, kanske glass till barnen. Man äter med måtta. Provar poolen, provar stranden, tittar på den konceptualiserade tyska "underhållningen" och försöker slappna av. Det tar ungefär en dag att acklimatisera sig. Innan man är precis som alla andra.

Allt går på rutin. Man ställer klockan på svintidigt, paxar sina poolplatser med handdukar, går upp och lägger sig igen. Sedan är det frukost. Sedan bad. Man smörjer in sin lösa kropp och lägger sig medan barnen lattjar runt i knähögt vatten som blir allt dimmigare ju längre dagen går. Klockan 12 har man druckit två tre öl och hunnit bada med barnen i barnpoolen, den stora poolen och åkt vattenrutchkanorna. Man ligger som ett svullet isterband och fräser i solen, man försöker koncentrera sig på boken man läser men den tyska technomusiken penetrerar sig in genom hörselgångarna och trumhinnorna och gör att man känner sig rastlös. Man lägger ner boken hämtar ett glas rosé, nickar och ler lite lagom mot de gäster man känner igen (helst svenskar), men inte för mycket, man vill under inga omständigheter behöva hamna i en konversation. Det skulle vara att riskera kravlösheten. Det är ett tyst samförstånd. Alla kan koden och de som inte kan den är antinegn idioter eller sociala genin. Tillsammans och med diskreta blickar hatar man under tystnad de burdust och vulgärt högljudda tyskfamiljerna som låter sina ohängda avkommor löpa amok och ta för sig av allt som bjuds. Och allt bjuds.

När klockan slår 12.30 är det dags att ta sig ett lass lunch. Hundra rätter och man lassar på. Tar flera tallrikar. Det är ju bara att ta för sig. Orkar man inte äta upp... so what. Kanske nästa gång. Sedan är det tags att prova plajjan. Man låter sina prylar uppräthålla paxningen vid poolen och släpar sig ner femtio meter mot stranden. Där finns en bar. Man tar med ett par öl ner till strandstolarna, låter barnen gräva efter Kina och gör ett nytt försök med boken. Det går bättre. Men rastlösheten tvingar en att ta ett dopp, sedan en öl till, och så recenserar man personalen, servicenivån, de andra gästerna och intalar sig att det är briljant att slippa uppleva något. Det kan man göra en annan gång. Artificiality is a bliss. Nu är det avslappning. Det är bättre för barnen. Slippa hålla på och leta matställen. Slippa alla jobbiga jävla as som försöker sälja på en en massa skit från Raul Lauren, Björn Berg, Timmy Hilfiger för sin överlevnad. Allt är på låtsas men det spelar ingen roll. Det räcker med en essens av Turkiet.

Den andra ölen har blivit varm av att stå i sanden. Bäst att vaska den. Man hämtar två nya. Snubblar och vaskar en till på vägen. Who fucking cares. Man tar en till och kanske lite pizza. Barnen har börjat lacka. Bäst att gå tillbaks till poolområdet. Ett snabbt dopp. En öl. Och så hör man det avlägsna buffésuget börja hojta nerifrån bukpartiet. Men först dusch och vila.

När klockan ringer klockan 19 är det middag. Samma procedur som vid lunch men nu är det vin som gäller och ett tyngre fokus på det massiva dessertbordet. Någonstans djupt inom sig hör man en liten röst som förklarar att detta är vansinne. Sedan plockan man på sig en bit banantårta, sirapsfriterade valnötter, tre sorters baklava och lite blandade småkakor. Dästa går man ut i mörkret. Showen kan börja. Men först ska barnen ha lite roligt. De dansar runt. De älskar Turkiet. De vill bo i Turkiet. Alla vuxna dricker rött, vitt eller rosé (det fanns även grönt, gult och blått vin från samma leverantör). Eller sprit. Det har tappats upp tankbilsmängder med "lokala drycker" som sköljts ner i 37-gradig värme, men ingen på hela hotellet är berusad. Inte ens britterna. Man provar en gin och tonic som smakar stjärt och man vaskar den. Provar en festlig coctail med grenadin, men den får en att känna sig karamellfärgsförgiftad så man vaskar den. Man tar en kaffe och en baileys-kopia som smakar klor och man traskar den. Inte ens alkoholen är äkta. Det är en essens precis som allt annat. Tillbaka till hotellrummet. Familjen slocknar. Klockan ringer och det är dags att paxa pool-platser igen.

Efter en vecka är man så blaserad att man inte ens reagerar när någon charterfransos vid bordet bredvid roffar åt sig en tallrik full av croissanter, tar ett bett på en, slänger sin skrynkliga servett över resten av smördegshögen och går. Bara för att han kan. Bara för att det inget kostar att leva som Julius Ceasar när man väl är på plats.

På bussen mot flyget inser man hur vackert landet man just varit i är. Om man bara hade tagit sig bakom kulissen.

Humortips!

Sådär. Nu funkar bloggfan igen. Men idag hinner jag inte blogga värdigt er som läser. Därför tänkte jag istället passa på att ge några förstklassiga humortips. Inte så pjåkigt va?

I veckan har jag med stort nöje hunnit avnjuta följande:

Extract:
Av skaparen (Mike Judge) till Office space. En film i exakt samma anda, fast helt olik den förstnämnda. Den här mannen är ett geni på att skapa karaktärer. Längesedan jag skrattade så åt film som jag gjort denna veckan. Eftersom trailern inte gör filmen rättvisa så visar en scen som jag bara älskar.




Bridesmaids:
Låt inte titeln skrämma er. Precis som ovan nämnda film var bridesmaids en skrattfest av det bra slaget. Uppfriskande med en "tjejfilm" där tjejkaraktärerna inte är våpiga pastischer på alla tidigare gjorda "tjejfilmer". Rekommenderas.




Curb your enthusiasm - Säsong 8:
Guden av gudarna är tillbaka. Min stora idol. Många spännande möten lär stunda senare i serien, t.ex. Larrys parkinson-bråk med Michael J Fox. I veckans avsnitt (6) hade vi dessutom nöjet att skåda giganternas kamp när Ricky Gervais gästade Larry Davids fullkomligt underbara serie.




Steingrim Veum:
Jag gillar personer som snöar in på grejer. Här har vi en norsk illustratör som gjort en bloggorgie (bokstavligt talat). De är så bisarra och finurliga på samma gång att jag inte kan låta bli att skratta högt. God is in the details.

Har ni några humortips som jag inte bör missa så mottages det med stor tacksamhet.

Problem med det tekniska!

Jag kan inte skriva eller edigera inlägg. Det står bara och "laddar". Uppenbarligen har inte alla (kanske ingen annan) problemet, för när jag kollade med J så funkar det alldeles prima för henne. Det har varit så ända sedan igår. Kan någon som är lite data hjälpa mig att få bukt med det? Fort. Please.

I want to blog gaddämit!!