Smygpremiären

Så har man tagit steget fullt ut och sprungit runt i Majorna. Iklädd tajta tajts. Två gånger dessutom.

Premiären föregicks av mycket hysch-hysch och mental vånda. Trots att de verkligen är tusen resor skönare än vanliga träningsbrallor så har jag liksom inte riktigt kunnat se mig själv röra mig i bebyggelse med den typen av plagg. Än mindre i mina egna kvarter och i dagsljus. Därför väntade jag in mörkret och lämnade reflexerna hemma, innan jag gav mig ut på gatorna med samma elegans som en reumatisk ninja, runt halv tio på kvällen.

Det var en förhållandevis bra runda. Jag mötte bara en lastgammal tant med en hund och en ryckig pundare. Dessutom klarade jag av att springa 8,3 km på 50 minuter utan att vare sig spy eller skita ner mig, vilket var en sorts microseger i sig, med tanke på att jag kände mig rejält ur form redan från start. Mot slutet av rundan stönade jag dock som en gammal gris och när jag kom hem förklarade Josefine krasst (för andra gången) att jag såg ut att vara kokt i vin.

Jag tog min första liggdusch på flera år, hällde i mig en liter vatten och lät trötthetens lieman komma och hämta mig och min röda lösfeta sargade kropp. Just där och just då lär åsynen av min sorgliga skepnad ha överskuggat världens alla svältkatastrofer tillsammans.

Hade Josefine bara varit aningen mer företagsam hade hon plockat upp sin kamera, knäppt en bild och startat ett 90-konto pronto. Jag hade blivit ekonomiskt svullen av alla välgörenhetspengar som hade börjat välla in förmån för kroppskatastrofen i Majorna. Värre än bakvattnet av en TV4-gala. Jag hade inte behövt göra ett handtag till i mitt liv utan bara kunnat leva loppan på mina sköna tyck-synd-om-pengar. Synd bara att Josefine inte alltid är sådär företagsam.

Igår gav jag mig ut en andra gång i samma utstyrsel. Det gick om möjligt än värre...