I strupen min

För ganska exakt ett år sedan fick jag beskedet att min sköldkörtel var kraftigt förstorad på höger sida. Jag hamnade i kö till specialistläkare och i mars konstaterades att jag behövde genomgå operation. Det togs vävnadsprover och en massa skit för att se om cystan var av god eller elak art. Efter mycket ångest fick jag veta att den var god (hur god en cysta nu kan vara). Men den skulle fortsätta att växa om den inte togs bort så jag sattes i kö.

I början av november hade jag väntat i nästan nio månader så aningen frustrerad ringde jag för att koll hur det egentligen såg ut. Det visade sig att de haft ena avdelningen avstängd ända tills nu och att horisonten på min väntan eventuellt kunde ses framåt april-maj men att det kunde bli ännu längre. Jag hade redan satt upp mig på återbudslista för operationer med kort varsel men bad dem att nu sätta upp mig som intresserad även av råkort varsel. Ifall ifall någon skulle ställa in sent.

Två dagar senare ringde det. Det som inte brukar hända hade hänt. Sent på torsdags eftermiddag hade de fått återbud med superkort varsel. Om jag kunde komma på provtagning redan nästa morgon så skulle jag bli opererad på måndag förmiddag. Jag sa ja utan att ens kolla barnvakt eller något. det fick helt enkelt lösa sig. Alternativet skulle vara att gå ytterligare ett halvår med den där jävla ångestklumpen i halsen. Jag intalade mig att det var ganska skönt också att det blev snabba ryck, att jag inte hann fundera så mycket då och oroa mig. Även om de är specialister på endokrinkirurgi så kändes tanken på att de skulle skära upp halsen och karva inte så jättehärligt. Nu i efterhand kan jag nog konstatera att det var rätt kort med tid. Jag hann inte förbereda mig så mycket mentalt alls och plötsligt var det måndag.

Jag kände mig skör när Josefine och barnen släppte av mig halv åtta på morgonen. Och skörheten släppte dåligt under förmiddagen tills dess att det var dags. Narkosläkaren S försökte med svag framgång skämta med mig för att jag skulle få lite distans. Jag tyckte att höll mig lugn men han sa att han kunde se skräcken i mina ögon. Och jag kände den. Fan fan fan. Pulsen stegrades enligt en exponentiell kurva. Ingen återvändo. Plötsligt rullades jag in i operationssalen. En massa människor kom och hälsade och jag sa bara ja ja ja och sedan fick jag nåt flummedel som skulle ta mig med på Liseberg. Det var först när det kickade in som jag kände att jag slappnade av helt. För första gången på ett år. Och sedan narkosmedlet. Poff. Borta.

När jag sedan vaknade upp hade nästan fyra timmar förflutit. Jag har några fragmentariska bilder av suddiga ansikten som pratar med mig innan det och sedan ett långsamt morfinrus som klingar av och fylls på under nästan sex timmar på uppvakningsavdelningen. Det kan vara en av de mest avslappnade stunder jag har upplevt. Jag föreställer mig att detmåste vara så det är att vara bebis. Korta vakna sekvenser, lösryckta och tillsynes helt utan något strukturellt mönster, med en räcka dimmiga gestalter att knyta an till medan de fyller en med ett slags medel som verkar lugnande och gång på gång tar en med till djupet av de luddiga drömmarnas härliga dalgång.

Den 10 november 2014 är utan tvekan mitt livs märkligaste dag. En sådan jävla resa. Från att ligga iklädd landstingets extremt osmickrande operationskläder och dofta svagt av desinfektionstvättsvampens sterila medel i ett av kirurgiavdelningens väntrum, med den monumentala dödsångestens extremt förskörande effekt, håglöst tittande på när Malou frossade loss i ännu ett uppmuntrande tema: "Tsunamin – 10 år senare". Till att plötsligt ligga helstenad med ihopsydd hals, fylld till bredden med morfin och inte ens ha kontroll på sin egen urinblåsa. Wow, alltså!

Ingen hade informerat mig om att narkosmedlet i åtta fall av tio resulterar i att blåsan inte riktigt hajar att den behöver tömmas så att man måste hålla koll på urinmängden med ultraljud, och om man inte lyckas få igång det hele får man helt enkelt välja mellan att bli tömd på manuell väg eller riskera en permanent kateter i två månader. Jag tror att det var det som slutligen ryckte mig ur dimman, att jag trots att jag tekniskt sett borde vara svinpissnödig inte kände minsta tillstymmelse till nödighet. Jag satt på toaletten i en halvtimma utan framgång. Jag började fundera på om det var en kort liten inblick i en av den annalkande ålderdomens alla vedermödor. Jag är dålig på att hantera smärta men tror fanimej att en svag pisstråle skrämmer mig mer. Då och då knackade sköterskan på dörren för att kolla så jag inte svimmat av (det hade varit nåt, ligga avsvimmad och nerpissad på uppvakets toagolv) men till slut kände jag att det bara var att ge upp. Under hela min vårdväg har jag låtit sköterskor och doktorer göra vad de anser lämpligt utan att krångla så varför börja nu. Men det kändes jävligt märkligt.

Jag rullades tillbaka till min lilla slot och sköterskan började förbereda tömning. Just där och då inleddes ett helt nytt kapitel i mitt liv – och nu blir jag transparent här. Jag orkade inte ens tänka på det bisarra i situationen utan vände bara på ansiktet och stirrade likgiltigt åt ett annat håll medan jag kände hur sköterskan tog fram min snopp och bredde ut någon slags vadderad plast över pungen och runt om den lilla druvan. Jag vägrade konsekvent att möta hennes blick. Ville bara få det överstökat. Hon informerade mig om att hon först skulle spruta in lite bedövningsmedel och sedan föra in en slang och det gjorde hon. JÄVVELAR, det sved som en könssjukdom när röret nådde blåsan och just då kändes själva operationen som en baggis i jämförelse. Plötsligt var det klart.

– Kolla vad mycket kiss, sa hon och höll glatt upp påsen framför ögonen på mig.
– Mmm...
– 500 milliliter så du var verkligen nödig.
– Åfan, jag älskar verkligen hur kompromisslös vården är.

Sedan bad jag om lite mer morfin. Klockan 22 var det dags att komma upp till vårdavdelningen och där möttes jag av två sköna tanter som jobbande graveyard-skiftet. De frågade hur jag kände mig och jag sa att det nog var rätt ok. Sedan sa hon att hon hade hört att kisseriet inte hade kommit igång. Vad i helve... hann jag tänka, ryktesvägen är tydligen snabbare än ljusets hastighet här i huset. Men sedan kom jag på att det givetvis måste stå i datamaskinen eller nåt. Jag frågade hur snabbt det brukar ta innan det löser sig och min hjort-i-helljus-blick måste ha triggat igång spexarandan hos dem, för de svarade med ett glatt skrockande.

–Vi ger dig till klockan två. Sedan tömmer vi dig!

Klockan 1.30 kom det igång igen och känslan av pissnödighet har nog aldrig varit mer efterlängtad. Lite mer morfin och sedan sov jag som en bebis tills P i morgonpersonalen kom in och väckte mig för att ta tempen. Jag frågade om jag möjligtvis kunde få ta den själv. Jag kände att om jag åtminstone kunde komma ut från sjukhuset med en, av vårdpersonalen, outforskad kroppsöppning – så skulle jag vara tämligen nöjd. Absolut, sa P glatt, drog på en plastfilm över termometern, sprutade glidslem på spetsen och sa att jag kunde roa mig kungligt och sedan var välkommen upp att äta frukost.

Jag har svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för all vårdpersonal på Sahlgrenska. Både på kirurgmottagningen, operation och på avdelning 33. De är sådana jävla stjärnor. Jag känner att det klagas ganska vitt och brett på sjukvården men när man väl är inne så blir man så sjukt bra behandlad. Det kan inte vara en slump. Människorna som jobbar med sånt här är fan riktiga hjältar. Det är så otroligt absurt att deras profession är så underbetald.

Jag åt frukost och blev utfordrad med mer medicamento innan det vara dags att åka hem. Vid lunchtid blev jag utskriven och måste säga att hur skönt det än var att allt hade gått bra och att jag kände mig hyfsat med i matchen för att ha legat med uppskuren hals under några skälvande timmar dagen före, så var det med ett visst vemod jag sa ajöken till P och bad henne hälsa de andra. Bra människor. Såpass att jag nästan hade börjat med drömma om att jobba med en sån go gäng på avdelning 33, glida runt lite stressat i Sahlgrenskas kulvertsystem iklädd sjukvårdarstass och take-away-kaffe. Snacka skit under några korta pauser och skrocka att jag ger dig till två – sedan tömmer vi dig till någon annan stackare som lika chockartat som mig just fått uppleva mixen av den krassa humor och djupa medmänsklighet som jag skulle tro är ganska unikt för det mikrosamhälle som byggts upp inom det svenska vårdsystemet. Sedan skulle vi göra high fives, kanske skulle någon börja spela harpa och... ja, sedan var det dags att gå hem som sagt.

Med mig fick jag lite broschyrer om vad som händer nu och hur man behandlar människor som opererat bort hela eller delar av sin sköldkörtel. Jag hoppas vid gud att min stackars halva kalibrerar sig fort som fan, så att jag slipper den högupplösta upplevelsen av biverkningar som viktuppgång, nedstämdhet, ansiktssvullnad och förstoppning. Men men. Nu väntar en period på 6-8 veckor, innan det är dags att få svar på vävnadsprover och se hur allt egentligen har gått. Jippi!

Stackars stackars Orup

Förra veckan såg jag för första gången tv4:s superformat Så mycket bättre. Jag vet inte varför jag inte har sett det tidigare egentligen. Det har absolut inget att göra med aversion mot svennig folkhemsunderhållning för gudarna vet att jag inte räds använda veckans absolut bästa timmar till att sola mig i platt-tv-skenet. Jag har sett det mesta. Idol, Fångarna på fortet, Gladiatorerna, Let's Dance och fan ta mig till och med Hellenius Hörna. Alltid med samma resultat. Den där märkliga känslan av tomhet. Som när en fest tar ett abrupt och obekvämt slut. Kanske har jag bara inte orkat med ytterligare ett sådant bokmärke i min tv-konsumtion eller så hade jag det på känn hela tiden. Att detta kanske skulle vara den kletigaste delen av kräkfilten. Så var det. Jag kände mig fanimej totalt stålbadad, efter första försöket. Och totalt förvirrad av vad den masspsykotiska hyllningskören lyckas se som jag inte sett. Eller hade jag bara otur? Jag tror inte det.

Maken till omhuldad underhållning får man leta efter. Det verkar råda en ganska grundmurad konsensus genom alla läger om att Så mycket bättre är lite finare och lite bättre än alla andra lättuggade tv-format. Såklart blir man nyfiken ändå. Och förra veckan var det dags för Orup att få sina låtar framförda av andra folkkära (?) artister. Det måste ju vara som upplagt för en royal straight flush i folkfestlighet. Orup liksom. Han är ju ändå än av de största svenska artisterna.

Så jag bänkade röven i tv-soffan och gjorde mig redo att bli omkullkastad så inåt i helvetet. Jag hade ställt fram en rulle Torky för att kunna hantera tår och snorkanalernas känslofloder. För även om jag inte har sett programmet så har man ju sett vissa klipp och det är ju sjukt sorgligt när någon artist berättar om en jobbig skilsmässa, en jobbig uppväxt eller nåt annat svinjobbigt, kameran panorerar över de andra deltagarnas blanka ögon, någon snyter sig och en annan firar av känslofyrverkeriets självaste tårta i en elegisk cover ur artisten för dagens eget arkiv. Och rubrikerna dagen efter. Och facebookflödet. Och twitter. Och bloggar. Och och och.

När programmet drog igång så visste jag att jag skulle bjudas på Carola och Ola Salo vilket båda borde borga för ett lovande avsnitt. Men sedan blev jag lite fundersam över uppsättningen. Jag trodde liksom att grejen var att gamla rävar skulle samlas och klia rygg på ett litet festligare sätt än i Stjärnorna på slottet. Förvisso så faller väl Kajsa Grytt in i kategorin gamla rävar men för mig är det egentligen ganska oklart vari hennes enorma musikaliska kredd ligger. Och Amanda Jensen, som för alla del har en jättefin röst och allt det där, men som ändå kanske inte hunnit med så himla jättemycket (och nu ger jag mig ut på farligt vatten känner jag) mer än Idol egentligen. Men det blir konstigare. De två sista personerna är Love Antell från Florence Valentin och han skåningen från Familjen. Alltså, hur många säsonger har programmet gått om man redan har tokdränerat artistbeståndet såpass? Jag pratar inte om begåvningsgrad här och vill inte trampa på några tår. Men ärligt talat, hur långt ner på listan fick de hora för att fylla upp stolarna? Jag menar Orup, Carola och Ola Salo – Check. De är som klippta och skurna för att gå hem hos fölket och jag kan riktigt se hur vilt det måste ha fistpumpats på produktionsbolaget den dagen. Men sedan. Det måste ha hänt något. Den som ringde samtalen måste haft sitt livs sämsta dag eller varit mitt inne i ett tourettesskov och öppnat varje samtal med en grov förolämpning, obscent påhopp eller liknande för att slutligen ligga utmattad på golvet och känt att det snurrar i min skalle när fingret plötsligt fastnade på telefonlistans 1573:e namn som av en händelse råkade vara någon Johan T Karlsson med allvarligt skånsk dialekt. Jag har svårt att se hur den här omgångens sammansättning kommit till annars.

Men så till själva innehållet. jag insåg snabbt att det skulle bli lika lättuggat som gröt, vilket i sin tur var ungefär lika väntat som jultomten på Jesus födelsedag. Inga större överraskningar med andra ord. Lite arkivbilder på Orup och lite krystade teambuildingaktiviteter precis som sig bör. Och så några sittningar där huvudpersonen får sitta vid bordets ena kortsida och lätta sitt hjärta inför de andra artisterna och alla Sveriges radhussoffor. Så plötsligt klingar det i glaset och en av deltagarna reser sig för att hålla ett kort anförande om hur mycket dagens artist betytt för den egna karriären och så är det plötsligt dags för cover-dags. Typ så. Varken mer eller mindre.

Jag måste säga att jag kände mig väldigt förvånad. Jag hade på något sätt ändå fått för mig att det skulle bändas och vändas och tolkas och göras om. Att jag skulle häpna lite över hur man kunde få en Oruplåt att svänga på ett helt oväntat sätt. Jag trodde någonstans att det lite var just det som hade tagit folk med sådan storm. Men det hände sannerligen inte den här gången i alla fall. Inget hände. Verkligen inget.

Det vi fick se var en räcka Oruplåtar i after ski-tappning och mitt i all detta satt Orup och tvingades krysta fram falsk försjusning över hans låtars trista öde. Det var hemskt även för mig som inte är någon konnässör av Orups musik och det var helt ärligt riktigt synd om honom då. Det kan inte ha varit vad han förväntade sig när han tackade ja till att vara med. Att tvingas se sina egna gamla dängor hateras lika varsamt som danska slaktgrisar. Han försökte. Som han försökte. Men lyckades dåligt dölja stelheten i sitt leende och jag tyckte mig då och då nästan kunna se hur något innanför hans ögonlober höll på att gå sönder som i en slags stressframkallad kortslutning. Vaff-aa-an är det som händer, måste han ha tänkt medan han av god ton ställde sig upp och artigt bejublade Kajsa Grytts gällt vingliga version av Magaluf. Det blev faktiskt lite småskämmigt att se hur Orup förvandlades till en pilsnerfilmsgubbe som slog sig över knät och uttryckte sin ganska haltande förtjusning över punkfarmors enorma fyndighet, med hänvisning till att hon vid ett tillfälle valt att lägga in ett "jag hatar" framför "Magaluf". Vi pratar om en stilstudie i paffpunka.

Men men. Det finns ju fler förmågor tänkte jag i min enfald. Carola gjorde precis samma grej minus textändring med Hallelujah (Och prisa gud). En tonartshöjning var summan av all kreativitet som hon tillförde. Kul. Ola Salo hade översatt Trubbel. Pang, bom, färdigförpackat. Och så fortsatte det hela vägen. Typ. Han från familjen både lät och såg ut som att han led av klassisk förstoppning medan han riktigt kryst-bräkte fram texen i Regn hos mig. Hans musikaliska bidrag till Så mycket bättre-versionen var en slinga med lite blip-blop-ljud. Vilket geni. Och Orup applåderade artigt, trots att ingen vid det här laget skulle ha dömt honom särskilt hårt om han i ren affekt hade rusat fram och huggit en gaffel i ögat på gärningsmannen.

Även Love Antell bjöd på precis ingenting. Ingenting utöver en extremt långsökt politisering av Från Djursholm till Danvikstull – en låt som i grunden handlar om en promenad hem på fyllan som med ett ganska slappt resonemang och lite romska stråkar plötsligt handlar om tiggare och samhällets mest utsatta. Vajert!

Sist ut var det så Idol-drottningen Amanda Jensens tur och hon hade gjort det makalöst fantastiska jobbet att översätta GES-klassikern och nationalsången för Sveriges största kulturarv genom alla tider (VM-bronset 94); När vi gräver guld i USA till When we dig for gold in the USA. Thats it. Även om jag kan hålla med om att hennes bidrag var det bästa så var det ganska mycket ingenting ändå. Något som jag verkar vara ensam om att tycka av socialmediatsunamin som sköljde över landet som på en fingerknäppning för att inte tala om de massmediala hyllningskörerna. Det var bisarrt. Jag började tvivla på om jag sett samma program som alla andra eller om playtjänsten även erbjöd en alternativ råklippt version som jag suttit och sköljt ner tillsammans med alldeles för många glas boxvin.

På riktigt. Var det ett synnerligen värdelöst avsnitt eller är jag den enda som inte fattar grejen?

Innan jag hade sett det så var min inställning att det nog bara är ytterligare ett sjok med ofarlig underhållning som råkat bli opium för folket. Men nu börjar jag undra om det inte är ett hypermedvetet och superondskefullt maktmedel de där Tv4-människorna har i sina händer. Fy fan vilken ragg som reser när jag tänker på hur effektivt hela folkgrupper skulle kunna kuvas till passivitet om rättigheterna hamnade i fel händer.

Sången om mig

På morgonen dagen innan Sammie föddes fick jag ett kort meddelande från min vän mycket skånske vän. Mats hade gjort en låt till mig. Om mig. Han har tidigare gjort det till sina vänner Kalle och Chicago som jag har bejublat med viss avundsjuka. Så nu var det min tur och jag bara måste dela med mig av den för jag gillar den. Den låter så skör och vemodig, samtidigt som den blir rolig i sin träffsäkerhet. Lite som Helsingborgs svar på Kjell Höglund.

En nerspydd förmånskund

Det här med att vara pappaledig är fan ingen lek. Tiden flyr och jag får inget gjort. Jag som har levt i villfarelsen att jag måste ha ett batteri med aktiviteter att ösa ur för att dagarna inte ska kännas långsamma. Ha! Jag har fan inte hunnit ta mig utanför dörren sedan Josefine började skolan igen.

Sammie är hård i magen vilket gör att hon (om hon har ätit vilket hon oftast har) kaskadkräks när hon försöker bajsa. Osoft är inte ens förnamnet. Tänk er hur det ser ut när man gräver av en vattenledning. Det väller upp som ett okontrollerat, vildsint vulkanutbrott. Men lavan är ljummen och luktar mjölkersätting istället för svavel. Men det smakar spy. Det vet jag för att det för några dagar sedan måste ha landat några droppar i min mustasch, som jag sedan råkade komma åt med tungan. Mycket kan man säga om kroppen, men smaklökarna är ett rätt avancerat larmsystem ändå. Om Securitas hade varit min kräkreflex hade ingen någonsin kunnat klaga på långsamma utryckningar.

Att bebisar kan spy lite när de ätit för mycket vet jag men vi snackar syndafloden här. Bara idag har jag blivit utsatt för två stycken Puke Bucket Challenge som helt ärligt har chockat mig och stukat mitt självförtroende något. Andra gången var när jag satt i telefon med Nordea för att försöka pausa mitt pensionssparande. Personen i andra sidan luren bad mig att logga in på min internetbank mitt under andra svallvågen av tre. Jag satt och försökte hålla en lugn ton medan jag förklarade att jag tyvärr inte hade möjlighet att göra det. Han propsade på och sa att det bara tar en minut. Jag sa att jag tyvärr inte har en minut. Då sa han att jag kanske borde ringa upp igen men efter att ha suttit 19 minter i kö så var jag väldigt osugen på att upprepa proceduren. Jag bad honom helt enkelt att göra ändringarna enligt mina instruktioner. Du har inte mobilt bank-id, frågade han och då nästan brast det. Jo, men jag sitter INDRÄNKT I SPY här och det är KLADDIGT SOM FAN så jag pallar inte att mecka med det, sa jag. Kan du inte bara ändra? Ok, jag fixar det, sa han och så tog samtalet ett ganska snabbt slut.

Min puls sportade 190 och jag bar upp Sammie och sedan duschade vi. Jag hann få en skymt av mig själv i spegeln och såg att jag för andra gången på en vecka dessutom hade skägget fullt av kräks. Jag såg tärd ut i blicken. Spyor gör det med mig oavsett om det är mina egna eller andras. Det kändes för eländigt.

Inte förrän vi återigen var nyduschade, ombytta och och fräscha och hade landat i soffan insåg jag att jag bara 20 minuter tidigare hade halvskrikit till den snälla killen på Nordea att jag satt indränkt i spy, men glömt att ta med den vitala informationen att det var min knappt tre veckor gamla dotter som hade orsakat situationen. Då sköljde en ny våg över mig, men av skam den här gången. Vad ska de tro om sina förmånskunder egentligen?

Hissrösten på Backa Läkarhus

Idag var vi med Sammie på BVC för att kolla vikt och sånt. Man gör det typ varje vecka såhär i början. Vi har listat oss på Backa Läkarhus som är ett flång nytt ställe med vårdcentral, tandläkare, barnavårdscentral, rehab och lite annan skit. Bottenplan består mest av en hiss, samt ett stort omysigt rum med en massa stolar  som verkar ha blivit fett claimat av ett seniorgäng som sitter där och slår sig i slang och tjallar med varandra i väntan på sina färdtjänster och sämre tider. Så är det på Hisingen. Alla gängar upp. Man tvingas dessutom göra intrång i deras samkväm eftersom rummet även utgör passage för att komma till hissen. Gemensamt för samtliga medlemmar i pensioposset, som förövrigt inte verkar bestå av en liten tajt kärna utan mer ett löst sammansatt nätverk där varje individ är en fristående cell som kan agera fritt efter egen agenda, är skepticismen. De glor på en med en sådan intensiv klentro att jag nästan själv blir  lite osäker på om jag är där för att väga och mäta mitt barn eller om jag kommit dit för att ge besked om en sänkt folkpension.

I hissen upp idag lade jag i alla fall märke till en pikant liten detalj. Hissrösten. Många moderna hissar har ju numer en inbyggd röst som redogör för vilket våningsplan man befinner sig, hur man vertikalnavigerar mellan de olika planen (uppåt eller neråt) och när dörrarna öppnas och stängs. Rösten brukar vara en universell ganska varm och trygg kvinnoröst men helt personlighetsbefriad och därför inget man brukar fästa någon större notis om. Men på Backa Läkarhus har man tänkt nytt och det gillar jag. Deras hissröst låter som arketypen av en medelålders Mölndalskärring som har levt i exil i någon mellansvensk stad utan någon speciell utpräglad dialekt, kanske i cirka femton år, vilket har bidragit till något nedslipade vassa kanter men lämnat kvar en trygg bas av det där lite tuffa och allmänt bekvämt missnöjda i tonen. Men samtidigt lite lågmält nästan fördolt. Ja, det är svårt att förklara men ungefär så här: "Hissen kôr ôpp!", "Vååning tvåå" men i övrigt med samma gamla hederliga tilltal vi alla känner igen från gängse hisstandard.

Jag blev glad av min mikroskopiska upptäckt. Det gjorde min dag. Mer än så behövs det inte när man är pappaledig.

Kort rapport från bubblan

I söndags natt var det dags. Vid fyratiden på eftermiddagen började Josefine få värkar helt plötsligt från ingenstans. Nåja, någonstans kom de ju ifrån och eftersom hon var nio dagar över tiden var det ingen jätteskräll att det äntligen verkade vara dags. Men ändå. Man kan nog aldrig vara så himla beredd. I alla fall. Vi ringde förlossningen och satte fart mot Östra Sjukhuset.

[Time-lapse]

23.18 föddes en jättefin liten flicka. Jag och Josefine blev trebarnsföräldrar. Stella och Tintin fick en lillasyster. Och allt gick jättebra. Josefine är en tour de force i barnfödarsammanhang och har redan sedan Tintin föddes min eviga respekt.

Tintin, Stella & Sammie

Vi kom hem på måndag förmiddag och sedan dess har tiden stått lite still. Så som den gör när man befinner sig i den där "bubblan". Stella vill vara med och ta hand om. Tintin har gått in i ett kaxigt läge. Båda är råstolta och väldigt duktiga. Vi har diskuterat namn i flear dagar. Precis som förra gången har flera av de namn som vi haft på tjej-listan inte alls känts rätt nu när vi väl har fått träffa henne. Lång story kort. Sammie ska hon heta. Sammie Hildingsson. Fint tycker vi.

Tre barn. Det är fan stort. En före detta kollega (och trebarnsmor) sa till mig när hon fick veta att vi väntade tillökning, att tre barn är dubbelt så många som två. Det har gjort mig ödmjuk inför livet. Och lite livrädd. Samtidigt känns det som att vi har ganska bra rutin ändå och hittills har det flutit på finfint. Men jag kommer sova med ett öga öppet för att stå beredd den dagen vår tjejtrio bestämmer sig för att börja fucka upp världen. En del verkar leva i villfarelsen att det skulle vara lite lugnare att ha döttrar än söner. Pffft! Det är bara en idiot som på riktigt tror det för gud ska veta att jag, med bara två döttrar, har fått se prov på uppfinningsrikedomen vida flora när det kommer till ofog.

Ända tills efter förlossningen hade jag en liten inneboende oro för att det skulle visa sig vara tvillingar. En egentligen helt orimlig oro men jag har faktiskt sett på TV3. Märkligare saker har hänt. Men det var det inte som tur var. För då hade vi tvingats in i minibuss-träsket. Kombi kan jag ta. Men fan inte minibuss. Där drar jag gränsen.

Har ni hört Kent Rings senaste?

Har ni hört Kents senaste? Verkar lovande.  Sveriges största rockband a.k.a. Eskilstunas finest har släppt ett dubbelalbum med titeln "Det började för längesen..." med alla sina största hits samlade. Jättekonstigt, men jag känner inte igen ett enda spår och de måste ha remixat hela skiten jättemärkligt. Ett helt nytt sound liksom.  Eller vänta lite nu...

Jaja.

K-E-N-S största hits? Alltså Inte Kent utan Ken? Ahaaa, ja men då så.

Det var ju tråkigt.

Det borde jag såklart ha förstått. Jag tyckte att det var en aning märkligt val av Jocke Berg och grabbarna, att låta Ken Ring pryda omslaget på sitt stora samlingsalbum. Men jag blev så förvirrad av texten: "Alla Kens största hits samlade!" att jag måste ha drabbats av punktdyslexi. Det där med hit i plural liksom. Ja, världen är bra konstig nu för tiden med alla sina så-mycket-bättre-effekter och mashups etc. så jag antar att allt kan hända. Det hade förövrigt varit ett sjukt roligt mindfuck på sveriges mainstreamade indiepublik, om Kent döpte nästa album till Ring och valde Kens ystra fejja som motiv. På riktigt. Spännande.

Kent – Ring

Men har ni hört Kens senaste då? Inte jag heller. Men det hindrar tydligen inte Hascharen från Hässelby att släppa en 32-spårig liten best of. Imponerande helt klart. Jag visste inte ens att Ken Ring hade gjort 32 låtar så jag hade blivit imponerad även om skivan hade släppts som en samlingsbox med precis all skit han någonsin har bandat; inklusive demos, b-sidor och skisser. Totti. Men detta är tydligen bara hans 32 STÖRSTA hits och då är inte ens Spräng Regeringen med, den där han rappade om att storma slottet och våldta Madde, vilket utöver Mamma och Cutta dom är de enda låtar jag faktiskt kände till av hans, enligt egen utsago, över 300 låtar. Jag hade troligen på ren gissning lyckats pricka in fler dokumenterade brott han har begått än musikaliska verk han ligger bakom. Fast det kanske säger mer om mig och mina mediavanor egentligen.

Faktum är att Ken har varit exakt lika produktiv som Kent och släppt hela elva album. Dessutom har han just lyckas att klämma ut en bok (Livet). Boken om Ken är skriven av Ken som Ken pratar. Bara en sådan sak. Nåja, Klas Ekman (som ironiskt nog också har skrivit "Berättelsen om Kent" ) ska väl ha en eloge (?) för att ha varit med på ett hörn. Egentligen är det väl han som har sammanfattat Kens alla ramblings från några svettiga veckor i Kenya och mirakulöst nog fått ihop ett manus. Ett manus som Ken sedan (också enligt egen utsago) blivit missnöjd med ur ett tonalitetsperspektiv och skrivit om från början för att få det att låta mer Ken. Vilket satte igång nästa steg i kedjereaktionen och ledde till att redaktören lyfte sina händer från hela paketet och vägrade förknippas med boken. Men vem bryr sig? Inte Ken i alla fall. Han tar det softish och verkar rätt nöjd med att slippa en massa ängsliga pekpinnar från fancypants-redaktörer som skitnödigt klamrar sig fast vid gammelgrammatik. Skönt. Nä man ska nog låta Ken vara Ken och inte spela allanballan – som Ken själv uttrycker det i sin låt som heter just det. Allanballan.

"Upp och hoppa allesammans
Ställ er upp som en bånge i brallan
Om du e trött på handtrallan
Sluta spela allanballan"

Ur ett rent konsultperspektiv kan jag gotta mig åt den ruggigt provocerande tanken att tvingas sitta och ta emot korr från en snubbe vars eget ordförråd består till 85% av synonymer på könsorgan och olika former av narkotika. Samt en handfull interjektioner. Haha. Ja, jag skrockar av förtjusning att det inte är jag som fick det uppdraget (hur det nu skulle gått till).

Nä, nu ska jag ta och lyssna igenom den här låtskatten en gång för alla. Kanske kan man lära sig något om livet också. Återkommer.

Gösta och jag

Hösten är här. Äpplen ramlar ner från våra äppelträd och blir liggande på gräsmattan. Några går att rädda, några ligger och jäser till sig så att de får tråkiga liggsår och några ruttnar totalt redan innan de ens fallit ifrån. Ungefär som med människor tänker jag.

Det är rätt mycket jobb med trädgård måste jag säga, men jag gillar det. Skönt att ha en anledning att vara ute. Gräsklipparen som vi fick från vår granne Gösta har gått som en klocka hela sommaren men förra veckan råkade jag köra den rakt över en sten så det tjongade till i hela maskinen och blev ett rejält hack i klingan. Det innebär att jag kommer bli så illa tvungen att gå med mössan i hand upp till Gösta och tigga om hjälp. Det har han sagt att jag kan göra om något skulle hända så det är säkert lugnt. Men jag är kluven.

Jag var orolig redan från början att den där klipparen skulle knyta ett band mellan oss som jag inte vill ha. Ett blodsband av evig tacksamhetsskuld och dåligt samvete som är omöjligt att bryta. Jag visste redan när han sträckte ut handen att jag skulle bli fucked for life och att han hade mig som i en liten ask. Jag är alldeles för väluppfostrad (svag) för att sätta gränser. Dessutom vill jag att Gösta ska gilla mig, men helst på lite avstånd om jag får välja. Jag insåg ju ganska tidigt att han är den gamla sortens pratkvarn. Den utan någon som helst respekt för andras tid eller integritet. Vill Gösta prata så pratar vi. Precis så länge han har lust (vilket oftast är något så in i helvetet länge). Det går INTE att avsluta ett samtal med Gösta och att ens försöka hinta om att man har lite annat att stå i är lika lönlöst som att försöka flytta sig geografiskt i ett hamsterhjul. Det minst smärtsamma är att bara härda ut, bita ihop och försöka finna sitt chakra, vilket innebär att jag nu har hört den lååååånga historien om när en älghona parkerade sig under hans äppleträd säkert fyra gånger. Jag har dessutom fått mig till livs berättelsen om när ett gäng grävlingar försökte gräva sig in under hans altan men hur hans fiffighet och lite hönsnät slutligen segrade (tre gånger), hur en gammal polis med jaktlicens i området har lyckats få bukt med det enorma rådjursbeståndet vi har här (fyra-fem gånger) och en allmänt jämmersång över kulturskillnaderna mellan "oss svenskar" och invandrare (samtliga gånger vi pratat). Trots att han verklogen inte borde vara riktigt så vårdslös med sin tid vet jag ingen annan som så uppkäftigt ger fuckfingret till livet som just honom. Han är ganska hardcore på det sättet.

Att prata med Gösta är som att sugas in i ett svart hål. Omöjligt att komma undan om man väl kommit för nära. Därför är enda sättet att klara sig att alltid gå på helspänn, aldrig sluta lystra och som på given signal släppa allt man har för händer och fötter och fly, hals över huvud som om man hade trampat i ett jordgetingbo, när man hör det välbekanta långsamma knastrandet i grusgången på andra sidan staketet. Spring Forrest. Spring.

Men i stort så har sommaren passerat ganska smärtfritt på Gösta-fronten. Hans höftoperation har hållit honom hyfsat passiv och därmed även försämrat hans gerilla-teknik en aning. Men nyligen lyckades han ändå att totalt överrumpla mig när jag var ute i trädgården. Jag hade klippt gräset och höll just på att flytta upp våra trädgårdsmöbler från gräsmattan till uteplatsen. Precis när jag högg tag i den sista stolen hörde jag ett välbekant "hallå där!" och visste med ens att jag med största sannolikhet skulle hållas gisslan en lång stund. Josefine har utvecklat en mycket slipad strategi som går ut på att hon redan innan Gösta hunnit flytta fram sina positioner har fått iväg ett sms till sin mamma där hon uppmanar henne att ringa upp. Två minuter in i samtalet "råkar" det visst ringa och hon blir "tvungen" att ta det. Funkar varje gång. Uppenbarligen. Två minuter. Sedan har hon lyckats skjuta ur sig som en osolidarisk levande kanonkula ur den sociala härdsmältan. Kvar står jag i ett ännu mer hjälplöst tillstånd. Om detta beteende har vi haft många konflikter och nästan bråkat på allvar.

I alla fall. Återigen fick jag höra om älghonan, grävlingarna och alla rådjuren, men det stora samtalsämnet den här gången var att skatorna hade hackat sönder hans gräsmatta. Han var mycket bekymrad och jag försökte avläsa om han eventuellt var ute efter min hjälp. Det hade varit skönt att en gång för alla slå mig ur skuldens bojor och hjälpa honom med något svinsvårt i trädgården. Bli even steven så att säga. Men när jag hade frågat tre gånger utan svar tolkade jag det som att det inte var aktuellt. Gräsmattan kunde vänta till våren. Det var mycket viktigare att jag fick lära mig vårt bostadsområdes historia. Vilka som hade bott var, vad de hade jobbat med, vilka som hade skiljt sig, vilka som hade flyttat och vilka som hade dött. Matnyttigt.

När vi hade pratat (jag säger vi men jag menar Gösta för ett samtal med honom går bara i en riktning) i en och en halv timma hade mörkret nästan fallit. Jag stod i bara shorts och t-shirt och frös och huttrade som ett litet svin vilket Gösta märkligt nog uppfattade och nästan lite medömkande frågade om jag frös. Dum i huvudet som jag är ville jag inte erkänna det och därmed också riskera att bli baktalad som bostadsområdets största fitta. Samtalet/monologen måste helt enkelt upphöra på normal väg. Så när regnet började strila ner och vi hade hunnit gå igenom precis hela Göstas liv, inklusive den gången, för jättelängesedan, när hans mamma hade plockat bär och blivit biten av en huggorm och giftet hade lett till en blodförgiftning som färgade hela hennes överkropp svart, citat: "som en negress". Då ville han börja prata om fotbolls-vm. Jag trodde på riktigt att jag skulle hinna dö ute i trädgården innan han var klar med mig och jag måste ha sett riktigt lidande ut för plötsligt förutsatte han att jag troligen inte var intresserad av sport: "Men det är klart... du är väl inte så idrottsintresserad du inte?" Det störde mig något enormt. Trots att det är helt korrekt så störde det mig som fan att han tror att jag inte gillar fotboll. Jag kände att det låg så mycket negativ värdering i det. Som att han tyckte att jag lika gärna kunde plocka av mig mina könsdelar och slänga dem till räven. Så jag tvingades ljuga och skylla på renoveringen som anledning till varför jag var så sjukt dåligt insatt. Gösta lyssnade såklart inte. Eller så tycker han bara att tystnad alltid är det bästa svaret. Han bara konstaterade att det var bra att idrotta, att hans barn och barnbarn alltid hade gjort det och det hade minsann gått bra för dem. Joråsåatte... jag borde minsann uppmuntra mina flickor att börja med någon slags sport. För att hålla dem borta från knarket.

Lika plötsligt som han hade fångat in mig var det över för denna gång. Nästan. Han sa att han skulle ta och gå in till sig vilket var ett lika välkommet besked som högsta Triss-vinsten. Det var bara EN grej han undrade över... Och där någonstans trodde jag att jag skulle tappa det. På riktigt. Jag tänker att det måste ha varit så det kändes för de som lyckades bryta sig ut från Alcatraz men sedan drunknade i havet. Snopet och nästintill förgörande hopplöst.

Gösta började peka upp mot baksidan på mitt hus. Han hade givetvis full koll på att vi inte direkt legat i på den del av tomten som sträcker sig uppåt berget på baksidan. Det är klart, vi hade ju haft mycket att stå i, så det var klart att vi inte hade hunnit med det. Men det råkade faktiskt vara så att han hade en sådan där lite kraftigare röjmaskin, bensindriven alltså, inte en sådan där batteridriven liten bögig Ryobi-maskin som han hade sett mig gå runt och kantklippa med. Han erbjöd sig att visa mig hur den fungerar någon dag om jag kommer upp till honom för då kunde jag ju låna den sedan. Vilket erbjudande! Det kändes ungefär lika attraktivt som att injicera en liter Ebola. Vad svarar man på det? Jag står ju redan i en tacksamhetsskuld som skulle bringa mig mycket lidande om jag ville bli fri. Att ingå ytterligare en pakt och förbrödras över ännu ett trädgårdsverktyg skulle innebära att han skulle kunna knäppa med fingrarna och förvänta sig att jag skulle springa och ställa mig i givakt. Det kan inte hända. Det får bara inte hända.

Sedan dess har jag försökt att mer aktivt hålla mig undan konfrontation. Tillbringar mycket tid på västra sidan av huset när jag är ute, och gör bara snabba punktinsatser på andra sidan när jag sett att deras parkeringsplats är tom. Min Gösta-kvot är helt enkelt fylld för i år kan man säga.

Men ibland när jag inte har sett till honom på ett tag så drabbas jag av lite dåligt samvete. Jag glömmer av och tänker att det kanske är lite småsint av mig att inte skjuta till mer och intalar mig att så farligt är det väl ändå inte att snacka lite skit med gubben då och då. Och då är jag nära att göra något dumt. Som att köpa en present att gå över med, vilket i teorin är hur trevligt som helst, men som i realiteten bara är min sinnessjuka inre röst som luras. Så igår blev jag äntligen påmind igen, när jag såg från mitt fönster hur han vallade några gäster runt sina ägor medan han gick först och pekade ut olika hotspots med sin käpp och lät käkarna gå. De fick stora trädgårdsturen. Det var tydligt. Och den leker man fan inte bort ska jag säga.

12 O'Clock Boys

Det är Baltimore. Staden vi känner igen från The Wire. Men det handlar inte om knark och våld den här gången utan något helt annat. Det handlar om en hyfsat lokal och superkontroversiell subkultur som växt sig allt större under de senaste femton åren och som alla invånare i Baltimore är välbekanta med. Det handlar om 12 O'Clock Boys, en slags rörelse som förenklat går ut på att (företrädelsevis och med ganska få undantag) unga svarta män drar runt med sina off-road-fordon på stadens gator och gör wheelies. Låter det banalt? Det är det inte. Det är fucking häpnadsväckande.




"They call them the 12 o'clock boys because they drop the bike straight back, like the hands on a clock. If you get to 12 o'clock, you're the shit." Så beskriver filmens protagonist, 12-åriga Pug, själv fenomenet. Pug drömmer om att en dag själv bli en 12 O'Clock Boy. Filmen är dels ett porträtt av honom och hans ganska färgstarka mamma, dels en slags resa med handhållen kamera rätt in i stormens öga.

Jag ska tillstå att trailern nästan är bättre än själva filmen. Med det sagt är det absolut inte en dålig dokumentär. Men den hade vunnit på att ha en lite större frågeställning och porträttera lite olika åsikter och inte enbart stryka de unga motorrebellerna medhårs. Men det har heller aldrig varit tanken att göra den typen av film, enligt regissören Lofty Nathan.

Pug.

Filmen har fått kritik för att på ett sensationslystet sätt romantisera kriminalitet som lett till dödsfall och skador inte bara bland de som drar runt och lever jävel på sina cross-motorcyklar. Samtidigt bör man ställa det mot att hela fenomenet i alla andra sammanhang uteslutande brukar beskrivits ur ett problemperspektiv, där de som håller på med denna livsfarliga aktivitet själva inte fått komma till tals. Så det är väl ganska fair någonstans kan man tycka. Det är också ganska underförstått att polisen inte diggar dessa kriminella element.

Bortsett från den uppenbart smutsiga exotismen i att som svensk vit medelklassman sitta och götta sig åt en vansinnig subkultur så långt ifrån vår egen verklighet det bara går att komma, så är det helt ärligt ganska fascinerande. Det bär liksom på en styrka i just det att det är så farligt, oansvarigt och dumdristigt. Helt i linje med den tes Sigge Eklund förde i förra veckans avsnitt av Alex & Sigge. Om att det är hetaste skiten just nu bland välartade vita medleklassmän. Vi lever ut våra förtryckta rebellnerver genom populärkulturens missanpassade män. Tjusas, förfasas och bekräftar oss själva och våra svennebananliv.

Själv har jag efter dokumentären plöjt ner timtal under den senaste veckan på att sugas in i dessa Wildout Wheelie Boys galna akrobatiska värld och låtit mig förtrollas av deras enorma magnetism, trots att jag rent intellektuellt är fullt medveten om att det är fullskalig idioti (på många plan) de sysslar med.

Titta till exempel på det här klippet och säg att ni inte fattar ett skit av vad jag menar:

En berättelse om Brunnsbos Post Nazi

Efter jobbet igår stannade vi till på Brunnsbo torg (som nu verkar vara helt återställt efter föregående helgs stora folkfest). Vi skulle handla filmsnacks och hämta paket. Det senare gör man hos ett litet postombud bredvid Ica-butiken och att hämta paket där är bland det bästa jag vet. Värt en omväg om man säger så.

Stället drivs av en man med en mycket omunter aura. Vi snackar om en man som får Seinfelds gamla soppnazist att framstå som en manisk Povel Ramel i jämförelse. Mannen bakom disken ser ut att ha något slags asiatisk påbrå. Tror jag. Jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt vågat studera honom mer än ur ögonvrån, för att möta hans blick torde vara som att blänga rakt in i solen med ett big-ass förstoringsglas, föreställer jag mig. Men han är lång och gänglig, har tunn grå backslick och nästan alltid en röd pikétröja på sig och utstrålar alltid en slags absolut suveränitet. Han bestämmer och man är inget värd. INGENTING. Jag har nog aldrig tidigare varit med om att bli behandlad med sådan monumental likgiltighet som hos honom. Först trodde jag att det hade med mig att göra. Att det var jag som tog fram det i honom. Det var obehagligt. Nu vet jag att han bemöter precis alla med sin spektakulära lågenergi. Och nu är jag beroende.

Post Nazi. Plus grått hår. Minus mustasch.

Brunnsbos Post Nazi är absolut inte otrevlig. Inte arrogant. Jag upplever honom inte heller som särskilt sur eller vresig egentligen. Men trevlig är kanske det sista epitetet jag skulle tillskriva honom. Småprat verkar vara honom totalt främmande och någon glad pannkaka är han definitivt inte. Att med hans kynne frivilligt välja att öppna en servicebutik skulle kunna ses som en jättesvår form av ironi. Eller konst rent av. För just begreppet service verkar ligga honom ungefär lika varmt om hjärtat som känslan människor i allmänhet hyser för att andas in gammal avslagen fislukt. Han är verkligen fantastisk på det sättet.

Det är få gånger jag får tillfälle att känna mig så underbart obekväm i vanliga livet som när jag ska hämta ett paket där. Det skulle vara den gången i somras då, när jag skulle returnera två par skor som jag hade råkat beställa i fel storlek och blev tvungen att be om att få låna hans våg, packtejp och hålla på att emballera om prylarna i hans butik för att lyckas komma ner till ett rimligt snikpris. Jag kände hur hans blick svedde mig i nacken när jag satt där på golvet som en idiot och packade, tejpade och trixade under total istystnad i säkert en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv. Då trodde jag nästan att han skulle kväva mig med en postsäck och låta mig försvinna i kartongpressen på baksidan. Men det gjorde han inte. Han rörde inte en min utan borrade bara sin totalt uttryckslösa blick rakt igenom mig, som om jag var en gammal nätdörr. Enda tecknet på liv var hans käkmuskler som spelade sin stillsamma ouvertyr medan jag envetet glatt och aningen snåltarmsmannamässigt deklarerade att trägen vinner. Jag lovar. Att hämta och lämna paket hos vår egen Post Nazi är som en inre åktur i Helix. Hisnande och pirrigt på samma gång.

Efter snart ett år i Brunnsbo är både jag och Josefine nu väl införstådda med spelreglerna för en smidig pakethämtning och kan därför nästan njuta av det. Vi vill förbättra oss så att vi kan få uppnå känslan i en perfekt paketutlämning och har insett att det hela bygger på en stabil värdegrund av fyra viktiga hörnstenar: respekt, precision, förväntan och lite lite vanlig hederlig fruktan. Samtliga gäller givetvis bara ena vägen.

Respekt
Post Nazi har makten att lämna ut ditt paket. Och att inte göra det. Vet din plats. Ha koll på DIN skit så har han koll på DITT paket. Alla former av vel, söl och inställsamhet beivras.  

Precision
Inget småprat. Inga ovidkommande detaljer. Adressera ditt ärende så kortfattat som möjligt. Gör allt i din makt för att upprätthålla strömlinjen helt utan onödiga avbrott och förekomma istället för att förekommas. Det vill säga, automatiskt utan att vänta på frågan, visa upp de handlingar som krävs (avi, sms, leg). Precision är nyckeln till en friktionsfri paketuthämtning.

Förväntan
Glöm det. Förvänta dig ingenting. Absolut ingenting.

Fruktan: 
Var alltid lite rädd. Rädsla håller ditt sinne skarpt och fördubblar dina chanser att leverera på de två första punkterna.

Så igår skulle Josefine hämta ett medelstort paket med kläder och jag hade det stora nöjet att få betrakta allt på säkert avstånd. Jag när en dröm om att en dag våga fånga det på film men det känns alldeles för riskabelt. I alla fall. Det var som att betrakta konstnärlig dans. Josefine gick fram till kassan, hälsade artigt och förklarade sitt ärende i en och samma mening, hon flyttade sig två kliv åt höger samtidigt som hon inövat och mitt i rörelsen, rabblade sitt fyrsiffriga paket-lösen och sträckte över sin legitimation. Jag som känner Josefine rätt så väl vid det här laget kunde avläsa på hennes kroppsspråk att där inte fanns ett endaste uns av förväntan och när hon efter att med beröm godkänt ha prickat in de två första punkterna, kastade en snabb blick åt mitt håll, då såg jag att där även fanns fruktan. Check, check, check och check!

Utan att skänka henne ens en atom av bekräftelse utan bara flasha sitt helt otolkbara stenansikte, vände han sig om och öppnade dörren till sitt lilla Shangri-La där bakom, och hämtade fram en stor saftig HM-påse som han utan ett ord placerade med en liten lätt duns på den onödigt låga postdisken och vände sig mot nästa kund. Perfekt. Klimax var nått. Vi kostade på oss att stanna upp i en hundradels sekund och bara njuta, innan Josefine tog sitt paket och vi lämnade lokalen under stolt tystnad.

Bästabästa

Tack Johan. Jag har sett det här klippet ca 25000 gånger nu. Bästabästa.

Förvirring ända in i elfte timmen

Hemma är allting en lång väntan nu. Egentligen är beräknad förlossning inte förrän nu på fredag men vi känner oss rätt klara med att vänta nu. Både jag och Josefine. Vi har förberett det mesta. Till och med BB-väskan är packad. BB-väskan är ett sådan där ord man kanske inte använder så många gånger i sitt liv (med undantag för de som varit med i tv-programmet "familjen annorlunda") men som av namnet att döma känns rätt självklar. Tills det är dags att packa den. Då uppstår förvirring. Vad fasen ska det ligga i den egentligen, förutom det mest uppenbara då som; ombyten, hygienprylar och bebiskläder? Plötsligt känner jag mig superängslig. Josefine har packat en väska nu men kan jag verkligen lita på att den är komplett? I sådana här lägen är det allt fint att internetz finns.

Det finns en hel flora av olika sajter som bara en sökning bort finns där och hjälper till att svara på vilka komponenter som bör finnas med i en standardpackning. Och jag hinner inte mer än börja läsa innan frågetecknen är fler än innan jag började googla. Det är ansvarslöst att lägga ut godtycklig information i sådan här lägen. Regel nummer ett när det gäller ALLT som rör förlossningar, borde vara tydlighet. Knivskarp odiskutabel tydlighet. Inte lämna en endaste lite öppning för frågetecken. Det fuckar upp saker för mig.

Ett exempel på otydlighet som nästan ger mig stressutslag är den här listan från gravid.se:

Leg och favoritgodis. Ok. Inga konstigheter.

Nästa punkt som listas är, ganska specifikt, Coca-Cola som dryck, vilket triggar igång ett vilande OCD-beteende hos mig. Varför just Coca-Cola? Ingenstans hittar jag belägg för att just Coco-Cola skulle vara bättre lämpat som förlossningsdryck än vatten... Ah, socker... Det måste vara sockret. Men vad talar då för att Coca-Cola är mer fördelaktigt än andra läsksorter? Fanta, Hallonsoda eller Trocadero, är de inte att tänka på? Tänk om Coca-Cola inte är hennes favoritläsk. Spelar det ingen någon roll? Kanske är de samma som när man som magsjuk får tipset att dicka avslagen Coca-Cola? Jag har aldrig hört en läkare tipsa om Pommac. Funkar Pepsi eller är det sjukt viktigt att det är just Coca-Cola? Är polsk import-cola ok eller måste det vara "äkta"? Är gravid.se sponsrade av Coca-Cola? Hur många gånger har jag skrivit Coca-Cola nu?

Nästa punkt är tillräckligt konkret men ändå såpass öppen att jag kan känna mig trygg med att förbereda en liten påse med äpplen eller dylikt. Här hade det varit så lätt att skruva upp min ångest om de exempelvis hade skrivit "Valfri frukt (dock ej kiwi)". Då hade jag inte känt att utbudet var extremt stort utan enbart börjat fundera på varför som är så satans värdelöst med kiwi. Men nu gjorde de ju inte det som tur är. Nu är all frukt tydligen bra, men hur genomtänkt är det? Hur skulle det se ut om jag plötsligt halar fram ett granatäpple mellan värkarna? Inte så vacker scen skulle jag tro. Jag undrar vilken som är den optimala förlossningsfrukten. Sharon kanske?

Bok eller tidning säger de? Ok. Jag antar att det ska fylla någon slags underhållande roll då eller? Nu har jag ju inte varit med vid jättemånga förlossningar, men en sak kan jag säga, tristessen har knappast varit vad jag skulle kalla problematisk i de situationerna. Varken under eller efter. Men det är klart Josefine gillar ju att läsa. Bäst jag packar ner Knausgårds sexa. Den borde ju räcka för att dämpa det värsta förströelsesuget, tänker jag.

Tofflor, strumpor, morgonrock, amningsbehå och necessär. Check! Vid en snabbkontroll såg jag att Josefine även packat ner lite andra onödigheter som trosor, t-shirt och pyjamasbyxor och en skön tröja. Men det har jag så klart åtgärdat nu.

Är det förresten någon som vet var man kan köper telefonkort nuförtiden? Adressbok kan jag sju fixa genom att skriva av kontaktlistan i min mobiltelefon tänker jag. Men film till kameran, hur ska jag tänka där? 24 eller 36 bilder? Svartvitt eller färg? Färg va?

Sedan funderar jag på om jag änså ska tillåta mig själv att tänka utanför boxen och packa ner min gamla rambo-kniv och kanske även en bit flinta och lite torr fnöske. Ifall ifall, menar jag.

Livet är en fezt!

Fuck you Andra Långdagen! Fuck you Majornas Megaloppis! Fuck you hammarkullekarnevalen!

Och fuck you very much Kulturkalaset!

Varför bara nöja sig med det ena när man kan få det andra och tredje på samma gång? Nä, här ute i orrrten vet vi hur en slipsten ska dras. Här jobbar vi med mashups. Hypermodernt och superduperfestligt på samma gång. Och imorgon är det dags igen för den årliga tillställningen mitt i Hisingens El Dorado – Brunnsbodagen. Lär er stava till det era jävla innerstadshipsters.

Under tre intensiva timmar bjuds det på aktiviteter som passar alla. Vad sägs om loppis, levande musik, ansiktsmålning och ballongdjur. Ballongdjur I tell ya! För att inte tala om en liten skön mek-studio för alla som cyklar fixiebike (vilket jag misstänker kan bli en rätt obesökt aktivitet för jag har faktiskt inte sett en enda person trampa runt på hipsterhoj sedan jag flyttade till Brunnsbo = skönt) och så superaktiviteten "Sänk din handlare". BOOM!

Själv är jag fett sugen på att sänka den sura gubbfan på Brunnsbo Spel & Tobak.

Välkomna!

What about it Daddy Cool?

I måndags var jag med på Tintins danskurs. Det var dags för andra lektionen av tio och temat denna gång var discodans. Det var en härlig känsla att följa med henne för hon är fortfarande så himla stolt över oss i alla lägen. Jag bävar för den dagen hon kommer tycka att vi är pinsamma. Jag vet att den kommer och förhoppningsvis går över igen, men jag får ångest av tanken. Jag mig ändå ganska ofta som en rätt ung och fräsch farsa. Men det skulle jag strax bli varse att det är ett självbedrägeri av guds nåde.

När vi kom in i gympahallen såg jag att danslärarna var två tjejer som skulle kunna vara mina döttrar. Alltså rent tekniskt sett. Typ om jag hade träffat deras mammor och haft oskyddad tonårssex på fyllan när jag gick i högstadiet. Men ändå.

I alla fall. De samlade barnen i en ring och började förklara vad de skulle dansa för något. Frågade om någon visste vad disco är. Tjejen som ledde det hela tittade över barngruppen och svepte med blicken över oss föräldrar och så förklarade hon i klartext att det är en snabb och rolig dans som, och nu kommer det, "era föräldrar säkert brukade dansa när dom var unga".

Säkert brukade dansa när dom var unga.
Dansa när dom var unga.
När dom var unga.
 
Orden träffade som en distinkt lavett. Där satt jag och visst fanns det några föräldrar som var mycket äldre än mig (säkert fem år eller så) men framförallt var där många föräldrar som helt uppenbart var jävligt mycket yngre än mig också. En sådan skitstil. Alla mina discoreferenser är hämtade från Boney M, Bee Gees musik Saturday Night Fever med John Travolta och möjligen ABBA. Grejer som knappast var poppis när jag var UNG utan fan fortfarande gick i blöjor. Och så sitter där en liten juvenil och insinuerar att jag är gammal som ett as. Jag log stelopererat och sökte snabbt Josefines blick. Hon var ju indragen i samma härva men verkade ta det med ro. Ok, det är knappast en överaskning för mig själv att jag snart fyller 38 snart, men den tog ändå där den skulle. Jag gör så gott jag kan för att inte tänka på att jag snart levt halva livet och då hjälper det inte att bli hänsynslöst varudeklarerad av en gymnasist.

Jag må vara gammal men när dansen drog igång måste jag säga att det var lite av en lättnad ändå. För det såg fan banan ut. De skuttade runt till Alcazar och rörde sig inte ett dugg som Bobby Farell eller Tony Manero. Ha!

Appropå tolerans

Dagen efter vafiaskot var en märklig dag som bara passerade. Sicket piss va! Två dagar efter valfiaskot känns det fortfarande märkligt. Inte nog med att rasismen fick ordentligt fotfäste i riksdagen och att det kommer bli trixigt att få till ett stabilt regeringsalternativ. De goa göbbarna och gömmorna i Göteborg valde dessutom att trotsa all logik och rösta nej till stadens utveckling. Mörkret faller snabbare nu och jag känner mig trött.

Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.

Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).

Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.

Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.

Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.

Noterat i den svenska vården

Var med Josefine på mödravårdscentralen nu på lunchen. Jag börjar känna mig stissig nu. Det är så förbannat nära men ändå så långt kvar. Min nervositet märks tydligast (enligt henne) på att jag börjat försöka vara lite vitsig när tillfälle ges. Idag pratade vi om förlossningen och skissade på en slags journal med Josefines önskemål. När barnmorskan hade skrivit ner ett par punkter frågade hon om det var allt eller om det var något mer som borde skrivas in. Det uppstod som en liten glitch i samtalet när jag frågade om det fanns några fler tillval. Annars var allt som vanligt.

Vid vattenmaskinen la jag märke till de små engångsmuggarna som finns överallt inom vården men ingen annanstans. Jo, fluortanten kommer också med sådana men hon tillhör ju tandvården så jag tycker ändå att min tes håller. Själva storleken återfinns ju även globalt inom flygbranschen men där kan jag liksom förstå att det finns ett logistiskt syfte. Men inte inom den svenska vården på samma sätt. Jag pratar alltså om de helt vanliga vita engångsmuggarna av absolut enklaste modell, men knappt hälften så stora som normala muggar. Jag tippar på att de rymmer max 10 cl. Vad är grejen med dem? Och hur kommer det sig att de blivit lika poppis som foppatofflan inom just vårdsektorn?

Det måste ju rimligtvis finnas en anledning till att alla sjukhus, vårdcentraler och andra landstingsstyrda enheter envisas med att tillhandahålla dessa minimuggar. Det har varit så så länge jag kan minnas. Kanske om kranarna var direktkopplade till stora fat med läkarsprit, men till vatten är de fan helt hopplösa. Ok, kanske inte ett av de viktigaste samhällsproblemen och kanske inget man skulle gå till val på. Men ändå. Jag fattar inte poängen. Varför vill den svenska vården absolut att man ska dricka sitt vatten i en så liten mugg? Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske är det för att man i sann luthersk anda ska få klart för sig att man förbrukar svensk välfärd när man står där och häller i sig mugg efter mugg efter mugg som ett girigt fyllo. Eller så finns det en helt rimlig förklaring. Jag vet inte. Märkligt är det hursomhelst.

En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers

Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.

Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.

Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.

Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!

För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.

Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.

Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.

Jippi!

Business as usual inom SD

Skandalerna avlöser varandra som vanligt i Sverigedemokraternas led och varje gång tänker man att nu kommer de väl ändå bli ett jävla rabalder som leder till att de tappar röster. Men icke. Av någon mystisk anledning verkar det nästan stärka deras stöd.

Idag avslöjades bara en i raden av alla idiotgrejer som kommer från SD-folket. En liten pikant bildserie där listettan till Halmstads kommunfullmäktige syns städa och bärsa iförd hakkorsarmbindel (absolut inget konstigt med det) på någon fest för två år sedan. Jag lovar. Det är glömt på måndag. Fan, det är troligen utagerat redan imorgon.

"Tokigt det blev. Jag tar en paus över helgen så ses vi på måndag. Sieg Heil!"

Är inte det väldigt märkligt egentligen att allt bara kan fortsätta i klasiskt business-as-usual-manér oavsett vad som händer. Allt viftas bort som gamla dumheter, ett dåligt skämt eller vinklad vänsterpropaganda och vi förfasas i två minuter. Sedan går vi vidare. Mot nästa skandal. Detta i ett land där den gamla käpphästen som de flesta av oss minns som "Tobleroneaffären" har skakat om hela det svenska folket och straffat socialdemokratin under två decennier nu.

Vad ska egentligen behöva hända i skandalväg för att Sverigedemokraterna ska tappa bara lite stöd? Men tanke på att SD:s samlade skuld borde ha lett till partiets upplösning för längesedan är det nog bara en sak som kan sätta stopp för deras framfart. Kanske, men bara kanske om Jimmy Åkesson skulle använda sitt statliga kontokort och köpa Toblerone för fyrtiotusen miljarder kronor att det blir lite kärvare för dem.

Levande och sparkande på Lindholmen

Åh Jag känner mig ung och levande idag och det är rätt så sensationellt för att vara en vanlig grisonsdag. Jag jobbar ju på lindholmen (än så länge) och då är alla luncher lite av ett gissel. Lindholmen som ligger på Hisingen är verkligen ett helt eget djur. Befolkningen består (lätt generaliserat) förutom några stackars harvande mediamänniskor av tre olika folkgrupper: Ingenjörsnissar, människor som ska bli ingenjörsnissar och heroinpundare, vilket skapar en rätt konstig samhällsdynamik. Tänk atomvinter.

Därför är idag onsdag den 27/8 2014 en dag att minnas.

Jag gick för att ta en tragisk ångesttyngd ensamlunch och var beredd på allt. Till och med att eventuellt behöva köpa en bricklunch takeaway (den allra minst prisvärda och absolut mest förnedrande lunchtypen du kan äta enligt min mening) Men solen sken och mina steg förde mig ner mot kajen där matlastbilen Two Buns & Meat stod och fräste lyxburgare för glatta livet. Det var som en hägring. Jag hade hört om den via stadens nya hjältar på HisingenFTW (tack, ni är glidmedlet som gjort det lite lättare för mig att njuta av mitt förhållandevis nya skärgårdsliv) men inte varit nere för att kolla om det var på riktigt. Det var det.

Med lite mer skjuss i steget sprätte jag fram och beställde min hipsterlunch, betalade via swish och vips så stod jag där och greppade en saftig kött-graal som jag omgående intog på bryggan, medan jag kände mig nästan lika ung och modern som alla oförskämt unga människor på kajkanten.

Fyrtiotusen miljarder kronor!

Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.

Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.

Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.

Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.

Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.

Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):



Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.

Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.

Lyft blicken nu för fan!!

Don't kill the designer, but give hen a good spanking

Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen? 

   

Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.  

Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!  

Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.

Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.

Bajshumor

Låg nivå, check. Infantilt, check. Äckligt, check. Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.

Fitness-Freddy och italienska tortyrmadrasser

Så åkte vi till Sicilien och tog in på ett hotell i bergen, högt över havet och med episk utsikt. Det var toppen på alla sätt, utom två, egentligen.

För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.

Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.

Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.

Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.

Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.

Le Fralle est mort. Vive le Fralle!

Så har ännu en sommar passerat och lämnat bakom sig den tomhet man känner varje år. Vi var ju inte färdiga med varandra än. Sommaren hann ju knappt börja. Så är den slut med besked vad det verkar.

När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.

Frallan, R.I.P.

Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.

Uno Kronkvist, R.I.P.

Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.

Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.