Appropå tolerans

Dagen efter vafiaskot var en märklig dag som bara passerade. Sicket piss va! Två dagar efter valfiaskot känns det fortfarande märkligt. Inte nog med att rasismen fick ordentligt fotfäste i riksdagen och att det kommer bli trixigt att få till ett stabilt regeringsalternativ. De goa göbbarna och gömmorna i Göteborg valde dessutom att trotsa all logik och rösta nej till stadens utveckling. Mörkret faller snabbare nu och jag känner mig trött.

Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.

Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).

Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.

Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.

Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.