En berättelse om Brunnsbos Post Nazi

Efter jobbet igår stannade vi till på Brunnsbo torg (som nu verkar vara helt återställt efter föregående helgs stora folkfest). Vi skulle handla filmsnacks och hämta paket. Det senare gör man hos ett litet postombud bredvid Ica-butiken och att hämta paket där är bland det bästa jag vet. Värt en omväg om man säger så.

Stället drivs av en man med en mycket omunter aura. Vi snackar om en man som får Seinfelds gamla soppnazist att framstå som en manisk Povel Ramel i jämförelse. Mannen bakom disken ser ut att ha något slags asiatisk påbrå. Tror jag. Jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt vågat studera honom mer än ur ögonvrån, för att möta hans blick torde vara som att blänga rakt in i solen med ett big-ass förstoringsglas, föreställer jag mig. Men han är lång och gänglig, har tunn grå backslick och nästan alltid en röd pikétröja på sig och utstrålar alltid en slags absolut suveränitet. Han bestämmer och man är inget värd. INGENTING. Jag har nog aldrig tidigare varit med om att bli behandlad med sådan monumental likgiltighet som hos honom. Först trodde jag att det hade med mig att göra. Att det var jag som tog fram det i honom. Det var obehagligt. Nu vet jag att han bemöter precis alla med sin spektakulära lågenergi. Och nu är jag beroende.

Post Nazi. Plus grått hår. Minus mustasch.

Brunnsbos Post Nazi är absolut inte otrevlig. Inte arrogant. Jag upplever honom inte heller som särskilt sur eller vresig egentligen. Men trevlig är kanske det sista epitetet jag skulle tillskriva honom. Småprat verkar vara honom totalt främmande och någon glad pannkaka är han definitivt inte. Att med hans kynne frivilligt välja att öppna en servicebutik skulle kunna ses som en jättesvår form av ironi. Eller konst rent av. För just begreppet service verkar ligga honom ungefär lika varmt om hjärtat som känslan människor i allmänhet hyser för att andas in gammal avslagen fislukt. Han är verkligen fantastisk på det sättet.

Det är få gånger jag får tillfälle att känna mig så underbart obekväm i vanliga livet som när jag ska hämta ett paket där. Det skulle vara den gången i somras då, när jag skulle returnera två par skor som jag hade råkat beställa i fel storlek och blev tvungen att be om att få låna hans våg, packtejp och hålla på att emballera om prylarna i hans butik för att lyckas komma ner till ett rimligt snikpris. Jag kände hur hans blick svedde mig i nacken när jag satt där på golvet som en idiot och packade, tejpade och trixade under total istystnad i säkert en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv. Då trodde jag nästan att han skulle kväva mig med en postsäck och låta mig försvinna i kartongpressen på baksidan. Men det gjorde han inte. Han rörde inte en min utan borrade bara sin totalt uttryckslösa blick rakt igenom mig, som om jag var en gammal nätdörr. Enda tecknet på liv var hans käkmuskler som spelade sin stillsamma ouvertyr medan jag envetet glatt och aningen snåltarmsmannamässigt deklarerade att trägen vinner. Jag lovar. Att hämta och lämna paket hos vår egen Post Nazi är som en inre åktur i Helix. Hisnande och pirrigt på samma gång.

Efter snart ett år i Brunnsbo är både jag och Josefine nu väl införstådda med spelreglerna för en smidig pakethämtning och kan därför nästan njuta av det. Vi vill förbättra oss så att vi kan få uppnå känslan i en perfekt paketutlämning och har insett att det hela bygger på en stabil värdegrund av fyra viktiga hörnstenar: respekt, precision, förväntan och lite lite vanlig hederlig fruktan. Samtliga gäller givetvis bara ena vägen.

Respekt
Post Nazi har makten att lämna ut ditt paket. Och att inte göra det. Vet din plats. Ha koll på DIN skit så har han koll på DITT paket. Alla former av vel, söl och inställsamhet beivras.  

Precision
Inget småprat. Inga ovidkommande detaljer. Adressera ditt ärende så kortfattat som möjligt. Gör allt i din makt för att upprätthålla strömlinjen helt utan onödiga avbrott och förekomma istället för att förekommas. Det vill säga, automatiskt utan att vänta på frågan, visa upp de handlingar som krävs (avi, sms, leg). Precision är nyckeln till en friktionsfri paketuthämtning.

Förväntan
Glöm det. Förvänta dig ingenting. Absolut ingenting.

Fruktan: 
Var alltid lite rädd. Rädsla håller ditt sinne skarpt och fördubblar dina chanser att leverera på de två första punkterna.

Så igår skulle Josefine hämta ett medelstort paket med kläder och jag hade det stora nöjet att få betrakta allt på säkert avstånd. Jag när en dröm om att en dag våga fånga det på film men det känns alldeles för riskabelt. I alla fall. Det var som att betrakta konstnärlig dans. Josefine gick fram till kassan, hälsade artigt och förklarade sitt ärende i en och samma mening, hon flyttade sig två kliv åt höger samtidigt som hon inövat och mitt i rörelsen, rabblade sitt fyrsiffriga paket-lösen och sträckte över sin legitimation. Jag som känner Josefine rätt så väl vid det här laget kunde avläsa på hennes kroppsspråk att där inte fanns ett endaste uns av förväntan och när hon efter att med beröm godkänt ha prickat in de två första punkterna, kastade en snabb blick åt mitt håll, då såg jag att där även fanns fruktan. Check, check, check och check!

Utan att skänka henne ens en atom av bekräftelse utan bara flasha sitt helt otolkbara stenansikte, vände han sig om och öppnade dörren till sitt lilla Shangri-La där bakom, och hämtade fram en stor saftig HM-påse som han utan ett ord placerade med en liten lätt duns på den onödigt låga postdisken och vände sig mot nästa kund. Perfekt. Klimax var nått. Vi kostade på oss att stanna upp i en hundradels sekund och bara njuta, innan Josefine tog sitt paket och vi lämnade lokalen under stolt tystnad.