En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers

Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.

Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.

Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.

Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!

För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.

Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.

Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.

Jippi!