tisdag, september 17, 2013

Highlife och lowlife i Mockba

Så hur ger man en rättvis bild av Moskva efter ett besök på fyra dagar? Jag antar att det är ganska omöjligt. Men en kort beskrivning skulle kunna låta typ så här: "En schizofren upplevelse av lika delar misär och överdådig ultralyx och som är konstant kryddad av krispig vodka och det ryska folkets lågmälda motstånd till allt vad lättsamhet är".

Om man vill brodera ut det hela lite (och det vill ju jag) så får vi gå tillbaka till hela processen med visumansökan där ordet byråkrati verkligen kommer till sin rätt och blommar ut i en symfoni av otillgänglighet. Det ska fan inte vara lätt att komma in i det landet. Särskilt inte om man ska dit i affärer. Förutom ett myllrigt formulär där allt kan gå fel ner på minsta stavelse, så ska man ha en giltig försäkring, en personlig inbjudan av någon med tillräckligt hög befattning och yada yada yada. Vet inte hur många timmar vi totalt fick lägga på att komplettera handlingarna. Var det inte det ena så var det det andra. Och när man väl anländer till flygplatsen så får man stå packade i en oändlig väntan medan minst sagt omuntra passkontrollörer med en ansiktsförlamande oentusiasm granskar var och en både skeptiskt och länge. Allt sker i ultrarapid och njet måste utan tvekan vara det vanligast förekommande ordet i ryssarnas vokabulär.

Lenin says njet!
När vi fått ut vårt bagage och äntligen skulle bege oss in till stan så väntade en bilresa från helvetet. Eller i alla fall genom Mordor. Vi tillbringade fyra timmar i Taxi från flygplatsen till hotellet. Sjufilig motorväg som snällt kan beskrivas som ett totalt jävla kaos. Bilarna kördes inte i raka filer utan lite huller om buller, i blandade farter och med "kreativ" körteknik. Det såg mer ut som att en jätte hade slängt ner en näve bilar på vägen än som reglerad trafik – vilket är lite förvånande med tanke på att ALLT annat känns så in i helvete reglerat i det landet. Lite överallt stod övergivna personbilar och lastbilar parkerade mitt i motorvägen (oklart varför) och i väggrenen stod det hela rader med bilar parkerade till och från. Jag förstod först på tillbakavägen att det är så man gör om man bor nära en motorväg. Avfarterna ligger med sådant avstånd att de hela tiden är stockade med bilar och innebär två extra timmars tur. Det är helt enkelt lättare att bara ställa sig vid kanten och gena resten av biten till fots. Att en bärgare skulle göra sig besväret att röja upp ter sig väldigt orimligt. Hela bilresan kantades vägarna av giganitska och fraktalformade förortskomplex av varierade låg standard. De trängdes med högpresterande kolkraftfält och andra betongkolosser. Som fem hundra sammanhängande Västra Frölunda ungefär. På håll var det mer som att betrakta bergskedjor än bostadshus. När jag hade satt i halsen 20-30 gånger av dödsskräck somnade jag som ett fyllo. När jag vaknade en timme senare såg det precis likadant ut. Då infann sig den existensiella ångesten för första gången på resan. Jag insåg plötsligt hur fantastiskt obetydelsefull jag är för att världen ska fungera. Så känner nog varje ryss hela tiden.




När jag hade tappat hoppet om att någonsin komma fram till hotellet så började vi äntligen närma oss centrum. Intensiteten i trafiken ökade och köerna rörde sig allt segare ju närmre stadskärnan vi kom. Jag har aldrig sett så mycket bilar. Alla kör bil. Fattig som rik. En lång stund körde vi parallellt med en familj i en gammal Lada-kombi där alla satt och rökte. Farsan rökte hands-free, morsan satt i baksätet och bolmade och deras son som såg ut att vara tolv satt och njöt i sig en cigg halvt hängandes utanför bilrutan. Jag har nog aldrig sett någon bokstavligt talat punda nikotin innan – men det gjorde han.


Plötsligt var vi framme vid Hotel Metropol som närmast beskrivas som ett palats. Det är utan tvekan det lyxigaste hotellet jag har bott på. Det var som att stiga in en annan värld, en känsla som säkerligen förstärktes av den föregående vansinnesfärden. Medan vi väntade på att få checka in tog vi plats i den lilla men mycket delikata baren och slängde i oss en iskall Beluga vodka. Lugnet var totalt. Vi fick våra rum och bestämde att vi skulle käka middag med Heidi Andersson på hotellet för att snacka ihop oss inför de följande dagarnas mässaktiviteter. Så länge vi befann oss i hotellets lokaler var det som att befinna sig i ett parallellt lyxuniversum. Bara en sådan sak som harpfrukost. Efter middagen gick vi till en ölrestaurang som låg i närheten. Där tog jag och min kollega Claes det mogna, men vad mig anbelangar, aningen överilade beslutade att ge oss ut på en tidig löprunda i Moskva dagen därpå. Eftersom taxin skulle hämta oss klockan sju så bestämde vi att vi skulle ses kvart över fem på morgonen.

Harpe Diem
När klockan ringde klockan fem ångrade jag mig bittert och försökte slingra mig. Tjugo minuter senare sprang vi över Röda Torget och förbi Kreml. Plötsligt var det värt det. Vi sprang längs Volga och var ute i en dryg timma. Det var en magisk, nästan overkligt mäktig känsla att vara ute först av alla och springa som en jävla dåre i den krispiga morgonen. Det enda som lade sordin på känslan var den fysiska avgassmaken. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde isolera minst femtio olika smaker av utsläpp. Mot slutet av springturen mådde jag nästan illa av blysmaken i munnen. Jag misstänker att de fyra dagarna jag tillbringade i Moskva motsvarar tio års konstant kedjeciggande. Varje dag är en motorvägsresa mot kol för Moskvaborna.

Njet pain, njet gain.
Mässan gick bra. Under två intensiva dagar körde vi fyra last-man-standing-mästerskap i Armbrytning. Heidi imponerade på ryssarna. Både män och kvinnor. Ingen man vågade dock möta henne på allvar inför publik. Alla tackade nej. De visste antagligen att de skulle vara rökta och skammen att förlora mot en kvinna var knappast värt att utsätta sig för frivilligt. Det skulle göra dem till bögar i allas ögon och vi vet ju alla hur ryssarna behandlar sina bögar. Men stämningen var god. I alla fall i ryska mått mätt. Ryssar är så långt ifrån gemytliga man kan komma. De reagerar inte med känslouttryck på något och det verkar gälla för den absolut övervägande majoriteten. I alla möten kände man deras svala skepsis och så länge de bemöter en med total uttryckslöshet är man hemma. Jag skulle inte vilja träffa en arg ryss. Det vilar så mycket undertryckt vrede över hela folksjälen. De har varit så åthutade i hundratals, kanske tusentals år att det knappast är gamla kärnvapenspetsar, kommunistarv eller deras militanta fallenhet som är den stora faran med Ryssland. Väck den ryska björnen hos en rysk gammal gumma och du ligger rätt så jävla pyrt till.



Första kvällen blev vi bjudna på en Sovjet-inspirerad restaurang (Marie Vanna) som kan ha varit ett av de konstigaste och koolaste ställena jag har varit på. Vet inte om jag skulle drista mig att kalla det ett ryskt Hard Rock Café för det var verkligen litet och knappast del av en franchise. Men allt var planerat in i minsta detalj fick jag veta. Allt som såg tacky ut var där av en anledning. När vi knackade på öppnade en man i träningsoverall och välkomnade oss med en handrörelse. Väl inne var det som att befinna sig i ett ryskt hem. En katt och en hund sprang lösa i lokalen och var ett självklart inslag, något som blev extra tydligt när man gick på toaletten och insåg att de hade installerat en kattlucka med gardin och allt så att katten kunde komma in och bajsa närhelst den ville.

Njet, of course...
För övrigt var det mycket träningsbyxa över Ryssland. Inte bissniss-folket men gemene ryss. Jag trodde att det var en slags stigmatisk bild som mediavärlden målat upp för att schablonisera öststatsmänniskor, men så verkar inte fallet vara. Det är kanske det softaste draget de har. Klädstilen. Casual comfortable liksom. Om de bara kunde applicera det på sitt kynne så hade de varit lättare att tycka om. Sista kvällen var vi på en turkisk restaurang och jag skojar inte om jag säger att det såg ut som att vi förstörde servitrisens dag bara genom att finnas. Men jag tror inte hon hatade oss eller var mer otrevlig än vanligt. Det skulle bara aldrig falla henne in att ödsla en atom av sin kropp på mer energi i sin service. Service i ryska mått mätt verkar baseras helt på att saker existerar överhuvudtaget. Inte hur det levereras. Bara att det finns. Då är det prima service.

En kul grej var när Claes plockade fram kameran på Röda Torget för att fotografera en farbror i roliga tsar-kläder. När gubben såg objektivet riktas mot sig tog han genast skydd, vände sig blixtsnabbt om och duckade, som om vore det en skarpladdad AK-47:a Claes halade fram. Sedan vände han sig om och skrek med hes och girig röst "MONEY!!!", samtidigt som han grinade illa och gned en krispig hundrarubelssedel mellan tummen och pekfingret. Klart han skulle ha betalt – han hade ju klätt ut sig som en annan jävla clown. Kapitalismen har sällan känts så närvarande som där på Röda Torget. Ironiskt kan man tycka, men de hade till och med placerat ett lyxvaruhus (Harrods-style) mittemot Leninmausoleet.

Idiots abroad
För övrigt så var allt dyrt i Moskva. ALLT ALLT ALLT. Jag kan inte fatta hur man har råd att inte vara miljardär om man ska bo där. Utan tjockt med maffiadeg lär tillvaron i rysslands huvudstad vara lika karg som den sibiriska tundran. Nu fattar jag att det inte är lika dyrt om man kör ut en tio-femton mil i förorten. Men som fyradagarsturist kände vi oss varken sugna eller redo för den sortens äventyr. Det mest prisvärda vi upptäckte att man kunde göra var att shotta iskall vodka. Vilket i och för sig inte är så himla dumt.

Den superelitistiska hierarkin som genomsyrar hela samhället var också lätt att om inte falla in i så i alla fall förstå. Det verkade vara det enda sättet att få saker glida. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Inga glapp. Samma sak när det kommer till människor. Om man var trevlig och glad möttes man ofta med osäkerhet och distanserat skeptiska gester. Om man däremot var lite brysk i sättet fungerade allt. Detta blev extra tydligt när Claes av misstag blivit utcheckad från sitt rum för andra gången samma kväll, och lätt påverkad av rödvin och vodka stapplade ner till receptionen och slängde sin nyckelbricka i disken och skrek nåt i stil med: Make it work now, I work for fucking #%&!!&#%!#!. Två sekunder och allt var ordnat.

Jag känner att min beskrivning låter en aning gnällig men det är den inte. Jag skulle verkligen inte vilja ha den här resan ogjord. Det är en av de märkligaste och mäktigaste reseupplevelserna jag varit med om. Men det är fan inte lätt att bli du och bror med den stan (eller det folket). En insikt vi gjorde var att det troligen skulle vara en ganska bra livslektion för alla Sverigedemokrater att bli avsläppta någon stans mitt i Moskva och sedan bara låta dem klara sig där en vecka innan de fick ta sig till en flygplats och åka hem igen. Det skulle troligen skapa ganska stor förståelse för hur det känns att komma som flykting till ett främmande samhälle, och att en god integration knappast kommer av sig själv.

fredag, september 13, 2013

Tillbaka från Ryssland

Har tillbringat arbetsveckan på en lastbilsmässa i Moskva. Sjuk upplevelse minst sagt. Vi var där med den fantastiska Heidi Andersson och hennes bror Torbjörn för att driva ett armbrytningsmästerskap i mässformat. Det var ingen lek. Lättare uppgifter har man ju haft kan jag säga. Men det blev sjukt lyckat och väldigt uppskattat av publiken.

Armbrytartävlingen var startskottet för lanseringen av en kollektion merchandise, kopplad till en av Volvos mest "maskulina" produkter Volvo FMX. I samband med det släpper vi bland annat också fyra små filmer med Heidi som illustrerar armbrytningens fyra hörnstenar (som av en händelse råkar vara tajt kopplat till lastbilens utmärkande egenskaper som styrka uthållighet och teknik).

Här är den första filmen:



Efter att ha varit på mässan och sett hur nästan alla konkurrenter som vanligt, slentrianmässigt fyllt sina montrar med brudiga tjejer vars enda funktion är att se glada och yppiga ut, känns det väldigt kul att göra något allt annat än objektifierande. Något värdigt helt enkelt.

onsdag, september 04, 2013

Skändade av ett glin

Var ute och vallade barnen på en lekplats i området igår kväll. Vi satte oss på en bänk och drack pappmuggs-cappuccino och tittade på medan de röjde runt bland gungor och klätterställningar. Jag ropar på Stella att hjälpa Tintin. Plötsligt ger en liten tjej på 5-6 år in i leken. På håll ser hon gullig ut och verkar harmlös, men ganska snart storbölar Tintin och plockar upp Uff-Uff (sin mjukisuggla). Den plötsligt jobbiga lilla tjejen sliter i den, frågar varför den har så slitna ögon, frågar det, det, det och det. Säger att hon inte älskar sådana ansikten som ugglan har. Jag känner hur min första goda känsla för henne växlar om till hat. Jag reflekterar över att det egentligen är helt orimligt. Jag sitter på en bänk i en lekpark och hatar ett barn. Intensivt. Men jag kan inte göra något åt det.

Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.

Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.

Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.

Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?

"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".

Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.

Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.

Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.

tisdag, september 03, 2013

Top 5 sämsta kostnader

Det finns kostnader som är roliga, kostnader som är nödvändiga, kostnader man accepterar. Och så finns det de där riktigt jävla värdelöst tråkiga kostnaderna, dels sådana jag har redan idag, men även sådana som jag vet att jag kommer att spy på när de väl drabbar mig. Vid ett eventuellt husköp kommer det helt säkert att dyka upp flera av den sorten skulle jag tro. Här är min top 5-lista över sämsta tänkbara kostnader:

5. Parkeringsböter:
Allt som oftast sitter den där förhatliga lilla gula slippen och fladdrar äckligt på vindrutan när man kommer ut till bilen. Vanligtvis är det någon liten grej i regelverket kring boendekort jag har missat eller glömt. Ett regelverk som för övrigt är så fullt med ifs och buts att man nästan blir enkonspirationsteoretiker på kuppen. Som städdagar som infaller under en viss tid på en viss dag antingen jämn eller ojämn vecka. Det står klart och tydligt vad som gäller men det där lilla städdagshelvetet har en tendens att vara helt olika från gata till gata. Man lär sig den hårda vägen. Eller den lilla bokstaven n som ibland finns bredvid områdesbeteckningen (ofta bara på en liten och till synes helt omotiverad del av en gata) och betyder att man absolut får stå där om man har boendekort, men bara efter ett visst klockslag på dagen och inte längre än till ett annat klockslag dagen därpå – i arla morgon. Såvida det inte är söndag då. För då är det kool. Det är en så förbannat tråkig utgift och enda sättet att inte bli tokig när man får de tredje 600-koronorsboten på ett par veckor är att föreställa sig att man medvetet har lyxparkerat.

4. Vaccinering
Det känns smått bisarrt att jag snart har pröjjat 4500 för ett skydd mot hepatit A och B för mig och barnen. Det började som en rejäl ekonomisk bajsmacka innan Thailandsresan. När man precis har länsat sitt bankkonto till charterkul så påminns man om risken att bli sjuk så in i helvetet om man inte bänder upp plånkan lite till. Fan jag avskyr att gå drop-in på en sådan där fancy vaccinations klinik, få en äcklig vätska injicerad i armen och sedan bli rånad av en stomatolleende tjej i vit rock (ja, till och med kassapersonalen har läkarklädsel med pennfack i bröstfickan och allt). They hit you where it hurts. Att man med 99% säkerhet inte ens behöver den vaccinationen spelar ingen roll. Vågar man chansa efter att man läst informationsbroschyren. Hepatit i olika bokstavskombinationer FFS!!

3. Reparationer
När något man gillar går sönder. Inte bortom igenkänlighet utan bara lite, men tillräckligt mycket för att prylen ska patineras med ett ovärdigt skimmer. T.ex. när glaset på en iPad spricker, men bara lite i kanten och utan att påverka vare sig sikt eller funktion på skärmen. Då infinner sig inte lugnet förrän jag lämnat in grejen på reparation. Men jag hatar reparationskostnader och därför drar jag på det, vilket gör att jag inte kan njuta av grejen fullt ut under tiden. Det stör mig hela tiden, men jag får inte tummen ur för det känns så ovärt det grisapris man kommer få betala. Kostnadernas moment 22.

2. Dränering
Nu är ju detta inte en aktuell kostnad, men jag kan känna det i hela kroppen, hur jävla tråkigt det är att smälla upp 200 papp till någon lurig grävfirma för något som inte syns. Allt man får är en fullkomligt brutalvåldtagen trädgård och förhoppningsvis slipper fukt i källaren. Alltså det man får är att man INTE får fukt. Brrr...

1. Lagfarter
Detta måste ändå vara crème dela crème bland tråkiga kostnader. Nästan så jag börjar lipa bara av att tänka på det. Du köper en bostad för en helvetes massa pengar. Skriver på kontrakt, betalar, får nycklarna, flyttar in... och får sedan betala 1,5% av köpeskillingen till ett litet gubbäckel på nåt Lantmäterikontor. Och för detta får man så nära INGENTING man kan komma skulle jag tro. Sitt namn nerplitat på ett papper i en pärm någonstans i Gävle. Det är ingen dålig peng de ska ha för fem minuters pappersarbete. Men som grädde på moset kommer kalaset att kosta ytterligare 825 kr i expeditionsavgift. Alltså de tar betalt för att ta betalt. Ungefär lika lustfyllt som att bli analfistad med krossat glas skulle jag tro. Men så smakar en portion sant ocker i statens namn.

söndag, september 01, 2013

Verbalt Sweeny Toddad

Var hos min gamla frisör igår. Var tvungen att trimma barret, akut omgående, och eftersom Sharper hade över två veckors kö var jag tvungen att plocka fram plan B. Min gamla frisör. Det är alltid lite obekvämt att gå tillbaka till en frisör om man som jag väl har börjat gå hos en annan. De blir så snarstuckna. Känner sig bedragna och sätter igång hela martyrapparaten. Man får känslan att de tycker att man är ett otroget jävla svin. Samtidigt de innerst inne verkar lite glada att man är tillbaka (vill jag tro i alla fall). Därför blir första återbesöket en nästan lite pervers tillställning där man blir slagen och smekt med samma hand medan man sitter lydigt och håller käft. För man vill inte jinxa sin klippning. Inte för att jag på riktigt tror att jag skulle riskera att bli regelrätt Sweeny Toodad. Men väl en light-version, där jag går ifrån salongen, verbalt förnedrad och med en klassisk särskole-crew-cut som krona på verket. Det är standard.

Inte nog med att jag bokade en tid tidigare i veckan som jag glömde av och därför fick ringa upp, skylla på stress, be så hemskt mycket om ursäkt och genast boka i en ny tid. Som jag i ett förvirrat tillstånd av stressdemens råkade glömma av och därför tvingades ringa ännu en gång dagen före för att dubbelkolla. De var med andra ord fett trötta på mig när jag väl sprätte in glad i hågen på lördagsförmiddagen och hivade upp en hand i en yvig men glad hälsningsgest. Ett stramt hej till svar. Inte mer, inte mindre.

Så blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det. Kort på sidorna, men inte rakat, och lite längre ovanpå. Sedan bara hände det: Varför inte rakat? Du ska ha rakat. Ok, det blir bra. Men inte för långt uppe på då... så det ser syntigt ut!? Det blir nog bra ska du se. Ok, det låter bra. Du klipper dig ALDRIG så det är nog bäst så här. Hehe, ja jag får väl vara ödmjuk nu när jag varit så dålig, skämtade jag... [tystnad till svar] Heheheee.... [fortfarande tyst]. Sedan var isen bruten och vi kunde föra ett trevligt samtal om Berlin och Berghain, om min stundande Moskvaresa, Putin och ryssarnas allmänt osofta homopolitik. Om ditten. Och om datten.

Jag vaggades in i ett lugn. Började slappna av och trodde nästan att jag var förlåten. Klippningen var nästan klar och då plötsligt kom det verbala njurslaget "Håller du på att spara ut ögonbrynen eller är det ok om jag trimmar dem lite?"

HÅLLER DU PÅ ATT SPARA UT ÖGONBRYNEN, ELLER ÄR...

Fan alltså. Jag var bra spak när jag äntligen kom ut i friska luften.

torsdag, augusti 29, 2013

Lundsberg-gate

Efter att ha varit borta från allt vad bloggar, nyheter och buzz heter under en hel sommar och lite till så känns det minst sagt svårt att komma igång igen. Men så möts jag av Lundsbergs-gate och känner direkt hur den gamla gnistan växer med ett poff och beter sig som en bensinbrand.

I gammal hederlig pennalistisk anda ska de nya yngre elevkullarna skolas in under förnedrande former. Helt i linje med traditionen av kamratuppfostran och den av rektor Staffan Hörnberg sanktionerade nollningen. Så spårar det ut en aning och två elever trycks ner och blir brännmärkta med glödheta strykjärn – en handling som för tankarna till en bestraffningsmetod inom mc-världen. Det tar hus i helvete. Media bevakar och ligger på. Rektorn blir purken för att de stör honom på hans årliga ripjakt avfärdar det hela som en bagatell. Rektorjäveln får kicken, styrelsen avgår och skolinspektionen beslutar att man ska stänga ner Lundsberg. Så jävla gött!

Debatten som blossar upp är löjeväckande. Oj oj oj, kollektiv bestraffning. Buhuuu, det är så himla synd om alla ultrapriviligerade rikemansbarn som helt plötsligt står utan sin internatskola som sedan 1800-talet har fungerat som en hypergödslad drivbänk som effektivt har perverterat landets överklassyngel. De människor som sedan skyfflas ut i näringslivets toppskikt. Fräscht. Det är ju inte första gången det läcker ut skit från det lilla fascistbygget precis.

"Öhhh vadårå? Nollning är ju en tradition ju"

Vad fan är grejen egentligen? Det är väl klart att en skola bygger på en snuskgammal imperialistisk fylleidé och som vägrar städa ut sina rent sinnessjuka sadist-traditioner måste stänga. Pang, bom, borta. Visst, det blir lite trångt på landets samskolor nu, men vilken tur att det finns så många fina kommunala skolor som kan hjälpa till att fånga upp dessa olycksfåglar. Lundsbergselevernas föräldrar är besvikna på skolinspektionen. Lite väl hårt va. Och så jäkla orättvist att bestraffa alla sådär. Well, man får väl leva som man lär. Det är inte så lite lustigt att just en massa gamla Lundsbergare är så förfärade över att alla elever nu bestraffas kollektivt. Döhhhh... det har ju aldrig hänt förr innanför de där väggarna. Men det är ju inte bara barnen som bestraffas nu. Alla föräldrar som nu helt plötsligt måste ha sina odågor drällande omkring hemma, som vanligt folk, istället för prydligt vattenkammade i sina löjliga små gröna club blazers någonstans i de värmländska skogarna eller var fan det nu ligger.

söndag, augusti 18, 2013

När solen dör

Under sommaren som gått har jag börjat fundera på att köpa hus. Det är så mycket ångest kopplat till husköp att det knappast går att sammanfatta i ett inlägg. Om vi skulle få för oss att göra slag i saken så kommer det troligen att bli ett frekvent återkommande tema. Bara en sådan sak som driftkostnad kan hålla mig vaken om natten. För att inte tala om svindyra takomläggningar, dräneringsarbeten och helvetets alla kval. Ingenting verkar hålla särskilt länge nu för tiden.

Sedan läste jag just på ett rymdforum att solen långsamt håller på att förbruka bränslet i sitt inre och kommer att slockna om ett tag. Förvisso rör det sig om 5-6 miljarder år. Men ändå. Så jävla stressande. Att till och med solen har ett bäst-före-datum.

tisdag, augusti 06, 2013

Paritet

Den 1:e mars sköts en 45-årig kvinna till döds av sitt ex i Högsbo. Igår dömdes mannen till 17 års fängelse.

Kollade just på en klipp där mannens försvarsadvokat Peter Nolby får svara på GT-journalistens Therese Aronssons frågor rörande domen. Jag fattar att han inte kan säga vad han egentligen tycker. Att aset borde få känna på hur det är att bryta sten med tänderna i ett Sibiriskt arbetsläger resten av sitt patetiska lilla skitliv. Minst. Och fan vad glad jag är att jag inte har hans jobb.

TA: Det kom en dom idag på 17 års fängelse för din klient. Hur ställer du dig till det?
PN: Ja min uppfattning är väl att domen ligger i överkant, att den är lite väl hård.
TA: Varför då?
PN: Därför att... eh... omständigheterna runt det hela är naturligtvis [PAUS] bes... mycket besvärande för min huvudman, men ändå inte riktigt i den paritet menar jag, att 17, att det ska motsvara 17 års fängelse.
TA: Vad skulle göra att den borde vara lägre enligt dig?
PN: Ja det är ju omständigheterna runt det hela, det finns ju delar som man ska se till förmildrande och delar man ska se till försvårande, och jag tycker inte att de försvårande delarna har vägt över i den omfattningen att man ska döma ut en så sträng påföljd.

Mannen hade bland annat anlitat en privatdetektiv, placerat en gps-sändare på hennes bil och använt en app för att kontrollera vilka hon pratat med på telefon. Det var så han visste var hon höll hus där han satt den med ett avsågat hagelgevär utanför Kvinnan den 1:e mars, i väntan på att hon skulle gå till jobbet, för att då gå fram till henne och först sätta en hagelsvärm i ryggen på henne och när hon fallit till backen och sedan gå fram och skjuta henne med ytterligare ett skott rakt i ansiktet.

Vad finns det möjligtvis för förmildrande i det fallet? Vad gör att 17 år inte är i paritet med brottet? Kan det bli mer överlagt än så?




Unni lever. Länge leve Unni.

Hon är tillbaka!!

Igår morse var jag på Hemköp Stigbergstorget för att köpa ingredienserna till Josefines födelsedagsmacka (ruccola, bacon, talleggio och hjortronsylt) och vem träffar jag då om inte Unni med rösten. The Mother of all butiksbiträden. The boss.

Jag famlade runt i blindo när jag letade efter gratulationskortsavdelningen, men hittade inte och tvingades leta upp någon ur personalen att fråga. Plötsligt såg jag en bekant skepnad stå och prismärka något mellan två hyllor. Jag ursäktade mig och möttes av Unnis unika blick. Hon ser på en på ett sätt som gör att man blir asnervös. Som att man har gjort något fel. Som att man bara är en liten lort. Hon kan konststycket att se ner på en medan hon tittar snett uppåt. Man känner sig inte direkt sedd när hennes kisande blick går rakt igenom en som om äro man en bit transparent plastfolie. Hon är absolut inte otrevlig. Hon gör sitt jobb. Men hon understår sig fan inte att bjuda till hur som helst. För det har hon min fulla respekt. Jag samlade mig och adresserade blixtsnabbt mitt ärende. Unnis ljuva, högpitchade och totalt melodibefriade stämma angav gratulationskortens exakta koordinater och vårt blixtrande snabba moment var över lika snabbt som det uppstod.

Det var ett glatt återseende för Unni har varit spårlöst försvunnen i över ett år. Hon har varit min favoritkassörska i många år. Jag har konsekvent valt hennes kassa och jag har till och med övat upp min förmåga att imitera henne. Unni har en härligt androgyn och nonchalant air som gör henne alldeles oemotståndlig. Så plötsligt en dag var hon borta. Puts väck. Först trodde jag att hon blivit sjukskriven. Sedan långtidssjukskriven och med tiden har jag till och med befarat det värsta. Att hon skulle vara dead and gone för alltid. Men nu är hon äntligen tillbaka. Så om ni får möjlighet. Åk till Hemköp på stigis och besök henne.

Unni lever. Länge leve Unni.

onsdag, juli 31, 2013

Det västtyska paret – Del 2

Efter att ha iakttagit det västtyska paret (fr föregående inlägg) i flera dagar började vi lägga vårt pussel.

Vi kom snabbt överens om att mannen hette Klaus och hade varit en av Västtysklands stora friidrottsstjärnor och deras mest prominenta guldhopp i spjutgrenen inför de olympiska sommarspelen i München 1972. Klaus var 18 år och hade mirakulöst gått från habil idrottsman till absolut elitklass, mycket tack vare den tidens generösa dopingpolitik. Elfriede var ett år yngre och var också en del av OS-truppen. Hennes talang var rytmisk gymnastik som hon sysslat med sedan barnsben och bokstavligen hade vigt sitt liv till sedan tolv års ålder, då hon blivit bortlovad av sina föräldrar till landslagstränaren Wolfgang.

Att deras OS-deltagande skulle komma att förändra deras liv hade de redan varit övertygade om. Men på vilket sätt hade de aldrig kunnat ana. De hade sneglat på varandra i OS-byn. Klaus var så ståtlig i hennes ögon. En sådan bringa och så vackert blont hårsvall. Även om det syntes att han hade blekt det till perfektion. Elfriede var gracil och mystisk. Hon verkade skygg och förde sig som den fina sortens flickor med god hållning, när hon spatserade över området. Det eggade Klaus. Men han fick inte chans att komma nära. Reglerna var strikta. Dessutom fick Klaus uppfattningen att hon redan var upptagen. De fanns båda i varandras tankar när de på natten till den femte september låg i sina sängar och försökte somna. Klaus i en sovsal med 15 andra manliga västtyska friidrottare. Elfriede med den tungt snarkande och ganska så hängbukade Wolfgang tätt skedande vid sin rygg.

Drömmen om ett framgångsrikt liv raserades bokstavligen lika snabbt som ett spjutkast. När det var dags för Klaus att göra sitt första kast hade han aldrig känt sig mer förberedd. Han visste att hans kapacitet var såpass mycket större än sina samtliga konkurrenters. De hade mötts förr och även en dålig dag skulle han ta dem. Men det var ändå OS-guld som räknades för att kunna ta steget ut till världselitens alla frodiga sponsorkontrakt. Nu gällde det. Klaus fattade spjutet och gick med blicken i marken framför sig till ansatsen. När han vände sig om för att inta position lät han blicken svepa över publikhavet. I periferin tyckte han sig plötsligt se Elfriede. Långt fram på höger långsida. Han kisade för att kunna urskilja om det verkligen var hon och det var det. Hon hade kommit för att se honom. Han visste det. Han kände det. Nu var det bara att kasta hem guldet så skulle hela hans liv bli underbart.  Han intog position. Blundade. Tänkte på sin far, en brysk polisman på femtiottre år, som gillade att supa och slå sin fru tills hon en dag fick nog av gubbaset, packade väskan och lämnade sin familj för den österrikiske mattläggaren som fadern ironiskt nog hade propsat på att de skulle anlita till att lägga in heltäckningsmatta i sovrummet. Han hade nog lagt betydligt mer än mattan brukade pappan raljera när spriten sjönk in i blodet på honom. Och mamman hade varit borta ur deras liv för alltid. Klaus och pappan hade aldrig haft någon vidare kontakt. Han hatade sin far för att han berövat honom sin mor. Det här kastet skulle frigöra honom från sin fars ekonomiskt skyddande hand för alltid.

Klaus var fullkomligt fokuserad. Andades in djupt tre gånger för att släppa in så mycket luft som möjligt i lungorna. På så vis fick han upp en bra längd på styrkevrålet när han kastade. Det gav honom den där lilla extra puffen som hade tagit honom till den absoluta världstoppen. Klaus räknade till tre och satta iväg. Med spänstiga steg färdades han framåt och i precis rätt läge sänkte han spjutet ytterligare och inledde själva vridmomentet där kraften låg. Precis vid ansatsen låg spjutet i perfekt linje och Klaus tog i för das faterland. Men precis då hände något med axeln. Ett litet skav som snabbt växte till en smärta som fick honom ur balans. Vaffan var det? Spjutet for i väg med full kraft. Men inte som Klaus hade planerat. Det gick högt och drog åt höger. Åt helvete för mycket till höger. När spjutet nådde topphöjd och precis skulle vända nedåt igen började det vobbla kraftigt. Funktionärerna stelnade. Publiken höll handan. Något galet höll på att hända.

Allt var över på några sekunder, ändå kändes det som en evighet. Klaus hade följt spjutets färd som i slow motion. Sett hur det började komma farligt nära läktaren, nära Elfriede och plötsligt satt fast i bröstet på Wolfgang. Spjutet hade borrat sig rakt igenom hjärtat på den västtyske landslagstränaren i gymnastik som avlidit ögonblickligen. Bredvid honom satt Elfriede som på några sekunder hade sett mannen i sina drömmar dräpa mannen som hade fått henne tilldelad sig mot löfte om framgång och pengar. Hon befann sig i chock men visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes framträdande skulle det inte bli något av. Hennes framtid var ödelagd. Lika fort som hennes arrangerade förhållande med sin mer än trettio år äldre tränare. Elfriede åkte med i ambulansen. Orörlig. Hon tänkte bara på Klaus. Han hade frigjort henne från sida bojor och förstört hennes framtida ekonomi med ett felkast. Hon visste att hon skulle vara tvungen att älska honom för alltid.

Först på sjukhuset när Klaus kom för att ta farväl av sitt offer hade han förstått att Elfriede varit gift med Wolfgang. Hon hade sett hur dåligt han lyckades kamouflera sin äcklade min. Klaus var ändå svårt chockad. Hans framtid var ödelagd och han hade varit dåligt förberedd på att se sitt spjut borra in i en annan man. Men nu var det gjort och han visste att han skulle vara tvungen att älska henne för alltid.

De åkte tillbaka till OS-byn för att samla ihop sina saker och annonsera att de ämnade lämna spelen och sina karriärer. Sedan skulle de fly på obestämd tid till en nyöppnad lyxresort på Malta där Klaus hade kontakter. Där skulle de få tid att i lugn och ro bearbeta sina trauman. Vad de inte visste var att Münchenmassakern skulle komma emellan. När Klaus och Elfriede precis lämnat området och kom gående med sin packning kom en främmande man fram mot dem. Han presenterade sig som funktionär och sa att han tappat sitt passerkort och bad därför att Klaus skulle låsa upp för honom. Klaus gav honom sitt passerkort och vände sig om för att gå. Plötsligt var de omringade av en grupp maskerade män som gav Klaus och Elfriede var sitt kraftigt kolvslag i ansiktet. Klaus näsa bröts och två framtänder slogs av, han svimmade och föll samman till en blodig hög. Elfriedes käke höll inte för slaget och gick av på fem ställen. De hade tur.

Återigen befann de sig på sjukhuset där de bara några timmar tidigare hade enats om att komma bort ett tag från allting. Under stora mängder morfin tillbringade de sedan de nästkommande två dagarna och missade därför helt det stora debaklet där åtta palestinier i organisationen Svart september tog livet av totalt 11 israeliska idrottsmän och en västtysk polis. Spelen hade avbrutits och Klaus blev informerad om att männen som överfallit dem var terrorister och att hans far var den polisman som blev dödad i striderna som följde gisslandramat. Inte nog med att fadern hade lämnat Klaus ensam i världen, han hade också lämnat efter sig en stor spelskuld som Klaus fick ta över, vilket i sin tur ledde till att Klaus hamnade på gatan. Elfriedes föräldrar hatade Klaus för att han så nesligt spetsat Wolfgang till döds och därmed utplånade deras framtida ekonomiska välstånd. De hatade Klaus så mycket att de gav sin dotter ett ultimatum. Lämna idioten eller ut ur huset. Elfriede valde Klaus och därmed förpassades även hon till ett liv på gatan.

Yada yada yada...

Efter decennier av methrökning och självömkan fick Klaus en plötslig ingivelse. De var ruiner av sina forna jag. Men nu skulle de bli rena. De skulle spara ihop pengar och åka till Malta, precis som de tänkt innan allt det dåliga hade hänt. De kämpade med drog avvänjning och började delta i återanpassningsprogram för människor som hamnat utanför samhället. Det gick bra för Klaus. Han fick börja som lärling på ett glasmästeri och snart var han anställd. Det gick sämre för Elfriede. Hon blev visserligen av med sitt drogberoende, men hennes psykiska besvär satte käppar i hjulen för all framtida yrkesverksamhet. Hon led av OCD som med mediciner dämpades ganska bra, men om i sociala sammanhang hade en tendens att stegras. Allt från ryckningar i armar ben och ansiktsmuskulatur, till regelrätta bakåtslungningar medan hon gick. De hårda åren hade också gjort att hon tvångsmässigt stal buffémat så fort tillfälle gavs. Hon ville inte och ångrade sig alltid direkt efteråt, men kunde inte stå emot sin drift, vilket resulterade i att hon låste in sig länge på toaletten och gjorde sig av med förplägnadsbyten som knarklangare snabbt gjorde sig av med sina stasch när polisen knackade på.

Trots att Klaus skämdes för Elfriede och försökte hålla sig på avstånd när hon hade sina skov, så hade han ändå lärt sig förstå och acceptera hennes syndrom. Istället för att försöka stoppa henne med tillsägelser som enligt hennes psykologer skulle vara helt verkningslöst gjorde han vad han kunde för att underlätta hennes anfall. Till hennes 50-årsdag hade Klaus låtit specialtillverka en väska i Cordovanläder med galon-laminerad insida. med särskilda fack för att effektivt separera allt från torrvaror till kött-, mejeriprodukter och sås.

2013 hade de samlat ihop tillräckligt för att resa iväg till Malta i två veckor. Till samma hotell de en gång planerat att påbörja sitt nya liv tillsammans. Nu var det dags. Äntligen skulle de komma bort till platsen i sina drömmar. Kanske skulle det lösa alla deras problem, inklusive få bukt med Elfriedes OCD. Kanske skulle det bli en nystart.

Kanske inte.

måndag, juli 22, 2013

Det västtyska paret – Del 1

Det är något speciellt med hotellvänner. Folk som man inte känner och vars enda kontakt egentligen består i att man rör sig i samma utrymmen under en kort och intensiv period. Eventuellt en liten igenkännande nick när man för 376:e gången passerar varandra framåt slutet av veckan. Både jag och Josefine har en förkärlek till att betrakta hotellvänner eller andra ytterst flyktiga bekantskaper och helt utifrån deras utseenden, kläder, rörelsemönster etc bygga deras livs historier. Det har varit allt från knarkkungar, seriemördare och hemliga agenter till belgiska pedofiler och pannkaksbaroner.

På Malta nu senast var där ett par som verkligen slog oss med häpnad. Vi såg dem på exakt samma plats vid poolområdet och vid varje frukost och vi kom att kalla dem för det västtyska paret. Mest för att mannen var så råblonderad, pratade med en bred berlinsk accent och samtidigt hade en falnad aura av att en gång för längesedan ha varit ytterst framgångsrik inom sitt gebit (vad det må ha varit), men att han sedan dess hade upplevt många mörka stunder och shoppade mode som om järnridån fortfarande var högst intakt. Han kanske pushade 60 men på långt håll skulle man snarare gissa 30 just för att det är så ovanligt att se människor på över 50 år gå klädda i t-shirts med vulgära logo-tryck och ljusa pösjeans med omotiverat många fickor, sömmar och hänkor. Han var reslig. Påminde om en extremt oborstad version av Christopher Walkens bondskurkskaraktär Zorin. Hade en bångstyrig frisyr och stelt ansikte. Som om musklerna innanför den skrovliga huden tvingade hans minspel att ständigt hålla ett och samma uttryck – totalt immun mot sinnesintryck. De var hela tiden tillsammans men han gick alltid tre meter framför henne.

Hon var i samma ålder men med oförställt utseende. Hon hade samma unisona anletsdrag som missbrukande människor ofta får efter att ha satt i sig brutala mängder rusmedel. Oavsett om det är alkohol, metamfetamin eller heroin. Jag tyckte mig se en livssorg i hennes ögon. En oro. Men hon kändes inte riktigt så schablonartad som de före detta missbrukare man är van vid att se på 3:ans spårvagn. Inte alls. Vid en första anblick var hon bara en vanlig tant med ovanligt vältränad kropp. En gång i tiden hade hon haft en elegant hållning, det såg man när hon kom gående i bara bikini. Hon hade en skör och lite skygg framtoning men sprack upp i ett leende varje gång hon tittade på Tintin. Hon led av kraftig OCD som byggdes på och eskalerade allt eftersom veckan led. Dels någon sorts ryckning med armen som hon i plötslig ingivelse kastade bakåt eller viftade med framför hans tallrik. Sedan ett tics med tungan, ställa-sig-sätta-sig-sessioner om tre av vardera och det grövsta som alltid utspelade sig när hon reste sig upp och började gå för att hämta mer buffémat. När hon hade gått kanske fem meter så var det som en osynlig kraft slungade henne bakåt. Det var obehagligt att se för hon liksom studsade helt okontrollerat bakåt framåtböjd i någon slags ryckningar. Nästan som om någon hade slagit henne hårt i magen. Det var över på en sekund varpå hon fortsatte att gå som om inget hade hänt. Ibland utspelade sig samma procedur redan efter ytterligare fem steg, ibland efter tjugo eller så uteblev de helt till nästa gång hon reste sig för att gå.

Det mest pikanta karaktärsdraget var dock hennes tvångsmässiga kleptomani som såvitt jag vet bara utspelade sig i matsalen. Det var Josefine som först uppmärksammade skådespelet. Hur kvinnan placerade sin väl tilltagna handväska på en separat stol samtidigt som mannen för femte gången kom gående med en tallrik fylld till både höjden och bredden med brödskivor, pålägg, oststavar och vattenmelon. Plötsligt satt hon vänd bortåt, grävande i väskan och vips så var bordet tomt igen. De trodde nog att de var ganska smidiga men till och med jag kunde se att det var något lurt på gång när hon låg böjd med huvudet ner i väskan under hälften av måltiden. Hennes OCD-anfall hjälpte inte direkt till att kamouflera deras illa regisserade matstölder. Vi såg hur personalen himlade med ögonen åt varandra och hur alla vuxna människor i rummet kastade nyfikna blickar åt det västtyska parets håll. I vårt pusslande med deras story diskuterade vi vad de skulle med all mat till och trots vilda teorier var det den enda gåtan som inte riktigt föll på plats. De åt samtliga av sina måltider på hotellet så alla teorier om ekonomiska skäl föll på sin egen orimlighet.

Vilka var de egentligen? Vad var deras hemlighet?

Det ska jag berätta i nästa inlägg.

fredag, juli 19, 2013

Slöseri

Har precis kollat i svt:s öppna arkiv och betat av två Rederiet-avsnitt. Det måste vara det det mest hutlösa sätt att slösa med, vår tids så högaktade hårdvaluta, tid. Och härligt. Jag nästan ryser av välbehag när jag inser att jag så hejdlöst slösar med semestertid på något så in i helvete värdelöst. Rederiet – en odyssé i spektakulär pajighet. Inte ens Days of Our Life känns så tjackigt. Många namnkunniga skådespelare ändå. Mikael Persbrandt, Krister Henriksson och Suzanne Reuter har aldrig varit sämre. Det är nästan smärtsamt att se. Ett pinsamt tidsdokument som 20 år senare kanske bäst kan beskrivas som en opålitligt vibrerande ändtarm som när som helst är på väg att explodera. Vilket slöseri. Även för dem.

Det har hänt lite sedan dess. Tack HBO. Men samtidigt. Det ger mig möjlighet att ägna mig åt ett hädiskt tidsslöseri och det finns något väldigt attraktivt i det.  

onsdag, juli 17, 2013

Till minnet av en man som höjde släggan och befriade oss från ljudet ifrån helvetet

Från gårdarna hörs ett konstant tjutande läte som påminner om en tandläkarborr som har letat sig ner en bit genom emaljen och börjat plöja rejält i tandkroppen. Det skär genom benpiporna och in i märgen på mig. Håller fan på att bli tokig. I flera dagar har det pågått. Först kunde jag inte fatta vad det var för läte, men det lät som en batteridriven leksak av den värre sorten, vilket det också visade sig vara. Jag försökte titta ut för att få en glimt av vad det var som plågar kvarteret men kunde inte se något. Började tro att allt hände i huvudet på mig.

Plötsligt utropade Josefine att hon visste vad det var. Jag sprang raskt upp ur soffan och kom fram till fönstret. Där ute såg jag en rik man i min ålder som stod och filmade något med sin mobil. Han log som om det var något gulligt. Men det var hans unge som satt i något så djävulskt som en liten liten eldriven trampbil av märket Audi. Tysk ingenjörskonst i all ära men här har de allt gjort något jävligt ogenomtänkt. Varför tar man fram en leksak som ensam uppbådar ett dubbelt så fasansfullt ljud som tio barn på var sin Bobby Car. Det är ju faktiskt ren ondska. Jag kan gå från totalt lugn till totalt fucking inre kaos på två sekunder.

Nu har ungjäveln farit runt på gårdarna i fem dagar och jag börjar på riktigt leka med tanken på ett nattligt sabotage. Höja släggan och ta en för laget så att säga. Jag misstänker att jag kommer bli hyllad som gårdshjälte. Kanske får jag en staty uppförd till min ära. I Brons helst.

Det är mög

Semestern går för högvarv. Ute steker solen på bra. Ändå har vi inte gjort särskilt mycket sedan vi kom hem från Malta. Varit på middag, målat om hallen och sovrummet, blivit förkyld som ett svin. Och så har min vagel svullnat upp igen. Aldrig kan man få vara glad.

Dessutom är det Gothia Cup nu. Den sämsta perioden på året med andra ord. så jäkla synd att det råkar sammanfalla med industrisemestern då Majorna avbefolkas och blir härligt folktomt. Häromdagen satt vi på Zenits uteservering och fikade och kände hur en påträngande svettlukt drog in över vårt bord. Det var ett gäng mysdressbeklädda fotbollstränare som satt och bredde ut sin kroppsodör till alla och en var.

På tisdag sticker vi till Berlin. Fan vad gött.

torsdag, juli 11, 2013

Malta, douze points

Jag hade inga förväntningar när jag bokade resan. Malta var bara en forntida språkresedestination och ett pikant inslag i Eurovision Song Contest för mig. Förutom någon slags minnesbild av torrt berglandskap som jag fått via Mästarnas mästare. Thats it.

Vi brände mycket pengar på Thailandsresan i julas så lyx fick stryka på foten denna gång. Kul också att resa någonstans lite på vinst och förlust. Och de flesta verkade ändå positivt inställda till Malta. Landet som är mindre än Gotland till yta.

Det hade kunnat gå käpprätt åt helvete.
När jag bokade hotell kollade jag bara på poolbilder och punktlistan över närliggande bekvämligheter. St Juliens, det lät bra. Blue Sea Lavalette, det lät också bra. En snabb koll på omdömena gav mig bilden av ett enkelt hotell. Inget fancy men som "gör jobbet". Dessutom verkade poolen hyllad, för att inte tala om läget. Alla älskade läget. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Allt kändes väldigt kul inför resan. Vi var peppade. Ända till Josefine gick in på Tripadvisor strax innan vi skulle lägga oss på onsdagskvällen (flyget gick fredag morgon) och ropade med en viss oro till mig att hotellet inte fått så bra omdömen... snarare ganska så dåliga... eller rättare sagt helt katastrofala. Jag kände en liten tyngd över axlarna. Bet ihop och svalde hårt. När jag kom ner för att ta del av sanningen insåg jag snabbt att Josefine hade försökt frisera sanningen en aning för min skull. Hon vidhöll att poolen tydligen var bra. Det hade hon sett någon skriva. Någon i havet av alla helvetesskildringar.

Kommentarerna vällde in och jag har nog aldrig läst så många kreativa beskrivningar av misär tidigare. Det "värsta hotellet i världen" var dock en återkommande formulering som skapade en liten klump av oro i magen. Det vittnades om mögel i duschar, skräp och smuts överallt, trasig elektronik och sladdar som hängde ut ur hålen, ohyra, spyor i korridorerna, spyor vid poolen, fruktansvärd service och en bokstavligt talat rämnad fasad. Det var en aningen mer detaljerad information än den jag lyckats få ut av hotellets hemsida. När vi tittade på gästernas egna bilder blev ångesten mer påtaglig. Mosade kackerlackor och alla ovan nämnda minusfaktorer trängdes med bilder på tonårsfylla i alla dess former. Det gick även via kommentarerna upp för mig att hotellet låg i partyområdets epicentrum. Som lök på laxen skulle man bara glömma sömn före kl 4 på morgonen. Jag hade bokat ett helveteshotell i Maltas Magaluf.

Bilden av ett fullskaligt katharsis tornade upp sig och vid lite research via olika hashtags på instagram befästes sanningen. Rent viusellt påminde det om brittiska fylledokumentärer där ett kamerateam följer ungdomarnas bröliga råfyllor och första sexuella trevanden. Inte en jävel var över 18-årsåldern. Och dit skulle vi med barnen.

Vi satt tysta. Försökte intala oss att det säkert skulle bli bra. Försökte hålla ett sansat tonläge och inte stressa upp varandra mer (som om det ens var möjligt). Jag sa att jag skulle försöka boka om och att det säkert skulle ordna sig även om det var så in i helvete kort varsel. Jag skämtade om att ställa resan och det hade fan varit ett alternativ om det inte hade varit för att Stella var så överlycklig över att vi skulle på sol-och-bad-semester. Så vi höll oss lugna utåt. Men inuti våra huvuden rasade paniken som en gräsbrand. Vi sov inte bra den natten.

Dagen efter hann jag knappt komma till jobbet innan jag ringde för att försöka boka om. Jag hade inte många procents hopp om att lyckas utan hade mer eller mindre ställt in mig på att få släppa de pengarna och boka ett nytt ställe. Aningen nervöst eftersom det var under stress jag hade bokat resan till hotellvärldens hades från första början. Men det gick. Hon som svarade i telefon lyssnade lugnt på min panik-rambling och sa sedan att hon skulle se vad hon kunde göra. I 40 minuter höll vi på innan jag valde Paradise Beach Resort, dunkade upp några tusen till och sedan slappnade av som en jävla bebis. Hade jag rökt hade jag nog inhalerat en limpa njut-cigg av bara farten. En liten oro låg dock kvar. Helt i onödan skulle det dock visa sig.

Hotellet vi bor på är en gammal jetset-resort från början av 70-talet. Det ligger allra längst norr ut på Malta. På klipporna som vetter ut mot den så kallade paradisbukten. Man kan till och med hoppa ner i havet och ta sig ett dopp direkt från hotellet. Så jävla koolt. Det känns i väggarna att det här har varit ett ställe för hednisk lyx och vällust. Den tiden är sedan länge borta. Nu är det ett hotell som slitits med värdighet. Det känns så äkta som ett hotell kan antar jag. I alla fall när det kommer till rummen, korridorerna och poolområdena. Allt bär på en naturlig patina. Betong och metall. Så långt ifrån moderna resorters plastighet. Det är lite skavanker här och var. Lite flagor och på vissa ställen mindre bra. Men det är som en tidskapsel och det känns fullkomligt rimligt att Don Draper plötsligt skulle komma spankulerande längs poolkanten, ledigt klädd i skjorta och kostymbyxor med en Old Fashioned i ett stadigt grepp.

Men på det stora hela är Malta helt jävla fantastiskt trevligt att semestra i. Klimatmässigt som den mytomspunna perfekta svenska sommaren. Den utan regn. Inte den där tryckande hettan som aldrig ger med sig. Aslätt att ta sig runt hela landet på egen hand. Supersoft. Kanske är det annorlunda i St Juliens och Valetta men trots att det nog måste klassas som högsäsong har jag inte märkt av de där vidriga Gothia Cup-vibbarna som Göteborgarna tvingas utstå varje sommar när ungdomar från hela världen intar byn.

Malta känns överlag inte sönderturistat. Snarare tvärtom. Ingen språkförbistring och inte ett uns av det dåliga samvetet som i alla fall jag alltid känner när jag är och svinar loss i ett u-land. Det hade inte varit svårt att anpassa sig till ett liv här.

Annars då? Maten är inget att hurra för och folket... folket får bli ett separat inlägg.

fredag, juli 05, 2013

Nej, bloggen är inte död

Den har bara vilat lite. Men jag är nästan död. Så jag tar semester. Idag.

Har nog aldrig haft ett sådant här blogguppehåll sedan start. Har nog inte haft lika mycket att stå i på jobbet heller. Det har varit några grymt roliga men intensiva veckor. Förra veckan var vi och filmade med Peter Stormare i Hälsingland. Denna veckan filmar vi med Heidi Andersson (armbryterskan).

Peter Stormare var en skön prick. Glad och astrevlig varje sekund. Vi bodde på en herrgård och han höll låda. Filmerna dröjer tyvärr ett tag. De blev väldigt fina, men väldigt konstiga.

Heidi missar jag för filmningen börjar idag. Och idag sticker jag till Malta.

Det finns mycket kul att berätta. Inte minst från Malta-gate. Men jag håller på det tills vi är framme.

Är sugen på att skriva nu. Annat än jobb alltså. Härmed återuppstår alltså bloggen.

onsdag, juni 26, 2013

En fika i Karlbo

Har inte bloggat på en smärre evighet. Har helt enkelt haft så in i helvete att göra på sistone att jag inte orkat skriva ett ord utöver de som betalar min lön.

Skitsamma. Nu är jag i alla fall på väg hem från ett fantastiskt roligt jobb (som jag får tillägna ett eget inlägg) och stannade just till i Karlbo. På Wikipedia står det att Karlbos sevärdheter består av en pizzeria, en livsmedelsbutik och en OKQ8. På sistnämnda turistattraktion passade jag på att unna mig lite fika, och dra mig i röven om det inte var den moderna tidens mest prisvärda fika. En kaffe och ett wienerbröd av den bättre sorten. Till och med en dansk hade imponerats av den deliciösa skapelsen som balanserade perfekt mellan krispighet och saftig sötma. 25 spänn. Jag upprepar, TJUGOFEM riksdaler. En likvärdig fika hade landat på minimum 70 kronor i Göteborg. Och i Stockholm hade de säkerligen rippat mig på en slät hunka och ett analt samlag för dito kvalité. Minst.

I Karlbo står tiden inte still. Den har aldrig existerat. Hela hyreshus står tomma. En villa kostar ingenting. Vissa skulle nog säga att där råder missväxt och dvala. Men en proper fika kan de fanimej duka upp.

onsdag, juni 12, 2013

Hmmm...

Det är något väldigt bekant över den här gamla videon som just nu sprids via buzzfeed. Var kan jag ha sett den här goa gängen förut måntro?



Vänta nu. Jo, just det ja. Var det inte de som var och lunchdansade hos reklambyrån Truth förra året?

måndag, juni 10, 2013

Sett och hört på Våxtorps marknad

I fredags, när vi var nere i Halland för att fira svärmor på 55-årsdagen passade vi även på att göra något så pittoreskt som att åka på en riktig bonnamarknad. Våxtorps marknad närmare bestämt. Jag har en gång tidigare, i begynnelsen av mitt och Josefines förhållande, varit där och undkom då med lättare chockskador... och en påse doughnuts.

Det var en välbesökt tillställning vill jag lova och det händer nog inte så mycket i Våxtorp för vi snackar man ur huse. En lokal folkfest av stora mått. Egentligen var det nog inget speciellt med just den här marknaden men eftersom jag är ganska ovan var det många nya intryck att smälta. Både bland klientel och produktutbud.

Det är smått fantastiskt ändå att det finns ett så massivt intresse för att köpa ren skit bara för att det läggs upp på ett bord av någon inavlad nasare. Vi snackar regnbågsfärgade berg (eller i alla fall väldigt stora högar) med foppatofflor och därtill hela stånd med smycken att pynta (?) tofflorna med. Leksaker som låter något så in i helvete att de troligen inte ens är tillåtna i tät bebyggelse. Tonvis av klassiskt krimskrams och ett litet tivoli med ett antal karuseller, världens vissnaste bergochdalbana och nån snurrande attraktion man måste vara rejält trött på sina barn för att låta dem åka. En annan publikfavorit var torkade grisöron. Men inte de där vanliga öronen man kan se i djuraffärer utan "XXL-öron" – var och ett stort som en familjepizza. Annars verkade en av de verkliga storsäljarna vara statement-t-shitrs som jag antar är avsedda att riva ner ett garv, men som mest får en att fundera på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så jävla bra idé egentligen. Det avhandlas samlagsrea och sexskämt, blandat med lite gayfniss och kuligheter som bara brötfyllon och motorintresserade möjligtvis kan uppskatta. Budskapet "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker", tyder i alla fall på någon sorts självinsikt hos målgruppen.


En riktigt äcklig gubbe stod och sålde viltchark, med ganska stor framgång av kön att döma. Han stod och täljde av små köttiga korvslamsor från en torr köttstock, och matade sin publik som vore de hans fågelungar. Jag kände riktigt hur mina nackhår reste ragg när jag passerade, och på alldeles för nära håll, fick se hans bruna fingrar räcka över en liten korvbit till en tant som glupskt och tog emot den direkt med munnen. Grattis. Det var nog knappast bara viltkorv hon fick smaka på där, utan en ganska komplett del av mannens tarmflora och gud vet vad mer han petat på.

Trots att jag blivit förvarnad hade jag svårt att ta in den groteska mängden smaklösa tatueringar som florerade på var hals och svank. Piercing verkar också ha kommit starkt till Våxtorp nu. Kul. Och av stilen i övrigt att döma skulle jag bli förvånad om tatueringsmaskin och methlabb INTE är den absolut vanligaste konfirmationspresenten i trakten. Jag fick också en abstrakt känsla av att det nog inte är helt okomplicerat att tillhöra någon som helst minoritet där omkring.


Min personliga favorit var nog ändå en skön familj där pappan draperat sig i en fräsch sydstatsflagga. Han hade en skönt stöddig utstrålning och jag skulle inte bli förvånad om han faktiskt träffat sin quinna på en korsbränning eller liknande festlighet. Med livet som insats kunde jag ändå inte låta bli att ta ett par snapshots. When in Våxtorp liksom.

Alla kom i alla fall hem nöjda och glada. Svärmor med en påse bigaråer, Stella med ett par örhängen, Tintin med en knallrosa luden handväska i form av en pudel, Josefine med ett SvampBob Fyrkant-mobilskal och jag med ett par äkta träskor i biege som jag köpte av en tant som såg ut att hysa Storbritanniens samlade kariesmängd i käften. Jag överdriver inte. När jag frågade vad trällorna kostade blottade hon ett garnityr som fick både Josefine och hennes mor, där de stod bakom mig, att synkroniserat slänga upp händerna för sina ansikten, som om de just bevittnat en riktigt nasty trafikolycka. Jag lovar. Det var det värsta jag har sett. Inte ens internet kan bjuda på motstycke. Frågan är hur det ens kan bli så illa. Tanten måste vara lite av ett under av brist på tandhygien. Om tandröta någonsin blir trendigt kommer hon fan att bli större än Lady Gaga.

Avrapportering

Så har första veckan gått.

Vid invägning låg jag på 89.7 kg
Idag visade vågen 89.1 kg

Inget drömresultat med tanke på att jag körde totalt sex träningspass. Men då ska vi räkna in de planerade (och oplanerade) avvikelserna som kom i bakvattnet av dels ett 55-årskalas och en barnfri helg med konsertbesök och dagenefterkoma. Avvikelser som innefattar: 2 st entrecote, bearinaise, tapas, en jumboportion smörgåstårta, två bitar tårta, en creme brulee, ett par nävar chips, en halv bytta Ben & Jerrys och en helvetes massa öl.

Så man får väl säga att jag får med beröm godkänt ändå. Så. Slutpratat om det.

onsdag, juni 05, 2013

Mike goes skinny

Precis som många andra drabbas jag varenda jävla år av något sorts sista desperat träningsryck inför semestern. Så ock i år. I måndags ställde jag mig, efter en intensiv periods hedniskt förtärande av allehanda kolhydratsberikad kost, malt-och-humle-baserad dryck och sjudagars fredagsmys, på vågen för att skåda förfallet. 89,7 tunga kilon exklusive muskler. Ingen munter syn direkt.

Jag har gjort detta många gånger förr. Ända sedan jag fyllde trettio ironiskt nog. Innan dess var jag närmast immun mot kalorier, men de senaste sju åren har jag fört en ständig kamp mot min kropp. Ett smutsigt gerillakrig som blossar upp och blir fullskaligt i samma veva som utetemperaturen börjar visar T-shirt-mode. Förra året signade jag t.ex. upp på Kickstarten, en slags offline-version av Fitnessfighten. Med gott resultat, men förknippat med en väldans massa slit och en "strictly-no-fun-månad". Det gör jag inte om kan jag säga. Den här gången kör jag två jävla hundveckor till att börja med (sedan eventuellt två till), där jag äter lite, tränar mycket och sedan ställer mig på vågen och skrattar rakt ut. Förhoppningsvis.

Jag har aldrig passerat 90-strecket och tänker fan inte göra det nu heller. Det är som att min kropp känner på sig att nu är du jävligt nära killen för jag kan gå från NOLL motivation till att bli närmast manisk och det senare brukar oftast inträffa när digitalsiffrorna brinner på 89+. Jag har hört alla argument från riktiga träningsmänniskor att det är kass att göra såhär. Man måste lägga om sin livsstil och kämpa på långsiktigt. Jag vet att det egentligen är det rätta så tack men behåll de råden. Vi befinner oss i en extrem krissituation här. Logiken får stå tillbaka. Något måste hända snabbt.

När det känns som mest hopplöst brukar jag tänk tillbaka några år i tiden på min gamle kollega El Guapo, som tyckte att han var lite väl trind och inledde en 14-dagars vansinnesdiet bestående av Nutrilett morgon middag kväll, toppat med svinhård träning. Han losade en massa kilon och lyckades sedan med det omöjliga – att inte gå upp mer än ett par kilo igen. Sådan övermänsklig disciplin har inte jag. Dessutom har jag definierat in mig själv i kategorin väldigt psykiskt svag när det kommer till motståndskraft inför livets alla lockelser. Känner jag suget är jag tokrökt. Därför skulle jag tro att jag kanske är världens mest okompatibla person med t.ex. crack. I mitt fall handlar det nu om att chocka kroppen och skrämma in suget såpass långt under någon sten, att det inte vågar komma ut på några veckor.

Jag vet att det är idioti men jag behöver ett litet försprång för att våga börja hoppas och lyckas bygga upp en motivation stor nog att orka fortsätta. Häng med på min viktresa. Invägning sker varje måndag.  

En go gäng #33

Folk som tänker innanför boxen.

Samtidigt i Rwanda...

Man måste älska västvärldens nyhetsvärdering ändå.

söndag, juni 02, 2013

Majornas cowboy. Nödläge röd.

I veckan som gick satt jag och Josefine och jobbade på ett café. Jag gillar det mycket. Särskilt när jag behöver koncentrera mig och slipper bli avbruten stup i kvarten. Så och denna gång. Ända till en riktigt störig jävel klampade in och tog plats.

Han var runt femtio år, vilket accentuerades extra mycket av hans eklektiska tolkning av begreppet "ungdomlig stil". Cowboyhatt med matchande grova boots, tajt kortärmad topp i funktionsmaterial och någon slags jeansbyxa med många fickor och fack, såna som man vanligen ser på killar som gillar base jumping, hang gliding och eventuellt lite friklättring. Som topping hade han grova silversmycken lite här och var och ett par hörlurar som läckte mer än en brusten damm. Det tog mig en sekund innan jag kände att jag hatade honom. Och ytterligare två innan det brusade i hela huvudet på mig.

För det första så pratade han med personalen som att han pratade på ultradistans med en riktigt skabbig mobiltäckning. Han bräkte högljutt med släpig söderdialekt (så som jag tänker mig att missbrukarna brukade snacka när det kanske med rätta brukade kallas för knivsöder) och hyllade deras mackor, men propsade på att de skulle modda mängden bröd så att pålägget istället får spela huvudrollen och blah blah blahhhh....

Sedan parkerade han röven i en liten fåtölj rakt framför vårt bord så att han verkligen dominerade synfältet med sig själv och sin märkliga aura. Han sket verkligen i alla sociala regler som finns. Satt och sörplade sitt kaffe högljutt och svinade i sig sin macka, samtidigt som han intensivkonsumerade musikvideos på sin iPad och stampade takten, diggade och klappade med händerna som om han befann sig mitt i ett jävligt epileptiskt skov. Jag satt bara och gapade, tittade menande på Josefine och började leta runt med blicken för att se om det var någon slags dolda-kameran-grej som höll på att utspela sig. Det vore det mest rimliga, men så var inte fallet. Det verkade nästan som att han sökte konfrontation, men i ärlighetens namn tyckte han nog bara att han var en sådan där genuint genomhärlig och charmig typ som kan göra lite som man vill. Det enda avbrottet han tog i sin koreografishow var när han ringde upp sin tatueringsstudio och alla i lokalen snart fick väldigt klart för sig att han ämnade tatuera in en outlinad "Playboy-hare" på halsen. Han körde ett resonemang om att han fått den briljanta idén och att han faktiskt inte hade sett någon annan som hade en likadan. Jag vet inte, men om jag skulle tippa vilt så är det kanske inte en jättegod ide att välja just det motivet om syftet är att vara unik. Jävla dåre. Man skulle lätt kunna skriva en c-uppsats i socialantropologi bara om resonemanget bakom det valet. Och med lite forskningsstöd hade man nog haft att göra livet ut ifall man skulle orka kartlägga hans obskyra existens. Han var en jävla pina i röva.

Lika plötsligt som blixten slår ner for han upp ur sin stol och började packa ihop sina grejer. Han lämnade väskan och deklarerade för personalen att han bara skulle hämta sin mountainbike och bad dem hålla lite koll. Sagt och gjort. Alldeles för snabbt var han tillbaka, plockade upp väskan och susade iväg mot horisonten som en ecstasyspeedad science fiction-variant av en Gary Coopers westernfigurer.

Tystnaden som infann sig i mitt huvud var orgasmisk.

torsdag, maj 30, 2013

Lunch i Mölndal

I rent studiesyfte (jaja, jag vet att alla säger så men det är faktiskt sant, det har med jobbet att göra, orkar inte förklara) gick jag med i Groupon och Let's deal. Men inte app-versionen utan mailversionen, vilket innebär att min inbox bokstavligt talat våldtas av mail med lockande erbjudanden om hårborttagning, tandblekning, ansiktslyftning, fettreducering, intimvaxning och förstoring av ditten och datten och pitten och patten. Nåja, inte pitten men det rimmade så bra så jag kunde inte låta bli. Även en och annan korsett med trosa har smugit sig. Bra rabatter (26-87%) med tydligt fokus på kropp och någon slags medialt anpassad syn på skönhet och hälsa, med nästan uteslutande kvinnlig målgrupp. Inget för mig. Men plötsligt händer det.

Igår damp det ner ett erbjudande som sticker ut ur mängden: "Lunch i Mölndal -52%". Wow!! Jag har alltså chansen att få luncha till en billig peng ute i ett industriområde i Mölndal. Klart man blir sugen. Aningen smal målgrupp som kan tänkas intressera sig för den dealen bara. Typ de som jobbar på Astra Zeneca och... nä det är nog bara de.

Hade det inte varit mer respektfullt av Groupon, gentemot sina kunder, att tipsa Mat i Kvadrat om att skicka ett DR till Astrapersonal. Eller bara sätta upp en lapp i Entrén. För jag kan fan garantera att det är större chans att jag (och många med mig) signar upp på att vaxa röven före jag sätter mig och åker till Mölndal för att äta en bambalunch.

Med en sådan här fantastisk fingertoppskänsla på sina erbjudanden lär det väl knappast dröja innan det dyker upp riktiga kalaserbjudanden som "Ett kok stryk -76%", "Repa i bilen -48%" eller "Köp 4 betala för 3 av säsongens Vinterkräksjuka".

onsdag, maj 29, 2013

Jag kunde ha blivit liggdusch-miljonär!

Jag har flera gånger under min blogghistoria lovsjungit det gudomliga konceptet liggdusch (ja precis – ligga ner och duscha) och fått visst gehör från er läsare. Dels är det en ypperlig metod för att hålla muterade bakfyllor i schack. Inget går nämligen upp mot att ligga på kallt underlag och låta svalt vatten strila ner över ens sargade lekamen. Men jag har också förutspått att den har haft stor potential som spa-trend. Dubbelrätt ska det visa sig.

Dock har jag inte gjort något åt saken och nu sitter jag här idag i drivor av självförakt och förbannar mig själv för att entreprenören inom mig var för lam för att smida medan jag duschade järnet. Jag inser att jag kunde ha blivit superingenjör och patentmiljonär på kuppen. Men istället är det det tyska duschföretaget Dornbracht som skrattar hela vägen till banken. Kvar får jag sitta med krum rygg och försöka försörja mig som reklamkreatör. Med all rätta.

Sci-fi, no more.

Jag misstänker starkt att snillena på Dornbracht troligen har läst min blogg (mhm... storhetsvansinnet skenar likt en hord vildhästar) och förstått briljansen, men till skillnad från mig tagit vara på potentialen och utvecklat det kanske vackraste som människor har lyckats åstadkomma utanför sängkammaren. En liggdusch. Så utomordentligt utsökt. Så delikat, påkostat och fantastiskt habegärtriggande att jag fanimej ramlar av stolen. Typiskt Tyskland att gå in och rådominera med sin ingengörskonst på detta vis.

Horizontal Shower är deras torra beskrivning av något så fuktigt och vibrerande begärligt som denna praktfulla skapelse. Och det får väl duga. Men sedan kommer vi till själva sexet:

"Systemet har sex WATER BAR-paneler inbäddade i ett stort duschfält över en liggyta och en eTOOL som central manöverdel". 

Wow, fan vad härligt det låter. WATER BAR-paneler och eTOOL. Liggduscharnas Fabergéägg. Jag måste, oss emellan, medge att jag är en riktig sucker för otydliga produktuttryck i versaler. Särskilt när det egentligen bara handlar om något så i grund och botten klasslöst och oraffinerat som att ligga ner och duscha. Alla kan göra det. Det enda som krävs är att man har en dusch och någon form av golv. Men för att lyfta in det i finrummen och ge det social status måste det kännas dyrt, och här tror jag bestämt att herr Dornbracht har gjort ett bra jobb...

"Precis som med VERTICAL SHOWER kan du med HORIZONTAL SHOWER välja mellan olika förprogrammerade strålmönster, där vattnets temperatur, intensitet och mängd varierar, och därför har antingen en balanserande (BALANCING), uppfriskande (ENERGIZING) eller avslappnande (DE-STRESSING) effekt".

Förprogrammerade strålmönster som i vetenskapens namn erbjuder ett ganska komplett effektregister. Alltså, jag har aldrig haft något problem med förstå vilken fantastisk glidmedelseffekt en god ekonomi kan ha på livet i stort. Men fy fan vad underbart det måste vara att vara rik. Dock inser så klart både ni och jag att deras liggdush faktiskt inte riktigt täcker in det allra viktigaste. Vilket jag tolkar som att en lucka öppnas för mig, att gå in och höja "deras" produkt (som de snott av mig) till skyarna. För att tala klarspråk så skulle jag kunna vara så storsint (om någon bossig typ på Dornbracht kan tänka sig att tacka mig med tjocka sedelbuntar) att jag kanske skulle kunna övertalas till att gå in som expert och hjälpa dem att skräddarsy ett strålmönster där vattnets temperatur, intensitet och mängd ger en UN-HANGOVERING effekt.

Hör ni det Dornbracht? Ge mig ett erbjudande jag inte kan motstå, så tar jag er in i världseliten i duschsammanhang. Ni vet var jag finns.  


tisdag, maj 28, 2013

Tre mil norr om Molkom

I efterdyningarna av årets megaloppis råkade jag lite orättvist nämna New age-flummare som att de vore ett dominerande inslag häromkring. Så var givetvis inte fallet. Jag vill ju absolut inte bidra till att smutsa ner Majornas rykte genom att förstärka Linnépackets nidbilder av min älskade stadsdel, som ett slags tillhåll där hippietyper huserar och går runt och stinker rökelse i sina färgglada nycirkuskläder och ofräscha frisyrer. Men nog för att det nuförtiden bara är en ytterst fridlyst liten minoritet som fortfarande tillber vattumannens tidsålder här i faggorna så är det likväl en mycket irriterande skara... Jag kan utan överdrift säga att jag har jävligt svårt för astrologiinspirerad nyandlighet med stenar hit och energier dit. Det är ett jävla gissel alltså. Därmed inte sagt att de inte har ett visst underhållningsvärde att erbjuda. Ibland ganska stort sådant till och med.

Därför måste jag bara tipsa alla som är lika sena på bollen som jag att se Three miles north of Molkom. Det är en gammal dokumentär (2007) som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Den handlar om ett ställe i Ängsbacka som är lokaliserat, precis som titeln antyder, tre mil norr om en liten värmländsk landsortshåla, dit människor i tusental årligen vallfärdar för att delta i en så kallad "No Mind Festival".



Människor kommer dit av olika anledningar vad jag förstår. För att finna sig själva, återvinna sitt självförtroende, flumma runt och testa mängder av skojigt knark. Och jag antar att ett av de outtalade skälen är för att få knulla som man gjorde på 60-talet. Vid ankomst delas deltagarna sektigt upp i små slumpmässigt sammansatta sharing groups där de enligt något slags schema samlas för att utvärdera föregående dags/kvälls/natts vansinnesaktiviteter (som innefattar olika sorts riter och övningar som spänner brett). Allt från vanligt standardflummeri som tantrasex, schamanism, strupsång, firewalking, trädkramning och sweatlodging. Till nästan obehagligt verkliga och ekivoka reenactments av Lars von Triers Idioterna. För att inte tala om mer extravaganta övningar där de metafysiska lagarna utmanas i någon slags transcendental självförsvars-mumbo-jumbo, som går ut på att deltagarna med hjälp av sin goda vilja och en stor portion tilltro, ska kunna uppbåda en försvarssköld av sin egen energi. Hello svampfylla.

Ja ni hör. Det finns en hel del att bli frustrerad över i den här dokumentären. Inte minst karaktärerna.

Vi får bland annat följa en jävligt olustig typ som kallar sig Siddhartha Silversol som gillar nyttiga smoothies och enligt egen utsago har haft det lite motigt med kvinnor (no shit). Han bär hela tiden på en mantel i filttyg, har en frikyrklig backslick, blond goatee och en klassisk psykopataura som får Jack Nicholsons rollkaraktär i The Shining att framstå gemytlig. I vanliga fall jobbar han som någon slags hamnmästare. Hans sämsta sidor blir väldigt tydliga när han utser Mervi, en hjärtskärande finsk tant med en sorgligt ödelagd självbild och extremt torr mun men som i övrigt är ganska likeable, till att bli gruppens hackkyckling. Det är givetvis bara Mervi som misslyckas med sitt osynliga kraftfält och blir brutalt nedsprungen av det jävla aset till övningsledare.



Vi träffar också Ljus som är en tvättäkta hippie och före detta getherde från Hawaii. Nick, en australiensisk rugbytränare som råkat hamna på festivalen av misstag, och som till en början erbjuder extra stort underhållningsvärde tack vare sin monumentala skepsis (som tyvärr avtar gradvis under filmens gång och istället blir lite av ett bevis på alltings hopplöshet). Och så har vi förstås Regina Lund som egentligen inte tillför mer än någon slags bonus-wierdness med sin blotta närvaro.

Som ni säkert förstår bjuder den här filmen på ganska mycket som man lyckligtvis är ganska förskonad ifrån i sin vardag. Var beredda på att uppleva hur ert innanmäte gång på gång vrids ur som en disktrasa när ni bevittnar all dårskap signerad människor som tror sig ha fattat något om livet och har kommit i kontakt med sitt inre på ett jävligt tålamodsprövande sätt. Ändå lämnar man faktiskt tv-soffan med ett lugnt jämnmod och utan en massa jobbig frustration som man vanligtvis laddas med när man bevittnar ett koncentrat av människors dumhet.

Se den om ni inte redan har gjort det.

måndag, maj 27, 2013

Megaloppis

Igår nådde den senaste tidens upploppstrend förorten Majorna i Göteborg. Men här brändes inga bilar och kastades inga stenar. Det var värre än så.

En dag om året (idag) tillåts folk som inte orkar åka till tippen, helt utan tillstånd släpa ut all dynga de har på vinden, rätt ut på gatorna. Ställa upp bord, breda ut filtar och ockupera valfri yta och bygga barrikader med med allsköns bråte de vill bli av med. Man ser kravallerna mobilisera tidigt på morgonen för en stor bohemiskt gemytlig krängfest, som i praktiken innebär att gammalt uttjänt junk bara byter hemadress i området (eller i bästa fall en annan stadsdel). Tills det är dags att släpas ut igen nästa år. Det är väl tredje eller fjärde året nu tror jag. Och det är ett helvete.

Egentligen gillar jag idén. I teorin känns det som ett svintrevligt initiativ. Nästan kontinentalt. Gatorna fylls av liv och människor möts och gör upp affärer, säljer, köpslår och byter. Man kan göra sig en hacka utan att behöva bry sig om skatteregler och annat tråk. Även när jag skådar det lite på håll så gillar jag att se hur Majornas gator fylls med en multimixad blandning av människor och stämningen verkar lustfylld. När man tänker på det så är det lite av en konstgjord ekonomi som hade kunnat effektiviseras avsevärt genom att bara lotta ut påsar med olika mycket växelpengar i, men som troligen lindrar ångesten lite hos de som brottas med sitt misslyckade konsumtionspatos. Bättre att köpa beggat än att köpa nytt. Vilken naturligtvis borde vara helt rimligt. Om det inte vore för att 99% av allt är skit som ingen egentligen vill ha. Än mindre behöver.

Det är när man gör misstaget att ge sig in i leken som man inser hur jävligt det är. Fullt av folk och även för mig med halvinvalidiserat luktsinne (tack pollen) är det en fritt-fall-resa genom helvetets nio nivåer. Vi pratar om höghaltiga utsläpp av new age-rökelse blandat med grillos, blandat med den kvalmiga doften av varma kroppar som i massa bildar en slags grupplukt, blandat med hardcore gubbsvett, blandat med hembakt fikabröd, blandat med fislukt och... ja ni hajar. Allt av allt. Det är en märklig känsla att stå öga mot öga med fyrbarnsmamman som man ofta ser sönderstressad på ica, men som nu plötsligt står iklädd en skön sarong och avslappnat serieröker örtcigg samtidigt som hon säljer gamla urtvättade barnkläder. Man ser den märklige mannen med stirrig blick och jympabrallor, som en gång var med i ett hyperobskyrt dejtingprogram på nån fulkanal, där föremålet för all suktan var Linda Rosing och som man numera vanligtvis brukar se när han går längs gatan hetsigt pratande i sin mobiltelefon, men som nu står och bläddrar bland gamla action-dvd:er. Och man ser alla sina grannar, barnens dagiskompisar med tillhörande päron och alla man inte visste fanns och alla står med uppackade vindskartonger eller gräver i någon annans dito, och man vet inte om man förväntas stanna och köpa, eller bara prata, eller i alla fall morsa lite löst och ledigt. Vi pratar om the mother of all loppisar, med tusentals bord över hela stadsdelen och en ytterst trögflytande folkmassa som är där för att göra sig ett fynd. Vilket jag skulle säga är helt jävla omöjligt.

Grejen är att det säkerligen finns en del skitbra grejer som jag verkligen skulle kunna tänka mig att köpa. Men det är helt omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Vad som än läggs upp på borden fullkomligt drunknar bland 500 Stieg Larsson-pocketar, krukor, klädhögar som bara hällts ut ur plastsäckar, grosslager med noppriga gosedjur, uråldriga tv-spelskonsoler, pc-tangentbord och mobiltelefoner som till och med skulle få de mest nödställda tiggarna i Bangladesh att skratta gott. Jag såg en man, som jag helt utan försök att ironisera, misstänkte för att ha gjort en tidsresa tillbaka till en Försäkringskassekontor år 1991, där han hade smällt in en ruta och urskiljningslöst roffat åt sig allt som inte satt fast, fyllt en säck större än tomtens, rest tillbaka och sedan vräkt upp sitt byte i en salig blandning på en kingsize fleecepläd här i Majorna. För att inte tala om gamla dödsbon med kopparkittlar, kastruller och porslinsfigurer i så många tappningar att jag på riktigt börjar undra om det här problematiserandet av det så kallade mobilberget inte är ett ganska sekundärt problem ändå. Man blir fan mörkrädd.

Om det skulle ligga den minsta lilla sanning i Feng shu-flummet så råder det ett tillstånd av totalt kaos här i mitt bostadsområde, med en i galopp annalkande energikollaps alldeles runt hörnet.

Så i år gjorde vi det enda rätta och flydde fältet. Vi tog våra hojjar och trampade på som cykeltjuvar i motsatt riktning. Flykten slutade i Botaniska trädgården där vi strosade runt till KonTiki öppnade. Då käkade vi och svalkade os med en Dugges innan vi vågade bege oss tillbaka. På vägen mötte vi en människa som hade fyndat sig en studsmatta. En annan kom gående med en stor verktygslåda i plåt och en bananlåda fyllt med keramikburkar. Jag rös. Lagom till vår hemkomst hade folk börjat packa ihop så vi ledde cyklarna ungefär två kvarter, rakt igenom själva epicentrum. Det räckte för att ge mig alla de synintryck jag redovisade ovan.

Loppisar är säkert trevligt och bra. Men inte för mig.

fredag, maj 24, 2013

Farmaren inom mig

Var hemma hos mina föräldrar härom dagen. Farsan fyllde år och för att inte fylla deras hem med fler prylar var jag på blomsterlandet och inhandlade en japansk Rhododendron + jord att pynta deras trädgård med. Jag kan inte påstå att jag har känt mig mer utanför mitt element än när jag strök omkring där med simmig blick på trädgårdsavdelningen och letade efter... någonting.

Om min beslutsångest brukar kunna anta abnorma proportioner inför livets små beslut i vanliga fall, så blev detta någonstans beslutsångestens Eldorado. Jag kände hur jag långsamt fylldes av en känslomix av otillräcklighet och total förvirring. Jag fick snabbt hugga tag i och krampaktigt klamra mig fast vid en person (livboj) ur personalen. Ganska snabbt landade valet och jag klev ut genom skjutdörrarna med en säck jord under ena armen, en buske under den andra och helt annan känsla i kroppen. Det är lustigt hur det kan vända. Plötsligt kände jag farmaren i mig nästan darrade av förväntan. Jag visste att jag om bara några timmar skulle få lufta min reklambyråkropps väldigt ofysiska vingar i något så rått och fysiskt som odling.

Det var en fantastisk känsla att ta en spade och gräva ett stort jävla hål i en gräsmatta, tjoffa ner en växt med rötter och allt, med bara händerna riva upp en säck med för Rhododendronbuskar specialdesignad jord och fylla igen hålet. Jag gillade den taktila känslan av jord på händerna. Dessutom blev det asbra. I alla fall såg det asbra ut då. Jag hoppas bara att busken överlever för det kommer troligen generera en hybris till mitt medvetande. The Farmer liksom. Att ha kunskapen och kompetensen att få växtlighet att frodas. Stort.

Jag tror att jag måste skaffa mig en ordentlig kolonilott.

Om någon läsare sitter med insiderkontakter eller i alla fall tips som kan hjälpa mig att få en en liten lott i Sjöbergens koloniområde lovar jag att återgälda den tjänsten med myrra, rökelse och evig tacksamhet. Eller om det finns något annat mysigt tillhåll där jag kan få utlopp för min nyvunna iver.

onsdag, maj 22, 2013

Hammargalningen

Hade på tv3 i bakgrunden när jag åt frukost i morse. Plötsligt var det reklam för veckans Efterlyst (ikväll) och ur bruset hör jag Hasse Aros välbekanta stämma säga: "Hjälp oss att ta fast Hammargalningen". Wow! En tvättäkta hammargalning. En galning med en hammare alltså. Det är något nästan Marvelskt över det. Det finns kanske hopp om det här landet trots allt. I brist på en vettig seriemördarkultur får en hammargalning duga.

Efterlyst måste klassas som en institution ändå. Det når nästan perversa nivåer av popularitet hos vita människor födda före 1950 skulle jag tro. Favvo-favvo. Jag antar att det är för att det är så gött att sitta och trycka i sitt stereotypa lilla villaområde och förfasas över all ondska som lurar därute. Kasta in en vedklabbe till och ojja sig över hur ur led tiden är. Kittlande liksom.

Men vad är det för risig sidekick Hasse Aro har gått och skaffat sig nu på äldre dar. Thomas Bodström... Hallåe? Kunde de inte lyft på en sten till i alla fall. Jag minns storhetstiden (innan Leif GW satt där och flåsade i sin gröna väst) när Brynolf Wendt vecka efter vecka satt och knorrade lite smånasalt på sitt akademiskt knastertorra och självgoda manér. Jag älskade att hata den jäveln. Han hade lite karaktär. Dessutom kan jag inte låta bli att bli alldeles förtjust den lilla guldnuggeten jag hittade på wikipedia som redovisar att Brynolf kom på plats 83 när Expressen utsåg landets 100 mest populära svenskar 1997. Av de som var populärast var han alltså nästan mest opopulär. Frågan är vad Brynolf själv ansåg om saken i fråga? Bra eller dåligt? Antingen så rasade han om det när han fått lite sprit i kroppen, eller så använde han det för att få knulla. Det finns bara de två alternativen.

tisdag, maj 21, 2013

Back to basic

Jag har på en vecka fått min levnadsstandard brutalt försämrad. Min förbannade iPhone har inte funkat ihop med wifi, messenger etc på sistone, så jag har blivit tvungen att lämna in den. Samtidigt som jag är djupt tacksam för att jag fått låna en gammal minitelefon, en Experia-nånting, av Josefines syster (tack Anna), för att kunna upprätthålla någon slags hygienfaktor i tillgänglighet, så känns det riktigt jävla värdelöst att plötsligt vara förvägrad en vettig mobil uppkoppling. Så som den fria världen känner den idag. Att dessutom vara förpassad till den gamle T9-funktionen är ett ok som är tungt att bära. Messade folk verkligen såhär på stenåldern? Det är ju helt jävla sjukt. Det tar mig typ 20 minuter i snitt att svara på ett helt vanligt standard-sms.

Jag har snabbt lärt mig hur ensamt och kallt det blir när man förpassas från sociala medias varma fluffiga innanförskap till det hårda karga offlineklimatet. Det är inte värdigt. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det lite vanlig hederlig värdighet. Inga poddar, ingen instagram, inga mail, ingen buzzfeed. Fy fan vad kasst det är. Stigmatiserande rent av. Jag drar mig för att plocka fram mobilen och svara, skyler mig om jag måste och känner mig nästan utttittad.

Kanske lär jag mig något av det i slutändan. Kanske blir jag en bättre människa. Kanske inte.

lördag, maj 18, 2013

Mat och musik

Så har man lagt ännu ett Göteborgsvarv bakom sig. Det gick skitbra. Satt på första parkett på Enoteca Maglias uteservering och avnjöt lidandet med två kalla Gambrinus. Såg kämpigt ut även för de tidiga startgrupperna. Tror det var ett bra år att avstå.

Appropå Enoteca Maglia. Ledsen att säga det men vilket visset ställe. Inför sin premiär marknadsförde de sig som gourmet för folk i jeans. Så jävla fjantigt. Dessutom lyser den där gourmetkänslan med rätt så stor frånvaro om man säger så. Vi har ätit där ett kanske fyra gånger nu och mig veterligen finns det inte ett lika överprisat ställe i hela stan – i förhållande till vad man får för slantarna. På hemsidan säger de att maten lagas med passion och om det är sant så är passion något mer subjektivt än jag kunnat ana. Kanske är den den nordfinska folksjälens passionerade energi de använder när de rör i grytorna för sist smakade lunch-pastan för 170 kronor bambamat. Sådär ok. Idag smakade charktallriken hushållsmedwurst och ica-basic-mozarella. Dessutom är servicen med några undantag (två grymt trevliga servitriser) helt sjukt enerverande. Snudd på otrevlig. Om tanken är att gästerna ska känna sig i vägen, obekväma och osedda så gör de däremot ett råbra jobb. Fy fan vad nonchalanta vissa av dem känns. Jag brukar ha tålamod men nu får det räcka. Jag kommer inte besöka dem igen.

När vi ändå är inne på det här med neggiga recensioner så läste jag just Josefines sakliga sågning av nåt psykadelika-pop-new-age-flum-band i Gaffa. Den var rätt krass. På det sköna sättet. Jag sa till henne att hon nog inte står så högt i kurs hos dem nu och högst troligt smädas med grova tillmälen. Hon svarade glatt att det är en härlig känsla att bli hatad av hippies. Och det kan jag nästan skriva under på utan att ha den minsta aning. Vem är hippie nu för tiden egentligen? Mina tankar förs bara till barfota nycirkus-människor. Usch.

Annars så blir det eurovision för hela slanten. Med en dotter på åtta och ett halvt år har man inte mycket till val. Det är inte ens ett skämt. Det är dödligt allvar. Att beröva henne det skulle troligen innebära ett trauma som blir dyrt att reparera i framtiden. Så det är bara att gilla läget luta sig tillbaka och avnjuta albanerna, moldaverna, macedonierna och allt annat bös. För att väga upp lidandet lagar vi Crambys fullkomligt gudomliga Carnitas som vi ska toppa med picko de gallo, mangosalsa och guacamole.

söndag, maj 12, 2013

Kalle Kameltå

Det sista lilla motståndet som knuffade mig över till beslutet att ställa Göteborgsvarvet i år var införskaffandet av ett par flång nya löpartajts. Jag gick till Stadium, roffade åt mig ett par tajts i storlek L, betalade och åkte hem. Inte konstigare än så. Det är sällan det när man köper tajts (åh gud jag tror knappt att jag just skrev detta).

I alla fall, samma kväll när det var dags att inviga dem och jag krängde på mig dem så kände jag att allt inte var som det skulle. Tajtsen kändes obehagligt låga i midjan och kalsongerna korvade sig hela tiden, men efter mycket knixande satt de ändå på plats.

Väl ute hann jag inte komma många meter ner för gatan förrän den låga midjan åter igen gjorde sig påmind. Jag kände hur den kalla vårluften fläktade min stjärtskåra. Det var som att min kropps taskiga aerodynamik ledde all kalluft till just det området. Inte optimalt. Jag rörde mig i gubbfart längs Allmänna vägen medan jag slet och töjde i brallorna för att de skulle få rätt fit. Jag drog så hårt att de blev för korta i benen istället. Men de satt åtminstone högre upp och efter ett par hundra meter var det nästan som att de vulkaniserade sig med min kropp och blev bekväma. Eller nåväl, bekvämare. Anledningen skulle jag bli varse först när jag sprungit runt fem kilometer.

Jag kände att benen började kännas som vedträn så jag stannade ett slag, tittade ner, och gjorde med ens en hårresande upptäckt. Dels så hade mitt töjande gjort dem cirka 50% mer transparenta i skrevområdet så att man med tydlighet kunde urskilja kalsongernas mönster och färg. Bara att tacka min smala lycka att jag inte sprang kommando undertill. Då hade polisen troligen plockat in mig. Men värst var att mina stackars pungkulor låg separerade på varsin sida om skrevsömmen bildade en tydlig MCT (Male Camel Toe). Väldigt väldigt tydlig. Den var såpass markant att även en kraftigt synskadad person med lätthet skulle kunnat urskilja den. I mörker. Men nu var det ljust och jag hade sprungit runt med separerade kulor över hela Majorna. Jag hade inte ens märkt det. Av ren reflex började jag gräva runt och sortera om lite, i ett desperat försök att neutralisera kameltån till en vanlig bula, men då var jag där igen med den ultralåga midjan och tvärdraget i den blottade skåran. Typ såhär:


Det var lite moment 22 över det hela och egentligen så var det väl lite skitsamma, men eftersom jag redan var väldigt ambivalent inför den stundande halvmaran och upplevde att allt talade emot mig. Då krävs det inte mer än en kameltå för att säga nej tack. Så jag linkade hem med en väldigt dålig känsla i kroppen.

Så jävla irriterande. Jag kände mig skitförbannad på de där satans tajtsen och svor över dem en lång stund efter hemkomst. Det pulserade mellan mina tinningar. Inte nog med att jag hade lufsat runt med ett riktigt ovärdigt tjockisflås som var tionde löpsteg övergick i ett slags stönande läte (av smärta och trötthet). Jag hade därtill exponerat självaste scrotum som om vore det NK:s julskyltning redan i maj. Jag tittade lite närmare på lappen i tajtsen och där fann jag svaret. Jag hade köpt ett par tajts av dammodell. Osäker på vad skillnaden är mer än att dam-large inte är lika large som vanlig large. Inte alls faktiskt.

Så fem hundra spänn åt helvete och en något stukad självbild senare kom beslutet nästan av sig själv. Inget lopp för mig i år.

torsdag, maj 09, 2013

Ett inställt lopp är också ett lopp

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg. Nästa lördag för att vara specifik. Men jag kommer inte springa. Träningen har inte gått som jag har tänkt mig. Inte alls faktiskt. Det känns som att jag inte gör några framsteg. Jag har svårt att sänka mitt tempo till under 6 min/km när jag springer mer än en halvmil. Förra året landade jag ju på 2.17 och jag tror inte att det skulle gå så mycket bättre i år. Jag vet liksom redan hur det känns att springa på den tiden så om jag inte tror (vilket jag inte gör) att jag kommer klämma det på två timmar blankt är det lika bra att skita i det. Därför har jag bestämt mig för att delta i loppet från en uteservering istället. Och börja sikta på nästa år (igen).

Så för den som är intresserad att springa loppet finns en rykande färsk startplats att hämta här. Tjej eller kille spelar ingen roll, men ni kommer att springa i mitt namn för det går inte att ändra namnet tyvärr.

Maila mig om intresse finnes.

onsdag, maj 08, 2013

Charles Ramsey – hjälte och mediageni

Kollade på en intervju med Charles Ramsey, hjälten i Cleveland-dramat med de kidnappade tjejerna. En sådan skön lirare. Underbar karaktär. Jag skulle vilja ge honom någon sorts utmärkelse. Årets personlighet typ.

I alla fall. När jag satt och tittade på ett klipp på expressen igår, där Charles berättar om hur det gick till när han räddade första tjejen, kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur oblygt och med vilken naturlig fallenhet han jobbar med produktplacering. Det är knappt man tror att det kan vara en slump. Men även om Micky D inte har signat honom ännu så borde de verkligen smida medan järnet är varmt. Bättre spokesperson får de aldrig. Ställ honom mot Stefan Holm som de hade för några år sedan. Vilken jävla skämt. Charles Ramsey är ett ultrageni i jämförelse. Det är precis såna killar gloala varumärken borde jobba med.

Snacka om momentum också. Just när världens alla nyhetskameror är riktade mot hans ansikte och miljarder människor sitter klistrade och konsumerar varenda ord han säger, med glupsk aptit därtill, då utnyttjar han tillfället och skapar världens kraftfullaste mediakanal för att föra fram sitt budskap.

Så jag och min kollega Kalle satte ihop en liten spot för att ytterligare förtydliga och illustrera briljansen.

 

Vad tycks? Funderar på att pitcha in detta till mina vänner på McDonalds. Jag har ju en rätt bra ingång där efter McFlurry-gate, om man säger...