Förfallet (signerat sexrehabilitering)

Sist skrev jag om meningslösheten. Idag tänkte jag ta förfallet.

I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.

Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.

Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.

Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.

Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.

Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.

Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.

Meningslösheten

Sitter slentrianzappar medan jag matar Tintin. Stannar till på Förkväll i fyran. Idag har de de mest fantastiska inslag. Vi får lära oss hur man bäddar en säng extra lyxigt, höra Agneta Sjödin och Let's Dance-Tobias berätta om sin fina vänskap (det är nästan parodiskt bara det faktum att en tv-redaktion faktiskt suttit och uppskattat att det nog finns en atom av allmänintresse i det), hur man inreder trendigt och personligt med bokstäver och så har de bjudit in "baristan" Emma Andersson att visa upp lite sköna skills i företeelsen "Latte Art" (i Italien tar det typ 40 år att bli en duktig barista, i Sverige räcker det att jobba en vecka på Espresso House ). Och självklart får vi vara med när glammhaggan Lulu jävla Carter rumsterar om och inreder nån stackares lya med sin signummärkta "tacky shit style"

Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.

Soundtrack of my life

Jag har tänkt på det här med åldersnojan. Jag tror att jag tar och skiter i den. Från och med nu ska jag välkomna ålderdomen.

Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!



Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.

Så jävla bra.

Hej, jag heter Mikael och jag är 33 år.

Så var det gjort. Till slut fick jag tummen ur och uppdaterade (det som några läsare så intensivt påpekat vid upprepade tillfällen) min ålder. Japp, 33 sura år ska det såklart vara. Jag har sett det som en bi-sak. Något oviktigt. Och i viss mån (läs: främst) ångestladdat. Jag hatar att bli äldre. det känns som livet försvinner lite fortare år för år.

Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.

Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.

Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.

Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.

Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.

Vill ni skratta?

Fick precis en lite jo-tjoob-film skickad till mig från min kollega RW. Han vet exakt vad som knäcker mig, på det bra sättet, även dåliga dagar.

Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.

Att hitta en låda med guld!

Jag har under några dagar haft en hemlighet som jag inte hade för avsikt att berätta om. Eftersom jag skäms. Det är så att jag har kohandlat med djävulen. Nej, det är faktiskt ingen överdrift den här gången. På riktigt jag har slutit förbund med satan och hans hejdukar. Jag har börjat prenumerera på Tv4 anytime. Men bara för en månad. Och för att jag var tvungen.

Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.

Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.



Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.

På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.

Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.

Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.

Fan, vad danskarna kan ibland.


Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.

Urladdad

Åt en lugn och skön frukost hemma idag. Det var mysigt. En bra kickstart på dagen kan man säga. Sedan var det dags att åka till jobbet. Via dagis. Gott så.

Så fort vi stiger på vagnen slår en stankvägg oss brutalt i ansiktet. Juniorette ojar sig högljutt och undrar vad det är som luktar. Jag svarar torrt att jag inte vet. Det gör jag inte heller. Men utan närmare analys känner jag att det är en ovanligt frän kroppsgenererad vinägerodör. En vild gissning är att det var slutresultatet av kombon kraftigt tablettmissbruk och rejäl vätskebrist. You gotta love that shit.

Jag kände hur energin sakta började lämna min kropp. Juniroette nöjde sig såklart inte med mitt svar utan fortsatte att prata om den obehagliga stanken: "Vad kan det vara som luktar pappa. Pappa!! Var kommer lukten ifrån tror du? Känner du hur det luktar pappa?"

Jag trodde mig med ganska stor säkerhet kunna lokalisera den exakta källan. The mother load, så att säga. Utan att verka allt för fördomsfull så hade jag utsett en kandidat med raggarfodrad jeansjacka och extremt otvättad tv-predikantfrisyr. Som lök på laxen hade han en vidrig och ihållande hosta som han bjöd oss andra på utan att snåla. Min hjärna började sakta försätta sig i ett slags vänteläge. En mycket användbar självförsvarsmekanism som tagit mig åratal av intensivt kollektivtrafiksåkande att utveckla.

Då får Juniorette syn på Skylten till Smådjurskliniken, silhuetterna av en katt och en hund, och frågar vad det är för ställe. Jag svarar pedagogiskt att det är där Rysslands doktor jobbar. Juniorette är tyst i två hundradelar och sedan utbrister hon för full hals: "Var det där... (här inser jag exakt vad hon täker fråga så jag svarar ja ja jaaaaa, panikartat, men det hjälper inte. skadan är redan skedd)" VAR DET DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG?! Alla tittar. Det börjar brinna inne i mitt huvud. Sedan sjönk jag ihop och svarade kort att ja, det var där vi tog hans pung (kastrerade vår katt). När jag hade lämnat av henne och väl var påväg till jobbet kände jag mig så urladdad på mental energi att jag seriöst funderade på att hoppa av och gå hem och nana istället. Men det gjorde jag inte. Hård som jag är.

När jag kom hem från jobbet idag berättade J att hon varit med om exakt samma sköna upplevelse på vägen hem efter att hon hämtat Juniorette från dagis. Jag misstänker att vi öppnat pandoras pinsamhetslåda. Nu kommer Junirette att fråga om det var där vi tog Rysslands pung. Varenda gång vi passerar, vilket är varenda dag när hon ska till dagis.

Kaffemaskinernas Paulo Coelho

Kaffemaskinen på jobbet har en liten digital display. I den rullar det en text ständigt på repeat: Harmony is your best choice.

Känns som den försöker säga mig något. Diffust filosofiskt och lagom spetsfundigt sådär. Vad är det för skitkonstig grej att säga om man är kaffemaskin? Och hur i helvete är det tänkt att jag ska jag ta den frågan vidare? Det är just den typen av Coelhoiansk visdom jag försöker undvika i mitt liv. Ska kaffemaskinen börja jiddra nu också. Harmony is your best choice. Jotack.

Hade varit mycket trevligare om den sa något av följande: "Tjena, vad väntar du på din lilla kaffeslav?", "Seså, tryck på knappen och ta lite kaffe din jävla sopa!" eller "You'll be back!"

Nu är jag officiellt tvåbarnsfar!

Idag var jag, J och lilla T på familjerätten för att skriva på faderskapsblanketter. Gött. En ganska skum ritual som alla ogifta pappor måste gå igenom för att bli officiellt erkänd som fader och för att få samma vårdnadsrätt som modern. Man kommer in på ett litet torftigt kontor (DDR-style) där en handläggare lägger fram lite blanketter. Man går igenom dem och bedyrar man att man varit tillsammans (gjort ”det”) under den aktuella tillverkningsperioden (bakdaterat och baserat på barnets vikt och födelsedatum). Sedan kallas två andra handläggare in i rummet för att titta på när du skriver på. Jag blir otroligt stissig i myndighetsmiljöer. Känner obehag. J pratade med mig hela tiden men jag hörde ingenting.

Det är en mycket bisarr rutin som man helt slipper när man är gift. Samhället har helt enkelt ingen tilltro till människor som lever i synd. Ett ganska gammalmodigt förhållningssätt kan man tycka.

Kalsongterror

Min kära J har på min bekostnad roat sig ett antal gånger gällande mina kalsonger. Jag har tigit still och tänkt "äh, låt flicksnärtan ha lite kul". Det är hon värd. Men det är inte en, två, tre utan minimum fyra gånger hon drivit grovgäck av mig, bara för att jag en gång råkade flika in en ödmjuk och i sammanhanget ytterst relevant rekommendation kring kalsongskötsel. Okunniga hånskratt har haglat och överdrifterna har inte funnit motstycke. Så nu har det jävlar i min lilla låda blivit dags att ta bladet från munnen och vräka upp sanningen på bordet, hårt och brutalt, som en slaktad gris. Ge en lite mer nyanserad bild än den där effektsökerskan lyckats förmedla.

Så här ligger landet:

Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.

J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.

Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.

Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?

Ring P1

Jag har ett hett tips till människor som har svårt att somna. Själv har jag inte svårt att somna men jag kan tänka mig att mitt tips fungerar alldeles sublimt överbra. Jag somnar i alla fall in sjukt tungt och skönt.

Man lägger sig till rätta, pluggar in sina hörlurar och rattar in en pod-version av Ring P1. Sedan avnjuter man denna extremt praktfulla radiounderhållning; bestående av rasisters, sexisters och allsköns underutvecklade medborgares tankar och tyckande, som vore det ett dyrt vin. Jag lovar er, en tydligare bouquet av eteridioti lär man inte hitta före en flygande grisfarm. Det existerar helt enkelt inte.

Jag bör passa på att utfärda en liten varning. Det krävs lite övning för att man inte ska skada sig. Man kan inte börja med att lyssna på ett helt program rakt av. Då sitter stroken som en tajt badbyxa innan man vet ordet av. I början blev jag så förbannad (varje gång) att jag var tvungen att gå upp och skuggboxas en stund, eller bita djupt i kudden och vråla till allt det dåliga var borta. Ring P1 kräver tillvänjning. Man måste anpasssa sig stegvis för att inte gå bort. Men när man väl blivit resistent är det en sann njutning. Då har det en motsatt effekt. Ungefär som affe på en hyperunge.

Varje dag förbluffas jag över hur vansinnigt dumma i huvudet en stor del av landets befolkning är. Lika förtjust jag blir över att höra en gammal dassig nydemokrat som John Bouvin ringa in, topp tunnor rasande, för att lägga fram sin sofistikerade tes om varför det är skevt att homosexuella numera tillåts viga sig i svenska kyrkan. Lika mörkrädd blir jag av det faktum att samma personer, inte bara har rösträtt, utan i vissa fall lyckats snirkla till sig en plats i riksdagen. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller skrikgråta.

Det är smått fantastiskt att lagom till läggdags få serverat ett smörgåsbord av debila resonemang rakt in i hjärnan. Är det inte "de homosexuella" så är det "de där muslimerna". Är det inte "den där jämra jämställdheten" så är det "de förbannade bidragstagarna". Ofta tvingas man höra en rågnällig jävel göra en utläggning om sina privata föräkringskassa- och/eller pensionsproblematik. Nu har det såklart varit ett jävla liv om snön i så många olika tappningar att jag tappat minnet. Den avlöste en annan riktigt långkörare, vargjakten, som lyckades uppröra och engagera människor så att det saknar motstycke. Eller varför inte lite uppfriskande synvinklar på "det här med dödsstraff" då och då? Det jag gillar allra mest är spänningen. Man balanserar som på en sytråd i blåsväder över ett hav av raseri. Det krävs rejäla skills för att bibehålla sin självkontroll och inte elda upp sig så att man spontanringer in en hatkommentar till programmets telefonsvarare. Och med det blir en av dem.

Men så ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som när en äldre tant med sprucken stämma ville lätta sitt tyngda hjärta om det mycket upprörande ämnet "panten". Hon inledde exakt som alla andra: "Ja det är det här med [ämnet]". Hon talade som att det var nationellt krisläge, att panten inte uppdaterats sedan den infördes. Kan ni tänka er. Man får fortfarande bara femtio öre för en burk. Femtio öre. Det är skandal. Tänk på alla de som går och knogar med att leta burkar. Det blir ingen vidare förtjänst. Det är en reallönesänkning på flera tusen procent. Och så tog samtalet den sköna "ta-från-de-rika-och-ge-till-de-fattiga-vändningen". De som är rika nog att köpa läskeblask och öl allt har råd att betala en höjd pantavgift. Hennes röstläge blev allt mer desperat. Hon nästan grät när hon presenterade sitt förslag att man borde höja panten på burkar till två spänn. Fan. Det var episk radiohistoria vill jag lova.

Många gånger har jag konstaterat nöjt för J att jag skulle bli en jävla bra programledare för det programmet. Det tror hon också. Hon säger att jag till och med skulle lyckas dölja mitt förakt sämre än Thomas Tengby. Som han hatar vissa av de som ringer in. Det är en fest för hörselgångarna ibland när han kapar ett sånt där riktigt mossigt svin. Då får jag en sådan lust att skicka ett expressbud till radiohuset – med en stor jävla high five.

Nu är det dags för fredags-myyys!

En gammal insikt

Efter ett smärre gatlopp i helveteshålet Nordstan tränger jag mig av ren vilja på vagn 9 hem. Det stinker urin. Igen. Misären upprepar sig varje dag. En fet gubbjävel hepatithostar mig rakt i ansiktet. Ber inte ens om ursäkt. Jag känner mig matt. Blir så trött av sån här skit. Fan vad jag hatar människor ibland.

Men nu är det i alla fall helg.

Lyxvikt eller vanligt tråkigt?

Var i Stockholm tidigare i veckan. På hotellet upptäckte jag en sak som jag så många gånger förut undrat över. Vad är egentligen grejen med att städerskan ska hålla på och vika änden på toapappret till en liten pil hela tiden? Jag kan verkligen inte fatta poängen med det. På vilket sätt gynnar det mig som gäst?



Om det är för att ge mig en upplevd känsla av extra lyx och service hade jag föredragit om de bjöd på lite charterchoklad eller ett äpple på kudden. Eller bjuckade på mineralvatten eller kanske en singelportion med tandkräm, som jag precis alltid lyckas glömma att packa ner. Men vika toapappret, vilket sjukt onödigt moment. Igår när jag var och åt frukost och kom tillbaka till rummet hade städerskan hunnit vara där och vika igen. Tänk så mycket tid de hade kunnat spara på att skippa toapappersmomentet. Säg att ett hotell har hundra rum. Vilken asskön långlunch städgänget hade kunnat unna sig då t.ex.

Jag tror att något snille klurat och kommit fram till att vikt toapapper signalerar att man är inne och trampar på orörd mark. Att ingen förut placerat sin svettiga affärsresenärsröv på den där sitsen och att du är med om något historiskt. Känslan ska vara att ”du är den förste som bajsar på denna plats”.

Men nä, den lätte går inte.

Kollektivtrafikshämnaren

Idag meddelade Västtrafik (de jävla asen) att resegarantin börjat gälla igen från klockan 13 idag. Lägligt, med tanke på att jag fick vänta runt 40 minuter på vagnen i morse och sedan snigelåka in på ungefär lika lång tid till. En resa som brukar ta runt tolv till femton minuter tog närmare en och en halv timma. Sånt tar ihjäl mina hjärnceller bra mycket raskare än kontaktlim i en boffapåse.

Det är fint det där. Att Västtrafik har en resegaranti som de kan göra precis som de vill med. För plötsligt kommer det snö och pajar hela deras bissniss. Inget funkar. Då är det bara att dra in den. Precis vid ett sånt tillfälle då det de kallar "resegaranti" verkligen behövs, ja då slutar den att gälla, med hänvisning till Force Majeure (omständigheter utanför deras kontroll). Lustigt med tanke på att vi är mitt i vintern och såpass högt beläget på norra halvklotet, rimligtvis borde ha snö varje år vid det här laget. Snö i februari borde fan inte klassas som en omständighet utanför deras kontroll. Isåfall kan de lika gärna häva resegarantin en regnig dag, en solig dag eller en dag med vanligt jävla grådassigt Göteborgsklimat. För väderleken är alltid utanför deras kontroll om man ska hårddra det.

Varenda år kommer det snö och varenda gång pajar deras konservburkar på räls ihop. Den här gången har snön legat ovanligt länge men ändå. Varje år får man också läsa att de ska se över sin beredskap. Ett lagom provocerande minne när man står och fryser näsan av sig i någon jävla väntkur och bara trängtar efter att få steppa in på Västtrafiks huvudkontor lagom till morgonfikat och börja gå loss. I morse kunde jag riktigt se framför mig hur jag skulle push-kicka in dörren med mina kylslagna Blundstones, så att hela rövgänget satte sitt neskaffe i vrångstrupen. Sedan skulle jag rycka fram en Hilti bultpistol med vänster hand och snabbt som satan häfta upp ledningsgruppen på väggen, i deras Dressmankläder, för att i samma rörelse forcera in kalvkorvsmörgåsen i presstalesmannens sura pajhål med en välriktad högerbackhand. Till sist skulle jag låta big boss provåka liggandes bakom trean mellan vagnhallarna med mig själv som förare och...

Sedan kom vagnjäveln.

Spontant får jag en brinnande lust att börja sätta i system att vänta i exakt 19 minuter (resegarantin börjar gälla om man blir 20 minuter försenad), sedan ringa en Hummertaxi och åka raka vägen till huvudkontoret och lämna över kvittot personligen. En skön och avstressande ritual. Jag skulle nog fan skaffa en superhjältedräkt till ändamålet. Jag skulle bli "Kollektivtrafikhämnaren - en rättvis man i en rutten värld".

Det snöar ute

Har ni sett. Det har kommit lite mer snö inatt. Vi ska strax in till stada och tänker nyttja Västtrafiks fantastiska faciliteter till ändamålet. Det ska bli nice. Kommer troligen att gå helt smärtfritt. De har dragit in sin resegaranti dagen till ära. Det gillar jag. Vardagsedege för en barnfamilj i Majorna.

Återkommer senare...

Nygymmad

Körde en "Gut Buster" (tuff cykling) idag igen. Svettades som en gris och var jättenära att kräkas. Röven klarade sig mycket bättre idag dock. Gött det. Min ölrygg ska få på fan nu jag är taggad. Jag kommer bli så jävla fit nu... vilket kan innebära lite andra problem.

I alla fall om man ska tro danskarna.

En skön ryss

Vissa dagar känns det helt rätt att bara lägga upp en bild på en skön ryss. Idag är en sådan dag.

En skön ryss

Idag är det semmeldagen

Då äter alla fastlagsbullar. Men inte jag. Jag har varit inne på Arlas e-ko och dragit lite i spenarna så jag har blivit sådär våldsamt sugen på Keso ni vet.

Ehhh...

Öm där bak

Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.

Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.

Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.

11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.

När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.

Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.


* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.

Det här får jag egentligen inte blogga om

Men eftersom J skändar mig gång på gång i sin lilla blogg tar jag tillfället i akt. Igår gick vi till videobutiken och hyrde film. Jag fick välja en, J en och så valde vi en gemensamt. J valde Sommaren med Göran, något hon vid upprepade tillfällen under kvällen ville få bekräftat som "vår lilla hemlighet". Yeah right!

Jag vet exakt vad hennes naturliga reaktion på det här inlägget kommer vara så jag tänker förekomma henne. Mitt val var den nya Beck-filmen. Japp, det är skit på hög nivå men jag står för det. Jag älskar det smutsiga i att punda svensk krim. Jag hoppas verkligen inte att det kommer fler orgier i Gunvald Larsson nu. Jag är så trött på Persbrandt att jag håller på att spy. Ändå kan jag inte motstå att hyra när jag får syn på en jävel i hyllan. Det är som ett dåligt gift. Egentligen är det bara Irene Huss-filmerna jag nobbar i genren. Men så är ju de dåliga på en alldeles abnorm nivå också.

I alla fall så tycker jag att det är fint att J har en sådan bredd att hon ena dagen kan vara sugen på filmer som Hunger eller Das Weisse Band för att i nästa veva hyra och uppskatta Sommaren med Göran. Jag tyckte också att det var mysigt att sitta i soffan och titta på något helt ångestbefriat. Men där drar jag också gränsen. Götakanal-uppföljarna vägrar jag att hyra. Dom får hon titta på när hon är ensam hemma om hon prompt måste se dem.

Mr. Shaky

Är det någon mer än jag som blir helt jävla sjösjuk av att titta på reklamen för SPP, där Samuel Fröler går runt som en jävla bobble head-docka? Helvete vad han skakar. Jag blir tokig. Jag hör inte ett skit han säger. Allt jag ser är hur skärgårdsdoktorns huvud svajar som en ungbjörk i blåsväder.

Och så gruvar jag mig lite extra för att bli gammal.

Jobbargubbar alltså

I veckan har vi haft hantverkare a.k.a. jobbargubbar här på jobbet. Såna som har jobbarkläder på sig, som arbetar lite mer fysiskt än man själv är van vid och som har något man ofta refererar till som ett "riktigt" jobb.

Det lustiga är att exakt varenda gång jag sett dem har de suttit och fikat. Jävla posörer.

Ska det rånas...

...så ska det rånas med stil.

Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.

Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!

Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.

Kulturkväll

I veckan var jag, J och vår biblotekariekompis A på forum för poesi och prosa. Tillställningen gick ner på Musikens hus i Majorna och precis som väntat var det såklart en stor överrepresentation av sjalar, hennafärg, pösiga manchesterbyxor och ospec. stickat. En och annan grisskär ballongskjorta kunde också checkas av på publik-ridern. Men där var också många med något mindre kulturpatos, eller bara bättre smak.

Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".

Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.

Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.

Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:

Mello

Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.

1. Ola - Unstoppable:
Skit.

2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.

3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.

4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.

5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.

6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.

7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.

8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.


Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.

Låtsasdanska

Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.

Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.

Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).

Spårvagnskamrater

Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.

Aj facking lav it!

Tack Västtrafik. Tack Tuborg!

En välutrustad man

Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.

Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".

Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.

Dagens bästa...

Cliffhangern under "Dagens bästa merläsning" i gårdagens Aftonbladet var något utöver det vanliga.

1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.

Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.

Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.

Veckan i korthet

Phew. Veckan har snart gått till ända. Mycket har hänt, men inte på bloggen. Träningsvärken har hunnit släppa och ersättas av lättare magsjuka, som i sin tur har hunnit gå över. Sedan har jag hunnit byta jobb på jobbet (ny arbetsgrupp), fått en jävligt ilsken vagel på ögonlocket och så har jag anlagt en mustasch. Japp, en riktigt präktig mustasch. Inte en poängplockare hemma direkt, men jag gillar'n.

Den intelligenta värktabletten

Den där Ipren-mannen vet inte vad han snackar om, det lilla skeva aset. Han är en phony baloney. En imbecill kvacksalvare av värsta sorten. Jag skulle vilja ge honom en sträng lavett och kanske även en lårkaka eller två. Om det fiffiga med Ipren är att han ska kunna lokalisera var i kroppen man har värk och sedan lägga sin dämpande kraft just där. Då gör han ett synnerligen dåligt jobb kan jag säga. Jag har ju för helvete dödssmärta i varenda muskel utom kuken.

Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.

Det brinner!

När jag la mig igår hade jag en liten gnutta naiv förhoppning, om att jag trots allt kanske skulle klara mig undan åtminstone några av helvetets alla kval. När jag vaknade mitt i natten förstod jag att så inte var fallet. Jag kände mig mörbultad. Och imorse när det "äntligen" var dags att stiga upp insåg jag att de närmsta dagarna kommer bjuda på en spännande utforskningsresa i smärtans värld. Jag kommer bli varse vad det innebär att ha ont – på riktigt.

När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.

Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?

Mör

Jag överlevde mitt första pass bodypump. Knappt, men ändå. Det var mycket tjejer där och några machokillar. Jag fegade rätt bra med vikterna men efteråt kände jag att jag borde fegat ännu mer. Straffet lär komma. Jag hör hur mina sorgliga ursäkter till muskler skvallrar. Jag är sjukt mör. Efter passet kunde jag inte gå ordentligt. På jobbet skrattade man. Jag stapplade fram som om jag hade blivit älskad hårt där bak av ett helt posse välväxta hårdhomos. Jag blir gråtfärdig av blotta tanken på att det här bara är lugnet före väderväxlingen. Imorgon kommer det storma utav bara helvete i min otränade lekamen.

Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.

Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.

Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.

Vad fan har jag gjort...

Jag har just bokat in mig på ett bodypump-pass kl 11.30. Jag köpte gymkort i måndags, tränade i tisdags. Alt har gått så snabbt. Jag käner mig inte redo för att låta musklerna brinna. Hur i helvete kunde jag vara så dum.

Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.

Skråhumor

Jag hyser största förståelse för de som vomerar vid blotta åsynen av designerhumor. Det finns något äckelpräktigt över alla former av skråhumor och designerhumor är illa, men jag kan med lätthet toppa det. Datahumor.

Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.

Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:

- Mycket users på [IRL]Krogen igår?
- Nästan server overload!
- Några fina shares då?
- Det fanns en del värda connections, speciellt en user, sjukt bra ping på henne!
- Fick du nån slot då?
- Hon hade rätt många utdelade, så jag hamnade i queue, men hon verkade ha bra uptime.
- Så du fick en slot till slut eller?
- Jo, men det blev connection closed by peer efter 50%.
- Ajdå, utan varning? Då borde hon bannas från hubben!
- Mjo...
- Men hittade du inget annat då?
- Jo, faktiskt, precis innan hubben skulle stänga hittade jag en user med hyggliga shares och jävligt bra uptime! Hon ville
att jag skulle dela ut allt!
- Jävla lotto!
- Jo fan, jag körde en sfv-check på henne, inga errors, så det var bara att packa upp.
- Låter ju fint det.
- Jo, men jag hittade ingen host, vi pingade hennes server men fick bara packet lost, så det blev localhost.
- Hur snabbt gick det då?
- Download completed in 00.01.22
- Sen då?
- SHIFT + DELETE


Jaha, så var den här dagen också förstörd...

Analkaffe

Jag älskar kaffe. Har varit lagom nördig när det gäller bönor, malning, pressning och bryggning. Jag kan göra en ganska anständig espresso. Där har vi grunden. Hur mycket, mjölk man sedan föredrar, från ingen till massor, är en bisak. Jag blir glad av bra kaffe. Dåligt kaffe är ett straff. Sedan finns det sociala poänger med ett kaffeintresse, det är ganska välkomnande och kul att diskutera kaffe. Men det finns en gräns när kul blir snobbigt och slutar vara kul. Det verkar dock inbitna kaffesnobbar helt ogenerat skita i. Kaffesnobberi kan man tydligen dra precis hur långt som helst utan ett uns av självkritik. De klår allt och alla. De absolut mest anala människorna på denna jord måste vara ”kaffenördar”. Man vet inte ens om man ska skratta eller gråta.

När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.

Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.

Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.

Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.

Strömlinjeformad ångestreducerare

Idag slog det mig att alla ställen som serverar lunch borde ha en liten fin glasmonter uppställd där de presenterar dagens meny. Vill kanske inte dra det så långt som att lagstadga det i ett första steg, men åtminstone strängt uppmana alla lunchkrögare att följa mitt råd. Jag har nämligen räknat ut det visuella intrycket skulle minska min kraftiga beslutsångest, i samband med lunchbeställninngar, med upp till 75%. Inte illa.

”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.

Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.

Min egen pizza

I julas berättade J att någon dåre i Laholm hade en pizza uppkallad efter sig på ett ställe där. En av ingredienserna var chips. Jag skrattade högt. Vilken muppig pizza. Sedan började jag tänka att jag också skulle vilja ha en pizza uppkallad efter mig, hos min favoritpizzeria. Det skulle vara mäktigt. Hon tittade frågande på mig och jag kände hur osexig jag blev i hennes ögon just då. Men jag förklarade snabbt att det inte skulle vara nån jävla dussinpizza utan en sofistikerad. Jag såg hur hon laddade för ett avundsjukt skratt men jag kände mig ruggigt nöjd med att ha paxat den positioneringen före henne.

J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.

Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.

Pizza surprise

I lördags gick jag och köpte bakfyllehämmande pizza hos min favoritpizzeria här i Majorna. De gör inte de godaste pizzorna men de är goda nog och känns fräscha. Så fräsha pizzor nu kan bli. Bagarna är dessutom svintrevliga och snickesnackiga på det där skönt opåträngande sättet. Egentligen är det inget gott tecken. När ens pizzabagare känner igen en och vet vad man vill ha för pizza så är man officiellt ett fetto. Men det bekom mig inte nämnvärt just då.

I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.

Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.

I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...

Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.

Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.

Frukostsamtal

Imorgon är mitt långa sexiga jullov över. Då väntar gruvan och ett ton arbeit på mig igen. Det känns segt men jag antar att jag i vanlig ordning kommer in i det ganska snabbt. Det har varit synnerligen bra för mig att vara sådär riktigt råledig i några veckor. Det har varit fint att få vara med min familj under dygnets få ljustimmar. Sedan kommer jag att sakna mina och J:s mycket sofistikerade frukostsamtal. Det är extremt skönt och avkopplande att kunna lägga en timme eller mer varje morgon på att verkligen kunna gå till botten med saker och ting. Man hinner liksom aldrig ta i tu med sånt på vardagarna.

Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.

Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.

Några blygsamma ord om "The Wire"

Jag minns att jag började se första avsnittet när jag var jättetrött och allmänt oengagerad (bakfull). The Wire. Skulle det vara något? Serien som fick alla seriösa kritiker att gå ner i brygga. Jag stängde av efter halva avsnittet. Sedan dröjde det ett halvår innan jag och J började prata om att vi kanske borde ta och se om skiten. Ge det en andra chans. Det var tur det... eller kanske inte.

Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.

Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.

Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.

Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.

Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...

De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:



Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.

Omar listening.

Ett uselt pungjobb

Tar konsumentombudsmannen sig an vilka fall som helst? Kan man t.ex. reklamera en nötknäppare? Jag menar om en kastrering inte når önskad effekt alls. Det borde ju rimligtvis gå tycker jag. Det verkar nämligen vara ett klassiskt klåparjobb av värsta sort som veterinären utförde på Ryssland i somras. Ett uselt pungjobb helt enkelt. Jodå, kulorna är förvisso borta, men det var liksom inte själva testiklarna som var problemet för så himla skrymmande var inte hans stackars kulpåse (även om jag måste tillstå att det var en rätt mastig bit kattpung han hade). Grejen var att han skulle bli så lugn och fin. En cool katt. Alla sa det. En lathög som bara vill sova och käka och vara sådär allmänt skön hela tiden. En riktig glidare.

Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.

Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.

Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?

Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.

Tankar om krig

Idag satte vi hela familjen i bilen och styrde kosan mot Världskulturmuseet, för att insupa en dos pur kultur såhär mot slutet av julledigheten. Det vankas "En resa genom andarnas värld med sång och dans". Något flummigt för barn.

När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.

"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."

[Lång paus]

"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."

Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.

Nu har jag sett Californication

Jag är troligen den ende som inte sett Californication förrän nu. Jag har fått oräkneliga tips från vänner och bekanta om att jag bara måste se det och att jag kommer älska det. Att det är så jääääävla bra. Man kan lugnt säga att jag har haft höga förväntningar. Något som inte behöver vara dåligt. De absolut bästa serierna jag sett har jag haft enorma förväntningar på. Men jag har dragit på det och bara inte kommit mig för att se den. Förrän nu. När julledigheten kom tog vi oss i rocken här hemma och plöjde igenom första säsongen av Californication.

Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.

Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.

Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.

Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.

Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".

Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.

Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.

Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.

Björns dag

Såg Stjärnorna på slottet igår. Björn Ranelids dag. Han är bra. Visst är han en smula pompös men jag har börjat gilla honom. Och det grämer mig fortfarande, varje gång jag ser Björn Ranelid, att jag skrev ett överilat, ogenomtänkt och styggt inlägg om honom för ett par år sedan. Jag visste inte bättre helt enkelt. Jag har skrivit mycket dumheter och gjort många övertramp men det är nog bara det där inlägget om Björn Ranelid jag verkligen önskar att jag aldrig hade skrivit.

Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.

Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.

Mellandagslugnet?

Då var julen över. Gött. Det var en fin jul med många fina presenter från alla möjliga håll. Mycket god mat och trevligt samkvämande. Men samtidigt är det så jävla skönt när de tre juldagarna är över och man är hemma i sin soffa med mysbrallor och kan fisa runt lite som man vill.

Det är det så kallade mellandagslugnet som infinner sig mellan jul och nyårshelgen och det är det bästa. Om man får vara lugn. Idag har jag dock varit en riktig surkuk. Jag har känt det i kroppen. Tror det är stressen av att känna hur ledigheten dör ifrån mig alldeles för fort. Men jag brukar vänja mig. Jag tror det hör till.

Vad som också hör till mellandagslugnet är att tv-kanalerna gör sitt bästa för att straffa sina tittare med årskrönikor av alla de slag. Jag gillar't inte men jag kan ta det för jag har härdats rejält med åren. Okej. Ge mig en årskrönika om allsvenskan, svenskt skytte, kulturåret, nyhetsåret och varför inte en tillbakablick på Idolåret. Fan, ta och kör ner vårt löjeväckande kungahus tillrättalagda och knastertorra memorablilia från året som gått, rakt ner i halsen på mig. Det är lugnt jag har blivit van att svälja. Låt mig få följa med och titta på när Vickan klipper några band och besöker något vidrigt träslöjdsgille någonstans i det Sverige vi gör vårt allra bästa för att glömma. Glöm inte att visa när Carl Philip sitter och pliktklappar i takt med sin halvdementa fader till den årliga tvångskavalkad av värdelösa uppträdanden på storasyrrans födelsedag. Det är en fröjd att se hur han hanterar vansinnet som brusar i huvudet på honom. Haha, fan vad han hatar det. Han skulle helst av allt vilja ta plats på scenen med en stativmonterad minigun och pumpa varenda folkdräktsklädd jävel full med bly en gång för alla. Allt annat vore orimligt. Men viktigast av allt. Låt mig för helvete inte missa hur Silvia bryter sig igenom ännu ett gråtmilt tal om hur jävla mycket hon bryr sig om handikappade och sjuka barn. Bara tryck på. Min gomspene tål fan allt vid det här laget.

Eller nej. För när jag kom in från en promenad i det göteborska isregnet ikväll så visade TV4 "Rhapsody in Rock 2009". Det vänjer jag mig aldrig vid. Alltså, den där jävla bajshatten Robert Wells sitter och återger det bästa från Rhapsodyåret som gått och blandar det med klipp från sommarens turné. Vad i helvete är det för fel på folk som löser biljett till Dalhalla (eller vad fan det heter) och alla andra platser år efter år? Bara för att få titta på hur det där jävla mongot i sälskinnsfrack och andra vulgära utstyrslar käckar sig med sin flygel och en vederstygglig pianogitarr. Jag tänker inte ens nämna frisyren även om bara den räcker för att jag skulle vilja se honom lida egentligen. Nä, fy fan för honom. Han är verkligen så in i helvetet tråkig och han är så dålig att värdet i ordet dålig devalverats tusenfalt.

När jag för trettionde gången får se hans feta fingrar röra sig över tangenterna kan jag inte ta mer. Nu räcker det. Inga mer årskrönikor för den här killen.

En god god jul!

Idag är det julafton och därför vill jag passa på att önska alla som läser den här bloggjäveln en innerligt varm, fin, glädjefylld och framförallt god jul. Idag är all ironi och kallhamrad cynism lagd under granen. Jag tänker öppna det paketet först imorgon igen :)

Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.



God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)

Optikerhybris

Har just varit hos min optiker. Min originaloptiker, som jag hade när jag började med linser en gång i tiden. I flera år har jag haft en annan på samma ställe. En yngre förmåga. Ett riktigt mähä som trots att han nog är 40 fortfarande ser ut att få sina kläder framlagda av sin mamma.. Och så här i efterhand ett riktigt risknippe till yrkesman. Jag har nämligen dragit på mig ett stadigt treomissbruk de senaste åren och allt var hans fel visade det sig för ett par veckor sedan. Jag har gått omkring med åt helvete för starka linser. Det lilla optikermiffot har okynneshöjt styrkan på mina linser så att mina ögonmuskler har varit spända som hälsenor. I flera år.

Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?

Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.

Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.

Passion för sin frilla

"Yeah i might cut it at some point; when i DIE!!"

Den allra sämsta platsen

Idag på lunchen gick jag och min kollega M förbi emo-trappan och genom den lilla passagen från nordstan till centralstationen för att ta en kaffe. Vi ville inte frysa öronen av oss så vi tyckte det var en bra idé. Det var det inte. Det är fanimej den värsta platsen på jorden skulle jag tro. Den har det sämsta av allt.

Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.

Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.

Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).

Till alla fejsbookare där ute

http://www.limmy.com/biggestfan/

Så bra, så bra, så bra... att tårarna rinner.

Av alla sätt att förstöra en bild

Det gör ont i hjärtat när jag ser den här bilden. Jag borde inte säga något och jag kommer säkert att få ångra det. Jag vill verkligen inte vara taskig. Men vaffan... en livs levande Garbage Pail Kid!? Det kan inte vara kul. De blev ju omoderna för alltid redan i slutet av åttiotalet.

Mörkret

Jag somnade på spårvagnen till jobbet och vaknade med ett ryck för andra dagen i rad. I Brunnsparken. Världens kanske vidrigaste plats för ett uppvaknande. Alla som varit i Göteborg vet att det är dagens sanning.

Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.

Sedan var det dags att rusa av.

Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.

Nu ropar jag banne mig hej

Man ska ju inte det. Innan man hunnit över ån. Säger de. Men vad fan...

I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.

Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.

När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.

Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?

Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.

Tim Burton-förvirring

Vad kul! Har Tim Burton gjort en uppföljare till Edward Scissorhands, tänkte jag när jag bläddrade fram bioprogrammet i tidningen häromdagen. Men hur fan fick Michael Nyqvist en roll i den?


...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.

TNT

I fredags fick jag ett mail från budfirman TNT om att de inte hade lyckats leverera mi. Konstigt tyckte jag för de hade inte hört av sig. Jag uppmanades att ringa deras kundtjänst och uppge mitt ordernummer för att lösa det hele.

När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.

Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.

Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.

Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.

Men jag slipper Landvetter. Alltid något.

Självförakt

Är att gå ner till donken, köpa tre cheeseburgare och en liten cola till lunch.

Ett pinsamt inköp

Idag köpte jag kondomer för första gången på... ja jag vetefan hur många år. Kanske tio. Kanske fler ändå. En alldeles naturlig sak att köpa såklart. Men ändå laddat. För mig. Jag tyckte det kändes kymigt att behöva skylta med mitt knulleri för en okänd tant. Varför vet jag inte egentligen, jag är inte särskilt pryd av mig. Men jag är uppenbarligen någon sorts idiot.

När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.

"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"

Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.

Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.

Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.

Inte död (ännu)

Nej, jag är inte död. Jag har bara haft en motig vecka. Jobbigt jobbande, tröttsam trötthet, en hårdbortsupen iPhone (jävlahelvetesförbannadeskit) och datorhaveri. Jag har helt enkelt varken haft tid eller lust att berätta ett endaste jävla skit. Har varit less, förbannad och allmänt trött på mig själv... och så lite jobb på det. Nä, nu får det banne mig vara jul snart.

Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.