Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.
Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.
Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.
11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.
När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.
Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.
* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.
17 kommentarer:
Ha ha ha, du skriver så bra! Och med din personlighet har du en outtömlig källa av material.
Hahah, skrattar så att skinkorna värker. Seriöst, vilket gym är detta - måste veta så jag kan streama dina träningspass på nätete :-)
adde: haha tack, du är en mycket snäll läsare :)
Dab: yeah right, och det tror du att jag säger nu va.
Hahaha så underbart skrivet! /Anna
Hehe..det ska kännas efter ett redigt träningspass men du skulle kunna försöka dig på den ädla konsten kallad stretching, kan göra att du slipper bli tårögd varje gång du ska sätta dig ner:) /Barry
Äh, jag tycker att du ska bita ihop och börja med spinning istället!
anna: men det känns allt annat än underbart idag.
barry: stretching are for suckers :)
fifi: jag är inte tuff nog ännu. jag kved på riktigt på en där cykeln igår. gör ogärna det inför en hel klass.
ågud jag lider med dig. fick också feeling för det här med kollektiv cykling för ett tag sen. hela passet känns fortfarande som ett mentalt övergrepp. speciellt att behöva ta del av shortsen är tungt. mansshortsen. i mitt fall handlade det om ljusblå lycra, tätt slickat runt ett parti som förevigt bör få skymmas i lönndom.
Om man nu skall klaga över sådan frukatansvärd träningsvärk så kanske man borde ändra framsidan på bloggen till 33 år, det låter inte riktigt likt en 32 åring att få en sådan hemsk värk efter ett ynka bergspass ;-)) Tänk vad skönt det skall bli när det blir 8 km nerför istället. =)
Bra jobbat Mike.
Johan I Majorna
Real Bikers Use Bib Shorts.
...det är iaf vad min man säger när han tar på sig blöjbyxorna innan en cykeltur.
Jag skrattar så jag har ont i magen.
Helt underbart! Helt!
Det behövde jag! Tack!
Tack! Mn favoritkatt - min favorittatuering.
Äh, av 30 pers. på ett spinningpass är det alltid minst en gubbe med stor mage som stönar, kvider och rosslar på högsta volym, så det kommer alltid finnas någon som slår dig! Sedan kan du ju alltid testa såna där heta cykelbyxor med vaddering, de är säkert sköna...
Låter lite som att du skulle behöva läsa den här tjejens träningsskola: http://linnajohansson.se/linnas-traningsskola-14-vaga-snall-den-har-gangen/
Späda skinkor, säg som det är, eller som Malcolm Tucker i "the thick of it" It spreads faster than a rent-boys butt-cheeks on labour day" din sporadiska träningsfilosofi tror jag är kontraproduktiv, antingen får du satsa på att bli rejält fet, och bygga en karriär på det, eller köra lite mer regelbundet,no in betweenies!/Mvh exilväschötten
Spinning, då får du sällskap i lidandet :D
Helvete vad tur att jag hittade din blogg. Har inte skrattat såhär mycket på väldigt länge!!!! /Erik
Fasen vad jag garvade! Det är ju precis så här det är för mig varje gång jag ska börja gymma igen. Jag tar i för kung och fosterland och är sedan paralyserad av träningsvärk i en vecka efteråt.
Skicka en kommentar