Spårvagnsodörer

Åka spårvagn säger jag. Kollektivtrafiksträngsel, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Miljömedveten kille, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Självspäkare där, säger ni.

Fel. Fel. Rätt.

Det handlar om lukter. Fasansfulla och påträngande lukter, som plötsligt bara finns där och kletar av sig på dig när du sitter där svintrött och värnlös påväg till eller från ditt härliga liv som förvärvsarbetare.

På få platser är man så garanterad att utsättas för en otrevlig luktöverraskning som på stadens olika spårvagnar. Jag har svårt att beskriva känslan som alstras inom mig när en odör smyger upp bakom mig och plötsligt gör mig medveten om sin närvaro. Rättslös kanske är det ord som kommer närmast.

Det finns inget socialt accepterat nödvärn mot stank. Gasmask är både obekvämt och opraktiskt. Ändå är behovet av en ett helt naturligt inslag i min och många andras vardag.

Du sitter där och vet att det inte finns någonting du kan göra för att hindra lukten från att ta sig in och våldgästa varenda kroppshåla ner på pornivå. Det är en skum blandning av vanmakt och äckel som uppstår inför det faktum, att allt du kan göra för att behålla lugnet och förhindra att du imploderar av vansinne, är att bita i kudden och låta det ha sin gilla gång. Eller hoppa av vagnen och gå.

Ibland kan man ha tur och klara sig utan att känna luktcellerna krampa sig i panik. Det är ovanligt men det händer. Dock aldrig när det är rusning. Inte en jävla chans i helvetet. Då verkar det vara luktkonferens med obligatorisk närvaro.

Sedan en kort tid tillbaka har jag samlat in luktintryck och härmed följer en best-of-lista som är viktig att ta hänsyn till innan man ens funderar på att lösa månadskort. Att vara kollektivtrafikant är att lida:

1. Klassikern
Är byggd av svett, urin och avföring som med fördel bör vara intorkad och återupphettad ett flertal gånger för att i verkligen efterlämna sig en minnesvärd bouquet i hjärnans luktcentrum. När man utsätts känner man snabbt hur en toppnot av bajs kickar in för att redan efter en kort stund lämna plats för hjärtnoten av svett som ger klassikern sin personlighet. Vanligtvis är det basnoten av kiss som hänger kvar allra kraftigast när luktkällans epicentrum väl avlägsnat sig från vagnen. Klassikern är den lukt som ettrigast hänger sig kvar. Den är frän och vanlig och gör sitt jobb. Ungefär som Dubbeldusch, fast tvärtom.

Vanligt förekommande på samtliga vagnar dygnet runt.

2. Mejeri de toilette
Mild men livsfarlig doft som påminner starkt om rumstempererad mellanmjölk som nästan tangerar den gräns då mjölken är påväg att surna. Lukten är förstadiet till den mer avancerade ostlukten som gjort sig känd för att vara mycket mer distinkt i sin framtoning och därför lättare att värja sig mot. Mejeri de toilette smyger sig på lika lömskt som nervgas och vidrighetsnivån är slående och av såpass allvarlig art att ärrbildning på första hjärnnerven inte hör till ovanligheterna. Har man en gång känt den... Den som utsätts upplever oftast en kväljande känsla som ganska snabbt accelereras och högst troligt ger upphov till andnöd och kräkningar om inte frisk luft får fylla lungorna snarast.

Mejeri de toilette är troligen den värsta av alla spårvagnslukter. Samtidigt en gåta. Ingen vet riktigt hur den uppstår. Dock är den ganska ovanlig på vagnarna mellan Majorna och Centrum då luktbärarna vanligen förknippas med mental ohälsa och därför är absolut mest förekommande på vagn 5 (Hisingen).

3. Talgextravaganza
Talgdoften i sig är ingen särskilt komplex då den bara består av lika delar hårbotten och gammal hud. En smart luktkombo som verkar gynnas av arbetslöshet, blandmissbruk och bristfällig hygien. Doften verkar frodas bäst i miljöer som på människor med flottigt hår, som slående ofta bär dunjacka och mysbrallor med knottrigt skrevområde (vilket gav mig ohyggliga sinnesbilder första gången jag insåg det faktum att hela vagnen är kontaminerad av kletiga fingrar som befunnit sig först "där nere" och sedan på säten, rutor, stänger osv). Utsöndringen av talg skapar en fet lukt som i sitt mest aggressiva utförande nästan lämnar smak i minnen på de som befinner sig i dess närmsta omgivning. Tecken tyder på att talgkötlarna mjölkas ur/dräneras med åldern och hos gamlingar med talglukten uppstår ofta en mer dominerande hudlukt som kan vara nog så påfrestande.

Talgextravaganza tros vara mest förekommande på linje 1,7 och 8 mellan Högsbo och Frölunda samt linje 3 i motsatt riktning.

4. Gammelgäddan

Få saker är så obehagliga som att åka spårvagn och plötsligt känna hur någon eller något avger ett os som stinker fiskeauktion trots att det med hunda procents säkerhet inte finns någon gammal trålare bland medresenärerna. Doften är inte ovanlig som en slags förskräcklig krydda i samtliga av de ovan nämnda dofterna då man kan ibland kan tycka sig urskilja ett sting av otvättat kön. Äckligt javisst, men det är i sin egen prakt den verkligen får ögon att tåras och tvingar folk av vagnen i någon form av genant masssflykt. Den är ganska ovanlig och det måste närmast ses som ett konststycke att lyckas framställa den utan att fånga upp bidofter på vägen.

Könsodören är enligt mina erfarenheter ovanlig på samtliga linjer men det sägs att man bör hålla sig undan spårvagnshållplatsen vid domkyrkan (samt de linjer som passerar där i båda färdriktningarna) på vardagskvällar mellan kl 19-21. Friskis och svettis ligger nämligen där i krokarna och de lite äldre klimakterietanterna som väljer att duscha hemma istället har tydligen en tendens att oblygt sitta och sprida sin könsodör för vinden.

5. Dagen-efter-lukten
En dynamisk duo mellan duschtvål och bakfylla. En ganska snäll men osexig doft som lättast framställs genom ett rikligt vardagskvällssupande. Lukten uppstår dagen efter och utsöndras via kräksaccentuerad andedräkt samt pulserar ut som kondens ur varenda por i huden. Dagen-efter-lukten trotsar envetet grova mängder cologne och alla andra desperata försök till kamouflage som snarare bidrar till mutation än fungerar som stankdämpare. Jag kan i vissa fall känna mig provocerad när en person som härjat hårt kvällen innan inte kan stå för sin äckliga spritgenererade kroppslukt, utan stiger på vagnen efter uppenbara försök att bada bort bakfyllan. I parfym. Jag gissar att känslan påminner om hur det skulle kännas sig ifall man blev ordentligt manhandlad av en brottartyp som först bjuder på en sträng örfil och sedan tar ett stadigt stryptag på en. Trängd och lätt panikslagen.

Dagen-efter-lukten sprids främst av unga till semi-unga män och kvinnor som arbetar på byrå och i liknande arbetsmiljöer, där gratis mingelsprit hör till kvällsrutinen. Den florerar nästan uteslutet under morgontrafiken, främst på vagnar inom stadskärnan och från de närmsta ytterområdena .

Vuxenlego

Lego är bra. När man tröttnat på legoborgar kan man alltid köpa sig en smäcker Stephen Hawking-modell istället.

Vem fan är Britt Ekland?

Jag är inte dummare än att jag fattar grejen med att varje doku-/underhållningskoncept på tv behöver innehålla minst ett riktigt pundhuvud för att göra det intressant.

Men. Kan någon förklara för mig vad i helvete den gamla haggan Britt Ekland har i väskan för att förtjäna en plats som deltagare i "Stärnorna på slottet". Vet någon överhuvudtaget vem hon är? Förutom styggt många kilo konstmassa i en slapp hudpresenning då alltså.

Hennes jidder innehöll inte någon form av substans överhuvudtaget. Jag såg tre av fem program av Stjärnorna på slottet och varenda gång bekräftelsekåta Brittan dök upp i bild satt hon där och såg ut som att någon precis hade väckt upp henne med en defibrillator på maximalt volttal.

Det känns en smula penibelt när en person, ungefär lika respekterad för sin karriär som männen bakom Solstollarna är idag, snackar om sig själv som stjärna och celebritet. Det enda hon har åstadkommit är att spela ett semi-sjysst ligg i en Bondrulle och varit gift med den skojige kokainisten Peter Sellers. Så fort hon öppnar käften uppstår den dåliga sortens gåshud och man tänker att herregud, kan ingen stoppa henne.

Att se någon grovförnedra sig utan att själv förstå det lämnar en så brun smak i munnen. Dessutom verkar hon sjukt osympatisk.

Hon framstår som ett sådant jävla prakt-fleppo att jag faktiskt förvånas hur det är fysiologiskt möjligt. Då har jag ändå vid det här laget börjat vänja mig vid att bli fullständigt peppras med rejält svagsinta karaktärer via alla kabelkanaler.

Om hon nu mot förmodan faktiskt har en hjärna bakom sitt tupperwareanlete, vill jag hävda att det är ett närmast skamlöst slöseri med förvaringsyta.

Etiketter: Britt Ekland, Stjärnorna på slottet

Ärlighet varar längst

Första gången jag blir lite glad av att se toffelmissfostret som Foppa straffat världen med:



Bilden kommer från tjuvtittat

Film och sånt

Jag mår så dåligt de gånger jag låtit mig luras till att se filmer som sedan visar sig vara en väska skit.

Häromdagen slösade jag bort 1.45 minuter när jag såg filmen Death Sentence med Kevin "direkt-till-video" Bacon. Det var fanimej den sämsta film jag någonsin sett. Eller iallafall bra nära. Den innehåller allt en film som görs på medieprogrammets filmlektion, tema action, innehåller.

Kort summering av filmen:
Bacons son blir brutalt machetemördad av tatuerad gängbuse framför bacons ögon. Livet rasar samman. Hämnd skall utkrävas och görs så. Polisen förklarar att nu får herr Bacon skylla sig själv som startat krig mot det tuffa gänget (jävligt troligt) och skiter i att göra någonting åt det. Gänget lackar och slaktar resten av Bacon-familjen. Frun dör, Bacon överlever med nöd och näppe och yngsta sonen kämpar för sitt liv på sjukhuset. Bacon bestämmer sig för att dra det hela ett varv till och rymmer från sjukan skadad så in i helvete och går genom regnet till sitt avspärrade hem. Den scenen har fan allt. Slow motion, ösregn, blåton, hjältemusik och you name it. Hemma rakar Bacon skallen och packar med hagelbrak innan han går på jakt. Igen.

Resten har jag förträngt och då såg jag den för några dagar sedan. Jag minns inte. Vill inte minnas.

Fy fan säger jag bara! Hade recensionspraxis tillåtit hade jag gett denna film minus fem i betyg.... skitsamma, det får den ändå. Allt annat vore en skymf mot minsta menlösa filmskapare världen över. Hela film-crewet borde straffas med gruppstryk och beläggas med filmförbud på livstid.

Jag skäms för att jag har sett den. Jag orkar inte ens formulera försvarstalet om att jag var trött när jag såg en teaser och att den verkade ok i all sin dussinhet. Jag lovar mig själv att aldrig mer se en flick med Kevin Bacon. Han verkar ha gått och blivit en livs levande värdelöshetsgarantistämpel.

Smutsig som jag kände mig blev jag därför glad när min kollega (El Guapo) berättade att han hyrt Irene Huss – Tatuerad torso, ett val han desperat försökte skylla över på sin flickvän. Såklart. Vem hade inte gjort det? Den skammen. Han förklarade att han lyft ner den från hyllan och sett att den fått omdömet: "Det är fanimej den bästa svenska polisfilm jag någonsin sett". Vem som sagt det såg han inte eftersom ett klistermärke med "Ej flerdygnshyra" täckte namnet på gärningskvinnan. Så han hyrde den i ovetskap försökte han bortförklara sig. Trots att han visste att Lasse jävla Brandeby spelar snutchef eller nåt annat. Sånt kan man inte bortförklara. Det blir bara en dåres försvarstal. Men det minskar kanske skuldbördan något... för vem har inte blidkats av recensenternas omdömen någon gång.

Grejen är att det finns en mycket mer tragisk historia bakom. Efter lite research kom det fram att det var f.d. chefsredaktören för City Göteborg, Tina Lagerström som stod för citatet. Dock inte i rollen som filmrecensent utan i sin helt privata blogg på Expressen.

Det hindrade dock inte filmbolaget från att snappa upp det och snabbt som fan pressa upp det på varenda dvd-fodral i landet. Vad gör man inte för att lura till sig folks pengar. De visste såklart att filmen skulle hånas till förintele av alla människor med någonting innanför pannbenet. Med rätta.

Hur i helvete tänkte de förresten när de castade Kurtan till något som skulle likna en badass-roll. Det finns inget som kan förflytta honom från tjôta-facket till något som ens är en promille mer seriöst. Han är så ruggigt körd. Jag kan inte komma på något han skulle passa sämre till än att spela sursnut. Det skulle vara porrskådis då. Fast när jag tänker efter så finns det säkerligen utrymme för honom i någon smal tysk pervo-genre där han skulle kunna ta sig an en roll med bravur.

Först tänkte jag att jag skulle omyndigförklara Tina Lagerström och kände mig extremt provocerad av att hon ens kunde lämna ett sådant omdöme. Hon borde få dagsböter och betala skadestånd till alla som hyrt filmen tänkte jag. Något min kollega också var inne på.

Men när jag hade läst hennes blogg så ville jag inte längre håna henne. Hon har fått lida tillräckligt. Jag tycker på riktigt synd om henne. Hon har ju rätt att vädra en åsikt som privatperson , även om den råkar falla inom klassisk tigga-om-stryk-varning, utan att det ska användas som marknadsföringsmaterial för en film som aldrig borde nått klippningsrummet.

Så high five på dig Tina! Du har med ljusår till näst sämsta filmrecensent lyckats leva upp till det gamla talesättet "ska man göra bort sig så ska man göra bort sig rejält". Personligen hade jag hade hellre ätit bajsbuffé än varit ofrivillig talesman för Irene Huss – Tatuerad torso.

Länk till Tinas blog där man kan följa ångesten >>

Mos special

Det här är Rolles som ligger i Trönninge. De är kända för sitt smarriga mos. Det ryktas att Rolle ligger med moset. Fast det är klart, folk pratar så mycket...



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Frän kille

Killen på sätet framför mig har fällt bak sitt säte max och somnat. Det får man göra om man är ett svin och den här killen är definitivt ett stort sådant. Han har en luden stekarmössa på sig. Cashmere tror jag. Han tycker nog att han är rejält frän. Jag sitter här bak och hatar honom i smyg.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Fredag

Sitter på grisabussen som ska ta mig till Halland. Det känns som att vad som helst kan hända.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Boktips: En jävla helg

Har precis läst ut Helen Zahavis alldeles lysande hämndroman "En jävla helg" (Dirty Weekend). Den knäcker hårt. Det som gör den så speciell är att det är något så ovanligt som en kvinna i huvudrollen som dödens budsförvant. Uppfriskande.

En jävla helg handlar om Bella, en tjej med ett ganska tvivelaktigt förflutet. Hon blir förföljd av ett riktigt as till stalker som utlovar både det ena och andra. Han trackar henne hårt och låter henne veta att han inte planerar att döda henne men göra henne illa. Riktigt illa. Smärta och förnedring deluxe.

Bella bestämmer sig för att nog är nog och utrustar sig med en behändig liten kulhammare, smyger in hos sin plågoande när denne sover och överraskar honom genom att bulta upp svinet som en tjock skiva fläskkarré. Hon lämnar inget åt slumpen – milt uttryckt. Bella har bestämt sig för att hon inte tänker se mellan fingrarna något mer.

Sedan inleds en hämndfestival som får Charles Bronsons rätt så våldsspäckade Death Wish-serie av hämdfilmernas kejsare Michael Winner att framstå som rena pacifistpropagandan. Appropå det så är det han som står för regin i filmversionen av Dirty Weekend.

I alla fall. Bella bestämmer sig för att rensa upp bland Brightons dåliga ägg. Hon använder sig av klassiska tillhyggen som hammare, plastpåse, pickadoll och bil för att eskortera alla män med risig kvinnosyn sex fot under jord.

Detaljerat och med ett språkbruk som skulle få Charles Bukowski att rodna gör Helen Zahavi en kiosklitteraturpastisch av sällan skådat slag. Jag började läsa lite lojt. Tvåhundra sidor senare satt jag med öppen mun och undrade vad fan jag just hade varit med om. Bella sparar inte på krutet när hon wejstar snubbar.

Särskilt väl kommer jag nog minnas en scen när hon kör över en tandläkarjävel med hans egen merca när han står och pissar i ett garage efter att han våldtagit henne. Hon gör det grundligt. Kör över, backar tillbaka, kör över igen och backar tillbaka och på så en stund.

Det var kul att för en gångs skull när det vankas våld så är det ombytta roller.

Etiketter: böcker, feminism, hämnd

Idrottsgalan

En kollega (Den osynlige mannen) eldade upp mig ordentligt angående idrottsgalan som sändes på tv igår. Vi diskuterade det absurda i att de som redan vunnit en gång och fått sin bekräftelse inte nöjer sig med det utan var tvungna att lipa till sig en helt egen gala så att både aktivt och avdankat sportfolk kan få glänsa en gång till. Vem orkar egentligen se Thomas Ravelli en gång till liksom.

Nej jag är inte avis det minsta. Nej ingen Jante. Inget sånt.

När jag såg priserna var det så gräsliga grejer att jag höll på att sätta i halsen. Sportspegelpriset var en bombastisk tallrik som inte ens Ulrica Hydman Vallien hade kunnat sabba upp med sin skit. Fy fan, jag hade börjat grina om jag skulle bli tvungen att stasha en sådan pjäs någonstans i min lägenhet. Och man kan omöjligt ge bort den heller. Det vore som att ta med sig en papperskasse med tidningsreturer när man är bjuden på middag.

Och Zlatan. En fruktskål. Visst visst i kristall och allting men kom igen nu förfan. Inte ens min mormor skulle ha ställt fram en sådan ohygglig sak.

Jag skulle nog kunnat gå loss en bra stund om idrottsgalan och dess standardiserade humorunderhållning men det ska jag inte.

Min kollega mailade mig däremot sin egen bolggtext som han bad mig publicera. Han har nämligen ingen egen blogg och tyckte att det vore onödigt att starta en bara för att förmedla sin avsky för idrottsgalan.

Då jag inte känner mig helt bekväm med att publicera andras texter i mitt namn oavsett och inte heller vill skaffa mig en sidekick, men ändå tycker att han bör premieras för sitt slit, så har jag beslutat att som engångsföreteelse hänvisa till första kommentaren i detta inlägg. Där ligger hans text som en slags blogg i bloggen skulle man kunna säga. Metablogging.

Läs här >>

Etiketter: idrottsgalan

Control

Kom hem från bio för en liten stund sedan. Vi såg Anton Corbijns "Control". En mycket stark och stundtals extremt sorgsam skildring av Joy Divisions sångare Ian Curtis korta och ganska ledsna liv. Det var en mycket fin filmupplevelse. Jag vill ge den en stadig fyra och kan starkt rekommendera alla att passa på att åtnjuta den på stor duk.

Två saker störde min filmupplevelse något och det ena var att killen som satt bredvid mig vräkte ut sig över sitt säte så att hans armar täckte min kopphållare. Jag fick ställa min läsk på golvet istället vilket inte var helt optimalt då det hindrade mig från att kunna sätta upp mina knän mot stolsryggen framför, luta mig tillbaka och samtidigt räkna med biolyxen att på ett avslappnat sätt släcka min popcorngenererade törst. Den jäveln alltså.

Att säga till honom skulle givetvis vara uteslutet då han såg en smula farlig ut. Jag är en sådan förbannad mes och villigt erkänner att jag nästan förtjänade att bli robbad på min rättmätiga kopphållare.

En grej till som gjorde att jag inte kunde koppla av fullt ut. Samma kille satt med handen nedstucken i en påse Indianpopcorn. Det prasslade inte. Tvärtom. Men jag kom att fundera kring hur Estrella resonerade när de kom på att Indianpopcorn är ett bra produktnamn. Jag fattar det inte. Det är ett retligt namn. Vad i helvete har popcorn med indianer att göra? Eller vice versa.

Annars var det som sagt en riktig höjdare till biobesök. Spring och se.

En introduktion till Bloggfrossa

För någon vecka sedan "utmanade" den goda Ulrika några bloggare och däribland mig. Det handlade om att lista sina fem bästa inlägg.

Brrr, jag ryser av bara tanken (man är oftast själv sin hårdaste kritiker) och utmaningar är jag ruggigt trött på. Men det slog mig att jag snart har hållt på med den här skiten i tre år och då vore det väl fan om jag inte kunde hitta fem inlägg jag själv tycker riktigt bra om. En slags självrannsakan. Så jag har funderat och det är fan svårt. Hur väljer man ut fem bland nästan tusen inlägg. Mycket är dåligt och mycket är bra men man vill ju åt några av de som är över medel.

Jag har scannat igenom lite och insett att många av dem jag faktiskt trodde var kul nu är rätt trista och rent av kassa. De kanske var roliga just när de skrevs för att de anspelade på någon händelse som var aktuell just då men som är bortglömd nu. Andra kan fortfarande vara roliga men kanske bara för den som följt bloggfrossa länge. För en ny läsare kanske det roliga/smarta/fyndiga/bra inte framgår och då vore det löjligt att lista det.

Så jag har resonerat mig fram till att jag tänker lista fem inlägg som har betytt mycket för mig själ. Fem inlägg som jag hade jävligt roligt medan jag skrev dem. Fem inlägg som på något underligt sätt kanske ger en liten bild av hur jag är. Fem inlägg som representerar det bästa från Bloggfrossa.

Det gjorde ont att välja bort mitt brandtal till alla sittkissare, mitt klagogram till Comviq, min uppgörelse med livet som handyman, mina utläggningar om ångeste inför köp av toapapper och handhavandet av dem för att inte tala om redogörelsen av när en vän och hennes vän provade vuxenblöja och många många fler. Det finns flera Det kunde lika gärna blivit de inläggen. Kanske borde det till och med det

Det var svårt att välja. Tio hade varit lite lättare, men här kommer fem.

1. Historier från Hisingen 1-3:
En serie berättelser från Hisingen. En plats - inte för mig. Jag vet att jag här frångår regeln om fem inlägg men det är en trilogi. Minst. Så jag länkar in alla tre delarna. Del 1, Del2 & Del 3.

2. Bajskontakt av tredje graden:
En inblick i en småbarnsförälders vedermödor. Rockstjärnor i all ära. Jag har insett att man har inte levt hårt förrän man har uppfostrat ett barn. Fy fan vad det ärrar ens psykiska hälsa ibland. Här är iallafall den korta historian om när jag badade med min då ettåriga dotter i badkaret och plötsligt inser att hon lagt en kabel samt hunnit provsmaka den medan jag shamponerade håret på mig själv.

3. Netto:
Ett inlägg som skrevs i totalt och givetvis överdimensionerat vredesmod (som så mycket annat) efter att fått utså vänt-terror inne på en matvarubutik så undermålig att länder från tredje världen framstår allmänt kinkiga. Även det mest kommenterade tror jag.

4. När Tage föll ner:
En hjältesaga från den mest verkliga av verkligheter. Min. En blandning av industriromantik och hämndhistoria. Den handlar om när en gammal arbetskamrat till mig en dag fick nog och försökte dräpa vår chef med sin plocktruck.

5. EMD:
Ett av mina nyaste inlägg. Det var riktigt skönt att skriva mig lugn efter att ha hetsat upp mig under nästan två dagar över detta vederstyggliga pojkband.

Phew!

Håll till godo.

Feberdrömmar

Igår skrev jag ett förlösande inlägg där jag begabbade den nya skivbolagsfabricerade trion EMD.

Jag skrev att jag hellre skulle lyssna på Smurfhits 1-7 resten av mitt liv är att behöva befläcka mina sinnen med deras singel en enda gång. Det måste ha väckt något inom mig. Den lille självspäkaren kanske. För inatt gick en dröm på repeat inne i min skalle.

Jag låg fastspänd på en brits i en konstig antimiljö och hög musik spelades ur osynliga högtalare. Det var smurfhits 8 - fast den här gången spelade de små smurfasen bara EMD-låtar. Det värsta av två världar. Usch vad jag mådde illa. Det gör jag fortfarande när jag tänker på det.

Nu är klockan en bit in på dygnets andra timma och jag vågar inte gå och nana. Jag är rädd för vad som ska hemsöka mig i natt. Jag kan iofs inte på rak arm komma på något som skulle toppa nattens feberdröm.

Att göra en pudel

Ibland får jag en stark lust att hissa istället för att dissa.

Fredrik Strage måste vara en av landets bästa journalister, iallafall enligt min mening. En mycket begåvad man. Jag skrattar ofta så att jag får andnöd och träningsvärk i mitt struphuvud när jag läser hans texter. Man brukar tala om och hylla "vassa pennor". Strage har en "smart penna". Han är en av de få och kanske den enda jag kan komma på som bemästrar konststycket att sakligt göra en textuell dish-dish-dish, utan att för den delen passera gränsen och bli för raljant. När han dissar gör han det med lyxfiness.

Ja, jag är avundsjuk på honom!!

Igår gjorde han en storslagen pudel på DN:s kultursidor. Han berättar om hur han våndats och känt sig som en filmbolagshora sedan han gav ARN en trea i sin recension. För att göra bot utrustar han sig med en bunte hundralappar och ställer sig utanför Rigoletto och Filmstaden Sergel i Stockholm och ger tillbaka biljettpengar till de besökare som kommer ut besvikna från filmen. Det är så jävla bra. Stort upp!

Dessutom kastar han in ett boktips som jag måste införskaffa å det snaraste. "Confessions of a Cinema Heckler" av den amerikanske filmjournalisten Joe Queenan. Bara titeln. Jag älskar häcklarböcker. Om någon annan har tips som ryms inom häcklar-genren så snälla upplys mig.

Länk:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=731586

Tito Beltran

Nu går Tito till attack mot Sverige!

Han är svinlack och hotar att bränna sitt svenska pass så fort han lämnat det här jävla rasistlandet. Herregud vilket hot. Det är så man darrar. Frågan är bara vilket land han ska dra till ifall han blir fälld. Såvitt jag vet så diggar inte chilenare våldtäkt och pedofili mer än den genomsnittlige svensken.

Om det är sant som det är sagt kommer han med största sannolikhet att få knulla sin hand till leda och förbannelse under några sura år. Så kan det gå.

Scener ur ett förhållande

Söndag, klockan är 20.56. Vi sitter i köket och fikar:

J: Åh, jag är så sugen på en riktig cowboystång!
M: ...?
J: Ja, cowboystång du vet!

Diskussioner rörande yrkesval

Imorse hade jag och J en diskussion kring hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var Batman. Hon skulle göra slut sa hon.

Det hela började i och för sig med att när vi igår kollade på Bourne Identity frågade jag hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var en hemlig agent, eller ännu bättre yrkesmördare. Hon sa att hon skulle ha svårt för de båda yrkena. Att en sådan hemlighet skulle vara svår att smälta. Hon sa att hon skulle finna det svårt att ha ett förhållande med en som livnär sig på att mörda.

Jag försökte med att det bara skulle vara fula fiskar som skulle gå åt, men det hjälpte föga. Hon skulle göra slut. Vi fick pausa filmen och ta ett seriöst snack. Jag tyckte att man kan ju inte döma ut sin partner efter vad denne har för jobb. Efter att stämningen blivit lätt hetsig kom vi fram till att det nog var ganska lungt ändå. Risken för att jag skulle bli hitman är trots allt förhållandevis låg.

Men nu på morgonen frågade jag vad hon skulle säga om jag outtade att det är jag som är Batman. Först skrattade hon, sedan påstod hon okunnigt att Batman inte mördar men jag upplyste henne om att det bara är i barnversionen (den som gick på femman) han nöjer sig med ringa misshandel. Den riktiga Batman har allt låtit folk stryka med på vägen. Då skulle det ta slut sa hon, varpå en ny diskussion tog vid.

Men nu är vi vänner igen.

Det hela slutade med att jag brände mig på kastrullen när vi kokade våra frukostägg. Jag har nämligen gasspis och kastrullen har ett stålhandtag som blir så jävla varmt. Vi tittade på varandra och konstaterade att jag nog ändå inte har vad som krävs för att slå mig fram varken som yrkesmördare eller Batman.

Mellanstopp på Backaplan

Alla vet att vid ett besök på Backaplan (Hisingen) lossnar en liten bit av ens själ och hamnar i helvetet. En bra dag.

Jag måste ha varit bedövad, alternativt hög, av ledighetens sötma för på väg hem från en trevlig bilutflykt gjorde min hjärna det regelvidriga misstaget att föreslå ett snabbstopp på Elgiganten där mitt på satans bakgård. Fy fan!

Det var så längesedan så jag måste ha glömt hur mycket jag hatar det stället. Allting är lite fulare och lite deppigare där. Peka ut EN plats på jorden som är mer deprimerande och jag vet att du har fel. Gulag känns nästan kittlande i jämförelse med Backaplan. Man får lätt intrycket att stadsplanerarna var inspirerade av bombningarna av Dresden när Backaplan skulle bli till.

Iallafall. Jag skulle köpa mig en kaffekvarn och tänkte att kanske, kanske kan jag hitta en till ett rimligt pris där. På mellandagsrean. Jag vet. Dumt. Idiotiskt. Efterblivet. Jag ville ge mig själv duktigt mycket stryk efteråt.

Så här i efterhand kan jag konstatera att de som jobbar på hemelektronikvaruhusen på Hisingen nog inte var bäst i klassen när det begav sig. Inget kunde de svara på. De bara gapade och tittade uttryckslöst på mig som att de såg mina läppar röra sig men inte kunde uppfatta vad jag sa. De skulle säkert bli jävligt fräsiga fågelholkar men make till menlös butikspersonal har jag sällan stött på. Det gjorde mig irriterad. Men inte i närheten av hur förbannad jag skulle vara när jag kom ut från OnOff. Sista stoppet.

Lätt vredgad av all inkompetens gick jag kanske inte in med bästa inställning. Men. Ärligt talat, här har de verkligen lyckats samla alla dåliga ägg i en korg. Servicefrånvaron var slående. Butiken var fullspäckad med köpstinna hisingsbor i full färd med julklappsbyten. Personalen hanterade anstormningen genom att slå ihop samtliga produktområden till ett enda och samma sak med kön till dessa. Det innebar att när jag faktiskt hittade en kvarn som jag ville ha men som inte fanns på hyllan skulle bli tvungen att vänta på att trettiotvå as framför mig skulle få en genomgång av samtliga funktioner i en Sony Ericsson K850i, fem olika dammsugare demonstrerade och avbetalningsplaner förklarade in i minsta detalj innan jag kunde förmå någon att hämta en kvarn på lagret. Jag kan förstå att man blir lite avmätt till livet när man arbetar på Backaplan men det finns väl gränser på hur jävla ineffektiv man kan vara och komma undan med det.

Jag försökte mig på en fuling och högg en kille som kom ut från lagret. Han slingrade sig med att svara väldigt konstigt på min fråga ifall han kunde vara en käck pojk och plocka fram en Isomac-kvarn eftersom de var slut på hyllan.

”Jag har det inte i huvudet”, svarade han.
”Nej det fattar jag, men kanske på lagret?”, sa jag med en något ansträngd ton som lät avslöja en viss missbelåtenhet.
”Du får ta en nummerlapp”
”Men det är trettiotvå nummer före mig och jag vet vad jag ska ha men det är slut på hyllan”
”Ja men det är enda sättet”

Eller så kunde det jävla hjonet bara vara pyttelite serviceminded och frångå deras idiotsystem (eftersom han ändå inte hjälpte någon) så att jag kunde försvinna ur hans åsyn och lämna butiken per omgående med ett stycke kvarn i famnen. Men icke. Jag kände att han måste vara ultra-efterbliven och försökte mig på samma trick med ett annat säljaras som inte verkade göra något vettigt. Samma dialog uppstod. De verkade nästan otäckt programmerade.

Jag fick ge mig. Jag skulle få vänta i två och en halv timma för att lyckas få någon att hämta en kartong på lagret. Det kändes orimligt. Jag var så förbannad när jag gick ut ur butiken att jag nästan började lipa. Jag hade kastat bort ett par timmar på Backaplan utan att få med mig ett skit hem igen. Ångesten visste ingen gräns.

Det slog mig att det är märkligt hur en och samma butik klarar av konststycket att hitta så brutalt låg kvalité på sina anställda, men antog att det är som det gamla ordspråket säger: när bajset träffar fläkten...

Eller så har de helt enkelt masssrekryterat direkt från Nettos fryslager.

Det nya Värmland

Glöm allt vad hajkbananer heter. Det bild vi har av det gamla Värmland är lenstämda män och kvinnor som gillar dansband. Tusentals små Bengt Alsterlindar, alltid utrustade med den där solen i sinne.

Fuck that!

Det nya Värmland är här. Och där hugger man vilt med samurajsvärd.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1556919.ab

Pizzaprocenteri

Igår var det som bekant den stora pizzadagen. Den dag då pizzan står mer obligatorisk på menyn än julskinka på julafton.

Dagen efter årets sista och första blandfylla (hur man nu väljer att se på det) brukar alltid bygga på ett ohemult fettintag. Ett nödvändigt livselixir för att hjärnan ska börja fungera igen, iallafall på halvfart, och det enda vetenskapligt erkända botemedlet mot svår spritrelaterad ledvärk och "söndagsångest". Det i sin tur borgar såklart för vansinniga pizzaköer efter som ALLA ska ha sig en kaloriomgång som heter duga. Det annars vedertagna begreppt "tio minoot" kan man bara tokglömma.

Igår drog jag och J benen efter oss, iklädda husvagnscampingklädsel, ner till favoritpizzerian. Efter en dryg timma hade vi iallafall den magiska degplattan med tomat- och ostbas i vår ägo. Det var ok att vänta och jag kostade till och med på mig ett stramt leende när pizzabagaren skojade om att hans lilla sunkhak var som en akutmottagning och han doktor pizza. Metadonklinik torde väl egentligen vara en mer korrekt beskrivning.

Något jag hade lite svårare att flabba åt var att de valde just den dagen till att utöva procenteri. Plötsligt var prislistan inte giltig längre utan individuell och godtycklig prissättning rådde. Plötsligt fick jag böja upp 70 spänn för samma pizza jag annars betalar 55 för. En jävla stil.

När den jäveln på andra sidan disken önskade mig god fortsättning svarade jag såklart gott nytt på dig med, helt i linje med den mesige Svensson jag är. Innerst inne ville jag helst boxa in en pizzabulle i trynet på honom och önska honom oväl. Jag ville att hans 2008 blir en öken, jag ville fördriva hans smutsiga affärer från majorna. Ska man hålla på med ful business hör man bättre hemma i Linné eller Vasa där folk generellt är mer dästa, blaserade och inte bryr sig. Det enda positiva med Hisingen är väl att om någon degpajas skulle försöka sig på ett liknande trick där hade det inneburit omedelbar avlägsning av knäskål och eller annan vital led. Minst. Skulle samma innehavare begå ännu ett brott mot samhället hade permanent dirt nap varit ett faktum.

Det handlar inte om pengar utan om vissa principer. Vi lever trots allt i ett samhälle med lagar sprungna ur tio guds bud. Det handlar om det fula i att utnyttja sina medmänniskors svaghet. De hade kunnat välja en annan dag att börja bedriva ockerverksamhet på. Det hade varit helt ok och då hade de kommit undan med att bara vaa en svindyr pizzeria. Nu har de istället valt att axla rollen som satans bröder. Igår av alla dagar hade de lika gärna kunnat svina upp priset till 300 spänn för en vanlig ful-calzone utan att losa en enda kund. Jag skulle personligen kunna rånmörda en granne för pengar till pizza igår om det knep. Och min pizzakille visste det så väl.

Jag ondgjorde mig lite över dem påväg hem igen och sa att nu hade de åkallat hämndens ängel, nu skulle de fan inte se röken av mig något mer. De asen.

J stöttade mig såklart och sa att hon verkligen förstod det bibliska i att se dem på fall nu när de plötsligt ska klara sig utan mina cirka 100 spänn i månaden. Hur ska det gå liksom? Jag vet inte säkert men jag tror att där fanns ett viss mått hån i hennes röst.

Gott nytt år!

Nu vankas det ÅR, nytt fräscht år. Hoppas det blir ett bra. Ett att minnas.

Sitter och väntar på skjuts till lite raj-raj och tänkte att, vaffan, jag tar och skriver en blogg. Ser fram emot att ligga och svettas ikapp med Ivanhoe imorgon. Eller är det på trettondagsafton?

Hur som helst. Gott nytt på eder alla. Vi ses på andra sidan och då får jag kanske lov att fresta med en recension av mitt mellandagsbesök i elektronikvaruhusen på backaplan, Hisingen, Göteborg. Oboj - det blir ingen lek.

Over and out för nu.

Revydags

Satt och snikkollade på SVT nyss. Nu är det revydags igen. Aldrig får man vara glad.

Mellan programmen envisas de med att göra reklam för ett kommande program. Fredriksdalsteaterns "hyllning" av Bröderna Marx. Lägg av. Vill de hylla Bröderna Marx görs det enklast genom att låta deras grejer vara ifred.

Att Eva jävla Rydberg gör en uppsättning som ska gå i Bröderna Marx anda är ett stort tjockt skämt. Det finns nämligen en stor skillnad. Bröderna Marx var bra. Roliga. Briljanta. Revy däremot är skit. Kass. Bajstråkigt. Så enkelt är det bara.

Det var gött när Nils Poppe äntligen checkade ut. Då tänkte jag att fan nu försvinner revy och fars för gott. Iallafall från Sveriges Television som envisades med att sända hans skit ett par gånger om året under hela min uppväxt och alltid under högtider som vi firade hos mormor som av någon anledning hade ett äckligt gott öga till den där fryntlige lille dvärgen. Hon skulle se revy och därmed basta. Så var det bara. Hade någon försökt ändra de planerna hade den annars så snälla och mysmormorliga mormodern troligen låtit huvuden rulla.

Svensk buskis fick sig ett litet uppsving med de halländska råmongona Stefan & Krister som jag skulle kunna dräpa på plats bara för att deras burleska primathumor är så sjukt jävla hårdtråkig. Men även det verkar ha börjat dippa nu. Äntligen.

Nu återstår endast Poppes arvingar, muppgänget på Fredriksdalstetaern, vilket man tänker inte borde göra någon större skada. Men fan vad jag ryser när jag ser Eva Rydberg ta sig an rollen som Harpo Marx. Det är att grovskända ett original. Ungefär som att låta någon nyrik pellejöns köpa loss Mona Lisa och munknulla den i ett YouTube-klipp. Iallafall nästan.

Upplevelsebastu i Lerum

Idag har vi varit på Vattenpalatset i Lerum.

Vi började med att haussa upp förväntningarna rejält för Juiniorette och det kändes kul att känna ork nog att stoja järnet en heldag. Men säg den lycka...

Det skulle vara synd att säga flopp, men det blev definitivt ingen succé. Juniorette ställde sig ganska snabbt rätt skeptisk till det där med att busa runt i bassängmiljö. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite besviken på hennes otacksamhet. Vaffan, vilken unge diggar INTE vattenrutchkanor, vattenfall, grottor och bubbelbad liksom. Juniorette nöjde sig gott med att sitta i trappan till varmvatensbassängen och plaska med händerna. Kul. Jävligt kul. Det hade vi kunnat lösa hemma. Nåväl, den lille rackar'n är bara tre. Det finns kanske hopp om bättring på den punkten trots allt.

Efter badet infann sig den klassiska efterbadethungern och vi bestämde oss för att punda i oss lite pommes innan det var dags att åka tillbaka till den riktiga staden.

Bäst vi sitter där och fjälar i oss ser jag en annons för något som heter "Sköna VattenPalatset", ett paket innehållande lite olika grejer. Mitt öga fastnade på punkten "Upplevelsebastu". Hey hey hey. Vänta lite nu, tänkte jag. Jag försökte förstå men kunde inte riktigt få ihop det. Upplevelsebastu!? Vattenpalatset är ju för i helvete ett familjeutflyktsmål.

Jag har haft simkort på Valhallabadet och skulle de annonsera "Upplevelsebastu" som ett event skulle jag direkt förmoda att det var ett trevande försök till konceptualicering av fredagkvällarnas inofficiella men likväl stående bastubögsaktivitet.

Av någon anledning har jag svårt att få ihop orden upplevelse och bastu till ett ord på ett avslappnat sätt. Hur mycket upplevelse kan det bli liksom?

Man sitter och trängs med en massa andra nakna, svettiga lönnfetton i en svinvarmt, aslitet rum med obehandlad träpanel på väggarna. Sådan träpanel som närmast får mig att tänka på en medelsvenssonsk gillerstuga från 80-talet fast utan spritjordgloben och den där soffgruppen med träram och noppriga dynor i brun-orange. Det luktar nytvättat parkbänksfyllo och man är tvungen att sitta på sin handduk för att inte samla på sig hela jävla alfabetet i könsjukdomsväg. Men det som gör att man absolut inte kan slappna av är att längst fram i rummet står en satans fet grill med glödande stenar som någon störig jävel måste slänga vatten på HELA tiden. Ur varje skopa hamnar 10% av vattent på golvet och ALLA vet att vått kakel är halt kakel så man måste trippa som en livrädd vinthund när man ska förbi för att inte riskera en otäck halkolycka där både bål och lem står på spel med aggregatet som joker.

Så ärligt talat. Hur jävla mycket upplevelse kan det bli om det inte har med någon form av könsumgänge att göra?

Det är en otäckt tanke att värsta vattenlekparken för kids dressar om och blir fetishklubb så fort mörkret kickar in.

Dom säger att..

Kom just på mig själv med en ovana. Det är att jag i diskussioner ofta tar till den mycket godtyckliga frasen "dom säger" när jag vill befästa min ståndpunkt eller bara lägga lite mer tyngd bakom ett uttalande inom ett ämne där jag inte har tillräckligt god koll. För att det ska passa mitt eget sätt att leva och och samtidigt underbygga det med lite icke källredovisad vetenskap. Typ som i "dom säger att kaffe är bra för potensen", "dom säger att man inte behöver sova mer än fyra timmar per natt" eller "dom säger att om 400 år kommer män ha vaginor i knävecken".

Men vilka fan är dom egentligen?

Jag vet att jag inte är ensam om det. Hörde en snubbe på ring P1 imorse som körde den helt ogenerat för att backa upp sitt uttalande om att gasledningarna på havsbotten utaför Göteborg läcker olja. Och han kom undan med det. Helt fantastiskt!

Grejen är att det är omedvetet skitsmart. Man blir aldrig eller åtminstone väldigt sällan ifrågasatt och om någon jävla besserwissertyp skulle få för sig att börja käbbla så kör man bara vidare med den flyktiga men ack så effektfulla "i någon dokumentär-kommentaren" för att befästa sin kunskap.

Det handlar inte om lögner. Inte alls. Det rör sig bara om lite undermedveten skarvning. Världen ligger upplagd som värsta ät-så-mycket-du-vill-buffén för den som kan konsten att proffsskarva. Fy fan vad gött. Jag ska bli en kallblodig skarvare från och med nu.

Btw... dom säger att man inte alls blir fet av att äta efter klockan elva på kvällen. Så jag säger god afton på er. Nu ska det njutas av glass- och mackfika samt lite hederligt videovåld i min soffa.

Ta-taa!

God god jul!

Så var det över för i år. Julen.

Det har varit en bra en med många klappar god mat och mycket samkväm. Lika skönt som det är när den väl är över, lika tomt känns det. Man vet att resan mot nästa jul börjar i samma stund som mysbrallorna åkt på och annandagen går över i mellandagsrea.

Årets klappskörd rymde lite av varje. Ett bra år. Jag har lyckats kamma åt mig inte mindre än tre Aladdin/Paradis-askar som borgar för en duktigt tjock acne-matta lagom till det nya året. Jag känner hur huden i mitt ansikte värker.

Nu stundar en veckas välförtjänt ledighet. Asfett, om ni frågar mig. Jag ska vara så vansinnigt ledig. Eller mer än ledig förresten. Jag ska fanimej anti-jobba.

Jag önskar alla trogna och otrogna, gamla och lite nyare läsare en väldigt god fortsättning på återstoden av året. snart är det 2008. Det ska tydligen bli ett bra år. Ett av de bästa.

Talskrivarna

Ok bara för ett par dagar sedan rackade jag ner på Coelho för att jag tycker han är jämntjock när han skriver hur människor ska uppskatta sina liv och hur de ska leva dem, på ett väldigt utbroderande sätt dessutom. Alla varningslampor tänds i huvudet på mig. Jag tycker att han är skit. Nog om det.

En grupp människor som gillar att skriva och som högst troligt (jag skulle säga utom rimligt tvivel) tycker att Paulo Coelho är koolaste katten i stan, har gått samman och startat http://www.talskrivarna.com/. Där slår de mynt av samma typ av plattityder som sin läromästare i form av färdigskrivna tal till olika sorters tillfällen.

Alltså, jag är medveten om att det finns en hel yrkeskår som livnär sig på att skriva tal åt koncernchefer, politiker och kungens tänkvärda jultal varenda jävla år. Gott så. Det spelar liksom ingen som helst roll vem som skriver sån skit. Ingen lyssnar ändå eftersom det redan från start känns sjukt opersonligt.

Talskrivarna däremot. De har fokuserat på att skriva personliga dussin-tal till allmänheten. Tanken är att dundra in så mycket känslomässigt tomma fraser i en och samma text att åhörarna ska sitta mållösa av häpnad. Det räcker att bända upp en dryg hunka så får man en sådan textbaserad floskelorgie att satan skulle skämmas om han hörde den. Inte nog med det det. Det rör sig inte om specialskrivna tal till ett specifikt tillfälle utan tal som kan köpas av vem som helst och gärna så många gånger möjligt.

Det finns ett stort mått humor i det men på samma gång en ohygglig skamlöshet .

Det finns två kategorier som jag tycker är riktigt jävla otäcka. Begravningstal och frierier. Jag tycker helt ärligt att det skulle vara mindre oetiskt om Amnesty visade sig investera medlemscashen i knark, porr och vapenindustrin eller om Greenpeace finansierades helt av oljepengar.

Jag skulle kunna sitta i timmar och läsa och njuta av hur någon på riktigt lyckats få ur sig så mycket rappakalja och sedan har mage att ta betalt för det. Snudd på psykopatiskt. Nästan för bra för att inte vara ett skämt.

Det är väl bara att gratulera det härliga gänget med svulstighetsskribenter ifall de lyckas casha in på andra människors oförmåga att uttrycka sig känslomässigt. Det krävs ett visst mått av själlöshet för det kan jag tänka. Lite utav en jag-skulle-pusha-knark-på-dagis-bara-de-hade cash-mentalitet.

Fast ännu värre. VEM fan är så kall att man kan leva med att fria till någon med ett tal inköpt för 99 spänn på talskrivarna.com och som använts av 57 andra idioter runt om i landet innan en själv? Och har man verkligen inga egna ord att framföra på en nära anhörigs begravning kanske man bör överväga alternativet att hålla flabben.

Harlequinförfattaren

Paulo Coelho. Vem fan är han egentligen? En brassepojk som läst alldeles för mycket Harlequin och sedan låtsas göra "sin grej". Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag borde läsa Alkemisten – att det är en helt fantastisk bok. Jag har läst små utdrag ur den och lovar mig själv och min hjärna att aldrig läsa nåt av honom.

Att han sålt över 86 miljoner böcker säger en del om hur banal människan egentligen är. Bara Alkemisten har sålt i 30 miljoner exemplar. Det är finförpackat vansinne.

Jag googlade på Coelho-citat och hittade till en sida där en tjej samlat ihop lite visdom ur böcker hon läst. Coelho stod för hälften. jag har listat tre av dem utan att ens läsa dem och lyckades få till så mycket bajspretto-tugg att det står mig upp i halsen redan. För det är så med Coelho, man kan öppna boken och slumpvis sätta ner fingret och räkna med att få en sanning om livet uppkörd så långt i stolgången att du kräks ur både ögon näsa och öron.

"Visa mig var det finns liv i öknen", sade alkemisten. "Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt."

"Låt dig inte gripas av förtvivlan", sade alkemisten med en märkligt mild röst. "Förtvivlan hindrar dig från att tala med ditt hjärta."

"Ögonen visar själens styrka."

Det sista är helt fantastiskt. Vilken visdom han sitter inne på. Det har man ju aldrig hört förut i någon liknande form. Det slår mig att Coelho skriver på pricken lika raffinerat som en Harlequinförfattare. Eller det är en skymf mot tantsnuskförfattarna. Han gör exakt det de gör fast utan att blanda in franska nätter och vibrerande sköten. Det blir knappast bättre av det. Att han lyckats lura sig in i det litterära finrummet är fanimej helt obegripligt.

Jag hatar litteratur där man får allting presenterat för sig på ett sätt så att hjärnan vaggas in i tomgångsläge. Där ens egen fantasi inte får något utrymme alls och man bara känner sig äckligt mätt. Coelho är en mästare på att sondmata sina läsare med skeenden och "djupa tankar" som egentligen är lika grunda som en snusdosa.

Ungefär såhär:

"Förtrösta ej min gode herre", sa Coelho med en blick som berättade en historia om en gammal man som levt sitt liv under lika lång tid som hudra män lever ett, "för utan tröst", fortsatte han och log med sådan innerlig värme och äkthet att polarisar skulle smälta om de befann sig i närheten och man förstod att han tänkte på sin barndoms glada dagar och mindes sin ömma moders varma famn, som en filt efter att ha kommit in från ett kylslaget höstregn. "Utan tröst är man tröstlös", sa Coelho och tystnade utan att egentligen tystna...

Och så vidare och så vidare och så V-I-D-A-R-E. Skiten tar inte slut innan sista sidan.

Om Coelho skulle råka gå och kamma hem Nobelpriset i litteratur någon gång (gud förbjude). Ja, då funderar jag seriöst på att klyva Horace Engdahls huvud med ett tvåhandssvärd. Rakt av, i samma andetag som han annonserar pristagaren. Som ett statement. Typ.

Det skulle kunna vara värt det.

Manualism

YouTube är för härligt. Häromdagen såg jag en film av och med en man som som heter Gerry Phillips. Han stoltserar med en slags färdighet i att framställa toner med sina händer. Handprutt skulle troligen falla de flesta på läppen för att beskriva begreppet manualism som den mer skitnödiga kallas bland utövare. Hursomhelst är det givetvis en högst orespekterad och värdelös form för framställande av "musik".

Det låter förjävligt såklart och jag häpnas omedelart över hur vansinnigt retarderad han ser ut där han sitter hemma i sin vulgosoffa med datorhögtalarna placerade på soffan bakom sig. Han har ett konstigt lite nöjt, nästan hypnotiserande flin på läpparna när han framför sin tolkning av a-ha:s Take on me framför sin handy-cam. Det känns så ohyggligt perverst på något vis. Samtidigt vill jag inte sluta titta.



Jag tittar på filmen och gapar som en lobotomipatient. Först asflabbar jag åt honom för att det hela är så jävla jävla dumt. Sedan blir jag lite ledsen, för att jag inser att handpruttandet är Gerrys liv. Han har spelat på händerna i 38 år och signalerar inte direkt att han har några djupare planer på att sluta – att han gjort sitt.

Jag skrattar igen, denna gång så att tårarna rinner. Gerry har spelat in en hel jävla hög låtar /videofilmer som han lagt ut på YouTube. Inte bara små stycken. Hela låtar. Det är så sjukt att det knappt är kul.

Dessutom har stoltserar han med att han är en kändis eftersom han varit med på Jimmy Kimmel show. Ja så kan man ju se det. Man kan också se det som att han blivit exponerad som ett freakshownummer i amerikansk förnedringstelevision. Det verkar dock inte ha hindrat Gerry att tok-fnaska via sin egen webbsajt där han villigt låter sig anlitas till företagsfester och dylik skit.

Plötsligt hajjar jag till och inser att jag själv sitter med svettiga händer och desperat försöker komma på hur han får det att låta. Min sociala förmåga förstår att det är sjukt stört samtidigt som mitt undermedvetna vill bemästra manualismens vedervärdiga konst. Herregud vad sjukt.

Jag örfilar mig själv ett par varv och är tillbaka i mig själv. Den Mikael som tycker att manualism är självbefläckelse av lägsta sort.

Phew!

Katthumor suger grisballe!

Vad är dealen med katthumor egentligen?

Jag förstår inte det roliga men det verkar ju minst sagt finnas en hel del människor som tycker att det är värsta skrattfesten att knäppa en bild på sin katt i någon muppig situation och skriva nåt fyndigt i stil med I can haz game? Det är inte kul. Det är skit.

Jag är så jävla trött på katthumor. Jag kan förstå att det var lite kul en gång, max två. Men hallå, det räcker fan nu. Efter att ha tillbringat fem minuter på en sajt som www.lolcats.com drar det inte i smilbanden längre. Allt jag känner är en stark lust att starta en kepsfabrik där vi skulle tillverka sjukt håriga kepsar.



Hahaha... titta på katten så rolig den ser ut... det ser ut som han sitter på en osynlig cykel.

Ja, fast det kanske inte är så konstigt att man lyckas få till en "kul" bild om man kastar upp den lille kattrackar'n fem meter i luften och samtidigt fotar honom med sin höghastighetskamera. Vem som helst kan se lite flepp ut under en tiotusendels sekund.

Katthumor är för människor som inte har någon humor på riktigt. De vill ha praktisk humor och mina fördomar projicerar en bild av människor som går runt i sina praktiska crocs och drömmer om att få vara med i ett roligaste-hemvideon-program på tv en vacker dag. Praktiska människor diggar Robert Wells på riktigt och tycker att Dafgårds mikromat är för jävla smart - och gott med. Praktiska människor älskar knullcharter, köper sin konst på IKEA och hatar allt de inte förstår. Katthumor suger tjock grisballe.

Om jag någonsin börjar uppskatta katthumor. Skjut mig då. Rakt av!

Glimmis

Äntligen har den kommit!

Det är så smidigt och bra med en reflex som man fäster på barnvagnen som tydligt deklarerar ifall det är en pojke eller flicka i vagnen. Jättebra. När man är ute på baby-plundrar-turné och är lite kinkig med kön.

Annars kan jag inte riktigt hitta en bra motivering till den här produktens existens. För SÅ JÄVLA jobbigt är det inte att allt löst folk på stan famlar i ovetskap.

Tickets värdegrund

Jag kom av en slump över Tickets värdegrund. Något man bör stå bakom ifall man vill bli årets anställd skulle jag tro. De har tryckt den på musmattor till sina anställda som en slags härlig motivations-affisch.

Fin förtryckaranda för att inte tala om vilket effektivt sätt att döda individen och skapa en kollektiv zombieatmosfär på. Lydig och robofierad personal.

Attityd
Min attityd betyder allt! Genom min positiva inställning ser jag möjligheter i allt!

Respekt
Jag tar mig tid att lyssna, försöka förstå och visa hänsyn mot mig själv och min omgivning.

Engagemang
Jag brinner för det jag skall utföra och gör och delar gärna med mig av mina kunskaper på ett aktivt och målinriktat sätt.

Ansvar
Jag ansvarar alltid själv för mitt beteende och mina handlingar, samt står för dem.

Glädje
Min glädje skall synas och höras samt spridas till alla i min omgivning. Genom att känna stolthet i det jag gör skapas glädje i omgivningen.

Kul
Jag har kul på jobbet genom att bjuda på mig själv. Jag vågar skämta och ha nära till skratt!


Jävligt avslappnat att gå till jobbet med de förväntningarna på sig.

Tack Finland!

Utan er hade våra dalahästar troligen sett ut så här idag:


Inte för att jag bryr mig ett skit om dalahästar, men jag är inte någon vodka-buff heller och borstj står sig riktigt risigt i jämförelse med svenska köttbullar. Dessutom tycker jag att kyrilliska alfabetet verkar sjukt jobbigt.

Så hipp hipp hura för att ni stod pall där i snön... och tack för att vi slapp. Idag är det er dag.

Grattis som fan!

Hej Clown!

Jag minns hur min musiklärare på lågstadiet tvingade oss att sjunga Jan Malmsjös "Hej clown" varenda gång det stod "musik" på schemat. Jag hatade det. Fick ont i hjärtat av den och kunde gruva mig inför musiklektionen flera dagar i sträck bara för det. Jag tyckte den var för jävla deppig. Jag tyckte så synd om clownen.

Sedan dess har clowner varit starkt förknippat med ångest för mig och varje gång jag ser Peter Siepen så tänker jag på den låten. Han försöker så desperat och ihärdigt att vara trendig och spexig. 

Häromdagen åkte jag förbi Kungsbacka och ser hans nylle på en reklamskylt för "Freeport", ett outletställe på vischan. Han har blivit deras poster-boy. En bekant melodi började spelas långt bak i mitt medvetande. Plötsligt var jag tillbaka i lågstadiet på en av alla vedervärdiga musiklektioner...

"Men spegeln ser en ensam man,

en man som en gång var en clown

som tagit av sin scenkostym

Som börjar gråta när han hör

Hej clown!

Kom hit så vi får titta på dej!

Hej clown..."

Plötsligt minns jag. Och så blir jag lite ledsen.

Gubbtrött

Fan vad jag är trött på Jan Guillou!

Jag är trött på hans ständiga och ihärdiga von oben-mässande. Trött på att höra honom och trött på att se honom. Det luktar svin lång väg.

Den senaste grejen där han gått ut offentligt och försvarat Unni Drougges ex-man och säger att han inte alls är en kvinnomisshandlare, trots att killen ifråga själv har erkänt och avtänat sitt straff, är bara för dum. Jag har svårt att formulera mitt förakt. Och det händer sällan.

Jag får en stark lust mala ner Jan Guillou i en begagnad griskvarn och stoppa rejält mycket korv. Sedan skulle jag grilla dem över stans största bokbål bestående av Arn-trilogin, Fiendens fiende och all annan narcissist-skitlitteratur han sprutat ur sig. Jag skulle bjuda in alla fromma fans, alla rygghållare och icke att förglömma hans älskade runka-bulle-klubb på ett ordentligt korvkalas. Sedan skulle vi spy. Åh, vad vi skulle spy.

...och lägga ut alltsammans på YouTube.

Trippelmördar'n släpps fri

Helsingfors hovrätt har beslutat att benåda livstidsdömde Juha Valjakkala. Mannen som gett utrycket "up to no good" ett ansikte. Sweet.

Visst, tjugo år är en lång tid. Men killen sitter för en synnerligen brutal och meningslös familjeslakt, eller trippelmord som det kallas i mer rättsliga termer.

Dessutom har han inte direkt suttit på händerna under sin kåk-vistelse. Så sent som för ett år sedan slank han ut på lite bonnpermis och i intervjuer verkar han inte sova allt för dåligt på nätterna över vad han gjort. Man skulle kunna säga att han skickat sitt samvete på livstidssemester.

Man ska inte döma en människa efter sitt utseende men i detta fallet är jag benägen att göra avkall. Ingen svärmorsdröm direkt. Ingen man vill supa med heller.

Dessutom verkar han ha olagligt dålig smak. Kolla in halskedjan.

Oboy!

Avbön

Jag har de senaste dagarna känt ett visst mått av dåligt samvete.

Jag borde inte ha smädat Björn Ranelid som jag gjorde för ett tag sedan. Jag har egentligen ingenting emot honom. Jag blev provocerad att börja hata honom men egentligen känner jag inget agg alls. Jag skiter i Björn Ranelid. Han kan få köra sin skit - lipa och raljera. Jag bryr mig inte.

Min kollega RW påpekade att jag även borde ge upprättelse till Jimmy Nordin. RW är ett stort fan på riktigt. Först avfärdade jag hans önskan som ett oskyldigt skämt men med en bismak av vansinne. Men jag vet att Jimmy betyder mycket för honom. Jag tror att RW älskar Jimmy, inte nödvändigtvis på ett sexuellt sätt men det rör sig definitivt om kärlek. Jag sa att jag inte tänkte be om ursäkt. RW frågade påstridigt om Jimmy bringat mer glädje än sorg till mitt liv. Han hade en poäng. Jag har flabbat mycket åt "multitalangen" och alla hans idiot-påfund. Visst, hånflabb, men ändå. Jag kom fram till att jag inte tycker illa om Jimmy - jag tycker helt enkelt bara att han är en riktig jävla pajas. Och det kan han ju få vara.

Så jag gör avbön för mina häcklerier mot Jimmy Kul-pop och tant Ranelid. Här och nu. Sorry!

Däremot så har jag kommit underfund med hur mycket jag faktiskt föraktar Henning Mankell. Han är lätt Sveriges sämsta författare eftersom ALLT han tar i blir skit. Det är faktiskt helt otroligt att han lyckats sko sig på sitt författarskap så länge utan att ha ordet "trovärdighet" med i bakhuvudet. Det är en bedrift att kunna pissa på sin publik utan att bli ifrågasatt. 

Mest provocerad blir jag när han försöker sig på att göra tv/film. Då får jag lust att spöa skiten ur honom. Såg "Wallander - Hemligheten" nyligen. Jag kräktes och svalde igen. Tydligen kommer man undan med allting om man sålt några långtradarlaster med böcker i den goda smakens förlovade land - Tyskland. Om man dessutom har sin gubbklubb i ryggen så är man väl extra kool.

100 spänn på att han är ett riktigt pervo.

Skör

Det är exakt så jag känner mig idag.

På sistone har jag plöjt igenom samtliga säsonger av "Six feet under" och igår var det sista avsnittet - le grand final. Och som jag lipade. Aldrig tidigare har jag känt så mycket för en tv-serie. Det var både fruktansvärt och skönt på samma gång när tårkanalerna öppnade sig.

Det är LÄTT den bästa serien någonsin. Så välgjord in i minsta detalj. Manus, foto, skådespelare karaktärer. Allt! Jag vill sammanfatta den som ett storartat mästerverk och ordet "mänskligt" ligger nära till hands. De har hittat en magisk formel och destilleras ner den i en perfekt mix av kärlek, hat, svart humor och hjärtskärande drama ända till sista sekunden - tills det blev svart.

Jag undrar om det någonsin kommer skapas något som ens kommer i närheten av Six feet under. Har svårt att tro det.

Tandläkarbesöket

Var hos tandis igår. Har inte varit där på några år så det kändes i kroppen. Jag var nervös. Jag har aldrig haft hål så jag tror att jag skulle ta det som ett personligt nederlag ifall jag skulle få ett. Samtidigt var jag lite uppspelt – jag vill av någon störd anledning visa mig duktig.

När jag kom dit omkullkastades allting. Jag fick chockbeskedet att min tandläkare gått i pension och greps av en slags tom, konstig och givetvis helt sinnesstörd sorg.

Mitt enda försvar är väl att jag är smått autistisk när det kommer till vissa saker. Jag läser dagstidningar bakifrån, jag skrynklar toapappret och jag går hos samma tandläkare som jag gjort sedan jag var liten. punkt slut. Han har sett mig växa upp och jag har sett honom åldras. Banalt. Javisst, men sådan är jag. Jag har egentligen aldrig gillat honom något nämnvärt – men han var en jävla bra tanddoktor.

Min nya tandläkare var en ung tjej. Jag måste erkänna att jag blev skeptisk med en gång. Jag har fått en hang-up på att tandläkare är jävligt borrsugna. Att de gör allt för att drilla, fylla och dra. Särskilt när de är nyutexade.

Jag lade mig lydigt ner på britsen och gapade. När hon som bäst höll på att riva runt med sina vassa stålinstrument och jag kväljde så att salivsugen fastnade i kinden på mig kom jag att tänka på att det måste vara omöjligt att inte börja äcklas av människan som varelse när man måste uppleva sådan skit vareviga arbetsdag. Tandsten, plack och tandköttsinflammationer i tusentals vidriga gap. Fy fan säger jag bara. Munnen är människans sämsta vän.

Hon konstaterade att jag inte hade några hål men väl flera stycken början till hål som avstannat. Jag blev nervös. Såg mina tänder som en stor schweizerost om några år. Hon frågade om jag använder tandtråd och jag sa nej. Hon frågade om jag sköljer och jag ljög och sa att jag inte gjort det på ett tag nu, fast sanningen kanske snarare är att jag tokskitit i det ända sedan jag var hos tandis sist.

Utan att överdriva kände jag mig extremt otuff när jag efter besöket stod där med ett paket tandtråd, ett recept på stark floursköljning (så jag kan leka flourtant med mig själv varje dag) i famnen och fick dunka upp närmare en tusing. Jag kände mig bara gammal och allmänt förnedrad.

Fast som en förnedrad gamling med sjukt rena tänder.

Alltid något.

Vinavsmakningsmomentet

Det är trevligt att gå på restaurang. På alla sätt utom ett.

Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.

Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.

Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.

Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.

Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.

Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.

När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.

Tills nästa gång

En bra dag att döda på

Äntligen måndag (yeah right)!

Jag tycker inte om att vakna på måndag efter helg. Eller rättare sagt, jag hatar det. Allting surrar jag känner mig svag och dålig och livstrött - så är det förövrigt den första timman varje morgon jag tvingas vakna av larmet på min lilla vidriga mobiltelefon.

Idag började jag dock min arbetsdag med att fullkomligt slakta våran receptionist i WII-tennis. Det var skönt. Som fan.

Jag vill tillägga att min totala dominans glänste trots att jag störs av en gammal tennisskada i höger arm som jag ådrog mig under hårdträningen inför vårt byråmästerskap (där orättvis lottning låg till grund för en misslyckad turnering för undertecknad) som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Inte dåligt Mike. Inte dåligt alls.

Vinsten stärkte mig och det var en bra början på dagen. En dag synnerligen bra att döda på.

Nu lunch!


Update 15:51
Nu har jag precis mördat vår receptionist en gång till. Jag upplever just nu den bästa måndagen i mannaminne.

(tisdag)

Update 09:01 

Slakt igen ! Samma receptionist. Samma lama motstånd.

Update 11:05

Det stora mötet ägde rum. Mike mot den kaxige jäveln RW. RW var givetvis chanslös redan från start. Efter två förlorade game försökte han desperat med personpåhopp och smädelser. Inga av dem lyckades och det slutade med nedsänkt huvud och ett tennisrack uppkört i stolgången för den gode RW.

Update 11:17

Min skånske kollega blev sugen att utmana. Förståeligt. Han såg sin chans att dra snabbare än Billy the Kid. Men så blev icke fallet. Såklart. Fy fan vad jag dominerar i WII-tennis. 

Sista uttaget

Mitt checkkonto i Bank of Ben & Jerry's börjar sina. Min fantastiska glassallmosa börjar ta slut. Bara två ynka checkar kvar. Vad ska jag välja för smaker? Det var längesedan jag höll mig med några sköna kalla pints från jordens bästa glassmakare och jag känner redan nu att beslutsångesten äter på mig.

Det lutar åt Caramel Chew Chew och Cookie Dough, fast Phish Food och Vermonster är också med på listan... eller fan Cherry Garcia är underskattad. Vi får helt enkelt se.

Nu måste jag snart kontakta mister Ben och mister Jerry och tigga på mig lite mer glasskapital. Lite förnedrande men har man en gång känt bjudglassens sötma smälta i munnen och dansa disco i gommen vill man aldrig mer betala.

Hur värt det än är pengarna.

Analblekning

Härom dagen snappade jag upp ett begrepp inom segmentet skönhetsigrepp som jag aldrig tidigare hört talas om. Analblekning. Min hjärna kopplade inte.

Jag lekte med stavelserna "anal" och "blekning". Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld men tillsammans bildade det ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem fan bleker sitt rövhål?

Jag googlade "analblekning" och fick upp en träfflista med cirka en miljard bloggar och diskussionsforum som behandlade ämnet. Det var redan old news. Att bleka brunögat har blivit det nya svarta för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är viktigt att man har rätt utseende mellan skinkorna om man vill "hänga med".

Här satt jag i chock över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel och så visar det sig inte bara vara en störd företeelse som blivit normaliserad. Bland gymnasiekidsen verkar det närmast ha blivit lika vanligt som popcorn på bio. Och då är popcorn fan rätt vanligt.

Enligt en artikel i ämnet snittar Hollywoods skönhetssalonger fem kunder per dag som vill ha ljusare hudton "där". Undrar hur snittet ser ut i Sverige och hur känns det egentligen att tillhandahålla den tjänsten. Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lajbans alls med att gå till jobbet och veta att nån jävel ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe.

Tänk att bli omtalad när det gäller analblekning (nu inser jag att jag skrivit ordet så många gånger att min blogg snart kommer toppa träfflistan. Fan!). Att skaffa sig ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Gumman, asså du måste bara gå till Tabitha på Panache - ingen bleker analhuden som hon". Då skulle livet vara över.

Är man lite mer av en gör-det-själv-typ kan man tydligen för det ringa priset av en halv tusing köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand. Värt. Jävligt värt.

Världen är helt galen.

Patent bortskänkes

Nu när jag gått och blivit en pensio-kille har jag klurat på en anti-krämpprodukt för människor som mig, vars kroppar gått ut i vild strejk. Som den välgörenhetsbuff jag är så tänker jag dessutom låta någon annan ta patentet på den för en liten motprestation i form av ett ynka exemplar av den färdiga produkten.

Jag talar givetvis om "Vetevärmarsängen".

De där små vetepåsarna man ska stoppa in i mikron är bara för sorgliga. Tänk istället att hela madrassen är en stor och fluffig vetepåse som värms upp via väggkontakten och en fjärrstyrd termostat. Så jävla bra. Det skulle bli en sensation.

När den kommer kan Tempur klappa ihop och dra säger jag bara. Då vill ingen ha deras förbannade ergo-skum längre. Det är bara den där vidriga lukten vetevärmare avger som måste lösas. Ingen vill ju ligga och lukta välling.

Nackspärr

Alltså jag är så jävla less.

Sedan jag fyllde 31 har jag blivit krämpornas herre. Det krävs inte mycket för att golvlägga mig längre. Förra veckan sträckte jag mig i armen när vi spelade wii på jobbet och igår fick jag en nackspärr som höll på att driva mig till vanvett hela natten. Jag var tvungen att ringa tilll ryggakuten och lipa till mig en tid omgående. Jag hade varit beredd att mörda för den tiden. Lätt.

En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.

Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.

Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.

Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.

Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.

Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.

Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.

Manliga fnask

Imorgon ska Kalla fakta handla om män som säljer sex. Manligt hor är tydligen mer utbrett än man kan tro.

Från och med fredag ska Magnus Uggla tydligen börja blogga på aftonbladet.se.

Någon mer än jag som ser ett tydligt samband?

Glasskreatör

Gick och fingrade i frysboxarna på Hemköp häromdagen. Plötsligt ser jag en förpackning jag sett mången gång förut men aldrig tidigare stannat upp och tittat på ordentligt. "Harry Klings erkänt delikata dinétårta". Fan vilken grej alltså. Dinétårta.

Produktbeskrivningen lyder: Vaniljglass med punsch och smörrostad nougat. Chokladöverdrag. Garnerad med marsipan, frukt och krokant. Med andra ord en sprutorgasm i fikaformat - för gamla tanter

Harry Kling är/var glasskreatör och mannen bakom Kling Glace som föddes på 50-talet. Glasskreatör. Wow. Kan det rimligtvis finnas en mäktigare titel?

Som parentes måste jag säga: Fuck you mr. Kling, det är Ben & Jerrys som är glassens maktfaktor nummer ett nu, vilket helt osökt påminner mig om att jag bara har två av deras allmosecheckar kvar. Börjar bli dags att höra av sig till dem igen med andra ord.

Dinétårtan ser så satans vidrig ut men tydligen så är den erkänt delikat. Inte så pjåkigt. Tänk att äga det mandatet, att kunna erkänna en glasstårtas deliciösitet eller inte. Vilken sjuk maktposition. Som Svenska akademien för litteraturen.

Maskerad

Kollade just på Idol. Det var tydligen maskeradtema idag.

Swartling var utklädd till bajskorv. Och jag måste ge det till honom. Han såg verkligen jätterolig ut där han satt helt ogenerad i polotröja med en riktigt bajsbrun kavaj som överdrag. Precis som en liten formlös bajskorv - med headset. Fem av fem möjliga.

Vågat Swartling. Vågat.

En Larsson på varje plan

Jag bor i en trappuppgång där det bor en Larsson på varje plan.

Inte så konstigt kanske. Men lite kul.

Tycker jag.

En luktar fisk, en luktar sprit och en hör allt jag säger. Jobbigt.

Tycker jag.

Höj en insulinspruta på ostkakans dag

Har legat hemma idag. I hög feber och allmän ostighet. Huvudvärken är olidlig.

Fick nys om att det är ostkakans dag idag. Tänk att något så banalt som ostkaka kan få en egen dag. Fast banalt vet jag inte förresten. Jag rådiggar ostkaka. En gång blev jag bjuden på lite Hälsinge ostkaka med mjölk och hjortronsylt. Den var rätt så haussad av några hälsingevänner innan men jag måste erkänna att jag var nära att få stånd. Inte ett sexuellt laddat praktstånd utan mer en trivsamhetsladdad vinballe. Så visst fan har jag respekt för ostkakan som fenomen. Men en egen dag är att ta i en smula.

Det ger även hög relevans till efterfrågan på ett officiellt införande av den mycket efterfrågade griffeltavlans dag och den så kallade 98-oktan-dagen.

Att kanelbullar, semlor och Gustav Adolf firas med helt egna dagar får mig att undra varför "kebabpizzan med blandad sås", "mellanmjölken" och "dvärgbältan" inte fått sig sina välförtjänta datum i almanackan ännu.

Iallafall. Jag gick in på susning.nu för att dubbelkolla så att en massa bloggare runt om i landet inte håller sig med osanningar. Och mycket riktigt. Ostkakans dag it is. Men det är också stora Diabetesdagen. Det kanske är lätt att glömma när man sitter och mular i sig mängder av smarrig ostmassa och sylt.

Så nu vill jag att alla ostkage-ätare där ute höjer en empatisk insulinspruta idag för alla dem som inte kan vara med på festen.

Gonatt!

SVT och lite nonsens

Ligger i soffan och snyltar på skattefinansierad tv. Mmm... vilken skön sötma blandningen av kvalité och laglöshet ger. Skrattade precis högt för första gången idag. Tack Grotesco. Henrik Dorsin är jävligt bra. Hade det inte varit för att han tvunget skulle ta emot poveljävelns jäkla rickitickitick-karamellogram hade jag älskat honom förbehållningslöst. Nu är han ändå lite smutsig för all framtid. Synd på en så bra pojk.

Nu såg jag en trailer för Babben-tv. Plötsligt minns jag varför det känns så rätt att stå utanför licens-systemet. Hon ska aldrig få en spänn av mig. Shit vad jag är trött på Babben Larsson. Det kan vara gotlänningen i henne, men jag vet inte helt säkert. Jag har inte så mycket till övers för gotlänningar. Sorry, det var en överdrift (igen). Jag har egentligen inget emot gotlänningar, så länge de inte är folkliga.

Babben är sjukt överskattad iallafall. Tycker jag.

Nu börjar snart Eftersnack med Henrik Kruusval. Det ska jag se. Jag vet att jag kommer hata det men samtidigt njuta. Det är masochisten i mig.

Vad ville jag säga med det här, undrar jag nu. Vet inte.

Jag mår inte bra idag.

Kvalitetsmärkning

Var nyss ute på world wide web igen och tittade till det. Det är fantastiskt.


Kom över en rolig produkt. Vandalkamera. Egentligen en rätt trist produkt som någon snajdat till avsevärt genom att ta ordet kamera och lägga till "vandalsäker" framför. Mäktigt.

"Mycket robust övervakningskamera, perfekt för utsatta miljöer. Den vandalsäkra konstruktionen gör kameran tålig för sabotage och annan vandalisering."

Och annan vandalisering... Inte så specifikt men jävligt kul. Jag gillar generaliseringar.

Det är en ganska smal produkt med tanke på att vandalriket gick under för ungefär 1500 år sedan. Kul att det fortfarande utvecklas produkter för att skydda oss mot vandalerna.

Vandalsäker är inte en stämpel som fungerar särskilt köputlösande på mig. Nej nej, jag väntar till de släpper en hel serie övervakningsutrustning som även garanterar skydd mot barbarer och vikingar och varför inte färöingar när vi ändå är igång. De är såna svin.

I den bästa av världar kommer produkter i framtiden bära en kvalitetsmärkning som utlovar totalt skydd mot Hising-islandare. Där har vi USP:en för mig.

Unga arga posörer

Det är något med den här bilden som förbryllat mig länge. Jag förstår den inte riktigt.

Ett gäng unga arga asiater utrustae med diverse tillhyggen. De är tuffingar. Så mycket fattar jag. Det är högsst uppenbart att de försöker signalera farlighet. Hela deras minspel signalerar likom "kom on mavvafacka" och personligen skulle jag inte tycka att det kändes prima att möta dem i en mörk gränd som det brukar heta. Hundra procents risk att bli punk'd up. 

Men det är något mer med bilden. Något lurigt. Något som gör den riktigt jävla otäck.  

Varför i hela världen har de bar överkropp? Det kan ju inte vara för att flexa mucklerna direkt. Detser knasigt ut att de röker. De ska precis till att bonka skiten ur någon men först; tända cigg. Jag tror att ett visst gäng unga nakna asiater med tillhyggen i händerna har sett en och annan Hongkong-flick för mycket.

Men det som förbryllar mig allra mest är killen längst fram. Han ser galen ut och till skillnad från sina kamrater som är utrustade med glasflaskor, påkar och andra gängse föremål vanligt förekommande vid gatuslagsmål, står han och poserar med ett träningsredskap som var vanligt i svenska medleklass hem på 80-talet. Hur tänkte han. Har han tänkt träna ihjäl någon?

Spontant får jag lust att fimpa ciggen, tvångsraka av hans löjliga mopedmustasch och ge honom en örfil eller två. Säga till honom att skärpa sig. Gå hem och läsa läxorna. 

Det är visserligen jätteduktigt att han klarar av att tänja ut den så långt och jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på hur mycket det skulle svida ifall den där elakingen till fjäder fastnade i mitt underarmshår eller dylikt. Men ändå.

Märklig bild.

Intensivledig

Det är gött med helg.

Vaknade tidigt, lätt vinbakis. Låg kvar med J och lyssnade på webbradio. Betade av ett avsnitt av Biblioteket, filosofiska rummet och en dokumentär. Sedan frukost.

Efter brekky gick vi till Röhsska och glodde på grejer. Det var avslappnande. Vidare till ett sushiställe för snabbt inmundigande av lunch. Påväg till vagnen passerade vi ett galleri där vi såg att det var vernissage på gång. Vi gick in och drack lite gratisvin och kollade på halvdyr konst av någon tant. Sedan hem till majorna och ficka på Zenit (enda smolket i lördagsbägaren).

Hem och vila i och sedan tog vi ett löp-pass i slottis. Kallt och friskt. J blir sprallig av att springa. Jag blir sur. Men det är rätt gött ändå. Nästa punkt på agendan är middag och film.

Alltså, det känns som jag har hunnit leva ett liv idag för att jag gjort en massa jag varken skulle orka eller vilja efter en vanlig arbetsdag. Jag har varit intensivledig kan man säga. Snart är det måndag igen. Sweet!

Det enda jag är missnöjd med idag är Zenit. Alla verkar tycka att det är så mysigt och äkta med sin skitkassa inredning i form av svinobekväma stolar och bord med olika långa ben. Jag diggar det inte. De har världens långsammaste personal och en konstig prio. Fyra pers i köket och en prao-elev i kassan. Det är alltid så lång kö att jag känner hur blodkärlen pulserar i huvudet när jag står där lydigt i ledet. Många gånger har jag tänkt att fan, nu rånar jag stället - på kaffe.

Enda sättet att få sin latte i normalt tempo skulle vara att rycka fram en pickadoll och skjuta ett par skott i taket så att de vaknar till.

Fast mest provocerad blir jag när jag beställer paj. De verkar ha en sjuk policy med sin vaniljsås. De häller på så mycket att man inte längre förstår vad man beställt när de räcker över tallriken. Soppa. Det verkar inte vara någon slump för ALLA gör det. De frågar inte ens. Bara dränker pajbiten så att konsistensen blir till kräm. Jämt.

Åhhh, jag blir så förbannad!

Fast i övrigt har det varit en alleles särdeles bra lördag.

Sextorpeder

Metro berättar idag att Carl Troilius, plastläkaren från Kanal5 som på senare tid gjort comeback i media som Doktor Tvångsligg, anklagas för övergrepp i rättssak. Han verkar digga allt som är övergreppsrelaterat.

I rubriken står det att Calle-boy tros ha hyrt så kallade "Sextorpeder". Tre stycken. Jag kände mig dum och obildad. Jag hade ingen aning om vad en sextorped jobbar med. Min hjärna jobbade på lite och drog slutsatsen att det måste ha med sex att göra. Men det hade det inte. De arbetsuppgift är tydligen att trakassera våldtäktsoffer.

Så fel man kan ha.

Samtidigt tycker jag att det är ett väldigt skumt fenomen att journalister, främst de på kvälls- och gratispress verkar ha så svårt att skilja på begreppen sex och våldtäkt.

Amerikaner - danskare än danskarna

Nu har jag varit hemma en vecka. Från NYC. Har hunnit smälta intrycken. Det var en bra resa.

Jag älskar den staden, miljöerna - hela atmosfären. Gillar att gå runt där och bara vara. Detta var tredje gången och jag kommer åka tillbaka. Många gånger.

Jag vill börja med att hissa!

Ska man till NYC så bör man passa på att åka till Coney Island - ett gammalt nöjesfält längst ut i Brooklyn som inte kommer finnas kvar så länge till. En solig dag. Då kan man köpa öl i pappmugg på Astroland och sedan sitta och gassa med en massa idioter och vanligt löst folk på den ökända strandpromenaden. Som bonus kan en promenad till Brighton Beach (ryssarnas kvarter) rekommenderas.

Williamsburg (kring Bedford) i Brooklyn kan vara mysigaste platsen på jorden. Bo där istället för Manhattan.

Sedan vill jag dissa!

Jag blir fan inte klok på amerikanerna. De är som bekant världens lataste as till folk. Allt ska vara komfy. Inget får vara det minsta jobbigt. En bil med för få kopphållare har NOLL chans att bli en storsäljare och när jag ändå nämner bilar så ska varenda jävel ha en SUV eller ännu hellre en Hummer, även om de jobbar på fem minuters gångavstånd. Moraliskt sett räcker det att de har en gräsmatta i sin trägård för att motivera sitt val av terrängfordon.

Dessutom är de ena smarta rackare när det kommer till uppfinningar. De kan praktiskt taget bygga vad som helst.

Därför blir jag extra irriterad när jag tänker på att de inte lyckas fatta poängen med handtag på påsarna i mataffärer, convenient stores eller liknande. De packar ner allt prydligt i påsar men när man får den är det omöjlig att bära den på annat sätt än som om det vore någon förbannad glasstrut. De kan bygga fjärrstyrda missiler med svinhög precision, men handtag på påsar, det kan man bara glömma.

Sedan är det momsen på ALLT. Det är så dumt att jag blir hjärnbedövad av att tänka på eländet. En dag på stan så har man fickan full av mynt med helt värdelös valör. Bara för att priset aldrig blir det som står kostar nåt. Jag får nästan bryt när jag tänker på att man kan bli tvungen att brejka en hundradollarsedel för att priset blir två öre dyrare än tjugolappen man har i fickan. Avrunda. Inte en chadde.

Dricks. Jag har klagat på det innan och jag behöver inte hjälp att räkna ut vad jag ska dricksa. Jag behöver hjälp med att förstå hur världens mäktigaste land håller sig med ett så barockt betalsystem. Lägg på skiten på priserna, höj lönerna och håll käft. Jag hatar tvångsdricksandet. Vilket svin som helst som råkar jobba med någon form av service ska kamma pynt - hur risig service de än bjudit på. Det är förnedrande.

Och så har vi det mest irriterande. Deras måttenheter etc.

Jag har ju länge häcklat danskarna för sitt tjogbaserade och asdumma räknesystem. Jämfört med amerikaner är danskarna knappt danska. Varför i helvete envisas amerikanerna med att använda inch, feet, yard och miles för att mäta längdenheter? Jag menar, var ligger logiken i att mäta något i feet när en feet är 30.48 cm. Det är ju för fan råbökigt. Och gammalt.

Vidare mäter de volym i gallons och grader i farenheit. Varför måste de envisas med ett så bakvänt system. Jag kan inte förstå det. Tydligen har Nasa börjat räkna i meter. I övrigt verkar det bara vara de som sysslar med knark som är familjära med begreppen kilos & grams.

Lustigt kan man tycka.

Danskt tycker jag!

New York

Varför?

Det är bara så fel. Så förbannat fel.

Det måste bara vara Satans uppfinning... eller, nej just det ja. Det var ju Foppa.

Ren ondska: Här fodrad.

Inget är heligt

Tydligen!

Läste just följande "Daybreaker". Och jag blev matt.

Ja, det är sant. Stallone passerade fan alla gränser när han tackade ja till att vara med och förgripa sig på en sann klassiker. Deathwish. En vacker hämndsaga där den ärrade busen Charles Bronson går från mild arkitekt till hårdför vigilante i 70-talets New York.

Fy fan, jag får gåshud när jag tänker på originalet. Av välbehag.

Fy fan, jag får klåda när jag tänker på en kommande remake. Av obehag.

Och om Deathwish nu verkligen tvunget ska skändas så kan jag inte tänka mig någon sämre kandidat för jobbet än en avlagd, ansiktsförlamad och slöddrig pajas som stallone. En sådan roll MÅSTE spelas med övertygande pondus. Just därför talar allt emot att ens försöka. Ingen kan göra det som Bronson gjorde.

Enda tänkbara kandidaterna skulle kunna vara Christopher Walken, Willem Dafoe eller Clint Eastwood om man ska gå på en äldre snubbe. Bronson såg ju ut att vara runt sjuttio redan som trettioåring. Annars skulle jag även vågat satsa en slant på Daniel Day-Lewis eller en uppfuckad Michael Madsen.

För att vara helt oväntad skulle det vara kul att låta pappan i den förhatliga tv-serien "Huset fullt" mönstra på som Paul Kersey. Om man låtit honom bo i källaren ett tag och petat på honom med pinnar och sånt - så han var på gränsen så att säga - skulle han nog kunna göra ett bra jobb. Det hade varit intressant att se honom springa runt och hämndskjuta cityslöddret.

Men nu har de alltså bokat upp en kille med samma skärpa och uppsyn som en trött limboffare. Bra val.

Jetlaggad

Jag brukar aldrig drabbas nämnvärt av jetlag. Nu har jag det. Det suger. Sömnlöshet och oändlig trötthet är en skum kombo. Jag känner mig lättirriterad och förvirrad. Trodde jag hade klarat mig men det kom igång lagom till helgen. Undrar när det ska gå över egentligen. Börjar bli tjockt trött på att ha samma fitness som en 85-åring.

Läste att akupunktur ska vara bra.

Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.

Bloggfrossa is not dead

Hej!

Bloggfrossa är inte död. Ingen RIP här. Inte än. Jag vet att det skulle bloggas på som fan men New york sög musten ur mig. Fullkomligt och varje dag. Men nu är jag tillbaka.

Anledningen till att det bloggats så förbannat dåligt på sistone är att jag fått ett nytt jobb som innebär tjockt mycket skrivande. Det har tagit ett tag att anpassa sig men jag tror att jag börjar komma dithän nu.

Jag vill säga tack till alla trogna läsare.

Nu kommer det bloggas mera igen.

El guapo: Käften.