Sitter och skriver lite och lyssnar på Zelmanis "A decade of dreams". Jag har alltid varit förtrollad av hennes röst. Jag vill skratta och gråta samtidigt - hur kan något vara så otroligt vackert bland allt det fula. Hon har nåt alldeles speciellt där.
När hon sjunger "Going home", "Dreamer" och "Happier man" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.
Det är en bra röst Sophie.
onsdag, november 23, 2005
Världens sämsta uppfinning
"Gladpak" plastfolie!
I teorin snudd på genialt, i praktiken nästintill sorgligt usel.
Ska det vara så jävla svårt att göra tunn plast som INTE klibbar ihop sig så fort det lämnar rullen. Den statiska elektriciteten gör att plasten fastnar mot allt som finns i närheten. Ska det verkligen vara lika avancerat att ompaketera sin ost som att lägga ett 5000-bitars kolsvart pussel?
När jag var liten var plasma-tv lika mycket sci-fi som gröna gubbar från Mars. Där har det hänt en hel del - men plastfolien är fortfarande precis lika värdelös.
Måtte djävulen ta all Gladpak!
I teorin snudd på genialt, i praktiken nästintill sorgligt usel.
Ska det vara så jävla svårt att göra tunn plast som INTE klibbar ihop sig så fort det lämnar rullen. Den statiska elektriciteten gör att plasten fastnar mot allt som finns i närheten. Ska det verkligen vara lika avancerat att ompaketera sin ost som att lägga ett 5000-bitars kolsvart pussel?
När jag var liten var plasma-tv lika mycket sci-fi som gröna gubbar från Mars. Där har det hänt en hel del - men plastfolien är fortfarande precis lika värdelös.
Måtte djävulen ta all Gladpak!
The Holy One...
Jag har precis gjort något dumt för min strama ekonomi men något gott för själen. Jag har köpt både säsong 5 & 6 av Seinfeld. Jag älskar den serien. Länge såg jag den som min bibel men nu vet jag bättre. "Seinfeld" är gamla testamentet. Skaparen Larry Davids nya serie "Curb Your Enthusiasm" är nya testamentet. Tillsammans bildar de en komplett bibel (fortfarande under utveckling) och Larry David a.k.a Kung David är min Gud.
Fick jag välja en person att träffa - levande eller död, historisk eller nutida - då hade jag valt Larry David på mindre än en sekund.
Fick jag välja en person att träffa - levande eller död, historisk eller nutida - då hade jag valt Larry David på mindre än en sekund.
tisdag, november 22, 2005
Mikebikes klagogramservice
Jag fick ett mail från en upprörd läsare (de har en tendens att maila) som tyckte att jag hade så mycket negativ energi. Han sa att om jag kunde ta betalt för att gnälla skulle jag vara snorrik. Fan, det är inte en helt dum tanke. Tack för den Lennart! Jag kanske borde lägga Bloggfrossa på is och börja utveckla en affärsidé kring mitt missnöje. En klagogramtjänst kanske.
Jag tänker mig att det finns så många där ute som sitter och surar över någon oförrätt de blivit utsatta för. Vad som helst egentligen, som man tycker är tokbrunt och vill bejämra sig över, men bara inte orkar rodda med. Där kommer "Mikebikes klagogramservice" in som en perfekt tjänst. Precis som med alla de tjänster man köper för att visa uppskattning borde det ju finnas en tjänst (åtminstone) för oss som vill visa missnöje över något vi stör oss på. Det är ju vansinnigt att det inte finns en sådan ventilfunktion. Det är en nyckelroll för ett välmående samhälle. Man måste få knorra lite annars går det käpprätt åt helvete.
Se på Amerikat. Deras samhällsmodell är så uppfuckad att folk tar till skjutjärn och stökar om i helt abnorma proportioner, bara för att de fått för lite saltgurka på sin ostburgare. De har blivit de mest överkänsliga och lättkränkta folket i världen. Jag har svaret. De har ingen gnällventil eftersom man per automatik blir ett "kommysvin" om man protesterar.
I alla fall har jag funderat på hur en klagoservice hade kunnat fungera.
Det borde finnas olika prisnivåer beroende på hur stort missnöje man vill visa. Det är ju alltid sunt att ställa klagonivån i paritet med den grad av förorättelse man känner av. Jag tänker mig tre primära nivåer:
Jag tänker mig att det finns så många där ute som sitter och surar över någon oförrätt de blivit utsatta för. Vad som helst egentligen, som man tycker är tokbrunt och vill bejämra sig över, men bara inte orkar rodda med. Där kommer "Mikebikes klagogramservice" in som en perfekt tjänst. Precis som med alla de tjänster man köper för att visa uppskattning borde det ju finnas en tjänst (åtminstone) för oss som vill visa missnöje över något vi stör oss på. Det är ju vansinnigt att det inte finns en sådan ventilfunktion. Det är en nyckelroll för ett välmående samhälle. Man måste få knorra lite annars går det käpprätt åt helvete.
Se på Amerikat. Deras samhällsmodell är så uppfuckad att folk tar till skjutjärn och stökar om i helt abnorma proportioner, bara för att de fått för lite saltgurka på sin ostburgare. De har blivit de mest överkänsliga och lättkränkta folket i världen. Jag har svaret. De har ingen gnällventil eftersom man per automatik blir ett "kommysvin" om man protesterar.
I alla fall har jag funderat på hur en klagoservice hade kunnat fungera.
Det borde finnas olika prisnivåer beroende på hur stort missnöje man vill visa. Det är ju alltid sunt att ställa klagonivån i paritet med den grad av förorättelse man känner av. Jag tänker mig tre primära nivåer:
- Pensionärsgnäll - när man bara vill kvida och oja sig lite över något, gärna meningslöst, men egentligen inte bryr sig. Behöver inte ens vara ett relevant klagomål. Billigt klagomål på dåligt papper.
- Normalupprörd - t.ex. när man blivit dåligt bemött eller blivit utsatt för kommunalgrå byråkrati eller liknande. Vid enstaka tillfälle. När man vill ge en verbal näsbränna och låta någon veta att skit av den graden inte accepteras. Här framförs ett noga genomtänkt klagomål helt korrekt. Man visar sina belägg och låter förstå att man inte kommer nöja sig innan hedern är återupprättad. Normalpris - passar utmärkt att slösa med.
- Komplett vansinne - när gränsen är nådd. När man upplever upprepad förnedring av någon form och är så förbannad att det när som helst säger klick om man inte får utlopp för sin vrede. Här krävs finess och krafttag. Personliga påhopp och grova förolämpningar. Man river upp helvetet helt enkelt. kan vara över en skitsak. Det viktiga är att vredesfaktorn är hög. Dyraste alternativet - men "Komplett vansinne" är inget man bör använda när man bara känner en lätt grad av irritation.
Sedan tänker jag mig att varje klagomålsnivå skulle finnas i två klasser:
- Lyxklagomål - där mikebike lägger extra kärlek (hat) vid utformandet. Bakar in finurliga detaljer och sofistikerade hot. Ger klagogrammet den där extra touchen som säger "jag är alldeles extra missnöjd med just dig"
- Vanligt tråkigt - bra alternativ och givetvis lika hög kvalité i själva utförandet men utan den det där alldeles extra top-of-the-line-nivån.
Jag ser stor potential i utvecklandet av hattjänster men jag skulle nog välja att börja i liten skala. I framtiden är det inte omöjligt att jag utvecklar tilläggstjänster som bajsbrev, flåssamtal och annat skoj.
söndag, november 20, 2005
Öppet brev till Aftonbladet
Hej Aftonbladet!
Snälla. Jag ber er på mina bara knän. Inget annat verkar ju funka. Låt oss vanliga medborgare slippa läsa mer om så värdelösa människor som BB-Linda Rosing och Spybar-Fadde. Deras enda bedrift i livet är att de var snabbast när det vankades befruktning en gång i tiden. Det är inget speciellt med det. Det har vi alla gjort.
Jag har köpt mycket. Mer än jag trodde var möjligt. Ni har praktiskt taget bränt in Natcha Peyre på min näthinna under hösten. Era löpsedlar har nästan kvävt mig med "Så mycket är din bil värd" och liknande scoop. Mot min vilja har jag hållits ajour med bigbrotherdeltagarnas knull- och spritfester. Ja, ni har praktiskt taget lyckas göra "nyheter" av vilken avföring som helst och precis som de flesta har jag bara tuggat i mig och knipit käft.
Ni säger att ni tillhandahåller de nyheter som läsarna vill ha. Men nu får ni väl ändå ge er. Erkänn att det är en grov förolämpning av hela svenska folket att vidhålla ett läsvärde i Fadde och Rosings förehavanden? INGEN bryr sig om vad de tar sig för. Det är en ren provokation från er sida att slösa medieutrymme på sveriges riksnolla och hennes dörrvaktarjävel till pokvän... eller expojkvän som ni så smaklöst offrat resurser på att låta oss veta.
Slentrianmässigt har jag börjat min dag med aftonbladet.se (fråga mig inte varför) så länge jag haft internetuppkoppling. Oavsett hur mycket dokunews ni skyfflat upp i ansiktet på mig har jag suttit där och knappat in adressen med en kopp kaffe i handen. Men nu blir det fanimej ändring på det. Jag har hört talas om porrfilter för att spärra pornografiskt innehåll och det måste rimligtvis finnas samma grej mot Aftonbladet för nu är gränsen nådd. Det blir en programvara jag mer än gärna betalar en dyr licens för.
Fadde och Rosing. Ärligt talat. Är det ett mindtrick? Vill ni se hur mycket skit en människa kan ta eller vad är dealen? Visst är det tjatigt att läsa om de dagliga bombattentaten i Irak varje dag men tycker ni inte att det är lite värdigare nyheter ändå?
Jag signar upp på en dagslång rektoskopi vilken dag som helst, bara för skoj skull, eller varför inte en hederlig vietnamesisk vattentortyr. Vad som helst, men sno inte mer ytrymme av min hjärna till att berätta om den där slitna plastpåsen och hennes combatcuttade juggevakt. Jag pallar det bara inte. Fattar ni inte hur jävla dumt det är? Skit i lösnummer för en gångs skull. Ni måste väl ha någon form av yrkesstolthet?
Nästa gång Fadde nämns kan det väl åtminstone föregås av att någon lackat ur och öppnat automateld i hans lilla kungarike - spybarkön. Och nästa gång Linda Rosing... Nä det finns verkligen INGET mer jag vill veta om henne. Varken hennes liv eller död.
Snälla Aftonbladet. Inget mer om de två nu. Kan ni lova mig det?
Jag börjar närma mig en "Falling Down"
/m
Snälla. Jag ber er på mina bara knän. Inget annat verkar ju funka. Låt oss vanliga medborgare slippa läsa mer om så värdelösa människor som BB-Linda Rosing och Spybar-Fadde. Deras enda bedrift i livet är att de var snabbast när det vankades befruktning en gång i tiden. Det är inget speciellt med det. Det har vi alla gjort.
Jag har köpt mycket. Mer än jag trodde var möjligt. Ni har praktiskt taget bränt in Natcha Peyre på min näthinna under hösten. Era löpsedlar har nästan kvävt mig med "Så mycket är din bil värd" och liknande scoop. Mot min vilja har jag hållits ajour med bigbrotherdeltagarnas knull- och spritfester. Ja, ni har praktiskt taget lyckas göra "nyheter" av vilken avföring som helst och precis som de flesta har jag bara tuggat i mig och knipit käft.
Ni säger att ni tillhandahåller de nyheter som läsarna vill ha. Men nu får ni väl ändå ge er. Erkänn att det är en grov förolämpning av hela svenska folket att vidhålla ett läsvärde i Fadde och Rosings förehavanden? INGEN bryr sig om vad de tar sig för. Det är en ren provokation från er sida att slösa medieutrymme på sveriges riksnolla och hennes dörrvaktarjävel till pokvän... eller expojkvän som ni så smaklöst offrat resurser på att låta oss veta.
Slentrianmässigt har jag börjat min dag med aftonbladet.se (fråga mig inte varför) så länge jag haft internetuppkoppling. Oavsett hur mycket dokunews ni skyfflat upp i ansiktet på mig har jag suttit där och knappat in adressen med en kopp kaffe i handen. Men nu blir det fanimej ändring på det. Jag har hört talas om porrfilter för att spärra pornografiskt innehåll och det måste rimligtvis finnas samma grej mot Aftonbladet för nu är gränsen nådd. Det blir en programvara jag mer än gärna betalar en dyr licens för.
Fadde och Rosing. Ärligt talat. Är det ett mindtrick? Vill ni se hur mycket skit en människa kan ta eller vad är dealen? Visst är det tjatigt att läsa om de dagliga bombattentaten i Irak varje dag men tycker ni inte att det är lite värdigare nyheter ändå?
Jag signar upp på en dagslång rektoskopi vilken dag som helst, bara för skoj skull, eller varför inte en hederlig vietnamesisk vattentortyr. Vad som helst, men sno inte mer ytrymme av min hjärna till att berätta om den där slitna plastpåsen och hennes combatcuttade juggevakt. Jag pallar det bara inte. Fattar ni inte hur jävla dumt det är? Skit i lösnummer för en gångs skull. Ni måste väl ha någon form av yrkesstolthet?
Nästa gång Fadde nämns kan det väl åtminstone föregås av att någon lackat ur och öppnat automateld i hans lilla kungarike - spybarkön. Och nästa gång Linda Rosing... Nä det finns verkligen INGET mer jag vill veta om henne. Varken hennes liv eller död.
Snälla Aftonbladet. Inget mer om de två nu. Kan ni lova mig det?
Jag börjar närma mig en "Falling Down"
/m
lördag, november 19, 2005
Bosse vet...
Igår kom D:s farbror på Juniorettes kalas och han hann fan inte komma innanför dörren innan han malligt berättade att han visat blogginlägget "De kallar honom Bosse" för Bosse själv.
Jag stelnade till. Han måste skämta tänkte jag. Man brukar väl inte medvetet utsätta sin släkt (om än ingift) för så diabolisk fara. Han försökrade mig om att det var lugnt. Bosse hade inte tagit illa upp. Jag skrattade ledigt som att allt var kool men i huvudet hade jag redan beställt en daloc säkerhetsdörr, bepansrat alla fönster och börjat packa väskan.
Den här jävla bloggen kommer bli min död.
Jag stelnade till. Han måste skämta tänkte jag. Man brukar väl inte medvetet utsätta sin släkt (om än ingift) för så diabolisk fara. Han försökrade mig om att det var lugnt. Bosse hade inte tagit illa upp. Jag skrattade ledigt som att allt var kool men i huvudet hade jag redan beställt en daloc säkerhetsdörr, bepansrat alla fönster och börjat packa väskan.
Den här jävla bloggen kommer bli min död.
fredag, november 18, 2005
Systembolagsfesten och janteanden
Jag vaknade på torsdagen och fick återigen höra hur nyheterna blåste upp systembolagets firmafest som om det vore större nyheter än bombningen av Hiroshima. Janteanden breder ut sina vingar och det luktar brunt. Det luktar kvällspress.
Jag tycker uppriktigt synd om Anitra Steen som kommit till TV4:s folkliga tv-soffa för att behöva försvara ett litet partaj för sina medarbetare. Behöver jag ens nämna att "Mannen som blev trött" pressades ett steg närmre en s.k. "falling down". Jag som inte ens jobbar på Systembolaget, jag menar, jag gillar inte ens systemet men nu får det väl för i hel...e vara nog.
3500 pers ställde upp utan ersättning att gå på en företagsaktivitet. Notan slutade på 4000/skalle (vilket täckte in resa/boende/mat & dryck/underhållning + konferens). Vem bryr sig om det är skattebetalarnas deg som betalade det. Det var ju inte direkt igår (13 år sedan) det rullades hatt där senast om man säger så. Hur många spritnotor och porrklubbsbesök har inte vi betalat utan hälften så mycket läppfladder i media. Jag blir så förbannad att jag kokar. Jag skäms för mitt land. Vad ska folk tro?
Jag hatar TV4. Nyhetsuppläsaren betonade "14 miljoner" som om det skulle ha samma nyhetsvärde som Palmemordet hade en gång i tiden. När Steffo Törnqvist försökte ställa Anitra mot väggen genom att fråga vad hon hade för lösning på att alkoskadorna växer i Sverige höll jag på att bajsa på mig. Hans poäng var att hon delvis är ansvarig för missbruksproblemen i och med att hon kränger bosen. Heja långsökt TV4-journalistik.
1. Vad fan har det med festen att göra?
2. Håll flabben Steffo - du är ju inte direkt känd för att spotta i glaset - din lille "livsnjutare".
Jag satt lika frågande som Anitra. Hon måste väl undrat vaffan de höll på med. Och sedan kom crescendot. Svenska folket skulle få lätta på sin vrede. Man uppmanades att ringa in och ställa Anitra mot väggen.
Först ut var en tittare med hög rävfaktor som lackat ur eftersom hon tyckte att systembolaget borde visa uppskattning mot sina mest trogna kunder istället. De som hänger på låset. De som sitter på bänken innan öppningsdags. A-lagarna helt enkelt. Steffo blev rödare än Lars Ohly och kopplade bort henne. Jag tyckte mig ana ett litet men välförtjänt hånleende hos Anitra.
Sedan ringde ett riktigt nötjobb som sa sig representera Orsa kommun. Hon undrade om Anitra inte kunde sponsra deras fest med alkoholfria drycker. Va? Anitra svarade att Orsa kommun nog själva kunde betala för att visa uppskattning åt sina medarbetare. Om jag fick bestämma (vilket jag aldrig får) så tycker jag att om det verkligen var en representant för Orsa kommun så är det hög tid att någon åker dit och drar ut dem på "går'n" och ger dem en sådan jävla omgång att...
Till sist var det en kvinna som tyckte det var fint att Systembolaget tog hand om sina anställda.
Ja så var det med den vreden. Uppenbarligen existerar den bara på kvällslöpet och i Steffos morgonsoffa. Det var som att se en kemisk kastrering ta skruv. Herr Törnqvist var inte så katig efter det. Hans journalistiska mandom kändes bortsliten, tuggad och utspottad på gatan.
...Och som jag skrattade.
onsdag, november 16, 2005
Världens bästa uppfinning
När jag var sju eller åtta år så var Nike och adidas inte så hett. Lejon var the shit och jag önskade mig inget hellre än ett par läckra Lejondojor med kardborreknäppning. Efter många om och men så fick jag ett par som min syssling hade växt ur. Han var ett par år äldre så det var skosnören istället för kardborre. Katastrof. Det kändes som kopior. De var helfel. Morsan och farsan försökte med att det var häftigare med skosnören, att kardborre bara var för småbarn. Men jag visste bättre.
Förken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga jävla snörena. Världens bästa uppfinnig liksom.
Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och omkullkastat hela min världsbild. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som en etagelägenhet på månen.
Förken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga jävla snörena. Världens bästa uppfinnig liksom.
Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och omkullkastat hela min världsbild. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som en etagelägenhet på månen.
tisdag, november 15, 2005
Äckelpanik...
Är när man sitter vid datorn och plötsligt hör det rassla i hundskålen trots att hunden ligger på soffan.
I morse hörde jag rasslandet och sprang ut i köket. Där möttes jag av Juniorette med ena handen i torrfodret och den andra i munnen. yuck!
Fan, hon hade hela käften full av doggy. Jag höll på att spy men hon var skitnöjd.
När lär man sig att hundmat inte smakar mumma egentligen?
I morse hörde jag rasslandet och sprang ut i köket. Där möttes jag av Juniorette med ena handen i torrfodret och den andra i munnen. yuck!
Fan, hon hade hela käften full av doggy. Jag höll på att spy men hon var skitnöjd.
När lär man sig att hundmat inte smakar mumma egentligen?
De kallar honom Bosse
Fredagens spritfylla satte givetvis stopp för lördagens inplanerade däckbyte på bilen. Jag var så skakig och hade sådan huvudvärk att döden varit att föredra. Det uteblivna däckbytet fick mig att tänka på förra året vid den här tiden. Vi hade sommarslicks på vår Räsernissan och var i desperat behov av ett däckbyte eftersom snön börjat falla och D hade fått värkar. Det skulle vara en typisk händelse att klassificera som "mindre sweet" - att halka av vägen på väg till BB.
Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.
Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.
M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"
När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.
Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.
I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.
Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:
"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"
Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.
Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.
Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.
Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.
M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"
När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.
Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.
I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.
Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:
"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"
Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.
Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.
måndag, november 14, 2005
Tre myter om föräldraskap
I dagarna har jag varit farsa i exakt ett år. En härlig tid på många sätt. Övervägande en helt fantastisk upplevelse.
MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.
Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.
Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?
MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.
Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.
Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?
- Jag hatar verkligen att vakna vid sextiden och tvingas gå upp och leka, varje dag. Jag ser ingen fördel med det.
- Barnskrik är fortfarande en av tre faktorer som får mig att byta vagn när jag är påväg till jobbet en tidig morgon. Inget sätter färg på en dag som migrän upptämjd av gallskrikande barn.
- Jag känner fortfarande hur det kittlar i kräkreflexerna när mina näsborrar möts av stanken från en fullbajsad blöja. Jag kan ofta köpslå med höga insatser bara för att slippa när det är min tur. Ibland går det ibland inte.
fredag, november 11, 2005
Heja Tyskland!
Tyskarna får alltid saker att LÅTA hårt som sten, men de lyckas sällan få det att SE tufft ut.
Bildkälla: Aftonbladet.se
Aftonbladet skriver idag att Tysklands "Specialeinsatzkommando" ska stå för säkerheten på Fotbolls-VM nästa år. "Zlatan kan definitivt känna sig trygg" säger en antiterroristexpert och jag vädrar torr humor och en något tajt slutmuskel.
Det står att här är bilderna som ska skrämma bort terroristerna och låter en bild illustrera några uppkittade koppers i aktion. Jag blir bara förvirrad. De står på led och den första snuten har en liten sköld och en picka. Bakom honom står en med något fetare skjutjärn, riktat i nacken på förste man mer eller mindre. Ponera att en kula råkar komma passerande mot Kopp 1 men missar och fastnar i benet på Kopp 2 istället. Är det då inte tekniskt möjligt att Kopp 2 får en muskelsammandragning och råkar slinta lite med sitt triggerfinger?
Pang säger det när hans automatkarbin blåser av skallen på sin kollega, Kopp 1, som om vore det en persika. Det skulle kunna bli kaos i ledet. En dominoeffekt. Det känns nästan som att bilden illustrerar en halvkackig "Mexican Stand-Off" snarare än skrämselpropaganda.
Vaffan, tror de egentligen. Tyskarna. Att lite hjälmar och knäskydd ska skrämma en kille med dynamitväst? Ja terroristerna blir säkert skitnervösa. "Jalla Jalla, skjut då så får vi se hur många jag hinner ta med mig när jag släpper knappen", skulle jag tro att de tänker.
Men "Specialeinsatzkommando". Det får man ändå ge dem. Fan vilket mäktigt ord. Sånt är de bra på. Få det att låta tufft.
"Vad jobbar du med då?"
"Ah, jag jobbar som Specialeinsatzkommandopolizei"
Dagen D
Jag minns dagen då jag slutade på Posten. Det var en sweet dag ända tills en kollega (en bitter gubbjävel) började jiddra:
"Asså, du ska sluta ja"
"Japp"
"Vad ska du göra nu då?"
"Nåt annat"
"Jaja, du kommer snart tillbaka"
"Näru gubbe, inte en chans"
"Det gör NI alltid"
"Fuck you and die" (tänkte jag till svar. Han var en ond hård jävel som knappast skulle dra sig för att bjuda på knogmacka som hejdåpresent).
Detta var sju år sedan och det sista jag hörde var att han var kvar. Ännu äldre. Ännu bittrare. Det känns bra.
"Asså, du ska sluta ja"
"Japp"
"Vad ska du göra nu då?"
"Nåt annat"
"Jaja, du kommer snart tillbaka"
"Näru gubbe, inte en chans"
"Det gör NI alltid"
"Fuck you and die" (tänkte jag till svar. Han var en ond hård jävel som knappast skulle dra sig för att bjuda på knogmacka som hejdåpresent).
Detta var sju år sedan och det sista jag hörde var att han var kvar. Ännu äldre. Ännu bittrare. Det känns bra.
torsdag, november 10, 2005
En man av sina drömmar
När jag var liten drömde alla kompisar om att bli brandman, polis eller rockstjärna. En kompis drömde specifikt om att bli "kravallpolis" (hur fan vet en åttaåring vad kravallpolis är förresten?) Tjejerna ville bli sångerska, som Carola, eller också veterinär. När vi blev lite äldre ville alla bli filmstjärna. Som Arnold, Stallone eller hon i Dirty Dancing.
...Men jag, jag drömde om att jobba på posten.
Vet inte vad det säger men om man ska se på det ur en ljus synvinkel så hade jag uppnått mitt livsmål redan vid 20 bast. Ska man se det ur en mörk synvinkel så... nä förresten, det orkar jag inte. Klart är att jag redan då kände mina begränsningar. Snacka om god självkännedom sedan.
Vem är mest loser egentligen, jag som uppnådde mitt mål så tidigt eller alla de som inte nått halvvägs ännu.
...Men jag, jag drömde om att jobba på posten.
Vet inte vad det säger men om man ska se på det ur en ljus synvinkel så hade jag uppnått mitt livsmål redan vid 20 bast. Ska man se det ur en mörk synvinkel så... nä förresten, det orkar jag inte. Klart är att jag redan då kände mina begränsningar. Snacka om god självkännedom sedan.
Vem är mest loser egentligen, jag som uppnådde mitt mål så tidigt eller alla de som inte nått halvvägs ännu.
Hisingepacket
Melodi: Det gåtfulla folket
Där - går en pojke som alltid bär kniv.
Där - går en tok som har tagit två liv, av andra bovar.
Där - fann en flicka ett festligt nytt prepp, som hon provar.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett gift i ampull.
Där sker de farliga rånöverfallen ibland
mörka kvällar när månen är full.
Där går en pojke som skall sno en bil,
för han vet hur man gör.
Porrhak, bazarer och lågpristextil,
med en äcklig odör.
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett smolk på en ö.
Över den ön vandrar rävarnas fötter ibland,
med de glider knappt alls utan öl.
Där står en man, som hasslar och dealar,
han är en slags pimp.
Pundarn av kville, han skramlar till silar
och suger sin fimp.
Där - går en räv och en till och en till.
Där - går en flicka som aldrig står still, när hon är vaken.
Där - går en pojke som njuter av att, visa staken.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land saknar hopp om ett liv.
Där i ett hörn står nu resterna från en bilbrand,
som ett hisingens vykortsmotiv.
Där springer busar, dom hånar och retar,
en kvinnlig cyklist.
Där på en marknad står Benny och letar
han är visst nazist.
detta land är ett smolk på en ö.
Över den ön vandrar rävarnas fötter ibland,
med de glider knappt alls utan öl.
Där står en man, som hasslar och dealar,
han är en slags pimp.
Pundarn av kville, han skramlar till silar
och suger sin fimp.
Där - går en räv och en till och en till.
Där - går en flicka som aldrig står still, när hon är vaken.
Där - går en pojke som njuter av att, visa staken.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land saknar hopp om ett liv.
Där i ett hörn står nu resterna från en bilbrand,
som ett hisingens vykortsmotiv.
Där springer busar, dom hånar och retar,
en kvinnlig cyklist.
Där på en marknad står Benny och letar
han är visst nazist.
Där - går en pojke som alltid bär kniv.
Där - går en tok som har tagit två liv, av andra bovar.
Där - fann en flicka ett festligt nytt prepp, som hon provar.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett gift i ampull.
Där sker de farliga rånöverfallen ibland
mörka kvällar när månen är full.
Där går en pojke som skall sno en bil,
för han vet hur man gör.
Porrhak, bazarer och lågpristextil,
med en äcklig odör.
Där - är din kamphund ett bra attribut.
Där - kan nästa sekund bli ditt slut, om du är slarvig.
Där – kanske limfyllan inte känns alls, särskilt tarvlig.
Allting finns till för det tillhör ju hisingepacket.
Där - kan nästa sekund bli ditt slut, om du är slarvig.
Där – kanske limfyllan inte känns alls, särskilt tarvlig.
Allting finns till för det tillhör ju hisingepacket.
onsdag, november 09, 2005
En banditlegend har gått ur tiden
GöteborgsPosten rapporterade igår att den indiske banditlegenden Nirbhay Gujjar dog under en våldsam eldstrid med polisen. Hans kännetecken var enligt källan "en stor mustasch". Mäktigt är ordet.
Det är inget fel på att leva sitt liv som en Svensson och jobba på kontor men banditlegend, känn på det, vilken titel. Jämför "kontorist" med "banditlegend", vilket låter tuffast? Bandit i sig är hårdkokt och legend på det. Ja, jag säger då det. Indien har tydligen rykte om sig att ha förkärlek till spektakulära skurkar.
Men hur blir man en bandit egentligen? Skulle tippa att det är tekniskt sett helt omöjligt i Sverige. Här blir en kille som livnär sig på rån en rånare, mord blir mördare, kidnappning är kidnappare (och jävligt pajig sådan oftast). Troligen är det för att våra badboys till vardags springer runt i nån förort med sin mördarhund, baggypants och en guldlegering (äkta om de lyckats med) kring nacken. Dessutom kör de ALLTID beemer (BMW). En rätt tacky snubbe helt enkelt.
Här är man kriminell och inte gangster. Brottsling är benämningen på vad man i Indien kallar skurk. Och bandit - det existerar bara i barnböcker och jävligt gamla filmer. Jag är faktiskt förvånad att det överhuvudtaget finns folk som vill jobba med olaglig verksamhet i sverige. Det har ju en sådan b-stämpel över sig.
En bandit är mer flott. Det är en snubbe som gjort det till livsstil. Han röker Cohiba till frukost och äger 25% av poliskåren. Han gör precis som han vill och låter alla veta det. En legend blir man nog om man lyckas göra just det, jävligt bra och med stil. Creme de la creme.
Bandit är kool och med prefixet legend så andas det "cojones" enligt mig.
Det är inget fel på att leva sitt liv som en Svensson och jobba på kontor men banditlegend, känn på det, vilken titel. Jämför "kontorist" med "banditlegend", vilket låter tuffast? Bandit i sig är hårdkokt och legend på det. Ja, jag säger då det. Indien har tydligen rykte om sig att ha förkärlek till spektakulära skurkar.
Men hur blir man en bandit egentligen? Skulle tippa att det är tekniskt sett helt omöjligt i Sverige. Här blir en kille som livnär sig på rån en rånare, mord blir mördare, kidnappning är kidnappare (och jävligt pajig sådan oftast). Troligen är det för att våra badboys till vardags springer runt i nån förort med sin mördarhund, baggypants och en guldlegering (äkta om de lyckats med) kring nacken. Dessutom kör de ALLTID beemer (BMW). En rätt tacky snubbe helt enkelt.
Här är man kriminell och inte gangster. Brottsling är benämningen på vad man i Indien kallar skurk. Och bandit - det existerar bara i barnböcker och jävligt gamla filmer. Jag är faktiskt förvånad att det överhuvudtaget finns folk som vill jobba med olaglig verksamhet i sverige. Det har ju en sådan b-stämpel över sig.
En bandit är mer flott. Det är en snubbe som gjort det till livsstil. Han röker Cohiba till frukost och äger 25% av poliskåren. Han gör precis som han vill och låter alla veta det. En legend blir man nog om man lyckas göra just det, jävligt bra och med stil. Creme de la creme.
Bandit är kool och med prefixet legend så andas det "cojones" enligt mig.
Misslyckad shoppingrunda
Var på stan för att fika och köpa en mössa på H&M eftersom min försvann så tragiskt på Hamburgerbaren "Hamburgerbaren" (jag gillar det stället mindre och mindre) förra veckan.
Jag och Juniorette mötte upp A och H och jag köpte mig inte en utan två mössor av samma modell som jag tappat. Bra att ha en i reserv eftersom jag slarvar bort mössor fan hela tiden. Jag passade även på att lyxa till det med ett par skinnhandskar i klassisk stryparmodell (slimmade svarta med tunnt foder). Superfräsiga om ni frågar mig. Vidare går vi och passerar weekdays där jag är fast besluten att inhandla ett par väldigt smala jeans. Min vän A upplyste mig om att det är en dålig idé eftersom min bror har exakt likadana. Dessutom har han också stryparhandskar. Jag återfår mina sinnens fulla bruk och inser att hon har helt rätt. Det skulle inte se klokt ut. Stryparhandskar kan man komma undan med men inte med ett par Cheap Monday som alla i hela stan har dessutom.
Fan jag är alltid sist ut känns det som. Samtidigt var det en lättnad att slippa prova dem för jag vaknade imorse och kände mig sådär lönntjock som man kan göra ibland. Speciellt när man är förkyld och allmänt mosig.
När jag kom hem provade jag den svarta mössan och den satt alldeles för tight såklart. Hur kan det komma sig. Den fick mitt huvud att se ut som ett ollon. Den vita passar fint. Jävla skit. Stryparhandskarna fanns i vitt också och nu ångrar jag mig lite att jag inte tog dem istället. Nu får jag brottas med ångest resten av veckan och motivera för mig själv att jag gjorde rätt som köpte de svarta. Dessutom så måste jag ut och fixa ett par sjyssta brallor på lördag istället. Som lök på biffen kommer jag att få pröjsa en bit över 1000 spänn sitället för 400. Hatar verkligen att trängas inne på Solo på lördagar.
Aldrig får man vara riktigt glad.
Jag och Juniorette mötte upp A och H och jag köpte mig inte en utan två mössor av samma modell som jag tappat. Bra att ha en i reserv eftersom jag slarvar bort mössor fan hela tiden. Jag passade även på att lyxa till det med ett par skinnhandskar i klassisk stryparmodell (slimmade svarta med tunnt foder). Superfräsiga om ni frågar mig. Vidare går vi och passerar weekdays där jag är fast besluten att inhandla ett par väldigt smala jeans. Min vän A upplyste mig om att det är en dålig idé eftersom min bror har exakt likadana. Dessutom har han också stryparhandskar. Jag återfår mina sinnens fulla bruk och inser att hon har helt rätt. Det skulle inte se klokt ut. Stryparhandskar kan man komma undan med men inte med ett par Cheap Monday som alla i hela stan har dessutom.
Fan jag är alltid sist ut känns det som. Samtidigt var det en lättnad att slippa prova dem för jag vaknade imorse och kände mig sådär lönntjock som man kan göra ibland. Speciellt när man är förkyld och allmänt mosig.
När jag kom hem provade jag den svarta mössan och den satt alldeles för tight såklart. Hur kan det komma sig. Den fick mitt huvud att se ut som ett ollon. Den vita passar fint. Jävla skit. Stryparhandskarna fanns i vitt också och nu ångrar jag mig lite att jag inte tog dem istället. Nu får jag brottas med ångest resten av veckan och motivera för mig själv att jag gjorde rätt som köpte de svarta. Dessutom så måste jag ut och fixa ett par sjyssta brallor på lördag istället. Som lök på biffen kommer jag att få pröjsa en bit över 1000 spänn sitället för 400. Hatar verkligen att trängas inne på Solo på lördagar.
Aldrig får man vara riktigt glad.
tisdag, november 08, 2005
Tre anledningar till huvudvärk
- Gonzalo del Rio Salidas a.k.a Gonza
Motivering behövs knappast för den som haft oturen att hamna framför SVT:s Trackslistan. Gonza är programledare (läs: pajas) och gör ett helt uselt jobb. Säkert kan någon som är tolv bast tycka att han är smårolig, men jag, jag bara hatar honom. Killen är en chilensk Markoolio för helvete. - Uttrycket: "Pocka på"
Jag vet inte vad det är med det där ordet pocka egentligen. Men nåt är det. Det ger mig en dålig smak i munnen. På nåt sätt lyckas min hjärna alltid relatera till en känsla av panikbajsnödighet. En meterolog använde det för att illustrera att ett visst vädertillstånd är påväg in över västkusten. Det pockar på... brrrrr! - Telefonnasare
Ett säljsvin ringde och lurade på mig Glocalnet i 12 månader nyligen. Jag hatar telefonförsäljare med passion. Inte alla. Det finns de med dålig attityd och dålig servicekänsla - dem gillar jag. Det är de klämkäcka asen jag hatar. De som vägrar att lägga på. De första tusen som ringde lyckades förnedra mig genom att tvinga mig att krypa på knä, böna och be att få slippa köpa deras shit. Efter det har jag lärt mig (kommer en egen artikel om det senare). Den här Glocalnetkillen sålde dock in sig genom att öppna med att jag automatiskt hamnar på en lista som gör att jag skulle slippa såna som honom. Jag kunde inte annat än att tacka ja. Lurad såklart för de ringer fan mer än någonsin och vill packa på mig gratiskalsonger, prenumerationer och abonnemang av olika slag. Jag verkar hamnat på en strafflista istället. De ringer varje dag. Jag har utvecklat en raffinerad metod att ge tillbaka men orkar knappt använda den längre.
... och tre som lindrar den
- Nina Person (Cardigans)
Jag fattar inte varför så många verkar störa sig på Nina. Hon verkar superskön. Fin röst. Otroligt vacker är bara en bonus. Hon är en av de bästa helt enkelt. - God morgon alla barn
SVT:s nya dramaserie i tre delar. Muchos snyggos (vågar jag säga Roy Andersonvibbar utan att bli verbalt avrättad av någon brorduktig?) och välspelat. Reine Brynolfsson är alltid bra och Magnus Krepper imponerar med sexiga moves som byns eldige pizzabagare. Skönt depp. Sverige är dåligt på mycket när det kommer till film och tv men grå (trovärdig) socialrealism är vi sylvassa på. Hade det inte varit programledare som Gonza hade jag övervägt att betala tv-licensen (undanber mig kommentarer om att om fler betalar kan de producera mer kvalitéts-tv. Det är skitsnack.) - Treo Citrus
De säger att det inte är bra för kroppen av olika anledningar men jag bryr mig faktiskt inte. Min annars så känsliga mage har stått pall hittills och då har jag nästan pundat treo i perioder. Det enda som verkligen hjälper och piggar upp. Dessutom har min bror och en vän som heter A experimenterat fram den enda förebyggande "kuren" för att slippa en baksjuka. Glöm flera liter vatten eller grunda med fet kost. När man kommer hem så tar man sig bara ett läckert glas Treo och går och lägger sig. Resultat: Ingen baksmälla.
Har gett det en lång provperiod nu och metoden kanske inte botar helt men jag har åtminstone inte behövt liggduscha sedan innan sommaren.
Originalet är nästan lika bra men citrus är som bäret i drinken - en extra touch.
Tips: Vid huvudvärk en varm sommardag. Släng i ett par iskuber och läska gommen med en Treo on the rocks.
måndag, november 07, 2005
Lite feelgood på en feelbad day
Sjuk idag. Segt som fan men vad passar då bättre än att kolla på lite film. Min vän H lånade ut ett "feelgoodpaket" med filmer till mig. Gummo, Bully och Ken Park. Riktigt muntra rullar.
Kollade precis klart den tredje och sista. Ken Park. Den som efter de tre filmerna inte känner sig helt urblåst på alla känslor är inte klok. Knark, sex, våld och tomhet.
Går och lägger mig igen
Kollade precis klart den tredje och sista. Ken Park. Den som efter de tre filmerna inte känner sig helt urblåst på alla känslor är inte klok. Knark, sex, våld och tomhet.
Går och lägger mig igen
Partyfrisk Lyxbunny eller bara Tysk?
Efter inlägget om usb-vaginan fick jag ett mail från en rolig prick som läser Bloggfrossa då och då. Hon undrade om jag trodde att killen på bilden var en potentiell ägare till en usb-vän.
Svar: Högst troligt, han är nog rätt ensam vid det här laget (om han fortfarande lever).
Jag har sett bilden förr. För några år sedan cirkulerade den flitigt på Internet och jag vill påstå att det är precis den typ av bild som avslutar ett liv. Om inte bokstavligt så minst sagt socialt. Killen på bilden ser inte direkt ut att vara en bisarrporrkille i klassisk benämning. Ni vet, en sån som livnär sig på att bli avbildad med sitt kön instucket i diverse fantasifulla öppningar.
Det i sin tur leder självklart tankarna till hur det egentligen gick till när bilden togs. Jag tror verkligen inte att han dressat upp i frugans raff, smekt upp en vinballe och i ren upphetsning sprungit ut för att begå otukt med familjens Range Rover. Han ser helt enkelt inte så upphetsad ut.
Såvida han inte är Tysk så tror jag att det finns en mycket mer oskyldig anledning till att bilden togs. Men ingen kommer att bry sig. Skadan är redan skedd. Jag tror iallafall att han snarare hade varit på maskerad, eller vad vet jag, halloweenparty kanske. Fabulöst festande utklädd till ”Lyxbunny” och framåt morgontimmarna i slirigaste laget. Han hade tappat öronen och sålt svansen. I desperat jakt på lite uppmärksamhet försökte han sig på ett partytrick utöver det vanliga och det är nog DÄR någonstans allt gick fel. En kamera i fel händer. Ett massmail. Ett liv i spillror.
Inte den halaste av ålar skulle kunna bortförklara en sådan bild.
Hur som helst. Jag vågar gissa att han inte kände sig så tuff när bilden spred sig som en gräsbrand på Internet. Om han inte var Tysk som sagt. För då måste man plötsligt försöka se allt ur en annan synvinkel. Då kan det mycket väl varit Franz Müllers julkort 2001.
Svar: Högst troligt, han är nog rätt ensam vid det här laget (om han fortfarande lever).
Jag har sett bilden förr. För några år sedan cirkulerade den flitigt på Internet och jag vill påstå att det är precis den typ av bild som avslutar ett liv. Om inte bokstavligt så minst sagt socialt. Killen på bilden ser inte direkt ut att vara en bisarrporrkille i klassisk benämning. Ni vet, en sån som livnär sig på att bli avbildad med sitt kön instucket i diverse fantasifulla öppningar.
Det i sin tur leder självklart tankarna till hur det egentligen gick till när bilden togs. Jag tror verkligen inte att han dressat upp i frugans raff, smekt upp en vinballe och i ren upphetsning sprungit ut för att begå otukt med familjens Range Rover. Han ser helt enkelt inte så upphetsad ut.
Såvida han inte är Tysk så tror jag att det finns en mycket mer oskyldig anledning till att bilden togs. Men ingen kommer att bry sig. Skadan är redan skedd. Jag tror iallafall att han snarare hade varit på maskerad, eller vad vet jag, halloweenparty kanske. Fabulöst festande utklädd till ”Lyxbunny” och framåt morgontimmarna i slirigaste laget. Han hade tappat öronen och sålt svansen. I desperat jakt på lite uppmärksamhet försökte han sig på ett partytrick utöver det vanliga och det är nog DÄR någonstans allt gick fel. En kamera i fel händer. Ett massmail. Ett liv i spillror.
Inte den halaste av ålar skulle kunna bortförklara en sådan bild.
Hur som helst. Jag vågar gissa att han inte kände sig så tuff när bilden spred sig som en gräsbrand på Internet. Om han inte var Tysk som sagt. För då måste man plötsligt försöka se allt ur en annan synvinkel. Då kan det mycket väl varit Franz Müllers julkort 2001.
fredag, november 04, 2005
Lädertanten och fågelinfluensan
Idag när jag för en gång skull stämplade på vagnen så fick jag en hård knuff i ryggen och en liten varelse knödde sig in på ett av de lediga sätena som fanns kvar. Det var lädertanten. Mycket irriterad var hon. Men såg mig inte. Phew!
Hon trängde sig på en femtonåring och började snicksnacka om fågelinfluensan och andra hot mot mänskligheten. Bra isbrytare helt klart. Sådär skönt paranoid. Hon sa att hon slutat äta kyckling nu, hade hört att om några dödsfall nu, "människor alltså" och "de har ju inte testat alla fåglar i sverige heller så man vet ju inte". Bättre att ta det säkra före det osäkra och sluta äta helt.
Jag kände att jag fick ett sting av sympati för henne.
Hon trängde sig på en femtonåring och började snicksnacka om fågelinfluensan och andra hot mot mänskligheten. Bra isbrytare helt klart. Sådär skönt paranoid. Hon sa att hon slutat äta kyckling nu, hade hört att om några dödsfall nu, "människor alltså" och "de har ju inte testat alla fåglar i sverige heller så man vet ju inte". Bättre att ta det säkra före det osäkra och sluta äta helt.
Jag kände att jag fick ett sting av sympati för henne.
Vive la France
Säga vad man vill om fransmännen. Men två saker är de jävligt bra på. Sniglar och upplopp.
Tänk hur det brukar se ut i Sverige när det är nåt. Det värsta vi varit med om är Gbg-kravallerna och det som hände i Södertälje nyligen. Fransmännen däremot. De är kända för att stöka om rejält i lådan om någon försöker trampa på dem. De tar inte skit från någon. Minsta lilla grej och jävlar. Då ska avspärrningarna fram, det kittas upp med däckbränder, bilbränder och man utrustar sig med en massa sköna tillhyggen. Precis som på film. De ockuperar och röjer om så att det syns.
När lastbilschaffisarna surade över sina löner för några år sedan gick de i strejk och spärrade av alla vägar med sina trucks. Strejkbrytare dödade de direkt. Kanske har de det i blodet? Jag menar det är ju revolutionens hemland ändå. Dem lurar man inte med lite fika om man säger så.
Jämför det med Kommunals "Vi tar fajten".
Tänk hur det brukar se ut i Sverige när det är nåt. Det värsta vi varit med om är Gbg-kravallerna och det som hände i Södertälje nyligen. Fransmännen däremot. De är kända för att stöka om rejält i lådan om någon försöker trampa på dem. De tar inte skit från någon. Minsta lilla grej och jävlar. Då ska avspärrningarna fram, det kittas upp med däckbränder, bilbränder och man utrustar sig med en massa sköna tillhyggen. Precis som på film. De ockuperar och röjer om så att det syns.
När lastbilschaffisarna surade över sina löner för några år sedan gick de i strejk och spärrade av alla vägar med sina trucks. Strejkbrytare dödade de direkt. Kanske har de det i blodet? Jag menar det är ju revolutionens hemland ändå. Dem lurar man inte med lite fika om man säger så.
Jämför det med Kommunals "Vi tar fajten".
Hamburgerbaren "Hamburgerbaren"
Katastrof!
Var på lunch nu på hamburgerbaren "Hamburgerbaren" på Andra Långgatan, Göteborg. De har alltid varit de vassaste i stan på burgare och sån stuff. Proffsiga, trevliga och klarat ett högt lunchtryck. Men nu har den legendariska hamburgerbaren fått en ny ägare. En riktig klåpare om ni frågar mig.
Idag kommer jag och min kollega P in på sen lunch och beställer varsin liten ostbaconburgare med stor respektive liten frites. Easy peasy. ingen kö, ingen stress. Ändå lyckas den nya ägaren fucka upp hela vår beställning. Inget blev rätt. Han frågade oss tio gånger om våra beställningar.
Hur kan det vara så svårt? Det är ju inte rocketscience direkt. Jävla amatör!
Dessutom har han höjt priset med två spänn typ. Plötsligt måste man antingen ha växel eller få en jävla massa växel. Vansinne!
Var på lunch nu på hamburgerbaren "Hamburgerbaren" på Andra Långgatan, Göteborg. De har alltid varit de vassaste i stan på burgare och sån stuff. Proffsiga, trevliga och klarat ett högt lunchtryck. Men nu har den legendariska hamburgerbaren fått en ny ägare. En riktig klåpare om ni frågar mig.
Idag kommer jag och min kollega P in på sen lunch och beställer varsin liten ostbaconburgare med stor respektive liten frites. Easy peasy. ingen kö, ingen stress. Ändå lyckas den nya ägaren fucka upp hela vår beställning. Inget blev rätt. Han frågade oss tio gånger om våra beställningar.
Hur kan det vara så svårt? Det är ju inte rocketscience direkt. Jävla amatör!
Dessutom har han höjt priset med två spänn typ. Plötsligt måste man antingen ha växel eller få en jävla massa växel. Vansinne!
torsdag, november 03, 2005
Idag är allting grått och jävligt
Väcktes okristligt tidigt imorse och visste redan då att denna dagen inte kommer medföra något gott. Så fort jag kom utanför dörren kände jag det hårda regnet piska mina kinder. Då visste jag - nu börjar helvetet på riktigt. Vanligtvis brukar denna perioden och ända fram till jul kännas helt ok. Eller rent utav bra och mysig. Plötsligt är det socialt accepterat att hyra tio videofilmer, sjukskriva sig en vecka och inte flytta sig mer än den nödvändiga distansen mellan soffan och köket under några dagar. De första månaderna av fulhöst brukar vara uthärdliga helt enkelt. Men i år känner jag mörkret redan från dag ett.
Jag hatar verkligen höst och vinter i Göteborg. Löjligt att ens säga vinter eftersom den årstiden inte existerar här. Ett halvt år av små vattenpartiklar från sidled. Den djävulska fukten som tar sig innanför en torrdräkt till och med. Den kyla det medför är värre än 40 minus i torrt klimat. I Göteborg drunknar man nästan av luftfuktigheten. No more Converse på ett tag. Då får man reumatisk värk på nolltid.
Snart börjar människor få en dålig attityd. Bli lynniga. Snart börjar skottlossningen utanför och inne på krogarna på avenyn (låt dem hålla på). Snart börjar allt som smakar grillat på sommaren smaka skit för ett halvår framöver. Förkylningar och influensornas tid står för dörren. Snart börjar lidandet på riktigt. Det tär på psyket. Allt man kan be om är några korta ögonblick av lycka, några bra spelningar, sköna filmer, mysiga sammankomster och fina spritfyllor som hjälper till att dämpa den kroniska hösten för en stund.
Gud vad jag hatar Göteborg och Sverige under detta mörka halvår. Inte ens Majorna är soft i horizontalregn.
Jag hatar verkligen höst och vinter i Göteborg. Löjligt att ens säga vinter eftersom den årstiden inte existerar här. Ett halvt år av små vattenpartiklar från sidled. Den djävulska fukten som tar sig innanför en torrdräkt till och med. Den kyla det medför är värre än 40 minus i torrt klimat. I Göteborg drunknar man nästan av luftfuktigheten. No more Converse på ett tag. Då får man reumatisk värk på nolltid.
Snart börjar människor få en dålig attityd. Bli lynniga. Snart börjar skottlossningen utanför och inne på krogarna på avenyn (låt dem hålla på). Snart börjar allt som smakar grillat på sommaren smaka skit för ett halvår framöver. Förkylningar och influensornas tid står för dörren. Snart börjar lidandet på riktigt. Det tär på psyket. Allt man kan be om är några korta ögonblick av lycka, några bra spelningar, sköna filmer, mysiga sammankomster och fina spritfyllor som hjälper till att dämpa den kroniska hösten för en stund.
Gud vad jag hatar Göteborg och Sverige under detta mörka halvår. Inte ens Majorna är soft i horizontalregn.
Nytt encounter med Lädertanten!
När jag gick till tvättstugan igår eftermiddag gjorde jag den obehagliga upplevelsen att stöta ihop med kvarterets tvättstugepolis. Fan, jag börjar nästan undra om hon inte bor i ett av torkrummen. Kanske är det därför hon är så skrynklig.
Jag kom in, nickade och började stuffa en tvättmaskin. I ögonvrån ser jag hur det lilla skrynkelspöket kommer närmre. Jag tittar upp och ser att hon "hårdrockspekar" (arg pekning. stående med ena benet framför det andra, lätt lutning framåt och hakan mot bröstkorgen och rak arm från axel till pekfinger) mot mig.
Jag sätter nästan i halsen. Jag har aldrig sett henne på riktigt så nära håll. Hon ser ut att vara ett 120 år gammalt fikon. Ruggigt ofräsch. hon har på sig ett par vita stuprörsjeans (lite koolt måste jag medge) och trätofflor a.k.a trällor (sabbar upp det som var lite koolt). Hennes ben är lika smala som mina handleder och hennes framåtlutande ställning beror inte på en gammal hårdrocksnerv. Det är en begynnande puckel. Hennes hår är det största på hennes kropp, en grå knarkpudelfrilla. Och jag säger det igen - helvete hur skrynklig kan en människa bli egentligen. Hon ser ut som jag föreställer mig att Ozzy Osbournes farmor skulle sett ut ifall hon pumpat lika mycket tjack som sitt barnbarn.
Jag tittar frågande på henne och hon säger hest:
"Du får se hur du kör".
"VA?"
"Ja du får se hur du kör. Du höll på att köra på mig igår nere på torget"
"I wish", tänker jag.
Det visar sig att när jag och juniorette skulle hämta D efter jobbet häromdagen så kom vi susande förbi. Jag minns att jag såg lädertanten och rös, men hon var typ 15 meter från övergångsstället. Då lämnar man inte företräde om man vill komma fram överhuvudtaget. Den här kärringen är ett nötjobb utöver det vanliga.
Alltså, lädertanten börjar bli en riktig "smärta i baken" nu. Inte nog med att hon regerar i tvättstugan. Nu ska hon lära mig köra bil också.
P.S Jag måste försöka fånga hene på bild och publicera här. Helst när hon går klädd i sin satindress med leopardmönster (varför har gamla en sådan fetish på leopardmönstrat) men hur skulle det gå till, det är risky business. Jag råkade dessutom lägga märke till att hon hängde upp en negligé som på vem som helst under hundra bast hade höjt sexighetsfaktorn rejält. Plötsligt är det min mardröm numero 1, att få syn på lädertanten iklädd den där. Jag skulle hellre stirra in i solen till det blir mörkt. D.S
Jag kom in, nickade och började stuffa en tvättmaskin. I ögonvrån ser jag hur det lilla skrynkelspöket kommer närmre. Jag tittar upp och ser att hon "hårdrockspekar" (arg pekning. stående med ena benet framför det andra, lätt lutning framåt och hakan mot bröstkorgen och rak arm från axel till pekfinger) mot mig.
Jag sätter nästan i halsen. Jag har aldrig sett henne på riktigt så nära håll. Hon ser ut att vara ett 120 år gammalt fikon. Ruggigt ofräsch. hon har på sig ett par vita stuprörsjeans (lite koolt måste jag medge) och trätofflor a.k.a trällor (sabbar upp det som var lite koolt). Hennes ben är lika smala som mina handleder och hennes framåtlutande ställning beror inte på en gammal hårdrocksnerv. Det är en begynnande puckel. Hennes hår är det största på hennes kropp, en grå knarkpudelfrilla. Och jag säger det igen - helvete hur skrynklig kan en människa bli egentligen. Hon ser ut som jag föreställer mig att Ozzy Osbournes farmor skulle sett ut ifall hon pumpat lika mycket tjack som sitt barnbarn.
Jag tittar frågande på henne och hon säger hest:
"Du får se hur du kör".
"VA?"
"Ja du får se hur du kör. Du höll på att köra på mig igår nere på torget"
"I wish", tänker jag.
Det visar sig att när jag och juniorette skulle hämta D efter jobbet häromdagen så kom vi susande förbi. Jag minns att jag såg lädertanten och rös, men hon var typ 15 meter från övergångsstället. Då lämnar man inte företräde om man vill komma fram överhuvudtaget. Den här kärringen är ett nötjobb utöver det vanliga.
Alltså, lädertanten börjar bli en riktig "smärta i baken" nu. Inte nog med att hon regerar i tvättstugan. Nu ska hon lära mig köra bil också.
P.S Jag måste försöka fånga hene på bild och publicera här. Helst när hon går klädd i sin satindress med leopardmönster (varför har gamla en sådan fetish på leopardmönstrat) men hur skulle det gå till, det är risky business. Jag råkade dessutom lägga märke till att hon hängde upp en negligé som på vem som helst under hundra bast hade höjt sexighetsfaktorn rejält. Plötsligt är det min mardröm numero 1, att få syn på lädertanten iklädd den där. Jag skulle hellre stirra in i solen till det blir mörkt. D.S
onsdag, november 02, 2005
Årets julklapp - eller också inte
Jag vågar påstå att mänskligheten nått en respektabel höjd av dekadens vid det här laget. Men ändå fortsätter vi att pusha gränsen en bit till.Jag fick för några veckor sedan höra talas om en produkt som börjat lanseras flitigt i Tyskland ("Das Vaterland" när det kommer till sexuell obskyritet). Det var en sexleksak i form av en lösvagina, fast jag är osäker på om det verkligen kan klassas som leksak.
"Lösfitta!", säger ni, "det har ju funnits aslänge". Och visst är det så, men den nya lösvaginan är speciell i det avseendet att den ansluts till datorns USB-port. En plug-and-play-vagina helt enkelt. Reklamen utovar "Ein Außerordentlich Sexuelle Extravaganza". Fanns tydligen i munutförande också. En rövversion var också på gång tydligen. Fina grejer det där. Kanske blir det årets julklapp - eller också inte.
Alltså, jag fattar inte dealen. Jag undrar verkligen hur man känner sig inombords när man är klar efter en session i sin plug-and-play-fitta? Tänk er en kille som sitter och gassar framför datorskärmens bleka ljus och frossar i allsköns pornografiskt material som webben har att erbjuda. Det är hans intresse no. 1. Så kommer det en pryl som låter honom göra precis det fast uppkopplad i dubbel bemärkelse. Plötsligt får han sin bredbandsporr rätt ner i ballen. Varför ska han gå på krogen igen, tänker han. Varför ska han gå ut alls igen? Bättre att lägga cashen på ett "rövskin". Han vittrar högoktanig lycka.
För ett tag.
Men sedan då? Hur går det då? När han inser att det är allt livet har att erbjuda honom. Han hamnar i en dålig loop. Känner sig tom men blir samtidigt mer och mer besatt av sin USB-älskarinna. Det blir som med härskarringen. Den kommer att förgöra honom och han kommer göra allt för att ta den med sig in i nästa liv. Fy vad deppigt.
Jag skulle tro att vi kommer få se många killar/män hoppa från broar med sin USB-vagina runt snasen framöver. USB-fittan är början på den stora apokalypsen.
tisdag, november 01, 2005
Ok, jag kanske tog i lite för mycket...
När jag häcklade Cat5 i söndags och lade in en önskan om att ställa de ansvariga inför rätta.
Idag såg jag videon igen och blev inte alls lika förargad. Jag kände ingen vrede. Dessutom hade jg fel i att det var en tjej. Det var tydligen två. My mistake - men de ser fan exakt likadana ut. Låt dem leva.
Men jag vidhåller att det är en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Pinsamt dålig. Jag trodde den eran var över. Musikindustrins mörkaste kapitel. Tydligen inte.
Idag såg jag videon igen och blev inte alls lika förargad. Jag kände ingen vrede. Dessutom hade jg fel i att det var en tjej. Det var tydligen två. My mistake - men de ser fan exakt likadana ut. Låt dem leva.
Men jag vidhåller att det är en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Pinsamt dålig. Jag trodde den eran var över. Musikindustrins mörkaste kapitel. Tydligen inte.
Mannen som blev trött ger sig in i rankstriden
Japp så är det. Var inne på bloggtoppen idag och såg att en glättig flicka från uppsala ligger absolut i topp med en "gamourblogg". Men inte länge till.
Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.
Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.
(fortsättning följer...)
Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.
Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.
(fortsättning följer...)
måndag, oktober 31, 2005
Imodiummannen
Han eller hon som skrev copyn till reklamen för Imodium (antidiarrétabletter) har jävligt komplex humor, men jag måste tillstå att jag flabbar lika mycket varje gång. De lyckas nästan lura en att det inte är skrivet för att vara roligt...
Speakerrösten ska läsa upp en text och men misslyckas fatalt med dramatiseringen.
Den går så här:
Åh nej, Diarré!
Diarré kommer alltid vid fel tidpunkt...
Samtidigt spelas säkert någon form av handling upp. Jag minns faktiskt inte för jag blir helt paralyserad av att någon med dåligt spelad panik använder ordet "diarré" två gånger på mindre än fem sekunder. Han låter så blasé som om han inte bryr sig. Alla som drabbats vet förresten att det kanppast finns någon rätt tidpunkt för lite diarré.
Jag tycker reklamen faller i trovärdighet vilket är synd. För jag vet av egen erfarenhet att Imodium är ett mirakelmedel. Jag var med några vänner i Magaluf vid 18 års ålder och satt på McDonalds en förmiddag. Vi hade bara ätit flytande föda några dagar och kanske var det en dålig räka som ställde till det. Iallafall hade vi stämt träff med några finfina norskor och skulle ta med dem till en vattenpark. Vi skulle bara äta lite innan vi teamade upp. Jag hann knappt smaka på mina pommes innan jag kände att helvetet var påväg att bryta lös. Jag sprang i total förtvivlan in på toan och jag lovar ett vulkanutbrott är jämförbart med den scen som utspelade sig där. Jag kom ut igen mindre sugen på pommes men tänkte att jag tar ett bett på min burgare. Holy mama - samma sak en gång till. Jag var omöjligt i stånd till att åka vattenrutchakana med sexiga norskor.
Jag bölade lite och fick mina comrades att haka på till hotellet där jag under tystnad och depp intog en karta Imodium och la mig under en filt. Två timmar senare var vi på vattenparken. De sexiga norskorna hade förvisso förvandlats till skitsura norskor. De uppskattade inte att vänta i två timmar (ofattbart att de gjorde det alls men de är ena sega jävlar i Norge) men jag hade ingen lust att berätta att min avföring bara en stund tidigare haft samma konsistens som drinkarna kvällen innan. Dålig sexappeal liksom.
Hade jag fått skriva copyn till samma scen hade de två första raderna låtit ungefär så här:
Shit i helvete... DIARREEEEEEÈ!!
Prygla mig, skjut mig men låt mig för guds skull inte drabbas av DIARREEEEEEÈ nu.
Speakerrösten ska läsa upp en text och men misslyckas fatalt med dramatiseringen.
Den går så här:
Åh nej, Diarré!
Diarré kommer alltid vid fel tidpunkt...
Samtidigt spelas säkert någon form av handling upp. Jag minns faktiskt inte för jag blir helt paralyserad av att någon med dåligt spelad panik använder ordet "diarré" två gånger på mindre än fem sekunder. Han låter så blasé som om han inte bryr sig. Alla som drabbats vet förresten att det kanppast finns någon rätt tidpunkt för lite diarré.
Jag tycker reklamen faller i trovärdighet vilket är synd. För jag vet av egen erfarenhet att Imodium är ett mirakelmedel. Jag var med några vänner i Magaluf vid 18 års ålder och satt på McDonalds en förmiddag. Vi hade bara ätit flytande föda några dagar och kanske var det en dålig räka som ställde till det. Iallafall hade vi stämt träff med några finfina norskor och skulle ta med dem till en vattenpark. Vi skulle bara äta lite innan vi teamade upp. Jag hann knappt smaka på mina pommes innan jag kände att helvetet var påväg att bryta lös. Jag sprang i total förtvivlan in på toan och jag lovar ett vulkanutbrott är jämförbart med den scen som utspelade sig där. Jag kom ut igen mindre sugen på pommes men tänkte att jag tar ett bett på min burgare. Holy mama - samma sak en gång till. Jag var omöjligt i stånd till att åka vattenrutchakana med sexiga norskor.
Jag bölade lite och fick mina comrades att haka på till hotellet där jag under tystnad och depp intog en karta Imodium och la mig under en filt. Två timmar senare var vi på vattenparken. De sexiga norskorna hade förvisso förvandlats till skitsura norskor. De uppskattade inte att vänta i två timmar (ofattbart att de gjorde det alls men de är ena sega jävlar i Norge) men jag hade ingen lust att berätta att min avföring bara en stund tidigare haft samma konsistens som drinkarna kvällen innan. Dålig sexappeal liksom.
Hade jag fått skriva copyn till samma scen hade de två första raderna låtit ungefär så här:
Shit i helvete... DIARREEEEEEÈ!!
Prygla mig, skjut mig men låt mig för guds skull inte drabbas av DIARREEEEEEÈ nu.
fredag, oktober 28, 2005
Dödsmatcher jag vill se
Som uppföljning till gårdagens inlägg så började jag fundera på liknande dödsmatcher som hade varit jävligt läckert att kolla in. Lite som romartidens gladiatorspel fast med olika kändisar från samma bransch (ex idrottsstjärna vs idrottsstjärna, författare vs författare etc.) som möter varandra mano a mano till en dukar under. Jag började fundera och för att få en extra spice i det så skulle det vara jävligt soft om man fick välja även historiska personer för att para ihop hypotetiskt pertfekta matcher. Inte perfekta på det sättet att de nödvändigtvis måste vara helt jämna odds, snarare tvärtom, nästan ännu bättre. Para ihop nån man diggar med nån man gärna skulle vilja se åka på en omgång bonk.
Skönt alternativ till bio med kompisar. För extra mys, tänk in lite öl och nötter och illegal vadslagning i nån liten rökig källarlokal med skum belysning.
Jag lekte lite snabbt med tanken och så här skulle en första matchkväll kunna se ut:
1. Björn Ranelid vs. Charles Bukowski
Den totala prettoförfattaren möter den totala underdogen. Bara det faktum att Björn Ranelid kallar sig själv "estradör" ger mig gåshud över hela kroppen. Han skulle bara må bra av att sättas på plats av beatgenerationens hårdaste vinfyllo. Solariebränna vs. acne vulgaris, hudkräm vs. kronisk tvåveckors skäggstubb och hårvatten vs. eau de naturelle i sin allra renaste form.
2. Stefan Holm vs. Alexandr Karelin
Den kortväxte höjdhopparen med putröv och världens största ego möter monsterbrottaren från Sibirien (som äter en björn till frukost). Lite som David och Goliat på riktigt. Inte någon jävla hittepå om hur den lille besegrar den store. Tänk er Holm börja i övre partärläge på Karelin. Koppla ett grepp och några tysta sekunder innan helvetet bryter lös. Resten är ren njutning. Kort men intensiv som det heter.
3. Robert Gustavsson vs. Thorsten Flinck
Inte för att jag tycker så värst illa om Robert Gustavsson. Jag tycker bara att han är lite "too much" med samma typ av skämt och samm rollkaraktärer gång på gång på gång... Det hade varit skönt att sätta honom mot en snubbe man verkligen aldrig vet var man har. Hela svenska folkets buskiskomiker mot svenska dramascenens demonpundare. Hade varit råsoft att käka popcorn och kolla på när Thorsten tar till disciplinära åtgärder mot Robert G.
4. Karl Serung vs. Rasputin
Troligen den jämnaste matchen. Sveriges exilpervo no. 1 möter Rysslands mest kända porrkille (religös snubbe) som lyckades knullfesta med tsarhusets alla kvinnor i början av 1900-talet, sanktionerat av tsar Nikolaj II själv. Om serung skulle köra sina bajstrix mot rasputin är jag säker på att han skulle klyva serung med sin enligt rykte gigantiska...
5. Rober Wells vs. Lemmy
Behöver jag säga nåt mer. Musikbranschens största mes mot den hårdaste musikern genom tiderna. Om Lemmy mot förmodan inte skulle döda Wells med sin blotta närvaro så skulle det vara jävligt skönt att se honom avsluta vårt (alla vi som INTE diggar Rhapsodymesen) lidande med en dubbelhandsfattad backhand med sin basgitarr mot Wells självgoda nuna.
Skönt alternativ till bio med kompisar. För extra mys, tänk in lite öl och nötter och illegal vadslagning i nån liten rökig källarlokal med skum belysning.
Jag lekte lite snabbt med tanken och så här skulle en första matchkväll kunna se ut:
1. Björn Ranelid vs. Charles Bukowski
Den totala prettoförfattaren möter den totala underdogen. Bara det faktum att Björn Ranelid kallar sig själv "estradör" ger mig gåshud över hela kroppen. Han skulle bara må bra av att sättas på plats av beatgenerationens hårdaste vinfyllo. Solariebränna vs. acne vulgaris, hudkräm vs. kronisk tvåveckors skäggstubb och hårvatten vs. eau de naturelle i sin allra renaste form.
2. Stefan Holm vs. Alexandr Karelin
Den kortväxte höjdhopparen med putröv och världens största ego möter monsterbrottaren från Sibirien (som äter en björn till frukost). Lite som David och Goliat på riktigt. Inte någon jävla hittepå om hur den lille besegrar den store. Tänk er Holm börja i övre partärläge på Karelin. Koppla ett grepp och några tysta sekunder innan helvetet bryter lös. Resten är ren njutning. Kort men intensiv som det heter.
3. Robert Gustavsson vs. Thorsten Flinck
Inte för att jag tycker så värst illa om Robert Gustavsson. Jag tycker bara att han är lite "too much" med samma typ av skämt och samm rollkaraktärer gång på gång på gång... Det hade varit skönt att sätta honom mot en snubbe man verkligen aldrig vet var man har. Hela svenska folkets buskiskomiker mot svenska dramascenens demonpundare. Hade varit råsoft att käka popcorn och kolla på när Thorsten tar till disciplinära åtgärder mot Robert G.
4. Karl Serung vs. Rasputin
Troligen den jämnaste matchen. Sveriges exilpervo no. 1 möter Rysslands mest kända porrkille (religös snubbe) som lyckades knullfesta med tsarhusets alla kvinnor i början av 1900-talet, sanktionerat av tsar Nikolaj II själv. Om serung skulle köra sina bajstrix mot rasputin är jag säker på att han skulle klyva serung med sin enligt rykte gigantiska...
5. Rober Wells vs. Lemmy
Behöver jag säga nåt mer. Musikbranschens största mes mot den hårdaste musikern genom tiderna. Om Lemmy mot förmodan inte skulle döda Wells med sin blotta närvaro så skulle det vara jävligt skönt att se honom avsluta vårt (alla vi som INTE diggar Rhapsodymesen) lidande med en dubbelhandsfattad backhand med sin basgitarr mot Wells självgoda nuna.
torsdag, oktober 27, 2005
Göran Greider och välgörenheten
Inatt drömde jag en så absurd dröm. Rolig som fan men jag tror att jag måste kolla hjärnan alltså. Jag hade löst biljett till en välgörenhetsgala. Men det var inte en sån där äcklig TV4-gala där Agneta Sjödin och Bengt Magnusson eller nåt annat äckel försöker förmå tittarna att ringa in cash till världens barn.
Jag hatar de galorna för att det alltför många gånger visat sig att den största delen av cashen stannar i de olika organisationernas sköna chefsfickor. Ständigt ser man bilder på hjälporganisationer som delar ut filtar och ris till kidsen i Afrika. Jag har börjat fundera lite. Om det samlas in låt säga fem mille (som ska gå OAVKORTAT) till en katastrof. Hur i helvete kan det då komma sig att allt de kan komma upp med är några filtar, lite ris och annan shit. Fatta hur mycket ris man kan köpa för fem mille, eller filtar. Barnen ser aldrig till de där sedelbuntarna direkt. Istället köps det plasma-tv:s och rullas hatt på lokal. Stadsmissionen är ett bra exempel på fifflarorganisation med absurda löner till ledningen. Inte konstigt att cashen bara räcker till några säckar ris.
Min gala gav pengarna oavkortat till de verkligt behövande. Pappalediga pappor. Såna som får en hutlöst klen dagersättning (hmm, undrar hur det kommer sig att jag drömde så?) Och underhållningen bestod inte av bertkarlassonprodukter och den tröttsammaste riksbögen, Jonas Gardell. Nej den bestod av kändisfighter. Ungefär som MTV’s ”Celebrity Death Match” fast här var det inte frågan om lerfigurer utan högst verkliga människor.
I min dröm spöade Dalademokratens Göran Greider upp Hänt Extras Hans Shimoda utav bara fan. Greider hade på sig en tight brottardräkt och fullkomligt mosade den lille Shimoda. Han lyfte upp honom på raka armar, över sin rufsiga mentalpatientfrisyr och frustade socialistiska slagord innan han avslutade med en ”ryggknäckare”. Shimodas glättiga liv skulle inte komma att bli lika koolt med flytande meny framöver. Göran Greider regerar.
Det kallar jag underhållning och snacka om att ställa upp för välgörenheten.
Jag hatar de galorna för att det alltför många gånger visat sig att den största delen av cashen stannar i de olika organisationernas sköna chefsfickor. Ständigt ser man bilder på hjälporganisationer som delar ut filtar och ris till kidsen i Afrika. Jag har börjat fundera lite. Om det samlas in låt säga fem mille (som ska gå OAVKORTAT) till en katastrof. Hur i helvete kan det då komma sig att allt de kan komma upp med är några filtar, lite ris och annan shit. Fatta hur mycket ris man kan köpa för fem mille, eller filtar. Barnen ser aldrig till de där sedelbuntarna direkt. Istället köps det plasma-tv:s och rullas hatt på lokal. Stadsmissionen är ett bra exempel på fifflarorganisation med absurda löner till ledningen. Inte konstigt att cashen bara räcker till några säckar ris.
Min gala gav pengarna oavkortat till de verkligt behövande. Pappalediga pappor. Såna som får en hutlöst klen dagersättning (hmm, undrar hur det kommer sig att jag drömde så?) Och underhållningen bestod inte av bertkarlassonprodukter och den tröttsammaste riksbögen, Jonas Gardell. Nej den bestod av kändisfighter. Ungefär som MTV’s ”Celebrity Death Match” fast här var det inte frågan om lerfigurer utan högst verkliga människor.
I min dröm spöade Dalademokratens Göran Greider upp Hänt Extras Hans Shimoda utav bara fan. Greider hade på sig en tight brottardräkt och fullkomligt mosade den lille Shimoda. Han lyfte upp honom på raka armar, över sin rufsiga mentalpatientfrisyr och frustade socialistiska slagord innan han avslutade med en ”ryggknäckare”. Shimodas glättiga liv skulle inte komma att bli lika koolt med flytande meny framöver. Göran Greider regerar.
Det kallar jag underhållning och snacka om att ställa upp för välgörenheten.
Pax lag
Om någon säger: "Jag vill sitta i framsätet" eller "Jag vill ha sista bullen" så är det förvisso tydliga markeringar på en vilja att få sitta fram eller mumsa bulle (fan vad det låter pervo men skitsamma) men faktum är att det bara är just markeringar/önskningar. Om man däremot skulle lägga till "Pax" före så får det hela plötsligt en mycket viktigare innebörd (ex. "Pax för framsätet"). Det kallas Pax lag.
Pax lag är den bästa och viktigaste lagen. Den finns inte skriven på papper men ändå verkar det vara den enda lag som ALLA förstår allvaret i. Det är en form av internationell helig hederskodex. Man bryter inte mot pax. Det är den enda funktion i samhället som verkligen är 100% intakt och aldrig falerar. Den är säkrare än larmsystemet på ett kärnkraftverk och reservenergisystemet på sjukhus. När pax väl är uttalat gäller den högre än alla andra lagar. Konstigt att den inte fins med i lagboken egentligen, men som sagt då hade den kanske tappat sin spirituella innebörd och brutits mot lika vilt som stöld-, misshandel- och mordlagen.
"Shotgun" är USA:s motsvarighet på pax vilket vid en första åhörande låter lite koolt men även typiskt amreikanskt republikanskt. Samtidigt det är synonymt med ett annat objekt och således skulle jag tro att det i USA inte råder riktigt samma allvarsnivå i ett pax som här.
Jag har alltid gillat att paxa grejer. Det är skönt att uttala ordet P-A-X... PAX... och det är en form av njutning att få slänga sig med det. Lite som att vara trollkarl med en magisk besvärjelse, dock med den stora skillnaden att pax är högst verkligt. Helt enkelt fulländat.
Jag undrar verkligen var det härstammar ifrån. På latin betyder det "fred" så det måste finnas en annan koppling eftersom pax snarare kan tolkas som en auktoritär makthandling. Åtminstone öppnar det för konflikt i vissa lägen.
Jag läste om en snubbe som sa att man nu kommit fram till att pax inte är bindande utan mer som en preliminärbokning. VAAAA??? Vem är man och hur i helvete kan man dra en sådan idiotslutsats. Preliminärbokning? Inte bindande? Alltså, enligt mig begår den snubben den åttånde dödsynden genom att verbalt degradera pax. Jag skulle helst se att sånt straffas hårdare och att bryta mot pax borde bestraffas med dantes nionde nivå i helvetet.
Dock finns det några tydliga kriterier för att ett pax ska vara bindande:
1. Man får inte hålla på och tjuvpaxa saker (paxa en massa saker bara för att). Pax bör användas sparsamt och bara när nöden kräver. Annars vattnas det ur.
2. Har man väl paxat nåt så måste man lösa in sitt pax. Man kan t.ex inte åka runt och tjuvpaxa (se ovan) tex en parkeringsplat och sedan skita i att ta den. Då blir man "Icke paxvärdig" och kan aldrig eller ytterst sällan vinna tillbaka sin paxrätt. Det kan vara trixigt att bedöma en persons paxvärdighet eftersom det inte finns något register (vilket det borde finnas) särskilt om det är en person man inte känner. På något sätt har jag dock aldrig stött på det problemet utan alltid lyckats känna av om en person har det eller inte.
3. Alltid paxa i god tid. Man kan inte paxa marsipanrosen* på en prinsesstårta när födelsedagsbarnet precis ska till att skära sin bit. Då är den opaxbar.
* Vissa hävdar att den alltid är opaxbar och automatiskt tillfaller födelsedagsbarnet men det är bara skitsnack.
4. Visa gott omdöme. Inte paxa helt orimliga saker. Det finns, även om det är ytters sällsynt, sånt som alltid är opaxbart. Det finns inte heller skrivet men kommer liksom med i paketet. Alla som tillämpar Pax lag vet av ren instinkt vad man kan paxa och inte.
Pax lag är den bästa och viktigaste lagen. Den finns inte skriven på papper men ändå verkar det vara den enda lag som ALLA förstår allvaret i. Det är en form av internationell helig hederskodex. Man bryter inte mot pax. Det är den enda funktion i samhället som verkligen är 100% intakt och aldrig falerar. Den är säkrare än larmsystemet på ett kärnkraftverk och reservenergisystemet på sjukhus. När pax väl är uttalat gäller den högre än alla andra lagar. Konstigt att den inte fins med i lagboken egentligen, men som sagt då hade den kanske tappat sin spirituella innebörd och brutits mot lika vilt som stöld-, misshandel- och mordlagen.
"Shotgun" är USA:s motsvarighet på pax vilket vid en första åhörande låter lite koolt men även typiskt amreikanskt republikanskt. Samtidigt det är synonymt med ett annat objekt och således skulle jag tro att det i USA inte råder riktigt samma allvarsnivå i ett pax som här.
Jag har alltid gillat att paxa grejer. Det är skönt att uttala ordet P-A-X... PAX... och det är en form av njutning att få slänga sig med det. Lite som att vara trollkarl med en magisk besvärjelse, dock med den stora skillnaden att pax är högst verkligt. Helt enkelt fulländat.
Jag undrar verkligen var det härstammar ifrån. På latin betyder det "fred" så det måste finnas en annan koppling eftersom pax snarare kan tolkas som en auktoritär makthandling. Åtminstone öppnar det för konflikt i vissa lägen.
Jag läste om en snubbe som sa att man nu kommit fram till att pax inte är bindande utan mer som en preliminärbokning. VAAAA??? Vem är man och hur i helvete kan man dra en sådan idiotslutsats. Preliminärbokning? Inte bindande? Alltså, enligt mig begår den snubben den åttånde dödsynden genom att verbalt degradera pax. Jag skulle helst se att sånt straffas hårdare och att bryta mot pax borde bestraffas med dantes nionde nivå i helvetet.
Dock finns det några tydliga kriterier för att ett pax ska vara bindande:
1. Man får inte hålla på och tjuvpaxa saker (paxa en massa saker bara för att). Pax bör användas sparsamt och bara när nöden kräver. Annars vattnas det ur.
2. Har man väl paxat nåt så måste man lösa in sitt pax. Man kan t.ex inte åka runt och tjuvpaxa (se ovan) tex en parkeringsplat och sedan skita i att ta den. Då blir man "Icke paxvärdig" och kan aldrig eller ytterst sällan vinna tillbaka sin paxrätt. Det kan vara trixigt att bedöma en persons paxvärdighet eftersom det inte finns något register (vilket det borde finnas) särskilt om det är en person man inte känner. På något sätt har jag dock aldrig stött på det problemet utan alltid lyckats känna av om en person har det eller inte.
3. Alltid paxa i god tid. Man kan inte paxa marsipanrosen* på en prinsesstårta när födelsedagsbarnet precis ska till att skära sin bit. Då är den opaxbar.
* Vissa hävdar att den alltid är opaxbar och automatiskt tillfaller födelsedagsbarnet men det är bara skitsnack.
4. Visa gott omdöme. Inte paxa helt orimliga saker. Det finns, även om det är ytters sällsynt, sånt som alltid är opaxbart. Det finns inte heller skrivet men kommer liksom med i paketet. Alla som tillämpar Pax lag vet av ren instinkt vad man kan paxa och inte.
tisdag, oktober 25, 2005
Så jävla lack!
Jag satt och lirade lite poker nyss och mycket skicklighet må jag säga att det krävs. Mycket tålamod också. Men även lite tur. Om man ska vinna alltså. Jag har inget av de tre ovan nämnda resurserna. Allra minst tur. jag satt och segade i tre timmar och så mitt konto som jag så malligt byggt upp under dagen nollas.
Antiklimax nåddes när jag i slutet satt på kåk i tior och femmor redan på "turnkortet". Oövervinnerlig var jag och gick in i en hetsig bettingduell med en jävla gubbjävel på 60 bast som sa "Oj" varenda gång han kammade hem en pott. På riverkortet (sista kortet) så kommer en sexa och han vinner en sjukt stor pott till stor del bestående av mina "käsh". vad som helst men inte kåk i tior och sexor. Det är förnedring som heter duga.
Idioten säger "Oj" och jag blir galen. Hade det varit ett fysiskt pokerparti hade jag vält bordet och kvävt aset med hans egna marker.
Antiklimax nåddes när jag i slutet satt på kåk i tior och femmor redan på "turnkortet". Oövervinnerlig var jag och gick in i en hetsig bettingduell med en jävla gubbjävel på 60 bast som sa "Oj" varenda gång han kammade hem en pott. På riverkortet (sista kortet) så kommer en sexa och han vinner en sjukt stor pott till stor del bestående av mina "käsh". vad som helst men inte kåk i tior och sexor. Det är förnedring som heter duga.
Idioten säger "Oj" och jag blir galen. Hade det varit ett fysiskt pokerparti hade jag vält bordet och kvävt aset med hans egna marker.
Texas hold 'em feber i Majorna
Nu har även jag drabbats av pokerfebern. Juniorette har vanlig feber och sover mycket idag så då passar jag på att förlusta mig med lite hederlig Texas hold 'em.
Pokertrenden har ju spridits snabbare än fågelinfluensan men jag har automatiskt varit vaccinerad tack vare min ytterst strama ekonomi. Ända till jag la vantarna på en TV-serie som heter Tilt. Michael Madsen spelar en hårdför och jävligt mäktig pokerhaj. Har spanat halva serien nu och jag vill också vara Michaelmadsentuff. Gå klädd i satinskjorta, tala med hes röst och rynkad panna, vinna miljoner och spöa skiten ur folk.
Ken Lenard däremot, som är Sveriges pokerprofil nummer ett, är en riktig jävla mes. Han tar udden av pokern. Han är nyrikedomens allra äckligaste ansikte. Han står för allt jag hatar.
Hur som helst så signade jag upp mig på Everest Poker och håller mig på gratisborden. Där råder ju High Chapparall för alla spelar som en påse bönner. Bara för att det är gratis liksom. Hittills går det dock rätt bra för mig. Har tredubblat mitt gratissaldo tack vare att jag har en frysbox i magen. Lätt när det är monopolpengar man spelar med. Men jag tror fan att jag har en pokerådra nånstans.
Det hade varit ett skönt jobb tror jag. Bara man blästrar magen med losec och stelopererar alla nerver så är man nog hemma. Egentligen är jag den typen som aldrig läser manualer innan det uppstår problem. Men denna gång ska jag stå beredd. Jag ska hålla mig på gratisborden länge och läsa på för en gång skull. Lära mig äta sova och skita poker för att inte floppa direkt.
Ken Lenard here i come - så passa dig jävligt noga!
Pokertrenden har ju spridits snabbare än fågelinfluensan men jag har automatiskt varit vaccinerad tack vare min ytterst strama ekonomi. Ända till jag la vantarna på en TV-serie som heter Tilt. Michael Madsen spelar en hårdför och jävligt mäktig pokerhaj. Har spanat halva serien nu och jag vill också vara Michaelmadsentuff. Gå klädd i satinskjorta, tala med hes röst och rynkad panna, vinna miljoner och spöa skiten ur folk.
Ken Lenard däremot, som är Sveriges pokerprofil nummer ett, är en riktig jävla mes. Han tar udden av pokern. Han är nyrikedomens allra äckligaste ansikte. Han står för allt jag hatar.
Hur som helst så signade jag upp mig på Everest Poker och håller mig på gratisborden. Där råder ju High Chapparall för alla spelar som en påse bönner. Bara för att det är gratis liksom. Hittills går det dock rätt bra för mig. Har tredubblat mitt gratissaldo tack vare att jag har en frysbox i magen. Lätt när det är monopolpengar man spelar med. Men jag tror fan att jag har en pokerådra nånstans.
Det hade varit ett skönt jobb tror jag. Bara man blästrar magen med losec och stelopererar alla nerver så är man nog hemma. Egentligen är jag den typen som aldrig läser manualer innan det uppstår problem. Men denna gång ska jag stå beredd. Jag ska hålla mig på gratisborden länge och läsa på för en gång skull. Lära mig äta sova och skita poker för att inte floppa direkt.
Ken Lenard here i come - så passa dig jävligt noga!
fredag, oktober 21, 2005
Black Bush
Det är fredag förmiddag, klockan har inte slagit 11 och jag drack precis 4 cl Whiskey av märket "Black Bush". Jag är varkel alkis eller periodare men ända sedan jag såg "Dallas" när jag var liten, har jag drömt om möjligheten att kunna dricka sprit arbetstid. Det verkade så soft. Nu vet jag bättre. Det är skitsoft!
Som löneslav har jag fått lära mig att det är dekadent att lukta alkohol på kontorsdedikerad tid. Det är den enda sociala koden som är exakt likadan för alla - från bluecollar till slips, spelar ingen roll. Spritandedräkt mellan 9 till 5 mådag till fredag degraderar vem som helst med ett hederligt yrkesliv till tjackhorenivå. Löjligt egentligen. Självklart sklle det bli sunkigt om man drack sprit varje dag innan lunch men varför i hela världen ska man behöva vänta till solen gått ner för att få fresta gommen med den lena drycken när man känner för det.
Nu har jag kört eget i tre år och har levt kvar i samma bojjor. Det är fan tid att börja kosta på sig njutning när man själv vill och inte anpassa sig så förbannat efter regler som är satta av "de morgonpigga svinen."
Som löneslav har jag fått lära mig att det är dekadent att lukta alkohol på kontorsdedikerad tid. Det är den enda sociala koden som är exakt likadan för alla - från bluecollar till slips, spelar ingen roll. Spritandedräkt mellan 9 till 5 mådag till fredag degraderar vem som helst med ett hederligt yrkesliv till tjackhorenivå. Löjligt egentligen. Självklart sklle det bli sunkigt om man drack sprit varje dag innan lunch men varför i hela världen ska man behöva vänta till solen gått ner för att få fresta gommen med den lena drycken när man känner för det.
Nu har jag kört eget i tre år och har levt kvar i samma bojjor. Det är fan tid att börja kosta på sig njutning när man själv vill och inte anpassa sig så förbannat efter regler som är satta av "de morgonpigga svinen."
Sveriges äckligaste ord
Vi satt och diskuterade lite på lunchen nu kring vilket som är svenska språkets äckligaste ord.
Fredrik lindström hävdar ju att "grisfitta" är det fulaste ord han vet och står sig faktiskt ganska bra som äckligt också. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till (iallafall tyckte jag det) att "analläckage" nog är det äckligaste ordet. Ingen kunde komma på nåt annat just då ialla fall.
Topp tre måste det vara.
Fredrik lindström hävdar ju att "grisfitta" är det fulaste ord han vet och står sig faktiskt ganska bra som äckligt också. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till (iallafall tyckte jag det) att "analläckage" nog är det äckligaste ordet. Ingen kunde komma på nåt annat just då ialla fall.
Topp tre måste det vara.
torsdag, oktober 20, 2005
Att tjuvåka med stil
Det är en viss sötma att tjuvåka till jobbet. Från majorna till Linné. Att hoppa av vagnen och veta att man sparat en tjuga. Det är inte mycket men det är ändå så jävla gött.
Inte för att jag inte har råd att köpa kort, men precis som med tv-licensen så tycker jag att själva systemet är helt galet avvägt. Odemokratiskt. Det kostar lika mycket för mig som åker två-tre hållplatser (på en väldigt kort sträcka) som det kostar för en snubbe att åka från Lövgärdet till Saltholmen (c:a 2 mil ). Det är sånt som får det att suga i revolttarmen.
Jag sprayar inte ner vagnar och skär upp säten i protest. Jag är inte så utåtagerande och dessutom är det bara idioter som håller på med sånt. Jag låter bli att betala 90% av gångerna istället. Västtrafik kan höja hur mycket de vill. De har ändå passerat alla rimlighetens gränser. De kör med samma gamla vagnar som de gjort de senaste 20 åren. Jag blir spyfärdig varje gång jag åker för att min fantasi inte räcker till åt den mängd äckliga kroppsvätskor och annat skit de sätena sett i sina dagar. Men ändå höjer de avgiften. Jag kan börja betala oftare när de sätter in nya vagnar.
Utöver att den låga standarden och att prissättningen är helt barrock så är ångesten ytterligare en stor anledning till att inte betala. Få saker kan reta upp mig så mycket som att åka buss eller vagn till jobbet. En perfekt dag kan gå helt om intet under en minuts spårvagnsfärd.
Tre faktorer som mixtrar med min hjärna i lokaltrafiken och som upprepade gånger fått mig att hoppa av i vredesmod:
- Dåliga kontaktsökare (vinfyllon, sinnessjuka och hygienavvikare)
- Illaluktande, smutsiga och sjuka människor (fökylda as som sitter och hostar ut slempartiklar till sina medresenärer )
- Barn i flock. Det är nästan värre än ovan nämnda faktorer tillsammans. Det finns inget effektivare sätt att framkalla ett migränanfall än att låtaen hel lågstadieklass göra en gemensam tripp till universeum.
Jag har upprepade gånger råkat ut för kontrollanter men hittills har jag alltid lyckats slingra mig. Visst har jag fått förnedra mig med en och annan gråthistoria eller sinnesförvirrad udanflykt, samt springnotor - men det har det varit värt. Dock har det belastat paranoiakontot till den milda grtad så jag har tagit det kritiska beslutet att nästa gång jag åker fast ska jag bara klippa dem mitt i sitt förmanartal och säga: Jaja, whatever, ge hit boten för fan...
Nu är det slut med oro. Jag ska börja ta det kool och tjuvåka med stil. I slutändan kommer jag ändå tjäna på det.
Thank you but fuck you Västtrafik!
Inte för att jag inte har råd att köpa kort, men precis som med tv-licensen så tycker jag att själva systemet är helt galet avvägt. Odemokratiskt. Det kostar lika mycket för mig som åker två-tre hållplatser (på en väldigt kort sträcka) som det kostar för en snubbe att åka från Lövgärdet till Saltholmen (c:a 2 mil ). Det är sånt som får det att suga i revolttarmen.
Jag sprayar inte ner vagnar och skär upp säten i protest. Jag är inte så utåtagerande och dessutom är det bara idioter som håller på med sånt. Jag låter bli att betala 90% av gångerna istället. Västtrafik kan höja hur mycket de vill. De har ändå passerat alla rimlighetens gränser. De kör med samma gamla vagnar som de gjort de senaste 20 åren. Jag blir spyfärdig varje gång jag åker för att min fantasi inte räcker till åt den mängd äckliga kroppsvätskor och annat skit de sätena sett i sina dagar. Men ändå höjer de avgiften. Jag kan börja betala oftare när de sätter in nya vagnar.
Utöver att den låga standarden och att prissättningen är helt barrock så är ångesten ytterligare en stor anledning till att inte betala. Få saker kan reta upp mig så mycket som att åka buss eller vagn till jobbet. En perfekt dag kan gå helt om intet under en minuts spårvagnsfärd.
Tre faktorer som mixtrar med min hjärna i lokaltrafiken och som upprepade gånger fått mig att hoppa av i vredesmod:
- Dåliga kontaktsökare (vinfyllon, sinnessjuka och hygienavvikare)
- Illaluktande, smutsiga och sjuka människor (fökylda as som sitter och hostar ut slempartiklar till sina medresenärer )
- Barn i flock. Det är nästan värre än ovan nämnda faktorer tillsammans. Det finns inget effektivare sätt att framkalla ett migränanfall än att låtaen hel lågstadieklass göra en gemensam tripp till universeum.
Jag har upprepade gånger råkat ut för kontrollanter men hittills har jag alltid lyckats slingra mig. Visst har jag fått förnedra mig med en och annan gråthistoria eller sinnesförvirrad udanflykt, samt springnotor - men det har det varit värt. Dock har det belastat paranoiakontot till den milda grtad så jag har tagit det kritiska beslutet att nästa gång jag åker fast ska jag bara klippa dem mitt i sitt förmanartal och säga: Jaja, whatever, ge hit boten för fan...
Nu är det slut med oro. Jag ska börja ta det kool och tjuvåka med stil. I slutändan kommer jag ändå tjäna på det.
Thank you but fuck you Västtrafik!
onsdag, oktober 19, 2005
Jubileum - 10.000 besökare!!
...Och 10.000 besökare kan väl inte ha fel
Mycket roligt måste jag säga. Det trodde jag knappast när jag började i sommras. En nära vän till mig sa igår att hon minns när jag var mallig för 800 besökare. Det var inte så längesedan. Nu är jag malligare än mästerkatten i stövlarna.
Tack för alla mail och kommentarer. Jag svarar inte alltid men jag ser er;)
Över och ut
/mikebike
Mycket roligt måste jag säga. Det trodde jag knappast när jag började i sommras. En nära vän till mig sa igår att hon minns när jag var mallig för 800 besökare. Det var inte så längesedan. Nu är jag malligare än mästerkatten i stövlarna.
Tack för alla mail och kommentarer. Jag svarar inte alltid men jag ser er;)
Över och ut
/mikebike
tisdag, oktober 18, 2005
Frisörer - smaklöshetens bundsförvanter
Det finns en yrkeskår som har dödligt stora brister med sin kreativitet. Ironiskt nog är det den yrkeskår vi kunder förväntar oss mirakel varje gång. Vi lämnar ut oss i hopp om att de ska göra oss lite bättre, lite vassare än vi var innan. Och nästan alltid är vi lite missnöjda när vi går därifrån. Om inte så i alla fall väldigt sällan nöjda när vi ställer resultat i paritet med spenderade ekonomiska medel. Jag talar om frisörer.
Egentligen är det kanske i själva klippandet de brister så fatalt egentligen. Vissa av dem är rätt hyggliga på vad de gör. Det är mer det otroligt dåliga omdöme de visar upp när de namnger sina salonger – hembasen där de ska utföra sina stordåd. Det verkar nämligen inte vara någon hejd på hur smaklöst det får lov att bli.
När jag var och hämtade brorsan med bilen upp i Kålltorp, i öst där han bor, så åkte vi förbi en salong som hette ”Bel Hair”. Jag höll fan på att sätta i halsen och köra av vägen. Jag trodde nämligen att överfyndigheten nått en peak i Majorna vid Chapmans torg, där det ligger en salong vid namn ”Hair é vi”. Eller varför inte på Plantagegatan där i Linné där ”Klipp till Frisören” ligger (till den sistnämndes försvar kan man säga att han ligger runt hörnet på "Rabbattfynd" som anlitat Kurt Ohlsson somdragplåster i reklamfilmerna som sänds i lokal-tv).
Det har gått så långt att jag eldar upp mig rejält när jag ser sånt raffinerat vansinne. Hur i helvete kan man leva med sig själv när man väljer att kalla sin salong namn som ”Håroskåpet”, ”Basement Saxx” eller kort och kott ”Rubb & Stubb”. Jag tycker de angränsar självförnedring i nivå med tysk bajsporr rätt hårfint om man säger så.
Vidare så började jag bläddra på gula sidorna över hårfrisörer. Jag valde att begränsa mig till Göteborgsområdet och fick upp den ringa skaran av 801 stycken salonger. Jag trodde att bilskojare eller pizzabagare var det vanligaste yrket bland småföretagare. Men Icke. I alla fall så hittade jag snabbt några namn som gjorde mig lite gråtmild. ”Allroundfrisören”, ”Familjefrisören” och ”Hårkapar’n”. Tårkanalerna fuktades bokstavligt talat men inte som när man skär lök utan mer som när mamma läste ”Lassie” för mig när jag var liten. Jag tyckte synd om dem. Tanken är god och entreprenörsandan är det inget fel på men ändå blir det så fullkomligt pajigt när man tar ett sådant namn. Man börjar nästan fundera på om de är såna slackers att de inte vill ha kunder.
Sedan finns det de som valt namn som man förknippar med alla sorters obehag och katastrofer. Låt mig illustrera ett fåtal exempel:
- Götafrizzorna, med dubbel-z = Förväntning: Dansbandsfrippa?
- Klippotek Salo, direktkoppling till Pasolinis jävligt obehagliga film om italienska höjdare som roar sig med fascism och tortyr av en hoper ynglingar (jag har aldrig mått så dåligt av en film). Förväntning: Ja, vad förväntar man sig hos en sådan frisör?
- Salong Titanic, ingen närmre förklaring behövs väl. Förväntning: Det som inte dödar härdar. *Bonusinfo: Jag klippte mig där för några år sedan när jag var på desperat jakt efter en frisör. Jag var nära att få en stroke av ilska när jag kom hem. En persisk tant som inte kunde snacka svenska men började klippa för glatta livet, innan jag ens försökt förklara hur jag ville ha det.
- Salong Funny Hair, ger mig associationer till Fawlty Towers på något vis. Förväntning: Glöm det där med stylad frilla.
...Och så har vi den sista kategorin i frisörträsket. De trendiga. De har gärna namn som Tempel Lounge, Quomodo, Toni & Guy och andra extremt bögiga namn. De tar lätt en tusing för att fixa upp en schysst kutt, trots att skillnaden mellan dem och ”Salong Bosse” egentligen är prettonivån, prisnivån och att det är något mysigare att ha en modellsnygg Michaelas fingrar i håret än den gamla sjömansfrisören Bosses.
Slutligen, efter att ha bläddrat igenom cirka hälften, hittade jag en frisörsalong med ett riktigt hårt namn. ”Moscow”. Fy fan vad tufft! Där ska jag klippa mig nästa gång.
Kanske vore nåt för svenska frisörer som vill plocka marknadsandelar?
Egentligen är det kanske i själva klippandet de brister så fatalt egentligen. Vissa av dem är rätt hyggliga på vad de gör. Det är mer det otroligt dåliga omdöme de visar upp när de namnger sina salonger – hembasen där de ska utföra sina stordåd. Det verkar nämligen inte vara någon hejd på hur smaklöst det får lov att bli.
När jag var och hämtade brorsan med bilen upp i Kålltorp, i öst där han bor, så åkte vi förbi en salong som hette ”Bel Hair”. Jag höll fan på att sätta i halsen och köra av vägen. Jag trodde nämligen att överfyndigheten nått en peak i Majorna vid Chapmans torg, där det ligger en salong vid namn ”Hair é vi”. Eller varför inte på Plantagegatan där i Linné där ”Klipp till Frisören” ligger (till den sistnämndes försvar kan man säga att han ligger runt hörnet på "Rabbattfynd" som anlitat Kurt Ohlsson somdragplåster i reklamfilmerna som sänds i lokal-tv).
Det har gått så långt att jag eldar upp mig rejält när jag ser sånt raffinerat vansinne. Hur i helvete kan man leva med sig själv när man väljer att kalla sin salong namn som ”Håroskåpet”, ”Basement Saxx” eller kort och kott ”Rubb & Stubb”. Jag tycker de angränsar självförnedring i nivå med tysk bajsporr rätt hårfint om man säger så.
Vidare så började jag bläddra på gula sidorna över hårfrisörer. Jag valde att begränsa mig till Göteborgsområdet och fick upp den ringa skaran av 801 stycken salonger. Jag trodde att bilskojare eller pizzabagare var det vanligaste yrket bland småföretagare. Men Icke. I alla fall så hittade jag snabbt några namn som gjorde mig lite gråtmild. ”Allroundfrisören”, ”Familjefrisören” och ”Hårkapar’n”. Tårkanalerna fuktades bokstavligt talat men inte som när man skär lök utan mer som när mamma läste ”Lassie” för mig när jag var liten. Jag tyckte synd om dem. Tanken är god och entreprenörsandan är det inget fel på men ändå blir det så fullkomligt pajigt när man tar ett sådant namn. Man börjar nästan fundera på om de är såna slackers att de inte vill ha kunder.
Sedan finns det de som valt namn som man förknippar med alla sorters obehag och katastrofer. Låt mig illustrera ett fåtal exempel:
- Götafrizzorna, med dubbel-z = Förväntning: Dansbandsfrippa?
- Klippotek Salo, direktkoppling till Pasolinis jävligt obehagliga film om italienska höjdare som roar sig med fascism och tortyr av en hoper ynglingar (jag har aldrig mått så dåligt av en film). Förväntning: Ja, vad förväntar man sig hos en sådan frisör?
- Salong Titanic, ingen närmre förklaring behövs väl. Förväntning: Det som inte dödar härdar. *Bonusinfo: Jag klippte mig där för några år sedan när jag var på desperat jakt efter en frisör. Jag var nära att få en stroke av ilska när jag kom hem. En persisk tant som inte kunde snacka svenska men började klippa för glatta livet, innan jag ens försökt förklara hur jag ville ha det.
- Salong Funny Hair, ger mig associationer till Fawlty Towers på något vis. Förväntning: Glöm det där med stylad frilla.
...Och så har vi den sista kategorin i frisörträsket. De trendiga. De har gärna namn som Tempel Lounge, Quomodo, Toni & Guy och andra extremt bögiga namn. De tar lätt en tusing för att fixa upp en schysst kutt, trots att skillnaden mellan dem och ”Salong Bosse” egentligen är prettonivån, prisnivån och att det är något mysigare att ha en modellsnygg Michaelas fingrar i håret än den gamla sjömansfrisören Bosses.
Slutligen, efter att ha bläddrat igenom cirka hälften, hittade jag en frisörsalong med ett riktigt hårt namn. ”Moscow”. Fy fan vad tufft! Där ska jag klippa mig nästa gång.
Kanske vore nåt för svenska frisörer som vill plocka marknadsandelar?
söndag, oktober 16, 2005
Hotad till livet
Jag, brorsan och H åkte ut till Hisingen i förmiddags för att reka lite locations till dokumentärprojektet. Allt flöt på och vi hittade finfina miljöer (om man säger så). När vi kollat in ett ganska stort område vid vågmästareplatsen så hamnade vi vid en passage som tydligen kallas "Dammen". Det är ett halvt uttorkat vattenhål, c:a 2 bilar stort, som ligger mellan backaplan och vågmästareplatsen i höjd med ÖB ungefär.
När vi kommer gående säger H: "kolla där är det" och syftar på rävhänget bestående av några bänkar precis framför "Dammen". Bänkarna är ockuperade av ett gäng missbrukare som verkar häckla förbipasserande som inte ingår i kderas klubb. När vi närmar oss så hör vi en högljudd snubbe gapa: "... Det ser man ju på gången."
Killen ser lite tokig ut, som om han sköljt ner en hand full av rohypnol med en liter tändvätska. Han är ytters upprörd och syftar tydligen på oss men vi fortsätter gå. Så följer en skön hotmonolog:
"Vaffan gör ni här... Ni är såna där tekniska snillen, vaffan gör ni här. Pallra er här ifrån fort som fan. Det är våran dag idag, det är ju lördag... Stick härifrån annars ska jag fan sätta en 45:a i huvet på er era jävla..."
Han kastar en kapsyl på brorsan och fortsätter att gapa tills vi inte hör honom längre. Tydligen bröt vi mot en regel vi inte visste fanns. Det var ju tydligen deras dag. Lördag är tydligen Missbrukarnas dag vid "Dammen". Det är lugnt, för min del de kan få ha den 24/7.
När vi kommer på säkerhetsavstånd tittar vi på varandra och säger: Hur ska vi lyckas bryta isen med den snubben? Han ska ju vara med, så är det bara. Vi kommer överens om att vi får åka dit nån lördag. Nerklädda som fan och bjuda på sprit. Då är vi nog hemma.
Hur som helst tar det på krafterna att bli hotad till livet. Jag var tvungen att nana på soffan en stund när jag kom hem.
När vi kommer gående säger H: "kolla där är det" och syftar på rävhänget bestående av några bänkar precis framför "Dammen". Bänkarna är ockuperade av ett gäng missbrukare som verkar häckla förbipasserande som inte ingår i kderas klubb. När vi närmar oss så hör vi en högljudd snubbe gapa: "... Det ser man ju på gången."
Killen ser lite tokig ut, som om han sköljt ner en hand full av rohypnol med en liter tändvätska. Han är ytters upprörd och syftar tydligen på oss men vi fortsätter gå. Så följer en skön hotmonolog:
"Vaffan gör ni här... Ni är såna där tekniska snillen, vaffan gör ni här. Pallra er här ifrån fort som fan. Det är våran dag idag, det är ju lördag... Stick härifrån annars ska jag fan sätta en 45:a i huvet på er era jävla..."
Han kastar en kapsyl på brorsan och fortsätter att gapa tills vi inte hör honom längre. Tydligen bröt vi mot en regel vi inte visste fanns. Det var ju tydligen deras dag. Lördag är tydligen Missbrukarnas dag vid "Dammen". Det är lugnt, för min del de kan få ha den 24/7.
När vi kommer på säkerhetsavstånd tittar vi på varandra och säger: Hur ska vi lyckas bryta isen med den snubben? Han ska ju vara med, så är det bara. Vi kommer överens om att vi får åka dit nån lördag. Nerklädda som fan och bjuda på sprit. Då är vi nog hemma.
Hur som helst tar det på krafterna att bli hotad till livet. Jag var tvungen att nana på soffan en stund när jag kom hem.
lördag, oktober 15, 2005
Lunchporr är väldigt osoft på nåt vis
Idag när vi hade varit och krubbat thaibuffe och var påväg tillbaka så passerar vi "Videolook" (porrbutik/porrklubb i gbg). Klockan var väl cirka 13.30 och ut kommer en slips (diretörstyp) ut. Det är inte så att jag drabbas av en chock men jag kan ändå inte låta bli att glo lite extra. Det är liksom lite udda.
Jag undrar alltid vad han haft för sig där inne. Kanske han kollat en stripshow och druckit folköl serverad mellan en avdankad strippas skrynkliga byst. Eller hanske hyrde han ett bås och trallade av till en tysk "Sheisse unt fistingextravaganza movie". Kanske experimenterade han med lite bögsex på övervåningen? Hur som helst så känns det lite tacky att ta sig lite lunchporr sådär mitt på dagen. Inte för att Videolook känns jätteclassy någon annan tidpunkt på dygnet men just lunchtid. Kanske gick han tillbaka till kontoret och jobbade på som vanligt, hade kundmöte och tog i hand.
Jag funderar om han inte arbetar på nåt statligt verk. Kan man ta porren till sig på jobbet får man ju ta sig till porren på rasten.
Jag undrar alltid vad han haft för sig där inne. Kanske han kollat en stripshow och druckit folköl serverad mellan en avdankad strippas skrynkliga byst. Eller hanske hyrde han ett bås och trallade av till en tysk "Sheisse unt fistingextravaganza movie". Kanske experimenterade han med lite bögsex på övervåningen? Hur som helst så känns det lite tacky att ta sig lite lunchporr sådär mitt på dagen. Inte för att Videolook känns jätteclassy någon annan tidpunkt på dygnet men just lunchtid. Kanske gick han tillbaka till kontoret och jobbade på som vanligt, hade kundmöte och tog i hand.
Jag funderar om han inte arbetar på nåt statligt verk. Kan man ta porren till sig på jobbet får man ju ta sig till porren på rasten.
torsdag, oktober 13, 2005
Jag tillhör den sämsta sortens hundägare
Det är många regler så när som skrivna i blod som gäller när man valt att skaffa hund. Vissa förpliktelser och vissa skyldigheter förväntas följas och respekteras. Det är svårt för de som aldrig haft hund att förstå. De är inte invigda så för dem ser det gärna ut som att man bara har hund. De ser inte att man ingår (vare sig man vill eller inte) i ett brödraskap där pennalism och rasism råder. Hierarkier och grader av värdighet på varje ägare bedöms helt utifrån det heliga förbundet RLA (Ras, Laganda och Ansvarskänsla) och jag brister stort på samtliga punkter.
Ras:
Vilken hundras man har är av största betydelse. Högst rankat är Schäfer, Rottweiler och Doberman. De ägarna är de mesta och de "bästa" ägarna. Duktiga som fan och alltid uppe i ottan med sitt gedigna hundintresse. Bonus är om man går klädd för skogen (trots att man flanerar runt i låt oss osökt ta Majorna som exempel).
Näst efter kommer de trevliga hundarna Golden, Labrador etc. De visa och rättskaffens hundägare. Lite som hundägarnas motsvarighet till Gandalf eller nån god fe. De älskar dressyr och ännu mer att visa upp resultatet.
Tätt efter kommer mindre familjehundar och pensionärssällskpshundar som Cocker Spaniel, Bichon och Jack Russel m.fl. Käckhet och utseende betyder allt. Dock är de förvånansvärt ofta de mest aggresiva och jävliga hundarna, vilket leder direkt över till näst sista kategorin. De aggressiva.
Agressiva raser står allmänt sett lite lägre än övriga (bortsett från i vissa förorter där det inte bara är hög status utan även en fråga om överlevnad att äga en "Kamphund") vilket gör att exempelvis Pitbullägare inte är särskilt högt rankade i den inre kretsen.
Absolut sämst status har man som ägare till en bastard och ju roligare kombo man har desto mindre hundägarstatus besitter man. De andra hundägarna skrattar gärna och frågar. Ofta säger de att de tycker att den ser störtskön ut. Men det är bara skitsnack. Deras största mardröm är att deras lilla ögonsten skulle bli betäckt av en annan och lägre stående ras. Själv har jag en "Tippet" (Tax korsad med Whippet) en jävligt kul och soft hund. Hur koolt är det inte med en snabb och smal tax med långa ben egentligen? Dessvärre kammar hon noll till mig i ägarstatus.
Laganda:
Detta är den punkt där jag kanske brister allra mest. Man kan faktiskt lyckas hyfsat bra som ägare till en blandras om man följer den outtalade kodex man har som hundägare. Att alltid hälsa och låta hundarna "prata" med varandra. Byta några fraser om respektives hund. Le, verka lite busy och artigt säga att nu måste vi fortsätta...
Jag hatar det tysta samförståndet. Visst, ibland kan det vara jättetrevligt att prata med en annan hundägare, men inte med alla och långt ifrån alltid. Men det är vad som utkrävs. Annars är man ett avskum. Jag själv är kanske lägst i Majorna. Jag låter nämligen bli att möta blicken och göra den där rutinmässiga nicken ibland när jag möter en annan hundägare på promenad.
Ansvarskänsla:
Den enda punkten där jag skäms lite för för mina brister. Det har inte bara blivit trendigt utan fullständigt självklart/normalt att plocka upp bajs efter hunden. Jag gör det inte. Eller jag gör det, men bara när det är absolut nödvändigt. T.ex. om min hund råkar bli skitnödig precis när jag är i närheten av en annan hundägare som har brorduktigbyxorna på sig och jag vet att jag inte kan komma undan. Eller om hon gör det på ett extremt olämpligt ställe som en trottoar eller där barn normalt brukar leka (jag är ju inte djävulen). Helst slipper jag nämligen känslan av varm bajs mot handen. Ett tunt lager svart plast emellan hjälper föga. Det förtar resten av promenaden och om hon inte gör det, där det uppenbarligen stör någon, så ser jag absolut ingen anledning att plocka.
Förbudsskyltar. Jag tar dem som ren provokation. Särskilt på ställen där det absolut inte finns någon anledning. Iskall diskriminering. Det känns ungefär som uppmaningarna "Whites only" och "Niggers keep out" som fortfarande kan ses i södra USA. Hade jag ägt en Terrier hade jag blivit ännu mer förbannad eftersom de tenderar att vara den mest frekvent avbildade rasen på alla hundrastningsförbudskyltar. Ibland låter jag till och med min hund lägga ett lass på förbjudet område, med flit, utan att göra något åt det. Bara för att.
För att komma undan har jag utveckalt ett enkelt trix. Jag har alltid en svart påse knuten i kopplet. Det är mitt pass, min biljett, till en lugn promenad. Sedan jag kom på det behöver jag aldrig försäkra mig om att ingen ska se när min hund gör nummer två. Om någon höjer på ögonbrynen eller tittar surt så flashar jag bara påsen och på en hundradels sekund är jag off the hook. Sweet!
Det är inte så att jag inte klarar av att plocka upp hundbajs. Jag har bara inte tänkt göra det till en karriär.
Ras:
Vilken hundras man har är av största betydelse. Högst rankat är Schäfer, Rottweiler och Doberman. De ägarna är de mesta och de "bästa" ägarna. Duktiga som fan och alltid uppe i ottan med sitt gedigna hundintresse. Bonus är om man går klädd för skogen (trots att man flanerar runt i låt oss osökt ta Majorna som exempel).
Näst efter kommer de trevliga hundarna Golden, Labrador etc. De visa och rättskaffens hundägare. Lite som hundägarnas motsvarighet till Gandalf eller nån god fe. De älskar dressyr och ännu mer att visa upp resultatet.
Tätt efter kommer mindre familjehundar och pensionärssällskpshundar som Cocker Spaniel, Bichon och Jack Russel m.fl. Käckhet och utseende betyder allt. Dock är de förvånansvärt ofta de mest aggresiva och jävliga hundarna, vilket leder direkt över till näst sista kategorin. De aggressiva.
Agressiva raser står allmänt sett lite lägre än övriga (bortsett från i vissa förorter där det inte bara är hög status utan även en fråga om överlevnad att äga en "Kamphund") vilket gör att exempelvis Pitbullägare inte är särskilt högt rankade i den inre kretsen.
Absolut sämst status har man som ägare till en bastard och ju roligare kombo man har desto mindre hundägarstatus besitter man. De andra hundägarna skrattar gärna och frågar. Ofta säger de att de tycker att den ser störtskön ut. Men det är bara skitsnack. Deras största mardröm är att deras lilla ögonsten skulle bli betäckt av en annan och lägre stående ras. Själv har jag en "Tippet" (Tax korsad med Whippet) en jävligt kul och soft hund. Hur koolt är det inte med en snabb och smal tax med långa ben egentligen? Dessvärre kammar hon noll till mig i ägarstatus.
Laganda:
Detta är den punkt där jag kanske brister allra mest. Man kan faktiskt lyckas hyfsat bra som ägare till en blandras om man följer den outtalade kodex man har som hundägare. Att alltid hälsa och låta hundarna "prata" med varandra. Byta några fraser om respektives hund. Le, verka lite busy och artigt säga att nu måste vi fortsätta...
Jag hatar det tysta samförståndet. Visst, ibland kan det vara jättetrevligt att prata med en annan hundägare, men inte med alla och långt ifrån alltid. Men det är vad som utkrävs. Annars är man ett avskum. Jag själv är kanske lägst i Majorna. Jag låter nämligen bli att möta blicken och göra den där rutinmässiga nicken ibland när jag möter en annan hundägare på promenad.
Ansvarskänsla:
Den enda punkten där jag skäms lite för för mina brister. Det har inte bara blivit trendigt utan fullständigt självklart/normalt att plocka upp bajs efter hunden. Jag gör det inte. Eller jag gör det, men bara när det är absolut nödvändigt. T.ex. om min hund råkar bli skitnödig precis när jag är i närheten av en annan hundägare som har brorduktigbyxorna på sig och jag vet att jag inte kan komma undan. Eller om hon gör det på ett extremt olämpligt ställe som en trottoar eller där barn normalt brukar leka (jag är ju inte djävulen). Helst slipper jag nämligen känslan av varm bajs mot handen. Ett tunt lager svart plast emellan hjälper föga. Det förtar resten av promenaden och om hon inte gör det, där det uppenbarligen stör någon, så ser jag absolut ingen anledning att plocka.
Förbudsskyltar. Jag tar dem som ren provokation. Särskilt på ställen där det absolut inte finns någon anledning. Iskall diskriminering. Det känns ungefär som uppmaningarna "Whites only" och "Niggers keep out" som fortfarande kan ses i södra USA. Hade jag ägt en Terrier hade jag blivit ännu mer förbannad eftersom de tenderar att vara den mest frekvent avbildade rasen på alla hundrastningsförbudskyltar. Ibland låter jag till och med min hund lägga ett lass på förbjudet område, med flit, utan att göra något åt det. Bara för att.
För att komma undan har jag utveckalt ett enkelt trix. Jag har alltid en svart påse knuten i kopplet. Det är mitt pass, min biljett, till en lugn promenad. Sedan jag kom på det behöver jag aldrig försäkra mig om att ingen ska se när min hund gör nummer två. Om någon höjer på ögonbrynen eller tittar surt så flashar jag bara påsen och på en hundradels sekund är jag off the hook. Sweet!
Det är inte så att jag inte klarar av att plocka upp hundbajs. Jag har bara inte tänkt göra det till en karriär.
Får man ta jobbet med sig in i himlen...
Skulle träffa H tidigt idag och snacka uppslag och idé kring Hisingenfilm. H var sen så jag tog en promenad på västra kyrkogården. Rätt rofyllt att promenera med all död så närvarande.
En sak jag la märke till snabbt var att många av de lite äldre gravarna hade männens yrkestitlar inristade. Skumt fenomen egentligen. Först såg jag "Sjökapten" - Carl Edvard Nilsson och tänkte att det var en klassfråga. Men så såg jag Övermaskinisten - Ernst Anderssons grav. Vidare såg jag tituleringar som Slöjdläraren, Bruksarbetaren, Mästerlotsen och Perukmakaren och förstod att det spände över alla socialgrupper - det verkade liksom kvitta vilket skitjobb man hade - man älskade det. Det måste varit en grej man hade för sig förr. Det känns som att det kanske låg i den tidens anda att göra sitt jobb till sin identitet. Dock känner jag att man måste VERKLIGEN älska sitt jobb om man väljer att ta det med sig in i döden.
Det ser ju knappast likadant ut idag. Men det hade varit väldigt kul att stöta på nya gravar med samma lilla gimmick så att säga. T.ex. skulle man kunna se titlar som "Svartmäklaren" - Filip Boström, "Bidragsfuskaren" - Kent Johansson eller varför inte "Blandmissbrukaren" - Benny Svensson.
Hur som helst ett väldigt lustigt fenomen.
Nu ska jag rusa för att möta upp nästa fikadejt. Tufft liv att vara farsaledig alltså!
En sak jag la märke till snabbt var att många av de lite äldre gravarna hade männens yrkestitlar inristade. Skumt fenomen egentligen. Först såg jag "Sjökapten" - Carl Edvard Nilsson och tänkte att det var en klassfråga. Men så såg jag Övermaskinisten - Ernst Anderssons grav. Vidare såg jag tituleringar som Slöjdläraren, Bruksarbetaren, Mästerlotsen och Perukmakaren och förstod att det spände över alla socialgrupper - det verkade liksom kvitta vilket skitjobb man hade - man älskade det. Det måste varit en grej man hade för sig förr. Det känns som att det kanske låg i den tidens anda att göra sitt jobb till sin identitet. Dock känner jag att man måste VERKLIGEN älska sitt jobb om man väljer att ta det med sig in i döden.
Det ser ju knappast likadant ut idag. Men det hade varit väldigt kul att stöta på nya gravar med samma lilla gimmick så att säga. T.ex. skulle man kunna se titlar som "Svartmäklaren" - Filip Boström, "Bidragsfuskaren" - Kent Johansson eller varför inte "Blandmissbrukaren" - Benny Svensson.
Hur som helst ett väldigt lustigt fenomen.
Nu ska jag rusa för att möta upp nästa fikadejt. Tufft liv att vara farsaledig alltså!
onsdag, oktober 12, 2005
Brittsommarens sista fluktarfika?
Igår när jag satt på ett cafe med två kompisar så kom plötsligt en jävligt skön transvestit gående. 1,95 lång och dressad till tänderna som värsta horan. Läderstövlar upp till låren, strumpbyxor och oanständigt kort kjol. Hade han inte gaffat upp pungen hade hela paketet hängt ut och sagt hej till publiken. Han staplade in på cafet och köpte fika som han avnjöt på uteserveringen. Snacka om blickfång.
Det var den längsta transvestit jag sett tror jag och jag är nästan helt säker på att det var samma som jag såg på Emmaus möbelavdelning för ett årsedan (läs Historier från hisingen - del 2). Snygga ben tänkte jag, men ärligt talat, måste det inte kännas det inte lite brunt att ha storlek 45 i skostorlek när man piffat upp sig så. Peruk och mörkt läppstift och vulgära mängder underlagskräm och puder. Ändå blir det inte så graciöst på nåt vis.
Kul med ett så udda inslag i vardagen ändå. Tycker det är rätt soft med en sådan blandning av mäniskor. Det är bara det att i lilla Göteborg är det inte direkt vardag med gigantiska transhoror så jag kunde inte låta bli att glosögt glo som en riktig bonnläpp. Transen märkte det direkt. Oerhört vakande på minsta reaktion. Jag skämdes. Taffligt kamouflerat tittade jag igen och det gjorde alla andra också. Han såg ruggigt obekväm ut. Han packade ihop och gick catwalkgång upp för gatan. Kvar satt vi med vår skam.
Jag försökte lindra mitt eget dåliga samvete med att det inte nödvändigtvis var alla blickar som fördrev honom. Kanske började klistret på gaffan släppa och han ville inte ställa till med en scen. Jag tänkte att detta var nog sista fluktarfikan för i år. Hädanefter blir det inomhusfika och jag kan inte komma ihåg när jag såg nåt riktigt kul inne på ett café senast.
Det var den längsta transvestit jag sett tror jag och jag är nästan helt säker på att det var samma som jag såg på Emmaus möbelavdelning för ett årsedan (läs Historier från hisingen - del 2). Snygga ben tänkte jag, men ärligt talat, måste det inte kännas det inte lite brunt att ha storlek 45 i skostorlek när man piffat upp sig så. Peruk och mörkt läppstift och vulgära mängder underlagskräm och puder. Ändå blir det inte så graciöst på nåt vis.
Kul med ett så udda inslag i vardagen ändå. Tycker det är rätt soft med en sådan blandning av mäniskor. Det är bara det att i lilla Göteborg är det inte direkt vardag med gigantiska transhoror så jag kunde inte låta bli att glosögt glo som en riktig bonnläpp. Transen märkte det direkt. Oerhört vakande på minsta reaktion. Jag skämdes. Taffligt kamouflerat tittade jag igen och det gjorde alla andra också. Han såg ruggigt obekväm ut. Han packade ihop och gick catwalkgång upp för gatan. Kvar satt vi med vår skam.
Jag försökte lindra mitt eget dåliga samvete med att det inte nödvändigtvis var alla blickar som fördrev honom. Kanske började klistret på gaffan släppa och han ville inte ställa till med en scen. Jag tänkte att detta var nog sista fluktarfikan för i år. Hädanefter blir det inomhusfika och jag kan inte komma ihåg när jag såg nåt riktigt kul inne på ett café senast.
Bekväma moralister
Fan vilket pådrag det blev när det för några dagar sedan avslöjades att en gruppchef på Migrationsverket surfat porr i obscena mängder. Media tutade i den stora tutan och folk reagearde med vämjelse och förakt, precis som om hela svenska folket kände sig svikna på nåt vis. Jag vill varken försvara eller kasta sten. Jag skiter ärligt talat i om han surfat porr, särskilt eftersom det verkar som att han skött sina arbetsuppgifter i övrigt.
Hur som helst fick det mig att tänka på att det högst sannolikt hade sett väldigt annorlunda ut ifall några andra yrkesgrupper begått samma oetiska illdåd.
Ponera att ett helt kontor med parkeringsvakter avslöjats med att surfa porr (vaddå 45%, jag synar och höjer till 70%) stora delar av sin arbetstid. Vågar jag gissa att det aldrig blivit en notis ens? Och ifall det blev rapporterat i media skulle det nog vara med lovsång som soundtrack. Allmänheten skulle stå i rad längs gatorna, som i gamla journalfilmer, papper skulle dala från himlen och festyra hade rådit. Parkeringsvakterna hade fått åka nedkabbat i parad. Utnämnda till folkhjältar. Samma sak skulle gälla om biljettkontrollanter, telefonförsäljare och dörrnasare av alla de slag gjort samma grej. Plötsligt tror jag att väldigt många som haft åsikter om verkschefens lilla "hobby" skulle tumma på moralen en aning. Det skulle inte alls vara lika bekvämt att klaga då.
Vilka tror att jag har rätt? Hand upp!
Hur som helst fick det mig att tänka på att det högst sannolikt hade sett väldigt annorlunda ut ifall några andra yrkesgrupper begått samma oetiska illdåd.
Ponera att ett helt kontor med parkeringsvakter avslöjats med att surfa porr (vaddå 45%, jag synar och höjer till 70%) stora delar av sin arbetstid. Vågar jag gissa att det aldrig blivit en notis ens? Och ifall det blev rapporterat i media skulle det nog vara med lovsång som soundtrack. Allmänheten skulle stå i rad längs gatorna, som i gamla journalfilmer, papper skulle dala från himlen och festyra hade rådit. Parkeringsvakterna hade fått åka nedkabbat i parad. Utnämnda till folkhjältar. Samma sak skulle gälla om biljettkontrollanter, telefonförsäljare och dörrnasare av alla de slag gjort samma grej. Plötsligt tror jag att väldigt många som haft åsikter om verkschefens lilla "hobby" skulle tumma på moralen en aning. Det skulle inte alls vara lika bekvämt att klaga då.
Vilka tror att jag har rätt? Hand upp!
Tillbaks igen
DÖD!
Men inte lika död som igår. Det känns både bättre och sämre än igår.
Bättre för att jag inte fick samma yrsel och höga blodtryck i huvudet. Sämre för att det kändes som om jag hade smort in benen med superlim innan. Bättre för att jag inte kände spysmak Sämre för att jag kände järnhalten i min blodsmak dubbelt så tydligt. Bättre för att jag inte höll på att börja lipa men sämre för att jag hade ännu högre puls idag.
Fan vad jag är taggad. Har stretchat benen och nu väntar situps. Tror detta kommer att gå som smort men skit samma. Jag ska inte använda Bloggfrossa som träningsdagbok. Det är bara för att detta är så "nytt" för mig. Vad är det man säger en gång ingen gång, två gånger ingen gång, tre gånger en vana.
Över och ut.
Men inte lika död som igår. Det känns både bättre och sämre än igår.
Bättre för att jag inte fick samma yrsel och höga blodtryck i huvudet. Sämre för att det kändes som om jag hade smort in benen med superlim innan. Bättre för att jag inte kände spysmak Sämre för att jag kände järnhalten i min blodsmak dubbelt så tydligt. Bättre för att jag inte höll på att börja lipa men sämre för att jag hade ännu högre puls idag.
Fan vad jag är taggad. Har stretchat benen och nu väntar situps. Tror detta kommer att gå som smort men skit samma. Jag ska inte använda Bloggfrossa som träningsdagbok. Det är bara för att detta är så "nytt" för mig. Vad är det man säger en gång ingen gång, två gånger ingen gång, tre gånger en vana.
Över och ut.
Ingen möda ingen belöning...
...brukar det väl heta? Ja nu är mödan uppnådd så nu väntar jag på belöningen. Jag känner inget spår av belöning men jag kanske är otålig. Vad vet jag. Jag vaknade idag med febriga benmuskler och en jämn värk i hela kroppen. Sån värk som är omöjlig att bota med treo. Varje steg fick mig att minnas när jag för några år sedan fick ett gymkort som betalning när jag vann ett vad. Jag stack till sats och pumpade skiten ur mig i ett massivt biceps-/bröstpass. Ta det lungt var ingen idé tyckte jag vilket resulterade i en tre dagars sjukskrivning. Tycksyndomläget var stort och jag är allvarlig när jag säger att jag verkligen inte kunde sträcka ut armarna och att jag fick hög feber. Allt jag kunde göra var att ligga på soffan och bli omhändertagen. Jag orkade inte ens se film.
1,5 km tycker jag är att mjukstarta. men likförbannat har jag en värk som gör mig svag. Enda botet är att gå på det igen så nu sitter jag och förbereder mig mentalt. Damn vad det är svårt att motivera sig när soffan ser så välkomnande ut.
Återkommer.
1,5 km tycker jag är att mjukstarta. men likförbannat har jag en värk som gör mig svag. Enda botet är att gå på det igen så nu sitter jag och förbereder mig mentalt. Damn vad det är svårt att motivera sig när soffan ser så välkomnande ut.
Återkommer.
tisdag, oktober 11, 2005
Frisksportar'n... eller no more loose fit
Ja idag har jag tagit steget kan man säga. Från det trygga soffpotatislandet till det otäcka och främmande fitnessriket. Igår sa min kropp nämligen halt. Den gjorde uppror mot min dekadenta kosthållning och gav mig ett helvete iform av magsmärtor. Hemma spekulerade vi lite i om det kanske berodde på att jag tidigare på dagen frestat gommen med en het Kabanoss på Ica Maxi men jag är säker på att detta var min kropps sista varning till mig. Typ: Antingen lägger du av eller så lägger jag av.
Jag har rätt länge känt att jag måste ta tag i min fysik lite. Jag har så sjukt dålig kondis att jag skäms och jag har även känt av krämpor som ryggont, stel nacke och dålig hållning etc. Men det är inte det värsta. Kroppsmässigt ser jag smal ut för en utomstående betraktare, vilket är en alldeles korrekt iakttagelse, men smal innebär nödvändigtvis inte spänstiga muskler har jag fått erfara den hårda vägen. Det är det som är det värsta. Synvillan. För jag har gått och blivit lös. I kroppen. Smala människor brukar vara fasta, feta brukar vara lösa men jag är i allra högsta grad lös. Det är rent förjävligt. I synnerhet eftersom jag (i och för sig för många år sedan) var extremt vältränad. Nu känner jag mig som min egen vikt i playdoh-lera. Fasansfullt.
Så plötsligt på eftermiddagen fick jag ett ryck. Det känns som evigheter sedan jag sa att jag ska börja träna och det är det också, men idag fick jag tummen ur och slängde på mig mina fräsiga lejonsneakers och började nöta asfalt.
Det började bra och jag kände hur mina fötter talade i vackert samförstånd med underlaget och jag kände mig allmänt reslig. I 150 meter ungefär. Efter 300 meter gjorde sig den välkända blodsmaken påmind (den jag för många årsedan brukade känna på lördagar när jag sprungit en mil och toppade med intervaller i en skidbacke). Jag bet ihop och fortsatte. Fötterna hade redan vid det laget slutat snacka med asfalten och nu var de värsta fiender. Det var som om fötterna växte fem storlekar. Jag fick yrsel och började känna mig lätt illamående. Folk jag mötte trodde nog att jag sprungit hela dagen men de skulle bara veta. Jag försökte låtsas lite oberörd när jag sprang förbi någon men den bluffen var nog lätt att avslöja. Av mitt andningsläte att döma lät jag ungefär som en asmatiker som runkat bulle i en centraldammsugare.
När jag sprungit 800 meter började jag fundera på vad i hela världen jag gett mig in på. Men tappert fortsatte jag att jogga. Stannade inte. Började inte gå eller så. Jag försökte hålla modet uppe även om jag kände hur blodet pressades upp i min skalle och skapade ett skönt högtryck. Det kändes precis som jag föreställer mig att en begynnande hjärnblödning skulle kunna kännas. Plötsligt blev det nedförsbacke och jag såg lite ljus längst in i tunneln. En spelmissbrukare som satt utanför sin butik och ropade "heja!" lite smådrygt när jag i ultrarapid hasade mig förbi. När jag bara hade 500 meter kvar susar det i mina öron och jag var alldeles yr. Jag började hallucinera och fick för mig att jag sprang på metall med magnetskor. Blodsmaken byttes mot spysmak och jag trodde uppriktigt att slutet var nära.
Jag rasade in genom min dörr, in i köket, för att titta på köksklockan och mäta min puls som visade sig ligga kring 180 efter knappa 1,5km jogging. Det är inte bra. jag vet inte vad det är normalt att ha för puls efter 10 minuters löpning men jag misstänker att när man knappt hinner räkna är det något för snabbt.
Det är illa ute med "Mannen som blev trött" helt klart men nu har jag gett mig fan på att springa imorgon igen och i övermorgon och dagen efter det och... ja ni fattar. Vi får se hur det blir men jag har bestämt mig för att inte vara lös nåt mer.
Jag har rätt länge känt att jag måste ta tag i min fysik lite. Jag har så sjukt dålig kondis att jag skäms och jag har även känt av krämpor som ryggont, stel nacke och dålig hållning etc. Men det är inte det värsta. Kroppsmässigt ser jag smal ut för en utomstående betraktare, vilket är en alldeles korrekt iakttagelse, men smal innebär nödvändigtvis inte spänstiga muskler har jag fått erfara den hårda vägen. Det är det som är det värsta. Synvillan. För jag har gått och blivit lös. I kroppen. Smala människor brukar vara fasta, feta brukar vara lösa men jag är i allra högsta grad lös. Det är rent förjävligt. I synnerhet eftersom jag (i och för sig för många år sedan) var extremt vältränad. Nu känner jag mig som min egen vikt i playdoh-lera. Fasansfullt.
Så plötsligt på eftermiddagen fick jag ett ryck. Det känns som evigheter sedan jag sa att jag ska börja träna och det är det också, men idag fick jag tummen ur och slängde på mig mina fräsiga lejonsneakers och började nöta asfalt.
Det började bra och jag kände hur mina fötter talade i vackert samförstånd med underlaget och jag kände mig allmänt reslig. I 150 meter ungefär. Efter 300 meter gjorde sig den välkända blodsmaken påmind (den jag för många årsedan brukade känna på lördagar när jag sprungit en mil och toppade med intervaller i en skidbacke). Jag bet ihop och fortsatte. Fötterna hade redan vid det laget slutat snacka med asfalten och nu var de värsta fiender. Det var som om fötterna växte fem storlekar. Jag fick yrsel och började känna mig lätt illamående. Folk jag mötte trodde nog att jag sprungit hela dagen men de skulle bara veta. Jag försökte låtsas lite oberörd när jag sprang förbi någon men den bluffen var nog lätt att avslöja. Av mitt andningsläte att döma lät jag ungefär som en asmatiker som runkat bulle i en centraldammsugare.
När jag sprungit 800 meter började jag fundera på vad i hela världen jag gett mig in på. Men tappert fortsatte jag att jogga. Stannade inte. Började inte gå eller så. Jag försökte hålla modet uppe även om jag kände hur blodet pressades upp i min skalle och skapade ett skönt högtryck. Det kändes precis som jag föreställer mig att en begynnande hjärnblödning skulle kunna kännas. Plötsligt blev det nedförsbacke och jag såg lite ljus längst in i tunneln. En spelmissbrukare som satt utanför sin butik och ropade "heja!" lite smådrygt när jag i ultrarapid hasade mig förbi. När jag bara hade 500 meter kvar susar det i mina öron och jag var alldeles yr. Jag började hallucinera och fick för mig att jag sprang på metall med magnetskor. Blodsmaken byttes mot spysmak och jag trodde uppriktigt att slutet var nära.
Jag rasade in genom min dörr, in i köket, för att titta på köksklockan och mäta min puls som visade sig ligga kring 180 efter knappa 1,5km jogging. Det är inte bra. jag vet inte vad det är normalt att ha för puls efter 10 minuters löpning men jag misstänker att när man knappt hinner räkna är det något för snabbt.
Det är illa ute med "Mannen som blev trött" helt klart men nu har jag gett mig fan på att springa imorgon igen och i övermorgon och dagen efter det och... ja ni fattar. Vi får se hur det blir men jag har bestämt mig för att inte vara lös nåt mer.
söndag, oktober 09, 2005
Hornbach = maximal manlighetsboost
Att jobba på kontor förgör i längden vilken man som helst. Att jobba med någon form av media utraderar alla spår, både fysiska och psykiska. Men det finns bot kan jag lova.
Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.
Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.
Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.
Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.
Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.
Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.
Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.
Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.
Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.
Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.
Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.
Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.
Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.
Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.
Tack Ewa på GP
Tack Ewa! För din artikel i GP igår fredag. Bra publicitet helt klart. Det har genererat många nya läsare. Det uppskattas mycket. Plus i min bok ;)
/mikebike
/mikebike
fredag, oktober 07, 2005
Grattis Migrationsverket!
Jag läste metro påväg till jobet idag. Det var längesedan men jag kunde liksom inte låta bli att läsa om hur en gruppchef på Migrationsverket lyckats surfa bort 45% av sin arbetstid under våren på porr.
"Hur i helvete lyckas man med en sån grej", tänkte jag avundsjukt.
Ett stort grattis till Migrationsverket som lyckats rekrytera en så sjukt effektiv gruppchef. Han lyckades ju trots våldsamt stort porrkonsumerande sköta sitt arbete, på bara halva tiden dessutom. Och grattis till DIG, gruppchefen, som lyckats lura dina chefer att du är värd varenda öre av din feta chefslön, trots att de självklart aldrig borde anställt dig på mer än halvtid.
Det enda tråkiga i denna historien är ju att nu när du är avslöjad måste du låtsas jobba alla de där sura timmarna. De timmarna som du förut kunde sitta med vinballe (halvhårt penistillstånd) i din ergonomiskt riktiga kontorsstol och dubbelklickande frottera dig med all världens snusk. Sorry det blir liksom aldrig som man tänkt sig.
"Hur i helvete lyckas man med en sån grej", tänkte jag avundsjukt.
Ett stort grattis till Migrationsverket som lyckats rekrytera en så sjukt effektiv gruppchef. Han lyckades ju trots våldsamt stort porrkonsumerande sköta sitt arbete, på bara halva tiden dessutom. Och grattis till DIG, gruppchefen, som lyckats lura dina chefer att du är värd varenda öre av din feta chefslön, trots att de självklart aldrig borde anställt dig på mer än halvtid.
Det enda tråkiga i denna historien är ju att nu när du är avslöjad måste du låtsas jobba alla de där sura timmarna. De timmarna som du förut kunde sitta med vinballe (halvhårt penistillstånd) i din ergonomiskt riktiga kontorsstol och dubbelklickande frottera dig med all världens snusk. Sorry det blir liksom aldrig som man tänkt sig.
torsdag, oktober 06, 2005
Bagelbrist i stan
Hemköp på Masthuggstorget har under ett halvårs tid varit min bagelkran. Varje morgon har jag lystet rotat igenom bagelskåpet efter den bästa bageln. Som en pundare efter the morning fix. En bagel får inte vara för liten, inte för stor, inte för länge gräddad och inte för lite gräddad. Jag älskar att de har sesamfrön på istället för blanka men inte för mycket sesam men ännu viktigare inte för lite sesam. Njutning är att sätta tänderna i en bagel som inte är krispig utan mer åt det sega hållet. Den där nybakade sega känslan. Med cream cheese på...
Mmm...
Men så igår morse, helt utan förvarning hade de inte mina älskade bagels inne. De hade olivchiabattor i mängder för att inte tala om de där äckliga ostbräcken. Alltså jag fattar inte. De har tjänat en smärre förmögenhet på mina bagelinköp så jag tar det nästan personligt. Kanske tycker nån i kassan att jag är en otäck jävel och tror att de blir av med mig om de tar bort mina älskade bagels. ALDRIG! Så lätt kommer de inte undan.
Jag kommer att varje dag gå in och kolla om de har bagels. Om inte så köper jag inget. Men jag kommer åter och stryker i gångarna. Om de aldrig har sett en fönstershoppare i butiken innan ska de få se på nåt nu. Jag bojkottar härmed Hemköp i Masthugget tills de tar in dem i sortimentet igen. Deras förslagslåda kommer fyllas till bredden med obsceniteter. Jag orkar knappt med tanken att inte få min morgonbagel. Det är ju min kickstart på dagen goddäm it.
Jag måste be om hjälp. Vart i stan har de jävligt goda bagels till ett rimligt pris??
Mmm...
Men så igår morse, helt utan förvarning hade de inte mina älskade bagels inne. De hade olivchiabattor i mängder för att inte tala om de där äckliga ostbräcken. Alltså jag fattar inte. De har tjänat en smärre förmögenhet på mina bagelinköp så jag tar det nästan personligt. Kanske tycker nån i kassan att jag är en otäck jävel och tror att de blir av med mig om de tar bort mina älskade bagels. ALDRIG! Så lätt kommer de inte undan.
Jag kommer att varje dag gå in och kolla om de har bagels. Om inte så köper jag inget. Men jag kommer åter och stryker i gångarna. Om de aldrig har sett en fönstershoppare i butiken innan ska de få se på nåt nu. Jag bojkottar härmed Hemköp i Masthugget tills de tar in dem i sortimentet igen. Deras förslagslåda kommer fyllas till bredden med obsceniteter. Jag orkar knappt med tanken att inte få min morgonbagel. Det är ju min kickstart på dagen goddäm it.
Jag måste be om hjälp. Vart i stan har de jävligt goda bagels till ett rimligt pris??
tisdag, oktober 04, 2005
Ryggskott borde straffas med nackskott
Jag fyller strax 29 och har redan nått höjden av mänskligt förfall. Eller kroppsligt förfall. Jag var inne på kontoret i söndags och flyttade in alla grejer och monterade våra nya skrivbord (är ju bara pappaledig tre dagar i veckan). En kollega hade med sig skruvdragar'n så det hela skulle gå i en handvändning.
Jag sätter igång och skruvar på benen på fyra skrivbord och pang jag är förbrukad. När jag reser mig upp så känns det som att jag har fått en sträckning i mina lungfästen. oerhörd smärta. senare känner jag det är i ryggen det smällt till. Vaffan! Det har gått så långt att jag inte ens kan skruva i några skruv med med en skruvdragare utan att gå i däck. Jag måste börja träna alltså. jag har sagt det förr men nu menar jag det. Jag hade gått ut redan igår om jag inte hade en sådan smärta. Jag får helt enkelt ligga på soffan och dricka te till jag blir bra... men sedan jävlar.
Jag var inte den ende som tog ut mig helt under flytten. Jag pratade med min kollega P igår kväll. Han hade ont i hela kroppen, plus tandvärk.
Och min andre kollega, M, var totalt utmattad efter att han "burit" skruvdragaren ända till kontoret (ett kvarter) eftersom han även var tvungen att bära en takeawaylatte och en toast. Han hade kramp och ringde till min tredje kollega, D, för att få hjälp med att bära upp från gatan.
Det finns ett ord för såna som oss i groviskretsar. Alldeles för vulgärt för att nämnas på blogg. Men vi vet alla.
Fatta läget alla kontorsslavar:
Vi är världens avskum, tecknet på mänsklighetens totala förfall. Det här med att sitta framför en skärm hela dagen har blivit vad vi kallar arbetsdag och att dubbelklicka är numera synonymt med tungt arbete. Vi borde inte få pengar för det. Vi borde få stryk!
Om man drabbas av ryggskott vid knapp fysisk ansträngning borde man straffas med nackskott. Det är ett hån mot mänskligheten och jag står främst i ledet och skäms.
Jag sätter igång och skruvar på benen på fyra skrivbord och pang jag är förbrukad. När jag reser mig upp så känns det som att jag har fått en sträckning i mina lungfästen. oerhörd smärta. senare känner jag det är i ryggen det smällt till. Vaffan! Det har gått så långt att jag inte ens kan skruva i några skruv med med en skruvdragare utan att gå i däck. Jag måste börja träna alltså. jag har sagt det förr men nu menar jag det. Jag hade gått ut redan igår om jag inte hade en sådan smärta. Jag får helt enkelt ligga på soffan och dricka te till jag blir bra... men sedan jävlar.
Jag var inte den ende som tog ut mig helt under flytten. Jag pratade med min kollega P igår kväll. Han hade ont i hela kroppen, plus tandvärk.
Och min andre kollega, M, var totalt utmattad efter att han "burit" skruvdragaren ända till kontoret (ett kvarter) eftersom han även var tvungen att bära en takeawaylatte och en toast. Han hade kramp och ringde till min tredje kollega, D, för att få hjälp med att bära upp från gatan.
Det finns ett ord för såna som oss i groviskretsar. Alldeles för vulgärt för att nämnas på blogg. Men vi vet alla.
Fatta läget alla kontorsslavar:
Vi är världens avskum, tecknet på mänsklighetens totala förfall. Det här med att sitta framför en skärm hela dagen har blivit vad vi kallar arbetsdag och att dubbelklicka är numera synonymt med tungt arbete. Vi borde inte få pengar för det. Vi borde få stryk!
Om man drabbas av ryggskott vid knapp fysisk ansträngning borde man straffas med nackskott. Det är ett hån mot mänskligheten och jag står främst i ledet och skäms.
Pappaledig
Andra dagen på pappaledigheten och jag har redan hunnit bli en "day-tv sucker". Fan jag har inte glott på Emerdale sedan jag var liten och var hos mormor på helgerna. Då visades det varje söndag på förmiddagen precis som nu fast nu går det varje dag. Smutt att vara pappaledig. Lite som att vara arbetslös fast änå inte.
Shit, nu börjar glamour...
Shit, nu börjar glamour...
lördag, oktober 01, 2005
IKEA - En samlingspunkt för arbetslösa
Jag har hört att ikea är ett prefekt exempel på ett mikrosamhälle. Att deras besökare representeras av ett exakt genbomsnitt av befolkningen. Alla oavsett socialstatus åker till Ikea då och då. "För de många människorna" hade de tydligen som ett slags internt mantra. Inga andra butiker i Sverige kan stoltsera med det.
Nu på förmiddagen har jag och två kollegor varit där och kittat upp med möbler inför vår kontorsflytt på söndag. Parkeringen var helt full. Vi fick parkera längst bort från ingången. Vad fan är detta tänkte vi. Men nu vet vi åtminstone var alla arbetslösa håller hus på dagarna.
Nu på förmiddagen har jag och två kollegor varit där och kittat upp med möbler inför vår kontorsflytt på söndag. Parkeringen var helt full. Vi fick parkera längst bort från ingången. Vad fan är detta tänkte vi. Men nu vet vi åtminstone var alla arbetslösa håller hus på dagarna.
Videojapanen
När jag skulle gå till vagnen nu på morgonen utsattes jag för ett obehagligt återseende, eller "encounter" är nog mer rätta termen.
För ett par år sedan arbetade en sur japan i videobutiken vid chapman. En riktigt obehaglig kille. Han var så jävla lättretlig. Bara väntade på att få sätta dit någon och allra hels bruka våld. Vi var nära att hamna i handgemäng då han hävdade att jag satt i system att komma sent med mina filmer och att det nu var dags att sätta stopp för det. Problemet var bara att jag var där tre minuter innan dödslinjen vilket fick honom att tappa ansiktet. Han ställde till en scen med en oskyldig kund och jag svor att aldrig mer hyra hos honom.
Efter ett tag slutade han på videobutiken och började arbeta som väktare. Jag mötte honom ofta i backen upp och han tittade alltid brunt på mig. Precis som att han väntade på en signal för att få dra fram batongen och gå lös. Jävla dåre!
Nu var det ett bra tag sedan jag såg honom, men nu på morgonen stod han och läste metro mitt i övergångsstället till hållplatsen. Liksom sökte konflikt. Jag minns att han var rätt spinkig när han började på videobutiken men det verkar sterroiderna ha tagit hand om bra. Nu var han biffig som fan. Dock verkade han ha blivit sjukt lynnig. Jag kände hur han tittade på mig men jag mötte inte hans blick. Det skulle han tagit som mucksignal. det är jag hundra på. Verkligen en störig jävel.
Videojapanen är alltså tillbaka. Shit, måtte han inte börja jobba på videobutiken igen bara. de har börjat bygga upp ett rätt schysst lager med kvalitetsfilm på DVD.
För ett par år sedan arbetade en sur japan i videobutiken vid chapman. En riktigt obehaglig kille. Han var så jävla lättretlig. Bara väntade på att få sätta dit någon och allra hels bruka våld. Vi var nära att hamna i handgemäng då han hävdade att jag satt i system att komma sent med mina filmer och att det nu var dags att sätta stopp för det. Problemet var bara att jag var där tre minuter innan dödslinjen vilket fick honom att tappa ansiktet. Han ställde till en scen med en oskyldig kund och jag svor att aldrig mer hyra hos honom.
Efter ett tag slutade han på videobutiken och började arbeta som väktare. Jag mötte honom ofta i backen upp och han tittade alltid brunt på mig. Precis som att han väntade på en signal för att få dra fram batongen och gå lös. Jävla dåre!
Nu var det ett bra tag sedan jag såg honom, men nu på morgonen stod han och läste metro mitt i övergångsstället till hållplatsen. Liksom sökte konflikt. Jag minns att han var rätt spinkig när han började på videobutiken men det verkar sterroiderna ha tagit hand om bra. Nu var han biffig som fan. Dock verkade han ha blivit sjukt lynnig. Jag kände hur han tittade på mig men jag mötte inte hans blick. Det skulle han tagit som mucksignal. det är jag hundra på. Verkligen en störig jävel.
Videojapanen är alltså tillbaka. Shit, måtte han inte börja jobba på videobutiken igen bara. de har börjat bygga upp ett rätt schysst lager med kvalitetsfilm på DVD.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)