12 O'Clock Boys

Det är Baltimore. Staden vi känner igen från The Wire. Men det handlar inte om knark och våld den här gången utan något helt annat. Det handlar om en hyfsat lokal och superkontroversiell subkultur som växt sig allt större under de senaste femton åren och som alla invånare i Baltimore är välbekanta med. Det handlar om 12 O'Clock Boys, en slags rörelse som förenklat går ut på att (företrädelsevis och med ganska få undantag) unga svarta män drar runt med sina off-road-fordon på stadens gator och gör wheelies. Låter det banalt? Det är det inte. Det är fucking häpnadsväckande.




"They call them the 12 o'clock boys because they drop the bike straight back, like the hands on a clock. If you get to 12 o'clock, you're the shit." Så beskriver filmens protagonist, 12-åriga Pug, själv fenomenet. Pug drömmer om att en dag själv bli en 12 O'Clock Boy. Filmen är dels ett porträtt av honom och hans ganska färgstarka mamma, dels en slags resa med handhållen kamera rätt in i stormens öga.

Jag ska tillstå att trailern nästan är bättre än själva filmen. Med det sagt är det absolut inte en dålig dokumentär. Men den hade vunnit på att ha en lite större frågeställning och porträttera lite olika åsikter och inte enbart stryka de unga motorrebellerna medhårs. Men det har heller aldrig varit tanken att göra den typen av film, enligt regissören Lofty Nathan.

Pug.

Filmen har fått kritik för att på ett sensationslystet sätt romantisera kriminalitet som lett till dödsfall och skador inte bara bland de som drar runt och lever jävel på sina cross-motorcyklar. Samtidigt bör man ställa det mot att hela fenomenet i alla andra sammanhang uteslutande brukar beskrivits ur ett problemperspektiv, där de som håller på med denna livsfarliga aktivitet själva inte fått komma till tals. Så det är väl ganska fair någonstans kan man tycka. Det är också ganska underförstått att polisen inte diggar dessa kriminella element.

Bortsett från den uppenbart smutsiga exotismen i att som svensk vit medelklassman sitta och götta sig åt en vansinnig subkultur så långt ifrån vår egen verklighet det bara går att komma, så är det helt ärligt ganska fascinerande. Det bär liksom på en styrka i just det att det är så farligt, oansvarigt och dumdristigt. Helt i linje med den tes Sigge Eklund förde i förra veckans avsnitt av Alex & Sigge. Om att det är hetaste skiten just nu bland välartade vita medleklassmän. Vi lever ut våra förtryckta rebellnerver genom populärkulturens missanpassade män. Tjusas, förfasas och bekräftar oss själva och våra svennebananliv.

Själv har jag efter dokumentären plöjt ner timtal under den senaste veckan på att sugas in i dessa Wildout Wheelie Boys galna akrobatiska värld och låtit mig förtrollas av deras enorma magnetism, trots att jag rent intellektuellt är fullt medveten om att det är fullskalig idioti (på många plan) de sysslar med.

Titta till exempel på det här klippet och säg att ni inte fattar ett skit av vad jag menar:

En berättelse om Brunnsbos Post Nazi

Efter jobbet igår stannade vi till på Brunnsbo torg (som nu verkar vara helt återställt efter föregående helgs stora folkfest). Vi skulle handla filmsnacks och hämta paket. Det senare gör man hos ett litet postombud bredvid Ica-butiken och att hämta paket där är bland det bästa jag vet. Värt en omväg om man säger så.

Stället drivs av en man med en mycket omunter aura. Vi snackar om en man som får Seinfelds gamla soppnazist att framstå som en manisk Povel Ramel i jämförelse. Mannen bakom disken ser ut att ha något slags asiatisk påbrå. Tror jag. Jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt vågat studera honom mer än ur ögonvrån, för att möta hans blick torde vara som att blänga rakt in i solen med ett big-ass förstoringsglas, föreställer jag mig. Men han är lång och gänglig, har tunn grå backslick och nästan alltid en röd pikétröja på sig och utstrålar alltid en slags absolut suveränitet. Han bestämmer och man är inget värd. INGENTING. Jag har nog aldrig tidigare varit med om att bli behandlad med sådan monumental likgiltighet som hos honom. Först trodde jag att det hade med mig att göra. Att det var jag som tog fram det i honom. Det var obehagligt. Nu vet jag att han bemöter precis alla med sin spektakulära lågenergi. Och nu är jag beroende.

Post Nazi. Plus grått hår. Minus mustasch.

Brunnsbos Post Nazi är absolut inte otrevlig. Inte arrogant. Jag upplever honom inte heller som särskilt sur eller vresig egentligen. Men trevlig är kanske det sista epitetet jag skulle tillskriva honom. Småprat verkar vara honom totalt främmande och någon glad pannkaka är han definitivt inte. Att med hans kynne frivilligt välja att öppna en servicebutik skulle kunna ses som en jättesvår form av ironi. Eller konst rent av. För just begreppet service verkar ligga honom ungefär lika varmt om hjärtat som känslan människor i allmänhet hyser för att andas in gammal avslagen fislukt. Han är verkligen fantastisk på det sättet.

Det är få gånger jag får tillfälle att känna mig så underbart obekväm i vanliga livet som när jag ska hämta ett paket där. Det skulle vara den gången i somras då, när jag skulle returnera två par skor som jag hade råkat beställa i fel storlek och blev tvungen att be om att få låna hans våg, packtejp och hålla på att emballera om prylarna i hans butik för att lyckas komma ner till ett rimligt snikpris. Jag kände hur hans blick svedde mig i nacken när jag satt där på golvet som en idiot och packade, tejpade och trixade under total istystnad i säkert en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv. Då trodde jag nästan att han skulle kväva mig med en postsäck och låta mig försvinna i kartongpressen på baksidan. Men det gjorde han inte. Han rörde inte en min utan borrade bara sin totalt uttryckslösa blick rakt igenom mig, som om jag var en gammal nätdörr. Enda tecknet på liv var hans käkmuskler som spelade sin stillsamma ouvertyr medan jag envetet glatt och aningen snåltarmsmannamässigt deklarerade att trägen vinner. Jag lovar. Att hämta och lämna paket hos vår egen Post Nazi är som en inre åktur i Helix. Hisnande och pirrigt på samma gång.

Efter snart ett år i Brunnsbo är både jag och Josefine nu väl införstådda med spelreglerna för en smidig pakethämtning och kan därför nästan njuta av det. Vi vill förbättra oss så att vi kan få uppnå känslan i en perfekt paketutlämning och har insett att det hela bygger på en stabil värdegrund av fyra viktiga hörnstenar: respekt, precision, förväntan och lite lite vanlig hederlig fruktan. Samtliga gäller givetvis bara ena vägen.

Respekt
Post Nazi har makten att lämna ut ditt paket. Och att inte göra det. Vet din plats. Ha koll på DIN skit så har han koll på DITT paket. Alla former av vel, söl och inställsamhet beivras.  

Precision
Inget småprat. Inga ovidkommande detaljer. Adressera ditt ärende så kortfattat som möjligt. Gör allt i din makt för att upprätthålla strömlinjen helt utan onödiga avbrott och förekomma istället för att förekommas. Det vill säga, automatiskt utan att vänta på frågan, visa upp de handlingar som krävs (avi, sms, leg). Precision är nyckeln till en friktionsfri paketuthämtning.

Förväntan
Glöm det. Förvänta dig ingenting. Absolut ingenting.

Fruktan: 
Var alltid lite rädd. Rädsla håller ditt sinne skarpt och fördubblar dina chanser att leverera på de två första punkterna.

Så igår skulle Josefine hämta ett medelstort paket med kläder och jag hade det stora nöjet att få betrakta allt på säkert avstånd. Jag när en dröm om att en dag våga fånga det på film men det känns alldeles för riskabelt. I alla fall. Det var som att betrakta konstnärlig dans. Josefine gick fram till kassan, hälsade artigt och förklarade sitt ärende i en och samma mening, hon flyttade sig två kliv åt höger samtidigt som hon inövat och mitt i rörelsen, rabblade sitt fyrsiffriga paket-lösen och sträckte över sin legitimation. Jag som känner Josefine rätt så väl vid det här laget kunde avläsa på hennes kroppsspråk att där inte fanns ett endaste uns av förväntan och när hon efter att med beröm godkänt ha prickat in de två första punkterna, kastade en snabb blick åt mitt håll, då såg jag att där även fanns fruktan. Check, check, check och check!

Utan att skänka henne ens en atom av bekräftelse utan bara flasha sitt helt otolkbara stenansikte, vände han sig om och öppnade dörren till sitt lilla Shangri-La där bakom, och hämtade fram en stor saftig HM-påse som han utan ett ord placerade med en liten lätt duns på den onödigt låga postdisken och vände sig mot nästa kund. Perfekt. Klimax var nått. Vi kostade på oss att stanna upp i en hundradels sekund och bara njuta, innan Josefine tog sitt paket och vi lämnade lokalen under stolt tystnad.

Bästabästa

Tack Johan. Jag har sett det här klippet ca 25000 gånger nu. Bästabästa.

Förvirring ända in i elfte timmen

Hemma är allting en lång väntan nu. Egentligen är beräknad förlossning inte förrän nu på fredag men vi känner oss rätt klara med att vänta nu. Både jag och Josefine. Vi har förberett det mesta. Till och med BB-väskan är packad. BB-väskan är ett sådan där ord man kanske inte använder så många gånger i sitt liv (med undantag för de som varit med i tv-programmet "familjen annorlunda") men som av namnet att döma känns rätt självklar. Tills det är dags att packa den. Då uppstår förvirring. Vad fasen ska det ligga i den egentligen, förutom det mest uppenbara då som; ombyten, hygienprylar och bebiskläder? Plötsligt känner jag mig superängslig. Josefine har packat en väska nu men kan jag verkligen lita på att den är komplett? I sådana här lägen är det allt fint att internetz finns.

Det finns en hel flora av olika sajter som bara en sökning bort finns där och hjälper till att svara på vilka komponenter som bör finnas med i en standardpackning. Och jag hinner inte mer än börja läsa innan frågetecknen är fler än innan jag började googla. Det är ansvarslöst att lägga ut godtycklig information i sådan här lägen. Regel nummer ett när det gäller ALLT som rör förlossningar, borde vara tydlighet. Knivskarp odiskutabel tydlighet. Inte lämna en endaste lite öppning för frågetecken. Det fuckar upp saker för mig.

Ett exempel på otydlighet som nästan ger mig stressutslag är den här listan från gravid.se:

Leg och favoritgodis. Ok. Inga konstigheter.

Nästa punkt som listas är, ganska specifikt, Coca-Cola som dryck, vilket triggar igång ett vilande OCD-beteende hos mig. Varför just Coca-Cola? Ingenstans hittar jag belägg för att just Coco-Cola skulle vara bättre lämpat som förlossningsdryck än vatten... Ah, socker... Det måste vara sockret. Men vad talar då för att Coca-Cola är mer fördelaktigt än andra läsksorter? Fanta, Hallonsoda eller Trocadero, är de inte att tänka på? Tänk om Coca-Cola inte är hennes favoritläsk. Spelar det ingen någon roll? Kanske är de samma som när man som magsjuk får tipset att dicka avslagen Coca-Cola? Jag har aldrig hört en läkare tipsa om Pommac. Funkar Pepsi eller är det sjukt viktigt att det är just Coca-Cola? Är polsk import-cola ok eller måste det vara "äkta"? Är gravid.se sponsrade av Coca-Cola? Hur många gånger har jag skrivit Coca-Cola nu?

Nästa punkt är tillräckligt konkret men ändå såpass öppen att jag kan känna mig trygg med att förbereda en liten påse med äpplen eller dylikt. Här hade det varit så lätt att skruva upp min ångest om de exempelvis hade skrivit "Valfri frukt (dock ej kiwi)". Då hade jag inte känt att utbudet var extremt stort utan enbart börjat fundera på varför som är så satans värdelöst med kiwi. Men nu gjorde de ju inte det som tur är. Nu är all frukt tydligen bra, men hur genomtänkt är det? Hur skulle det se ut om jag plötsligt halar fram ett granatäpple mellan värkarna? Inte så vacker scen skulle jag tro. Jag undrar vilken som är den optimala förlossningsfrukten. Sharon kanske?

Bok eller tidning säger de? Ok. Jag antar att det ska fylla någon slags underhållande roll då eller? Nu har jag ju inte varit med vid jättemånga förlossningar, men en sak kan jag säga, tristessen har knappast varit vad jag skulle kalla problematisk i de situationerna. Varken under eller efter. Men det är klart Josefine gillar ju att läsa. Bäst jag packar ner Knausgårds sexa. Den borde ju räcka för att dämpa det värsta förströelsesuget, tänker jag.

Tofflor, strumpor, morgonrock, amningsbehå och necessär. Check! Vid en snabbkontroll såg jag att Josefine även packat ner lite andra onödigheter som trosor, t-shirt och pyjamasbyxor och en skön tröja. Men det har jag så klart åtgärdat nu.

Är det förresten någon som vet var man kan köper telefonkort nuförtiden? Adressbok kan jag sju fixa genom att skriva av kontaktlistan i min mobiltelefon tänker jag. Men film till kameran, hur ska jag tänka där? 24 eller 36 bilder? Svartvitt eller färg? Färg va?

Sedan funderar jag på om jag änså ska tillåta mig själv att tänka utanför boxen och packa ner min gamla rambo-kniv och kanske även en bit flinta och lite torr fnöske. Ifall ifall, menar jag.

Livet är en fezt!

Fuck you Andra Långdagen! Fuck you Majornas Megaloppis! Fuck you hammarkullekarnevalen!

Och fuck you very much Kulturkalaset!

Varför bara nöja sig med det ena när man kan få det andra och tredje på samma gång? Nä, här ute i orrrten vet vi hur en slipsten ska dras. Här jobbar vi med mashups. Hypermodernt och superduperfestligt på samma gång. Och imorgon är det dags igen för den årliga tillställningen mitt i Hisingens El Dorado – Brunnsbodagen. Lär er stava till det era jävla innerstadshipsters.

Under tre intensiva timmar bjuds det på aktiviteter som passar alla. Vad sägs om loppis, levande musik, ansiktsmålning och ballongdjur. Ballongdjur I tell ya! För att inte tala om en liten skön mek-studio för alla som cyklar fixiebike (vilket jag misstänker kan bli en rätt obesökt aktivitet för jag har faktiskt inte sett en enda person trampa runt på hipsterhoj sedan jag flyttade till Brunnsbo = skönt) och så superaktiviteten "Sänk din handlare". BOOM!

Själv är jag fett sugen på att sänka den sura gubbfan på Brunnsbo Spel & Tobak.

Välkomna!

What about it Daddy Cool?

I måndags var jag med på Tintins danskurs. Det var dags för andra lektionen av tio och temat denna gång var discodans. Det var en härlig känsla att följa med henne för hon är fortfarande så himla stolt över oss i alla lägen. Jag bävar för den dagen hon kommer tycka att vi är pinsamma. Jag vet att den kommer och förhoppningsvis går över igen, men jag får ångest av tanken. Jag mig ändå ganska ofta som en rätt ung och fräsch farsa. Men det skulle jag strax bli varse att det är ett självbedrägeri av guds nåde.

När vi kom in i gympahallen såg jag att danslärarna var två tjejer som skulle kunna vara mina döttrar. Alltså rent tekniskt sett. Typ om jag hade träffat deras mammor och haft oskyddad tonårssex på fyllan när jag gick i högstadiet. Men ändå.

I alla fall. De samlade barnen i en ring och började förklara vad de skulle dansa för något. Frågade om någon visste vad disco är. Tjejen som ledde det hela tittade över barngruppen och svepte med blicken över oss föräldrar och så förklarade hon i klartext att det är en snabb och rolig dans som, och nu kommer det, "era föräldrar säkert brukade dansa när dom var unga".

Säkert brukade dansa när dom var unga.
Dansa när dom var unga.
När dom var unga.
 
Orden träffade som en distinkt lavett. Där satt jag och visst fanns det några föräldrar som var mycket äldre än mig (säkert fem år eller så) men framförallt var där många föräldrar som helt uppenbart var jävligt mycket yngre än mig också. En sådan skitstil. Alla mina discoreferenser är hämtade från Boney M, Bee Gees musik Saturday Night Fever med John Travolta och möjligen ABBA. Grejer som knappast var poppis när jag var UNG utan fan fortfarande gick i blöjor. Och så sitter där en liten juvenil och insinuerar att jag är gammal som ett as. Jag log stelopererat och sökte snabbt Josefines blick. Hon var ju indragen i samma härva men verkade ta det med ro. Ok, det är knappast en överaskning för mig själv att jag snart fyller 38 snart, men den tog ändå där den skulle. Jag gör så gott jag kan för att inte tänka på att jag snart levt halva livet och då hjälper det inte att bli hänsynslöst varudeklarerad av en gymnasist.

Jag må vara gammal men när dansen drog igång måste jag säga att det var lite av en lättnad ändå. För det såg fan banan ut. De skuttade runt till Alcazar och rörde sig inte ett dugg som Bobby Farell eller Tony Manero. Ha!

Appropå tolerans

Dagen efter vafiaskot var en märklig dag som bara passerade. Sicket piss va! Två dagar efter valfiaskot känns det fortfarande märkligt. Inte nog med att rasismen fick ordentligt fotfäste i riksdagen och att det kommer bli trixigt att få till ett stabilt regeringsalternativ. De goa göbbarna och gömmorna i Göteborg valde dessutom att trotsa all logik och rösta nej till stadens utveckling. Mörkret faller snabbare nu och jag känner mig trött.

Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.

Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).

Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.

Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.

Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.

Noterat i den svenska vården

Var med Josefine på mödravårdscentralen nu på lunchen. Jag börjar känna mig stissig nu. Det är så förbannat nära men ändå så långt kvar. Min nervositet märks tydligast (enligt henne) på att jag börjat försöka vara lite vitsig när tillfälle ges. Idag pratade vi om förlossningen och skissade på en slags journal med Josefines önskemål. När barnmorskan hade skrivit ner ett par punkter frågade hon om det var allt eller om det var något mer som borde skrivas in. Det uppstod som en liten glitch i samtalet när jag frågade om det fanns några fler tillval. Annars var allt som vanligt.

Vid vattenmaskinen la jag märke till de små engångsmuggarna som finns överallt inom vården men ingen annanstans. Jo, fluortanten kommer också med sådana men hon tillhör ju tandvården så jag tycker ändå att min tes håller. Själva storleken återfinns ju även globalt inom flygbranschen men där kan jag liksom förstå att det finns ett logistiskt syfte. Men inte inom den svenska vården på samma sätt. Jag pratar alltså om de helt vanliga vita engångsmuggarna av absolut enklaste modell, men knappt hälften så stora som normala muggar. Jag tippar på att de rymmer max 10 cl. Vad är grejen med dem? Och hur kommer det sig att de blivit lika poppis som foppatofflan inom just vårdsektorn?

Det måste ju rimligtvis finnas en anledning till att alla sjukhus, vårdcentraler och andra landstingsstyrda enheter envisas med att tillhandahålla dessa minimuggar. Det har varit så så länge jag kan minnas. Kanske om kranarna var direktkopplade till stora fat med läkarsprit, men till vatten är de fan helt hopplösa. Ok, kanske inte ett av de viktigaste samhällsproblemen och kanske inget man skulle gå till val på. Men ändå. Jag fattar inte poängen. Varför vill den svenska vården absolut att man ska dricka sitt vatten i en så liten mugg? Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske är det för att man i sann luthersk anda ska få klart för sig att man förbrukar svensk välfärd när man står där och häller i sig mugg efter mugg efter mugg som ett girigt fyllo. Eller så finns det en helt rimlig förklaring. Jag vet inte. Märkligt är det hursomhelst.

En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers

Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.

Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.

Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.

Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!

För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.

Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.

Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.

Jippi!

Business as usual inom SD

Skandalerna avlöser varandra som vanligt i Sverigedemokraternas led och varje gång tänker man att nu kommer de väl ändå bli ett jävla rabalder som leder till att de tappar röster. Men icke. Av någon mystisk anledning verkar det nästan stärka deras stöd.

Idag avslöjades bara en i raden av alla idiotgrejer som kommer från SD-folket. En liten pikant bildserie där listettan till Halmstads kommunfullmäktige syns städa och bärsa iförd hakkorsarmbindel (absolut inget konstigt med det) på någon fest för två år sedan. Jag lovar. Det är glömt på måndag. Fan, det är troligen utagerat redan imorgon.

"Tokigt det blev. Jag tar en paus över helgen så ses vi på måndag. Sieg Heil!"

Är inte det väldigt märkligt egentligen att allt bara kan fortsätta i klasiskt business-as-usual-manér oavsett vad som händer. Allt viftas bort som gamla dumheter, ett dåligt skämt eller vinklad vänsterpropaganda och vi förfasas i två minuter. Sedan går vi vidare. Mot nästa skandal. Detta i ett land där den gamla käpphästen som de flesta av oss minns som "Tobleroneaffären" har skakat om hela det svenska folket och straffat socialdemokratin under två decennier nu.

Vad ska egentligen behöva hända i skandalväg för att Sverigedemokraterna ska tappa bara lite stöd? Men tanke på att SD:s samlade skuld borde ha lett till partiets upplösning för längesedan är det nog bara en sak som kan sätta stopp för deras framfart. Kanske, men bara kanske om Jimmy Åkesson skulle använda sitt statliga kontokort och köpa Toblerone för fyrtiotusen miljarder kronor att det blir lite kärvare för dem.

Levande och sparkande på Lindholmen

Åh Jag känner mig ung och levande idag och det är rätt så sensationellt för att vara en vanlig grisonsdag. Jag jobbar ju på lindholmen (än så länge) och då är alla luncher lite av ett gissel. Lindholmen som ligger på Hisingen är verkligen ett helt eget djur. Befolkningen består (lätt generaliserat) förutom några stackars harvande mediamänniskor av tre olika folkgrupper: Ingenjörsnissar, människor som ska bli ingenjörsnissar och heroinpundare, vilket skapar en rätt konstig samhällsdynamik. Tänk atomvinter.

Därför är idag onsdag den 27/8 2014 en dag att minnas.

Jag gick för att ta en tragisk ångesttyngd ensamlunch och var beredd på allt. Till och med att eventuellt behöva köpa en bricklunch takeaway (den allra minst prisvärda och absolut mest förnedrande lunchtypen du kan äta enligt min mening) Men solen sken och mina steg förde mig ner mot kajen där matlastbilen Two Buns & Meat stod och fräste lyxburgare för glatta livet. Det var som en hägring. Jag hade hört om den via stadens nya hjältar på HisingenFTW (tack, ni är glidmedlet som gjort det lite lättare för mig att njuta av mitt förhållandevis nya skärgårdsliv) men inte varit nere för att kolla om det var på riktigt. Det var det.

Med lite mer skjuss i steget sprätte jag fram och beställde min hipsterlunch, betalade via swish och vips så stod jag där och greppade en saftig kött-graal som jag omgående intog på bryggan, medan jag kände mig nästan lika ung och modern som alla oförskämt unga människor på kajkanten.

Fyrtiotusen miljarder kronor!

Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.

Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.

Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.

Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.

Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.

Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):



Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.

Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.

Lyft blicken nu för fan!!

Don't kill the designer, but give hen a good spanking

Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen? 

   

Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.  

Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!  

Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.

Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.

Bajshumor

Låg nivå, check. Infantilt, check. Äckligt, check. Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.

Fitness-Freddy och italienska tortyrmadrasser

Så åkte vi till Sicilien och tog in på ett hotell i bergen, högt över havet och med episk utsikt. Det var toppen på alla sätt, utom två, egentligen.

För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.

Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.

Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.

Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.

Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.

Le Fralle est mort. Vive le Fralle!

Så har ännu en sommar passerat och lämnat bakom sig den tomhet man känner varje år. Vi var ju inte färdiga med varandra än. Sommaren hann ju knappt börja. Så är den slut med besked vad det verkar.

När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.

Frallan, R.I.P.

Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.

Uno Kronkvist, R.I.P.

Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.

Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.

Sommarlimbo

Av alla sätt att döda en blogg...

Det var längesedan nu. Jag har varit borta. Eller jag har varit här. Men borta. 2014 kommer gå till historien som året då jag lärde mig vad verklig trötthet är. Visst har jag varit trött innan. Fysiskt trött. Mentalt trött. Var för sig. Aldrig tidigare (vad jag just nu kan minnas) har de olika sorters tröttmorna smält samman som i år och bildat en så mäktig modertröttma. Det här med husköp, renovering och all den ångest det innebär. Vissa är nog skapta att rusta sig för det och till och med gilla det. Jag hatar det och vill bara bli klar.

Nu är större delen av huset renoverat och det har fan inte varit en lustfylld resa. Vi har gjort en hel del själva. Men den största delen har vi haft hantverkare till. Jag vet att jag gör många besvikna men jag har inte råkat ut för så mycket av den klassiska hantverkarpinan. De har haft egen nyckel och vi har levt i en märklig symbios under våren och sommaren. Men trots att de varit behagliga att ha här och trots att de hela tiden varit sjukt noggranna och lösningsorienterade utan att i slutändan skinna oss så har jag haft en konstant tryck över axlarna. Den har varit förlamande och jag har inte orkat tänka på något annat än att det ska bli klart. Fy fan. Den har tagit orden ifrån mig.

Varje sommar brukar det spritta i mig och jag brukar njuta av att kunna skriva precis vad som helst. Men inte i år. Jag minns inte ens när jag hade lust att skriva senast. Egentligen vill jag inget hellre, men det är som att den förlamande tröttheten gör att jag inte duger till annat än att måla en vägg, spackla ett hörn, luta ett golv osv. För jag gör grejer hela tiden. Varje dag fram till igår har varit ett gatlopp av praktiska sysslor som måste hinna utföras innan vårt nya lilla barn kommer i slutet av september. Det sätter en diffus men orubblig deadline och jag vet att folkt tänker haha, idioten tror att han ska få vila när barnet kommer, och det vet jag att jag inte kommer få men jag vet vad jag talar om när jag säger att jag är bättre rustad för den trötthet och de utmaningar en ny familjemedlem för med sig än ett ständigt pågående byggprojekt där man aldrig ser horisonten förrän det plötsligt är klart.

Det hände oss förra veckan. Det blev klart. Typ. Alltså det finns mer att göra men nu är hantverkarna klara och den där asjobbiga känslan när man inte känner sig fri i sitt eget hem har börjat fejda ut rätt skönt. Vi har fått tillbaka vårt liv och vi har så sakteliga börjat bada, grilla och semestersaker. Men tröttheten ligger kvar som en tung industrifilt och har förpassat mig in i en slags märklig sommarlimbo där jag redan tidigt på dagen börjar längta till kvällen och den gudomligt dekadenta nedvarvningen som jag har uppfunnit. Ett par avsnitt av rederiet (tack snälla för öppet arkiv) med whiskey och chips i sängen, ackompanjerat av en hårt arbetande gammal bordsfläkt av gjutjärn, som gör sitt bästa för att förvandla pizzaugnsvärmen som vandrar in genom vår tegelfasad till ett någotsånär uthärdligt klimat. Ett enkelt recept som har fått upp mig till ytan igen och som bevisligen fungerar rätt bra för nu börjar jag känna lust att kommunicera igen.

Vad jag försöker säga är att jag hoppas att några av alla läsare har hängt trots att bloggen varit en enda lång nedåtgående spiral under lång tid och nu på sistone kulminerat i total tystnad. Det skulle vara ett tråkigt slut på Bloggfrossa. Så får det inte gå till...

Appropå det här med att känna sig instängd eller inte fri i sitt eget hem så kom jag på en tragikomisk (med betoning på tragi) historia från min barndom som jag måste ta och plita ner.

Inget för de sköra

Häromdagen, när skulle jag läsa Tekla Tiger och JAG-boken för Tintin så kände jag hur det liksom klumpade sig i halsen när Tekla Tiger blev konfronterad för att hon inte var lik sina föräldrar. De andra barnen på dagis (ena riktiga svin) började nagelfara hennes JAG-bok och ifrågasatte om det verkligen var hennes riktiga föräldrar på bilderna. Tekla Tiger blev såklart ledsen och när hennes föräldrar kom för att hämta blev de mötta av en storm frågor. Helvete vad obehagligt alltså. Jag fick ta paus flera gånger för att inte börja hulka. Till slut nystades i alla fall dramat upp. Det visade sig att Tekla Tiger var adopterad och att hennes föräldrar var hur toppen som helst. De gjorde alla vanliga föräldragrejer liksom och då blev barnen nöjda. Jag kände mig skör och försökte prata med Tintin om bokens tematik. Att vara annorlunda. Tintin tyckte den var "rätt bra" men visade inget tecken på att den skulle ha berört henne på något djupare plan.

Två dagar senare skulle jag läsa Johanna Thydells Det är en gris på dagis för Tintin. Stella var också med och lyssnade. Boken beskrivs som en humoristisk, poetisk och lagom verklighetstrogen berättelse med knorr, vilket jag tyckte kändes bra som motvikt den föregående boken. Men det dröjde inte många rader innan jag satt där och återigen försökte hålla klumpen i halsen från att eskalera. Boken handlar om en gris som känner sig ensam och kastar längtansfulla blickar mot ett dagis där en massa barn stojar och lever jävel. Han gräver sig ut och drar dit. Barnen fattar galoppen och klär ut honom så att han kan smälta in bättre bland barnen. De lattjar och gör dagisgrejer och grisen har den bästa dagen ever. Ända till den sura dagisfröken sätter P för det roliga och resolut motar ut grisen. Satan vad ledsen den såg ut när den linkade iväg mot sin tråk-stia. Grisen. Vaffan var problemet. Det var ju bara en nice gris. Kunde den inte bara få vara med? Jag sneglade på Tintin och Stella som båda såg helt neutrala ut. Tinting tycktye det verkade kul att ha en gris på dagis men tog inte notis om det otroliga traumat. Själv kände jag hur min röst började skära sig och jag fick avbryta för att dricka vatten och andas ut så att jag inte skulle bryta ihop och lipa loss fullständigt. Mina ögon var alldeles blanka.

Som tur var tog boken en bra vändning. Precis när historien höll på att kulminera i ett skälvande sammanbrott där grisen stod vänd med ryggen mot dagiset för att den inte längre stod ut med att påminnas om hur vidrig ensamheten var så visade det sig att barnens fröken hade tagit sig samman och insett att hon hade betett sig som ett riktigt rövhål mot den snälla lilla grisen. Hon hade samlat ihop alla barnen barnen och bestämt sig för att hälsa på och göra bot och bättring. Plötsligt var den lilla grisen glad igen. Tintin tyckte det var en bra bok och hon tyckte att grisen var tokig när den hade kläder på sig. Stella var nog inte jätteimponerad. Och ingen av dem hade tyckt att den var särskilt sorglig. Jag vetefan vad jag ska säga. Jag tyckte det var en fullkomligt upprivande historia. Jag tror att jag är inne i en mycket känslig fas helt enkelt.

Varning för Picky Living

När det blev dags för oss att bygga om vårt kök så letade vi länge och väl efter en leverantör som kunde leverera det vi ville ha. Vi fastnade för Picky Living som har specialiserat sig på att leverera exklusiva luckor till Ikea-stommar. De verkade flexibla och proffsiga och efter mycket velande valde vi dem framför en massa andra leverantörer. Jag kontaktade dem, skickade upp ritningar och fick hjälp via telefon att sätta ihop en beställning som innefattade sex stycken måttbeställda luckor. Jag ringde flera gånger för att försäkra mig om att de hade räknat rätt eftersom jag hade svårt att värdera det utifrån en lista. Allt var fridens och bemötandet var toppen. Jag kände mig nöjd med mitt val.

Efter dryga sju veckor kom köksluckorna som vi hade beställt från Picky Living. Köksrenoveringen var i full gång så luckorna blev liggande ett par veckor tills nu i måndags när snickarna packade upp luckorna och det visade sig att tre av de måttbeställda luckorna hade fel hålbild. Någonstans i tillverkningen hade man missat åt vilket håll utfallet skulle vara och därför gick det inte att montera upp luckorna. Efter att ha betalat en ganska bra slant för en produkt från ett företag som marknadsför sig som ett exklusivt alternativ kändes det trist och irriterande. Särskilt när leveranstiden är 7 veckor. Visst. Det kan alltid uppstå fel men det är ändå inget man förväntas ha med i beräkningen. I synnerhet inte när man varit supernoggrann.

 Så jag hörde av mig till Picky Living och förklarade problematiken och passade även på att förklara att vi fått nog av att vänta på luckor och att det därför kändes som en extremt oattraktiv lösning. Jag bifogade ett foto som styrkte min beskrivning och fick ett ganska omgående svar att det uppenbarligen uppstått ett missförstånd mellan mina snickare och de som tillverkar luckorna och att jag skulle få avdrag på min order motsvarande de defekta luckornas kostnad om mina snickare kunde fixa fyra nya hål. Det lät som en fullt acceptabel lösning även om det inte stämde att det uppstått ett missförstånd mellan snickarna och tillverkarna. Det vara bara Picky Living och tillverkarna som var inblandade i beställningen och ritningen var det inget fel på. Jag kunde välja helt nya luckor men då få vänta på dem (oklart hur länge). Eller lösa pucken själv och få pengarna tillbaka för de aktuella luckorna. Jag valde det sistnämnda och kände mig helt nöjd. Tills jag upptäckte att summan som förts över inte överensstämde med det jag enligt kvittot hade betalat.

Jag hörde snabbt av mig och frågade varför jag bara fått en dryg tredjedel av pengarna tillbaka och fick snabbt svaret att det hade skett ett missförstånd och att personen i fråga inte hade sett att det rörde sig om specialmått på luckorna och att jag snarast skulle få ytterligare 318 kr. Jag blev inte klok på svaret eftersom det fortfarande skulle fattas 900 kr från den summa jag hade betalt för luckorna. Så jag mailade igen och frågade hur det kom sig. Till svar fick jag att jag hade fått betalt för vad en motsvarande lucka utan grepp kostar. Att jag hade valt ett speciellt grepp med en infällning i mässing var inget de kunde ta hänsyn till eller ersätta. Jag fick förklaringen att skadans kompensation ska vara lika oavsett vilket handtag eller grepp man valt och att de felaktigt borrade hålen inte ser värre ut bara för att jag har valt ett dyrare grepp. Här någonstans svartnade det för mig.

Jag kände hur adrenalinet började pumpas runt inom mig. Personen menade mer eller mindre att jag fick skylla mig själv som valt ett dyrare grepp till mina luckor. Att det inte var greppen det var fel på utan själva luckan och att kompensationen ska vara lika oavsett vad man gjort för tillval. Det kan vara den märkligaste förklaring jag någonsin har hört från ett företag. Jag försökte förklara att jag hade svårt att se luckorna som en massa lösa delar utan att varje lucka, inklusive tillval, var en helhet som hade kostat mig en exakt summa och att när jag hade blivit lovad att få den summan avdragen så förväntade jag mig att det skulle vara samma belopp som det jag faktiskt hade betalat. Om de inte kunde lösa det ville jag hellre ha nya luckor – med förbehållet att jag då ville bli prioriterad och få luckorna omgående.

Svaret blev att det snabbaste de kunde leverera en lucka på var två till tre veckor, men att tillverkningen skulle ha semesterstängt om två veckor. Det var alltså oklart hur länge jag skulle behöva vänta. Dessutom hade vi ju kommit överens om en ekonomisk kompensation som jag hade varit 100% nöjd med, men som sedan visade sig diffa på cirka en tusing och inte till min favör.

Jag påpekade att jag höll på att gå från en kund som hade kunnat vara en god ambassadör och rekommendera dem till att bli en kund som inte blivit fullt kompenserad för ett tillverkningsfel. Det fick mig att ifrågasätta hur Picky Living värderar kundnöjdhet och ser på sina kunder. Det är ju toppen när allt fungerar och känns bra genom hela besluts och köpprocessen, men lika viktigt för den totala kundupplevelsen är bemötandet och servicegraden när något blir fel. I det här fallet så anser jag att man borde få en rimlig chans att tänka över ifall man verkligen ska beställa luckor från Picky Living. Det framgår ju inte med direkt tydlighet att man måste ha med i beräkningen att man vid en eventuell kompensationssituation får betalt enligt en tariff som baseras på en standard 1A-lucka utan tillval oavsett vad man beställt.

Det är enligt min mening läge att höja ett varningens finger när ett företag, som omsätter många miljoner varje år på att kopiera Ikeas hålbilder och säger sig vara ett exklusivt alternativ, verkligen tycker att det är värt att jiddra med en kund om 900 kr, när kunden fått luckor som blivit fel i tillverkningen. Att jag blir erbjuden nya luckor med oklar leveranstid efter att jag redan har väntat i nästan två månader känns då som en klen kompensation.

Värst är kundföraktet som lyser igenom i svaren. Egentligen kan jag se ett stort humorvärde i att skicka iväg ett två A4 sidor långt argumenterande mail och få ett ”Då säger vi så. Trevlig Midsommar!” i retur. Jag inser också att de där 900 kronorna är en sketen struntsumma i sammanhanget och knappast värda mödan för någon av parterna. Såvida tillverkningsfel inte är en mördande post vid resultaträkningen för Picky Living. Så kan det ju vara med tanke på hur ogärna de vill vara tillmötesgående, trots att det är de som levererat en defekt produkt. Det säger ju ett och annat om ett företag. Inte minst i tider när sociala medier generellt spelar en allt större roll i valet av leverantörer.

Vi har helt enkelt hamnat i ett principläge där de 900 kronorna fått ett extremt högt symbolvärde, där jag tolkar full kompensation som den summa jag de facto betalat, Medan Picky Living tycker att full kompensation är en mycket lägre summa, framräknad enligt en luddig marknadssocialistisk modell.

Så kontentan är att jag helt tappat förtroendet för Picky Living och inte skulle kunna rekommendera någon att handla av dem. Luckorna är jättefina och det känns att de håller en hög kvalité. Men det hjälper inte när det uppstår ett fel och ovilligheten att lösa situationen på ett sätt så att kunden blir nöjd är så graverande. Jag vill helt enkelt varna för och avråda alla från att göra affärer med dem.

Det var nog alles.