Vilka är ni?

Det här inlägget snor jag rakt av från Josefine som ställde exakt samma fråga förra veckan i sin eminenta blogg. Jag blev avundsjuk för jag vill också veta. Vi har många gemensamma läsare och helt olika, men hon har varit mycket bättre på att ta hand om sina.

Jag har bloggat i över sex år och har under den tiden hunnit få en massa fina läsare. Några har jag bättre koll på än andra. En del har hängt med länge. Andra har fallit bort med tiden och kommit tillbaka igen. Vissa tittar bara in ibland. Och så kommer det titt som tätt till helt nya läsare som antingen gillar't eller också inte. Bloggen växer och krymper i takt med mitt engagemang och det är ju lite av bloggens själva natur.

Jag minns när Tintin föddes. Plötsligt fylldes kommentarsfältet av alla bekanta namn men också en otrolig mängd fina läsare som aldrig eller sällan kommenterar, som pallrade sig ut från sin google reader och in i kommentarsfältet. Det var stort. Men nu känns det som att det verkligen är på tiden att jag får veta lite mer om er alla. Både nya och gamla. Jag gör helt enkelt exakt samma som Josefine och frågar.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och en extrafråga: vad borde jag blogga (mer) om?

Jag skulle verkligen bli jätteglad om ni orkar svara på frågorna. Eller bara berättar något annat om er själva. Vad ni vill!

Köttbullegrottan

Idag var vi inne en sväng på stan. När vi hade gått runt en stund blev vi hungriga. Då tog jag med Josefine och Tintin till Köttullegrottan (a.k.a Café du Nord) på en stabbig bricklunch. Köttbullegrottan är oförtjänt underskattat. Jag älskar det. Det har så många fördelar:

1. Köttullarna är stora som tennisbollar.

2. Väggarna är inklädda i vinröd bröstpanel och andas autentiskt 80-tal. Då pratar jag inte om det fräna Kitty Jutbring 80-talet utan det mer mogna, livsförnekande 80-talet. Det är en frisk tidsresa man gör. Dyker in i ångesten och kommer ut som en renare, nyare, gladare människa. Mätt på köttbullar därtill.

3. Man är alltid garanterat yngst på stället. PRO-stämningen sitter i väggarna och oavsett hur dålig form man är i så känner man sig som Usain Bolt i jämförelse med resten av klientelet. Dock får man inte låta sig skrämmas vid åsynen av horden bingopensionärer eller den osande dimman av malkulor som ligger likt smog över stället. Alla tittar och det kan lätt kännas lite obehagligt och hotfullt till en början, men om man bara vågar ta steget in och låter bli att titta någon i ögonen så är man snabbt i hamn. 

En fluga

Läste just en miniintervju med Ingvar Oldsberg i senaster Filter.

Han fick frågan:
Fram till 2008 hade du aldrig använt internet. Har du det nu?
Nej men däremot har jag det hemma om någon polare eller någon som sover över vill använda det. Internet är inte min grej.

Inte min grej? Hur fan kan någon socialt någorlunda fungerande människa överhuvudtaget säga så 2011. Just den typen av bakåtsträveri har jag svårt för. Oldsberg ställer sig utanför internet. Han är den enda mannen på jorden som fortfarande tror att internet är en fluga. Internet är inte hans grej. Frågan är vad som är Oldsbergs grej egentligen? Luft kanske? Eller en stor mugg håll käften!!

Om jag blev tvungen att välja en person att möta i MMA hade det varit Oldsberg. Jag skulle ta honom i örat, skälla på honom och ge honom en sträng reprimand i form av en dubbellavett. Sedan skulle jag brotta ner honom och låta honom bita i sanden på Oldsbeach.

Discjockeydödaren

Hade det stora nöjet att bevittna klippet nedan igår via en väns faceboxvägg:



Vilken show. Vilken fräschör. Vilken kvinna. Detta musikaliska geni äger benhårt med sitt råa powermedley på ett av världens minst uppskattade instrument. Marimba lady. Vilken skatt. Mitt favoritavsnitt börjar 3.14 in i klippet.

Om jag hade fått ta över en klubb hade min första åtgärd varit att ersätta det tröttsamma DJ-aset med ett fett live-marimba-set. Det känns ju så förbannat lökigt att ha en sur jävel med hörlurar stående i ett bås med sin show off-skivsamling. På min klubb skulle jag ha Marimba Lady som med piffig puffblus och snärtigt elegant stil trummar fram sin spellista med ett brett jävla leende. Där en DJ spottar en i ansiktet som straff, för att man efter några drinkar för mycket önskar Born to run. Där ler Marimba Lady lite mystiskt, fuktar sitt pekfinger och tumme, och börjar bläddra i notblocket. Det skulle bli episkt. Jag ryser när jag tänker på det.

Även för hemmafester skulle det vara ett skönt inslag. Till exempel ha ett mindre marimbaset som spelar lite easy listening i köket medan gästerna tar för sig av plockmaten. Oh yeah! Discjockeyn är död, länge leve Marimba Lady.

På vaskartoppen: Piteå kommun

Har alltid velat skriva Epic fail och mena det. Idag fick jag chansen.

Något riktigt skönt hjon på kommunhuset i Piteå har klubbat igenom uppförandet av ett utsiktstorn. Men det visade sig att de inte riktigt hade råd att bygga det såpass högt att man faktiskt ser något, utan fick nöja sig med att stanna en bit under trätopparna. Alltså hur går en sådan sak till? På riktigt. Norrlänningarna vet verkligen hur man vaskar skattepengar med stil. Kreativt också. Inte på det gamla vanliga trötta sprit-knark-och-horor-köret där inte. Nä, när norrlänningarna vaskar så vaskar de ett utsiktstorn, eller ett flöte, eller ett älghotell.

Frågan är bara om det här är idioti eller 100% rock n' roll.

Turistfällan

Var i en butik här i majorna precis nyligen (nämner inget namn). I kassan stod en mycket göteborgsk kille. Han var käck, lite frölunda-snackig, skämtade högljutt och var sådär göteborgsk som alla stockholmare hatar. Jag med för den delen. När jag hade betalt och precis skulle gå utbrast han som på reflex; GÖTT MOS PÅ DAJ!!

Gött mos på mej?

Vad i helvete menar man när man säger så till en annan människa? Gött mos. Javisst, kvalitén på mos kan variera. Det vet alla. Och nog kan det vara bra att veta om man just ska till att dra en nitlott i mossammanhang eller om man står där och väntar på en mosbricka av högsta gourmétklass. När man köpt mos. När man inte har köpt mos utan uträttat ett helt annat ärende blir det bara en väldigt konstig grej att säga.

Jag har sett filmerna, läst böckerna, hört berättelserna, myterna och legenderna skvallra om det. Men jag trodde inte det fanns människor på den här sidan 1800-talet som använde sig av den frasen som en hälsnings- och/eller avskedsfras på riktigt. Men det gör det tydligen och jag vet var han finns.

Nu när turistsäsongen är över funderar jag på att sitta och tjuvhålla på den informationen lagom till nästa år och då slå mynt av det. Göra det till en attraktion och ställa upp en litet langosvagn alldeles utanför. Kanske trycka upp lite merch. T-shirts, kepsar och talande nyckelringar med gött-mos-mannen. Hela maskinen. Jag tror det har potential att bli värsta turistfällan. Lite som frihetsgudinnan. Det är egentligen inget att se men om det bara finns minsta gnutta turistsvenne i dig så lär du vara så hårt på det. Och pengarna kommer bilda stora bollar i mina byxfickor.

Intresserad? Signa upp dig i kommentarsfältet!

Jag har vaskat Turkiet

Var som bekant med familjen på en all-inclusiveresa till Turkiet på semestern. Det var en lyckad resa på många sätt, helt fantastisk, även om hela all-inclusivekonceptet är ganska problematiskt. Det har på sistone, med rätta, blivit en ganska utskälld reseform eftersom det inte direkt gynnar någon annan än hotellägaren. Vi fick precis det vi ville i sol- och badväg. Och det var en ynnest att se sina barn så lyckliga. Och den totala, nästintill apatiska avkopplingen... Det var värt det. Utan tvekan. Trots att samvetet kommit ikapp.

Från det att man landar på flygplatsen till det att man lyfter igen en vecka senare är man en stor jävla vaskare. Man charterbussas fram till dörren, får sitt armband, kliver i sina flippflopps och sedan är det all in. Allt är spännande, allt är fritt.

Första dagen går man runt och iakttar försiktigt de dignande bufféerna, tar en öl, kanske glass till barnen. Man äter med måtta. Provar poolen, provar stranden, tittar på den konceptualiserade tyska "underhållningen" och försöker slappna av. Det tar ungefär en dag att acklimatisera sig. Innan man är precis som alla andra.

Allt går på rutin. Man ställer klockan på svintidigt, paxar sina poolplatser med handdukar, går upp och lägger sig igen. Sedan är det frukost. Sedan bad. Man smörjer in sin lösa kropp och lägger sig medan barnen lattjar runt i knähögt vatten som blir allt dimmigare ju längre dagen går. Klockan 12 har man druckit två tre öl och hunnit bada med barnen i barnpoolen, den stora poolen och åkt vattenrutchkanorna. Man ligger som ett svullet isterband och fräser i solen, man försöker koncentrera sig på boken man läser men den tyska technomusiken penetrerar sig in genom hörselgångarna och trumhinnorna och gör att man känner sig rastlös. Man lägger ner boken hämtar ett glas rosé, nickar och ler lite lagom mot de gäster man känner igen (helst svenskar), men inte för mycket, man vill under inga omständigheter behöva hamna i en konversation. Det skulle vara att riskera kravlösheten. Det är ett tyst samförstånd. Alla kan koden och de som inte kan den är antinegn idioter eller sociala genin. Tillsammans och med diskreta blickar hatar man under tystnad de burdust och vulgärt högljudda tyskfamiljerna som låter sina ohängda avkommor löpa amok och ta för sig av allt som bjuds. Och allt bjuds.

När klockan slår 12.30 är det dags att ta sig ett lass lunch. Hundra rätter och man lassar på. Tar flera tallrikar. Det är ju bara att ta för sig. Orkar man inte äta upp... so what. Kanske nästa gång. Sedan är det tags att prova plajjan. Man låter sina prylar uppräthålla paxningen vid poolen och släpar sig ner femtio meter mot stranden. Där finns en bar. Man tar med ett par öl ner till strandstolarna, låter barnen gräva efter Kina och gör ett nytt försök med boken. Det går bättre. Men rastlösheten tvingar en att ta ett dopp, sedan en öl till, och så recenserar man personalen, servicenivån, de andra gästerna och intalar sig att det är briljant att slippa uppleva något. Det kan man göra en annan gång. Artificiality is a bliss. Nu är det avslappning. Det är bättre för barnen. Slippa hålla på och leta matställen. Slippa alla jobbiga jävla as som försöker sälja på en en massa skit från Raul Lauren, Björn Berg, Timmy Hilfiger för sin överlevnad. Allt är på låtsas men det spelar ingen roll. Det räcker med en essens av Turkiet.

Den andra ölen har blivit varm av att stå i sanden. Bäst att vaska den. Man hämtar två nya. Snubblar och vaskar en till på vägen. Who fucking cares. Man tar en till och kanske lite pizza. Barnen har börjat lacka. Bäst att gå tillbaks till poolområdet. Ett snabbt dopp. En öl. Och så hör man det avlägsna buffésuget börja hojta nerifrån bukpartiet. Men först dusch och vila.

När klockan ringer klockan 19 är det middag. Samma procedur som vid lunch men nu är det vin som gäller och ett tyngre fokus på det massiva dessertbordet. Någonstans djupt inom sig hör man en liten röst som förklarar att detta är vansinne. Sedan plockan man på sig en bit banantårta, sirapsfriterade valnötter, tre sorters baklava och lite blandade småkakor. Dästa går man ut i mörkret. Showen kan börja. Men först ska barnen ha lite roligt. De dansar runt. De älskar Turkiet. De vill bo i Turkiet. Alla vuxna dricker rött, vitt eller rosé (det fanns även grönt, gult och blått vin från samma leverantör). Eller sprit. Det har tappats upp tankbilsmängder med "lokala drycker" som sköljts ner i 37-gradig värme, men ingen på hela hotellet är berusad. Inte ens britterna. Man provar en gin och tonic som smakar stjärt och man vaskar den. Provar en festlig coctail med grenadin, men den får en att känna sig karamellfärgsförgiftad så man vaskar den. Man tar en kaffe och en baileys-kopia som smakar klor och man traskar den. Inte ens alkoholen är äkta. Det är en essens precis som allt annat. Tillbaka till hotellrummet. Familjen slocknar. Klockan ringer och det är dags att paxa pool-platser igen.

Efter en vecka är man så blaserad att man inte ens reagerar när någon charterfransos vid bordet bredvid roffar åt sig en tallrik full av croissanter, tar ett bett på en, slänger sin skrynkliga servett över resten av smördegshögen och går. Bara för att han kan. Bara för att det inget kostar att leva som Julius Ceasar när man väl är på plats.

På bussen mot flyget inser man hur vackert landet man just varit i är. Om man bara hade tagit sig bakom kulissen.

Humortips!

Sådär. Nu funkar bloggfan igen. Men idag hinner jag inte blogga värdigt er som läser. Därför tänkte jag istället passa på att ge några förstklassiga humortips. Inte så pjåkigt va?

I veckan har jag med stort nöje hunnit avnjuta följande:

Extract:
Av skaparen (Mike Judge) till Office space. En film i exakt samma anda, fast helt olik den förstnämnda. Den här mannen är ett geni på att skapa karaktärer. Längesedan jag skrattade så åt film som jag gjort denna veckan. Eftersom trailern inte gör filmen rättvisa så visar en scen som jag bara älskar.




Bridesmaids:
Låt inte titeln skrämma er. Precis som ovan nämnda film var bridesmaids en skrattfest av det bra slaget. Uppfriskande med en "tjejfilm" där tjejkaraktärerna inte är våpiga pastischer på alla tidigare gjorda "tjejfilmer". Rekommenderas.




Curb your enthusiasm - Säsong 8:
Guden av gudarna är tillbaka. Min stora idol. Många spännande möten lär stunda senare i serien, t.ex. Larrys parkinson-bråk med Michael J Fox. I veckans avsnitt (6) hade vi dessutom nöjet att skåda giganternas kamp när Ricky Gervais gästade Larry Davids fullkomligt underbara serie.




Steingrim Veum:
Jag gillar personer som snöar in på grejer. Här har vi en norsk illustratör som gjort en bloggorgie (bokstavligt talat). De är så bisarra och finurliga på samma gång att jag inte kan låta bli att skratta högt. God is in the details.

Har ni några humortips som jag inte bör missa så mottages det med stor tacksamhet.

Problem med det tekniska!

Jag kan inte skriva eller edigera inlägg. Det står bara och "laddar". Uppenbarligen har inte alla (kanske ingen annan) problemet, för när jag kollade med J så funkar det alldeles prima för henne. Det har varit så ända sedan igår. Kan någon som är lite data hjälpa mig att få bukt med det? Fort. Please.

I want to blog gaddämit!!

Galenskap enligt Gekko

I lördags tittade jag och J på Wallstreet 2 medan vi åt frukost och peppade för Way out West. Vi fick lära oss att definitionen på galenskap är när man gör exakt samma sak om ocom och om igen, men förväntar sig en helt nytt resultat varje gång. Det lät som en högst rimlig definition... Lustigt, för det är närmast exakt så jag skulle beskriva alla barns normaltillstånd.

Tips till Måns Zelmerlöv

Jag tycker synd om Måns Zelmerlöv. Den charmanta gossen som tagit Sverige, inte med storm, för det skulle Måns aldrig göra, utan mer med en behaglig bris. Killen som blivit hej och bror med hela svenska folket, efter att han som självaste kristus frälste vår stora kulturskatt Allsång på Skansen från ondo (Anders Lundin den satans kvacksalvaren), och återställde ordningen på torpet. Den Lasse Berghagenska ordningen.

Så tar det slut med tjejen. Ett sånt mög. Aldrig kan man få vara glad. Typiskt att det ska hända Måns av alla. Till och med Måns. Ska det vara så? Va, va, vaaa? Klart man fattar att killen behöver lite semester. Dra sig undan lite och ladda batterierna.

Bara han inte får en sån där misslyckad semester som han berättade om i Veckorevyn. Det skulle ju bara vara för mycket. Usch, det stockar sig i halsen på mig när jag tänker på hur lille Måns såg fram emot den där sköna resan till det "exotiska" landet Eritrea. Lyckan han kände inför att få åka och sola och bada och ha det riktigt skönt med sin familj. Låt mig citera Måns här: "Vi hade hört att det skulle vara riktigt najs". Men att glädjen grusades när de kom ditt och fick se vilket jävla pissland det var Måns förbannade klåparfarsa hade bokat resa till. Så himla typiskt.

Nej, det är faktiskt inget skämt!

Och vem lider inte med Måns när han fortsätter berätta: "Jag såg verkligen fram emot den här resan, jag tyckte att det var coolt att det var ett land som varit i krig, men nu var det fred och ett land under uppbyggnad."

Fattar ni? Så jävla blåst på konfekten alltså. Det smärtar mig verkligen att Måns av alla behövde vara med om en sådan här fruktansvärd besvikelse i unga år. Jag känner att jag inte kan kontrollera det illavarslande darret i underläppen, och är skrivande stund så redo att brisera i en hysterisk snor-och-gråt-orgie som skulle få leave-britney-alone-killen att verka samlad.

Bara en alldeles känslokall människa kan undgå att sätta sig in i det helvete som Måns behövde utstå när familjen unnade sig en liten trip till Afrikat för att gassa i solen och ha det sådär chartergöttigt som man ska ha på semestern. Jag fattar verkligen hur opepp det måste varit att komma till huvudstaden Asmara. Måns beskriver det så bra med egna ord: "Där var det totalt sönderbombat, hotellet vi kom till var så ofräscht och fruktansvärt omysigt". Ingen höjdare direkt.

Vem fan vill ha det omysigt på semestern. Hallå!? Där hade de gått i skola och jobbat röven av sig ett helt år, längtat efter den välbehövliga semesterpausen, och så möttes de av sån misär. Sönderbombat och ofräscht. Inte ens maten var bra. Så sjukt B alltså. Jag fattar knappt hur de pallade att gå vidare. Men det gjorde de, för det är såna Zelmerlövs är. De håller modet uppe även när livet känns lite tufft. Så hela familjen åkte till en strand som de hade fått höra skulle vara "the shit", som visade sig vara värsta rövstället. En öken som övergick till vatten (som till råga på allt var för varmt för att bada i). Måns brände sig jättemycket och som om inte det var nog fick hans mamma ont i öronen. Öronen!!

Jag säger som Måns: "Jag skulle nog inte rekommendera någon att åka till Eritrea, fast nu för tiden kanske det har blivit bättre där, vem vet." Ja, vem vet? Vem fan vet? Dawit Isaak kanske?

Nä, såna här mardrömsberättelser alltså. Jag tar så illa vid mig. Det är ju inget man önskar sin värsta fiende ens, och när det drabbar en sådan fin kille som Måns så blir det bara för mycket... Eller hur? Bara han inte väljer att åka till Libyen den här gången. Det är mitt råd till Måns inför hans krissemester. Jag tror nämligen inte att det kommer vara alls sådär najs som alla säger, även om stränderna i Benghazi lär vara the shit så att säga.

"Ohh... My precious"

J gör sig lustig över mig i sin bloggjävel. Först blev jag ilsk, sedan skrattade och till sist började jag nästan tycka lite synd om henne för hennes uppenbara avundsjuka. På mitt mobilnummer...

Jag har nämligen ett infernaliskt bra mobilnummer. Verkligen hejdundrande urbra. Ett sådant där nummer som är avundsvärt. Hade mitt nummer varit en tjej hade alla vänt sig om på gatan efter det. Mitt nummer borde bli bjudet på drinkar på krogen så jävla bra är det. Dessutom fick jag det av en ren och lycklig slump när jag köpte ett kontantkort. Det är med andra ord inte ett sånt där jävla fusknummer i en köpt nummerserie som man kan få via sitt företag. Nä nä nä, mitt nummer är the real deal. Jag krävde till och med att få behålla det när jag fick jobbmobil.

Jag älskar mitt mobilnummer. Därför blir jag lika besviken varje gång jag lämnar ut det och mottagaren inte reagerar på hur bra det är. Behandlar det som vilket jävla skräpnummer som helst. Ett i mängden. För mitt nummer är disco. Det är hummern bland ett gäng plankstekar (och då gillar jag ändå plankstek).

Så sent som idag hände det igen. Den uteblivna reaktionen. Jag var i en butik för att beställa sängbord och fick lämna mitt nummer. Det började avslappnat med de fyra första. Inget konstigt med det. Sedan kom de två första siffrorna och här började jag känna pirret, en svag förväntan, ett litet hopp om att kanske idag... Så kom de andra två och ett mönster börjar skönjas. Uppenbart för mig men jag visar tålamod (hur ska de kunna veta att det faktiskt fortsätter enligt samma serie) men börjar söka blicken för att se om mottagaren möjligtvis börjar hajja grejen. Det kanske är för mycket begärt. Det mest troliga vore ju såklart att de två sista siffrorna är två random pissiffror som pajar perfektionen och sorterar in numret i mellanmjölksfacket. Men det är det inte. Och när jag så avslöjar de två sista kommer jag nästan alltid på mig själv med att känna mig lika sprickfärdig av förväntan som redo att ta emot beröm för numret. Det händer aldrig.

Inte en endaste gång har det hänt och det stör mig. Det är inte så att jag förväntar mig att människor ska falla på knä och kyssa mina fötter, eller ens att alla i rummet ska släppa allt och börja applådera och jubla (även om det hade varit fint och värdigt) över mitt fenomenala mobilnummer. Jag hade nöjd mig med en liten kommentar, en nick, en reaktion, en någonting. Är det verkligen för mycket begärt att få en lite komplimang när är en av de få som har ett ut över det vanliga bra mobilnummer? Jag hade gjort det. Jag unnar nämligen andra den lyckan och vet att uppskatta ett bra nummer när jag ser det. Jag har till och med gett min bankkvinna beröm för att banken har ett så fantastiskt bra telefonnummer en gång. För sån är jag...

Tänk på det nästa gång ni får ett nummer av nån och det är sådär löjligt bra. Som mitt.

Färskpressad verklighet

Jag läste någonstans att stunden man föds genomgår man sitt livs största trauma. Skulle inte tro det va. Sista dagen på semestern måste vara livets största trauma. Särskilt med tanke på att man upplever det varje år. Och igår var det så dags för den årliga hårdångesten. Söndasångest de luxe. En gammal kollega sammanfattade det fint med att det är som att uppleva alla årets söndagar samtidigt. Fy fan.

Idag var första dagen på jobbet efter semestern och jag hade verkligen svårt att försöka se det från den ljusa sidan. Visst är det slut med baltisk fart på internet och förhoppningsvis så även på de skenande bib-kilona. Dessutom kanske jag kan börja hänga med i nyheterna igen. Men det var en klen tröst när telefonens aggressiva väckarklocka plötsligt ryckte upp mig ur djupsömnen orgasmiska lugn för första gången på fem veckor. Hade nästan glömt hur mycket jag hatar den signalen. Jag hade lätt kunnat leva med att strosa runt barfota, lite efterhavsbadäcklig i håret och en t-shirt som luktar grill ett par veckor till.

Men det är väl bara att bita ihop och börja tugga i sig lite färskpressad verklighet igen. Gaska upp sig lite.

Så kanske jag kan få lite fart på bloggandet igen (på riktigt) och hoppas på att jag har några läsare kvar.

Tillbaka och mer förutsägbar än någonsin

Så var man tillbaka. Skönt. Visst var det en helt grym vecka i Side. Det mesta var bara bra. Det vi kom dit för att göra var toppen. Solandet och badandet höll världsklass och det var en skön (och säkert moraliskt alldeles förkastlig) verklighetsflykt där vi endast lämnade hotellområdet för ett läkarbesök i och med att Juniorette lyckades dra på sig en öroninflammation av det kraftiga badandet. Men Majorna är ju ändå Majorna.

En del saker höll dock på att göra mig helt tokig. Hotellpersonalen i allmänhet och de i receptionen och baren i synnerhet, verkade ha enats om en väldigt udda take på vad femstjärnig service innebär. På ett sätt kan jag tycka att det är kreddigt att de med sådan ihärdighet lyckades vara så totalt ignoranta och avancerat ohjälpsamma. Det var som att ledningen hade handplockat alla kursettor i Basil Fawltys hotellskola. Jag kan verkligen förstå att de hyser ett hat mot äckliga turister som kommer dit och spenderar dygnets alla timmar i sina flip-flops och vältrar sig som övergödda, alldeles blankfeta, grisar i en glaze av svett. De behöver verkligen inte låtsas gilla en. Men med tanke på att det ändå kostar en rätt rejäl slant vore det ju en fördel om de inte får en att känna sig som en Rom i Rumänien i alla fall.

Jag har även haft nöjet att läsa lite dryga kommentarer där det bettades om vad jag skulle kunna tänkas skriva om. Någon gissade svennarna kring buffén. Bra gissning. Dock var det inte särskilt mycket svenskar på hotellet och de svennar som faktiskt var där höll sig i skinnet rätt bra. En annan gissade på att jag skulle blogga om min fetma och det är mer korrekt. Jag har säkert dragit på mig en fem sex osköna all-inc-kilogram i form av buffé och flytande bröd den här veckan. Det förstod jag såklart innan och det var också med i kalkylen. Därmed är det inte sagt att jag tänker låta bli att gnälla om det. Min kropp är på många sätt min största fiende och därför blir det ju lätt ett äterkommande ämne.

Det kommer säkert bli lite gott och blandat från "resan" här den närmsta tiden. Det får ni bara ta. Bloggen är terapi för mig och ni mina terapeuter.

So long suckers!

Nu drar jag med familj till Turkiet (Side). Vi ska på svennecharter och fullkomligt vältra oss i femstjärnig all-inclusivelyx. Samvetet lämnar vi hemma.

Vi ska inte uppleva nånting. Vi ska tillbringa dagarna i flipflops och bufféstinna bukar med sliskiga drinkar vid polkanten. Vem vet. Kanske kommer det en bild. Kanske inte. Ett är säkert. Jag kommer ha en del att skriva om efter den här lilla tripen.

J köpte djurmönstrade pösbyxor igår. Hon tittade på mig och förväntade sig reaktion. Hon vill att jag ska förfasas så hon kan kalla mig gubbjävel. Det har pågått ett tag nu och jag har inte riktigt fattat varför. Förrän igår. Jag kom på det som en blixt från klar himmel. Hon vill att jag ska bete mig gubbigt för hon tänder på gubbar och vill förstärka den sidan hos mig. Så måste det vara.

Mer om det efter resan.

Sommarkväll

Tittar på Sommarkväll i svt. Anders Timell sitter och skojar med Shirley Clamp. Han vill låta henne äta av sin marängsviss och säger att det är lugnt, eftersom hans herpes har gått tillbaka. Lustigt att han drar ett könssjukdomsskämt. Enligt min säkra källa (Mats) är detta mannen som slickat mest kvinnliga könsorgan i det här landet. Jag vill ogärna tro detta om någon kvinna, men kan inte låta bli att ana hög sanningshalt, när jag ser honom sitta som en härjad man i Björn Borg-frisyr och fittskägg och nästan radiostyrt flörta upp Lill-Babs i brygga, för att i nästa sekund spekulera i hur många Håkan Juholt har dansat köttvals med. Brrr...

Och med tanke på sitt Ladies Night-engagemang lär Anders Timell troligen snart besitta färdigheten att smitta människor med syfilis, gonnoré och kondylom bara genom att samtala med dem. Klamydia bara genom att stiga in i ett rum. Superkrafter värdiga en egen identitet (Förslag: Veneric Desease Man).

Hur menlös Anders Timell än är kan jag inte låta bli att lite förtjust tänka på hur bittert det måste vara för hans bror att tvingas låtsas vara rikskäck och händig i ett decennium utan att få ligga. Och så kommer hans luffarbrorsa och knullar allt som rör sig utan att ha uträttat ett vettigt handtag i hela sitt liv.

Brons

Svenska damlandslaget kammade brons i VM. Nu är jag ju helt sjukt ointresserad av fuzzball, men vore det inte rätt skönt om det kunde ersätta det där jävligt uttjatade 94-bronset, som varit föremål för ett idogt nationalrunkande allt sedan dess?

Ett nytt kapitel

Nu har jag tagit steget. Vänt blad. Påbörjat ett nytt kapitel. Jag har köpt löpartajts. Igår faktiskt.

För någon som håller på med löpning är det säkert ett helt normalt plagg. För mig som är helt ny och bra dagar känner mig som en oinbjuden gäst i den världen är det laddat. Det finns liksom inget normalt i att stoppa i ett par kycklingben, sin röv och sin kuk i en glansig och avslöjande kroppsstrumpa. Jag känner mig utlämnad. Som att jag står på en scen och ser ridån gå upp samtidigt som mitt medvetande plötsligt avslöjar att jag ska spela huvudrollen i "Kejsarens nya kläder".

Jag tog dem på en testrunda igår kväll. På stranden av alla jävla ställen. Men vädret var kass så det var bara ett fåtal personer utspridda längs den oändligt långa strandremsan. Ett promenerande par i jympabrallor, två tretton-typ-åriga tjejer som gick runt och sparkade på en boll, en man i sextioårsåldern med naturmänniskafrisyr som fotade sina röda Crocs (absolut inget konstigt med det) mot horisonten långt ute till havs, samt ett par tyska familjer som gett sig fan på att maxa sin schwedenferie, tvångsbadade och riktigt antinjöt av strandvistelsen. Och så jag.

Jag led. Dels av att jag fortfarande inte på riktigt lärt mig njuta av löpningen, jag bara låtsasnjuter och längtar tills det är över. Men också för att det kändes som att precis alla undrade vad fan jag sysslade med, när jag kom plogande fram med en gammal mans löpsteg och blottade mitt kön under ett förskräckligt tunt lager av halkig syntetbyxa. Mina skämmighetsreceptorer pejlade in och förstärkte varenda signal. Tyskarna stirrade, småtjejerna hånfnissade och till och med mannen med röda crocs undrade vad fan jag höll på med... eller också inte... men det var så det kändes.

Samtidigt var det så oerhört mycket skönare att springa i långkalsonger med noll friktion, än att pölsa omkring i pösbyxorna jag haft hittills. Så jag antar att det bara är att fortsätta. All in liksom.

Idag ska jag och J springa en niokilometersslinga. Hur ska det gå? Den som lever får se.

Semesterparadox

Hallandsposten rapporterar om att den överbefolkade kustremsan har överbelastat både 2G- och 3G-nätet i Mellbystrand.

På ett sätt är det skönt, men jag kan inte låta bli att provoceras av bilden på den lokaltidningsbesvikna campingsurfaren Carina, som uppgivet hänger över sin tjocka Acer, och med en platinablonderad frisyr och folkölsdomnat ansiktsuttryck viker ut sitt missnöje över att inte kunna uppdatera sin Facebookstatus. Det paradoxala i att jag bloggnäller över det.

Jag vet hur fel det är men jag unnar inte husvagnssvennarna att byta sina flickerfeeds med swingerbilder och nakenchatta, på min bekostnad. Det stör mig att möta dem vallfärda till stranden med sina flintasteksstinna bukar och kladdiga smartphones. För jag vet att varje jävel kostar mig en täckningspinne. Och den vetskapen stressar mig. Hur skönt jag än tycker att det är att vara ouppkopplad.

Hela Halland flurrar

Efter sex raka välflurrade McFlurrys vid McDonalds i Laholm/Mellbystrand börjar ett visst lugn infinna sig. De sköter sig och flurrar utav helvete. Jag har inte bara börjat lita på dem, jag vill även utse deras hamburgersjapp till McFlurry heaven.

Så idag, efter en snabbvisit i Göteborg passade jag på att ta flurrtemperaturen i Varberg. Resultatet kan beskådas nedan. Perfekt och levererad med ett leende. Det verkar inte sämre än att hela Halland flurrar.

Efter de senaste veckornas ökade besöksfrekvens har jag och många med mig även noterat en trevlighetsnivå utöver den vanliga vid beställning. Något jag uppskattar mycket. Hade jag haft läkarlegitimation hade jag troligen ordinerat mina deprimerade patienter en skön McDrive-beställning som ett alternativmedicinskt experiment. Vem kan vara sur när man åkt på en omgång hårdservice av Leyla och hennes kollegor.

Det var allt för nu. Nu ska det inhandlas förnödenheter och sedan badas bort bilsvett. Hoppas ni alla har det lika semestrigt som jag.

Och kom ihåg: Alla som inte flurrar är våldtäktsmän.