Måns & Afrikat

Måns hälsar att han mår bättre igen. Det gör mig glad. Jag gillar Måns. Seriöst.

 Bättre, undrar ni?

Jo, så här ligger det till. Måns har varit i Afrika. Igen. Sveriges stolthet, sång- och dansmannen Måns Zelmerlöv med familj har varit och laddat batterierna i den världsdel han nu har såpass mycket historia med nu att man nästan skulle kunna drista sig till att påstå att han har sina rötter där. Den här gången var det Zambia, Botswana, Namibia som stod på menyn, och så Sydafrika såklart. Men den här gången var det varken livsglädjen eller misären som satte guldkant på semestrandet för familjen Zelmerlöv, utan en otäck jävla feber som sänkte Måns så att han fick läggas in i Malmö. Men nu är han i alla fall bättre. Så nu vet ni det.

Till dig Måns: Skönt att höra att du är på bättringsvägen, och vad är det nu man brukar säga... skånskt krut förgås inte av lite tropisk skit. High five!

Och till er andra: Vad har vi då egentligen lärt oss av det här?

1. Måns gillar verkligen Afrika och INGET stoppar honom från att åka dit gång på gång. Varken sviterna av blodiga inbördeskrig eller riskerna för mystiska insjuknanden.

2. När Måns Zelmerlöv mår dåligt tvekar Expressen inte en sekund på att avsätta lika mycket redaktionsresurser som vid mordet på Olof Palme (källa: screenshot från bild-bylinen nedan) för att säkerställa att "breaking news" av denna art får den balanserade bevakning de förtjänar.

Läs tidigare delar i följetongen Måns & Afrikat här:
Del 1 >>
Del 2 >>

Avdelningen: Saker mina vänner har i bagaget

Igår efter jobbet skulle jag få skjuts hem av O (som för övrigt vill vara anonym). Innan vi hoppade in i bilen skulle han bara lägga sin väska i bagageutrymmet och det var då jag fick syn på det här:

O åker alltså omkring med en fullt fungerande men liten liten bensindriven motorcykel i bakluckan på sin bil. Absolut inget konstigt med det. Själv har jag en resesäng, en filt, en tom pet-flaska och ett bouleset i min bil.

Vad har ni för skit i bagaget?

Regel nr 1: Jiddra aldrig med företag som baserar hela sin affärsidé på mens

Den 8 oktober postade britten Richard Neill följande inlägg på Bodyforms (Libresse) facebook-vägg:

Och igår kom svaret:




Tipstack: Familjen Nordstierna

Parkeringsgudarna är med mig

Det började i fredags eftermiddag. Fredagar är den absolut värsta parkeringsdagen. Då är folk som galna. De slutar tidigare bara för att hinna hem och knipa en bra plats som de sedan kan sitta och tjuvhålla på hela helgen. Kommer man körande efter kl 16 på en fredag är det per definition lögn i helvetet att lyckas få en plats inom rimlig radie.

Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.

Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.

Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.

När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.

Vilken jävla kickstart på helgen.

Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.

Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.

I vetenskapens namn är (nästan) allt tillåtet

Jag gjorde det. Efter moget övervägande tog jag mod till mig och kastade mig ut i vetenskapens förunderliga värld. Jag har genomfört det superavancerade och mycket riskabla experimentet jag talade för några inlägg sedan. Detta trots att ett flertal ledande forskare vid CERN-laboratoriet har hört av sig och uttryckligen avrått mig från att gå vidare med ett så oprövat och kontroversiellt metafysiskt experiment som att köra världens tjockaste gangster Victor Joseph Espinoza genom Fatbooth-appen. Det har skapat stor oro runt om i världen eftersom ingen har kunnat förutse resultatet. Det har talats om att krafter som får Stephen Hawkings svarta hål att framstå skrattretande skulle kunna sättas i rullning. Jag, rent teoretiskt skulle ju i princip vad som helst kunna hända. Men någon måste ju våga tänja gränser också och varför ska inte jag vara den någon?

Så... Fuck art. Lets do some science:


Hemligheten bakom experimentet är i grund och botten rätt simpel: E=mc²+Fatbooth©

Jag har alltså använt mig av en modifierad version av Einsteins gamla relativitetsteoriformel E=mc², som anger relationen mellan energin (E) hos Espinozas kropp, och dess massa (m), med hjälp av ljushastigheten i vakuum i kvadrat (c²) och slutligen adderat lite klassisk Fatboothmagi.


1. Jag började alltså plocka fram Victor Joseph Espinozas odödliga mugshot (redan en modern klassiker) där han ser ut att ha svalt en hel back med Skogaholmslimpor.

2. Jag startade mirakelmaskinen Fatbooth i min mobil, laddade in bilden och körde igång själva tjockifieringsprocessen. Ett matematiskt hästjobb. Jag kände hur luren frustade av ansträngning och hur dess processor började gå på högvarv. Den svettades, precis som man gör efter en brutal kalorikoma. Spänningen var olidlig.

3. Men till slut presenterades resultatet:

Resultat: En go gäng Sannfinländare.

Förbluffad av min upptäckt provade jag igen... och igen... och igen. Varje gång en ny Sannfinländare. Mycket förvånande, men så är det ju med vetenskapen ibland. Den kan gäcka en till förbannelse.

Epic retardness

Det är verkligen lustigt att vissa människor blir så himla till sig i brallan när man reagerar på uppenbar idioti att de bara måste komma på något för att kväsa en. Det är nästan ännu lustigare att  utgångspunkten för deras försök till smädelse nästan alltid bottnar i någon slags beklagande över att man är för politiskt korrekt eller moraliserar. Trots att de inte ens är kapabla till att förstå innebörden av begreppen så är det värsta de kan komma på. Brrr... jag ryser, vilken förolämpning.

I förra inläggets kommentarsfält fick jag plötsligt erfara prov på så otroligt koncentrerad nivå av utvecklingsstörning att jag vill ägna ett alldeles eget inlägg åt det.

Låt mig presentera:

Stina sa... 
Usch och fy för denna jäkla fruktansvärt rädda PK-hållningen du kör nu Mr M! Så länge ni PK-töntar från majorna och liknande söderkisar orkar hålla på och tro att någon i dagens samhälle någonsin menar något rastistiskt med att kalla någon för neger, svartskalle, guling, viting eller what so ever... Näää gå och göm er tills vi alla förstår att det är helt OK att vara t.ex. "svarting",hade gärna varit det själv by nature så hade jag sluppit att sola. FATTA någon gång att svarting, neger, indian, vit är olika hudtyper - inget annat. Det ska inte finnas något fult i negerordert. Helt galet att jag ska behöva förklara det för er barn här! Usch och fy igen! 

---

bloggare på icedaniel.se sa... 
Fan vilken skön moralblogg. Ord sån inte bör användas är givetvis svarting. Men att alltid märka ord hela tiden och förstora upp allting. Visst ska man vårda sitt språk i offentliga sammanhang, men man kan också tagga ner lite. Vissa påstår ju att viklök borde byta namn men det skiter jag i om det heter viklök eller inte. Ber Bosse om ursäkt och lovar att inte använda sån ord på läktaren så är väl det ok. Eller ?

 ---

Anonym sa... 
Nästa gång man möter Bosse på stan kan man ju säga "bög" till honom. Det är inte nedsättande i min mening. Dessutom är han ju homosexuell. Han har ju haft ihop det med han Svan som har gester med gäster. Bra skrivet för övrigt.

---

Sluta dalta med Bo Hansson

Kollade in Jenny Strömstedts pratshow igår kväll. Det vara egentligen uppföljningen av hennes lilla "konflikt" med Pelle Hellström från Nordpolen som drog. Det var för övrigt ganska kul. Störde mig inte alls på honom längre. Tvärtom. Nästan.

I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.

Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.

Med Bo Hanssons logik skulle Statens institut för rasbiologi fortfarande ha existensberättigande.

Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.

Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:

– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.

Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.

Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han  har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.

Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.

En liten fundering bara...

Det finns ju ett ordspråk som lyder: "Fat people are hard to kidnap". Men det verkar inte helt smidigt att väga 200 pannor och ge sig in i kidnappningsbranschen heller.

Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.

Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.

Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.

Men borra då!!

Det byggs om rätt rejält här på kontoret, vilket så klart innebär en helvetes massa lidande för alla inblandade. Det har pågått en längre tid men idag verkar kulmen ha nåtts med någon slags borrfestival av guds nåde. Ljudet av ettrig metall som långsamt äter sig in i betongen smeker ungefär lika skönt som polisbatonger i huvudet på mig. Det måste vara den ultimata stressoren för mig. Jag skulle kunna utstå fysisk tortyr minst fem gånger bättre än borrljud. Mycket kan jag ta, men ljudet av ett utdraget borrande i betong tvingar ut mitt psyke på en känslomässig villofärd i tvivelaktiga sumpmarker. Det tar mig igenom så många faser av dålighet att det knappast ens går att redovisa i text.



Ju längre ljudet pågår desto värre känner jag hur det brinner i huvudet på mig. Till slut brister dammen och släpper loss ett eldhav inom mig. Min kropp formligen vibrerar av alla stresshormoner som pumpas ut i mitt system med samma intensistet som själva borrljudet. Det är som att långsamt bli släpad mot kanten på ett avgrundsdjupt jordhål.

Precis när man tror att man ska sugas ner i helvetet så upphör ljudet lika tvärt. Kvar är en märklig hybrid mellan total tomhet och formidabel stress. Långsamt klingar det av och precis när man tror att man kan slappna av så tar borrandet vid igen (kanske i en ny tonart) och ödelägger lugnet. Detta pendlande mellan känslolägen gör mig till en trött, en mycket mycket trött man.

Nu går jag hem.

Och om några grannar får för sig att borra i helgen får ni läsa om det i tidningarna. Fanimej.

"En go gäng #25"

Hipsters in the making

Avslöjande: Jula hatar människor som inte har internet

Efter mitt förrförra inlägg snokade jag runt lite till på the interwebz och det visade sig snabbt att den besvikne slöjdläraren Roland från Borlänge varken var ensam eller först med att gå ut i lokalpress och hänga ut Jula som de satans internetsvin de är.

Nä. Det visade sig även att när Anna-Stina Wermelin, 83 år från Karlstad, satt i godan ro och bläddrade i Julakatalogen så fann  hon minsann ett erbjudande på en gräsklippare som föll henne väl på läppen. En sån där smidig sak som startar med bara ett knapptryck, vilket var pattperfa eftersom hon inte orkar dra igång en motor med det klassiska snöret. Priset var asbra så hon åkte till Jula vör att sätta sprätt på pensionen. Gott så. Väl där blev Anna-Stina dock informerad om att hon kunde få den till ännu bättre pris om hon gick med i deras kundklubb. Men Anna-Stina har ju varken internet eller e-post och då vet vi ju alla hur det går... eller INTE går.

"Anna-Stina kontaktade Julas kundtjänst men fick samma besked där och hon känner sig lite diskriminerad. 

– Det låter ju inte klokt. Det är ju inte alla* som har internet eller e-post."

Ska det verkligen vara så här Jula?

Lägg av med det här och försök å skit i alla de här nymodigheterna, försök å få det som har varit gammalt å fungera först, innan ni ger er in på alla de här internet-helvetena och jävla skit'n. Och tekniken hit och sms dit och jävla skit hit och dit!!?

Det är smått fantastiskt att den här lilla historien fick gå i tryck. Jag är verkligen förbluffad. Dels för att Anna-Stina redan var asnöjd med erbjudandet men lackade ur såpass när hon insåg att hon inte kunde snika till sig extra rabatt och genast ringde till Värmlands Folkblad. Men också för att det verkligen är helt jävla otroligt hur händelselös verkligheten i Värmland verkar vara att man lyfter den här typen av historier på en helsida.

*bara 97% av befolkningen

30:e september

Firar årets viktigaste dag med en mils löpning, entrecote, ett par glas rött och Sons of Anarchy (S03E03). Det borde ni också göra.

Passa dig Internet, för här kommer Rolle och han är jävligt förbannad

Fan vad Sverige är bra ändå. Visst finns det mycket som är röv här, såpass mycket röv att det mer eller mindre blivit en gängse inställning, att man i allmänhet ogärna vill förknippas med att bete sig "svenskt". Men det finns också något alldeles fantastiskt i den svenska folksjälen. Besvikelsen.

I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en. 

Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.

Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.

Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.

Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.

"En go gäng #24"

Killar som gillar att resa lador

Kontrast-tv

På en och samma vecka (förra) hade två favoritserier säsongpremiär. Sons of Anarchy och Downton Abbey. Själv har jag bara sett första säsongen av den sistnämnda men jag älskar dem båda. De delar exakt samma beroendeframkallande storslagenhet men existerar liksom inte ens i samma universum. Det roliga är att båda är helt omöjliga att slita sig ifrån men ingredienserna som bygger upp spänningen, får dig att häpnas, förfäras och anlägger en matta av gåshud är så diametralt olika. Kontrast-tv när det är som allra bäst.

SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.



Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.

Det ynkligaste marknadsföringsknepet någonsin

Jag har noterat att det verkar ha uppstått en slags marknadsföringstrend i kapitalstarka verksamheter på mindre orter. En trend som går klädd i illa sittande välgörenhetskostym och som gör mig både illamående och upprörd.

Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?

Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:

Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.

Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?

Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.

Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.

Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.

Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.

I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.

Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.

Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:

Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito. 

Koreansk språkförbistring

Den här videon gör mig lite fnissig:



*fniss, fniss*

Videokul 3.0

Minns ni den gamla godingen Ansiktsburk? Ett videoklipp vars url spreds som en löpeld via mail långt före YouTubes födelse. Den bestod av en arabisk låt med tillhörande råpajigt bildspel där twisten var att man hade subtitlat den till svenska (baserat på vad det lät som att han sjöng om det hade varit svenska). Jag älskade Ansiktsburk och minns att jag paralyserades av den briljans någons hjärna besatt som kommit på något så alldeles makalöst fantastiskt. Jag tror att det var första gången jag verkligen förstod nyttan med internet.

Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.

Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.

Ger man dem lillfingret så tar de hela skärmen

Igår när jag satt i godan ro och ägnade mig åt lite vanligt hederligt tv-meteorologförakt dök det plötsligt upp en massa ilskna, vredgade nästintill bindgalna kvinns som bokstavligt talat härjade vilt i mitt kommentarsfält. Helt oprovocerat började de spamma mitt kommentarsfält i vad som tycktes vara någon slags väl planerad och otäckt synkroniserad hatattack. Jag blev stum. Och chockades såklart djupt. Vad hade JAG gjort för att förtjäna ett sådant kränk?

Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.

Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.

När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.

Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.

Världens omodernaste yrke

Tv-meteorolog. Känn på det. Ta in det. Fundera på det men ge fan i att smaka på det.

Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.

Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.

Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.

Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?

Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.