tisdag, oktober 09, 2012

Sluta dalta med Bo Hansson

Kollade in Jenny Strömstedts pratshow igår kväll. Det vara egentligen uppföljningen av hennes lilla "konflikt" med Pelle Hellström från Nordpolen som drog. Det var för övrigt ganska kul. Störde mig inte alls på honom längre. Tvärtom. Nästan.

I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.

Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.

Med Bo Hanssons logik skulle Statens institut för rasbiologi fortfarande ha existensberättigande.

Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.

Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:

– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.

Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.

Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han  har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.

Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.

måndag, oktober 08, 2012

En liten fundering bara...

Det finns ju ett ordspråk som lyder: "Fat people are hard to kidnap". Men det verkar inte helt smidigt att väga 200 pannor och ge sig in i kidnappningsbranschen heller.


Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.

Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.

Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.

fredag, oktober 05, 2012

Men borra då!!

Det byggs om rätt rejält här på kontoret, vilket så klart innebär en helvetes massa lidande för alla inblandade. Det har pågått en längre tid men idag verkar kulmen ha nåtts med någon slags borrfestival av guds nåde. Ljudet av ettrig metall som långsamt äter sig in i betongen smeker ungefär lika skönt som polisbatonger i huvudet på mig. Det måste vara den ultimata stressoren för mig. Jag skulle kunna utstå fysisk tortyr minst fem gånger bättre än borrljud. Mycket kan jag ta, men ljudet av ett utdraget borrande i betong tvingar ut mitt psyke på en känslomässig villofärd i tvivelaktiga sumpmarker. Det tar mig igenom så många faser av dålighet att det knappast ens går att redovisa i text.



Ju längre ljudet pågår desto värre känner jag hur det brinner i huvudet på mig. Till slut brister dammen och släpper loss ett eldhav inom mig. Min kropp formligen vibrerar av alla stresshormoner som pumpas ut i mitt system med samma intensistet som själva borrljudet. Det är som att långsamt bli släpad mot kanten på ett avgrundsdjupt jordhål.

Precis när man tror att man ska sugas ner i helvetet så upphör ljudet lika tvärt. Kvar är en märklig hybrid mellan total tomhet och formidabel stress. Långsamt klingar det av och precis när man tror att man kan slappna av så tar borrandet vid igen (kanske i en ny tonart) och ödelägger lugnet. Detta pendlande mellan känslolägen gör mig till en trött, en mycket mycket trött man.

Nu går jag hem.

Och om några grannar får för sig att borra i helgen får ni läsa om det i tidningarna. Fanimej.


"En go gäng #25"

Hipsters in the making

måndag, oktober 01, 2012

Avslöjande: Jula hatar människor som inte har internet

Efter mitt förrförra inlägg snokade jag runt lite till på the interwebz och det visade sig snabbt att den besvikne slöjdläraren Roland från Borlänge varken var ensam eller först med att gå ut i lokalpress och hänga ut Jula som de satans internetsvin de är.

Nä. Det visade sig även att när Anna-Stina Wermelin, 83 år från Karlstad, satt i godan ro och bläddrade i Julakatalogen så fann  hon minsann ett erbjudande på en gräsklippare som föll henne väl på läppen. En sån där smidig sak som startar med bara ett knapptryck, vilket var pattperfa eftersom hon inte orkar dra igång en motor med det klassiska snöret. Priset var asbra så hon åkte till Jula vör att sätta sprätt på pensionen. Gott så. Väl där blev Anna-Stina dock informerad om att hon kunde få den till ännu bättre pris om hon gick med i deras kundklubb. Men Anna-Stina har ju varken internet eller e-post och då vet vi ju alla hur det går... eller INTE går.

"Anna-Stina kontaktade Julas kundtjänst men fick samma besked där och hon känner sig lite diskriminerad. 

– Det låter ju inte klokt. Det är ju inte alla* som har internet eller e-post."



Ska det verkligen vara så här Jula?

Lägg av med det här och försök å skit i alla de här nymodigheterna, försök å få det som har varit gammalt å fungera först, innan ni ger er in på alla de här internet-helvetena och jävla skit'n. Och tekniken hit och sms dit och jävla skit hit och dit!!?

Det är smått fantastiskt att den här lilla historien fick gå i tryck. Jag är verkligen förbluffad. Dels för att Anna-Stina redan var asnöjd med erbjudandet men lackade ur såpass när hon insåg att hon inte kunde snika till sig extra rabatt och genast ringde till Värmlands Folkblad. Men också för att det verkligen är helt jävla otroligt hur händelselös verkligheten i Värmland verkar vara att man lyfter den här typen av historier på en helsida.

*bara 97% av befolkningen

söndag, september 30, 2012

30:e september

Firar årets viktigaste dag med en mils löpning, entrecote, ett par glas rött och Sons of Anarchy (S03E03). Det borde ni också göra.


torsdag, september 27, 2012

Passa dig Internet, för här kommer Rolle och han är jävligt förbannad

Fan vad Sverige är bra ändå. Visst finns det mycket som är röv här, såpass mycket röv att det mer eller mindre blivit en gängse inställning, att man i allmänhet ogärna vill förknippas med att bete sig "svenskt". Men det finns också något alldeles fantastiskt i den svenska folksjälen. Besvikelsen.

I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en. 

Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.

Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.


Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.

Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.

måndag, september 24, 2012

måndag, september 17, 2012

Kontrast-tv

På en och samma vecka (förra) hade två favoritserier säsongpremiär. Sons of Anarchy och Downton Abbey. Själv har jag bara sett första säsongen av den sistnämnda men jag älskar dem båda. De delar exakt samma beroendeframkallande storslagenhet men existerar liksom inte ens i samma universum. Det roliga är att båda är helt omöjliga att slita sig ifrån men ingredienserna som bygger upp spänningen, får dig att häpnas, förfäras och anlägger en matta av gåshud är så diametralt olika. Kontrast-tv när det är som allra bäst.

SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.



Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.

onsdag, september 12, 2012

Det ynkligaste marknadsföringsknepet någonsin

Jag har noterat att det verkar ha uppstått en slags marknadsföringstrend i kapitalstarka verksamheter på mindre orter. En trend som går klädd i illa sittande välgörenhetskostym och som gör mig både illamående och upprörd.

Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?

Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:


Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.

Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?

Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.

Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.

Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.


Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.

I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.

Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.

Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:

Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito. 


tisdag, september 11, 2012

Koreansk språkförbistring

Den här videon gör mig lite fnissig:



*fniss, fniss*

måndag, september 10, 2012

Videokul 3.0

Minns ni den gamla godingen Ansiktsburk? Ett videoklipp vars url spreds som en löpeld via mail långt före YouTubes födelse. Den bestod av en arabisk låt med tillhörande råpajigt bildspel där twisten var att man hade subtitlat den till svenska (baserat på vad det lät som att han sjöng om det hade varit svenska). Jag älskade Ansiktsburk och minns att jag paralyserades av den briljans någons hjärna besatt som kommit på något så alldeles makalöst fantastiskt. Jag tror att det var första gången jag verkligen förstod nyttan med internet.

Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.

Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.











tisdag, september 04, 2012

Ger man dem lillfingret så tar de hela skärmen

Igår när jag satt i godan ro och ägnade mig åt lite vanligt hederligt tv-meteorologförakt dök det plötsligt upp en massa ilskna, vredgade nästintill bindgalna kvinns som bokstavligt talat härjade vilt i mitt kommentarsfält. Helt oprovocerat började de spamma mitt kommentarsfält i vad som tycktes vara någon slags väl planerad och otäckt synkroniserad hatattack. Jag blev stum. Och chockades såklart djupt. Vad hade JAG gjort för att förtjäna ett sådant kränk?

Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.


Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.

När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.

Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.

måndag, september 03, 2012

Världens omodernaste yrke

Tv-meteorolog. Känn på det. Ta in det. Fundera på det men ge fan i att smaka på det.

Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.

Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.

Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.

Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?

Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.




onsdag, augusti 29, 2012

Skomakare bliv vid din läst

Skändade mitt bankkonto genom att köpa mig ett par italienska skinnskor när vi var i Berlin för några veckor sedan. Väl hemma hann jag halka runt på dem hemma i gruset under en dag innan jag blev upplyst om att man alltid ska lämna in dem för omsulning. Alltid. Skinnsulor pallar tydligen inte den göteborgska fukten från helvetet. Inte så konstigt. Vem gör det?

I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.

Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.

Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.

Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.

Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.

Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.

Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.

Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.

Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.


måndag, augusti 27, 2012

Mikael gillar...

Människor som pratar om sig själva i tredje person.

Jag har kommit på att jag på något skruvat jävla sätt har börjat uppskatta när människor lägger till med den i allmänhet annars så bespottade (o)vanan, egenskapen eller kalla det vad ni vill, att tala om sig själva i tredje person. Inte bara skådespelare, rockstjärnor och andra råoffentliga personer. Kanske särskilt inte dem. Nej jag menar helt vanliga oansenliga människor. Det är så konstigt men samtidigt så väldigt underhållande. Jag blir alldeles till mig av förtjusning när det händer. Det är så rysligt normbrytande. Man balanserar liksom på gränsen mellan sunt förnuft- och fullt utblommad sinnessjukdom. Och det är kanske... karaktärsdanande. Eller något.

Funderade lite på att själv lägga till med men jag tror inte jag har vad som krävs. Josefine reagerade med avsmak i blicken när jag presenterade förslaget. Så jag vek ner mig. Jag är nog inte direkt vad man brukar kalla tredjepersonsmaterial. Är liksom inte tillräckligt mentalt stark och jag misstänker att det ganska snabbt (läs asomgående) skulle medföra mer ris än ros.

Men bara av tanken på att t.ex. min skötsamme granne Ingmar plötsligt skulle ha börjat applicera tredjepersonsvinkeln på sig själv när man springer på honom i tvättstugan är lätt svindlande:

Nu vill Ingmar ha tillgång till maskinerna. Annars blir Ingmar arg. Hör du det? Det är Ingmars tur att tvätta nu. Ingmar har massor av tvätt att tvätta idag...

Så jävla gött!

Lite oprovocerat kulturtipsande

Efter att förra veckan ha pundat skräp-tv tänkte jag passa på att tipsa om tre bra grejer jag sett och läst på sistone:

1. Film: Take This Walz



En bitterljuv relationshistoria om Margo (Michelle Williams) som under en resa blir förtjust i en främling (Luke Kirby) som heter Daniel och visar sig bo tvärs över gatan. Daniel blir lika förtjust tillbaka. Problemet är bara att Margo är gift med Lou (Seth Rogen) och egentligen har det rätt bra.

Men hur bra är "rätt bra" egentligen? Räcker det för att leva ett helt liv tillsammans med den ganska sorglöse kycklingskokboksförfattaren Lou? Det räcker i alla fall för att hon inte ska kunna motstå att fantisera om och lära känna sin lätt stalkande granne lite närmare.  

Michelle Williams har sedan fantastiska Blue Valentine lyckats bli lite av en expert i ämnet uppbrott på film. Hon gör det bra. Man kan känna hennes ångest hela vägen ut i tv-soffan och jag gillar verkligen stämningen rakt igenom. Den är rörande och lågmäld. Det är också skönt att se en annan mer seriös sida av Seth Rogen, som förvisso började skrapade lite på den emotionella ytan redan i cancerkomedin 50/50.

Betyg: 3+


2. Film: Weekend



Jag tror att Weekend är den första film jag sett där det inte görs en grej av att det är en homosexuell relation det handlar om. Och det är otroligt frigörande. Homosexualiteten problematiseras inte. Det är ingen komma-ut-film. De lever inte under förföljelse eller något annat hot. Den avdramatiseras inte heller genom att göra dem lustiga eller quirky. De är roliga precis som de är och det är kort och gott en varm och innerlig film om kärlek. Gränsöverskridande.

Årets bästa film. Kanske den bästa på flera år. Det är stora ord men jag tycker den håller för det. Den är extremt dialogdriven och avskalad från visuella effekter. Det är innehållet som är effekten. En konst i sig.

Betyg: 5


3. Bok: Fallet Thomas Quick


Äntligen! Igår lade jag vantarna på Hannes Råstams sista journalistiska mästerverk, "Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare", där han nystar upp Sveriges genom tiderna största rättshaveri. Nu har jag bara läst drygt 100 sidor i den men den är så satans bra att jag tappar andan. Kan inte sluta läsa den. Den är spännande som en riktigt välskriven thriller. En nagelbitare. Samtidigt är den skrämmande ur flera perspektiv. Dels för att man ingående får inblick i hur myten om Sveriges värsta seriemördare byggdes och blev till sanning. Men också för att de verkliga mördarna fortfarande är fria.

Betyg: – (återkommer, men det lutar åt toppbetyg)

torsdag, augusti 23, 2012

Den ledsna clownen

Det är oklart varför Ulf Brunnberg hatar kvinnor så mycket. Själv skulle han säkert skylla på sin mamma. Han är tröttsam och ryggmärgen i mig vill hata honom, men jag inser att han bara är en ledsen clown. En gång var han den glada clownen Vanheden. Men det är så längesedan nu.

Jag kan bara tänka mig hur han suttit i sitt lilla ungkarlshål, när telefonen slutat ringa och bortom alla strålkastarljus. Där byggde han upp sin vrede. Alla år i tystnad. Så fick han chansen att göra något och valde att göra feminismen till fiende i primetimeradio. Det funkade. Strålkastarna tändes igen. Han hade hittat ett elixir och äntligen var han någon igen.

Det är möjligt att Ulf Brunnberg lever efter devisen Bättre hatad än bortglömd. Men nu har han snart byggt hela sitt kändisskap på plumpa uttalanden och en åsiktstourettes som är upplockad ur lågbegåvade sumpmarker. Och det är bara för deppigt.

Jag tycker synd om Ulf Brunnberg.

tisdag, augusti 21, 2012

Revanschen

Apropå skräp-tv så har vi börjat kolla på dokusåpornas dokusåpa, Robinson – Revanschen. Jag, Josefine och Stella. Det var längesedan jag kollade Robinson. Egentligen skiter jag totalt i det men jag måste säga att jag faktiskt uppskattar hur det lägger sig som skön bomull runt hjärnan efter en dag på jobbet.

Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.

Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.


Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.

Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.

Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.

Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:

"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."

måndag, augusti 20, 2012

Det här är så jävla sjukt

När klockan slog 21.00 förvandlades Josefine till en sorts verbal dominatrix. Det är nämligen premiärkväll för "Ensam mamma söker" på tv3 ikväll och det är heligt. Inget får störa det. Inget. Om det finns primetime så är detta primetime de fucking luxe. Någon slags nirvana i skräp-tv-sammanhang. Bara det faktum att de börjat kalla det för EMS kort och gott.

Jag försökte lite försiktigt pitcha in permiären av Dallas, men fick en rå blick av kvinnan jag delar säng med. Men, försökte jag och fick ett blixtsnabbt hysch och av det vassa tonläget att döma skulle det ligga  en rejäl åthutning att vänta om jag inte dämpar mig fort av bara fan och helst förpassar mig till en annan del av lägenheten. Det är som en ritual. Josefine loggar in på facebook. Där samlas de, ett posse kvinnor, "hemma" hos någon (om de byter varje vecka eller om en alltid är värdinna är oklart) i en liten skara bloggvänner och så frossas det loss. På det sjukaste av sätt.

Skärmdump, skickligt stulen av undertecknad från Josefines data.

Under en timma utbyter de sedan hundratals kommentarer där de förfasas (med rätta) över den massiva svallvåg av pinsamma existenser i mansform som smattrar mot näthinnan till tonerna av Tommy Nilson, Thomas Ledin, Mats Rådberg och en massa andra fruktansvärda musikförbrytare. Jag skojar inte. Man tror inte att det ens är tekniskt möjligt att sätta ihop en sådan playlist som serveras ens öron i exakt varje avsnitt. Moraliskt är det inte möjligt. Vad jag förstår är det allra värst i början när de riktiga särarterna ska avverkas. En studie i mänskligt förfall. Precis i skrivandes stund hörde jag hur en man på första dejten med en av kvinnorna (38 år) berättar att hans sperma är död men att han ändå inte tycker att gamla kvinnor ska skaffa barn. Så är det bara. "Take it or leave it. Jag är Jens", sa han. Bara sådär. Hahaha vilken class act.

Förra säsongen var Josefine och hennes "goa gäng" så jävla fast i Ensam mammaträsket att de till och med brukade korka upp sponsorvinet Gosa för att riktigt gå in i det. Snacka om att konceptualisera sitt tv-tittande.

Måndagkvällar är med andra ord helt döda för mig nu under en ansenlig tid framöver. Så förfrågningar om lite vanligt hederligt vardagssupande eller annan lämplig aktivitet mottages tacksamt.