Jag har tänkt på det där med bästa vän. Jag har ingen sådan. Inte längre. Idag har jag en skara goda vänner som jag inte vill ranka. Hur skulle jag kunna göra det? Alla är bäst på sitt sätt. Vissa är gamla vänner så långt tillbaka som grundskoletiden, andra är relativt nya. Jag umgås på olika sätt med mina olika vänner. Ibland i större grupper. Ibland på tu man hand. En del av dem träffar varandra och blir vänner de också, andra sammanförs aldrig ens. Det är väl som för de flesta misstänker jag.
Min första bästa vän var en tjej som hette Jenny. Hennes pappa hette Mårten och jag minns att jag tyckte det var ett fräsigt namn. Vi bodde grannar i Backa och lekte med varandra varje dag. Vi var jättesmå och hade varsin skyffel i plast som vi brukade skyffla olika grejer med. Den vänskapen tog slut när jag flyttade. En gång när jag var fjorton år och hela familjen var i Fredrikshamn, ropade plötsligt en kvinna som kände igen min pappa. Det var Jennys mamma Ingela. Jenny var också med. Vi hade inte setts på tio år Jenny hade blivit svinsnygg och såg tuff ut. Jag hade ishockeyfrisyr och skämdes för mina smala kycklingben som stack ur mina oanständigt korta polkagrisrandiga shorts. Det vara aldrig tal om att hålla kontakten.
Min andra bästa vän träffade jag i sandlådan på Trekungagatan i Kungälv. Han hette Anders och drömde om att bli kravallpolis. Jag drömde om att jobba på posten. Anders lärde mig allt om hårdrock, skräckfilm och att tåla stryk. Vi höll ihop från den dagen. Umgicks nästan varje dag under de kommande femton åren. Gick samma förskola, samma klass, parallellklass under mellan- och högstadiet och i gymnasiet samma klass igen. Vi valde bygg båda två. Hatade det tillsammans och sökte mediaprogrammet på Munkebäck ihop. Efter sista året var det dags att göra värnplikt. Det slumpade sig så att vi skulle rycka in samma dag på P4 i Skövde. Det var en lustig slump tyckte vi, för i det militära väljer man ingenting själv. Det visade sig att vi skulle tillhöra samma kompani, samma pluton och till och med skulle dela logement. När vi kom in hade vi till och med blivit placerade i samma våningssäng. Det kändes helt sjukt och jag minns att världen framstod bra liten just då. Anders träffade en tjej från landet och flyttade ihop med henne kort efter lumpen. Nu är vi bara kompisar på Facebook. Hörs knappt en gång om året. Det är lite sorgligt men jag antar att det är en del av livet.
I vuxen ålder har vänskapsrelationer kommit och gått. En del som man kanske trodde att man alltid skulle vara nära har långsamt försvunnit ut i periferin av en eller annan anledning, vissa har blivit för energikrävande och andra som man kanske inte ens trodde att man skulle bli vän med från början, har visat sig vara alldeles enastående människor.
Nu för tiden är det J som är min allra närmsta vän. Hon känner mig bäst av alla och är den enda person jag orkar tillbringa så mycket tid med förutom mina barn såklart. Vi har nästan alltid roligt ihop (i alla fall om ni frågar mig) och är till och med kära. Dessutom ligger vi med varandra.
tisdag, december 07, 2010
måndag, december 06, 2010
Livräddningsutrustning
Mitt sovrum luktar fräsch tant och jag älskar det!
Efter mitt inlägg där jag hyllade Emster, för att hon hittat lösningen på den universella och fruktasnvärda blöjluktsprobelmatiken, fick jag ett mail från en tjej som heter Nina och bor i England. Hon erbjöd sig att lösa mina och J:s problem för gott. Och i veckan kom ett paket neddimpande på hallmattan. Det innehöll tre paket Nappy Bags (små elegant parfymerade påsar i mjukaste sidenplast). Livräddningsutrustning.
Sedan dess har luften varit lättare att andas här hemma kan jag säga. Det är en ynnest att komma ner till sitt sovrum (där vi även stashar skötbord plus blöjsop) och inte längre mötas av sur blöjlukt redan i trappan, utan istället känna en svag, nästan lite förförisk nyans av ren lättparfymerad tant. Det är helt fantastiskt. En slags nystart.

Så om du vill köpa något fint i julklapp till någon du tycker om. Försök få händerna på lite sköna Nappy Bags. De räddar fler liv än brandfilten. Jag lovar.
Tack än en gång Nina för din välgärning.
Efter mitt inlägg där jag hyllade Emster, för att hon hittat lösningen på den universella och fruktasnvärda blöjluktsprobelmatiken, fick jag ett mail från en tjej som heter Nina och bor i England. Hon erbjöd sig att lösa mina och J:s problem för gott. Och i veckan kom ett paket neddimpande på hallmattan. Det innehöll tre paket Nappy Bags (små elegant parfymerade påsar i mjukaste sidenplast). Livräddningsutrustning.
Sedan dess har luften varit lättare att andas här hemma kan jag säga. Det är en ynnest att komma ner till sitt sovrum (där vi även stashar skötbord plus blöjsop) och inte längre mötas av sur blöjlukt redan i trappan, utan istället känna en svag, nästan lite förförisk nyans av ren lättparfymerad tant. Det är helt fantastiskt. En slags nystart.
Så om du vill köpa något fint i julklapp till någon du tycker om. Försök få händerna på lite sköna Nappy Bags. De räddar fler liv än brandfilten. Jag lovar.
Tack än en gång Nina för din välgärning.
Day 06 – Your day
Om jag fick min egen dag (som nationaldagen, julafton eller kanelbullens dag) då skulle bestämma att den firades ungefär så här:
Alla skulle vara lediga och sova ut hur länge man ville. Men man skulle ändå vara uppe tidigt. Sedan skulle man äta en rejäl hjärtstoppar-frukost med bacon, fattiga riddare, starkt pressokaffe och hela konkarongen. Fåglar skulle kvittra under den klarblå himlen och det skulle vara sådan där skön krisp i morgonluften. Det skulle kännas att det var min dag. Det skulle inte finnas några krav alls, samtidigt skulle den vara laddad med samma förväntningar som man har inför midsommar och nyår, men alla skulle bara gilla det eftersom det alltid blev den bästa dagen. Varje år.
Det skulle badas, grillas och drickas öl. Om man nu gillar att bada, grilla och dricka öl. Annars kunde man göra något annat. Man skulle umgås bara med de man gillar bäst och kanske lyssna på Thin Lizzy. Alla skulle dra runt, men ingen skulle bli trött i benen. Tiden skulle gå en fjärdedel så fort, men ändå kännas alldeles för kort. Inget skulle kosta något. Inget skulle vara för svårt den dagen. Inga skulle vara ovänner. Alla skulle bara vara svinglada hela dagen, säga att livet leker och mena det.
Robert Wells och Stefan Holm skulle hålla i någon extremt obevakad TV4-gala, med artister som EMD och annat bös. Troligen någonstans på Hisingen. Inga andra skulle vara där. Möjligtvis Marcus Birro och ett gänga andra jobbiga rövhål. Pigge Werkelin och Malou von Sivers skulle vara Antarktiskorrespondenter. Vi andra skulle nog lyssna mycket på The National den dagen. Mysa. När kvällen kom skulle vi ligga sked med melankolin och låta den växa in. Nick Cave skulle läsa högt ur Bunny Munros död i Slottsskogen. Blixa Bargeld skulle titta förbi. Han skulle ha med sin aukustiska gitarr, men ingen skulle bli arg, för tillsammans skulle han och Nick bjuda på en finstämd version av The Ship Song.
Sedan skulle vi samlas nere vid hamnen, i tusental, och åka vattenskoter rakt mot den sista tunna strimman av brandgul solnedgång. Vi skulle åka med blickarna fästa framåt, till tonerna av Gregorian Monks version av Sound of Scilence.
Alla skulle vara lediga och sova ut hur länge man ville. Men man skulle ändå vara uppe tidigt. Sedan skulle man äta en rejäl hjärtstoppar-frukost med bacon, fattiga riddare, starkt pressokaffe och hela konkarongen. Fåglar skulle kvittra under den klarblå himlen och det skulle vara sådan där skön krisp i morgonluften. Det skulle kännas att det var min dag. Det skulle inte finnas några krav alls, samtidigt skulle den vara laddad med samma förväntningar som man har inför midsommar och nyår, men alla skulle bara gilla det eftersom det alltid blev den bästa dagen. Varje år.
Det skulle badas, grillas och drickas öl. Om man nu gillar att bada, grilla och dricka öl. Annars kunde man göra något annat. Man skulle umgås bara med de man gillar bäst och kanske lyssna på Thin Lizzy. Alla skulle dra runt, men ingen skulle bli trött i benen. Tiden skulle gå en fjärdedel så fort, men ändå kännas alldeles för kort. Inget skulle kosta något. Inget skulle vara för svårt den dagen. Inga skulle vara ovänner. Alla skulle bara vara svinglada hela dagen, säga att livet leker och mena det.
Robert Wells och Stefan Holm skulle hålla i någon extremt obevakad TV4-gala, med artister som EMD och annat bös. Troligen någonstans på Hisingen. Inga andra skulle vara där. Möjligtvis Marcus Birro och ett gänga andra jobbiga rövhål. Pigge Werkelin och Malou von Sivers skulle vara Antarktiskorrespondenter. Vi andra skulle nog lyssna mycket på The National den dagen. Mysa. När kvällen kom skulle vi ligga sked med melankolin och låta den växa in. Nick Cave skulle läsa högt ur Bunny Munros död i Slottsskogen. Blixa Bargeld skulle titta förbi. Han skulle ha med sin aukustiska gitarr, men ingen skulle bli arg, för tillsammans skulle han och Nick bjuda på en finstämd version av The Ship Song.
Sedan skulle vi samlas nere vid hamnen, i tusental, och åka vattenskoter rakt mot den sista tunna strimman av brandgul solnedgång. Vi skulle åka med blickarna fästa framåt, till tonerna av Gregorian Monks version av Sound of Scilence.
söndag, december 05, 2010
Day 05 – Your definition of love
Kärlek är att känna i själen att man har hittat sin livskamrat. När man vet att man alltid kommer att vara tillsammans, i alla fall om man själv får bestämma. Att inte tvivla ens när det skriks och bråkas som värst och sakerna flyger. Att sova sked 365 dagar om året utan att tröttna.
Kärlek är vetskapen om ingenting kan komma emellan en. När man känner sig fullkomligt trygg och vågar lita till hundra procent på den andre. Att vara stolta över varandra. När man tycker det är roligt att ha tråkigt tillsammans och när man bajsa med öppen dörr (Obs! korrigering gjord efter läsarreaktioner. Min poäng gick inte riktigt fram).
Kärlek är när ett förlåt gör allting bra igen. När man är vi två mot världen. När man känner att den här personen kan jag dö för. När man ställer upp för varandra och ställer krav på varandra. När man känner sig uppskattad för den man är. Och när man vet att det här är på riktigt.
Kärlek för mig är Mikael och Josefine för alltid.
lördag, december 04, 2010
Day 04 – What you ate today
Det här ämnet är ju såklart helt värdelöst tråkigt de dagar jag inte äter avsmakningsmeny på El Bulli, vilket är ungefär 365 dagar om året.
Det hade kunnat vara lite kul häromdagen, när jag åt en Pasta al Pollo på Biscotti i Majorna och blev häcklad av en förståndshandikappad kvinna. Den stressen jag kände när hon tvingade fram en konversation med mig genom att prata med Tintin (en liten svikare som överförtjust bekräftar precis alla hon får ögonkontakt med) vet inga gränser. Jag skyfflade i mig maten med en fart som skulle kunna kvala in mig till till ett avsnitt av Eats of Strength och ställa mig mot Ed "Cookie" Jarvis i vilken ätartävlingf som helst. Jag svepte mitt skållheta lunchkaffe som kall juice en sommardag. Hela tiden var jag ansatt av kvinnans jobbiga frågor och spaningar. Hon tvingade mig att svara på och bemöta allting. Jag kände behovet av flykt växa inom mig till paniska proportioner. Minnet av en fika där hon höll mig och min mor gisslan i närapå en och en halv timma blev plötsligt väldigt levande.
Övriga kafégäster tittade på mig för att se hur jag skulle hantera situationen. De njöt av att det var jag och inte de som satt i rävsaxen. Jag kände hur min hjärnbark glödgades och förstod att en hjärnbrand som skulle komma att ödelägga en betydande del av mitt hjärncellslandskap, bara var sekunder bort. Jag blev tvungen att rymma. När jag reste mig och började ta på mig jacka trappade hon upp sin terror. Hon spände ögonen i mig och berättade helt taget ur luften att det utfästs en belöning för den som avslöjar och sätter dit idioten som dödar träd med kopparspik i Delsjöområdet. Jaha, svarade jag torrt i ett fruktlöst försök att avstyra vidare diskussion i ämnet. Jag har försökt innan. Det går inte. Har hon väl fått ögonkontakt med en så finns det inget att göra för att avbryta. Bara fly.
Hon formade sina händer till en kikare, höjde rösten och bjöd på en audiovisuell simulering om hur man skulle ligga uppe och trycka med en kikare. Eller kanske en sådan där stor kamera. Tjugo tusen kronor. Förstår du? Gött att kamma hem den summan. Den som gjorde det skulle nog bli överlycklig. Tjugo tusen kronor. Men man skulle nog behöva bo i en grotta då. Det skulle nog vara bäst. Så kallt som det är nu och allt.
Jag kände mig dykarsjuk. Och kränkt. Det vara som att lämna helvetet när jag äntligen tog ett stapplande steg ut i vinterkylan. Jag hade klarat mig men det var på rövhåret.
Men idag har jag inget sådant att berätta i anslutning till vad jag ätit. Allt har varit lugnt (nästan) och skönt (se specifikation nedan).
Frukost:
Kaffe och nybakta frallor från stans bästa bagare. Fransken på Koopmansgatan. Vi samtalade om indiska affärsmän, psoriasisfiskar och logistik.
Lunch:
En chèvre-crepe och en latte på St. Germain. Småpratade med en person som jag delade företagskollektiv med för några år sedan.
Fika:
Pressokaffe och ett vaniljkuvert. Skällde på klåfingrigt barn och jobbig katt för att de trissade upp mina stresshormoner.
Middag:
Planerar att strax göra min nya paradrätt. Fläskfilégryta med kronärtskockshjärtan. Till det en smarrig Pinot Noir. J får vara discjockey och ansvara för kvällens filmunderhållning.
Det hade kunnat vara lite kul häromdagen, när jag åt en Pasta al Pollo på Biscotti i Majorna och blev häcklad av en förståndshandikappad kvinna. Den stressen jag kände när hon tvingade fram en konversation med mig genom att prata med Tintin (en liten svikare som överförtjust bekräftar precis alla hon får ögonkontakt med) vet inga gränser. Jag skyfflade i mig maten med en fart som skulle kunna kvala in mig till till ett avsnitt av Eats of Strength och ställa mig mot Ed "Cookie" Jarvis i vilken ätartävlingf som helst. Jag svepte mitt skållheta lunchkaffe som kall juice en sommardag. Hela tiden var jag ansatt av kvinnans jobbiga frågor och spaningar. Hon tvingade mig att svara på och bemöta allting. Jag kände behovet av flykt växa inom mig till paniska proportioner. Minnet av en fika där hon höll mig och min mor gisslan i närapå en och en halv timma blev plötsligt väldigt levande.
Övriga kafégäster tittade på mig för att se hur jag skulle hantera situationen. De njöt av att det var jag och inte de som satt i rävsaxen. Jag kände hur min hjärnbark glödgades och förstod att en hjärnbrand som skulle komma att ödelägga en betydande del av mitt hjärncellslandskap, bara var sekunder bort. Jag blev tvungen att rymma. När jag reste mig och började ta på mig jacka trappade hon upp sin terror. Hon spände ögonen i mig och berättade helt taget ur luften att det utfästs en belöning för den som avslöjar och sätter dit idioten som dödar träd med kopparspik i Delsjöområdet. Jaha, svarade jag torrt i ett fruktlöst försök att avstyra vidare diskussion i ämnet. Jag har försökt innan. Det går inte. Har hon väl fått ögonkontakt med en så finns det inget att göra för att avbryta. Bara fly.
Hon formade sina händer till en kikare, höjde rösten och bjöd på en audiovisuell simulering om hur man skulle ligga uppe och trycka med en kikare. Eller kanske en sådan där stor kamera. Tjugo tusen kronor. Förstår du? Gött att kamma hem den summan. Den som gjorde det skulle nog bli överlycklig. Tjugo tusen kronor. Men man skulle nog behöva bo i en grotta då. Det skulle nog vara bäst. Så kallt som det är nu och allt.
Jag kände mig dykarsjuk. Och kränkt. Det vara som att lämna helvetet när jag äntligen tog ett stapplande steg ut i vinterkylan. Jag hade klarat mig men det var på rövhåret.
Men idag har jag inget sådant att berätta i anslutning till vad jag ätit. Allt har varit lugnt (nästan) och skönt (se specifikation nedan).
Frukost:
Kaffe och nybakta frallor från stans bästa bagare. Fransken på Koopmansgatan. Vi samtalade om indiska affärsmän, psoriasisfiskar och logistik.
Lunch:
En chèvre-crepe och en latte på St. Germain. Småpratade med en person som jag delade företagskollektiv med för några år sedan.
Fika:
Pressokaffe och ett vaniljkuvert. Skällde på klåfingrigt barn och jobbig katt för att de trissade upp mina stresshormoner.
Middag:
Planerar att strax göra min nya paradrätt. Fläskfilégryta med kronärtskockshjärtan. Till det en smarrig Pinot Noir. J får vara discjockey och ansvara för kvällens filmunderhållning.
fredag, december 03, 2010
Day 03 – Your parents
Min mamma kommer från landet. Min pappa kommer från stan. De träffades ironiskt nog på folkets park i Kungälv. Pappa ljög och sa att han också kommer från landet och mamma har berättat att hon tänkte att han måste vara en idiot som försökte lura i henne det. Pappa har nämligen samma dialekt som de gamla hamnarbetarna i Göteborg, men har alltid hävdat att han är en riktig [bonnapôjk] bara för att hans föräldrar och kom från Jörlanda. Envishet in till döden och ett jävla temperament har alltid varit två av hans signum. Mamma är precis lika envis och så är hon en jävel på att retas. Jag vet att hon tyckte att Fredrik Belfrage var en het kille och att Tommy Körberg var ful.
Jag tror att pappa hade på sig sin ljusblå kostym när de träffades. Det var hans finaste gå-bort-kostym. I alla fall enligt honom själv. Det lite oklart hur de sedan gick vidare från det där första mötet och blev ett par. Men det blev de. Det är 40 år sedan nu, vilket betyder att de måste ha varit gifta i drygt 35.
De var ute och dansade varje vecka på olika folkparker. En gång blev min mamma utsedd till miss Spekeröd. Hon lyser alltid upp lite extra när hon berättar om det. Det tycker jag är fint. När man letar upp pappa i telefonkatalogen står det postiljon bredvid hans namn. Han har jobbat på Posten i nästan hela sitt vuxna liv och älskade det där stora företaget (även om han aldrig skulle erkänna det idag). En gång satte han stopp för mina planer på att gå med i Mulle. Det var bara för kommunister, sa han. Politiska ytterligheter har aldrig varit pappas kopp te.
Mamma var hemma med mig och min lillebror i många år, innan hon tog upp sitt jobb inom vården igen. I efterhand har jag fattat att vi inte hade en sjö att ösa ur när det kom till pengar. Fredrikshamn var utomlands och champinjoner var beigea och hala och kom i konservburk. Ibland blev det fel. Men vi kände oss alltid älskade. De gjorde alltid sitt bästa och ville alltid vårat väl. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det gör till exempel att jag nu har fått distans och kan skratta åt historier som den om min gamla somaliajacka.
Båda mina föräldrar är några av de starkaste personer jag vet. De har haft orättvist många motgångar i livet. Första gången mamma fick cancer tänkte jag att om gud finns så måste hen vara helt slut i huvudet. Andra gången förstod jag att det inte finns någon gud. Jag hörde henne sällan gnälla över det även om förstod att hon hade ett helvete då. Sedan blev hon frisk. För några år sedan blev pappa plötsligt förlamad. Ryggmärgsskada konstaterades, men ingen har med säkerhet riktigt kunnat fastställa vad det egentligen var som hände. Idag sitter han i rullstol. Det tog lång tid för dem båda att acceptera sin nya livssituation. Men de har kommit ut rätt bra på andra sidan tycker jag.
Jag tror att pappa hade på sig sin ljusblå kostym när de träffades. Det var hans finaste gå-bort-kostym. I alla fall enligt honom själv. Det lite oklart hur de sedan gick vidare från det där första mötet och blev ett par. Men det blev de. Det är 40 år sedan nu, vilket betyder att de måste ha varit gifta i drygt 35.
De var ute och dansade varje vecka på olika folkparker. En gång blev min mamma utsedd till miss Spekeröd. Hon lyser alltid upp lite extra när hon berättar om det. Det tycker jag är fint. När man letar upp pappa i telefonkatalogen står det postiljon bredvid hans namn. Han har jobbat på Posten i nästan hela sitt vuxna liv och älskade det där stora företaget (även om han aldrig skulle erkänna det idag). En gång satte han stopp för mina planer på att gå med i Mulle. Det var bara för kommunister, sa han. Politiska ytterligheter har aldrig varit pappas kopp te.
Mamma var hemma med mig och min lillebror i många år, innan hon tog upp sitt jobb inom vården igen. I efterhand har jag fattat att vi inte hade en sjö att ösa ur när det kom till pengar. Fredrikshamn var utomlands och champinjoner var beigea och hala och kom i konservburk. Ibland blev det fel. Men vi kände oss alltid älskade. De gjorde alltid sitt bästa och ville alltid vårat väl. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det gör till exempel att jag nu har fått distans och kan skratta åt historier som den om min gamla somaliajacka.
Båda mina föräldrar är några av de starkaste personer jag vet. De har haft orättvist många motgångar i livet. Första gången mamma fick cancer tänkte jag att om gud finns så måste hen vara helt slut i huvudet. Andra gången förstod jag att det inte finns någon gud. Jag hörde henne sällan gnälla över det även om förstod att hon hade ett helvete då. Sedan blev hon frisk. För några år sedan blev pappa plötsligt förlamad. Ryggmärgsskada konstaterades, men ingen har med säkerhet riktigt kunnat fastställa vad det egentligen var som hände. Idag sitter han i rullstol. Det tog lång tid för dem båda att acceptera sin nya livssituation. Men de har kommit ut rätt bra på andra sidan tycker jag.
torsdag, december 02, 2010
Att leva livet
I senaste avsnittet av Lyxfällan (förra veckan). Där mina vänner, fick vi ta del av Sveriges kanske fyra värst funktionsnedsatta hjärnhalvor. Jag kan säga att det var längesedan jag blev så provocerad av ett tv-program på tv3.
Avsnittets huvudpersoner var ett par som hade så dålig koll på sin ekonomi att de borde tvångsomhändertas. För sitt eget bästa. Mannen var en heltidsjobbande kaffepundare med en fittkittlare på hakan och konstant vettskrämd blick. Ett fullt rimligt resultat om man som han dricker 15-18 koppar kaffe om dagen och använder blancolån som vore det smörgåspålägg. Om Anders Bagge hade haft en Mini Me så hade det varit den här killen. Hundra procent.
Avsnittets huvudpersoner var ett par som hade så dålig koll på sin ekonomi att de borde tvångsomhändertas. För sitt eget bästa. Mannen var en heltidsjobbande kaffepundare med en fittkittlare på hakan och konstant vettskrämd blick. Ett fullt rimligt resultat om man som han dricker 15-18 koppar kaffe om dagen och använder blancolån som vore det smörgåspålägg. Om Anders Bagge hade haft en Mini Me så hade det varit den här killen. Hundra procent.
Mannens fru var en riktig klassiker. Ingen hade kunnat skriva en sådan karaktär och spela den bättre än hon. Hon hade en arrogans som kunde misstas för lättsamhet. Hon också sina dagar, men med något mindre inkomstbringande aktiviteter som rökning, läsk och Farmville. J tippade att hon innan programmets slut skulle ha plockat ur sin underläppspiercing. I helvete heller. Det krävs nog mer än en personlig konkurs för att en kvinna, som tatuerat in BITCH med gotiskt typsnitt över brösten, ska göra någon form av anpassning. Jag har aldrig tidigare sett någon så totalt skita i att telefonkatalogstjocka buntar med kronofogdebrev dimper ner på hallmattan varje månad. Att hantera det genom att sänka två paket cigg och en liter cola per dag måste väl ändå betecknas som sinnessjukt.
De var verkligen par i brott. Båda hade en massa sköna bortförklaringar till hur deras ekonomi sprungit läck och till slut brustit. De åkte i brant nedförsbacke mot helvetet men verkade inte bry sig ett skit. De verkade helt oförstående men reagerade inte med panik och ångest som vilken människa med några procent vett i huvudet hade gjort. De gick back tjugo papp i månaden och enda reaktionen de lyckades på konfrontation var några indolenta: Jaha!? Oj, är det så illa, Nä det hade vi inte förstått. Man nästan önskade att de skulle bli livegna för resten av sina liv istället för att få hjälp. Det finns så många människor som förtjänar hjälp, men de sitter inte i lyxfällan och spelar dumma.
På frågan hur i helvete de egentligen resonerar när de sitter med kronofogdekuvert upp till öronen och ändå inte tvekar att sms-låna till en ny espressomaskin eller något annat svenne-göttigt. Då svarar mannen med det odödliga citatet: "Jag gillar att leva livet".
[Jag tror att jag gör så att jag lämnar lite utrymme till eftertanke här]
Ok, vi gör så här. Stryk deras skulder och låt dem börja om. De gillar ju för fanken bara att leva livet.
Nyss saxat ur Malous mun
– Många av de roligaste komikerna är ju faktiskt CP-skadade.
Hon menade detta helt seriöst och använde alltså inte CP-skadad som den mindre officiella och något mer politiskt inkorrekta termen för "knäpp på ett kul sätt", "dum i huvudet" eller något som över huvudtaget innehöll någon ironisk underton.
Vilken fantastisk koll hon måste ha. Jag kan inte komma på en enda rolig ståuppare som är CP-skadad. Har jag missat något? Hon kan ju inte seriöst ha syftat på han Odelberg. Han är ju verkligen värdelöst tråkig. Jag kan tänka mig att han var kul på en personalfest någon gång på nittiotalet men man kan inte bygga en vettig humorkarriär över tjugo år på att köra en repertoar som baseras på sin CP-skada. Man kan uppenbarligen leva på det, men det är inte samma sak som att vara en av de roligaste. Dessutom pratade hon plural. Många av de roligaste... Vi snackar alltså om en hel drös skitroliga CP:n som totalt har gått mig förbi. Det känns inte bra. Vilka är de? Jag vill veta nu.
Bonuskul:
Malou lyckades dessutom tvinga Kodjo Akolor att bekräfta detta uttalande. DET mina damer och herrar, är stor humor.
Day 02 – Your first love
Hon hette Therese Magnusson. Jag träffade henne samma dag som jag flyttade till Kungälv. Hon var lite äldre än mig. Hon var åtta. Jag fem. Om ni frågar mig var det kärlek vid första ögonkastet. Om ni frågar henne så lär hon inte ens minnas mig. Så kan det vara ibland.
Therese brukade komma hem till mig och leka när hon hade slutat skolan. Varje dag. Hon lotsade mig i den sociala gemenskapen med de andra barnen på gården, såg till att jag fick vara med och spela Burkboll. Hon behandlade mig som jämnårig och hon brukade försvara mig mot en livsfarlig psykopatkille som hette Kaj. Jag älskade henne förbehållslöst. Brukade drömma om henne på nätterna. Vi skulle cykla, leka kurragömma och dricka oboj tillsammans för alltid. En dag slutande hon plötsligt komma. Mamma sa att hon nog hade blivit stor. Börjat tvåan och allt. Inte skulle jag vara ledsen för det, som hade så många kompisar nu. Men det var jag. Jätteledsen.
Jag började leka med Therese lillasyster Sandra istället. Hon var bara ett år äldre än mig och också fin, men inte som som sin storasyster. Sandra var av det lite tuffare virket och kunde lätt bli lite våldsam när hon inte fick som hon ville. Men det var det värt för genom Sandra fick jag ibland möjlighet att träffa Therese. Så småningom glömde jag Therese. Eller slutade bry mig i alla fall.
Många år senare, när jag gick i gymnasiet och började träna på det lokala gymmet "Ultra Sun", började jag plötsligt stöta ihop med Therese igen. Då kände hon inte igen mig längre och var ihop med en jättebiffig kille som kallades PC (eftersom han jobbade med att sälja datorer på Tandy's Computer Centre på Backaplan). Han var enligt ryktena svinrik och kom alltid körande som en sprätt i en vit Porsche. Jag brukade säga att han hade köpt den för att han hade så liten kuk, en uppgift min kompis starkt dementerade efter att han sett PC i duschen en gång. Den killen var fan bara för mycket. Jag hyste ett lika starkt som grundlöst ogillande gentemot PC. Men på något väldigt skruvat känslomässigt plan såg jag honom som en slags rival – han hade ju snott min tjej.
Therese brukade komma hem till mig och leka när hon hade slutat skolan. Varje dag. Hon lotsade mig i den sociala gemenskapen med de andra barnen på gården, såg till att jag fick vara med och spela Burkboll. Hon behandlade mig som jämnårig och hon brukade försvara mig mot en livsfarlig psykopatkille som hette Kaj. Jag älskade henne förbehållslöst. Brukade drömma om henne på nätterna. Vi skulle cykla, leka kurragömma och dricka oboj tillsammans för alltid. En dag slutande hon plötsligt komma. Mamma sa att hon nog hade blivit stor. Börjat tvåan och allt. Inte skulle jag vara ledsen för det, som hade så många kompisar nu. Men det var jag. Jätteledsen.
Jag började leka med Therese lillasyster Sandra istället. Hon var bara ett år äldre än mig och också fin, men inte som som sin storasyster. Sandra var av det lite tuffare virket och kunde lätt bli lite våldsam när hon inte fick som hon ville. Men det var det värt för genom Sandra fick jag ibland möjlighet att träffa Therese. Så småningom glömde jag Therese. Eller slutade bry mig i alla fall.
Många år senare, när jag gick i gymnasiet och började träna på det lokala gymmet "Ultra Sun", började jag plötsligt stöta ihop med Therese igen. Då kände hon inte igen mig längre och var ihop med en jättebiffig kille som kallades PC (eftersom han jobbade med att sälja datorer på Tandy's Computer Centre på Backaplan). Han var enligt ryktena svinrik och kom alltid körande som en sprätt i en vit Porsche. Jag brukade säga att han hade köpt den för att han hade så liten kuk, en uppgift min kompis starkt dementerade efter att han sett PC i duschen en gång. Den killen var fan bara för mycket. Jag hyste ett lika starkt som grundlöst ogillande gentemot PC. Men på något väldigt skruvat känslomässigt plan såg jag honom som en slags rival – han hade ju snott min tjej.
onsdag, december 01, 2010
Day 01 – Introduce yourself
Mitt namn är Mikael och jag är en bloggare.
– Hej Mikael!
Men jag är inte bara bloggare...
Jag föddes en tidig novembermorgon 1976. Vi bodde i Backa. Hisingens Hills, Göteborgs Rosengård. Ja det är sant. Jag erkänner att jag har mörkat det. Jag kommer från Hisingen. Länge tänkte jag att en fotostatkopia (gillar det ordet) på mitt pass skulle bli mitt sista blogginlägg. Men nu får jag komma på något annat. Det var innan bilarna hade börjat brinna varje natt men det var tillräckligt oroligt för att mina föräldrar skulle tycka att det var en oskön plats att bo på.
När jag var tre och ett halvt fick jag en lillebror och ett ganska kort tag därefter flyttade vi till Kungälv. Där växte jag upp och det var därifrån jag fick nästan alla referenser under min omyndiga tid. I retrospektiv var det ett bra ställe att växa upp på. Väldigt skilt från den uppväxt jag idag ger mina egna barn dock. Det fanns inget som hette överbeskyddad på den tiden, och curling var fortfarande bara ett begrepp kopplat till ett gäng fjantar som envisades med att kalla sin löjliga hobby för sport.
Jag var liten och spinkig under hela min uppväxt. Det var inte någon tillgång direkt. Tvärtom. På den tiden var det bättre att vara fet än för smal. Då gick man oftast säker från fysiska angrepp i alla fall. Var man en spinkis föll lotten däremot så att stora delar av ens uppväxt gick åt till att försöka slippa stryk och mobbing i möjligaste mån. Så även min. Utanför hemmets trygghet fick jag helt enkelt satsa på att bli klassens clown (jag har alltid har hatat det uttrycket). Det gick sådär. Eller ganska bra. Ibland. Tror jag. Det är nog den där ständiga oron över att inte passa in, att bli sviken, att hamna utanför som har gjort mig så ambivalent i många avseenden. Jag har en närapå handikappande beslutsångest när det kommer till små oviktiga beslut som lunch, klädinköp, aktiviteter etc. Men det härdade mig nog faktiskt, hur klichéartat det än kan låta, också i många avseenden. Jag misstänker att även min svartsyn, cynism och humor härstammar ur den där tiden. Och det är jag glad för så här i efterhand.
I hemmets trygga vrå däremot, var allt tryggt och fint. Vi levde folkhemslivstyle med kärnfamilj, sommarstuga, husvagnscamping, hund och kombi. Hela faderullan. Jag har nästan bara glada minnen av mina föräldrar och min uppväxt ur det avseendet och jag tror i grund och botten att det någonstans är kombinationen av de där två olika världarna som har gjort mig ganska stark i mig själv. En pessimistisk realist, javisst. Men en ganska lättsam sådan. Det här blir pladdrigt märker jag...
Efter grundskolan var det dags att välja vad man skulle bli. Jag valde Bygg- och anläggning. Ett val som givetvis måste ha tagits i ett tillstånd av svår sinnesförvirring hårt kryddat med grupptryck (nästan alla mina kompisar valde den vägen). Jag hatade slitet redan efter två månader. Ändå härdade jag ut första året och toppade med att välja inriktning betong inför andra ring. Jag tror jag försökte bli en hård jävel. Det kan ha varit de två mest bortkastade åren i mitt liv. Det och värnplikten och mina truckförarjobb. Ändå är jag på något sätt glad att jag gick den där extremt obekväma vägen hit. Jag tror att jag uppskattar saker på ett sätt jag kanske inte hade gjort annars. Men det kan lika gärna vara arbetarklasspojken i mig som talar.
Så länge jag kan minnas har skrivandet varit viktigt för mig. Jag har alltid älskat att formulera mig och leka med språket. Hellre än väl, men gärna väl har väl. Skriva om allt möjligt. Berätta. Något jag tror att de som följt den här bloggen har förstått vid det här laget. Idag arbetar jag som copywriter. Jag har hittat min grej.
Jag har även gift mig. Skiljt mig. Blivit pappa gånger två. Hittat mitt livs stora kärlek Josefine och konverterat från hund till katt. Sedan ett halvår tillbaka är jag pappaledig och det är helt fantastiskt.
Och så en sammanfattning:
Jag gillar att störa mig på saker, har generellt svårt för folklighet (men inte alltid). Jag hatar buskis, jag älskar finess, men inte snobberi. Jag ogillar sport, är ointresserad av bilar (annat än som färdmedel). Jag lider av någon slags bum appeal som gör att världens alla luffare verkar fatta tycke för mig. Jag är blyg, men ganska bra på att låtsas. Jag stressar lätt upp mig, men gillar nya utmaningar. Jag fruktar att prata inför grupper men utsätter mig för det ändå ibland. Jag går lätt upp i saker. Ofta maniskt. Jag har flera sociala patos, men orkar bara inte leva upp till dem just nu. Jag älskar kufar och eldsjälar. Karaktärer. Jag gillar olika och har svårt för trångsynthet, men jag kan vara jävligt tjurskallig. Jag gillar lugna hemmakvällar med mys. Jag har kroppsångest. Jag tycker om att resa till städer men längtar just nu efter en all-inclusive semester på nån paradis-ö. Jag blir glad när jag upptäcker ny musik men engagerar mig mindre och mindre i det. Säger att jag borde ta tag i det men sätter hellre på en bra film. Jag skulle kunna fortsätta så här i timmar men skulle ändå glömma tusen saker och ni skulle börja hata mig. Så jag bryter här.
Hej på er. Trevligt att råkas.
– Hej Mikael!
Men jag är inte bara bloggare...
Jag föddes en tidig novembermorgon 1976. Vi bodde i Backa. Hisingens Hills, Göteborgs Rosengård. Ja det är sant. Jag erkänner att jag har mörkat det. Jag kommer från Hisingen. Länge tänkte jag att en fotostatkopia (gillar det ordet) på mitt pass skulle bli mitt sista blogginlägg. Men nu får jag komma på något annat. Det var innan bilarna hade börjat brinna varje natt men det var tillräckligt oroligt för att mina föräldrar skulle tycka att det var en oskön plats att bo på.
När jag var tre och ett halvt fick jag en lillebror och ett ganska kort tag därefter flyttade vi till Kungälv. Där växte jag upp och det var därifrån jag fick nästan alla referenser under min omyndiga tid. I retrospektiv var det ett bra ställe att växa upp på. Väldigt skilt från den uppväxt jag idag ger mina egna barn dock. Det fanns inget som hette överbeskyddad på den tiden, och curling var fortfarande bara ett begrepp kopplat till ett gäng fjantar som envisades med att kalla sin löjliga hobby för sport.
Jag var liten och spinkig under hela min uppväxt. Det var inte någon tillgång direkt. Tvärtom. På den tiden var det bättre att vara fet än för smal. Då gick man oftast säker från fysiska angrepp i alla fall. Var man en spinkis föll lotten däremot så att stora delar av ens uppväxt gick åt till att försöka slippa stryk och mobbing i möjligaste mån. Så även min. Utanför hemmets trygghet fick jag helt enkelt satsa på att bli klassens clown (jag har alltid har hatat det uttrycket). Det gick sådär. Eller ganska bra. Ibland. Tror jag. Det är nog den där ständiga oron över att inte passa in, att bli sviken, att hamna utanför som har gjort mig så ambivalent i många avseenden. Jag har en närapå handikappande beslutsångest när det kommer till små oviktiga beslut som lunch, klädinköp, aktiviteter etc. Men det härdade mig nog faktiskt, hur klichéartat det än kan låta, också i många avseenden. Jag misstänker att även min svartsyn, cynism och humor härstammar ur den där tiden. Och det är jag glad för så här i efterhand.
I hemmets trygga vrå däremot, var allt tryggt och fint. Vi levde folkhemslivstyle med kärnfamilj, sommarstuga, husvagnscamping, hund och kombi. Hela faderullan. Jag har nästan bara glada minnen av mina föräldrar och min uppväxt ur det avseendet och jag tror i grund och botten att det någonstans är kombinationen av de där två olika världarna som har gjort mig ganska stark i mig själv. En pessimistisk realist, javisst. Men en ganska lättsam sådan. Det här blir pladdrigt märker jag...
Efter grundskolan var det dags att välja vad man skulle bli. Jag valde Bygg- och anläggning. Ett val som givetvis måste ha tagits i ett tillstånd av svår sinnesförvirring hårt kryddat med grupptryck (nästan alla mina kompisar valde den vägen). Jag hatade slitet redan efter två månader. Ändå härdade jag ut första året och toppade med att välja inriktning betong inför andra ring. Jag tror jag försökte bli en hård jävel. Det kan ha varit de två mest bortkastade åren i mitt liv. Det och värnplikten och mina truckförarjobb. Ändå är jag på något sätt glad att jag gick den där extremt obekväma vägen hit. Jag tror att jag uppskattar saker på ett sätt jag kanske inte hade gjort annars. Men det kan lika gärna vara arbetarklasspojken i mig som talar.
Så länge jag kan minnas har skrivandet varit viktigt för mig. Jag har alltid älskat att formulera mig och leka med språket. Hellre än väl, men gärna väl har väl. Skriva om allt möjligt. Berätta. Något jag tror att de som följt den här bloggen har förstått vid det här laget. Idag arbetar jag som copywriter. Jag har hittat min grej.
Jag har även gift mig. Skiljt mig. Blivit pappa gånger två. Hittat mitt livs stora kärlek Josefine och konverterat från hund till katt. Sedan ett halvår tillbaka är jag pappaledig och det är helt fantastiskt.
Och så en sammanfattning:
Jag gillar att störa mig på saker, har generellt svårt för folklighet (men inte alltid). Jag hatar buskis, jag älskar finess, men inte snobberi. Jag ogillar sport, är ointresserad av bilar (annat än som färdmedel). Jag lider av någon slags bum appeal som gör att världens alla luffare verkar fatta tycke för mig. Jag är blyg, men ganska bra på att låtsas. Jag stressar lätt upp mig, men gillar nya utmaningar. Jag fruktar att prata inför grupper men utsätter mig för det ändå ibland. Jag går lätt upp i saker. Ofta maniskt. Jag har flera sociala patos, men orkar bara inte leva upp till dem just nu. Jag älskar kufar och eldsjälar. Karaktärer. Jag gillar olika och har svårt för trångsynthet, men jag kan vara jävligt tjurskallig. Jag gillar lugna hemmakvällar med mys. Jag har kroppsångest. Jag tycker om att resa till städer men längtar just nu efter en all-inclusive semester på nån paradis-ö. Jag blir glad när jag upptäcker ny musik men engagerar mig mindre och mindre i det. Säger att jag borde ta tag i det men sätter hellre på en bra film. Jag skulle kunna fortsätta så här i timmar men skulle ändå glömma tusen saker och ni skulle börja hata mig. Så jag bryter här.
Hej på er. Trevligt att råkas.
tisdag, november 30, 2010
Min egen adventskalender
Det har cirkulerat en lista på nätet med trettio förbestämda bloggämnen. Jag måste erkänna att jag först var skeptiskt. Det brukar bli så jävla tjatigt när alla bloggare plötsigt ska börja skriva om samma saker. Men alla har sina historier och jag har faktiskt blivit förvånad över hur många helt fantastiska små historier jag läst och blivit berörd av. Särskilt på bloggar som i vanliga fall inte varit så personliga/privata. Tanken är lite kittlande.
Så jag har tänkt och bestämt mig för att hoppa på det här jag med. Nu när de flesta snart är igenom eller redan klara kanske det finns plats för en till tänker jag. Som ett litet sidospår till mitt bloggande. En annan typ av berättande. Kanske. Jag kan i alla fall inte tänka mig en bättre tid för det än nu såhär i adventskalendertider och allt. Vi får se hur det går.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Så jag har tänkt och bestämt mig för att hoppa på det här jag med. Nu när de flesta snart är igenom eller redan klara kanske det finns plats för en till tänker jag. Som ett litet sidospår till mitt bloggande. En annan typ av berättande. Kanske. Jag kan i alla fall inte tänka mig en bättre tid för det än nu såhär i adventskalendertider och allt. Vi får se hur det går.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Teknikkillen
Förra veckan ringde det telefonen. Rösten i andra ändan deklarerade kort: "Det är jag". Det var min farfars syster som jag inte hört ifrån på ett halvår. Hon hade fått problem med sin RDS-radio. Den hade tappat alla de lagrade kanalerna, som jag hjälpte henne att ställa in i somras. Inte bra.
När jag hjälpte henne första gången åtnjöt jag en oproportionerligt stor tacksamhet. Jag var en superhjälte i hennes ögon som med bara några enkla knapptryck "programmerade" hennes radio till perfektion. Gott så. Allt fridens och fröjdens. Vad jag inte insåg då var att jag i samma sekund även hade skrivit på ett ofrivilligt serviceavtal på livstid som hennes privata teknikinstallatör.
Så igår var jag där och ställde in kanalerna igen, fikade laxmacka och ältade den utdragna striden i hennes bostadsrättsförening, gällande en gammal stenmangels existens. En konflikt som pågått i över tre år nu. Jag tvingades bland annat ta del av en infekterad brevkorrespondens och en rad sköna personangrepp. Problemet är tydligen att föreningen har mottagit en gåva i form av en antik stenmangel i storleksordningen två pingisbord, som fått ersätta de "moderna" manglarna (som hon älskar). Jag fick förstå att det råder korruption och maktmissbruk i styrelsen och den skyldige pekades ut som, och här citerar jag; "ett gammalt avskyvärt äckel till man". Jag måste erkänna att jag blev imponerad av hennes verbala vrede. Mina öron fick bevittna citat som fick trumhinnorna att rysa.
När det var dags för mig att gå hade vi slagit ihjäl väl ett par timmar. Jag fick med mig ett paket tunnbröd och flytande margarin. Frågor på det? Hon tackade så mycket och lovade att ringa i den händelse att några tekniska problem skulle råka uppstå. Det känns tryggt.
Jag vet faktiskt inte vad jag har öppnat för port nu.
När jag hjälpte henne första gången åtnjöt jag en oproportionerligt stor tacksamhet. Jag var en superhjälte i hennes ögon som med bara några enkla knapptryck "programmerade" hennes radio till perfektion. Gott så. Allt fridens och fröjdens. Vad jag inte insåg då var att jag i samma sekund även hade skrivit på ett ofrivilligt serviceavtal på livstid som hennes privata teknikinstallatör.
Så igår var jag där och ställde in kanalerna igen, fikade laxmacka och ältade den utdragna striden i hennes bostadsrättsförening, gällande en gammal stenmangels existens. En konflikt som pågått i över tre år nu. Jag tvingades bland annat ta del av en infekterad brevkorrespondens och en rad sköna personangrepp. Problemet är tydligen att föreningen har mottagit en gåva i form av en antik stenmangel i storleksordningen två pingisbord, som fått ersätta de "moderna" manglarna (som hon älskar). Jag fick förstå att det råder korruption och maktmissbruk i styrelsen och den skyldige pekades ut som, och här citerar jag; "ett gammalt avskyvärt äckel till man". Jag måste erkänna att jag blev imponerad av hennes verbala vrede. Mina öron fick bevittna citat som fick trumhinnorna att rysa.
När det var dags för mig att gå hade vi slagit ihjäl väl ett par timmar. Jag fick med mig ett paket tunnbröd och flytande margarin. Frågor på det? Hon tackade så mycket och lovade att ringa i den händelse att några tekniska problem skulle råka uppstå. Det känns tryggt.
Jag vet faktiskt inte vad jag har öppnat för port nu.
Pensionärskryptering
Jag känner att jag stör mig på gamla människors sätt att svara i telefonen.
Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?
Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.
Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?
Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.
fredag, november 26, 2010
Hjärtekrossaren
Har just hämtat S (strax 6 år) på skolan när hon börjar prata om en klasskompis lillebror (4 år):
S: Isak älskar mig!
M: Jaså, gör han?
S: Ja han verkligen ÄLSKAR mig
M: Hur vet du det?
S: Alma har sagt det. Hon har sagt att han är kär i mig. Jättekär.
M: Jaha... vad kul.
S: Mmm...
S: Jag tror att det är för att jag brukade gunga med honom.
M: Ja, ibland krävs det ju inte mer.
S: Men jag är inte kär i honom.
M: Ok.
S: Han är för ung för mig.
M: Ja, han är ju bara barnet
S: Mmm... men vi kan ju alltid vara kompisar!?
S: Isak älskar mig!
M: Jaså, gör han?
S: Ja han verkligen ÄLSKAR mig
M: Hur vet du det?
S: Alma har sagt det. Hon har sagt att han är kär i mig. Jättekär.
M: Jaha... vad kul.
S: Mmm...
S: Jag tror att det är för att jag brukade gunga med honom.
M: Ja, ibland krävs det ju inte mer.
S: Men jag är inte kär i honom.
M: Ok.
S: Han är för ung för mig.
M: Ja, han är ju bara barnet
S: Mmm... men vi kan ju alltid vara kompisar!?
Kill your darlings
Det är uppenbarligen inte ett begrepp Snusk-Gert är familjär med. Hans chef bokade av studioporren och Gert Fylking gick som väntat bananas. Och på frågan vad önskar du dig mest av allt just nu, svarar han:
– Jag har avtalat tid med min chef Christer Modig och vi ska försöka hitta ett sätt att gå vidare så alla blir nöjda. Då menar jag att det här ska bli av.
Ja, man ska välja sina strider. Av allt i hela världen är det livesex i sin studio Gert Fylking önskar sig allra mest. Det är nästan slow clap-läge på det.
*klapp... ... ... ... klapp... ... ... klapp*
Hmm... undrar om det fru Fylking mest av allt önskar sig just nu är extra ammo till sin småviltstudsare?
– Jag har avtalat tid med min chef Christer Modig och vi ska försöka hitta ett sätt att gå vidare så alla blir nöjda. Då menar jag att det här ska bli av.
Ja, man ska välja sina strider. Av allt i hela världen är det livesex i sin studio Gert Fylking önskar sig allra mest. Det är nästan slow clap-läge på det.
*klapp... ... ... ... klapp... ... ... klapp*
Hmm... undrar om det fru Fylking mest av allt önskar sig just nu är extra ammo till sin småviltstudsare?
torsdag, november 25, 2010
Dysfunktion man kan ta på
Igår var en ruff dag och efter en sådan gillar jag att kolla skräp-tv på kvällen. Så jag tittade på tv4:s koppleriprogram Bonde söker fru tidigare. Underhållningslöst skulle vara en grov underdrift. Anti-underhållning är en mer korrekt term. Var är dårarna?
Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.
Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.
Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.
Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.
Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.
Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.
Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.
Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.
Vänner
Pratade med en kompis för en stund sedan. Han frågade vad J gör i Norge. Jag sa att hon är där i folkhögskolans tjänst och troligen längtar ihjäl sig efter mig. Då lugnade han mig med att de med största sannolikhet röker knark och ligger i ormgrop. Phew! Vilken tur. Man vill ju inte behöva oroa sig i onödan.
onsdag, november 24, 2010
Rapport från Norge
Jag pratade med J nyss. Frågade hur kaffet är i Norge. Det är tydligen kass. Som danskt kaffe (diskvatten). Grått och med en smak av damm med andra ord. Vet inte varför men det gladde mig. Inte av skadeglädje gentemot J (jag unnar henne alltid en god kopp rykande java), men kanske lite mot norrmännen. De kan sin olja och skit. De har fina berg och vacker natur. Och så är de sådär morsom hela jävla tiden. Rediga.
Men kaffe – det har de inte en jävla aning om.
Men kaffe – det har de inte en jävla aning om.
Krishantering
Igår blev kungen informerad om Koreakrisen. Skönt. Sedan dess har hela nationen väntat med spänning på hur han har tänkt agera i den här delikata situationen. Och idag meddelade kungen äntligen att han kommer hantera det på kungars vis...

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Ärligt talat. Att bjuda in kungen till utrikesnämndens möte. Är inte det lite som att ta med barnen till jobbet? Man drar sig för det för man vet att man inte kommer få något vettigt gjort.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Ärligt talat. Att bjuda in kungen till utrikesnämndens möte. Är inte det lite som att ta med barnen till jobbet? Man drar sig för det för man vet att man inte kommer få något vettigt gjort.
Gerts värld - din gubbröst i natten
Nu har Robert Aschbergs sorgliga skugga Gert Fylking bjudit in två porrskådisar till sitt radioprogram. De ska ha livesex i sändning. Wow! Jag ramlar verkligen omkull av banbrytandet. Vilken skön gubbpervo-edge alltså...
Jag blir så jävla trött. Det är så uppenbart att rubrikfnasket i Gert Fylking har grämt sig sönder och samman, över det faktum att han inte lyckats provocera någon, sedan han anordnade diarrésprutar-SM någon gång för längesedan under tv3:s heydays. Precis ALLA skiter i Gert jävla Fylking och det vet han. Den frustrationen. Att inte ens duga till nödslakt. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Men bara nästan.
Jag är ledsen Gert, men det funkar inte som du tror. Det är ingen som blir arg. Ingen bryr sig. Trots att du ringer till kvällspressen och försöker blåsa upp något. Du kan ta dit folk som knullar grisar (jag bjuder dig på den idén) i din direktsändning och du kommer ändå inte lyckas uppröra hälften så mycket som när Nemo, "Jockiboi" eller något annat litet dokuägg försöker sig på en hel treordsmening i tv. Att folk skulle ha hört av sig till dig och tyckt något överhuvudtaget om ditt ofräscha grepp är nog tyvärrr bara ett av dina fantasifoster. Ärligt talat. Knull-ljud från två porrskådisar, kan det bli mer ointressant än så?
Nä, det enda som faktiskt är provocerande med Gert Fylking, är att han vägrar fatta att han fyllt 65 år och borde gå i pension. Nu. Det är dags att ställa sin plats till förfogande för någon som föddes efter Hitlers död, högertrafikomläggningen eller den första månlandningen. Man kan ju praktiskt taget känna lukten av malpåsar och tandköttsersättning genom etern när han går loss med sitt gubbsvammel.
Om Gert Fylking nu är så in i helvete sugen på att kolla porr. Kan inte någon snäll själ på hans redaktion ta och berätta om det här med internetz? Så att vi andra slipper lida för hans lustars skull.
Jag blir så jävla trött. Det är så uppenbart att rubrikfnasket i Gert Fylking har grämt sig sönder och samman, över det faktum att han inte lyckats provocera någon, sedan han anordnade diarrésprutar-SM någon gång för längesedan under tv3:s heydays. Precis ALLA skiter i Gert jävla Fylking och det vet han. Den frustrationen. Att inte ens duga till nödslakt. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Men bara nästan.
Jag är ledsen Gert, men det funkar inte som du tror. Det är ingen som blir arg. Ingen bryr sig. Trots att du ringer till kvällspressen och försöker blåsa upp något. Du kan ta dit folk som knullar grisar (jag bjuder dig på den idén) i din direktsändning och du kommer ändå inte lyckas uppröra hälften så mycket som när Nemo, "Jockiboi" eller något annat litet dokuägg försöker sig på en hel treordsmening i tv. Att folk skulle ha hört av sig till dig och tyckt något överhuvudtaget om ditt ofräscha grepp är nog tyvärrr bara ett av dina fantasifoster. Ärligt talat. Knull-ljud från två porrskådisar, kan det bli mer ointressant än så?
Nä, det enda som faktiskt är provocerande med Gert Fylking, är att han vägrar fatta att han fyllt 65 år och borde gå i pension. Nu. Det är dags att ställa sin plats till förfogande för någon som föddes efter Hitlers död, högertrafikomläggningen eller den första månlandningen. Man kan ju praktiskt taget känna lukten av malpåsar och tandköttsersättning genom etern när han går loss med sitt gubbsvammel.
Om Gert Fylking nu är så in i helvete sugen på att kolla porr. Kan inte någon snäll själ på hans redaktion ta och berätta om det här med internetz? Så att vi andra slipper lida för hans lustars skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)