lördag, november 26, 2005
Krasselwass - ett uppror mot positivismen
En person som hela tiden intalar sig att han är en vinnare börjar tro på det. Tro i sin tur leder till förväntan. Men när det inte går som förväntat, det är då man faller som hårdast i backen. Då går man sönder. Allmänhetens bild av en pessimist är i själva verket den av en misslyckad optimist. En optimist vars plan inte gick som förväntat.
Vämjelse och fördomar får hagla fritt över den som vägrar sälla sig till de ultrapositivas diktatur. Negativ har blivit ett tabubelagt ord och ett hot mot de normer någon äppelkäck jävel drog upp en gång i tiden. Vakna upp och tänk efter. Vem har bestämt att positivism är det enda rätta sättet att tänka? Och är det att tänka fritt? Utanför boxen?
Nej, det är bara en lätt lösning för lata hjärnor.
"Tänk negativt men agera positivt" är min personliga grundinställning i livet. Det är en ganska soft och avkopplande syn på livet om ni frågar mig. En livsfilosofi som inte tynger ner mig det minsta. Jag är sällan bekymrad på riktigt och nästan aldrig deppad på allvar.
Jag har alltid med i beräkningarna att det jag tar mig för sannolikt inte kommer gå min väg. Det är inget destruktivt tankesätt enligt mig. Det är en sund skepsis. Att vara pessimistisk realist utesluter nämligen inte positiva energier. Det är bara en förljugen bild ”optimisterna” har av den negativa människan. Personligen går jag absolut inte runt och surar och drar ner alla andra i mitt ”mörker”. Tvärtom. Det handlar bara om att inte göra en så jävla big deal av ett eventuellt nederlag. På så vis blir jag inte så besviken av lite motvind, men gissa hur glad jag blir när den vänder. Jag lättar från marken. Då är det karneval i Majorna.
Det snicksnackas om vikten av mångfald i samhället men den mest förföljda folkgruppen i vårt samhälle är vi negativa. Det finns för många som livnär sig på att "hjälpa" negativa människor att tänka positivt istället. Psykologer, motivationskonsulter, tv-präster och personliga framgångscoacher av olika slag. Det är ett smutsigt sätt att plocka in deg på enligt mig.
Varför inte låta pessimister känna sig OK med sitt tankesätt istället?
fredag, november 25, 2005
Fuck off hovrätten...
Jag tycker det har rapporterats om mildrade domar för våldtäkter och sexuella övergrepp lite VÄL mycket på sistone. Vad är det för fel i huvudet på er i hovrätten? Jag börjar bli rätt trött på er. Börjar lacka fett.
Hovrätten, ni verkar ha en jävligt flummig bild av vad som är kränkande och inte. En fyraårig flicka blev utsatt för sexuella övergrepp när hon sov och ni nekar henne sitt i tingsrätten tilldömda skadestånd på 100 kak. Ni i hovrätten tyckte inte att hon blev "så" kränkt ändå, eftersom hon sov. Ni sänkte straffet för svinet från tre till två år och kvar av skadeståndet blev det bara 25. What the fuck!?
Detta är bara ett i raden av väldigt konstiga domslut som fattats i hovrätten på sistone. Jag börjar seriöst fundera på om det beror på att domarna, nämdemännen etc. vill hålla sina peddopolare om ryggen. Skydda sina egna vridna intressen så att säga. Jag får god lust att söka upp de ansvariga för sådana domar men nöjer mig väl med att hoppas att det finns en skärseld ändå. För då kommer det osa domargris i helvetet framöver. Sanna mina ord.
Jag hoppas att ni inte sover gott om nätterna.
Skulle något sådant hända min dotter skulle jag gjort nåt åt det på riktigt. Gärningsmannen hade bett om en snabb död när jag viskat i hans öra hur hans närmsta framtid skulle se ut. En bön jag inte skulle höra.
Vigilante - det finns alldeles för få av er. Ni behövs när rättsväsendet är kaputt.
torsdag, november 24, 2005
Du är vad du utstrålar

Vissa ägodelar/attribut säger mer om ägaren än de tror
I alla tider har människor använt sig av olika attribut för att framhäva sin personlighet eller sina åsikter. Visa vad man står för och vad man är för en lirare helt enkelt. Det kan vara alltifrån att tjejer väljer att skaffa sillisar till smårevolter i form av pins med politiska budskap (ex. "Atomkraft - Nej tack!"). I vissa kulturer är det pösfräckt att töja underläppen till osannolika proportioner. Det är inga news direkt.
Men så har vi de attributen som är mindre lyckade. Oftast helt ofrivilliga sociala koder, där hela personlighetsprofiler torde kunna fastställas med skrämmande stor procentuell exakthet. Utifrån en enda liten detalj eller accessoar.
Glasögon av pilotmodell
De talar sitt tydliga språk: "Messar du med mig så låser jag in dig i en jordkällare innan jag stryper, slicar upp dig och sparar ditt huvud som trofé i min frysbox... eller nåt annat skruvat". Det är nog ingen slump att de värsta asen genom alla tider valt att pryda sina nunor med ett par fetingar. De tilltalar helt enkelt seriemördartypen. Genetiskt - ja det verkar inte bättre.
Tjock guldlegering runt halsen och utanför tröjan
Ingen annan accessoar ropar "Hej, jag är en finsk förortsdandy" högre än den klassiska monsterlänken. Det är killarna som roar sig med solarium, karaoke, åka färja och dricka sprit i ohemula mängder. Uppknäppt ballongskjorta eller stickat spelar ingen roll. Det är kedjan som är attraktionen. Det fanns säkert en tid och en plats då det ansågs vara en statussymbol men haja hur jävla ute det är nu.
Vit Skåpbil
Helst en Dodge Van. Håll med om att det osar våldtäktsman och sexavvikare lång väg. Själv har jag alltid fått the creeps när en vit skåpbil mullrar förbi eller står parkerad i nån mörk gränd (eller var helst de står för den delen). Man liksom vet att det försiggår nåt jävligt otäckt innanför det där tunna lagret plåt. Bilmodellen är som gjord för hallickverksamhet och annan människohandel. Jag menar inte at ALLA som har en sådan är pervo, men tillräckligt många för att det borde vara intressant ur ett profilerperspektiv. Pilot och vit Dodge Van i kombination och du har ett vattentätt as av något slag.
Polisen borde avsätta resurser och ekonomiska medel för att utveckla mallar för vissa metoder. Det skulle betala sig i långa loppet. När de har en Seriemördare on the loose så borde de t.ex. gå igenom alla optikers register för att se vilka sjuka jävlar som inhandlat et par glasögon av pilotmodell de senaste 50 åren. Då har de med 95% (kvalificerad gissning) säkerhet ringat in den de söker.
Likadant är det med skåpbilen. Jag har för mig att det var så de fick fast Thomas Quick. Han kom åkande med sin vita Dodge och då var han rökt. Ok, han kanske inte har begått alla de där sjuka grejerna - men face it - killen är one sick puppy!
onsdag, november 23, 2005
Sophie Zelmani där solen aldrig lyser
När hon sjunger "Going home", "Dreamer" och "Happier man" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.
Det är en bra röst Sophie.
Världens sämsta uppfinning
I teorin snudd på genialt, i praktiken nästintill sorgligt usel.
Ska det vara så jävla svårt att göra tunn plast som INTE klibbar ihop sig så fort det lämnar rullen. Den statiska elektriciteten gör att plasten fastnar mot allt som finns i närheten. Ska det verkligen vara lika avancerat att ompaketera sin ost som att lägga ett 5000-bitars kolsvart pussel?
När jag var liten var plasma-tv lika mycket sci-fi som gröna gubbar från Mars. Där har det hänt en hel del - men plastfolien är fortfarande precis lika värdelös.
Måtte djävulen ta all Gladpak!
The Holy One...
Fick jag välja en person att träffa - levande eller död, historisk eller nutida - då hade jag valt Larry David på mindre än en sekund.
tisdag, november 22, 2005
Mikebikes klagogramservice
Jag tänker mig att det finns så många där ute som sitter och surar över någon oförrätt de blivit utsatta för. Vad som helst egentligen, som man tycker är tokbrunt och vill bejämra sig över, men bara inte orkar rodda med. Där kommer "Mikebikes klagogramservice" in som en perfekt tjänst. Precis som med alla de tjänster man köper för att visa uppskattning borde det ju finnas en tjänst (åtminstone) för oss som vill visa missnöje över något vi stör oss på. Det är ju vansinnigt att det inte finns en sådan ventilfunktion. Det är en nyckelroll för ett välmående samhälle. Man måste få knorra lite annars går det käpprätt åt helvete.
Se på Amerikat. Deras samhällsmodell är så uppfuckad att folk tar till skjutjärn och stökar om i helt abnorma proportioner, bara för att de fått för lite saltgurka på sin ostburgare. De har blivit de mest överkänsliga och lättkränkta folket i världen. Jag har svaret. De har ingen gnällventil eftersom man per automatik blir ett "kommysvin" om man protesterar.
I alla fall har jag funderat på hur en klagoservice hade kunnat fungera.
Det borde finnas olika prisnivåer beroende på hur stort missnöje man vill visa. Det är ju alltid sunt att ställa klagonivån i paritet med den grad av förorättelse man känner av. Jag tänker mig tre primära nivåer:
- Pensionärsgnäll - när man bara vill kvida och oja sig lite över något, gärna meningslöst, men egentligen inte bryr sig. Behöver inte ens vara ett relevant klagomål. Billigt klagomål på dåligt papper.
- Normalupprörd - t.ex. när man blivit dåligt bemött eller blivit utsatt för kommunalgrå byråkrati eller liknande. Vid enstaka tillfälle. När man vill ge en verbal näsbränna och låta någon veta att skit av den graden inte accepteras. Här framförs ett noga genomtänkt klagomål helt korrekt. Man visar sina belägg och låter förstå att man inte kommer nöja sig innan hedern är återupprättad. Normalpris - passar utmärkt att slösa med.
- Komplett vansinne - när gränsen är nådd. När man upplever upprepad förnedring av någon form och är så förbannad att det när som helst säger klick om man inte får utlopp för sin vrede. Här krävs finess och krafttag. Personliga påhopp och grova förolämpningar. Man river upp helvetet helt enkelt. kan vara över en skitsak. Det viktiga är att vredesfaktorn är hög. Dyraste alternativet - men "Komplett vansinne" är inget man bör använda när man bara känner en lätt grad av irritation.
Sedan tänker jag mig att varje klagomålsnivå skulle finnas i två klasser:
- Lyxklagomål - där mikebike lägger extra kärlek (hat) vid utformandet. Bakar in finurliga detaljer och sofistikerade hot. Ger klagogrammet den där extra touchen som säger "jag är alldeles extra missnöjd med just dig"
- Vanligt tråkigt - bra alternativ och givetvis lika hög kvalité i själva utförandet men utan den det där alldeles extra top-of-the-line-nivån.
Jag ser stor potential i utvecklandet av hattjänster men jag skulle nog välja att börja i liten skala. I framtiden är det inte omöjligt att jag utvecklar tilläggstjänster som bajsbrev, flåssamtal och annat skoj.
söndag, november 20, 2005
Öppet brev till Aftonbladet
Snälla. Jag ber er på mina bara knän. Inget annat verkar ju funka. Låt oss vanliga medborgare slippa läsa mer om så värdelösa människor som BB-Linda Rosing och Spybar-Fadde. Deras enda bedrift i livet är att de var snabbast när det vankades befruktning en gång i tiden. Det är inget speciellt med det. Det har vi alla gjort.
Jag har köpt mycket. Mer än jag trodde var möjligt. Ni har praktiskt taget bränt in Natcha Peyre på min näthinna under hösten. Era löpsedlar har nästan kvävt mig med "Så mycket är din bil värd" och liknande scoop. Mot min vilja har jag hållits ajour med bigbrotherdeltagarnas knull- och spritfester. Ja, ni har praktiskt taget lyckas göra "nyheter" av vilken avföring som helst och precis som de flesta har jag bara tuggat i mig och knipit käft.
Ni säger att ni tillhandahåller de nyheter som läsarna vill ha. Men nu får ni väl ändå ge er. Erkänn att det är en grov förolämpning av hela svenska folket att vidhålla ett läsvärde i Fadde och Rosings förehavanden? INGEN bryr sig om vad de tar sig för. Det är en ren provokation från er sida att slösa medieutrymme på sveriges riksnolla och hennes dörrvaktarjävel till pokvän... eller expojkvän som ni så smaklöst offrat resurser på att låta oss veta.
Slentrianmässigt har jag börjat min dag med aftonbladet.se (fråga mig inte varför) så länge jag haft internetuppkoppling. Oavsett hur mycket dokunews ni skyfflat upp i ansiktet på mig har jag suttit där och knappat in adressen med en kopp kaffe i handen. Men nu blir det fanimej ändring på det. Jag har hört talas om porrfilter för att spärra pornografiskt innehåll och det måste rimligtvis finnas samma grej mot Aftonbladet för nu är gränsen nådd. Det blir en programvara jag mer än gärna betalar en dyr licens för.
Fadde och Rosing. Ärligt talat. Är det ett mindtrick? Vill ni se hur mycket skit en människa kan ta eller vad är dealen? Visst är det tjatigt att läsa om de dagliga bombattentaten i Irak varje dag men tycker ni inte att det är lite värdigare nyheter ändå?
Jag signar upp på en dagslång rektoskopi vilken dag som helst, bara för skoj skull, eller varför inte en hederlig vietnamesisk vattentortyr. Vad som helst, men sno inte mer ytrymme av min hjärna till att berätta om den där slitna plastpåsen och hennes combatcuttade juggevakt. Jag pallar det bara inte. Fattar ni inte hur jävla dumt det är? Skit i lösnummer för en gångs skull. Ni måste väl ha någon form av yrkesstolthet?
Nästa gång Fadde nämns kan det väl åtminstone föregås av att någon lackat ur och öppnat automateld i hans lilla kungarike - spybarkön. Och nästa gång Linda Rosing... Nä det finns verkligen INGET mer jag vill veta om henne. Varken hennes liv eller död.
Snälla Aftonbladet. Inget mer om de två nu. Kan ni lova mig det?
Jag börjar närma mig en "Falling Down"
/m
lördag, november 19, 2005
Bosse vet...
Jag stelnade till. Han måste skämta tänkte jag. Man brukar väl inte medvetet utsätta sin släkt (om än ingift) för så diabolisk fara. Han försökrade mig om att det var lugnt. Bosse hade inte tagit illa upp. Jag skrattade ledigt som att allt var kool men i huvudet hade jag redan beställt en daloc säkerhetsdörr, bepansrat alla fönster och börjat packa väskan.
Den här jävla bloggen kommer bli min död.
fredag, november 18, 2005
Systembolagsfesten och janteanden

Jag tycker uppriktigt synd om Anitra Steen som kommit till TV4:s folkliga tv-soffa för att behöva försvara ett litet partaj för sina medarbetare. Behöver jag ens nämna att "Mannen som blev trött" pressades ett steg närmre en s.k. "falling down". Jag som inte ens jobbar på Systembolaget, jag menar, jag gillar inte ens systemet men nu får det väl för i hel...e vara nog.
3500 pers ställde upp utan ersättning att gå på en företagsaktivitet. Notan slutade på 4000/skalle (vilket täckte in resa/boende/mat & dryck/underhållning + konferens). Vem bryr sig om det är skattebetalarnas deg som betalade det. Det var ju inte direkt igår (13 år sedan) det rullades hatt där senast om man säger så. Hur många spritnotor och porrklubbsbesök har inte vi betalat utan hälften så mycket läppfladder i media. Jag blir så förbannad att jag kokar. Jag skäms för mitt land. Vad ska folk tro?
Jag hatar TV4. Nyhetsuppläsaren betonade "14 miljoner" som om det skulle ha samma nyhetsvärde som Palmemordet hade en gång i tiden. När Steffo Törnqvist försökte ställa Anitra mot väggen genom att fråga vad hon hade för lösning på att alkoskadorna växer i Sverige höll jag på att bajsa på mig. Hans poäng var att hon delvis är ansvarig för missbruksproblemen i och med att hon kränger bosen. Heja långsökt TV4-journalistik.
1. Vad fan har det med festen att göra?
2. Håll flabben Steffo - du är ju inte direkt känd för att spotta i glaset - din lille "livsnjutare".
Jag satt lika frågande som Anitra. Hon måste väl undrat vaffan de höll på med. Och sedan kom crescendot. Svenska folket skulle få lätta på sin vrede. Man uppmanades att ringa in och ställa Anitra mot väggen.
Först ut var en tittare med hög rävfaktor som lackat ur eftersom hon tyckte att systembolaget borde visa uppskattning mot sina mest trogna kunder istället. De som hänger på låset. De som sitter på bänken innan öppningsdags. A-lagarna helt enkelt. Steffo blev rödare än Lars Ohly och kopplade bort henne. Jag tyckte mig ana ett litet men välförtjänt hånleende hos Anitra.
Sedan ringde ett riktigt nötjobb som sa sig representera Orsa kommun. Hon undrade om Anitra inte kunde sponsra deras fest med alkoholfria drycker. Va? Anitra svarade att Orsa kommun nog själva kunde betala för att visa uppskattning åt sina medarbetare. Om jag fick bestämma (vilket jag aldrig får) så tycker jag att om det verkligen var en representant för Orsa kommun så är det hög tid att någon åker dit och drar ut dem på "går'n" och ger dem en sådan jävla omgång att...
Till sist var det en kvinna som tyckte det var fint att Systembolaget tog hand om sina anställda.
Ja så var det med den vreden. Uppenbarligen existerar den bara på kvällslöpet och i Steffos morgonsoffa. Det var som att se en kemisk kastrering ta skruv. Herr Törnqvist var inte så katig efter det. Hans journalistiska mandom kändes bortsliten, tuggad och utspottad på gatan.
...Och som jag skrattade.
onsdag, november 16, 2005
Världens bästa uppfinning
Förken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga jävla snörena. Världens bästa uppfinnig liksom.
Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och omkullkastat hela min världsbild. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som en etagelägenhet på månen.
tisdag, november 15, 2005
Äckelpanik...
I morse hörde jag rasslandet och sprang ut i köket. Där möttes jag av Juniorette med ena handen i torrfodret och den andra i munnen. yuck!
Fan, hon hade hela käften full av doggy. Jag höll på att spy men hon var skitnöjd.
När lär man sig att hundmat inte smakar mumma egentligen?
De kallar honom Bosse
Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.
Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.
M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"
När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.
Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.
I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.
Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:
"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"
Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.
Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.
måndag, november 14, 2005
Tre myter om föräldraskap
MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.
Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.
Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?
- Jag hatar verkligen att vakna vid sextiden och tvingas gå upp och leka, varje dag. Jag ser ingen fördel med det.
- Barnskrik är fortfarande en av tre faktorer som får mig att byta vagn när jag är påväg till jobbet en tidig morgon. Inget sätter färg på en dag som migrän upptämjd av gallskrikande barn.
- Jag känner fortfarande hur det kittlar i kräkreflexerna när mina näsborrar möts av stanken från en fullbajsad blöja. Jag kan ofta köpslå med höga insatser bara för att slippa när det är min tur. Ibland går det ibland inte.
fredag, november 11, 2005
Heja Tyskland!
Bildkälla: Aftonbladet.se
Aftonbladet skriver idag att Tysklands "Specialeinsatzkommando" ska stå för säkerheten på Fotbolls-VM nästa år. "Zlatan kan definitivt känna sig trygg" säger en antiterroristexpert och jag vädrar torr humor och en något tajt slutmuskel.
Det står att här är bilderna som ska skrämma bort terroristerna och låter en bild illustrera några uppkittade koppers i aktion. Jag blir bara förvirrad. De står på led och den första snuten har en liten sköld och en picka. Bakom honom står en med något fetare skjutjärn, riktat i nacken på förste man mer eller mindre. Ponera att en kula råkar komma passerande mot Kopp 1 men missar och fastnar i benet på Kopp 2 istället. Är det då inte tekniskt möjligt att Kopp 2 får en muskelsammandragning och råkar slinta lite med sitt triggerfinger?
Pang säger det när hans automatkarbin blåser av skallen på sin kollega, Kopp 1, som om vore det en persika. Det skulle kunna bli kaos i ledet. En dominoeffekt. Det känns nästan som att bilden illustrerar en halvkackig "Mexican Stand-Off" snarare än skrämselpropaganda.
Vaffan, tror de egentligen. Tyskarna. Att lite hjälmar och knäskydd ska skrämma en kille med dynamitväst? Ja terroristerna blir säkert skitnervösa. "Jalla Jalla, skjut då så får vi se hur många jag hinner ta med mig när jag släpper knappen", skulle jag tro att de tänker.
Men "Specialeinsatzkommando". Det får man ändå ge dem. Fan vilket mäktigt ord. Sånt är de bra på. Få det att låta tufft.
"Vad jobbar du med då?"
"Ah, jag jobbar som Specialeinsatzkommandopolizei"
Dagen D
"Asså, du ska sluta ja"
"Japp"
"Vad ska du göra nu då?"
"Nåt annat"
"Jaja, du kommer snart tillbaka"
"Näru gubbe, inte en chans"
"Det gör NI alltid"
"Fuck you and die" (tänkte jag till svar. Han var en ond hård jävel som knappast skulle dra sig för att bjuda på knogmacka som hejdåpresent).
Detta var sju år sedan och det sista jag hörde var att han var kvar. Ännu äldre. Ännu bittrare. Det känns bra.
torsdag, november 10, 2005
En man av sina drömmar
...Men jag, jag drömde om att jobba på posten.
Vet inte vad det säger men om man ska se på det ur en ljus synvinkel så hade jag uppnått mitt livsmål redan vid 20 bast. Ska man se det ur en mörk synvinkel så... nä förresten, det orkar jag inte. Klart är att jag redan då kände mina begränsningar. Snacka om god självkännedom sedan.
Vem är mest loser egentligen, jag som uppnådde mitt mål så tidigt eller alla de som inte nått halvvägs ännu.
Hisingepacket
detta land är ett smolk på en ö.
Över den ön vandrar rävarnas fötter ibland,
med de glider knappt alls utan öl.
Där står en man, som hasslar och dealar,
han är en slags pimp.
Pundarn av kville, han skramlar till silar
och suger sin fimp.
Där - går en räv och en till och en till.
Där - går en flicka som aldrig står still, när hon är vaken.
Där - går en pojke som njuter av att, visa staken.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land saknar hopp om ett liv.
Där i ett hörn står nu resterna från en bilbrand,
som ett hisingens vykortsmotiv.
Där springer busar, dom hånar och retar,
en kvinnlig cyklist.
Där på en marknad står Benny och letar
han är visst nazist.
Där - går en pojke som alltid bär kniv.
Där - går en tok som har tagit två liv, av andra bovar.
Där - fann en flicka ett festligt nytt prepp, som hon provar.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.
-----------------------------
Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett gift i ampull.
Där sker de farliga rånöverfallen ibland
mörka kvällar när månen är full.
Där går en pojke som skall sno en bil,
för han vet hur man gör.
Porrhak, bazarer och lågpristextil,
med en äcklig odör.
Där - kan nästa sekund bli ditt slut, om du är slarvig.
Där – kanske limfyllan inte känns alls, särskilt tarvlig.
Allting finns till för det tillhör ju hisingepacket.
onsdag, november 09, 2005
En banditlegend har gått ur tiden
Det är inget fel på att leva sitt liv som en Svensson och jobba på kontor men banditlegend, känn på det, vilken titel. Jämför "kontorist" med "banditlegend", vilket låter tuffast? Bandit i sig är hårdkokt och legend på det. Ja, jag säger då det. Indien har tydligen rykte om sig att ha förkärlek till spektakulära skurkar.
Men hur blir man en bandit egentligen? Skulle tippa att det är tekniskt sett helt omöjligt i Sverige. Här blir en kille som livnär sig på rån en rånare, mord blir mördare, kidnappning är kidnappare (och jävligt pajig sådan oftast). Troligen är det för att våra badboys till vardags springer runt i nån förort med sin mördarhund, baggypants och en guldlegering (äkta om de lyckats med) kring nacken. Dessutom kör de ALLTID beemer (BMW). En rätt tacky snubbe helt enkelt.
Här är man kriminell och inte gangster. Brottsling är benämningen på vad man i Indien kallar skurk. Och bandit - det existerar bara i barnböcker och jävligt gamla filmer. Jag är faktiskt förvånad att det överhuvudtaget finns folk som vill jobba med olaglig verksamhet i sverige. Det har ju en sådan b-stämpel över sig.
En bandit är mer flott. Det är en snubbe som gjort det till livsstil. Han röker Cohiba till frukost och äger 25% av poliskåren. Han gör precis som han vill och låter alla veta det. En legend blir man nog om man lyckas göra just det, jävligt bra och med stil. Creme de la creme.
Bandit är kool och med prefixet legend så andas det "cojones" enligt mig.