McFlurry-mysteriet 2010 – del 4

Efter att jag startade en pro-flurr-grupp på Facebook blev det lätt att få en överblick över hur utbrett fusket är inom McDonalds-koncernen. Så jag mailade igen:

Hej McDonalds!

Var i kontakt med er för några veckor sedan angående problemet med oflurrade McFlurry's i Laholm. Efter några dagars dialog och efter att ni pratat med restaurangchefen där, gjorde jag ett stickprov med lyckat resultat. Efter det har två andra personer gjort stickprov nu i veckan. Också de med lyckat resultat. Det verkar som de faktiskt tagit till sig av kritiken och bättrat sig. Stort tack till XX hos er som tog tag i saken på ett föredömligt sätt.

Dock har jag under veckan fått fler rapporter som i många fall visar att vi har med ett ganska utbrett slarvande att göra.

Först ros. På Hornsgatan i Stockholm verkar de ha för vana att flurra. Det är bra. På fridhemsplan möts man av beskedet att "det tar tid". Ok? Allt tar väl tid. Om man går med på att vänta så flurrar de dock. Även i Malmö på Ystadsvägen i Malmö flurras det, förvisso utan större entusiasm, men det är väl att begära för mycket, att de ska behöva gilla jobbet också. Det viktiga är att de gör jobbet. Eller hur?

Sedan ris. Det har regnat in rapporter om ställen där de inte flurrar lika bra. Malmö Gustav Adolfs Torg, Partille, Stenungsund och Näset är bara några av dem. Näset var föga förvånande för mig eftersom jag var i kontakt med er angående dem förra året då jag lade märke till att de endast använde sin flurrmaskin som förvaringsplats för bägare och lock. Den stod alltså helt ur bruk.

Jag vet inte om ni förstår vidden av det här problemet. Ni marknadsför en produkt (flaggskeppet i er dessertlinje om ni frågar mig) som ska vara flurrad. Men som stor utsträckning serveras helt oflurrad. Jag vill att ni gör något åt detta. För min del är det helt ok om ni väljer att dra in hela produkten tills dess att detta är utrett med restaurangerna. Om inte så önskar jag se en bättring snarast. Sådan här kvalitetsbrist är inte värdigt varken er eller oss konsumenter. Hoppas ni håller med.

Jag har startade en Facebookgrupp igår för att uppmärksamma problemet. http://www.facebook.com/group.php?gid=153459724668165 Det verkar som att många med mig känner en stor förtroendesvikt inför McFlurry.

Hur kommer ni att agera?

Vänligen
Mikael

Agenda

Var det någon mer än jag som såg när Gudrun Schyman roundhousekickade Jimmie Åkesson verbalt, utan pardon och ända tillbaks till hans lilla klubb för svårt mentalt utmanade personer igår?

Det var mycket underhållande.

Någon form av klimax nåddes när de diskuterade genuskunskap blev hon tvungen att strama åt tonläget något och sa: "Du är så okunnig att det är ganska genant att prata med dig om dom här frågorna". Det var toppen! Jag rös.

Fy fan vad mäktig hon var när hon kastrerade det lilla rassesvinet på finaste public service-tid. Jag skulle lätt kunna rama in närbilden på Jimmies flackande blick. Jag vill bli lika hård som Gudrun när jag blir stor.

Det var ett friskt inslag i en annars jävligt trött valkampanj.

Glädjestatus: noll

Mitt hem är just nu en vidrig syn. Jag omges av massor av små äckliga ihopskrynklade papperstussar. Man skulle kunna tro att jag är en aggressivt utagerande patologisk onanist. Men jag är bara förkyld. Eller det är inte så bara. Jag har en våldsamt jobbig förkylning och har utan överdrift snytit mig minst 500 gånger under dagen. Behöver jag ens förklara hur frasig min näsa känns? Därtill har jag ett ilsket halsont som gifter sig perfekt med hysteriskt skallebank. Kort och gott, det är så in i helvetet synd om mig idag. Något som dock inte märks av nämnvärt här hemma. J tröttnade på mitt "gnäll" och gick ut och fikade. Lämnade mig ensam med lilla T och snart kommer Juniorette (som också är förkyld).

Jippi! Nu har T bajsat. Det är en alldeles speciell upplevelse att byta fullkornsladdade bajsblöjor när enda sättet att stoppa snorflödet är att ligga ner. Det är glädjefattigt nog att stå lutad över en bebis som har skit från navel till korsrygg, utan att vara snorig. Min sjukdom har till min fördel berövat mig luktsinnet i alla fall. You win some, lose some. Antar jag.

Kampen mellan könen

Doctor doctor give me the news...

Min pappaledighet gör att jag inte kan hålla mig ifrån morgon tv:n när lilla T nanar. Idag såg jag The Doctors igen. Det var ett uppföljningsavsnitt av kampen-mellan-könen-avsnittet förra veckan. Riktigt begåvat. De hade delat upp publiken i kvinnor med rosa t-shirts på ena sidan och män – håll i hatten – i blå dito på den andra sidan. Doktorerna hurrades in som vanligt till publikens vansinnesjubel. Och viktiga frågor skulle avhandlas. Till exempel mäns biologiska silikonbrösttörst, varför (inte om) kvinnor ska förstora brösten, och om det då är för sin egen skull eller männens, om brösten egentligen är till för att amma med eller för männen att ha kul med… och ja, någonstans där slutade jag titta.

För att reda ut frågorna hade de anlitat en expertpanel bestående av två manliga "komiker" (varav den ena var den misslyckade aborten Sinbad), en manlig "relationsexpert" (en kille med fräsig ishockeyfrisyr som troligen går hem hårt hos den amerikanska arbetarlassens hemmafruar) som förra veckan berättade sanningen om män och kvinnors biologiska instinkter. Han körde sin tes om att kvinnor är programmerade att leta upp en alfahanne och att män är programmerade att betäcka så många honor som möjligt. Det är naturens lag. Jävlar vad trött jag blir. Jag får brock i hjärnan av sådana jävla tramsteorier. Det är ju bara människor med ett seriöst fel i huvudet som verkligen tror på det där. Och amöbor.

Som kvinnlig motviktspanel hade de en kvinnorättsadvokat och samt två vilt gestikulerande afroamerikanska Babben Larsson.

Det var som alltid smärtsamt att se och jag förstod att intelligenskvoten hos de som uppskattar programmet på allvar är exakt samma som hos gängse Sverigedemokratväljare. Det vill säga halvapor. Det blev med ens smärtsamt tydligt vilka det är som gör det möjligt för en skräpkuk som Charlie Sheen kan tjäna dryga 6 miljoner dollar per avsnitt av "2 1/2 Män". Bara i Amerikat.

I första avsnittet av könskampen debatterades kvinnlig onani och otrohet samt på fullt allvar hur länge det är rimligt för en kvinna att inte "släppa till" efter en förlossning. Vissa tyckte att det var på sin plats att ge mannen ett skjut så fort de kom hem från BB. Men då röt några kvinnor till och sa att en kvinna måste få tid att läka i alla fall fyra veckor.

Det är intressant att se hur utvecklingsstörd syn amerikanerna verkar ha på vad som är manligt och kvinnligt. Kuken bultar när en kvinna är si och så. Livmodern krampar när män gör si och så. Sköna sanningar på löpande band. Och alla fnittrar och stojar. Precis som jag minns att vi gjorde på den knastertorra sexualkunskapen i åttan, när vår styltiga lärare plötsligt halade fram ett knippe kondomer och frigolitkukar, som alla skulle öva kondompåsättning på. Det är konstigt att Rwanda och Etiopien är u-landsklassade men inte USA. Nä det är mer än konstigt. Det är fanimej ett förbluffande dåligt under.

Anslut er i kampen gott folk!

Nu är den klar. Min nya missnöjes-grupp på fejjan.

Gå med här och stöd mig i kampen >>

Nu jävlar ska det börja flurras, så skjorta står rakt ut...

Den är öppen för alla och alla kan fritt posta bilder, länkar och dela med sig av sina inlägg. Jag litar på er.

Kontrollbeställning godkänd

Efter några dagars mailkonversation hade jag då äntligen fått ett löfte om bättring på flurrfronten. Det var en tyst spänning i bilen när vi svängde in på McDriven för att lägga en välriktad beställning på två McFlurry med Daim och kolasås. Redan vid första lucka kände jag hur luften tätnade och när vi kom till lucka två dröjde det en stund. Det skapade en kluven känsla. Dels var det bra för att det kanske innebar att de gjorde sitt förbannade jobb och flurrade grundligt. Men det kunde ju också innebära att de tog sig tid att specialbehandla vår beställning. Jag hade ju ändå annonserat mitt stickprov rätt hårt.

Jag tyckte mig fånga en lite finurlig blick från tjejen i kassan. J styrde bilen cirka 30 meter rakt föröver till en ledig parkeringsficka. Vi stängde av motorn men lät radion vara på eftersom det var en rolig intervju med Patrik Sjöberg. Hetsigt slet vi upp locken på våra bägare och möttes så av den här synen:

Perfekt! Mitt engagemang hade alltså gett resultat. Jag var så mallig att det nästan kom en tår. Jag kände hur hjälten inom mig kved av välbehag och jag kunde nästan höra musiken från Armageddon, när de kommer tillbaka till jorden och den lille sonen springer rakt in i sin faders famn. Jävlar i min lilla låda. Jag hade gjort det. Som David och Goliat.

Men snart kom sansen. Jag insåg att det finns många flurrmaskiner i landet som står och väntar på att få snurra glassen fin, men som inte blir sedda. Som ett ensamt barn på skolgården. Så kan vi inte ha det. Så nu behöver jag er hjälp att se till att varenda liten burgarflippare i det här jävla landet ser till att kamma luggen och fatta grejen med flurrning.

Jag ska banne mig skapa en Facebookgrupp. Lova att gå med när jag postar adressen. Tillsammans kan vi få ett slut på fusket.

McFlurry-mysteriet 2010 – del 3

Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Ok, kommer de att börja flurra redan idag tror du? Eller när kan jag beställa igen?

/Mikael

--
Efter att ha väntat över ett dygn på svar fick jag lov att skicka en påminnelse. Jag ville ju inte gärna sticka och beställa en McFlurry med samma risiga odds på flurr som man vanligen har.
--

Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Hej igen. Jag fick inte svar på min sista fråga. Är det säkert att beställa McFlurry i Mellbystrand nu? Är problemen lösta där?

/Mikael

--
Så till slut kom svaret jag hade väntat på.
--

Re: Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Hej igen Mikael!

Jag har tagit upp detta med de ansvariga på restaurangen. Och de har sett över sina rutiner, så det ska vara säkert att beställa en McFlurry nu!

Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar

McFlurry-mysteriet 2010 – del 2

Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Hej XX!

Tack för ditt svar.

Skönt att ni tar det här på allvar. Som du förstår har det grämt mig att man i så stor utsträckning aktivt väljer att försämra en så potent glassdessert. Jag har nästan börjat tro att jag är konstig och att det är en orimlig förväntan, att få sina McFlurry's flurrade. Det är det alltså inte?

Då kan jag räkna med att få den flurrad när jag beställer senare idag eller imorgon. Skönt.

Som jag påtalade är det ett ganska utbrett problem i McDonaldskoncernen och inte enbart något som sker i Mellbystrand/Laholm. Kommer ni att ta tag i detta?

P.s. Inga problem! Jag ser det som en självklarhet att jag som kund hjälper till när jag upplever att era produkter brister. Tillsammans kan vi göra McDonalds bättre. Eller hur.

Angående menykort får jag be att återkomma. Det skulle helt enkelt kännas fel att ta emot dem innan de bristande flurrningsrutinerna visat sig åtgärdade.

Vänligast,
Mikael

--

Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Hej igen Mikael!

Självklart tar vi dina synpunkter på allvar och jag kommer att följa upp detta, dels med restaurangerna men även med vår Marknadsavdelning.

Återkom gärna till mig med din adress så skickar jag menykort!

Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar

McFlurry-mysteriet 2010 – del 1

Ämne:
Fortsatta problem vid beställning av McFlurry


Meddelande:
Hej McDonalds!

Jag stod i kontakt med er förra året vid den här tiden. Då gällde
det hur flertalet av era restauranger verkade ha för vana alk slarva
med flurrandet vid McFlurry-beställningar. Så även nu.

Jag tillbringar stora delar av sommaren i Mellbystrand/Laholm vilket
medför ett och annat McDonaldsbesök. Då är det inte ovanligt att
jag även beställer en McFlurry. Vad som däremot är mer ovanligt,
för att inte säga aldrig förekommande, är att den är fullvärdigt
utförd med er kännetecknande flurrning. Vid påtalande har jag mötts
av olika förklaringar varav en vanligt förekommande är att maskinen
är trasig. Jag har vid ett tillfälle även mötts av en suck och
sedan fått den handflurrad. Handflurrad! Den McDonaldsanställde
verkar helt enkelt inte ta produkten på allvar. Och i förlängningen
inte mig som kund heller. Det är beklämmande eftersom jag självklart
väljer McFlurry för att jag tycker om det och för att ni är den
enda aktören som flurrar (nåväl, i teorin) glassen. Mjukglass med
topping kan jag på precis vilket dussinställe som helst. Eller hur?

Detta gäller inte bara Laholm utan verkar vara ett problem över hela
landet. Dock är det i Laholm jag drabbats flest gånger. Närmare
bestämt vid samtliga beställningar de senaste åren.

Vid vår kontakt förra året efterfrågade jag ett utskick till era
restauranger för att korrigera problemet. Så skedde, och jag fick
senare höra att de faktiskt skärpt till sig på flera ställen i
landet, till och med i Laholm. Något som dock redan verkar ha blåst
över.

Jag har fått höra att själva flurrmomentet ses som en onödig
tidstjuv i det dagliga arbetet. Och att de helt enkelt hoppar över det
eftersom de flesta kunder tar emot sin oflurrade glass utan att klaga.
Detta har skapat ett litet obehag i mig inför beställning då jag
känner en osäkerhet kring kvalitén på min beställning. Må så
vara att det tar tid, men som jag ser det borde jag som kund kunna
beställa en McFlurry och känna en trygghet i att få den som reklamen
utlovar den. Maskinflurrad! Har jag fel?

Om er maskinpark är så undersatt att maskinerna står trasiga utan
att repareras, eller om lönsamheten upphör vid flurrningen skulle jag
vilja att ni tar McFlurry ur sortimentet och istället utannonserar den
som McGlass eller liknande. Inget orimligt krav som jag ser det.

Hoppas på samma snabba och proffsiga bemötande i det här ärendet,
som jag fick av Linn Viklund och Helene Lindholm hos er kundtjänst
förra året.

Vänligast,
Mikael


--

Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry

Gäller restaurang: Mellbystrand

Hej Mikael!

Tack för ditt mail.

Jag förstår att du blir besviken när detta inträffat flera gånger, det ber jag verkligen om ursäkt för. Självklart ska vi alltid "flurra" McFlurryn.

Jag kommer att framföra detta till de ansvariga på restaurangen så de får se över sina rutiner samt återkoppla till sina medarbetaren.

Som tack för att du hörde av dig vill jag gärna skicka ett par menykort till dig. För att kunna göra det behöver jag din adress, om det är okej för dig får du gärna återkomma med den!

Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar

McFlurryn's budord

Allt står klart och tydligt på självaste bägaren. Vad är det som gör McFlurry så unik? "It's the twisted combination of soft ice cream and goodies of course!"

Ändå verkar det nästan en omöjlighet att få dem just sådär twistade på de flesta ställena. Men jag har tagit upp kampen. Igen.

Back in bee

Då var man tillbaka från sommaren. Det känns för jävligt och bra på samma gång. Som några säkert märkt har jag spenderat sommaren i internets stenålder. En radioskugga större än Hallandsåsen. Det har i princip varit omöjligt att blogga. Men nu är jag tillbaks igen (hej), med ett något stukad läsarantal. Jag har saknat er. Hoppas ni har saknat mig med. Lite i alla fall. Sommaren gör mig alltid smärtsamt påmind om hur skör vår bloggvänskap är.

Men nu jävlar ska det bli ordning på torpet, som det brukar heta. Jag skiter i att svara på alla kommentarer på de senaste inläggen. Jag börjar blogga direkt istället och kör därifrån.

Min sommar har varit fin. Har gjort allt det där man ska. Men jag har inte bara suttit på händerna. Nänä. Till mitt stora förtret upptäckte jag att McDonalds i Mellbystrand/Laholm hade slappat till sig med flurrningen så trots min sorgligt svaga uppkoppling har jag tagit upp kampen för att göra dem lite bättre. Och jag har lyckats. Jag vann. Jag ska berätta allt imorgon.

Vi avslutade semestern med att gå på Way Out West. Det var bra. Bäst var Local Natives, The National, Mumford & sons, M.I.A och Håkan Hellström (faktiskt).

Men nu är jag tillbaka. Ska bara koppla in hjärnan. Sedan kör vi.

Fråga doktorn på ett ton speed

Ni har väl inte missat "The Doctors" på fyran? Varje dag kl. 10. Typ. 

Så jävla sjukt att det tog mig ett helt avsnitt att fatta att hela grejen inte var en parodi på andra Oprahproducersde pratshower. Som Doctor Phil, fast med fyra olika vansinniga alter egon. En plastikkirurg som inte drar sig för att utforska psykiatrins spännande betesmarker, en gynekolog som troligen tillhör den förres bästa kunder, en barnläkare från helvetet och en glättig allmänläkare som mycket väl skulle kunna vara bror till han den stissiga jäveln i Extreme Home Makeover. Varje program inleds som en schlagerfinal där de fyra programledarna möts av publikens hänförda jubel. Som hjältar - en roll de oklädsamt gärna hävdar, genom att i varje program nämna sitt arbete på Haiti (en Haitispecial de gjorde på plats). Sweet.

Igår handlade det i alla fall om vatten. Att det är viktigt att dricka vatten varje dag. Ni fattar. Matnyttiga grejer. En tjej som bara drack lightläsk eftersom hon tyckte att vatten smakade "vidrigt", fick lära sig att det inte var bra. I slutet gick hon med på att prova ett glas vatten ändå. Ett mirakel. Åh, vad jag ville skicka en örfilspatrull på henne.

Sedan tipsade de om lite annat nyttigt man kan använda vatten till. Som tex nån hydranåntingbehandling inom skönhetsvården. Allt illustrerat med fläskiga 3D-animationer. Och så några skräckhistorier från akuten. Folk stoppar tydligen inte bara upp de mest fantasifulla föremål i stolgången. De är dåliga på att dricka vatten också.

Storslagen tv med andra ord. Missa inte.   

Trisslottsdragningen - en tragedi

Säga vad man vill om TV4 i allmänhet och morgonprogrammet i synnerhet. Men trisslottsskrapningen är smått magisk att bevittna. Jag tröttnar inte på att vara med om den korta men intensiva resan mellan hoppfull förväntan och illa dold besvikelse som sker i trissvinnarnas ansikten.

Idag var det Pia Johanssons (eller nåt) (o)tur. Pia har pyntat sig inför sin tv-debut. Läppstift, mascara och en inte allt för prålig topp. Lagom sobert. Inte sticka ut och framstå som en annan arbetarklassbracka. 

Sammanbitet börjar hon. En på femtio tusen, en på tre mille. Spänningen stiger. Förhoppningarna lika så. En halv mille och en till på tre. Huset på spanska solkusten börjar ta form i fantasin. Två snabba på hundra tusen håller fötterna på jorden. Inte hoppas för mycket nu. Men kanske att... Svettkörtlarna i armhållorna ger sig till känna. Programledarna skojar lättsamt. Bäst att skratta med. Nä, ett avslappnat leende får räcka. Det går sådär. Skärpning nu. Det är ju inte hela världen, har ju man, täppa och fast jobb. Och utflugna barn. Livet leker ju redan. Men ändå. Man kan ju alltid hoppas. Kom igen nu din lilla tremiljonersjävel. Visa dig. Med darrande fingrar och en rasslande bismarcklänk runt handleden för Pia skrapdonet till översta raden. Bara en på femtio tusen än så länge i alla fall. Tre chanser kvar. När täcklagret börjar försvinna syns tre nollor. Och så några till. Inte femtiotusen. Kan det vara... Förväntan är på bristningsgränsen, bara en liten handrörelse till. Nej det är inte miljonbelopp. Hoppas det är en halv mille, för då är hoppet inte ute om de där tre miljonerna. Tänker inte säga upp sig. Inte direkt i alla fall. Ktrivs med jobbet. Och kollegorna. En go gäng. Kanske gå ner på deltid. Leva på som vanligt. Fast kanske lite mer fläskfilé. Och det där huset i Alicante.

100.000... En. Två... Tre. Men, det är ju två rutor kvar. Kan det stämma? Programledarna grattar. Hundra tusen. NEEEJ!!! Bara hundra tusen. Allt är förstört. Får bita ihop och le. Gråta kan man höra i bilen hem.

Ungefär så är det varje gång. Så ock idag. Och jag njuter. Inte av äcklig skadeglädje eller missunnsamhet. För jag tycker inte att det är någon större skada att vinna hundra papp. Men det gör alla som sitter där. De känner sig lurade och spottade i ansiktet. Det är det som är det fina. Bara i en ganska välmående värld kan man kränka någon med hundra tusen skattefria kronor.

Sådan förnedrings-tv får jag inte nog av.

Sommarplågor

Just nu går reklamen för två, i mina ögon väldigt märkliga samlingsplattor, het i tv. Ljuva danska sånger och Absolute Reggae (för vilken gång i ordningen).

Ljuva danska sånger med sköna gutturala hits från Hanne Boel och Olsen Brothers. För att inte tala om rivjärnet Sanne Salomonsen. Jag undrar verkligen hur det kreamötet gick till. Om det var i någon form av panisk idétorka någon utbrast "vad sägs om danmarkstema?" och att det på skämt klubbades igenom och sedan bara råkade bli av. Jag menar danska hits? Vad i helvete. Tänkte skivbolaget verkligen att det bara skulle vara att samla all skit danskarna någonsin släppt och så skulle det falla alla svennenananer på läppen och utlösa en masspsykotisk köpstorm från landets alla campingplatser. Så dålig smak har ingen. Man måste ju vara bra full bara för att uppskatta humorn i det. Hur jävla dyngrak behöver man då inte vara för att komma på tanken att faktiskt fläka upp sin plånka och köpa en cd-skiva som innehåller "Fly on the wings of love" eller "Den jeg elsker, elsker jej". Jag vet inte men jag tycker det luktar kreativ öken och illa sittande desperation.

Och Absolute Reggae. Hur många gånger är det rimligt att försöka kränga ut exakt samma samling med radhusreggae, bara sortera om låtföljden en aning och höja prefixnumret ett steg från föregående släpp. Vi måste väl vara uppe i dryga 200 versioner av svenskens favoritreggaesamling nu. 

Det gör mig en smula beklämd att tänka på att det faktiskt måste funka. Hur Inner Circle verkar slå an en sträng i landets alla skinnhörnsoffor gång på gång, hur No woman no cry och Buffalo soldier gör Bob Marley till husgud för vita bag-in-box-svennar så fort solen tittar fram, och hur One more reggae for the road lyckats bli en slags reggaemusikens nationalsång i de svenska folkhemmen. Det självklara ledmotivet på groggmjuka ben framför kulgrillen.

Jag tänker på hur sjukt det är att skivbolagen så framgångsrikt lyckats decimera en hel musikgenre till ett knippe skitlåtar, då och då kryddat med lite tyskt baktaktsgung från UB40, och gjort det lika synonymt med sommaren som Gyllene Tider och Thomas Ledin tyvärr har blivit. The soundtrack of our industrisemester. Fy fan. De har förstört för all annan (riktig) reagge för åtminstone tre generationer framåt. 

Jag kan öppet säga att jag hatar reggae av hela mitt hjärta - helt baserat på ovan nämnda övergrepp.

Rysslands rötmånad

Beställde tid åt en intet ont anande Ryssland för hans årliga vacccination. Jag drar mig alltid lite för att ringa för det brukar uppstå fniss på andra sidan luren när det är dags att lämna namnet. Inte direkt livets höjdpunkt för en katt heller. Att gång på gång behöva möta sin baneman och återvända till den plats där han en gång berövades sin mandom med kniv, och brukar få vassa saker instuckna i kroppen och obehagliga substanser inskjutna i omloppet. För att inte tala om att bli tvångstatuerad. Den gången var han inte mallig. För Ryssland har Juli kommit att bli en rötmånad i dubbel bemärkelse kan man säga.

Appropå det där med att id-märka sällskapsdjur genom en tatuering i örat. Hur går det till egentligen och hur hög status har en katt-tatuerare i tatuerarvärlden? Jag ser framför mig hur Ryssland leddes in till en fet helgaddad snubbe med skägg, bandana och lite fängelsebakgrund, som driver sin tattoo-studio i ett av smådjursdjurklinikens behandlingsrum. På väggarna hänger inspirationsaffischer med nummmerserier i olika typsnitt. Tattoo-killens mest raffinerade verk. Hur ryssland med darrande tass pekade ut något ur Z-serien i Helvetica (sån jävla streetcred). Men istället fick gå hem med ett maskinpunktat dussinnummer. Vilken besvikelse.

Nä, jag tror det får bli klunsen som avgör vem av mig och J det blir som får föra kattrackarn till sin bödel den här gången. Det brukar medföra en veckas utfrysning från allt mys och tillgivenhet. En vecka av iskallt hatande blickar. En vecka av starkt ifrågasättande av ens blotta existens.

Allsångs-chocken

Nu alla svennebananer, är det Allsång på Skansen. Missa för helvete
inte Christer lädermannen Sjögrens djärva beslut. Det är tydligen
chockvarning i luften.

Ett satans redskap

Barn älskar den. Förbehållslöst. Vuxna hatar den. Förbehållslöst. Jag pratar om en till synes ganska trevlig och ofarlig leksaksbil som heter Bobby-Car.


Det finns inte många saker här i världen som är värre än glada barn på sina Bobby-Cars. Det skulle vara ledsna barn på sina Bobby-Cars möjligtvis. Bilarna är helt gjorda i plast. Ett stort ihålligt plastchassi med en ratt och fyra små hjul i hårdplast. De håller för allt och de är roliga (tydligen) för ALLA barn mellan 6 månader och 7 år. När de rullar fram på asfalt-, betong-, sten- eller träunderlag upstår ett mullrande ljud som tar över varenda partikel i luftutrymmet. En liten biljävel dominerar utan vidare ett helt kvarter. När man bor som jag, i en bostadsrättsförening med rikliga mängder av omyndiga personer, drar de oftast fram i armador. Oh, du heliga terror.

Jag föredrar moppegäng. Jag föredrar vilt fyllefestande in i gryningen. Jag föredrar bajslukt. Ja, jag skulle föredra det mesta framför ljudet från Bobby-Cars. Det måste vara ett av satans mäktigaste verktyg. Jag sitter och försöker komma på ett värre ljud men det kommer inte till mig. En avslappnings-cd med 90 minuter ljud från en tandläkarborr låter mer logiskt än att försöka koppla av någonstands där ett sådant där plastbilshelvete finns inom en kilometers radie. Jag skojar inte. Jag blir helt tokig. Att försöka titta på film med fönstren öppna innan klockan 23 är inte lönt. På två sekunder skapar ljudet från en Bobby-Car en ungefär lika angenäm känsla i kroppen som när man råkar smälla i sig en macka med sedan tre veckor utgången rötmånadskeso. Efter en timma blöder man ur varenda por.

Jag är inte mycket för att bränna på bål och så. Men om jag fick möjlighet att bestämma lite no-limit-grejer så skulle jag genast se till att samla världens alla Bobby-Cars i en stor jävla hög, placera uppfinnaren på toppen och sedan tända på med en 15-årings knulliver.

Och ja, Juniorette och T har en Bobby-Car... men inte så värst länge till.

Basattack utanför Willys i Laholm

Jag borde anat oråd. En marinblå Volvokombi av modell 745 svängde upp och parkerade bredvid mig på Willys parkering i Laholm. Den hade mörktonade bakrutor och dekaler som skyltade "Audiotop". Föraren var en lätt munter och chipsfet kille strax över de tjugo. Med sig hade han en taggigt blondslingad kamrat som begåvats med både överbett och rikliga mängder acne. Från andra sidan parkeringen kom ännu ett ess, med liknande egenskaper som de andra och anslöt till samlingen. De hade öppna dörrar och jag kunde höra svagt hur de snackade bilstereoporr.

Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.

Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...

Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).

Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.

När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.

Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.

Dagens outfit

Idag har jag på mig min alldeles nyinköpta t-shirt "Keyboard Cats". Jag tycker den är gruvligt smäcker. Kanske mitt bästa köp någonsin. Tveklöst bästa t-shirt i alla fall.

Visade den malligt för J:s mamma också, men hon gapskrattade mig bara rätt i ansiktet och frågade om jag hade köpt den på Våxtorps marknad (ett ställe där bara inskränkta och debila handlar sina kläder). Det tyckte jag var lite taskigt.

Pest eller kolera - Sifo edition

Hörde på nyheterna att de gjorts en statistisk undersökning om vem svenska folket tror är bäst lämpad att leda landet av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En överväldigande majoritet (70% typ) tyckte att Reinfeldt var av det bättre virket i den frågan. Intressant. Gott så.

Sedan hade de även passat på att fråga vem man helst skulle vilja ha vid middagsbordet. Även där vann Reinfeldt. Vad är det för jävla fråga? Vem bryr sig om ur nice det är att sitta och krubba med någon av de där mediatränade och astråkiga människoskalen. Jag kan komma på minst en miljon människor jag hellre skulle äta middag med. Utan någon undersökning. Random uppstoppad person till exempel.

Nä, nu får de fan ta och kamma sig. Sifo-svinen. Sådan ovidkommande skit. Isåfall vill jag mycket hellre veta vem svenska folket skulle föredra att bli teabagad av, ifall det stod mellan Lars Ohly och Göran Hägglund.

Svårt att lära gamla hundar sitta

Förra sommaren hade jag en tät mailkontakt med McDonalds huvudkontor. Det handlade om deras slarv med flurrandet. Jag tyckte mig ha hittat ett mönster. Att de satt det i system att bara skita i att flurra till glassen. Jag fick höra flera olika versioner (trasiga apparater, tidskrävande o.s.v) och gick till konfrontation.

Jag fick ett fantastiskt proffsigt bemötande från deras kundtjänst som lovade att ta itu med slarvet.

Och såhär ser en McFlurry ut idag (beställd i Laholm - platsen där allt uppdagades):

Det verkar som att McDonalds har vissa problem när det kommer till att följa rutiner. Det är beklämmande.

Och det verkar inte bättre än att jag får återuppta arbetet med att kämpa för oss konsumenters rätt till en flurrad McFlurry.

To be continued...

En odynamisk duo

I morse åt jag och J frukost i soffan och passade på att titta på tv4:s generösa morgonprogram. Programledare var Alexandra Pascalidou. Seriöst. Vem kom på att programledare är något för henne? Förvisso i den folkliga kanalen men ändå. Jag måste dock erkänna att det är en häftig känsla att att möta hennes blick. Det är sällan man får tillfälle att uppleva tomhet av sådan grandios magnitud som då. Det finns ingenting där. Och då menar jag i jämförelse med det sterila vakuumet i en partikelsanerad tryckkammare. Inte ett dammkorn.

Det pratades ålderskriser och den i fabulösa expertpanelen satt bland annat Anna Anka och Peter Siepen. Personer vars totala karisma gör att Fadde framstår som en riktig multibegåvning. De satt och pladdrade om vikten att hålla sig fräsch. Det adderade ett ytterligare mycket intressant lager av precis ingenting (förutom en ansenlig mängd botox som tant Anka verkar ha injicerat på den plats vi andra förvarar hjärnan).

Det är svårt att göra mer ointressant tv än så. Många hade gett upp där. Men inte tv4. Nä, de vet att de är nära att smälla öppna kanalen på fingrarna, så de satsar allt och fläker ut en hel kortlek ur ärmen. I form av Peppe "min tandläkare verkar tro att jag är hallick" Eng, som stekarveckan till ära har blivit utsedd till Båstadkorre. Han levererar titt som tätt matiga inslag och jag kan riktigt se hur han myser. Peppe the sidekick. Storfräsar'n. Med kvalle-tv på dagarna och brasilienvaxade 18-åringar på kvällarna. Det blir nåt att malla sig med på sportredaktionen det. När Ekwall är tillbaka från semestern.

Det funkar nog inte fullt lika bra åt andra hållet dock...

"Shit, vilket party. Och du, gissa vad jag gjorde va? Åh maj gadd, det är så häftigt... jag drack skumpa ur Peppes Engs stjärt".

Nä. Alexandra Pascalidou och Peppe Eng. Vilket radarpar från helvetet. En mer odynamisk duo får man leta efter.

Haspelnånting-SM

Är hemma en vända i Göteborg. Frossar lite internetuppkoppling och dötittar på tv. SM-veckan i SVT. Några muppar utrustade med kastspön med vikter istället för drag och försöker pricka mitten på en måltavla. Seriöst. med nummerlappar och hela kittet. De ser sammanbitna ut. De tar det de håller på med på största allvar, trots att det känns ungefär lika mycket idrott som den klassiska barnkalasleken "Sätta svansen på grisen".

Bangolfentusiasterna i Plötsligt i Vinslöv ter sig med ens fullt friska.

Familjepolitik

Här sitter jag i obygden och retar upp mig på Kristdemokraterna. Vilket rövgäng. De snackar om vikten att  familjer ska få välja själva hur föräldraledigheten ska fördelas. Familjens frihet står över jämställdheten. Familjen står över allt. Så länge den är uppbyggd enligt gammal Alf Svensson-arrkitektur. För bögar och flator är väl inga riktiga familjer. De är väl inte verklighetens folk direkt.

Kristdemokraterna tycker alltså att staten ska ge fan i hur landets familjer sköter sin business. Riktiga familjer vill säga, där både penis och vagina finns representerade. Men inte om de håller på med sånt däringa homokör. Det får ju finnas gränser. 

Alltså, jag blir så förbannad när jag tänker på hur de sitter på sina partimöten, med sina tajt sittande skygglappar, och koketterar över hur man måste värna kärnfamiljens existens über alles. Överst på agendan. Fullkomligt vettskrämda över den nya tidens könslättja och dekadens. Varför envisas de med att behålla "demokraterna" som ett slags skenheligt suffix i partinamnet kan man undra. Deras mustiga syn på demokrati luktar lika mycket jäst som Jimmy Åkesson och hans hejdukar.

Jag får sådan lust att springa upp och straffa dem allihop med var sin rungande örfil i nacken. Så det riktigt tjoffar till i deras mjälla kristdemokrathull.

Vad gäller föräldraledigheten borde det inte vara svårare än att ge de båda föräldrarna exakt lika många dagar var. Antingen plockar man ut dem eller så brinner de inne. Bara sådär. Det måste väl vara det mest rättvisa. Det finns faktiskt inga vettiga argument mot det som jag ser det. 

Radioskugga

Befinner mig i Mellbystrand. Det är fint på alla sätt utom ett. Det
tillhör den där enda procenten av landet som inte har någon
täckning. Och då menar jag inte 3G- utan 2G-täckning. Det går
knappt att ringa ens. Det är som att resa tillbaka i tiden. Därför
blir det inte mycket bloggat just nu. Men det kommer. Jag lovar.

Just nu får jag gå ner till stranden för att få signal alls.

Spitzenklasse

Nu har vi kommit hem igen. Vi lämnade barnen i J:s föräldrars och syskons våld under fyra dagar och stack till Berlin. Det var toppen.

Berlin. Vad ska man säga? Städernas stad. Den stod och väntade på oss. Det var ungefär exakt tre år sedan vi var där sist och när vi nu kom tillbaka var allting precis som sist. Fast ännu lite bättre. Jag tror att jag älskar den där staden mer än någon annan stad. Den toppar New York. Den har allt som behövs för att jag ska tycka om en stad och mycket mer. Det är den perfekta staden. J har bott där en tid och jag känner att jag trivs så bra i Berlin att det egentligen är rent wahnsinn att inte bo där.

Det är en mycket vacker stad. Nedsliten till perfektion. Det måhända vara en fattig stad ur ett kommunalekonomiskt perspektiv, men den är rik på liv och kärlek från sina fantastiska invånare. Allt är så avslappnat. Vi träffade under hela vistelsen inte en enda otrevlig och eller obehaglig person. Fan, hur ofta kan man säga något sådant och på riktigt mena det? Jag kan ju knappt gå Ica-butiken här hemma utan att hinna träffa någon jag hade mått bättre av att slippa träffa. Jag menar inte att berlinarna är trevliga som i hurtfriska och proffstrevliga med någon konstgjord överservicementalitet. Tvärtom. Faktum är att de flesta verkar ganska likgiltiga inför ens existens så länge man inte behöver dem. De låter en vara i fred och känna sig som en del av stan. Det är ganska angenämt. Kanske beror det på att berlinborna överlag verkar vara ganska tillfreds med sina liv. Men vad vet jag. Jag har ju fallit handlöst.

Kort sagt; jag tror att jag är förälskad i Berlin.

Så vad har vi gjort?

Vi har handlat lite men mest har vi bara glidit runt, druckit massor av öl, ätit och varit äckligt kära i varandra mest hela tiden. Vi bodde i Prenzlauer Berg och spenderade störst del av vår tid med att strosa omkring där och i Kreutzberg. Vi har egentligen inte gjort så mycket turistiga saker bortsett från att kolla butiker på Kastanienallé och hänga lite på Tacheles. Vi var på medicinhistoriska museet och kollade på vanskapta kroppar/kroppsdelar i formalinburkar. Det räcker för en årsförbrukning av mardrömmar. Hela området fick mig att tänka på Shutter Island. Gamla institutionsbyggnader i tegel med igenväxta och ovårdade trädgårdar. Vissa stängda. Vissa i bruk. Annars hängde vi i olika parker och njöt i största allmänhet av att vara totalt ansvarslösa i några dagar.

Och nu är vi hemma igen. Redo att ta oss an den svenska sommaren.

Bloggpaus

Det här är bloggen som talar!

Just nu sitter Mikael och J med största sannolikhet och dricker öl eller hittar på nåt annat jävelskap någonstans i Berlin. Exakt vad eller var är oklart. Detta är nämligen bara ett tidsinställt inlägg som skrivits för att meddela att Bloggfrossa-kiosken (högst troligt) kommer att vara helt stängd i fyra dagar. På söndag är det dock business as usual igen.

Morsning korsning.

Nya upplevelser

Som småbarnsförälder får man verkligen tillfälle att lära sig hantera olika situationer. På gott och ont. Ibland jävligt ont. Jag har till exempel provat att bada badkar med en unge som plötsligt får för sig att köra en avsmakningsmeny baserad på avföring. Stora resan.

Igår kväll när vi var och handlade mat på en stormarknad (= mycket folk) i Laholm och stod i kassan för att betala, hörde vi plötsligt en harkling från Tintin, följt av en slemmig host och en orolig blick. J höll på att lasta upp varorna på bandet och jag höll Tintin i famnen. Vi har varit med såpass länge i gemet nu att vi vet exakt vad den oroliga blicken betyder. Den betyder: Jag är svinförkyld och har svalt slem hela dagen, och nu kommer jag med 99% säkerhet att börja fontänspy inom loppet av max en minut. Sånt kan stressaa upp även en härdad förälder.

Jag känner att nu jävlar får det går fort. Men tanten framför sölar. Tintin hostar till några gånger och klöks lite lätt. Min puls har rusat upp i runt 220 knyck. Jag fattar att jag nu spelar rysk roulette med fem kulor och en blank, istället för tvärtom (som är mer brukligt). Men jag hoppas ändå på den där lilla ynka procenten. Nån gång ska ju även den falla in. Men inte igår. Plötsligt kommer det. Och då menar jag fanimej att det kommer. Tintin har druckit välling och käkat spaghetti och köttfärtssås hela dagen. Tillsammans med förkylningsslem skapar det en rätt intressant formula kan jag informera er om. Även om jag var lite småberedd så hann jag inte reagera innan en rejäl spya sköljer över mig från brösthöjd och neråt. Den är alldeles varm. Tanten i kassan tittar på mig som att jag har tagit med mig pesten.

Vad gör man i ett sånt läge? Ja, jag har inte en jävla aning. Jag tyckte i alla fall att det var läge att förpassa mig ut ur affären fortare än fan. Juniorette kom springande efter, högljutt frågande om jag inte ska betala. Jag stannar vid utgången, ger henne kortet och ber henne ge det till J. På väg till bilen böter vi en familj. Då kommer andra vågen. Jag har nu så mycket spy på mig, att man utan att lyckas komma i närheten av att ge bilden rättvisa, kan säga att jag är helt täckt av en illaluktande blandspya.

Att vistas bland folk och få spy över sig inför publik är något väldigt laddat för mig. Jag gillar det inte alls. Och trots att jag ofta åker nattvagn hem så har jag aldrig lyckats förbereda mig för att hantera just den sortens krissituationer. Spontant önskade jag bara att en stor jävla blixt skulle komma från himlen och pricka mig rakt i pallet och göra mig till torrt gubbpulver. Rätt av. Bara sådär. Men som småbarnsförälder blir man snabbt en hård jävel. Huggen ur sten rent av.

Så jag gick bara in i mig själv. Stängde av alla känslor som skam, förlägenhet, äckel och så vidare. Jag såg rätt igenom alla jag mötte medan jag banade vägen mot min bil. Min fristad. Jag hann registrera flera förvridna ansiktsuttryck när människor påväg in i mataffären såg min nya kräks-outfit, men jag låtsades bara som att de imponerades av mitt nya fräcka t-shirttryck.

Innan jag fick barn hade jag bara velat krypa ihop i fosterställning en varm dusch och gråta i två tre timmar. Men inte nu längre. Jag har blivit en kallhamrad småbarnsfärälder. Inget tar sig innanför mitt skal. Inget knäcker mig längre.

Jag säger bajs, spy och världens all jävelskap – just bring it on.

På begäran - Blå skottet

Billekar

Sitter i bilen som är fullpackad med familj och annat. Juniorette har tjatat i två veckor om att jag ska räkna till tusen nästa gång vi åker till Laholm. Alltså räkna högt.

Så vad gör jag som den goda fader jag är. Jag räknar. Jag skojar inte när jag säger att det tog från Ullevi till Kungsbacka, med många tungvrickningar på vägen. Man tröttnar rätt snabbt. Jag hoppades att juniorette skulle avbryta mig före tvåhundra. Det gjorde hon inte. Så jag räknade på, idogt som en autist.

När jag kommit till 556 slänger jag en blick åt Juniorette och ser att hon nästan har somnat. Min käke har nästan gått ur led och stämbanden är ungefär lika elastiska som beef jerky och så har hon mage att slumra. Trots att hennes tjat varit lika smattrande som en hammarborr. Då brister det för mig.

Jag vrålar "MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE, jag håller ju på att räkna här!!!

Sedan räknar jag klart. Och då vill hon visa att hon kan räkna till hundra. Det bultar i mtt huvud men jag härdar ut, dör en bit. Efteråt beordrar jag totalitär tystnad resten av vägen.

Jag höjer ett varningens finger. Att räkna högt till tusen är en fruktansvärd och värdelös billek. Man utsätter alla i bilen för ett synnerligen fruktlöst psyktest. En klassisk lose-lose situation så att säga.

Lås in din dotter, döda din son...

Blå skottet är tillbaka i stan!

Min gamle trotjänare till cykel, en electric blue Crescent med tre dödliga växlar, har stått avställd kan man säga. Styret gick av i en nedförsbacke för några år sedan och har sedan dess inte tagist i bruk. Förrän idag. Jag köpte ett mäktigt styre och plockade fram mina verktyg. Jag till och med fettade in kedjan. Efter en liten stund stod den där i all sin prakt (nästan). Lydig som Zorros häst, kraftfull som batmans bil. Jag blev cykelsugen. Att ge mig ut på stan och bara cykla utav bara helvete. Hade jag varit en superhjälte hade Blå skottet varit min farkost. Lätt.

Jag älskar den där cykeln, som jag fick av farfar när jag fyllde 11 tror jag. Han köpte en vuxencykel så jag skulle ha lite att växa i. Så tänker en redig karl. Den har varit med om mycket. Ett under att jag inte har blivit av med det rackarns cykelskrället. Men jag antar att den utstrålar fara. Ungefär som när man ser en hoj som tillhör Hells Angels.

Nu ska jag bara laga en liten punka innan jag ska ut och färdas.

Så huka er kärringjävlar och gubbas när ni drar runt på era ballongdäckshojar. Mitt nya styre tar upp mer bredd och sopar gärna banan med vem fan som helst som står i vägen. Och alla ynglingar med sina fixed gear-cyklar kan räkna med en omgång. Blå skottet viker inte för någon eller något. Varken cruiser-bögar som vinglar fram sävligt och pårökt, eller racer-kittade typer med cykelbrallor och dropphjälm, som tror att varenda cykeltur är en etapp i Tour de France. När jag sitter upp på Blå skottet respekterar jag ingen. Jag cyklar i jeans och pilotbrillor. Så håll käften och se upp i backen.

Nu ska blå skottet ut och erövra sommarens heta dagar och fuktiga nätter.

Garnfetischism

Då och då brukar jag titta igenom mappen "roliga bilder" på min hårddisk. Den rymmer, precis som titeln antyder, allsköns bilder som jag finner roliga på ett eller annat sätt. Det finns också en undermapp som heter "obehagliga bilder" som i sin tur innehåller, just det, bilder som jag finner obehagliga. Inte som i trafikolycksobehag eller som i groteskt obehag, utan obehagliga på ett mycket otäckare plan.

Där i hittade bland annat en gammal goding föreställande Ullared-Morgans okände bror, iklädd ett raffset och penis instoppad i avgasröret på en bil. Och så den här:



Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det är kanske därför jag inte har kommit mig för att blogga den tidigare. Jag blir förlamad av skräck och förundran på samma gång. Den är pervers på en så otroligt sjuk nivå att min hjärna hamnar i ett frysläge. Först vill jag spontant skratta till åt den korpulenta varelsen som bokstavligt talat har draperat hela sin kropp i någon slags garnkreation. Topp till tå. Men så möter jag blicken och förstår att den här personen lär vara mer än lovligt kvaddad i membranet. Det här är okontrollerbar sexuell njutning för honom/henne. Den ultimata kicken.

Att krypa in i en puppa av mohair och riktigt njuta loss. Det låter ofarligt vrickat. Som en slags tantra-tömning där bara personen i fråga själv förnedrar sig. Men titta då en gång till på blicken. Möt den. Där döljer sig det där obehaget jag talar om. Personligen hade jag utan vidare bokat in en vecka med helpension på Casa de la Fritzl, om det stod mellan det eller att tvingas vistas en sekund i stickpervots absoluta närhet.

Det är dock svårt att inte undrar vad grejen är. Jag blir nyfiken på hur det funkar. Det kan ju inte vara plagget i sig. Vilket dundrande antiklimax det måste vara i så fall. Varje gång. För så jävla gött kan det ju rimligtvis inte vara att mumifiera sig i en garndräkt. Tänk att sitta där varje kväll i ett halvår, maska för maska, och riktigt kåta upp sig av tanken när man äntligen ska få bli ett med sin egenhändigt stickade helkroppsmundering. Det måste ju vara så. Att det är vägen dit som är själva grejen. Annars finns det nog ingen lagom dos psykofarmaka för att lindra ångesten hos vederbörande.

Det måste ju vara som när man byggde en snögubbe som liten. Man kämpade och stretade som ett litet as med de tunga snöbumlingarna. Halsduk, morot och hela köret. Och så hade det hunnit bli plusgrader under natten, så snögubben såg ut som han hade varit på efterfest hos Pete Doherty, när man förväntansfullt sprang ut för att beskåda sin skapelse i dagsljus. Det tog udden av det så att säga. Exakt samma måste det vara när man väl krängt på sig sin dress. Då är det roliga över. Möjligtvis kan de få lite bonusbånge när de lägger ut bilder i någon stickningsfetish-ring, och kredden börjar hagla in från andra garnpervon som Mr Angora, Ullman och Fröken Flox?

Jag blir beklämd när jag tänker på vilken lågstatusfetish det måste vara. Det måste vara den allra ensammaste formen av sexuell njutning. Nudister, grupprunkare, lack- och lädermänniskor och såna som gillar att slåss medan de knullar, har ju stora klubbar för likasinnade att vända sig till. De som tänder på fötter, näsor eller valfri annan kroppsdel kan oftast någonstans lyckas frambringa viss förståelse från allmänheten. Till och med de som går igång på dvärgar, amputerade eller diskmaskinsdeformerade Tupperware-produkter har fått sina forum, tack vare Kanal5:s Outsiders. Men de som är heta på stickade helfodral lär nog inte dra fullt hus till klubbmötena direkt. De måste tillhöra den sorgligaste skaran människor som finns.

Förstå den frustrationen. Att veta med sig att det man diggar mest av allt, är så jävla skruvat att de hårdaste jävlarna på jordklotet skulle ligga sömnlösa av skräck, om de bara visste att deras granne satt inne och stickade sig själv till orgasm varje kväll.

Brrr... tänk dagen då en sån jävel väl öppnar hatluckan. När det brister. Då vill man fan inte bo i närheten av en garnbutik. Sanna mina ord.

Rent hus

Nu har jag gjort det. Gått loss med mitt senaste inköp. Nästrimmern. Jag har gjort rent hus kan man säga och känner mig lenare än en brasiliansk vaxstudio i näsborrarna. Jävlar. Vilken resa. Jag kan andas vettigt igen och känner på både gott och ont hur luften luktar. Kan urskilja doften av en öppnad folköl på hundra meter. Men även rysslands kattlåda. Det visslar inte heller. I'm free as a flying bird, kan man säga.

Kul var det också. Det rasslade i maskinen som när man dammsuger upp ett tappat paket ris från köksgolvet.

Where the wild things are..

Igår gjorde jag ett inköp som är förknippat med väldigt mycket ångest. Dels för själva inköpstillfället och dels för dess syfte. Jag har alltså gått och blivit med nästrimmer.

Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.

Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.

Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.

När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.

Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.

Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.

Imorgon blir det crew cut!

Föräldraledig

Idag är andra dagen på resten av ett drygt halvårs föräldraledighet. Jag lämnar reklamen för bajsblöjor, matkladd och en underbar tid med min dotter. Det här kommer bli en spännande resa tror jag.

Igår var första dagen. Det försvann fort. Antar att det är så i början. Men vad gör man sedan. Jag kommer troligen lattefarsa mig, hänga på öppna förskolor, umgås med mina föräldralediga vänner. Det är den lätta biten att räkna ut. Men det måste ju finnas mer. Kanske lära känna lite andra daglediga majbor, upptäcka för mig outforskade platser och utnyttja tiden maximalt. Få perspektiv på saker och ting.

Vad gör Robinson-Robban ikväll tro?

Just hemkommen från Kontiki. Det var en spännande kväll med trevligt sällskap och trevliga öl. Kontiki är ett lite karibienstajlat ställe som försöker vara lite balla. Det är faktiskt rätt trevligt. Lite för mycket bambu för min smak om man sitter där inne dock. Men det gör man ju inte på sommaren.

I alla fall började jag fundera över vad fan Robinson-Robban gör nu för tiden. Ikväll till exempel. Undrar om han har slutat ligga med Brinkenstjärna än? Det funkar väl inte i längden. Och det har varit rätt tyst från den killen på sistone. Min mest skruvade sida hoppas på något sätt ändå att han har det bra.

Fritidsmarodörer med Zlatankomplex

Igår var familjen Bloggfrossa/Tuffast av alla med barnen vid pisseplaskis i Majorna. Precis som jag lagt mig till rätta för att gassa lite i solen så börjar två farsor att kicka boll. Precis bredvid oss.

Jag vet att jag har använt den här frasen innan men något av det absolut värsta jag vet är folk som ska hålla på och kicka boll på stranden, i parken och på alla andra ställen där människor samlas för att hänga lite. Fan vad förbannad jag blir. Det är så böfa att hålla på och trixa och stajla. Försöka sig på skit de inte kan hantera. Gärna göra några svåra upplägg och klackpassa bollen till varandra. Killar med Zlatankomplex. De är alltid värdelösa och saknar bollkontroll. Det stressar upp mig utav bara fan. Fritidsmarodörer.

Det slår aldrig fel. När man själv försöker ligga avslappnat i gräset och se lite skönt fräck ut. Då tycker några nissar att det är en prima idé att ta fram en boll och börja lattja, mellan picknickfiltar, engångsgrillar och folk som försöker slappna av lite. Få lite ro.

Jag vet inte hur många gånger jag fått en boll i ansiktet och känt mig dum, kastat tillbaka bollen och ljutit och sagt att det är lugnt. Fast jag helst av allt skulle vilja ha en .357 Magnum och blåsa hål på deras boll. Spränga den som en jävla lerduva och sedan rikta mynningen mot den före detta bollägaren som ett stort ont öga. Köra Dirty Harry-rutinen. Do you feel lucky... well do you, punk? Få dem att pissa på sig. Och tänka en sig för en gång till innan de tar med en bolljävel ut bland folk nästa gång. Men just när man får den där bollen insparkad på sin picknickfilt är man så paralyserad av förndringen att man inte får fram ett ljud. Inte jag i alla fall.

Men de lägger inte av. För de är så balla och härliga. Och fortsätter med samma resultat en liten stund senare. Det är fan inte okej. Det är som att de är utvecklingsstörda. Det kan verkligen inte vara så avancerat att förstå hur fleppt det är att hålla på sådär? Det förstör precis allt som är soft för flera timmar framåt för mig. Allt jag kan känna är ett brinnande begär efter vedergällning. Vi snackar bibliska proportioner.

Jag tror banne mig att jag hatar fritidsmarodörer mer än såna där as som plockar med sin aukustiska gitarr och försöker leva ut någon sorts perverterad trubadurdröm så fort det vankas utomhushäng.

White trash

Ibland är det bästa som finns, att komma hem efter en helvetes eftermiddag, och steka korv i bara kallingarna.

Men oftast inte.

Jag bygger ett fort

Sådärja! Då var man ett brytbleck rikare. Det ska tydligen hålla buset ute. Försvåra en uppbrytning. Så formulerade han sig första gången han var här. Låskillen. Jag vet inte vad han han snackade om och den där sorgliga lilla metallbiten som ska göra det svårare att bryta upp dörren gör det nog ärligt talat inte SÅ jävla mycket svårare. Skitsamma. Äntligen är jag av med honom. Han har ringt mig hundra gånger sedan han var här senast och jag har lyckats ducka det lika många gånger. Men idag tyade jag bara inte mer. Och om 350 spänn var allt som krävdes för att slippa se hans mobilnummer och höra han väsa in meddelanden i min röstbrevlåda en gång till, så var det de mest välspenderade pengarna jag någonsin bränt. Då känns det faktiskt redan som att jag fått valuta för mina dollars. Men ringer han och frågar om säkerhetskedja, något tillhållarlås eller annan skit, då kommer jag använda min ångerrätt fortare än fan.

Det känns konstigt att ha investerat i sin säkerhet. Lite ekivokt nästan. Jag är numera ett stycke vit medelklass som sitter i Majorna och har stillat min trygghetsnoja med ett brytbleck. Jag undrar vad nästa steg är. Kanske att jag börjar gillra fällor när jag går hemifrån. Eller att jag inte går hemifrån alls. Ungefär som i Björn Runges "Om jag vänder mig om", där ett par hyr in en hantverkare för att mura igen dörrar och fönster. För att bygga sitt fort.

Avundsjuka

Var inne och läste hos den snart fyrtio år gamla 30+ att han hade blivit frågad efter leg av en söt tjej på systemet (när han som en mogen man bör handlade sin midsommarsprit i rejält god tid). Jag försökte givetvis genast komma på nåt spydigt att säga till honom men det gick inte. Det finns ju inget som kan förminska en sådan sak. Fan. Istället lät jag bara en våg av simpelt avund skölja över mig. Den jäveln. Han levde just min dröm.

Jag har alltid velat få legitimera mig på systemet. Jag har alltid velat få uppleva den underbara misstron om att jag inte är gammal nog för att handla rusdryck. Jag minns dagen jag fyllde 20 och malligt gick ner till Systembolaget hemma i Kungälv. Jag lastade upp ett flak Michelob (vem fan dricker Michelob egentligen?) och väntade spänt på att få bitchslappa tanten i kassan med mitt leg. Men frågan kom inte. Var det bra så, var allt hon sa. Och inte en endaste gång har jag fått frågan sedan dess. Det känns för jävligt.

Jag har försökt se nervös ut, flackat med blicken och tittat skyldigt på dem. Jag har gått till såväl ung som gammal kassapersonal och ibland har jag nästan trott att de ska fråga mig. Men det gör de aldrig. Jag hade börjat acceptera det faktum att jag aldrig kommer få uppleva den där ynnesten att "tvingas" visa mitt körkort. Tiden är ju inte på min sida direkt. Jag hade nästan slutat hoppas. När jag läser att 30+ just fått "den där frågan", med mindre än ett år kvar till de fyrtio. Det är nästan ett hån i sig. Nu vet jag att det i teorin skulle kunna hända i sju år till. Han har tänt ett hopplöst hopp hos mig. Som kommer fimpas lite varje gång jag går till systemet de närmsta åren.

Mitt sista desperata försök får väl bli att köpa mig en t-shirt med Twillight-motiv och börja handla Blue Nun och alkoläsk.

I J:s förunderliga värld (huvud)

Nyss beklagade jag mig över hur jävla tradigt det är med fotboll på tv precis hela tiden. Jag är helt ointresserad av det. J håller med och tycker också att det är skitsegt. Och så lägger hon till: "Jag vet inte ens varför, är det VM nu eller?". Helt seriöst. Jo, helt seriöst.

Vi pratar alltså om den mest allmänbildade person jag vet. En människa som jag respekterar djupt. Som jag kan komma hem och diskutera random händelse, nyhet, populärkulturellt ämne osv med och som nästan alltid har mer bakgrund än jag. Hon är som Flashback i mänsklig skepnad. Inget går henne förbi. Det kan vara allt från olika Nobelpristagare i litteratur genom historien, eller något uttalande av någon jag inte ens hört namnet på innan, till smutsiga knullrykten om någon Let's Dance-deltagare. Men på något makalöst sätt har det lyckats undgå henne totalt att fotbolls-vm rasar för fullt.

Jag befinner mig just nu i någon sorts chock.

Tack Viggo!

Idag fick landets bästa kreatörer varsin sommarpresent från Viggo Cavling på Resumé. Det blev lite uppståndelse när alla kreatörer (och lite annat löst folk) här på byrån rev upp sina tjocka paket. De innehöll första säsongen av Mad Men och lite annat. Men inte mitt paket. Jag fick en alldeles egen specialpresent som innehöll det här:



Just det, luft.

Det var roligt. Tack Viggo.

Krav Maga

Det har börjat träna ett gäng tuffa Krav Maga-killar på samma gym som jag. Riktiga biffar med rakad skalle och en helt jävla livsfarlig utstrålning. Jag hade seriöst hellre sprungit gatlopp med en amerikansk flagga i Bagdad än att mucka gräl med någon av dem. Större chans att överleva då.

Det är bara en grej som lite tar udden av deras tuffhet. De kommer alltid iklädda träningskläder, alltid en munkjacka och under den en t-shirt, med klubbmärket tryckt över hela ryggen. För att ingen ska kunna undgå att de är farliga killar som kan bita av dig struphuvudet, skalla ut dina tänder eller mutilera dig på något annat otäckt sätt om du inte passar dig.

Men jag vet inte. Jag får lite samma känsla som inför chalmerister och deras overaller. Det känns lite ängsligt på något vis.

Rövgängens rövgäng

Det skojas ofta om att väktare är människor som inte riktigt är lämpade för att bli poliser. Och att de som i sin tur inte är riktigt lämpade för väktaryrket förvånansvärt ofta verkar bli dörrvakter eller yrkeskriminella (eller både och). Men det är ju bara spekulationer

Isåfall skulle parkeringsvakt vara ett rätt givet kort, för de som helt saknar fäbless för oprovocerat våld, men ändå kan tänka sig att jobba inom i uniform. Tyvärr är det ett bespottat yrke som kräver sitt psyke. Jag tror inte att jag hade kunnat gå runt som en neonskylt hela dagarna och vara rädd för att åka på pisk av nån dåre som tänjt lite väl länge på sin parkeringstid. Skitsamma det är inte parkeringsvakter det här ska handla om.

Jag har alltid undrat vad som händer med de som inte har vad som krävs för bli varken den som stoppar eller utför värdetransportrån. Som inte heller pallar att tyst stryka runt som ensamvargar längs stans parkeringar och böta folk. Och som på riktigt har en osund dominant läggning. Som har så det räcker och blir över på ass-hole-kontot så att säga. Och nu har jag nog kommit på det.

Biljettkontrollanter.

För det slår fan nästan aldrig fel. Man ser hur biljettkontrollanterna står som ett surt gäng city-cowboys i sina fula kontrollantjackor på hållplatsen. En varierad samling förnedringssugna jävlar. Ett lytt posse med två gemensamma nämnare. Dålig attityd och käftig uppsyn. Rövgängens rövgäng med andra ord. Vi som är lite ruttade kan se hur det spritter i dem av förväntan så nära asexuell kåthet man kan komma. Det är spänningen. De verkar tro att de just ska genomföra ett gammalt hederligt tågrån. Redo. Och när dörrarna öppnas formligen kapar de spårvagnen. Ibland motas folk in igen. Det är de som bestämmer vi ska veta vår plats. Alla är skyldiga till motsatsen är bevisad. Ett lika avslappnat förhållningssätt som amerikanska gränspolisen har mot mexikaner.

Jag tror inte jag behöver använda alla fingrar på en hand för att räkna de gånger jag blivit ombedd att visa mitt färdbevis på ett värdigt sätt. Så som man vanligen tilltalar människor. Jag har förståelse för att man kan bli cynisk i ett jobb där alla tycker att man är ett rövhål. Men det hjälper verkligen inte att befästa den bilden med en bultpistol laddad med översittarattityd.

För några dagar sedan satt jag bredvid en ung tjej på vagnen. Jag visade mitt kort innan de han tilltala mig. Det måste jag. Annars är hela dagen förstörd. Kan man komma undan utan att ett ord byts ska man vara jävligt nöjd. Det klarade inte den unga tjejen. Kontrollanttanten hade troligen vaknat på bättre sidor för jävlar vad hon gick på. Tjejen hittade inte sitt kort och då började det. Ännu en kontrollant slöt upp och tillsammans frågade de hetsigt, upprepade gånger efter hennes färdbevis, trots att tjejen knappast kunde leta tydligare i sin väska utan att vränga den ut och in. Till slut hittade hon kortet och visade det. Skadeglatt skannade kontrollanttanten kortet och jag kunde riktigt se förvåningen i hennes blick när det var giltligt. Hon synade kortet noga och sa med överdrivet stöddig skepsis "ungdom... är du verkligen en ungdom?", varpå tjejen svarade att hon var 23. Nänänä... sakta i backarna. Det var bara för tjejen att hala upp legget. Vid det här laget hade alla kontrollanter samlats och hela vagnen iakttog tjejen. Mycket riktigt var hon 23.

Jag fattar inte riktigt grejen. Hur kan man rimligtvis utan uppsåt lyckas anställa så många dåliga ägg? Med en nästan formgjuten skitattityd till allt och alla. Jag börjar tro att man får genomgå någon form av boot camp som tar fram aset inom en innan man släpps ut att kontrollera vilt.

Göteborg

Man kan säga mycket dumt om Göteborg. Staden där en övertro på sin egen fullkomlighet florerar och gör att den lite för ofta luktar som den där kusinen från landet. Det är staden med invånare som tagit något så utvecklingsstört som ordvitseri och gjort till sitt signum, ett tungt ok som alla får bära, ofrivilligt. Göteborg är staden där enskilda kommunala tjänstemän strösslar med skattepengar på sköna mutor och egennyttiga projekt, som att hela livet är en stor jävla trustorfest. Det är staden som mallar sig med sin förträffliga evenemangsvänlighet och som enligt gamla seder utsätter sina försvarslösa invånare för utdragna massvåldtäkter i form av cuper och andra folkliga baluns (tack gud att de äntligen slutat duka upp långbord längs hela avenyn för räkfrossa i alla fall). År efter år.

Göteborg är också staden som utan att blinka kastar närmare hundra tusenlappar på den gamla gubbjäveln Sture Allén för att få hans experthjälp. Ett jobbet som handlade om att döpa den nya fotbollsarenan som byggdes på samma plats som Gamla Ullevi tidigare stod till ja just det "Gamla Ullevi". Sånt gillas. Göteborg är nämligen den socialdemokratiska högborgen, där alla investeringbeslut tas på volley. Med fördel på fyllan. Goa göbbar premieras nämligen alltid. För Göteborg är staden som gjort fyndighet och klämkäckhet till officiella paradgrenar.

Hur håller man sig ifrån sinnessjukdom i ett sådant klimat. Ja inte fan vet jag. Det gör man kanske inte. Förr eller senare står den där för dörren.

Man kan med en stor poäng hävda att Göteborgare är en hög lågutvecklade individer. Och peka på bevis som att vi bara låter ett till 80% kommunägt bolag göra en skön investering, och köpa in ett stort jävla pariserhjul för en massa miljoner och sedan dänga upp det utanför operahuset (utan att ens ha fått beviljat bygglov). På grundinitiativ av sossarnas allsmäktige gudfader Göran Johansson. Som en go grej änna. Ett hjulhelvete som i folkmun nu går under namnet Rullevi. Jag ser det varje dag och jag hatar det där hjulet. Det avtecknar sig som en stor fresk mot himlen. Det enda positiva jag egentligen kan se med det är att det skymmer lite av Hisingen.

Nä, man kan som sagt säga mycket dumt om Göteborg och dess folk. Men en sak ska vi ha kredd för. Vi bygger inte ett hjul utan att göra en ordentlig VIP-korg. Folk måste kunna få åka pariserhjul med stil i den här stan. Som en jävla pascha. Så är det bara. Håll utkik efter den svarta lilla gondolen med guldfärgade versaler (VIP). Den har tonade rutor, är inredd med skinnsäten och krossad sammet, och är fylld med horor, skumpa och knark.

För är det nåt den här jävla stan är bra på så är det evenemang.

Hårdpositionering

En nära kollega till mig (D) skulle köpa en present till sin flickvän (en relativt ny sådan) som fyllde år i veckan. Han funderade på underkläder och då flikade spjuvern M in att en så kallad "knulltrosa" kanske skulle vara på sin plats. D verkade inte förstå vad M talade om och började genast googla. Det skulle snabbt visa sig att moi äger de högsta positionerna på den sökningen. Dels på den generella sökningen, men även på bildsökning, där jag dominerar resultatlistans fyra och enda platser. Snacka om hårdpositionering. Så kan det gå när man tar sig an att reda ut ett omtvistat begrepp.

Frågan är om jag skulle kunna slå mynt av det här på något sätt. Det känns så. Men hur.

Äntligen... eller?

Så var det där bröllopet överstökat. Skönt. Nu kommer vi slippa läsa mer om det...

NOOOOOOT!!!

Fy fan. Det är nu den verkliga massmediala penetrationen sätter igång. Nu ska tomrummet efter brölloppet fyllas med bröllopsresor, hemma hos, gravidspekulationer och en miljard rykten. Nu ska prinsen blästras i media. Nu ska de monarkikåta ha sin valuta för pengarna.

Och vi andra får stå för det verkliga lidandet.

Pervo-tv med Hulk Hogan

Igår såg jag ett helt avsnitt av realitysåpan "Hogan Knows Best" (fråga inte varför) på MTV. Det handlar om familjen Hogan, med pappa Hulk i spetsen, och deras tokiga liv. I efterhand upprörs jag över att det ännu inte är narkotikaklassat, med tanke på att det dövar hjärnan betydligt hårdare än något annat. Värre än Top Model och Tyra Banks Show tillsammans. Troligen värre än VM i crack.


De som avlat fram den här bastarden till tv-show har nog sneglat en och annan gång på den dysfunktionella familjen Osbourne. Tyvärr så är det kontot redan mättat. Efter att ha givit världen Familjen Gotti i samma anda så funkar det tyvärr inte att ta random snubbe som var stor på 80-talet och bygga ett program kring. Alla skiter i Hulk Hogan. Därför har de behövt krydda serien med något extra. Det extra i det här fallet råkar vara att Pappa Hulk har ett synnerligen osunt förhållande till sin dotter. Själv framhärdar han hela tiden i att det rör sig om den faderliga beskyddarinstinkten. Men alla som tittar (alla som inte hunnit få sin hjärnan helt helt ödelagd av liknande populärkulturyttringar dvs.) inser såklart att det hela handlar om ett närmast incestuöst förhållningssätt. Jag blir på riktigt upprörd av att det sitter människor och tycker att han är lite gullig. Jag får bara lust att slå väck hans blonda mustasch med ett brännbollsrack.

Brooke heter Hulks dotter. Hon är blond, hon är 17 (typ) och hon är kåt på livet som bara Miami-brudar med ena handen i pappas portmonä kan vara. Hela plotten verkar gå ut på att Brooke gör halvhjärtade försök att lösgöra sig från sina föräldrar, och då i synnerhet sin paranoida pappa Hulk, som i sin tur går runt och är som en jättestor utvecklingsstörd nallebjörn med bandana. När hon skaffar egen lägenhet är han snabbt där och bygger upp ett Hulk Hogan-altare i hennes sovrum med typ tjugo inramade bilder på honom och henne i olika situationer. Kan det bli mer pervers med kläderna på?

Hela Hulks fejkade liv verkar gå ut på att hålla koll så att Brooke inte träffar någon snubbe eller dricker sprit. Tanken är nog att man ska skratta lite gott åt hans gulligt efterblivna paranoia. Men det är svårt. När han i sann amerikansk anda suckar djupt och håller sig för pannan när dottern släpper in pizzabudet. Han nästan omyndigförklarar henne eftersom det skulle kunna ha varit en seriemördare. Sedan börjar han avlyssna henne, eftersom han lovat att inte smygfilma... ehhh? Han skickar in spioner med förevändningen att de ska fixa grejer i huset, för att se så att hon inte har något bus på gång. När luftkonditioneringskillen rapporterar att han hittat p-piller på köksbänken brakar helvetet lös och den retarderade nallebjörnen stormar huset och sätter igång med förebråelser.

JA, givetvis är allting riggat. Jag är inte dum i huvudet. Men det är nästan det som är mest upprörande av allt. Att någon kommit på att skriva det här, och på fullaste allvar trodde att Hulk skulle komma ut på andra sidan och verka vara en skön farsa som bryr sig om sin dotter. I själva verket framstår han bara som en svartsjuk äcklig gubbe, som är så tänd på sin dotter att han inte står ut med tanken på att hon kommer ha en annan man i sitt liv. Hulk hatar nämligen alla killar och lever efter devisen att alla killar är svin som bara vill penetrera hans dotter. Utom han själv då (Ja det är ju inte uttalat i alla fall).

Den enda killen som nästan passerar filtret är en av Brookes kompisar som är homosexuell. Han blir i och för sig förhörd så att han verkligen är ett "fullblodshomo" och inte bara lite småbögig. Bi skulle gå bort direkt. De är nästan värst. För de knullar allt. Läcker människosyn han förmedlar, pappa Hulk. Det blir ganska tydligt att han slösade bort de sina piggaste hjärnceller på skojbrottning istället för i skolbänken under sina hey days.

Hogan Knows Best är milenniumversionen av Solstollarna, ett annat underhållningsformat som luktade gammal gobbaronk, och som också kom undan just för att det var lite gulligt.

Hulk Hogan vet inte bäst. Hulk Hogan vet inte ett skit.

Låt mig få bjuda på lite vemod

Det är fredag kväll. Jag och J sitter och myser vuxet med ett par Ripassoviner. Det ösregnar ute. Vet inte om det är ett sommarregn det är fråga om eller ett vanligt jävla skitregn, som det vanligtvis är här i Göteborg. Det spelar ingen roll. Det är en fin kväll i Majorna. Och vad passar då bättre än lite vemod. Fan, jag tror att jag älskar vemod. Och den här låten:



Jag hittade den hos Not on my shift idag. Hon hade lagt ut en live-version men den här låten förtjänar bättre ljud. Har säkert hört den 20 ggr idag.

Köpt rocklook

Något av det allra jävligaste jag vet är killar med köpt rocklook. Ni vet vilken typ jag menar. Såna som tror att de ser ut att vara du och bror med Mick Jagger och Iggy Pop, samtidigt som de lyssnar på Da Buzz och dricker skumpa. Jag står inte ut att se dem och är helt övertygad om att de är rakt igenom dåliga människor. Vet inte varför. Tror det är någon slags allergi jag har.

Idag äntrade i alla fall exakt en sån jävel min morgonvagn. En klassisk daybreaker. Han var en perfekt prototyp med sina färdigslitna femtusenkronorsjeans från Armani, fullstajlad avenyfrisyr (blandras mellan punkare och schtekare) och en djupt v-ringad t-shirt med retrolook på trycket (som av en händelse råkade innehålla ordet ROCK). Han stod och försökte se lite ledig och frän ut, samtidigt som han åt ett äpple och upprepade gånger justerade ett chict litet vristband i läder med infällda nitar, som han högst troligt införskaffat på NK. När han var färdig med äpplet basketkastade han skrotten mot papperskorgen. Men missade. Fy fan vad Rock n' roll att skita i att plocka upp det. Sedan började han piffa till sin frisyr med sina Marc Jacobsbrillor.

Jag kände hur jag började hårdhata honom. Hade jag varit lite modigare hade jag gett honom en syrlig komplimang inför hela vagnen. Typ, sagt att han såg härligt rockig ut och frågat hur han lyckats slita hål på jeansen ända från kukhöjd och långt ner på smalbenen. Och hade jag varit jävligt modig hade jag troligen pekat på honom och vrålat att han var ungefär lika mycket rock som Robert Wells är med sin röda frack och pianogitarr...

Men jag är lika försynt som Nasse. Det är därför jag bloggar istället.

Femårsjubileum!

Idag för exakt fem år sedan föddes Bloggfrossa.

Det har varit en rolig tid. En fantastisk resa på flera sätt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Den har haft avgörande betydelse för mitt liv på många olika plan. Det har varit kul att se den växa upp och lära sig saker med tiden. Mest medgångar men även lite motgångar. Jag har haft tur som fått många fina läsare på vägen. Inte många som i modebloggsmånga. Men ni trogna läsare som inte svikit när det där som kallas livet gjort att inläggen glesnat en aning. Det tackar jag mycket för. Utan er hade den här bloggen inte varit alls lika kul att skriva.

Och alla nya läsare. Jag blir lika glad varje gång en ny läsare hittar hit och fastnar. För att inte tala om de gånger jag blir länkad. Det är råkul. Jag gillar't.

Fem år... Det kanske är dags att växa upp lite. Bli större. Det hade varit kul. Men jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå utan att tappa kvalitet (tips mottages tacksamt). Det gör jag ju ändå till och från. Tidigare har jag funderat på att ändra stil men låtit bli. Bloggfrossa är bloggfrossa och får så förbli. När jag vill göra något helt nytt så kommer det bli på någon helt annan plats. Men någon form av förändring behöver nog ske för att piffa upp lite. Får filura lite till på det helt enkelt.

Som av en händelse är detta även mitt 1500:e inlägg. Det kanske inte låter så mycket. Bara 300 inlägg/år. Men det ligger mycket kärlek bakom vartenda ett av dem. Nästan. Det går i perioder. Upp och ner. Just nu rätt mycket ner. Men inte bara. Och jag känner, för första gången på flera månader, att jag börjar tycka det är kul att blogga igen. På riktigt. Kanske är det för att jag har börjat känna mig lite mer arg igen. På det där bra sättet.

Nog om det. Jag ville bara passa på tacka för tiden som varit. Hittills. Jag brukar inte göra det så ofta.

Hipp hipp hurra!

Trygghetsnoja

Häromkvällen efter niotiden någon gång ringde det plötsligt på ytterdörren. Utanför stod en medelålders man med röd seglarjacka och höll i en pärm. Han presenterade sig hurtigt och berättade att han var från ett säkerhetsföretag som installerade brytläck (en slags stålskärm som man fäster på dörren för att dölja låskolven och försvåra en uppbrytning). Plötsligt drog han fram ett järn och demonstrerade utan någon större inlevelse. Han pratade på som om vi känt varandra sedan jag var liten och stirrade på mig med samma avtrubbade blick som en pluntsupare.

350 spänn skulle han ha och då monterade de skiten på en gång. Jag frågade om man fick det mot faktura och betonade att jag inte hade några kontanter hemma. Han sa att han helst ville ha kontanter och att jag kunde pysa iväg till bankomaten medan de borrade (yeah right). Jag sa att då fick jag dessvärre tacka nej med motiveringen att jag hade ett litet barn sovandes på nedervåningen.

Då stack helt plötsligt en kraftig snubbe med rakad skalle fram sitt huvud från våningen under, och sa att vi kunde göra en banköverföring ifall jag hade data. Jag tittade skeptiskt på honom. Mannen med seglarjackan skyndade sig att presentera montören som i sin tur kastade huvudet långsamt bakåt för att hälsa. Han glodde hela tiden med öppen mun, vilket gjorde att han såg ut att ha dragit en nitlott i iq-lotteriet. Jag tackade återigen nej och sa att de fick höra av sig en annan gång.

Jag brukar kategoriskt neka alla dörrnasare oavsett, men när det kommer till trygghetsprodukter så blir jag så jävla nojig. Inte för att jag känner mig otrygg och tror att stora inbrotts- och mördarligor härjar i trappen var kväll, utan för att de som säljer säkerhetsprylar nästan alltid har nåt obehagligt över sig, som signalerar att man nog gör bäst i att köpa deras tjänst. Om man inte vill ha oväntat besök vill säga. Lite som en raffinerad form av beskyddarverksamhet. Jag fattar ju att han hade tvingat på mig ett tittöga om nån annan jävel inte redan sålt på mig det. Nästa steg blir väl säkerhetskedja, dubbla sjutillhållarlås

En gång höll jag på att tacka ja till en skyddsdörr i metall för elva tusen (som var så inbrottssäker att det skulle vara lättare att gå genom betongen) bara för att säljaren var så jävla obehaglig. Han liksom insinuerade att man aldrig kunde veta när någon skulle vilja ta sig in och pekade och visade på minst femton olika sätt att göra min befintliga dörr till brasved. En annan försökte kränga på mig nån form av bepansrad dörrkarm för en mindre förmögenhet, som i kombination med en säkerhetsdörr bara skulle gå att spränga bort, om jag tappade nyckeln. Då stod jag emot, men inte den här gången. Så nu har jag bokat upp dem på en installation senare i veckan.

Jag vet att det där bläcket inte kommer hjälpa ett skit och att jag lika gärna kunde ge honom pengarna och be honom dra åt helvete. Det är inte direkt Fort Knox att bo i ett landshövdingshus. Vill någon in så räcker det att ta med sig en glassspinne att dyrka med. Typ. Men nu är det beställt så jag får bara betala, hålla god min och hoppas på det bästa. Precis som jag alltid gör.

Mankell peppar Israel

Nä, nu har Henning Mankell allt fått begreppet bojkott om bakfoten skulle jag tro. Han överväger att förbjuda översättning av sin skit till hebreiska. Som ett slags avståndstagande. Menar han. Men vad fan sänder det för signaler till Israel egentligen? Att det bara är att borda ett skepp och öppna eld för att slippa bli översköljda med mer svensk dussin-litteratur (som i sig är terror i sin renaste form).

Kan de få mer pepp än så?

Först dråpslag. Sen lycka.

Exakt det första jag gjorde när vi anlänt till J:s föräldrar var att tappa mina asfräna hallicksolbrillor. Fail. Solen stekte och var tvungen att låna ett rejält par som inte släppte igenom en endaste liten UV-stråle, och resulterade i en mindre angenäm inverterad panda-bränna som satt kvar resten av vistelsen. Jag letade oroligt som ett litet as efter mina. Överallt. Utom i bilen... eller även i bilen men tillräckligt noga. För självklart var det just där J hittade dem tio minuter efter att vi satt oss i bilen hem. Det var ett kärt återseende i alla fall. Men underbart är kort.

När vi kom hem och skulle packa upp hade jag självklart lyckats med konststycket att knäcka dem på mitten. Som ett jävla omen. Dråpligt är ordet. Det var så jävla nesligt att jag kunde känna hur stresshormonerna trängdes för att överhuvudtaget få plats i min kropp. Är det något jag hatar så är det när solglasögon tappas bort eller går sönder. Det är en av de väsrta saker jag vet. Topp tre. Enda sättet att bli lugn igen är att införskaffa ett par nya och minst lika bra.

Efter en stunds letande i butiker hittade jag äntligen substitutet. Ett par glänsande stålbågade solglasögon i klassisk sektledarmodell med mörkgrå röktoning. Win! Nästan på pricken samma form som de Jim Jones (ledare för "Folkets tempel") brukade ha. Bättre blir det knappt. För säga vad man vill om gamle Jimbo. Okej att han var en kristen undergörare som cyanidmördade runt 900 av sina trognaste lärljungar bara för att han fick kalla fötter. Men han var också en stilikon av sin tid. En sektish rockstar med karisma nog att sopa banan med sillmjölket Elvis vilken dag i veckan som helst. Han såg så jävla kool ut att han borde fått någon slags diplomatisk immunitet bara för det.


Såna brillor har jag nu. Det är lycka. Inte för att de kommer göra mig ett skit mer frän för det. Men det är ändå rätt gött.

"Invasion of the ants" - en sann historia

Är på minisemester hos svärföräldrarna i Halland. En av de bästa sakerna med det är de lokala morgontidningarna. De är en ynnest att läsa dem och ta del av de fasor som färgar vardagen i mindre orter. En skön kontrast till GP som bara skriver om skottlossning och bilbränder på Hisingen.

Det finns ju redan en alldeles lysande blogg som tar upp just fenomenet lokaltidningsbesvikelser. Men den här missade de och jag vill inte att såna här katastrofer bara tystas ner. De måste komma upp till ytan.



"Miljontals myror sätter stopp för barnens lekar". Det är en tragedi om en familj som köpte ett hus i området Mickedala utanför Halmstad. Vad de inte visste vara att de just blivit grannar. Något de skulle bli varse när våren nalkades.

"Klara blir ledsen och får röda märken som gör ont. Jag borstar av henne och plockar bort myror när hon är ute och leker", säger Mamma Kerstin. Familjen vill inte göra myrstacken till något stort problem säger de. På riktigt. De skriver det.

Nä det ville de säkert inte. Men är det katastrof så är det. Och då är det bäst att ringa tidningen och rapportera om helvetet som brinner utan för deras husknut. Myror i naturen. Klart att sånt ska ha en helsida. Sånt går man till botten med på Hallandsposten. Det känns skönt att veta att de grävande järnsjournalisterna inte liggeer på latsidan och låter den värsta skiten passera obemärkt. Nä, bäst att rådfråga en sakkunnig hur man löser konfliker av sådan här art.

Yngve Brodin, Professor vid Naturvårdsverket berättar vilka risker sådana här prekära situationer kan innebära. Att flytta en myrstack är inte helt lätt. Tvärtom. Det är en omfattande operation som med stor sannolikhet kan leda till myrdöd.

Jag passar på att upprepa. Det är på fullaste allvar. Jag kollade två gånger om det var publicerat under någon sorts humoravdelning eller om det rörde sig om svårtolkad ironi. Men icke. Det här är på fullaste allvar.

"En flytt underlättar för människorna, men tar kål på myrorna. De klarar i regel inte att brytas upp. Dessutom hamnar de i konflikter med andra myrsamhällen på nya stället", säger Yngve Brodin.

Förstår ni hur många lager av konflikter det här rör sig om? Splittrade familjer, ödeläggelse och folkmord. Allt ryms i den här artikeln. Det är nästan konstigt att det inte räckte till en hel extrabilaga.

Svar på tal

Idag när jag kom gående genom brunnsparken stod en pytteliten räv-farbror vid fontänen i Brunnsparken och glodde ilsket på mig. Han verkade gammal, men med tanke på att han såg ut att ha levt rock-n-roll ett tag, var det svårt att säga mer exakt. Han var dressad i hårt smutsad denim från topp till tå, hade skrynklig hud som om han hade vuxit upp i ett rökrum, och stora luckor i den för övrigt ruttna tandraden adderade ytterligare ett par poäng till hans karaktär. Han höll i en flaska vit sprit och hårdrökte en cigg. Hans korthet i kombination med en förhållandevis stor skalle gjorde att han såg ofarligt livsfarlig ut. Som en ond bebis.

När jag kom förbi honom frontade han mig skönt aggressivt:

– Öh grabben. Vilken jävla ful väska du har. En riktigt jävla ful väska du har där dö.

Jag tittade på min väska. En svart bag. Inget extraordinärt, bara en helt vanlig svart väska från stadium.

– Hör du vad jag säger eller? Du har en helvetes ful väska. Fattar du det? Så jääävla ful va.

Vanligitvis brukar jag aldrig låtsas om när en tjackare häcklar mig. Men denna gången hände det som av ren reflex:

– Vet du vad. Du borde lägga ner med ciggen. Det hämmar växten vet du.

Fy fan. Så paff han blev. Han höll käft och bara gapglodde på mig. Och det var så skönt. För det är en bedrift att få såna fladdriga snubbar att knipa tätt.