Först dråpslag. Sen lycka.

Exakt det första jag gjorde när vi anlänt till J:s föräldrar var att tappa mina asfräna hallicksolbrillor. Fail. Solen stekte och var tvungen att låna ett rejält par som inte släppte igenom en endaste liten UV-stråle, och resulterade i en mindre angenäm inverterad panda-bränna som satt kvar resten av vistelsen. Jag letade oroligt som ett litet as efter mina. Överallt. Utom i bilen... eller även i bilen men tillräckligt noga. För självklart var det just där J hittade dem tio minuter efter att vi satt oss i bilen hem. Det var ett kärt återseende i alla fall. Men underbart är kort.

När vi kom hem och skulle packa upp hade jag självklart lyckats med konststycket att knäcka dem på mitten. Som ett jävla omen. Dråpligt är ordet. Det var så jävla nesligt att jag kunde känna hur stresshormonerna trängdes för att överhuvudtaget få plats i min kropp. Är det något jag hatar så är det när solglasögon tappas bort eller går sönder. Det är en av de väsrta saker jag vet. Topp tre. Enda sättet att bli lugn igen är att införskaffa ett par nya och minst lika bra.

Efter en stunds letande i butiker hittade jag äntligen substitutet. Ett par glänsande stålbågade solglasögon i klassisk sektledarmodell med mörkgrå röktoning. Win! Nästan på pricken samma form som de Jim Jones (ledare för "Folkets tempel") brukade ha. Bättre blir det knappt. För säga vad man vill om gamle Jimbo. Okej att han var en kristen undergörare som cyanidmördade runt 900 av sina trognaste lärljungar bara för att han fick kalla fötter. Men han var också en stilikon av sin tid. En sektish rockstar med karisma nog att sopa banan med sillmjölket Elvis vilken dag i veckan som helst. Han såg så jävla kool ut att han borde fått någon slags diplomatisk immunitet bara för det.


Såna brillor har jag nu. Det är lycka. Inte för att de kommer göra mig ett skit mer frän för det. Men det är ändå rätt gött.