En odynamisk duo

I morse åt jag och J frukost i soffan och passade på att titta på tv4:s generösa morgonprogram. Programledare var Alexandra Pascalidou. Seriöst. Vem kom på att programledare är något för henne? Förvisso i den folkliga kanalen men ändå. Jag måste dock erkänna att det är en häftig känsla att att möta hennes blick. Det är sällan man får tillfälle att uppleva tomhet av sådan grandios magnitud som då. Det finns ingenting där. Och då menar jag i jämförelse med det sterila vakuumet i en partikelsanerad tryckkammare. Inte ett dammkorn.

Det pratades ålderskriser och den i fabulösa expertpanelen satt bland annat Anna Anka och Peter Siepen. Personer vars totala karisma gör att Fadde framstår som en riktig multibegåvning. De satt och pladdrade om vikten att hålla sig fräsch. Det adderade ett ytterligare mycket intressant lager av precis ingenting (förutom en ansenlig mängd botox som tant Anka verkar ha injicerat på den plats vi andra förvarar hjärnan).

Det är svårt att göra mer ointressant tv än så. Många hade gett upp där. Men inte tv4. Nä, de vet att de är nära att smälla öppna kanalen på fingrarna, så de satsar allt och fläker ut en hel kortlek ur ärmen. I form av Peppe "min tandläkare verkar tro att jag är hallick" Eng, som stekarveckan till ära har blivit utsedd till Båstadkorre. Han levererar titt som tätt matiga inslag och jag kan riktigt se hur han myser. Peppe the sidekick. Storfräsar'n. Med kvalle-tv på dagarna och brasilienvaxade 18-åringar på kvällarna. Det blir nåt att malla sig med på sportredaktionen det. När Ekwall är tillbaka från semestern.

Det funkar nog inte fullt lika bra åt andra hållet dock...

"Shit, vilket party. Och du, gissa vad jag gjorde va? Åh maj gadd, det är så häftigt... jag drack skumpa ur Peppes Engs stjärt".

Nä. Alexandra Pascalidou och Peppe Eng. Vilket radarpar från helvetet. En mer odynamisk duo får man leta efter.

Haspelnånting-SM

Är hemma en vända i Göteborg. Frossar lite internetuppkoppling och dötittar på tv. SM-veckan i SVT. Några muppar utrustade med kastspön med vikter istället för drag och försöker pricka mitten på en måltavla. Seriöst. med nummerlappar och hela kittet. De ser sammanbitna ut. De tar det de håller på med på största allvar, trots att det känns ungefär lika mycket idrott som den klassiska barnkalasleken "Sätta svansen på grisen".

Bangolfentusiasterna i Plötsligt i Vinslöv ter sig med ens fullt friska.

Familjepolitik

Här sitter jag i obygden och retar upp mig på Kristdemokraterna. Vilket rövgäng. De snackar om vikten att  familjer ska få välja själva hur föräldraledigheten ska fördelas. Familjens frihet står över jämställdheten. Familjen står över allt. Så länge den är uppbyggd enligt gammal Alf Svensson-arrkitektur. För bögar och flator är väl inga riktiga familjer. De är väl inte verklighetens folk direkt.

Kristdemokraterna tycker alltså att staten ska ge fan i hur landets familjer sköter sin business. Riktiga familjer vill säga, där både penis och vagina finns representerade. Men inte om de håller på med sånt däringa homokör. Det får ju finnas gränser. 

Alltså, jag blir så förbannad när jag tänker på hur de sitter på sina partimöten, med sina tajt sittande skygglappar, och koketterar över hur man måste värna kärnfamiljens existens über alles. Överst på agendan. Fullkomligt vettskrämda över den nya tidens könslättja och dekadens. Varför envisas de med att behålla "demokraterna" som ett slags skenheligt suffix i partinamnet kan man undra. Deras mustiga syn på demokrati luktar lika mycket jäst som Jimmy Åkesson och hans hejdukar.

Jag får sådan lust att springa upp och straffa dem allihop med var sin rungande örfil i nacken. Så det riktigt tjoffar till i deras mjälla kristdemokrathull.

Vad gäller föräldraledigheten borde det inte vara svårare än att ge de båda föräldrarna exakt lika många dagar var. Antingen plockar man ut dem eller så brinner de inne. Bara sådär. Det måste väl vara det mest rättvisa. Det finns faktiskt inga vettiga argument mot det som jag ser det. 

Radioskugga

Befinner mig i Mellbystrand. Det är fint på alla sätt utom ett. Det
tillhör den där enda procenten av landet som inte har någon
täckning. Och då menar jag inte 3G- utan 2G-täckning. Det går
knappt att ringa ens. Det är som att resa tillbaka i tiden. Därför
blir det inte mycket bloggat just nu. Men det kommer. Jag lovar.

Just nu får jag gå ner till stranden för att få signal alls.

Spitzenklasse

Nu har vi kommit hem igen. Vi lämnade barnen i J:s föräldrars och syskons våld under fyra dagar och stack till Berlin. Det var toppen.

Berlin. Vad ska man säga? Städernas stad. Den stod och väntade på oss. Det var ungefär exakt tre år sedan vi var där sist och när vi nu kom tillbaka var allting precis som sist. Fast ännu lite bättre. Jag tror att jag älskar den där staden mer än någon annan stad. Den toppar New York. Den har allt som behövs för att jag ska tycka om en stad och mycket mer. Det är den perfekta staden. J har bott där en tid och jag känner att jag trivs så bra i Berlin att det egentligen är rent wahnsinn att inte bo där.

Det är en mycket vacker stad. Nedsliten till perfektion. Det måhända vara en fattig stad ur ett kommunalekonomiskt perspektiv, men den är rik på liv och kärlek från sina fantastiska invånare. Allt är så avslappnat. Vi träffade under hela vistelsen inte en enda otrevlig och eller obehaglig person. Fan, hur ofta kan man säga något sådant och på riktigt mena det? Jag kan ju knappt gå Ica-butiken här hemma utan att hinna träffa någon jag hade mått bättre av att slippa träffa. Jag menar inte att berlinarna är trevliga som i hurtfriska och proffstrevliga med någon konstgjord överservicementalitet. Tvärtom. Faktum är att de flesta verkar ganska likgiltiga inför ens existens så länge man inte behöver dem. De låter en vara i fred och känna sig som en del av stan. Det är ganska angenämt. Kanske beror det på att berlinborna överlag verkar vara ganska tillfreds med sina liv. Men vad vet jag. Jag har ju fallit handlöst.

Kort sagt; jag tror att jag är förälskad i Berlin.

Så vad har vi gjort?

Vi har handlat lite men mest har vi bara glidit runt, druckit massor av öl, ätit och varit äckligt kära i varandra mest hela tiden. Vi bodde i Prenzlauer Berg och spenderade störst del av vår tid med att strosa omkring där och i Kreutzberg. Vi har egentligen inte gjort så mycket turistiga saker bortsett från att kolla butiker på Kastanienallé och hänga lite på Tacheles. Vi var på medicinhistoriska museet och kollade på vanskapta kroppar/kroppsdelar i formalinburkar. Det räcker för en årsförbrukning av mardrömmar. Hela området fick mig att tänka på Shutter Island. Gamla institutionsbyggnader i tegel med igenväxta och ovårdade trädgårdar. Vissa stängda. Vissa i bruk. Annars hängde vi i olika parker och njöt i största allmänhet av att vara totalt ansvarslösa i några dagar.

Och nu är vi hemma igen. Redo att ta oss an den svenska sommaren.

Bloggpaus

Det här är bloggen som talar!

Just nu sitter Mikael och J med största sannolikhet och dricker öl eller hittar på nåt annat jävelskap någonstans i Berlin. Exakt vad eller var är oklart. Detta är nämligen bara ett tidsinställt inlägg som skrivits för att meddela att Bloggfrossa-kiosken (högst troligt) kommer att vara helt stängd i fyra dagar. På söndag är det dock business as usual igen.

Morsning korsning.

Nya upplevelser

Som småbarnsförälder får man verkligen tillfälle att lära sig hantera olika situationer. På gott och ont. Ibland jävligt ont. Jag har till exempel provat att bada badkar med en unge som plötsligt får för sig att köra en avsmakningsmeny baserad på avföring. Stora resan.

Igår kväll när vi var och handlade mat på en stormarknad (= mycket folk) i Laholm och stod i kassan för att betala, hörde vi plötsligt en harkling från Tintin, följt av en slemmig host och en orolig blick. J höll på att lasta upp varorna på bandet och jag höll Tintin i famnen. Vi har varit med såpass länge i gemet nu att vi vet exakt vad den oroliga blicken betyder. Den betyder: Jag är svinförkyld och har svalt slem hela dagen, och nu kommer jag med 99% säkerhet att börja fontänspy inom loppet av max en minut. Sånt kan stressaa upp även en härdad förälder.

Jag känner att nu jävlar får det går fort. Men tanten framför sölar. Tintin hostar till några gånger och klöks lite lätt. Min puls har rusat upp i runt 220 knyck. Jag fattar att jag nu spelar rysk roulette med fem kulor och en blank, istället för tvärtom (som är mer brukligt). Men jag hoppas ändå på den där lilla ynka procenten. Nån gång ska ju även den falla in. Men inte igår. Plötsligt kommer det. Och då menar jag fanimej att det kommer. Tintin har druckit välling och käkat spaghetti och köttfärtssås hela dagen. Tillsammans med förkylningsslem skapar det en rätt intressant formula kan jag informera er om. Även om jag var lite småberedd så hann jag inte reagera innan en rejäl spya sköljer över mig från brösthöjd och neråt. Den är alldeles varm. Tanten i kassan tittar på mig som att jag har tagit med mig pesten.

Vad gör man i ett sånt läge? Ja, jag har inte en jävla aning. Jag tyckte i alla fall att det var läge att förpassa mig ut ur affären fortare än fan. Juniorette kom springande efter, högljutt frågande om jag inte ska betala. Jag stannar vid utgången, ger henne kortet och ber henne ge det till J. På väg till bilen böter vi en familj. Då kommer andra vågen. Jag har nu så mycket spy på mig, att man utan att lyckas komma i närheten av att ge bilden rättvisa, kan säga att jag är helt täckt av en illaluktande blandspya.

Att vistas bland folk och få spy över sig inför publik är något väldigt laddat för mig. Jag gillar det inte alls. Och trots att jag ofta åker nattvagn hem så har jag aldrig lyckats förbereda mig för att hantera just den sortens krissituationer. Spontant önskade jag bara att en stor jävla blixt skulle komma från himlen och pricka mig rakt i pallet och göra mig till torrt gubbpulver. Rätt av. Bara sådär. Men som småbarnsförälder blir man snabbt en hård jävel. Huggen ur sten rent av.

Så jag gick bara in i mig själv. Stängde av alla känslor som skam, förlägenhet, äckel och så vidare. Jag såg rätt igenom alla jag mötte medan jag banade vägen mot min bil. Min fristad. Jag hann registrera flera förvridna ansiktsuttryck när människor påväg in i mataffären såg min nya kräks-outfit, men jag låtsades bara som att de imponerades av mitt nya fräcka t-shirttryck.

Innan jag fick barn hade jag bara velat krypa ihop i fosterställning en varm dusch och gråta i två tre timmar. Men inte nu längre. Jag har blivit en kallhamrad småbarnsfärälder. Inget tar sig innanför mitt skal. Inget knäcker mig längre.

Jag säger bajs, spy och världens all jävelskap – just bring it on.

På begäran - Blå skottet

Billekar

Sitter i bilen som är fullpackad med familj och annat. Juniorette har tjatat i två veckor om att jag ska räkna till tusen nästa gång vi åker till Laholm. Alltså räkna högt.

Så vad gör jag som den goda fader jag är. Jag räknar. Jag skojar inte när jag säger att det tog från Ullevi till Kungsbacka, med många tungvrickningar på vägen. Man tröttnar rätt snabbt. Jag hoppades att juniorette skulle avbryta mig före tvåhundra. Det gjorde hon inte. Så jag räknade på, idogt som en autist.

När jag kommit till 556 slänger jag en blick åt Juniorette och ser att hon nästan har somnat. Min käke har nästan gått ur led och stämbanden är ungefär lika elastiska som beef jerky och så har hon mage att slumra. Trots att hennes tjat varit lika smattrande som en hammarborr. Då brister det för mig.

Jag vrålar "MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE, jag håller ju på att räkna här!!!

Sedan räknar jag klart. Och då vill hon visa att hon kan räkna till hundra. Det bultar i mtt huvud men jag härdar ut, dör en bit. Efteråt beordrar jag totalitär tystnad resten av vägen.

Jag höjer ett varningens finger. Att räkna högt till tusen är en fruktansvärd och värdelös billek. Man utsätter alla i bilen för ett synnerligen fruktlöst psyktest. En klassisk lose-lose situation så att säga.

Lås in din dotter, döda din son...

Blå skottet är tillbaka i stan!

Min gamle trotjänare till cykel, en electric blue Crescent med tre dödliga växlar, har stått avställd kan man säga. Styret gick av i en nedförsbacke för några år sedan och har sedan dess inte tagist i bruk. Förrän idag. Jag köpte ett mäktigt styre och plockade fram mina verktyg. Jag till och med fettade in kedjan. Efter en liten stund stod den där i all sin prakt (nästan). Lydig som Zorros häst, kraftfull som batmans bil. Jag blev cykelsugen. Att ge mig ut på stan och bara cykla utav bara helvete. Hade jag varit en superhjälte hade Blå skottet varit min farkost. Lätt.

Jag älskar den där cykeln, som jag fick av farfar när jag fyllde 11 tror jag. Han köpte en vuxencykel så jag skulle ha lite att växa i. Så tänker en redig karl. Den har varit med om mycket. Ett under att jag inte har blivit av med det rackarns cykelskrället. Men jag antar att den utstrålar fara. Ungefär som när man ser en hoj som tillhör Hells Angels.

Nu ska jag bara laga en liten punka innan jag ska ut och färdas.

Så huka er kärringjävlar och gubbas när ni drar runt på era ballongdäckshojar. Mitt nya styre tar upp mer bredd och sopar gärna banan med vem fan som helst som står i vägen. Och alla ynglingar med sina fixed gear-cyklar kan räkna med en omgång. Blå skottet viker inte för någon eller något. Varken cruiser-bögar som vinglar fram sävligt och pårökt, eller racer-kittade typer med cykelbrallor och dropphjälm, som tror att varenda cykeltur är en etapp i Tour de France. När jag sitter upp på Blå skottet respekterar jag ingen. Jag cyklar i jeans och pilotbrillor. Så håll käften och se upp i backen.

Nu ska blå skottet ut och erövra sommarens heta dagar och fuktiga nätter.

Garnfetischism

Då och då brukar jag titta igenom mappen "roliga bilder" på min hårddisk. Den rymmer, precis som titeln antyder, allsköns bilder som jag finner roliga på ett eller annat sätt. Det finns också en undermapp som heter "obehagliga bilder" som i sin tur innehåller, just det, bilder som jag finner obehagliga. Inte som i trafikolycksobehag eller som i groteskt obehag, utan obehagliga på ett mycket otäckare plan.

Där i hittade bland annat en gammal goding föreställande Ullared-Morgans okände bror, iklädd ett raffset och penis instoppad i avgasröret på en bil. Och så den här:



Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det är kanske därför jag inte har kommit mig för att blogga den tidigare. Jag blir förlamad av skräck och förundran på samma gång. Den är pervers på en så otroligt sjuk nivå att min hjärna hamnar i ett frysläge. Först vill jag spontant skratta till åt den korpulenta varelsen som bokstavligt talat har draperat hela sin kropp i någon slags garnkreation. Topp till tå. Men så möter jag blicken och förstår att den här personen lär vara mer än lovligt kvaddad i membranet. Det här är okontrollerbar sexuell njutning för honom/henne. Den ultimata kicken.

Att krypa in i en puppa av mohair och riktigt njuta loss. Det låter ofarligt vrickat. Som en slags tantra-tömning där bara personen i fråga själv förnedrar sig. Men titta då en gång till på blicken. Möt den. Där döljer sig det där obehaget jag talar om. Personligen hade jag utan vidare bokat in en vecka med helpension på Casa de la Fritzl, om det stod mellan det eller att tvingas vistas en sekund i stickpervots absoluta närhet.

Det är dock svårt att inte undrar vad grejen är. Jag blir nyfiken på hur det funkar. Det kan ju inte vara plagget i sig. Vilket dundrande antiklimax det måste vara i så fall. Varje gång. För så jävla gött kan det ju rimligtvis inte vara att mumifiera sig i en garndräkt. Tänk att sitta där varje kväll i ett halvår, maska för maska, och riktigt kåta upp sig av tanken när man äntligen ska få bli ett med sin egenhändigt stickade helkroppsmundering. Det måste ju vara så. Att det är vägen dit som är själva grejen. Annars finns det nog ingen lagom dos psykofarmaka för att lindra ångesten hos vederbörande.

Det måste ju vara som när man byggde en snögubbe som liten. Man kämpade och stretade som ett litet as med de tunga snöbumlingarna. Halsduk, morot och hela köret. Och så hade det hunnit bli plusgrader under natten, så snögubben såg ut som han hade varit på efterfest hos Pete Doherty, när man förväntansfullt sprang ut för att beskåda sin skapelse i dagsljus. Det tog udden av det så att säga. Exakt samma måste det vara när man väl krängt på sig sin dress. Då är det roliga över. Möjligtvis kan de få lite bonusbånge när de lägger ut bilder i någon stickningsfetish-ring, och kredden börjar hagla in från andra garnpervon som Mr Angora, Ullman och Fröken Flox?

Jag blir beklämd när jag tänker på vilken lågstatusfetish det måste vara. Det måste vara den allra ensammaste formen av sexuell njutning. Nudister, grupprunkare, lack- och lädermänniskor och såna som gillar att slåss medan de knullar, har ju stora klubbar för likasinnade att vända sig till. De som tänder på fötter, näsor eller valfri annan kroppsdel kan oftast någonstans lyckas frambringa viss förståelse från allmänheten. Till och med de som går igång på dvärgar, amputerade eller diskmaskinsdeformerade Tupperware-produkter har fått sina forum, tack vare Kanal5:s Outsiders. Men de som är heta på stickade helfodral lär nog inte dra fullt hus till klubbmötena direkt. De måste tillhöra den sorgligaste skaran människor som finns.

Förstå den frustrationen. Att veta med sig att det man diggar mest av allt, är så jävla skruvat att de hårdaste jävlarna på jordklotet skulle ligga sömnlösa av skräck, om de bara visste att deras granne satt inne och stickade sig själv till orgasm varje kväll.

Brrr... tänk dagen då en sån jävel väl öppnar hatluckan. När det brister. Då vill man fan inte bo i närheten av en garnbutik. Sanna mina ord.

Rent hus

Nu har jag gjort det. Gått loss med mitt senaste inköp. Nästrimmern. Jag har gjort rent hus kan man säga och känner mig lenare än en brasiliansk vaxstudio i näsborrarna. Jävlar. Vilken resa. Jag kan andas vettigt igen och känner på både gott och ont hur luften luktar. Kan urskilja doften av en öppnad folköl på hundra meter. Men även rysslands kattlåda. Det visslar inte heller. I'm free as a flying bird, kan man säga.

Kul var det också. Det rasslade i maskinen som när man dammsuger upp ett tappat paket ris från köksgolvet.

Where the wild things are..

Igår gjorde jag ett inköp som är förknippat med väldigt mycket ångest. Dels för själva inköpstillfället och dels för dess syfte. Jag har alltså gått och blivit med nästrimmer.

Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.

Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.

Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.

När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.

Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.

Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.

Imorgon blir det crew cut!

Föräldraledig

Idag är andra dagen på resten av ett drygt halvårs föräldraledighet. Jag lämnar reklamen för bajsblöjor, matkladd och en underbar tid med min dotter. Det här kommer bli en spännande resa tror jag.

Igår var första dagen. Det försvann fort. Antar att det är så i början. Men vad gör man sedan. Jag kommer troligen lattefarsa mig, hänga på öppna förskolor, umgås med mina föräldralediga vänner. Det är den lätta biten att räkna ut. Men det måste ju finnas mer. Kanske lära känna lite andra daglediga majbor, upptäcka för mig outforskade platser och utnyttja tiden maximalt. Få perspektiv på saker och ting.

Vad gör Robinson-Robban ikväll tro?

Just hemkommen från Kontiki. Det var en spännande kväll med trevligt sällskap och trevliga öl. Kontiki är ett lite karibienstajlat ställe som försöker vara lite balla. Det är faktiskt rätt trevligt. Lite för mycket bambu för min smak om man sitter där inne dock. Men det gör man ju inte på sommaren.

I alla fall började jag fundera över vad fan Robinson-Robban gör nu för tiden. Ikväll till exempel. Undrar om han har slutat ligga med Brinkenstjärna än? Det funkar väl inte i längden. Och det har varit rätt tyst från den killen på sistone. Min mest skruvade sida hoppas på något sätt ändå att han har det bra.

Fritidsmarodörer med Zlatankomplex

Igår var familjen Bloggfrossa/Tuffast av alla med barnen vid pisseplaskis i Majorna. Precis som jag lagt mig till rätta för att gassa lite i solen så börjar två farsor att kicka boll. Precis bredvid oss.

Jag vet att jag har använt den här frasen innan men något av det absolut värsta jag vet är folk som ska hålla på och kicka boll på stranden, i parken och på alla andra ställen där människor samlas för att hänga lite. Fan vad förbannad jag blir. Det är så böfa att hålla på och trixa och stajla. Försöka sig på skit de inte kan hantera. Gärna göra några svåra upplägg och klackpassa bollen till varandra. Killar med Zlatankomplex. De är alltid värdelösa och saknar bollkontroll. Det stressar upp mig utav bara fan. Fritidsmarodörer.

Det slår aldrig fel. När man själv försöker ligga avslappnat i gräset och se lite skönt fräck ut. Då tycker några nissar att det är en prima idé att ta fram en boll och börja lattja, mellan picknickfiltar, engångsgrillar och folk som försöker slappna av lite. Få lite ro.

Jag vet inte hur många gånger jag fått en boll i ansiktet och känt mig dum, kastat tillbaka bollen och ljutit och sagt att det är lugnt. Fast jag helst av allt skulle vilja ha en .357 Magnum och blåsa hål på deras boll. Spränga den som en jävla lerduva och sedan rikta mynningen mot den före detta bollägaren som ett stort ont öga. Köra Dirty Harry-rutinen. Do you feel lucky... well do you, punk? Få dem att pissa på sig. Och tänka en sig för en gång till innan de tar med en bolljävel ut bland folk nästa gång. Men just när man får den där bollen insparkad på sin picknickfilt är man så paralyserad av förndringen att man inte får fram ett ljud. Inte jag i alla fall.

Men de lägger inte av. För de är så balla och härliga. Och fortsätter med samma resultat en liten stund senare. Det är fan inte okej. Det är som att de är utvecklingsstörda. Det kan verkligen inte vara så avancerat att förstå hur fleppt det är att hålla på sådär? Det förstör precis allt som är soft för flera timmar framåt för mig. Allt jag kan känna är ett brinnande begär efter vedergällning. Vi snackar bibliska proportioner.

Jag tror banne mig att jag hatar fritidsmarodörer mer än såna där as som plockar med sin aukustiska gitarr och försöker leva ut någon sorts perverterad trubadurdröm så fort det vankas utomhushäng.

White trash

Ibland är det bästa som finns, att komma hem efter en helvetes eftermiddag, och steka korv i bara kallingarna.

Men oftast inte.

Jag bygger ett fort

Sådärja! Då var man ett brytbleck rikare. Det ska tydligen hålla buset ute. Försvåra en uppbrytning. Så formulerade han sig första gången han var här. Låskillen. Jag vet inte vad han han snackade om och den där sorgliga lilla metallbiten som ska göra det svårare att bryta upp dörren gör det nog ärligt talat inte SÅ jävla mycket svårare. Skitsamma. Äntligen är jag av med honom. Han har ringt mig hundra gånger sedan han var här senast och jag har lyckats ducka det lika många gånger. Men idag tyade jag bara inte mer. Och om 350 spänn var allt som krävdes för att slippa se hans mobilnummer och höra han väsa in meddelanden i min röstbrevlåda en gång till, så var det de mest välspenderade pengarna jag någonsin bränt. Då känns det faktiskt redan som att jag fått valuta för mina dollars. Men ringer han och frågar om säkerhetskedja, något tillhållarlås eller annan skit, då kommer jag använda min ångerrätt fortare än fan.

Det känns konstigt att ha investerat i sin säkerhet. Lite ekivokt nästan. Jag är numera ett stycke vit medelklass som sitter i Majorna och har stillat min trygghetsnoja med ett brytbleck. Jag undrar vad nästa steg är. Kanske att jag börjar gillra fällor när jag går hemifrån. Eller att jag inte går hemifrån alls. Ungefär som i Björn Runges "Om jag vänder mig om", där ett par hyr in en hantverkare för att mura igen dörrar och fönster. För att bygga sitt fort.

Avundsjuka

Var inne och läste hos den snart fyrtio år gamla 30+ att han hade blivit frågad efter leg av en söt tjej på systemet (när han som en mogen man bör handlade sin midsommarsprit i rejält god tid). Jag försökte givetvis genast komma på nåt spydigt att säga till honom men det gick inte. Det finns ju inget som kan förminska en sådan sak. Fan. Istället lät jag bara en våg av simpelt avund skölja över mig. Den jäveln. Han levde just min dröm.

Jag har alltid velat få legitimera mig på systemet. Jag har alltid velat få uppleva den underbara misstron om att jag inte är gammal nog för att handla rusdryck. Jag minns dagen jag fyllde 20 och malligt gick ner till Systembolaget hemma i Kungälv. Jag lastade upp ett flak Michelob (vem fan dricker Michelob egentligen?) och väntade spänt på att få bitchslappa tanten i kassan med mitt leg. Men frågan kom inte. Var det bra så, var allt hon sa. Och inte en endaste gång har jag fått frågan sedan dess. Det känns för jävligt.

Jag har försökt se nervös ut, flackat med blicken och tittat skyldigt på dem. Jag har gått till såväl ung som gammal kassapersonal och ibland har jag nästan trott att de ska fråga mig. Men det gör de aldrig. Jag hade börjat acceptera det faktum att jag aldrig kommer få uppleva den där ynnesten att "tvingas" visa mitt körkort. Tiden är ju inte på min sida direkt. Jag hade nästan slutat hoppas. När jag läser att 30+ just fått "den där frågan", med mindre än ett år kvar till de fyrtio. Det är nästan ett hån i sig. Nu vet jag att det i teorin skulle kunna hända i sju år till. Han har tänt ett hopplöst hopp hos mig. Som kommer fimpas lite varje gång jag går till systemet de närmsta åren.

Mitt sista desperata försök får väl bli att köpa mig en t-shirt med Twillight-motiv och börja handla Blue Nun och alkoläsk.

I J:s förunderliga värld (huvud)

Nyss beklagade jag mig över hur jävla tradigt det är med fotboll på tv precis hela tiden. Jag är helt ointresserad av det. J håller med och tycker också att det är skitsegt. Och så lägger hon till: "Jag vet inte ens varför, är det VM nu eller?". Helt seriöst. Jo, helt seriöst.

Vi pratar alltså om den mest allmänbildade person jag vet. En människa som jag respekterar djupt. Som jag kan komma hem och diskutera random händelse, nyhet, populärkulturellt ämne osv med och som nästan alltid har mer bakgrund än jag. Hon är som Flashback i mänsklig skepnad. Inget går henne förbi. Det kan vara allt från olika Nobelpristagare i litteratur genom historien, eller något uttalande av någon jag inte ens hört namnet på innan, till smutsiga knullrykten om någon Let's Dance-deltagare. Men på något makalöst sätt har det lyckats undgå henne totalt att fotbolls-vm rasar för fullt.

Jag befinner mig just nu i någon sorts chock.

Tack Viggo!

Idag fick landets bästa kreatörer varsin sommarpresent från Viggo Cavling på Resumé. Det blev lite uppståndelse när alla kreatörer (och lite annat löst folk) här på byrån rev upp sina tjocka paket. De innehöll första säsongen av Mad Men och lite annat. Men inte mitt paket. Jag fick en alldeles egen specialpresent som innehöll det här:



Just det, luft.

Det var roligt. Tack Viggo.

Krav Maga

Det har börjat träna ett gäng tuffa Krav Maga-killar på samma gym som jag. Riktiga biffar med rakad skalle och en helt jävla livsfarlig utstrålning. Jag hade seriöst hellre sprungit gatlopp med en amerikansk flagga i Bagdad än att mucka gräl med någon av dem. Större chans att överleva då.

Det är bara en grej som lite tar udden av deras tuffhet. De kommer alltid iklädda träningskläder, alltid en munkjacka och under den en t-shirt, med klubbmärket tryckt över hela ryggen. För att ingen ska kunna undgå att de är farliga killar som kan bita av dig struphuvudet, skalla ut dina tänder eller mutilera dig på något annat otäckt sätt om du inte passar dig.

Men jag vet inte. Jag får lite samma känsla som inför chalmerister och deras overaller. Det känns lite ängsligt på något vis.

Rövgängens rövgäng

Det skojas ofta om att väktare är människor som inte riktigt är lämpade för att bli poliser. Och att de som i sin tur inte är riktigt lämpade för väktaryrket förvånansvärt ofta verkar bli dörrvakter eller yrkeskriminella (eller både och). Men det är ju bara spekulationer

Isåfall skulle parkeringsvakt vara ett rätt givet kort, för de som helt saknar fäbless för oprovocerat våld, men ändå kan tänka sig att jobba inom i uniform. Tyvärr är det ett bespottat yrke som kräver sitt psyke. Jag tror inte att jag hade kunnat gå runt som en neonskylt hela dagarna och vara rädd för att åka på pisk av nån dåre som tänjt lite väl länge på sin parkeringstid. Skitsamma det är inte parkeringsvakter det här ska handla om.

Jag har alltid undrat vad som händer med de som inte har vad som krävs för bli varken den som stoppar eller utför värdetransportrån. Som inte heller pallar att tyst stryka runt som ensamvargar längs stans parkeringar och böta folk. Och som på riktigt har en osund dominant läggning. Som har så det räcker och blir över på ass-hole-kontot så att säga. Och nu har jag nog kommit på det.

Biljettkontrollanter.

För det slår fan nästan aldrig fel. Man ser hur biljettkontrollanterna står som ett surt gäng city-cowboys i sina fula kontrollantjackor på hållplatsen. En varierad samling förnedringssugna jävlar. Ett lytt posse med två gemensamma nämnare. Dålig attityd och käftig uppsyn. Rövgängens rövgäng med andra ord. Vi som är lite ruttade kan se hur det spritter i dem av förväntan så nära asexuell kåthet man kan komma. Det är spänningen. De verkar tro att de just ska genomföra ett gammalt hederligt tågrån. Redo. Och när dörrarna öppnas formligen kapar de spårvagnen. Ibland motas folk in igen. Det är de som bestämmer vi ska veta vår plats. Alla är skyldiga till motsatsen är bevisad. Ett lika avslappnat förhållningssätt som amerikanska gränspolisen har mot mexikaner.

Jag tror inte jag behöver använda alla fingrar på en hand för att räkna de gånger jag blivit ombedd att visa mitt färdbevis på ett värdigt sätt. Så som man vanligen tilltalar människor. Jag har förståelse för att man kan bli cynisk i ett jobb där alla tycker att man är ett rövhål. Men det hjälper verkligen inte att befästa den bilden med en bultpistol laddad med översittarattityd.

För några dagar sedan satt jag bredvid en ung tjej på vagnen. Jag visade mitt kort innan de han tilltala mig. Det måste jag. Annars är hela dagen förstörd. Kan man komma undan utan att ett ord byts ska man vara jävligt nöjd. Det klarade inte den unga tjejen. Kontrollanttanten hade troligen vaknat på bättre sidor för jävlar vad hon gick på. Tjejen hittade inte sitt kort och då började det. Ännu en kontrollant slöt upp och tillsammans frågade de hetsigt, upprepade gånger efter hennes färdbevis, trots att tjejen knappast kunde leta tydligare i sin väska utan att vränga den ut och in. Till slut hittade hon kortet och visade det. Skadeglatt skannade kontrollanttanten kortet och jag kunde riktigt se förvåningen i hennes blick när det var giltligt. Hon synade kortet noga och sa med överdrivet stöddig skepsis "ungdom... är du verkligen en ungdom?", varpå tjejen svarade att hon var 23. Nänänä... sakta i backarna. Det var bara för tjejen att hala upp legget. Vid det här laget hade alla kontrollanter samlats och hela vagnen iakttog tjejen. Mycket riktigt var hon 23.

Jag fattar inte riktigt grejen. Hur kan man rimligtvis utan uppsåt lyckas anställa så många dåliga ägg? Med en nästan formgjuten skitattityd till allt och alla. Jag börjar tro att man får genomgå någon form av boot camp som tar fram aset inom en innan man släpps ut att kontrollera vilt.

Göteborg

Man kan säga mycket dumt om Göteborg. Staden där en övertro på sin egen fullkomlighet florerar och gör att den lite för ofta luktar som den där kusinen från landet. Det är staden med invånare som tagit något så utvecklingsstört som ordvitseri och gjort till sitt signum, ett tungt ok som alla får bära, ofrivilligt. Göteborg är staden där enskilda kommunala tjänstemän strösslar med skattepengar på sköna mutor och egennyttiga projekt, som att hela livet är en stor jävla trustorfest. Det är staden som mallar sig med sin förträffliga evenemangsvänlighet och som enligt gamla seder utsätter sina försvarslösa invånare för utdragna massvåldtäkter i form av cuper och andra folkliga baluns (tack gud att de äntligen slutat duka upp långbord längs hela avenyn för räkfrossa i alla fall). År efter år.

Göteborg är också staden som utan att blinka kastar närmare hundra tusenlappar på den gamla gubbjäveln Sture Allén för att få hans experthjälp. Ett jobbet som handlade om att döpa den nya fotbollsarenan som byggdes på samma plats som Gamla Ullevi tidigare stod till ja just det "Gamla Ullevi". Sånt gillas. Göteborg är nämligen den socialdemokratiska högborgen, där alla investeringbeslut tas på volley. Med fördel på fyllan. Goa göbbar premieras nämligen alltid. För Göteborg är staden som gjort fyndighet och klämkäckhet till officiella paradgrenar.

Hur håller man sig ifrån sinnessjukdom i ett sådant klimat. Ja inte fan vet jag. Det gör man kanske inte. Förr eller senare står den där för dörren.

Man kan med en stor poäng hävda att Göteborgare är en hög lågutvecklade individer. Och peka på bevis som att vi bara låter ett till 80% kommunägt bolag göra en skön investering, och köpa in ett stort jävla pariserhjul för en massa miljoner och sedan dänga upp det utanför operahuset (utan att ens ha fått beviljat bygglov). På grundinitiativ av sossarnas allsmäktige gudfader Göran Johansson. Som en go grej änna. Ett hjulhelvete som i folkmun nu går under namnet Rullevi. Jag ser det varje dag och jag hatar det där hjulet. Det avtecknar sig som en stor fresk mot himlen. Det enda positiva jag egentligen kan se med det är att det skymmer lite av Hisingen.

Nä, man kan som sagt säga mycket dumt om Göteborg och dess folk. Men en sak ska vi ha kredd för. Vi bygger inte ett hjul utan att göra en ordentlig VIP-korg. Folk måste kunna få åka pariserhjul med stil i den här stan. Som en jävla pascha. Så är det bara. Håll utkik efter den svarta lilla gondolen med guldfärgade versaler (VIP). Den har tonade rutor, är inredd med skinnsäten och krossad sammet, och är fylld med horor, skumpa och knark.

För är det nåt den här jävla stan är bra på så är det evenemang.

Hårdpositionering

En nära kollega till mig (D) skulle köpa en present till sin flickvän (en relativt ny sådan) som fyllde år i veckan. Han funderade på underkläder och då flikade spjuvern M in att en så kallad "knulltrosa" kanske skulle vara på sin plats. D verkade inte förstå vad M talade om och började genast googla. Det skulle snabbt visa sig att moi äger de högsta positionerna på den sökningen. Dels på den generella sökningen, men även på bildsökning, där jag dominerar resultatlistans fyra och enda platser. Snacka om hårdpositionering. Så kan det gå när man tar sig an att reda ut ett omtvistat begrepp.

Frågan är om jag skulle kunna slå mynt av det här på något sätt. Det känns så. Men hur.

Äntligen... eller?

Så var det där bröllopet överstökat. Skönt. Nu kommer vi slippa läsa mer om det...

NOOOOOOT!!!

Fy fan. Det är nu den verkliga massmediala penetrationen sätter igång. Nu ska tomrummet efter brölloppet fyllas med bröllopsresor, hemma hos, gravidspekulationer och en miljard rykten. Nu ska prinsen blästras i media. Nu ska de monarkikåta ha sin valuta för pengarna.

Och vi andra får stå för det verkliga lidandet.

Pervo-tv med Hulk Hogan

Igår såg jag ett helt avsnitt av realitysåpan "Hogan Knows Best" (fråga inte varför) på MTV. Det handlar om familjen Hogan, med pappa Hulk i spetsen, och deras tokiga liv. I efterhand upprörs jag över att det ännu inte är narkotikaklassat, med tanke på att det dövar hjärnan betydligt hårdare än något annat. Värre än Top Model och Tyra Banks Show tillsammans. Troligen värre än VM i crack.


De som avlat fram den här bastarden till tv-show har nog sneglat en och annan gång på den dysfunktionella familjen Osbourne. Tyvärr så är det kontot redan mättat. Efter att ha givit världen Familjen Gotti i samma anda så funkar det tyvärr inte att ta random snubbe som var stor på 80-talet och bygga ett program kring. Alla skiter i Hulk Hogan. Därför har de behövt krydda serien med något extra. Det extra i det här fallet råkar vara att Pappa Hulk har ett synnerligen osunt förhållande till sin dotter. Själv framhärdar han hela tiden i att det rör sig om den faderliga beskyddarinstinkten. Men alla som tittar (alla som inte hunnit få sin hjärnan helt helt ödelagd av liknande populärkulturyttringar dvs.) inser såklart att det hela handlar om ett närmast incestuöst förhållningssätt. Jag blir på riktigt upprörd av att det sitter människor och tycker att han är lite gullig. Jag får bara lust att slå väck hans blonda mustasch med ett brännbollsrack.

Brooke heter Hulks dotter. Hon är blond, hon är 17 (typ) och hon är kåt på livet som bara Miami-brudar med ena handen i pappas portmonä kan vara. Hela plotten verkar gå ut på att Brooke gör halvhjärtade försök att lösgöra sig från sina föräldrar, och då i synnerhet sin paranoida pappa Hulk, som i sin tur går runt och är som en jättestor utvecklingsstörd nallebjörn med bandana. När hon skaffar egen lägenhet är han snabbt där och bygger upp ett Hulk Hogan-altare i hennes sovrum med typ tjugo inramade bilder på honom och henne i olika situationer. Kan det bli mer pervers med kläderna på?

Hela Hulks fejkade liv verkar gå ut på att hålla koll så att Brooke inte träffar någon snubbe eller dricker sprit. Tanken är nog att man ska skratta lite gott åt hans gulligt efterblivna paranoia. Men det är svårt. När han i sann amerikansk anda suckar djupt och håller sig för pannan när dottern släpper in pizzabudet. Han nästan omyndigförklarar henne eftersom det skulle kunna ha varit en seriemördare. Sedan börjar han avlyssna henne, eftersom han lovat att inte smygfilma... ehhh? Han skickar in spioner med förevändningen att de ska fixa grejer i huset, för att se så att hon inte har något bus på gång. När luftkonditioneringskillen rapporterar att han hittat p-piller på köksbänken brakar helvetet lös och den retarderade nallebjörnen stormar huset och sätter igång med förebråelser.

JA, givetvis är allting riggat. Jag är inte dum i huvudet. Men det är nästan det som är mest upprörande av allt. Att någon kommit på att skriva det här, och på fullaste allvar trodde att Hulk skulle komma ut på andra sidan och verka vara en skön farsa som bryr sig om sin dotter. I själva verket framstår han bara som en svartsjuk äcklig gubbe, som är så tänd på sin dotter att han inte står ut med tanken på att hon kommer ha en annan man i sitt liv. Hulk hatar nämligen alla killar och lever efter devisen att alla killar är svin som bara vill penetrera hans dotter. Utom han själv då (Ja det är ju inte uttalat i alla fall).

Den enda killen som nästan passerar filtret är en av Brookes kompisar som är homosexuell. Han blir i och för sig förhörd så att han verkligen är ett "fullblodshomo" och inte bara lite småbögig. Bi skulle gå bort direkt. De är nästan värst. För de knullar allt. Läcker människosyn han förmedlar, pappa Hulk. Det blir ganska tydligt att han slösade bort de sina piggaste hjärnceller på skojbrottning istället för i skolbänken under sina hey days.

Hogan Knows Best är milenniumversionen av Solstollarna, ett annat underhållningsformat som luktade gammal gobbaronk, och som också kom undan just för att det var lite gulligt.

Hulk Hogan vet inte bäst. Hulk Hogan vet inte ett skit.

Låt mig få bjuda på lite vemod

Det är fredag kväll. Jag och J sitter och myser vuxet med ett par Ripassoviner. Det ösregnar ute. Vet inte om det är ett sommarregn det är fråga om eller ett vanligt jävla skitregn, som det vanligtvis är här i Göteborg. Det spelar ingen roll. Det är en fin kväll i Majorna. Och vad passar då bättre än lite vemod. Fan, jag tror att jag älskar vemod. Och den här låten:



Jag hittade den hos Not on my shift idag. Hon hade lagt ut en live-version men den här låten förtjänar bättre ljud. Har säkert hört den 20 ggr idag.

Köpt rocklook

Något av det allra jävligaste jag vet är killar med köpt rocklook. Ni vet vilken typ jag menar. Såna som tror att de ser ut att vara du och bror med Mick Jagger och Iggy Pop, samtidigt som de lyssnar på Da Buzz och dricker skumpa. Jag står inte ut att se dem och är helt övertygad om att de är rakt igenom dåliga människor. Vet inte varför. Tror det är någon slags allergi jag har.

Idag äntrade i alla fall exakt en sån jävel min morgonvagn. En klassisk daybreaker. Han var en perfekt prototyp med sina färdigslitna femtusenkronorsjeans från Armani, fullstajlad avenyfrisyr (blandras mellan punkare och schtekare) och en djupt v-ringad t-shirt med retrolook på trycket (som av en händelse råkade innehålla ordet ROCK). Han stod och försökte se lite ledig och frän ut, samtidigt som han åt ett äpple och upprepade gånger justerade ett chict litet vristband i läder med infällda nitar, som han högst troligt införskaffat på NK. När han var färdig med äpplet basketkastade han skrotten mot papperskorgen. Men missade. Fy fan vad Rock n' roll att skita i att plocka upp det. Sedan började han piffa till sin frisyr med sina Marc Jacobsbrillor.

Jag kände hur jag började hårdhata honom. Hade jag varit lite modigare hade jag gett honom en syrlig komplimang inför hela vagnen. Typ, sagt att han såg härligt rockig ut och frågat hur han lyckats slita hål på jeansen ända från kukhöjd och långt ner på smalbenen. Och hade jag varit jävligt modig hade jag troligen pekat på honom och vrålat att han var ungefär lika mycket rock som Robert Wells är med sin röda frack och pianogitarr...

Men jag är lika försynt som Nasse. Det är därför jag bloggar istället.

Femårsjubileum!

Idag för exakt fem år sedan föddes Bloggfrossa.

Det har varit en rolig tid. En fantastisk resa på flera sätt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Den har haft avgörande betydelse för mitt liv på många olika plan. Det har varit kul att se den växa upp och lära sig saker med tiden. Mest medgångar men även lite motgångar. Jag har haft tur som fått många fina läsare på vägen. Inte många som i modebloggsmånga. Men ni trogna läsare som inte svikit när det där som kallas livet gjort att inläggen glesnat en aning. Det tackar jag mycket för. Utan er hade den här bloggen inte varit alls lika kul att skriva.

Och alla nya läsare. Jag blir lika glad varje gång en ny läsare hittar hit och fastnar. För att inte tala om de gånger jag blir länkad. Det är råkul. Jag gillar't.

Fem år... Det kanske är dags att växa upp lite. Bli större. Det hade varit kul. Men jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå utan att tappa kvalitet (tips mottages tacksamt). Det gör jag ju ändå till och från. Tidigare har jag funderat på att ändra stil men låtit bli. Bloggfrossa är bloggfrossa och får så förbli. När jag vill göra något helt nytt så kommer det bli på någon helt annan plats. Men någon form av förändring behöver nog ske för att piffa upp lite. Får filura lite till på det helt enkelt.

Som av en händelse är detta även mitt 1500:e inlägg. Det kanske inte låter så mycket. Bara 300 inlägg/år. Men det ligger mycket kärlek bakom vartenda ett av dem. Nästan. Det går i perioder. Upp och ner. Just nu rätt mycket ner. Men inte bara. Och jag känner, för första gången på flera månader, att jag börjar tycka det är kul att blogga igen. På riktigt. Kanske är det för att jag har börjat känna mig lite mer arg igen. På det där bra sättet.

Nog om det. Jag ville bara passa på tacka för tiden som varit. Hittills. Jag brukar inte göra det så ofta.

Hipp hipp hurra!

Trygghetsnoja

Häromkvällen efter niotiden någon gång ringde det plötsligt på ytterdörren. Utanför stod en medelålders man med röd seglarjacka och höll i en pärm. Han presenterade sig hurtigt och berättade att han var från ett säkerhetsföretag som installerade brytläck (en slags stålskärm som man fäster på dörren för att dölja låskolven och försvåra en uppbrytning). Plötsligt drog han fram ett järn och demonstrerade utan någon större inlevelse. Han pratade på som om vi känt varandra sedan jag var liten och stirrade på mig med samma avtrubbade blick som en pluntsupare.

350 spänn skulle han ha och då monterade de skiten på en gång. Jag frågade om man fick det mot faktura och betonade att jag inte hade några kontanter hemma. Han sa att han helst ville ha kontanter och att jag kunde pysa iväg till bankomaten medan de borrade (yeah right). Jag sa att då fick jag dessvärre tacka nej med motiveringen att jag hade ett litet barn sovandes på nedervåningen.

Då stack helt plötsligt en kraftig snubbe med rakad skalle fram sitt huvud från våningen under, och sa att vi kunde göra en banköverföring ifall jag hade data. Jag tittade skeptiskt på honom. Mannen med seglarjackan skyndade sig att presentera montören som i sin tur kastade huvudet långsamt bakåt för att hälsa. Han glodde hela tiden med öppen mun, vilket gjorde att han såg ut att ha dragit en nitlott i iq-lotteriet. Jag tackade återigen nej och sa att de fick höra av sig en annan gång.

Jag brukar kategoriskt neka alla dörrnasare oavsett, men när det kommer till trygghetsprodukter så blir jag så jävla nojig. Inte för att jag känner mig otrygg och tror att stora inbrotts- och mördarligor härjar i trappen var kväll, utan för att de som säljer säkerhetsprylar nästan alltid har nåt obehagligt över sig, som signalerar att man nog gör bäst i att köpa deras tjänst. Om man inte vill ha oväntat besök vill säga. Lite som en raffinerad form av beskyddarverksamhet. Jag fattar ju att han hade tvingat på mig ett tittöga om nån annan jävel inte redan sålt på mig det. Nästa steg blir väl säkerhetskedja, dubbla sjutillhållarlås

En gång höll jag på att tacka ja till en skyddsdörr i metall för elva tusen (som var så inbrottssäker att det skulle vara lättare att gå genom betongen) bara för att säljaren var så jävla obehaglig. Han liksom insinuerade att man aldrig kunde veta när någon skulle vilja ta sig in och pekade och visade på minst femton olika sätt att göra min befintliga dörr till brasved. En annan försökte kränga på mig nån form av bepansrad dörrkarm för en mindre förmögenhet, som i kombination med en säkerhetsdörr bara skulle gå att spränga bort, om jag tappade nyckeln. Då stod jag emot, men inte den här gången. Så nu har jag bokat upp dem på en installation senare i veckan.

Jag vet att det där bläcket inte kommer hjälpa ett skit och att jag lika gärna kunde ge honom pengarna och be honom dra åt helvete. Det är inte direkt Fort Knox att bo i ett landshövdingshus. Vill någon in så räcker det att ta med sig en glassspinne att dyrka med. Typ. Men nu är det beställt så jag får bara betala, hålla god min och hoppas på det bästa. Precis som jag alltid gör.

Mankell peppar Israel

Nä, nu har Henning Mankell allt fått begreppet bojkott om bakfoten skulle jag tro. Han överväger att förbjuda översättning av sin skit till hebreiska. Som ett slags avståndstagande. Menar han. Men vad fan sänder det för signaler till Israel egentligen? Att det bara är att borda ett skepp och öppna eld för att slippa bli översköljda med mer svensk dussin-litteratur (som i sig är terror i sin renaste form).

Kan de få mer pepp än så?

Först dråpslag. Sen lycka.

Exakt det första jag gjorde när vi anlänt till J:s föräldrar var att tappa mina asfräna hallicksolbrillor. Fail. Solen stekte och var tvungen att låna ett rejält par som inte släppte igenom en endaste liten UV-stråle, och resulterade i en mindre angenäm inverterad panda-bränna som satt kvar resten av vistelsen. Jag letade oroligt som ett litet as efter mina. Överallt. Utom i bilen... eller även i bilen men tillräckligt noga. För självklart var det just där J hittade dem tio minuter efter att vi satt oss i bilen hem. Det var ett kärt återseende i alla fall. Men underbart är kort.

När vi kom hem och skulle packa upp hade jag självklart lyckats med konststycket att knäcka dem på mitten. Som ett jävla omen. Dråpligt är ordet. Det var så jävla nesligt att jag kunde känna hur stresshormonerna trängdes för att överhuvudtaget få plats i min kropp. Är det något jag hatar så är det när solglasögon tappas bort eller går sönder. Det är en av de väsrta saker jag vet. Topp tre. Enda sättet att bli lugn igen är att införskaffa ett par nya och minst lika bra.

Efter en stunds letande i butiker hittade jag äntligen substitutet. Ett par glänsande stålbågade solglasögon i klassisk sektledarmodell med mörkgrå röktoning. Win! Nästan på pricken samma form som de Jim Jones (ledare för "Folkets tempel") brukade ha. Bättre blir det knappt. För säga vad man vill om gamle Jimbo. Okej att han var en kristen undergörare som cyanidmördade runt 900 av sina trognaste lärljungar bara för att han fick kalla fötter. Men han var också en stilikon av sin tid. En sektish rockstar med karisma nog att sopa banan med sillmjölket Elvis vilken dag i veckan som helst. Han såg så jävla kool ut att han borde fått någon slags diplomatisk immunitet bara för det.


Såna brillor har jag nu. Det är lycka. Inte för att de kommer göra mig ett skit mer frän för det. Men det är ändå rätt gött.

"Invasion of the ants" - en sann historia

Är på minisemester hos svärföräldrarna i Halland. En av de bästa sakerna med det är de lokala morgontidningarna. De är en ynnest att läsa dem och ta del av de fasor som färgar vardagen i mindre orter. En skön kontrast till GP som bara skriver om skottlossning och bilbränder på Hisingen.

Det finns ju redan en alldeles lysande blogg som tar upp just fenomenet lokaltidningsbesvikelser. Men den här missade de och jag vill inte att såna här katastrofer bara tystas ner. De måste komma upp till ytan.



"Miljontals myror sätter stopp för barnens lekar". Det är en tragedi om en familj som köpte ett hus i området Mickedala utanför Halmstad. Vad de inte visste vara att de just blivit grannar. Något de skulle bli varse när våren nalkades.

"Klara blir ledsen och får röda märken som gör ont. Jag borstar av henne och plockar bort myror när hon är ute och leker", säger Mamma Kerstin. Familjen vill inte göra myrstacken till något stort problem säger de. På riktigt. De skriver det.

Nä det ville de säkert inte. Men är det katastrof så är det. Och då är det bäst att ringa tidningen och rapportera om helvetet som brinner utan för deras husknut. Myror i naturen. Klart att sånt ska ha en helsida. Sånt går man till botten med på Hallandsposten. Det känns skönt att veta att de grävande järnsjournalisterna inte liggeer på latsidan och låter den värsta skiten passera obemärkt. Nä, bäst att rådfråga en sakkunnig hur man löser konfliker av sådan här art.

Yngve Brodin, Professor vid Naturvårdsverket berättar vilka risker sådana här prekära situationer kan innebära. Att flytta en myrstack är inte helt lätt. Tvärtom. Det är en omfattande operation som med stor sannolikhet kan leda till myrdöd.

Jag passar på att upprepa. Det är på fullaste allvar. Jag kollade två gånger om det var publicerat under någon sorts humoravdelning eller om det rörde sig om svårtolkad ironi. Men icke. Det här är på fullaste allvar.

"En flytt underlättar för människorna, men tar kål på myrorna. De klarar i regel inte att brytas upp. Dessutom hamnar de i konflikter med andra myrsamhällen på nya stället", säger Yngve Brodin.

Förstår ni hur många lager av konflikter det här rör sig om? Splittrade familjer, ödeläggelse och folkmord. Allt ryms i den här artikeln. Det är nästan konstigt att det inte räckte till en hel extrabilaga.

Svar på tal

Idag när jag kom gående genom brunnsparken stod en pytteliten räv-farbror vid fontänen i Brunnsparken och glodde ilsket på mig. Han verkade gammal, men med tanke på att han såg ut att ha levt rock-n-roll ett tag, var det svårt att säga mer exakt. Han var dressad i hårt smutsad denim från topp till tå, hade skrynklig hud som om han hade vuxit upp i ett rökrum, och stora luckor i den för övrigt ruttna tandraden adderade ytterligare ett par poäng till hans karaktär. Han höll i en flaska vit sprit och hårdrökte en cigg. Hans korthet i kombination med en förhållandevis stor skalle gjorde att han såg ofarligt livsfarlig ut. Som en ond bebis.

När jag kom förbi honom frontade han mig skönt aggressivt:

– Öh grabben. Vilken jävla ful väska du har. En riktigt jävla ful väska du har där dö.

Jag tittade på min väska. En svart bag. Inget extraordinärt, bara en helt vanlig svart väska från stadium.

– Hör du vad jag säger eller? Du har en helvetes ful väska. Fattar du det? Så jääävla ful va.

Vanligitvis brukar jag aldrig låtsas om när en tjackare häcklar mig. Men denna gången hände det som av ren reflex:

– Vet du vad. Du borde lägga ner med ciggen. Det hämmar växten vet du.

Fy fan. Så paff han blev. Han höll käft och bara gapglodde på mig. Och det var så skönt. För det är en bedrift att få såna fladdriga snubbar att knipa tätt.

Får jag lov att be om lite begreppshjälp här tack

Idag såg jag en riktigt tuff kille. Han var runt 40-strecket och har troligen gymmat mycket en gång i tiden. Han tyckte bergis att han var ordentligt läcker i sin solariesolade läderhud och en sån där fräsig skinnjacka, med tre olika färger på skinnet (svart, vit och röd) och en massa ord som freeburner, eller nåt annat fräckt. Han tittade surt på mig under sin halmstads-frilla och jag la märke till att hans blonda kvinnomisshadlar-getskägg adderade ytterligare ett lager trumpenhet till hans persona. Jag tittade bort, men kunde liksom inte låta bli att fortsätta glo. Fast mer i mjugg. Typ.

Det var som han besatt en märklig magnetism. Inte den där fan-vad-alla-vill-knulla-med-mig-magnetismen som han själv verkade tro, utan mer en åh-gud-vad-jag-skulle-vilja-ge-honom-en-fet-örfil-i nacken-men-jag-vill-inte-dö-riktigt-än-magnetism. Jag vet inte vad det är med såna snubbar. Men jag hatar dem. De går alltid omkring med en bag (en lustig detalj att störa sig på eftersom jag själv ofta gör det numera) som de håller i som att det vore en gammal tjock-tv.

Det mest säregna draget hos den här typen av är att de alltid har en viss sorts jeans. Med en tvätt man egentligen inte kan få tag på längre. Inte ens på Dressman tror jag. Möjligtvis att Ellos sitter inne på ett restlager från tidigt 80-tal. Eller Cellbes. Det är i alla fall riktiga "blåjeans" med någon form av regular fit. De sitter inte riktigt bra nånstans och är generöst skurna så att man kan dra dem minst upp till naveln (killarna jag pratar om räds inte att utnyttja maxgränsen) och snörs ofta ihop med ett läderbälte med oblygt bältesspänne i midjan.

Det i sin tur föranleder att det ser lite.... hur ska jag säga... lustigt ut i skrevet. Det liksom accentueras kraftigt. Som en inte allt för avlägsen släkting till den legendariska kameltån (som även kan uppstå hos män när penis placeras uppåt och kulorna splittas av byxgrenen). Den här killen var inget undantag.

Han satt där och kände sig fränast i stan, helt ovetanddes om att det såg ut som att han hade trängt på sig ett par tangakallingar i denimtyg. Ovanpå brallorna. Det såg fan inte klokt ut. Inte riktigt friskt om man säger. Han var troligast hetast i klassen en gång i tiden. På den tiden när man gick i högstadiet och hierarkin bestämdes till stor del utifrån hur mycket man tog i bänkpress.

När våra vägar skiljdes sllog det mig att jag inte har något riktigt bra namn för den typen. Jag har funderat hela dagen men kommer inte på nåt. Hjälp mig. Vad kallar man dem?

DJ Exclusive

Man kan säga mycket bra om Sportlife Exclusive. Det är ett mycket bra gym. Men den som väljer ut vilken musik som ska spelas i omklädningsrummen verkar helt jävla skadad.

När jag efter träningen kom in i herrarnas för att duscha så möts mina öron av följande:

When lights go down, I see no reason,

For you to cry, we've been through this before,

In every time, in every season

God knows i've tried

So please don't ask for more ...

En moloken och sårbar Joey Tempest som sjunger första versen i Carrie. DET, kan jag säga, är typ det näst sista jag vill höra när jag är på gymmet för att bli av med lite ballast. Det är så lätt att tolka texter till sin egen nackdel. Till och med låttexter som Carrie. We've been through this before. In every time, in every season. Med lite onödig fantasi låter det som en rätt exakt beskrivning av min kroppsångest och resultatet av träningsåtgärder.

Det allra sista jag vill höra är låten som spelades när jag kom ur duschen. Den värdelösa James Blunts "You're beautiful". Det är bara för mycket. Jag känner mig inte helt bekväm naken med okända män. Att addera James Blunt-lagret gör inte saken bättre. Inte alls.

Vem fan spelar den där James Blunt-jäveln oavsett situation förresten (obs: jag vill inte ha svar på den frågan).

Superpepp

Var precis inne på gp.se för att förkovra mig lite i helgens lokala nyheter. Läsa om premiären för "hjulet" (återkommer om det en annan dag), den kommunala muthärvan och lite random skottlossningar och annat ofog på Hisingen.

Men vad får jag se istället?

Jo, jag får se att Lasse Kronér är veckans hälsoprofil. Hade det varit den första april hade jag flabbat. Nu sprutadde jag istället ner hela min dator med kaffe genom näsan. Nä, det gjorde jag faktiskt inte. Jag drack inte ens kaffe. Men om jag hade gjort det hade det definitivt blivit en näsfontän. Fatta storheten i det här. Smaka på det. Lasse. Kronér. Hälsoprofil.

Äntligen tar media sitt ansvar. Efter att sedan begynnelsen ha nött in ouppnåeliga ideal ända in i folksjälen, och tvingat på oss förebilder som resulterat i att 95% av befolkningen (inlkusive mig själv) dras med mindervärdeskomplex, så gör de bot för allt på en gång. Vad ska man säga? Snyggt jobbat. Och smart. Hatten av helt enkelt.

För om Lasse Kronér kan bli utsedd till hälsoprofil så kan tamejfan precis vem som helst bli det. Vem. Som. Helst. Jag till exempel. Eller den arga arga medicinalskadade mannen, med stora luckor i garnityret, som brukar stå på stigbergets hållplats och verbalt ofreda alla som kommer hans väg på eftermiddagarna. Egentligen kan jag inte föreställa mig någon med en mer ohälsosam profil än Lasse Kronér. Jag har alltid trott att kombinationen smoking och gympadojor är själva definitionen av ohälsa. Och hade jag varit på mitt elaka humör hade jag kanske skojat om att Lasse blev till när Leif Loket Olsson förlustade sig i stian på en 4H-gård. Men eftersom jag är på mitt snälla humör så känner jag mig bara glad. För Lasses skull. Och min. För detta var ett alldeles utomordentligt pepp för självkänslan. Ett så kallat superpepp.

Kim Larsens kvinnor

J:s Mamma dyrkar Kim Larsen. Han dominerar hela hennes musikkonsumtion. Hon har alla skivor och har varit på så många spelningar att det snart kommer att klassas som en slags störning. Tror jag.

Idag när jag åkte till jobbet så hör jag plötsligt Kim Larsons ystra stämma i en liveversion av "This is my life", spelas högt från ett säte snett bakom mig. Tonerna ljöd högt ur en mobiltelefon som i handen på en kvinna i 50-årsåldern. Det var hennes ringsignal.

Men till skillnad från alla som har lite balla ringsignaler, som brukar tycka att det är lite pinigt när de väl är ute bland folk och försöker svara så snabbt som möjligt, så drog hon ut på det. Hon lät det ringa och njöt malligt. Mötte allas blickar, utan att skämmas. Jag skojar inte när jag säger att hon säkert lät det ringa upp mot minuten. Och hon liksom diggade till lite extra vid "Whao-ao-aa, this is my life – and I don't care." Som ett slags klimax. Sedan svarade hon.

Det märktes att hon kört den rutinen många gånger förr. Kanske varje gång det ringer.

Jag undrar vad det är med kvinnor runt 50 och Kim Larsen. Nåt är det.

Gratäng-fail

Vissa dagar är reklam roligare än andra dagar. Idag är en sådan dag. Men jag har på känn att Ica Maxi är sådär lagom nöjda med sin annons Nyheterna i Oskarshamn idag. Nåt hjon på annonsavdelningen tyckte nämligen att det var ett riktigt genidrag att googla produktbilder på the internets, istället för att behöva krångla med att be kunden om vettigt bildmaterial. Och så blev det som det blev.

Jag tycker mig ana en smula brist på engagemang. Man upplever nog inte att sitt jobb är så högintressant om man lyckas missa att det; dels står "Fittgratäng" över hela paketet, dels finns en inredigerad vagina i själva gratängfotot när man jobbar med en annons. Jag skulle vilja filma mötet som vederbörande lär bli kallad till efter den här lilla fadäsen. Det hade blivit en bagge för bästa (ångest)film. Inte ens Björn Runge skulle ha en chadde.

Mest fnissig blir jag trots allt av chefredaktören Ulf Carlssons kommentarer när Aftonbladet ringer för att döda honom:

"Det är inte den roligaste dagen på det här jobbet" och "Det är ju heltokigt och får inte förekomma".

Man får hoppas att Uffe inte är typen som slår sin fru när något går snett på jobbet, utan att han mer är typen som åker förbi sin lokala Ica-handlare på hemvägen, och köper med sig ett par fittgratänger.

Slarvigt Anna Anka

Idag rapporteras det att Anna Anka (jag hatar mig själv för att jag ens vet att hon finns) blir vräkt och fruktar för sitt liv. Det svider i mitt hjärta för hennes skull. Hon har det inte lätt. Samtidigt har hon ju själv försatt sig i den sura sitsen. Hon visste faktiskt mycket väl att det skulle sluta på bar backe om hon började slarva med blåsjobben på den gamle ankballen.

Uppdatering av Sveriges äckligaste ord

I ett inlägg 2005 korade jag analläckage som det äckligaste ordet vårt språk har att erbjuda. Sedan dess har jag inte funderat så mycket mer över den saken. Tycker nog att det står sig ganska bra fortfarande.

På senare tid har det dok dykt upp ett nytt ord som får det att vända sig i magen på mig, varje gång jag hör eller ser det. Och läser man vad det innebär så blir det inte bättre. Köttklister. Känn på det. Ganska svårtoppat.

Vaffan. Vävnad och smet i ett och samma ord. Köttklister.

Medborgarpass på Hisingen

Jag har sett mycket dumt i mina dagar (har alltid velat säga så) men Hisingspasset alltså. Några snillen har för BK Häckens räkning kommit på och tagit fram ett så kallat medborgarpass för Hisingsbor. Vilken måste-ha-grej va. Tanken med medborgarpasset är tydligen att det ska stärka lokalpatriotismen på Hisingen (och fungera som en pipeline för sexiga reklamerbjudanden såklart). Det kan vara det dummaste jag hört på... Nä, det ÄR det dummaste jag har hört. Punkt.

"Passet är kostnadsfritt för den som är mantalsskriven i någon av Hisingens församlingar, men även fastlandsbor kan ansöka om hedersmedborgarskap och på så sätt få ett pass utfärdat."

För att vara en sådan där skön idé, med inspiration hämtad från grejer som brukar komma med Kalle Anka-tidningen, känns det synnerligen cyniskt. Som om det inte är stigmatiserande nog att tvingas bo på den där ö-jäveln. Nu förväntas stackarna frivilligt skaffa sig ett pass också. För att riktigt få det ingnidet.

Personligen tycker jag det låter råattraktivt att ansöka om att få bli hedersmedborgare på Hisingen. Den stadsdel i Göteborg som mest påminner om en dålig dag i Srebrenica och har en högre koncentration av våld, fulknark och social misär, än vårens totala pollenhalt. Jag kan fan knappt bärga mig att få lägga vantarna på ett sådant. En riktig en-gång-i-livet-chans.

Frågan är bara vad som krävs för att bli beviljad? Säkert ett inträdesprov av något slag. Typ sticka ner någon med en rostig syl, eller annat fängelseinspirerat.

Busfångare

En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.

Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!

Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.

Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.

Splittrade känslor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hatar eller gillar den här killen. Så är det med vissa människor. Han har något, men ändå inte. Jag har tittat på klippet minst tjugo gånger. Kan inte sluta. Jag tror att hans föräldrar kände sig stolta när de fick se sin son på tv och allt.

Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.

En rutten stad

Det finns många svin i den här stan. Ingen nyhet direkt men det blev lite extra tydligt efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, där demokratins lieman Janne Josefsson, skördade lite av det kommunalanställda ruttna dödköttet som sitter och nöter stolar runt om på stadens bolag, förvaltningar och nämder med mera.

Det var en ren njutning att se de välgödda asen ställas upp mot väggen och det var en ynnest att se skräcken i deras ögon. Jag ville se dem straffas. Jag brukar tycka att slaktindustrin är jävligt obehaglig, men de här grisarna ville jag verkligen se slaktas. Och vem passar bättre för det uppdraget är Janne Josefsson och hans dödspatrull från SVT? Ingen skulle jag säga. Alltså när man öppnar dörren och Janne J står där. Då är man rökt. Det vet alla. Varför ens försöka slingra sig då kan man undra? Själv hade jag bara tokerkänt och tackat för kaffet. Rakt av. Man kommer ju ändå inte undan. Janne är döden som kommit för att casha in. Inte riktigt lönt att försöka sig på några billiga tricks. Men jag tackar de stackars satar, som ändå gör ett försök, för underhållningen. Bättre tv blir det nästan inte.

Tyvärr så slutar Uppdrag granskning efter en timma och vanligtvis brukar det med några få undantagsfall bara bli någon liten notis i tidningen dagen därpå. Sedan fortsätter svinen att svina i fullan sky och jävelskapet faller i glömska. Och kanske är det inte så konstigt. Hur ska man som privatperson egentligen tackla traffickinghärvor och systematiskt svartjobbande inom privata bolag. Det är ju sånt vi har politiker och myndigheter till. De handlingskraftiga farbröderna och tanterna som ska se vad de kan göra åt saken och efter en månadslång bullfika får sin lön (läs: bidrag) utbetald av skattemedel.

Men nu verkar det ha tagit skruv. Den här gången blev det kanske lite för personligt. Det blev liksom extra tydligt hur repsektlöst våra skattepengar hanteras. Som att kommunbudgeten är uppdelad i olika högar av Monopol-pengar.

I det här programmet kretsade allt kring girigbuken Stefan Allbäck. En riktig hal jävel med hårt belastat moralkonto. Korruption är illa var den än frodas, men när det handlar om skattepengar som skyfflas ner i ett byggäckels smutsiga fickor så är det riktigt jävla äckligt. Jag kände hur ilskan piskade mina hjärnceller. Personligen föredrar jag väpnade rånare framför manschett-brottslingar som fular till sig skattemiljoner. Det känns spontant mer värdigt att att bli muggad av någon som viftar med ett skjutjärn, än någon som viftar med avsmakningsmenyer och bjudsemester i Saint-Tropez. Bra mycket värdigare till och med.

Jag undrade en stund om hur Stefan Allbäck kände sig när den här mediala bajskorven flöt upp till ytan. Kanske blir det inte så mycket mer byggt för hans del. Jag hoppades att detta skulle förstöra hans liv. Men sedan kom jag på att det nog knappast går nöd på killen där han sitter nere vid medelhavet och dricker Mojitos till stormen har bedarrat. Med tanke på att alla miljoner han plockat hem på jobb som aldrig blivit gjorda så lär han nog klara sig rätt bra med lite dåligt rykte.

Men hur dålig smak i munnen jag än får i munnen av namnet Allbäck, så är det ändå de där lättköpta kommunanställda halvfigurerna som är de största grisarna. Det är illa nog att de låtit sig massmutas så att alla byggprojekt skickas åt samma håll. Men när en person vars uppgift är att se till att det finns fritidsgårdar och fotbollsplaner för stadens alla kids, helt medvetet låter fakturor saltas tiofalt och passera utan att ens få slutleverans så att budgeten töms, för att han själv ska få sig ett litet garage, en skön veranda eller något annat litet privat projekt utfört. Utan att behöva betala. Då har skiten stigit dem över öronen.

Jag kan riktigt känna hur förbannad jag hade varit om jag var hyresgäst hos Familjebostäder. Undermåliga renoveringsarbeten till ockerprislapp. Det är trist när hyran höjs och får man veta att det är för att det gått en pipeline från kommunen in på en byggherres feta bankkonto. Då hade jag sett rött. Tydligen hade Familjebostäder satt upp en lapp hos de berörda hyresgästerna dagen efter programmet. Om att projektledaren för renoveringsfiaskot hade fått "andra uppgifter". En rätt klen tröst skulle jag känna.

Jag brukar inte vara mycket för demonstrationer och den typen av protest. Men den här gången hoppas jag att de får känna att det blåser uppe på Familjebostäder. Och alla andra kommunala bostadsbolag. Anneli Hultén har tydligen utlovat en upprensning men snackepåsar finns det ju gott om i kommunen.

Jag hoppas verkligen att det händer nåt nu. Det måste det nästan. Det bästa vore en masslakt. Att göra rent hus och sparka varenda jävel och nyanställa på alla positioner. En total arbetskraftsväxling så att säga.