Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.
1. Ola - Unstoppable:
Skit.
2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.
3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.
4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.
5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.
6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.
7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.
8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.
Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.
lördag, februari 06, 2010
Låtsasdanska
Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.
Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.
Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).
Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.
Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).
torsdag, februari 04, 2010
Spårvagnskamrater
Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.
Aj facking lav it!
Tack Västtrafik. Tack Tuborg!
Aj facking lav it!
Tack Västtrafik. Tack Tuborg!
tisdag, februari 02, 2010
En välutrustad man
Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.
Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".
Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.
Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".
Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.
fredag, januari 29, 2010
Dagens bästa...
Cliffhangern under "Dagens bästa merläsning" i gårdagens Aftonbladet var något utöver det vanliga.
1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.
Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.
Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.
1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.
Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.
Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.
torsdag, januari 28, 2010
Veckan i korthet
Phew. Veckan har snart gått till ända. Mycket har hänt, men inte på bloggen. Träningsvärken har hunnit släppa och ersättas av lättare magsjuka, som i sin tur har hunnit gå över. Sedan har jag hunnit byta jobb på jobbet (ny arbetsgrupp), fått en jävligt ilsken vagel på ögonlocket och så har jag anlagt en mustasch. Japp, en riktigt präktig mustasch. Inte en poängplockare hemma direkt, men jag gillar'n.
söndag, januari 24, 2010
Den intelligenta värktabletten
Den där Ipren-mannen vet inte vad han snackar om, det lilla skeva aset. Han är en phony baloney. En imbecill kvacksalvare av värsta sorten. Jag skulle vilja ge honom en sträng lavett och kanske även en lårkaka eller två. Om det fiffiga med Ipren är att han ska kunna lokalisera var i kroppen man har värk och sedan lägga sin dämpande kraft just där. Då gör han ett synnerligen dåligt jobb kan jag säga. Jag har ju för helvete dödssmärta i varenda muskel utom kuken.
Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.
Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.
fredag, januari 22, 2010
Det brinner!
När jag la mig igår hade jag en liten gnutta naiv förhoppning, om att jag trots allt kanske skulle klara mig undan åtminstone några av helvetets alla kval. När jag vaknade mitt i natten förstod jag att så inte var fallet. Jag kände mig mörbultad. Och imorse när det "äntligen" var dags att stiga upp insåg jag att de närmsta dagarna kommer bjuda på en spännande utforskningsresa i smärtans värld. Jag kommer bli varse vad det innebär att ha ont – på riktigt.
När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.
Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?
När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.
Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?
torsdag, januari 21, 2010
Mör
Jag överlevde mitt första pass bodypump. Knappt, men ändå. Det var mycket tjejer där och några machokillar. Jag fegade rätt bra med vikterna men efteråt kände jag att jag borde fegat ännu mer. Straffet lär komma. Jag hör hur mina sorgliga ursäkter till muskler skvallrar. Jag är sjukt mör. Efter passet kunde jag inte gå ordentligt. På jobbet skrattade man. Jag stapplade fram som om jag hade blivit älskad hårt där bak av ett helt posse välväxta hårdhomos. Jag blir gråtfärdig av blotta tanken på att det här bara är lugnet före väderväxlingen. Imorgon kommer det storma utav bara helvete i min otränade lekamen.
Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.
Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.
Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.
Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.
Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.
Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.
Vad fan har jag gjort...
Jag har just bokat in mig på ett bodypump-pass kl 11.30. Jag köpte gymkort i måndags, tränade i tisdags. Alt har gått så snabbt. Jag käner mig inte redo för att låta musklerna brinna. Hur i helvete kunde jag vara så dum.
Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.
Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.
måndag, januari 18, 2010
Skråhumor
Jag hyser största förståelse för de som vomerar vid blotta åsynen av designerhumor. Det finns något äckelpräktigt över alla former av skråhumor och designerhumor är illa, men jag kan med lätthet toppa det. Datahumor.
Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.
Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:
- Mycket users på [IRL]Krogen igår?
- Nästan server overload!
- Några fina shares då?
- Det fanns en del värda connections, speciellt en user, sjukt bra ping på henne!
- Fick du nån slot då?
- Hon hade rätt många utdelade, så jag hamnade i queue, men hon verkade ha bra uptime.
- Så du fick en slot till slut eller?
- Jo, men det blev connection closed by peer efter 50%.
- Ajdå, utan varning? Då borde hon bannas från hubben!
- Mjo...
- Men hittade du inget annat då?
- Jo, faktiskt, precis innan hubben skulle stänga hittade jag en user med hyggliga shares och jävligt bra uptime! Hon ville
att jag skulle dela ut allt!
- Jävla lotto!
- Jo fan, jag körde en sfv-check på henne, inga errors, så det var bara att packa upp.
- Låter ju fint det.
- Jo, men jag hittade ingen host, vi pingade hennes server men fick bara packet lost, så det blev localhost.
- Hur snabbt gick det då?
- Download completed in 00.01.22
- Sen då?
- SHIFT + DELETE
Jaha, så var den här dagen också förstörd...
Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.
Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:
att jag skulle dela ut allt!
Jaha, så var den här dagen också förstörd
fredag, januari 15, 2010
Analkaffe
Jag älskar kaffe. Har varit lagom nördig när det gäller bönor, malning, pressning och bryggning. Jag kan göra en ganska anständig espresso. Där har vi grunden. Hur mycket, mjölk man sedan föredrar, från ingen till massor, är en bisak. Jag blir glad av bra kaffe. Dåligt kaffe är ett straff. Sedan finns det sociala poänger med ett kaffeintresse, det är ganska välkomnande och kul att diskutera kaffe. Men det finns en gräns när kul blir snobbigt och slutar vara kul. Det verkar dock inbitna kaffesnobbar helt ogenerat skita i. Kaffesnobberi kan man tydligen dra precis hur långt som helst utan ett uns av självkritik. De klår allt och alla. De absolut mest anala människorna på denna jord måste vara ”kaffenördar”. Man vet inte ens om man ska skratta eller gråta.
När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.
Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.
Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.
Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.
När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.
Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.
Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.
Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.
torsdag, januari 14, 2010
Strömlinjeformad ångestreducerare
Idag slog det mig att alla ställen som serverar lunch borde ha en liten fin glasmonter uppställd där de presenterar dagens meny. Vill kanske inte dra det så långt som att lagstadga det i ett första steg, men åtminstone strängt uppmana alla lunchkrögare att följa mitt råd. Jag har nämligen räknat ut det visuella intrycket skulle minska min kraftiga beslutsångest, i samband med lunchbeställninngar, med upp till 75%. Inte illa.
”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.
Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.
”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.
Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.
onsdag, januari 13, 2010
Min egen pizza
I julas berättade J att någon dåre i Laholm hade en pizza uppkallad efter sig på ett ställe där. En av ingredienserna var chips. Jag skrattade högt. Vilken muppig pizza. Sedan började jag tänka att jag också skulle vilja ha en pizza uppkallad efter mig, hos min favoritpizzeria. Det skulle vara mäktigt. Hon tittade frågande på mig och jag kände hur osexig jag blev i hennes ögon just då. Men jag förklarade snabbt att det inte skulle vara nån jävla dussinpizza utan en sofistikerad. Jag såg hur hon laddade för ett avundsjukt skratt men jag kände mig ruggigt nöjd med att ha paxat den positioneringen före henne.
J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.
Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.
J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.
Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.
tisdag, januari 12, 2010
Pizza surprise
I lördags gick jag och köpte bakfyllehämmande pizza hos min favoritpizzeria här i Majorna. De gör inte de godaste pizzorna men de är goda nog och känns fräscha. Så fräsha pizzor nu kan bli. Bagarna är dessutom svintrevliga och snickesnackiga på det där skönt opåträngande sättet. Egentligen är det inget gott tecken. När ens pizzabagare känner igen en och vet vad man vill ha för pizza så är man officiellt ett fetto. Men det bekom mig inte nämnvärt just då.
I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.
Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.
I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...
Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.
Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.
I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.
Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.
I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...
Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.
Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.
söndag, januari 10, 2010
Frukostsamtal
Imorgon är mitt långa sexiga jullov över. Då väntar gruvan och ett ton arbeit på mig igen. Det känns segt men jag antar att jag i vanlig ordning kommer in i det ganska snabbt. Det har varit synnerligen bra för mig att vara sådär riktigt råledig i några veckor. Det har varit fint att få vara med min familj under dygnets få ljustimmar. Sedan kommer jag att sakna mina och J:s mycket sofistikerade frukostsamtal. Det är extremt skönt och avkopplande att kunna lägga en timme eller mer varje morgon på att verkligen kunna gå till botten med saker och ting. Man hinner liksom aldrig ta i tu med sånt på vardagarna.
Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.
Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.
Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.
Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.
fredag, januari 08, 2010
Några blygsamma ord om "The Wire"
Jag minns att jag började se första avsnittet när jag var jättetrött och allmänt oengagerad (bakfull). The Wire. Skulle det vara något? Serien som fick alla seriösa kritiker att gå ner i brygga. Jag stängde av efter halva avsnittet. Sedan dröjde det ett halvår innan jag och J började prata om att vi kanske borde ta och se om skiten. Ge det en andra chans. Det var tur det... eller kanske inte.
Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.
Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.
Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.
Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.
Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...
De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:
Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.
Omar listening.
Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.
Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.
Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.
Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.
Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...
De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:
Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.
Omar listening.
onsdag, januari 06, 2010
Ett uselt pungjobb
Tar konsumentombudsmannen sig an vilka fall som helst? Kan man t.ex. reklamera en nötknäppare? Jag menar om en kastrering inte når önskad effekt alls. Det borde ju rimligtvis gå tycker jag. Det verkar nämligen vara ett klassiskt klåparjobb av värsta sort som veterinären utförde på Ryssland i somras. Ett uselt pungjobb helt enkelt. Jodå, kulorna är förvisso borta, men det var liksom inte själva testiklarna som var problemet för så himla skrymmande var inte hans stackars kulpåse (även om jag måste tillstå att det var en rätt mastig bit kattpung han hade). Grejen var att han skulle bli så lugn och fin. En cool katt. Alla sa det. En lathög som bara vill sova och käka och vara sådär allmänt skön hela tiden. En riktig glidare.
Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.
Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.
Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?
Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.
Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.
Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.
Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?
Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.
tisdag, januari 05, 2010
Tankar om krig
Idag satte vi hela familjen i bilen och styrde kosan mot Världskulturmuseet, för att insupa en dos pur kultur såhär mot slutet av julledigheten. Det vankas "En resa genom andarnas värld med sång och dans". Något flummigt för barn.
När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.
"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."
[Lång paus]
"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."
Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.
När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.
"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."
[Lång paus]
"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."
Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.
söndag, januari 03, 2010
Nu har jag sett Californication
Jag är troligen den ende som inte sett Californication förrän nu. Jag har fått oräkneliga tips från vänner och bekanta om att jag bara måste se det och att jag kommer älska det. Att det är så jääääävla bra. Man kan lugnt säga att jag har haft höga förväntningar. Något som inte behöver vara dåligt. De absolut bästa serierna jag sett har jag haft enorma förväntningar på. Men jag har dragit på det och bara inte kommit mig för att se den. Förrän nu. När julledigheten kom tog vi oss i rocken här hemma och plöjde igenom första säsongen av Californication.
Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.
Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.
Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.
Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.
Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".
Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.
Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.
Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.
Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.
Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.
Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.
Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.
Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".
Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.
Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.
Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.
Björns dag
Såg Stjärnorna på slottet igår. Björn Ranelids dag. Han är bra. Visst är han en smula pompös men jag har börjat gilla honom. Och det grämer mig fortfarande, varje gång jag ser Björn Ranelid, att jag skrev ett överilat, ogenomtänkt och styggt inlägg om honom för ett par år sedan. Jag visste inte bättre helt enkelt. Jag har skrivit mycket dumheter och gjort många övertramp men det är nog bara det där inlägget om Björn Ranelid jag verkligen önskar att jag aldrig hade skrivit.
Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.
Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.
Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.
Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.
söndag, december 27, 2009
Mellandagslugnet?
Då var julen över. Gött. Det var en fin jul med många fina presenter från alla möjliga håll. Mycket god mat och trevligt samkvämande. Men samtidigt är det så jävla skönt när de tre juldagarna är över och man är hemma i sin soffa med mysbrallor och kan fisa runt lite som man vill.
Det är det så kallade mellandagslugnet som infinner sig mellan jul och nyårshelgen och det är det bästa. Om man får vara lugn. Idag har jag dock varit en riktig surkuk. Jag har känt det i kroppen. Tror det är stressen av att känna hur ledigheten dör ifrån mig alldeles för fort. Men jag brukar vänja mig. Jag tror det hör till.
Vad som också hör till mellandagslugnet är att tv-kanalerna gör sitt bästa för att straffa sina tittare med årskrönikor av alla de slag. Jag gillar't inte men jag kan ta det för jag har härdats rejält med åren. Okej. Ge mig en årskrönika om allsvenskan, svenskt skytte, kulturåret, nyhetsåret och varför inte en tillbakablick på Idolåret. Fan, ta och kör ner vårt löjeväckande kungahus tillrättalagda och knastertorra memorablilia från året som gått, rakt ner i halsen på mig. Det är lugnt jag har blivit van att svälja. Låt mig få följa med och titta på när Vickan klipper några band och besöker något vidrigt träslöjdsgille någonstans i det Sverige vi gör vårt allra bästa för att glömma. Glöm inte att visa när Carl Philip sitter och pliktklappar i takt med sin halvdementa fader till den årliga tvångskavalkad av värdelösa uppträdanden på storasyrrans födelsedag. Det är en fröjd att se hur han hanterar vansinnet som brusar i huvudet på honom. Haha, fan vad han hatar det. Han skulle helst av allt vilja ta plats på scenen med en stativmonterad minigun och pumpa varenda folkdräktsklädd jävel full med bly en gång för alla. Allt annat vore orimligt. Men viktigast av allt. Låt mig för helvete inte missa hur Silvia bryter sig igenom ännu ett gråtmilt tal om hur jävla mycket hon bryr sig om handikappade och sjuka barn. Bara tryck på. Min gomspene tål fan allt vid det här laget.
Eller nej. För när jag kom in från en promenad i det göteborska isregnet ikväll så visade TV4 "Rhapsody in Rock 2009". Det vänjer jag mig aldrig vid. Alltså, den där jävla bajshatten Robert Wells sitter och återger det bästa från Rhapsodyåret som gått och blandar det med klipp från sommarens turné. Vad i helvete är det för fel på folk som löser biljett till Dalhalla (eller vad fan det heter) och alla andra platser år efter år? Bara för att få titta på hur det där jävla mongot i sälskinnsfrack och andra vulgära utstyrslar käckar sig med sin flygel och en vederstygglig pianogitarr. Jag tänker inte ens nämna frisyren även om bara den räcker för att jag skulle vilja se honom lida egentligen. Nä, fy fan för honom. Han är verkligen så in i helvetet tråkig och han är så dålig att värdet i ordet dålig devalverats tusenfalt.
När jag för trettionde gången får se hans feta fingrar röra sig över tangenterna kan jag inte ta mer. Nu räcker det. Inga mer årskrönikor för den här killen.
Det är det så kallade mellandagslugnet som infinner sig mellan jul och nyårshelgen och det är det bästa. Om man får vara lugn. Idag har jag dock varit en riktig surkuk. Jag har känt det i kroppen. Tror det är stressen av att känna hur ledigheten dör ifrån mig alldeles för fort. Men jag brukar vänja mig. Jag tror det hör till.
Vad som också hör till mellandagslugnet är att tv-kanalerna gör sitt bästa för att straffa sina tittare med årskrönikor av alla de slag. Jag gillar't inte men jag kan ta det för jag har härdats rejält med åren. Okej. Ge mig en årskrönika om allsvenskan, svenskt skytte, kulturåret, nyhetsåret och varför inte en tillbakablick på Idolåret. Fan, ta och kör ner vårt löjeväckande kungahus tillrättalagda och knastertorra memorablilia från året som gått, rakt ner i halsen på mig. Det är lugnt jag har blivit van att svälja. Låt mig få följa med och titta på när Vickan klipper några band och besöker något vidrigt träslöjdsgille någonstans i det Sverige vi gör vårt allra bästa för att glömma. Glöm inte att visa när Carl Philip sitter och pliktklappar i takt med sin halvdementa fader till den årliga tvångskavalkad av värdelösa uppträdanden på storasyrrans födelsedag. Det är en fröjd att se hur han hanterar vansinnet som brusar i huvudet på honom. Haha, fan vad han hatar det. Han skulle helst av allt vilja ta plats på scenen med en stativmonterad minigun och pumpa varenda folkdräktsklädd jävel full med bly en gång för alla. Allt annat vore orimligt. Men viktigast av allt. Låt mig för helvete inte missa hur Silvia bryter sig igenom ännu ett gråtmilt tal om hur jävla mycket hon bryr sig om handikappade och sjuka barn. Bara tryck på. Min gomspene tål fan allt vid det här laget.
Eller nej. För när jag kom in från en promenad i det göteborska isregnet ikväll så visade TV4 "Rhapsody in Rock 2009". Det vänjer jag mig aldrig vid. Alltså, den där jävla bajshatten Robert Wells sitter och återger det bästa från Rhapsodyåret som gått och blandar det med klipp från sommarens turné. Vad i helvete är det för fel på folk som löser biljett till Dalhalla (eller vad fan det heter) och alla andra platser år efter år? Bara för att få titta på hur det där jävla mongot i sälskinnsfrack och andra vulgära utstyrslar käckar sig med sin flygel och en vederstygglig pianogitarr. Jag tänker inte ens nämna frisyren även om bara den räcker för att jag skulle vilja se honom lida egentligen. Nä, fy fan för honom. Han är verkligen så in i helvetet tråkig och han är så dålig att värdet i ordet dålig devalverats tusenfalt.
När jag för trettionde gången får se hans feta fingrar röra sig över tangenterna kan jag inte ta mer. Nu räcker det. Inga mer årskrönikor för den här killen.
torsdag, december 24, 2009
En god god jul!
Idag är det julafton och därför vill jag passa på att önska alla som läser den här bloggjäveln en innerligt varm, fin, glädjefylld och framförallt god jul. Idag är all ironi och kallhamrad cynism lagd under granen. Jag tänker öppna det paketet först imorgon igen :)
Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.
God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)
Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.
God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)
onsdag, december 23, 2009
Optikerhybris
Har just varit hos min optiker. Min originaloptiker, som jag hade när jag började med linser en gång i tiden. I flera år har jag haft en annan på samma ställe. En yngre förmåga. Ett riktigt mähä som trots att han nog är 40 fortfarande ser ut att få sina kläder framlagda av sin mamma.. Och så här i efterhand ett riktigt risknippe till yrkesman. Jag har nämligen dragit på mig ett stadigt treomissbruk de senaste åren och allt var hans fel visade det sig för ett par veckor sedan. Jag har gått omkring med åt helvete för starka linser. Det lilla optikermiffot har okynneshöjt styrkan på mina linser så att mina ögonmuskler har varit spända som hälsenor. I flera år.
Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?
Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.
Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.
Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?
Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.
Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.
tisdag, december 22, 2009
Passion för sin frilla
"Yeah i might cut it at some point; when i DIE!!"
måndag, december 21, 2009
Den allra sämsta platsen
Idag på lunchen gick jag och min kollega M förbi emo-trappan och genom den lilla passagen från nordstan till centralstationen för att ta en kaffe. Vi ville inte frysa öronen av oss så vi tyckte det var en bra idé. Det var det inte. Det är fanimej den värsta platsen på jorden skulle jag tro. Den har det sämsta av allt.
Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.
Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.
Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).
Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.
Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.
Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).
onsdag, december 16, 2009
fredag, december 11, 2009
Av alla sätt att förstöra en bild
Det gör ont i hjärtat när jag ser den här bilden. Jag borde inte säga något och jag kommer säkert att få ångra det. Jag vill verkligen inte vara taskig. Men vaffan... en livs levande Garbage Pail Kid!? Det kan inte vara kul. De blev ju omoderna för alltid redan i slutet av åttiotalet.
torsdag, december 10, 2009
Mörkret
Jag somnade på spårvagnen till jobbet och vaknade med ett ryck för andra dagen i rad. I Brunnsparken. Världens kanske vidrigaste plats för ett uppvaknande. Alla som varit i Göteborg vet att det är dagens sanning.
Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.
Sedan var det dags att rusa av.
Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.
Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.
Sedan var det dags att rusa av.
Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.
Nu ropar jag banne mig hej
Man ska ju inte det. Innan man hunnit över ån. Säger de. Men vad fan...
I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.
Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.
När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.
Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?
Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.
I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.
Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.
När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.
Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?
Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.
tisdag, december 08, 2009
Tim Burton-förvirring
Vad kul! Har Tim Burton gjort en uppföljare till Edward Scissorhands, tänkte jag när jag bläddrade fram bioprogrammet i tidningen häromdagen. Men hur fan fick Michael Nyqvist en roll i den?

...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.

...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.
måndag, december 07, 2009
TNT
I fredags fick jag ett mail från budfirman TNT om att de inte hade lyckats leverera mi. Konstigt tyckte jag för de hade inte hört av sig. Jag uppmanades att ringa deras kundtjänst och uppge mitt ordernummer för att lösa det hele.
När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.
Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.
Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.
Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.
Men jag slipper Landvetter. Alltid något.
När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.
Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.
Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.
Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.
Men jag slipper Landvetter. Alltid något.
torsdag, december 03, 2009
Självförakt
Är att gå ner till donken, köpa tre cheeseburgare och en liten cola till lunch.
onsdag, december 02, 2009
Ett pinsamt inköp
Idag köpte jag kondomer för första gången på... ja jag vetefan hur många år. Kanske tio. Kanske fler ändå. En alldeles naturlig sak att köpa såklart. Men ändå laddat. För mig. Jag tyckte det kändes kymigt att behöva skylta med mitt knulleri för en okänd tant. Varför vet jag inte egentligen, jag är inte särskilt pryd av mig. Men jag är uppenbarligen någon sorts idiot.
När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.
"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"
Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.
Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.
Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.
När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.
"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"
Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.
Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.
Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.
Inte död (ännu)
Nej, jag är inte död. Jag har bara haft en motig vecka. Jobbigt jobbande, tröttsam trötthet, en hårdbortsupen iPhone (jävlahelvetesförbannadeskit) och datorhaveri. Jag har helt enkelt varken haft tid eller lust att berätta ett endaste jävla skit. Har varit less, förbannad och allmänt trött på mig själv... och så lite jobb på det. Nä, nu får det banne mig vara jul snart.
Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.
Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.
torsdag, november 26, 2009
Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång
Aftonbladet har gjort det finfina jobbet med att sätta ihop en riktigt präktig rider med allt äckligt man kan råka ut för som människa (man måste ge det till kroppen alltså, jävlar vad mycket skit den kan komma upp med). Och i god samhällssöndrande anda flaggat det som inrapporterade biverkningar på svinvacinet.
Man kan tydligen få:
Influensaliknande symtom, allergiska reaktioner, andnöd, feber, huvudvärk, domningar, allvarlig allergisk chock, nässelutslag, hudsvullnader, dödsfall, yrsel, illamående, buksmärtor, hudförändringar, värmesvallningar, lokal reaktion, smärta, temperaturstegring, (blogg)frossa, högt blodtryck, hjärtklappning, kräkningar, smakförändringar, ansiktsförlamning, ledsmärta, hjärtstillestånd, bensmärta, bröstsmärtor, stroke, diarré, röda komplexa hudutslag, epilepsianfall, blåmärken, heshet, hosta, hudutslag, lågt blodsocker, klåda, medvetslöshet, lymfkörtelsvullnad, migrän, muskelsvaghet, muskelvärk, lunginflammation, psykisk påverkan, känslorubbningar, svimningstendens, svullnad i munhåla och svalg, synrubbningar, tungsvullnad, värk, ögonirritation.
Nåväl. Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång av vaccinsprutan. Alltid något. Nageltrång som gör så jävla ont.
Man kan tydligen få:
Influensaliknande symtom, allergiska reaktioner, andnöd, feber, huvudvärk, domningar, allvarlig allergisk chock, nässelutslag, hudsvullnader, dödsfall, yrsel, illamående, buksmärtor, hudförändringar, värmesvallningar, lokal reaktion, smärta, temperaturstegring, (blogg)frossa, högt blodtryck, hjärtklappning, kräkningar, smakförändringar, ansiktsförlamning, ledsmärta, hjärtstillestånd, bensmärta, bröstsmärtor, stroke, diarré, röda komplexa hudutslag, epilepsianfall, blåmärken, heshet, hosta, hudutslag, lågt blodsocker, klåda, medvetslöshet, lymfkörtelsvullnad, migrän, muskelsvaghet, muskelvärk, lunginflammation, psykisk påverkan, känslorubbningar, svimningstendens, svullnad i munhåla och svalg, synrubbningar, tungsvullnad, värk, ögonirritation.
Nåväl. Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång av vaccinsprutan. Alltid något. Nageltrång som gör så jävla ont.
Guld
Kan en årstid vara med deppig än den göteborska betongvintern? Näe, skulle inte tro det. Jag hatar den här gråa onda jävla årstidssvulsten. Den gör mig tokig. Varenda morgon Den gör mig stel, gubbkrämpig och infekterar all glädje och energi. Som ett inverterat lymfdränage.
Jag behöver nåt som piffar upp i dödsmörkret. Om man skulle ta och köpa sig en sån där maskin som man kan skriva på guld med. Det skulle vara något.
Jag behöver nåt som piffar upp i dödsmörkret. Om man skulle ta och köpa sig en sån där maskin som man kan skriva på guld med. Det skulle vara något.
söndag, november 22, 2009
Youtubes sjukaste video
Jag har hittat det utan konkurrens sjukaste klippet på YouTube. Jodå så är det. Kom inte dragande med en massa bajsporr-referenser eller perverterad sadistskit. Det är bara äckligt. Vad jag menar är en video som är sjuk på så många plan att det inte ens går att förstå varför det är sjukt.
Upphovsmannen är min nya fredagskompis som i bar överkropp gjorde en egen video/mim till Tom Petty's – Won't back down som jag skrev om förra veckan. Jovisst, den videon var skruvad så det räcker och blir över, men i jämförelse vistas de inte ens i samma galax. Alltså, varenda liten por protesterar när jag tittar och min hud antar samma yta som en strukturtapet. Vi snackar obehag av ändlösa mått. Shit, jag får till och med gåshud under fötterna när han varvar sin sång med ett ytterst abominabelt skratt som är en fullkomligt sinnesvrickad blandning av tablettpåverkan, fnissig enfald och mördande ondska. Alltihop i ett mycket oangenämt paket. Han skulle kunna vara George Costanzas elakartade tvillingbror.
Men vänta bara...
Killen har en egen kanal som heter titanictwins, där han förvarar egenproducerat material i form av hundratals klipp med varierande knäpphetsnivå. Det rör sig om allt från "musikvideos", där han kort och gott spelar en låt i bakgrunden och sedan "uppträder" framför sin videokamera, till osammanhängande och höghaltigt dårsvammel. Läser man hans innehållsförteckning och punkten occupation står följande: Life then Death. Det får åtminstone min ryggrad att stelna en aning. Och rummet där 90% av hans videos verkar vara inspelade får familjen Fritzls källarboning att verka trivsam.
Jag måste trots allt ge honom lite kredd för sin uthållighet. Hans videos verkar dra en publik på i snitt 150 tittningar (varav jag säkert bidragit till att höja det med runt tio). Ändå fortsätter han. År efter år vad jag förstår. Han är totalt uppslukad av sig själv i huden och får en tomhet i blicken som skapar andningsuppehåll hos den som möter den. Ibland har han bjudit in sina särpräglade vänner som han diskuterar sina gamla videos med. Han verkar leva helt och fullt i villfarelsen att han är en riktigt stjärna och jag är på riktigt rädd att han kommer hämnas på världen den dagen han inser hur oförstådd han faktiskt är. Herre Jesus, den hämnden kommer nog inte lukta blommor. Om den här killen inte är en sociopat så är jag fanimej Elvis Presleys okände son, och då ska jag ha mitt miljardarv pronto.
I alla fall. I "YouTubes sjukaste video" har Titanictwins-killen tagit med sin sidekick, som inte heller går av för hackor. Hon heter Ellietellie och är en karaktär i sig, också hon med en egen ytterst sinnessjuk kanal. Spntant känns de som ett väldigt udda radarpar. Man kan undra hur deras vägar egentligen korsades, men jag får känslan av att den lille gynnaren raggar upp sina lärjungar (offer) på något vårdhem för psykiskt jätteinstabila människor. Allt annat är nästan orimligt. Man kan inte beskylla narkotika för att vränga en personlighet precis hur mycket som helst. Frukten av deras samarbete blir hur som helst en närmast magistral uppvisning i mänsklig förnedring.
Så till sist. Här är den. YouTubes i särklass sjukaste video. Den är nästan tio minuter lång men värd sina sekunder i guldtackor för den som vill följa med på en resa rakt ner i vansinnets absoluta avgrund. För den som inte känner sig bekväm med att bevittna ett så omfångsrikt förståndsmässigt obestånd räcker det att spola fram och bara se de två sista minuterna. Det klår allt jag sett hittills. Allt.
Upphovsmannen är min nya fredagskompis som i bar överkropp gjorde en egen video/mim till Tom Petty's – Won't back down som jag skrev om förra veckan. Jovisst, den videon var skruvad så det räcker och blir över, men i jämförelse vistas de inte ens i samma galax. Alltså, varenda liten por protesterar när jag tittar och min hud antar samma yta som en strukturtapet. Vi snackar obehag av ändlösa mått. Shit, jag får till och med gåshud under fötterna när han varvar sin sång med ett ytterst abominabelt skratt som är en fullkomligt sinnesvrickad blandning av tablettpåverkan, fnissig enfald och mördande ondska. Alltihop i ett mycket oangenämt paket. Han skulle kunna vara George Costanzas elakartade tvillingbror.
Men vänta bara...
Killen har en egen kanal som heter titanictwins, där han förvarar egenproducerat material i form av hundratals klipp med varierande knäpphetsnivå. Det rör sig om allt från "musikvideos", där han kort och gott spelar en låt i bakgrunden och sedan "uppträder" framför sin videokamera, till osammanhängande och höghaltigt dårsvammel. Läser man hans innehållsförteckning och punkten occupation står följande: Life then Death. Det får åtminstone min ryggrad att stelna en aning. Och rummet där 90% av hans videos verkar vara inspelade får familjen Fritzls källarboning att verka trivsam.
Jag måste trots allt ge honom lite kredd för sin uthållighet. Hans videos verkar dra en publik på i snitt 150 tittningar (varav jag säkert bidragit till att höja det med runt tio). Ändå fortsätter han. År efter år vad jag förstår. Han är totalt uppslukad av sig själv i huden och får en tomhet i blicken som skapar andningsuppehåll hos den som möter den. Ibland har han bjudit in sina särpräglade vänner som han diskuterar sina gamla videos med. Han verkar leva helt och fullt i villfarelsen att han är en riktigt stjärna och jag är på riktigt rädd att han kommer hämnas på världen den dagen han inser hur oförstådd han faktiskt är. Herre Jesus, den hämnden kommer nog inte lukta blommor. Om den här killen inte är en sociopat så är jag fanimej Elvis Presleys okände son, och då ska jag ha mitt miljardarv pronto.
I alla fall. I "YouTubes sjukaste video" har Titanictwins-killen tagit med sin sidekick, som inte heller går av för hackor. Hon heter Ellietellie och är en karaktär i sig, också hon med en egen ytterst sinnessjuk kanal. Spntant känns de som ett väldigt udda radarpar. Man kan undra hur deras vägar egentligen korsades, men jag får känslan av att den lille gynnaren raggar upp sina lärjungar (offer) på något vårdhem för psykiskt jätteinstabila människor. Allt annat är nästan orimligt. Man kan inte beskylla narkotika för att vränga en personlighet precis hur mycket som helst. Frukten av deras samarbete blir hur som helst en närmast magistral uppvisning i mänsklig förnedring.
Så till sist. Här är den. YouTubes i särklass sjukaste video. Den är nästan tio minuter lång men värd sina sekunder i guldtackor för den som vill följa med på en resa rakt ner i vansinnets absoluta avgrund. För den som inte känner sig bekväm med att bevittna ett så omfångsrikt förståndsmässigt obestånd räcker det att spola fram och bara se de två sista minuterna. Det klår allt jag sett hittills. Allt.
fredag, november 20, 2009
Det ska börjas i tid
Juniorette fyllde fem år i onsdags. En stor dag. Fem hela år. Hon har blivit en stor tjej nu. Men inte stor nog att klägga svänga sig med svordomar och andra former av vulgärt språkbruk.
Vi brukar låna ljudböcker till henne på biblioteket. Och det är ju bra. Hennes favoriter är Loranga Mazarin & Dartanjang, Lars och Urban och nu senast Salmiak och Spocke. Hon älskar ljudböcker och brukar diskutera intrigerna med oss vid middagsbordet. Ett par dagar före sin femårsdag passade hon på att kolla av hur landet ligger.
"Får man säga jävlar?"
"Ehh... Nej!"
"Får man säga skitpruttrumpa då?"
"Hmm, det är ju inte särskilt fint"
Juniorette satt tyst och funderande en stund, sedan utbrast hon plötsligt:
"Knulla låter som godis"
"Va?!" (Jag höll på att sätta i halsen)
"Knulla låter som...
"Jag hörde vad du sa, var har du hört det?"
"..."
"Vem har sagt så?"
"Spocke"
"Ehh..."
"Får man säga knulla?"
"NEEEEJ!"
Det är alltså Salmiaks låtsaskompis Spocke som har lärt min dotter ordet knulla. Innan hon ens fyllt fem. Vad i helvete. Borde det inte finnas någon form av flaggning på ljudböcker med oanständiga texter? Om inte förlagen tar sitt ansvar borde väl åtminstone biblioteken göra det. Man kan ju inte gärna lyssna igenom en hel barnbok på 4 cd-skivor bara för att kolla så att den inte innehåller för stora mängder knullsnack.
Vi brukar låna ljudböcker till henne på biblioteket. Och det är ju bra. Hennes favoriter är Loranga Mazarin & Dartanjang, Lars och Urban och nu senast Salmiak och Spocke. Hon älskar ljudböcker och brukar diskutera intrigerna med oss vid middagsbordet. Ett par dagar före sin femårsdag passade hon på att kolla av hur landet ligger.
"Får man säga jävlar?"
"Ehh... Nej!"
"Får man säga skitpruttrumpa då?"
"Hmm, det är ju inte särskilt fint"
Juniorette satt tyst och funderande en stund, sedan utbrast hon plötsligt:
"Knulla låter som godis"
"Va?!" (Jag höll på att sätta i halsen)
"Knulla låter som...
"Jag hörde vad du sa, var har du hört det?"
"..."
"Vem har sagt så?"
"Spocke"
"Ehh..."
"Får man säga knulla?"
"NEEEEJ!"
Det är alltså Salmiaks låtsaskompis Spocke som har lärt min dotter ordet knulla. Innan hon ens fyllt fem. Vad i helvete. Borde det inte finnas någon form av flaggning på ljudböcker med oanständiga texter? Om inte förlagen tar sitt ansvar borde väl åtminstone biblioteken göra det. Man kan ju inte gärna lyssna igenom en hel barnbok på 4 cd-skivor bara för att kolla så att den inte innehåller för stora mängder knullsnack.
tisdag, november 17, 2009
Hjärnfonden
Jag blir så ruggigt deppig när jag ser Hjärnfondens reklamfilm . De har gjort Sussie Tapper till affischflicka för att få svenska folket att bända upp lädret och pynta för neurologiforskning. Parkinson är en hemsk sjukdom och de förtjänar varenda peng de kan få. Det är därför jag blir så deppig.
Sussie Tapper alltså. Kunde de verkligen inte hitta en bättre Parkinson-kändis? Ta i lite. Fråga är om inte Michael J Fox hade ställt upp om man frågat honom riktigt snällt. Det hade kunnat hända. Eller kanske talkshowvärden Michael Parkinson för att stoppa Parkinson med en humortwist. Annars hade det säkert funkat med någon helt okänd som har en stor portion karisma. Men Sussie Tapper. Det känns tyvärr lite som att kommunicera att de har gjort rätt stora framsteg i forskningen hittills och inte behöver så mycket deg. Till och med Hjärt och lungfonden lyckas bättre. De raggade upp Oldsberg, som trots att han gör ett riktigt uselt rövjobb i deras film, troligen lär gå hem i stugorna.
Sussie Tapper alltså. Kunde de verkligen inte hitta en bättre Parkinson-kändis? Ta i lite. Fråga är om inte Michael J Fox hade ställt upp om man frågat honom riktigt snällt. Det hade kunnat hända. Eller kanske talkshowvärden Michael Parkinson för att stoppa Parkinson med en humortwist. Annars hade det säkert funkat med någon helt okänd som har en stor portion karisma. Men Sussie Tapper. Det känns tyvärr lite som att kommunicera att de har gjort rätt stora framsteg i forskningen hittills och inte behöver så mycket deg. Till och med Hjärt och lungfonden lyckas bättre. De raggade upp Oldsberg, som trots att han gör ett riktigt uselt rövjobb i deras film, troligen lär gå hem i stugorna.
måndag, november 16, 2009
Bebiskrämpor
Tintin är en månad nu. Det har varit en bra månad. Toppen rent av. Men en sak har varit dåligt. Jag har gått och dragit på mig en sådan vansinnig låsning i rygg/nacke som strålar åt alla jävla vädersträck och som ger mig en olustig huvudvärk. Jag lider uppskattningsvis mer än kristus på korset. Helt ärligt jag hade hellre haft ett par dyckert som genomborrade mina handflator än den smutsiga rallarspiken som verkar gå in i bakhuvudet och kittlar mig bakom högra ögonloben just nu.
Snedbelastning tror J. Det är för sorgligt. Hur kan omkringbärandet på en liten palt på knappa 4 kg resultera i sådan fysisk och genomjävlig schmertz? Nä, det är orimligt.
Förra helgen var vi hos svärpäronen nere i det bördigaste Halland. J:s lillsyrra hade en sådan där spikmatta som är så populär nu. Det var rejält vassa piggar måste jag säga. Jag kved lite i början och ojade mig, men njöt snart som värsta Leopold von Sacher-Masoch. Då. Men nu undrar jag lite över om de där tusentals sylvassa plastnålarna kan ha frigjort nån elak skit som legat inkapslat och jäst tryggt i min sura kropp, som nu kommer leda till en terminalsjukdom, eller ännu värre. Det skulle vara för jävla typiskt.
Men det är skitsamma. Det enda jag kan tänka på nu är de där vassa små helvetena. Men en matta räcker inte. Jag skulle vilja dra på mig polotröga med sådana runda taggbrickor broderade på insidan. Sedan skulle jag springa längs med Majornas Golgata (Karl Johansgatan) medan ett gäng aggressiva kultursyndikalister rappar på mig med sina mattpiskor. Jag skojar inte.
Snedbelastning tror J. Det är för sorgligt. Hur kan omkringbärandet på en liten palt på knappa 4 kg resultera i sådan fysisk och genomjävlig schmertz? Nä, det är orimligt.
Förra helgen var vi hos svärpäronen nere i det bördigaste Halland. J:s lillsyrra hade en sådan där spikmatta som är så populär nu. Det var rejält vassa piggar måste jag säga. Jag kved lite i början och ojade mig, men njöt snart som värsta Leopold von Sacher-Masoch. Då. Men nu undrar jag lite över om de där tusentals sylvassa plastnålarna kan ha frigjort nån elak skit som legat inkapslat och jäst tryggt i min sura kropp, som nu kommer leda till en terminalsjukdom, eller ännu värre. Det skulle vara för jävla typiskt.
Men det är skitsamma. Det enda jag kan tänka på nu är de där vassa små helvetena. Men en matta räcker inte. Jag skulle vilja dra på mig polotröga med sådana runda taggbrickor broderade på insidan. Sedan skulle jag springa längs med Majornas Golgata (Karl Johansgatan) medan ett gäng aggressiva kultursyndikalister rappar på mig med sina mattpiskor. Jag skojar inte.
lördag, november 14, 2009
Rödvinsinfluenser
Igår när jag hade druckit lite (för mycket) rödvin kom jag på den briljanta idén att göra en cover på Tom Petty-mannen (klippet nedan) och lägga ut på youtube. Ju mer jag tittade desto mer genial tyckte jag att den tanken verkade. Jag övade till och med in varenda liten rörelse i hans repertoar till J:s skräckblandade förtjusning.
Imorse tackade jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.
Imorse tackade jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.
fredag, november 13, 2009
Sjuk som fan eller bara konstig
Det finns så mycket som är obehagligt med den här videon att det inte ens är lönt att försöka göra en sammanfattning. Jag får jättemånga dåliga vibbar. Ord som borderline, skolmassaker och seriöst blandmissbruk regisserar mina fördomar allt medan jag tittar. Spontant vill jag bara blunda och glömma...
Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.
Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.
Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.
Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.
torsdag, november 12, 2009
Heta tv-tips för ruggiga höstkvällar
Idag tänkte jag passa på att tipsa om två lättsmälta som jag har snabbkonsumerat mellan den tredje och fjärde säsongen av The Wire. Se dem. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer att tacka mig.
1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.
2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:
1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.
2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:
tisdag, november 10, 2009
Vacker i tarmen
När jag var uppe och matade Tintin natten till igår knäppte jag som vanligt på tv:n för att se om det fanns någon natt-tv av intresse. Jag landade rätt in i något program som handlade om vårt tarmsystem. Det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig mellan mun och anus. En kvinna förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Sedan tog en kamera med mig på en flumride genom kroppens inälvssystem och... ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.
Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.
Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.
måndag, november 09, 2009
Babyface-mannen
Det känns extremt otäckt med serievåldtäktsmannen som härjar (i det här fallet finner verkar det faktiskt finnas fog för ordbruket "härja") för fullt i Göteborg just nu. Att han systematiskt betar av hela bostadsområden fastighet för fastighet, genom att knacka dörr tills han får napp, känns synnerligen kallt och sinnessjukt.
Det enda "roliga" i allt obehag är hans smeknamn. Babyface-mannen. Oh my fucking god. Sämre artistnamn på kåken får man leta länge efter. Han lär inte få något vidare börsvärde. Nu får man bara hoppas att han åker fast fort som fan - och att polisen gör alla, inklusive honom själv, den tjänsten att sparka in ansiktet ordentligt på honom vid gripandet.
Det enda "roliga" i allt obehag är hans smeknamn. Babyface-mannen. Oh my fucking god. Sämre artistnamn på kåken får man leta länge efter. Han lär inte få något vidare börsvärde. Nu får man bara hoppas att han åker fast fort som fan - och att polisen gör alla, inklusive honom själv, den tjänsten att sparka in ansiktet ordentligt på honom vid gripandet.
Takspegel på toan
Åt lunch på Barsidan idag. Det var salt. Såpass salt att jag tror mig känna av ett begynnande njurstensanfall och därför har sett till att dricka en oförsvarbar mängd vatten som motgift.
När jag besökte deras vattenklosett la jag även märke till en pikant detalj. De har inte satt upp några badrumsspeglar. Eller det gör det visst, men de sitter i taket. Taket! Varför undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller byger en björn. Märkligt.
När jag besökte deras vattenklosett la jag även märke till en pikant detalj. De har inte satt upp några badrumsspeglar. Eller det gör det visst, men de sitter i taket. Taket! Varför undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller byger en björn. Märkligt.
torsdag, november 05, 2009
Viktigt klargörande
Idag utbröt vild debatt på kontoret rörande så kallade "knulltrosor", sedan det uppstått viss begreppsförvirring i kommentarsfältet på gårdagensinlägg.
Majoriteten menade på att knulltrosor är ett helt individuellt val av underkläder som är baserat på utseende (sexighetsfaktor) före komfort. Kort och gott, de trosor man känner sig mest bekväm att bära när en sexuell situation uppstår. Det andra lägret hävdade att det snarare är en strikt funktionsmässig definition som baseras på att förenkla för spontanpenetration.
"Expertpanelen" här på kontoret fastlår att det är den sistnämda förklaringen som är rätt. Så var det utrett. Dock finns en viss koppling till utseendespåret. Det finns nämligen olika modeller av knulltrosor (se skiss nedan) för att tillgodose målgruppens varierande tycke och smak.

Så oavsett om man föredrar prydlig spets, raffigt läder med dragkedjor eller är mer klassiskt lagd finns det en knulltrosa som passar. Vilken tur.
Majoriteten menade på att knulltrosor är ett helt individuellt val av underkläder som är baserat på utseende (sexighetsfaktor) före komfort. Kort och gott, de trosor man känner sig mest bekväm att bära när en sexuell situation uppstår. Det andra lägret hävdade att det snarare är en strikt funktionsmässig definition som baseras på att förenkla för spontanpenetration.
"Expertpanelen" här på kontoret fastlår att det är den sistnämda förklaringen som är rätt. Så var det utrett. Dock finns en viss koppling till utseendespåret. Det finns nämligen olika modeller av knulltrosor (se skiss nedan) för att tillgodose målgruppens varierande tycke och smak.

Så oavsett om man föredrar prydlig spets, raffigt läder med dragkedjor eller är mer klassiskt lagd finns det en knulltrosa som passar. Vilken tur.
Köttgille
Lade just märke till att Rysslands favorittorrfoder bär det smått perversa namnet "Köttgille". Vilket vidrigt namn. Då avnjöt jag ändå en röd böf på böfhuset på lunchen igår. Jag skulle ändå aldrig använda ordet köttffest. Än mindre gille. Gille är något som Roffe och Carita" håller i. Välkommen på ett rejält köttgille i gillestugan. Dricka lite hembränt i hemmabaren och dämpa det värsta köttsuget mellan panelinklädda väggar.
Katter tror gärna att de har stil och finess. Det har de inte.
Katter tror gärna att de har stil och finess. Det har de inte.
onsdag, november 04, 2009
Knulltrosor
Strax före lunch utbrast min kollega Mats:
"...kanske ett par sådana där knulltrosor ni vet."
Ni vet? Nä, det vet jag inte alls! Jag är 33 år och har familj. Knulltrosor? Inte ens bildgoogling hjälpte. Den där Mats alltså... han ska då alltid vara först med det senaste.
"...kanske ett par sådana där knulltrosor ni vet."
Ni vet? Nä, det vet jag inte alls! Jag är 33 år och har familj. Knulltrosor? Inte ens bildgoogling hjälpte. Den där Mats alltså... han ska då alltid vara först med det senaste.
En bild som ställer fler än tusen frågor
Hittade den här fina bilden hos Uffe (som för övrigt har en helt jävla fantastisk blogg).Den säger så otroligt mycket men lämnar efter sig dubelt så många frågor.
Det är ett riktigt prototypexemplar av personlighetstypen jag skrev om i förra inlägget. En så kallad vapenpornograf. Jag skrattar högt men känner mig smått livrädd på samma gång. Jag vill att det ska vara på skoj men vet att det inte finns så mycket som en endaste liten pixel humor i den här bilden. Bara vetskapen att den här sortens människor inte bara avlas fram i manusförfattares sjuka hjärnor, utan faktiskt existerar lite här och var, gör att jag sover lite sämre om nätterna.

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en utskrift på hur den inre dialogen i killens huvud gick inför att bilden togs. Det hade nog varit ganska otäck läsning. Vad vill han egentligen ha sagt med bilden och vem vill han imponera på med alla revolvrar, bajonetter, clips och ammo? Hur hade hans hem sett ut om han omfördelat bara 5% av sina ekonomiska medel på inredning. Hur kom han fram till det smakfulla klädvalet (möjligtvis svarar frisyren på den frågan)? Och hur ända in i helvetet resonerade han när han såg till att även göra plats för Guitar Hero-gitarren bland sina övriga ögonstenar?
Sedan undrar jag vad han kan tänkas förvara i lådan under sängen.
Det är ett riktigt prototypexemplar av personlighetstypen jag skrev om i förra inlägget. En så kallad vapenpornograf. Jag skrattar högt men känner mig smått livrädd på samma gång. Jag vill att det ska vara på skoj men vet att det inte finns så mycket som en endaste liten pixel humor i den här bilden. Bara vetskapen att den här sortens människor inte bara avlas fram i manusförfattares sjuka hjärnor, utan faktiskt existerar lite här och var, gör att jag sover lite sämre om nätterna.

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en utskrift på hur den inre dialogen i killens huvud gick inför att bilden togs. Det hade nog varit ganska otäck läsning. Vad vill han egentligen ha sagt med bilden och vem vill han imponera på med alla revolvrar, bajonetter, clips och ammo? Hur hade hans hem sett ut om han omfördelat bara 5% av sina ekonomiska medel på inredning. Hur kom han fram till det smakfulla klädvalet (möjligtvis svarar frisyren på den frågan)? Och hur ända in i helvetet resonerade han när han såg till att även göra plats för Guitar Hero-gitarren bland sina övriga ögonstenar?
Sedan undrar jag vad han kan tänkas förvara i lådan under sängen.
måndag, november 02, 2009
Möte med en vapenpornograf
Var på Press Stop på förmiddagen och handlade lite dyra matmagasin för jobbets räkning. Förutom tjejen som jobbar där var jag helt ensam i butiken.
Bäst som jag står och bläddrar ser jag en kuf komma in. Han är klädd i svart skinnrock stickad mössa och portfölj. Blek, semifet och har lika livlösa blick som hudton. Självklart väljer han att ställa sig nästan axel mot axel med mig, fast med ansiketet åt motsatt håll. Med andra ord åt helvete för nära, om man som jag besitter en privat sfär av svensk börd.
Han börjar bläddra och jag hör hur han andas tungt och flåsigt. Lite som en blandning av kåthet och ett småtäppt astmatiskt läte. Det känns lagom otäckt så jag tar ett ganska odiskret kliv åt sidan och passar på att kasta en blick över axeln för att se vad fan han gluttar i. Jag hinner tänka porr både en och två gånger innan min hjärna har registrerat att han står vid vapensektionen. Sweet.
Där stod den jäveln med öppen mun (jag skojar inte) och bläddrade lite blaserat i en knivtidning. Fy fan vad jag otrivdes just då. Som tur var verkade han inte registrera sin omgivning (mig) utan fluktade fokuserat på ett uppslag med små smidiga fällknivar med dubbelslipade blad. Djävulska små stickvapen verkade vara hans pryl. How neat!
Så plötsligt ställer han tillbaka tidningen och försviner hastigt ut. Jag pustar ut en smula och bestämmer mig för att inspektera hans lektyrpreferenser och plockar upp samma exemplar som han just ställt tillbaka. Det visar sig vara en tidning helt dedikerad till knivar, helt frikopplat från jakt och fiske, bara olika knivar rätt och slätt. En glossig knivmördarextravaganza. Jag känner hur min hjärna låser sig. Jag försöker verkligen förstå men innan jag hunnit rysa färdigt hör jag hur butiksdörren åter öppnas och där kommer han igen. Samma kille. Med bestämda steg går han fram till samma hylla, rycker till sig knivtidningen och en annan tidning som verkar vara något slags handeldvapendito. Han betalar och lämnar butiken för andra gången. Jag samlar raskt ihop min bunt med matmagasin och går till kassan. Jag vill under inga omständigheter riskera att vara kvar när han kommer in för tredje gången. Fy fan.
På väg till kassan tog jag en närmre titt och såg att det är en präktig kavalkad av vapenporr som står uppradad i hyllan. Man kan lugnt säga att inget rimligtvis kan fattas ens en gravt perverterad och insnöad vapenfetischist på Press Stop. Men är det verkligen ok att sälja sån skit? Det känns inte riktigt hundra. Jag brukar ändå ha en förkärlek till entusiaster av de flesta slag. De brinner så för sin grej och jag fascineras helt uppriktigt av människor som faktiskt verkar lyckas med att omrikta 98% av hjärnans resurser mot en enda grej. Det resulterar såklart oftast i att man upphör att vara socialt funktionsduglig som människa, vilket jag tycker kan vara fantastiskt underhållande. Men just vapenbuffar. Det är bara så in i helvete obehagligt.
Man borde införa någon form av tyst larm som är direktkopplat till polisens piketstyrka, som reagerar varje gång ett nummer av någon obskyr vapenblaska knappas in i kassasystemet. Tänk vad förvånad killen skulle ha blivit om en specialstyrka dundrade in och bröt ner honom på golvet innan han hunnit få in visakortet i plånkan igen. För övrigt är det nog även ett ganska vattentätt sätt att eliminera den där otäcka lilla procenten i mordstatistiken som begås av psykopatmördare. Alltid något.
Bäst som jag står och bläddrar ser jag en kuf komma in. Han är klädd i svart skinnrock stickad mössa och portfölj. Blek, semifet och har lika livlösa blick som hudton. Självklart väljer han att ställa sig nästan axel mot axel med mig, fast med ansiketet åt motsatt håll. Med andra ord åt helvete för nära, om man som jag besitter en privat sfär av svensk börd.
Han börjar bläddra och jag hör hur han andas tungt och flåsigt. Lite som en blandning av kåthet och ett småtäppt astmatiskt läte. Det känns lagom otäckt så jag tar ett ganska odiskret kliv åt sidan och passar på att kasta en blick över axeln för att se vad fan han gluttar i. Jag hinner tänka porr både en och två gånger innan min hjärna har registrerat att han står vid vapensektionen. Sweet.
Där stod den jäveln med öppen mun (jag skojar inte) och bläddrade lite blaserat i en knivtidning. Fy fan vad jag otrivdes just då. Som tur var verkade han inte registrera sin omgivning (mig) utan fluktade fokuserat på ett uppslag med små smidiga fällknivar med dubbelslipade blad. Djävulska små stickvapen verkade vara hans pryl. How neat!
Så plötsligt ställer han tillbaka tidningen och försviner hastigt ut. Jag pustar ut en smula och bestämmer mig för att inspektera hans lektyrpreferenser och plockar upp samma exemplar som han just ställt tillbaka. Det visar sig vara en tidning helt dedikerad till knivar, helt frikopplat från jakt och fiske, bara olika knivar rätt och slätt. En glossig knivmördarextravaganza. Jag känner hur min hjärna låser sig. Jag försöker verkligen förstå men innan jag hunnit rysa färdigt hör jag hur butiksdörren åter öppnas och där kommer han igen. Samma kille. Med bestämda steg går han fram till samma hylla, rycker till sig knivtidningen och en annan tidning som verkar vara något slags handeldvapendito. Han betalar och lämnar butiken för andra gången. Jag samlar raskt ihop min bunt med matmagasin och går till kassan. Jag vill under inga omständigheter riskera att vara kvar när han kommer in för tredje gången. Fy fan.
På väg till kassan tog jag en närmre titt och såg att det är en präktig kavalkad av vapenporr som står uppradad i hyllan. Man kan lugnt säga att inget rimligtvis kan fattas ens en gravt perverterad och insnöad vapenfetischist på Press Stop. Men är det verkligen ok att sälja sån skit? Det känns inte riktigt hundra. Jag brukar ändå ha en förkärlek till entusiaster av de flesta slag. De brinner så för sin grej och jag fascineras helt uppriktigt av människor som faktiskt verkar lyckas med att omrikta 98% av hjärnans resurser mot en enda grej. Det resulterar såklart oftast i att man upphör att vara socialt funktionsduglig som människa, vilket jag tycker kan vara fantastiskt underhållande. Men just vapenbuffar. Det är bara så in i helvete obehagligt.
Man borde införa någon form av tyst larm som är direktkopplat till polisens piketstyrka, som reagerar varje gång ett nummer av någon obskyr vapenblaska knappas in i kassasystemet. Tänk vad förvånad killen skulle ha blivit om en specialstyrka dundrade in och bröt ner honom på golvet innan han hunnit få in visakortet i plånkan igen. För övrigt är det nog även ett ganska vattentätt sätt att eliminera den där otäcka lilla procenten i mordstatistiken som begås av psykopatmördare. Alltid något.
söndag, november 01, 2009
Så var det dags att ta dubbeltrean vid hornen
Jag fyller år idag. Men inte vilket år som helst. Jag fyller dubbeltrea.
Hittills har jag haft en fantastiskt mysig och trevlig dag med familljen. Fått finfina presenter av tjejerna här hemma, lite gratulationer via telefon, sms och facebook. Så lång allt bra.
Men så är det ju det här med dubbeltrean. Detta förhatliga nummer. Lika illa åt båda hållen. Jag har haft komplexa känslor inför den här födelsedagen ända sedan min goda vän A fyllde det för några år sedan. Hon viftade bort mitt grattis med ett "bah" och sa att det är en sådan där födelsedag man bäst firar genom att suger i sig några cigg, ett dricksglas whiskey, drar täcket över huvudet och vänta tills det blir imorgon. Det ligger något i det helt klart. Jag har svårt att se vilka fördelar som skulle finnas med just den här åldern och hur det kommer gagna mig.
Usch fy fan. Jag är en trettiotreåring. Jag känner hur det suger till i magen när jag uttalar det. Det är ångesten. Vilken jävla ålder... men det är väl bara att ta det här året vid hornen, bita ihop och lida ut det. Hur illa kan det vara liksom...
Hittills har jag haft en fantastiskt mysig och trevlig dag med familljen. Fått finfina presenter av tjejerna här hemma, lite gratulationer via telefon, sms och facebook. Så lång allt bra.
Men så är det ju det här med dubbeltrean. Detta förhatliga nummer. Lika illa åt båda hållen. Jag har haft komplexa känslor inför den här födelsedagen ända sedan min goda vän A fyllde det för några år sedan. Hon viftade bort mitt grattis med ett "bah" och sa att det är en sådan där födelsedag man bäst firar genom att suger i sig några cigg, ett dricksglas whiskey, drar täcket över huvudet och vänta tills det blir imorgon. Det ligger något i det helt klart. Jag har svårt att se vilka fördelar som skulle finnas med just den här åldern och hur det kommer gagna mig.
Usch fy fan. Jag är en trettiotreåring. Jag känner hur det suger till i magen när jag uttalar det. Det är ångesten. Vilken jävla ålder... men det är väl bara att ta det här året vid hornen, bita ihop och lida ut det. Hur illa kan det vara liksom...
torsdag, oktober 29, 2009
Äventyrare står inte högt i kurs hos mig
Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.
Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.
Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.
Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.
Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.
Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.
Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.
Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.
Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.
onsdag, oktober 28, 2009
Tvångsmässigt pollande
Jag har ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll. Jag kan bara inte låta bli. Jag måste få veta, jämföra och se vad andra tycker. Hur dumt det än är. Jag hatar mig själv för att min hjärna förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Så ovärdigt.
Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?
Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.
Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.
Usch. Jag mår lite illa.
Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?
Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.
Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.
Usch. Jag mår lite illa.
tisdag, oktober 27, 2009
Hej vardag!
Då var man tillbaka på jobb och utlämnad till vardagen. Ingen grå och kall sådan men det är fortfarande en chock. Har varit ganska ouppkopplad de senaste veckorna vilket har varit skönt. Inte mycket har stört mig i bubblan, men nu börjar jag allt bli sugen på att blogga lite måste jag säga.
Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.
Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!
Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.
Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!
lördag, oktober 24, 2009
Kropp och skit
Den mänskliga kroppen är bra komplex alltså. Det är mycket skit med den. Är det inte det ena så är det fanimej alltid det andra... eller det tredje. Nu börjar jag helt ärligt bli ganska fett less på min boddy.
Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.
Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.
Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.
Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.
Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.
Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.
tisdag, oktober 20, 2009
Talangscout fail
Sitter och kvaddar min hjärna med lite America's Got Talent så här på kvällskvisten. Det är ett program (med Jerry Springer som värd för att sätta rätta freakstämningen antar jag) där människor som inte lyckats inom sitt drömskrå får uppträda inför en jury som ska bedöma om de verkligen är dolda och har vad som krävs för att... ja vad fan de nu är de drömmer om. Uppträda och bli "kändisar" verkar vara grejen oavsett vad fan de pysslar med.
Det är beklämmande att se mediokra dansgrupper, värdelösa magiker, vidriga och totalt karismabefriade familjenummer där mamma, pappa och sex barn gör en egen tolkning av Sound of Music. För att inte tala om en massa ospec. gycklarpack, imitatörer och medelålders tribute-artister (jag hittade inte någon lämplig synonym för artist, trots att det inte finns en enda liten atom med artist-dna i deras kroppar).
Men det mest beklämmande är ändå att se David Hasselhoff som en av de tre jurymedlemmarna. Haha... visst det var säkert kul på pappret att låta honom vara med och bedöma vilka människor som är oslipade diamanter talangmässsigt. Men på riktigt. Han sitter där i sin skinnpaj med sin bortsupna blick och bara rågillar allt. ALLT. Jag tänker att om han hade fått råda över hela tv-tablån här i Sverige hade jag nog skjutit mig själv i huvudet. Eller sålt tv:n.
Hasselhoff borde bli omslagspojke för Socialstyrelsens informationsfilm om att mångårig proffsalkoholism och plastikkirurgi är en synnerligen dålig kombo. Han ser ut som ett gammalt lapptäcke av läder. Herregud. Idol-juryns Andreas Carlsson ser verkligen ut som en orörd blomma Bredvid gamle Hoffen.
Det är beklämmande att se mediokra dansgrupper, värdelösa magiker, vidriga och totalt karismabefriade familjenummer där mamma, pappa och sex barn gör en egen tolkning av Sound of Music. För att inte tala om en massa ospec. gycklarpack, imitatörer och medelålders tribute-artister (jag hittade inte någon lämplig synonym för artist, trots att det inte finns en enda liten atom med artist-dna i deras kroppar).
Men det mest beklämmande är ändå att se David Hasselhoff som en av de tre jurymedlemmarna. Haha... visst det var säkert kul på pappret att låta honom vara med och bedöma vilka människor som är oslipade diamanter talangmässsigt. Men på riktigt. Han sitter där i sin skinnpaj med sin bortsupna blick och bara rågillar allt. ALLT. Jag tänker att om han hade fått råda över hela tv-tablån här i Sverige hade jag nog skjutit mig själv i huvudet. Eller sålt tv:n.
Hasselhoff borde bli omslagspojke för Socialstyrelsens informationsfilm om att mångårig proffsalkoholism och plastikkirurgi är en synnerligen dålig kombo. Han ser ut som ett gammalt lapptäcke av läder. Herregud. Idol-juryns Andreas Carlsson ser verkligen ut som en orörd blomma Bredvid gamle Hoffen.
Mister Stiff
Jag har uppnått nya höjder av stelhet i min rygg och jag lider. Känner mig som en gammelek i kroppen. Behöver massage, men ingen fjösig spa-anläggningsmassage. Det skulle vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna och mild röst ska talla mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. En omgång som lever i gränslandet mellan massage och stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att börja lipa och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en janne mot mina muskelknopar kan jag säga.
Kanske att en idrottsmassör med riktigt hårda nypor är lösningen. Men hur fan får man tag i en sådan utan att jobba som hockeyproffs?
Kanske att en idrottsmassör med riktigt hårda nypor är lösningen. Men hur fan får man tag i en sådan utan att jobba som hockeyproffs?
söndag, oktober 18, 2009
Nightwatch
En av fördelarna med en nybakad i familjen är att jag får bekanta mig med natt-tv. Som jag har saknat natt-tv inser jag nu.
Kollade på Knight Rider igår eller om det var i förrgår. Underbart och idiotiskt på samma gång. Var människor generellt hårt efterblivna på åttiotalet? Eller var de bara så svältfödda på underhållning att de åt bajs bara det serverades på en tallrik?
En talande pizza-räser... hallå!? Hur jävla dumt är inte det egentligen. Att det blev en internationell succé är smått anmärkningsvärt. Jag vågar knappt drömma om vilka poster människor som tokdiggade Knight Rider då har idag. Jag menar, jag älskade det själv, men så sysslar jag inte med något för världen särskilt avgörande heller. Tänk om det är ur Knight Rider som USA:s försvarsminister har hämtat sin grundmoral. Inte ens barnkanalen kommer undan med sån skit nuförtiden. Och hur folk av fri vilja brännmärkte sina näthinnor med den bultande bulan i Hasselhoffs högt uppdragna byxor i ljus denim, vecka efter vecka, det är för mig en gåta. Samtidigt är det sjukt kul.
Nä, jag känner att jag nog kommer nog att få i mig min beskärda del av ful-tv framöver. Äntligen får jag en försvarbar anledning att frossa i skit och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Hur dumt det än är så känner jag en stark förkärlek till alla gamla tv-serier där "världen" ska räddas i varje avsnitt. Jag vill uppleva gamla älsklingar som V, Kojak, A-Team, McGyver, Hulken och T.J Hooker. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Ge mig en högkonccentrerad injektion med Baretta, Hunter, Mash, Airwolf, Renegade, The Rockford Files, Acapulco H.E.A.T, 21 Jump Street, Starsky and Hutch, Tennisspionerna, The Fugitive, Hawaii Five-0 och Kvinnofängelset... Ja fan, till och med Kvinnofängelset .
Kollade på Knight Rider igår eller om det var i förrgår. Underbart och idiotiskt på samma gång. Var människor generellt hårt efterblivna på åttiotalet? Eller var de bara så svältfödda på underhållning att de åt bajs bara det serverades på en tallrik?
En talande pizza-räser... hallå!? Hur jävla dumt är inte det egentligen. Att det blev en internationell succé är smått anmärkningsvärt. Jag vågar knappt drömma om vilka poster människor som tokdiggade Knight Rider då har idag. Jag menar, jag älskade det själv, men så sysslar jag inte med något för världen särskilt avgörande heller. Tänk om det är ur Knight Rider som USA:s försvarsminister har hämtat sin grundmoral. Inte ens barnkanalen kommer undan med sån skit nuförtiden. Och hur folk av fri vilja brännmärkte sina näthinnor med den bultande bulan i Hasselhoffs högt uppdragna byxor i ljus denim, vecka efter vecka, det är för mig en gåta. Samtidigt är det sjukt kul.
Nä, jag känner att jag nog kommer nog att få i mig min beskärda del av ful-tv framöver. Äntligen får jag en försvarbar anledning att frossa i skit och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Hur dumt det än är så känner jag en stark förkärlek till alla gamla tv-serier där "världen" ska räddas i varje avsnitt. Jag vill uppleva gamla älsklingar som V, Kojak, A-Team, McGyver, Hulken och T.J Hooker. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Ge mig en högkonccentrerad injektion med Baretta, Hunter, Mash, Airwolf, Renegade, The Rockford Files, Acapulco H.E.A.T, 21 Jump Street, Starsky and Hutch, Tennisspionerna, The Fugitive, Hawaii Five-0 och Kvinnofängelset... Ja fan, till och med Kvinnofängelset .
lördag, oktober 17, 2009
Ärtan is in, let the fun begin!
Jag vill först och främst tacka för alla kommentarer med alla grattis och fina namnförslag de senaste dagarna. Det var både rörande och vansinnigt kul att ni uppbådade ett sådant engagemang och det var fantastiskt kul att ta del av det medan vi tillbringade en massa timmar i vår naturfärgade cell på Östra Sjukhusets BB. Tack så hemskt mycket.
Nu har vi i alla fall kommit hem (i onsdags) och hunnit landa lite. Väldigt skönt. Att välja namn är inte det lättaste om man som jag brukar drabbas av svår beslutsångest så fort det finns fler än två val på lunchmenyn. Men vi gjorde en lista på de namn vi gillade mest. Många av de förslag som postades tyckte vi jättemycket om, andra älskade vi och så hade vi en handfull helt andra sedan innan. Vi har provat lite olika i några dagar tills vi äntligen hittade rätt till vår lilla ärta. Tintin ska hon heta.
Och här är hon:
Nu har vi i alla fall kommit hem (i onsdags) och hunnit landa lite. Väldigt skönt. Att välja namn är inte det lättaste om man som jag brukar drabbas av svår beslutsångest så fort det finns fler än två val på lunchmenyn. Men vi gjorde en lista på de namn vi gillade mest. Många av de förslag som postades tyckte vi jättemycket om, andra älskade vi och så hade vi en handfull helt andra sedan innan. Vi har provat lite olika i några dagar tills vi äntligen hittade rätt till vår lilla ärta. Tintin ska hon heta.
Och här är hon:
tisdag, oktober 13, 2009
Äntligen!
Så till slut efter mycket väntan och längtan kom vår lilla bebis. En liten tjej. Fantastisk och underbar på alla sätt. Igår kväll kl 21.45, efter en bra men väldigt jobbig förlossning. Jag är så stolt över min älskling. Jag hade aldrig klarat det. Inte ens en tiondel av det. Jävlar vad stark hon är. Makalös.
Annars så mår vi bra allihop. Men är vääääldigt trötta. Precis som man ska antar jag. Föräldralycka och obeskrivlig kärlek.
För tillfället går vår minsta lilla familjemedlem under sitt nya nickname. Ärtan. Vad hon ska heta på riktigt får vi diskutera. Hade det blivit en kille fanns flera starka kandidater, trots att jag motvilligt fick ge mig när det kom till "Higgins", men på tjejfronten står det lite still. Vi har några bra alternativ och har hunnit skrota några också, men tips mottages tacksamt. Hon har ju lite att leva upp till, med tanke på att hennes storasyster är ganska så väletablerad och med en kattstorebror heter Ryssland.
Annars så mår vi bra allihop. Men är vääääldigt trötta. Precis som man ska antar jag. Föräldralycka och obeskrivlig kärlek.
För tillfället går vår minsta lilla familjemedlem under sitt nya nickname. Ärtan. Vad hon ska heta på riktigt får vi diskutera. Hade det blivit en kille fanns flera starka kandidater, trots att jag motvilligt fick ge mig när det kom till "Higgins", men på tjejfronten står det lite still. Vi har några bra alternativ och har hunnit skrota några också, men tips mottages tacksamt. Hon har ju lite att leva upp till, med tanke på att hennes storasyster är ganska så väletablerad och med en kattstorebror heter Ryssland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)