Serieförnedrad

Något av det mest förnedrande jag vet är när jag tömmer Rysslands låda och han ALL-jävla-TID sätter sig strax bredvid, lägger sig till rätta och övervakar hela processen med en bister kattmin. Han glor på mig. Hans lilla huvud följer varenda rörelse jag gör med den lilla bajsspaden, som jag silar upp hans små vidriga små bajskorvar och bänder upp kissklimparna med. Han kollar så att jag gör rätt, att jag inte slarvar, och jag kan riktigt se hur den lilla dryga jäveln ligger där och ger mig nedsättande kommenterarer. Den lilla lathögen fullkomligt älskar att se när andra arbetar. Njuter. Som jag ser det har han tre favoritintressen:

1. Bli påfylld där fram.
2. Tömma task och tarm i en färsk hög sand.
3. Titta på när någon städar upp hans skit.

Varje gång jag efter mycket pust, stånk och svordomar äntligen är klar så ska han fram och kontrollera. Som en sadistisk lägervakt. Så fort jag lägger ifrån mig spaden tränger han sig fram och börjar besiktiga arbetet (luktar och provgräver lite). Sedan tittar han alltid upp på mig, kisar med ögonen och signalerar helt empatilöst "Piss off dude". Som vore jag mindre värd än bajskorvarna jag precis plockat upp. Och det slår aldrig fel. Jag hinner inte ens lämna hallen innan han ska ta oskulden på den nyrensade lådan. Lägger en dubbel. Alltid. All. Tid. Då vill jag strypa honom. Men det gör jag inte.

Jag hatar kattlådor. Jag hatar att tömma dem. Med stort H. Det är fanimej det allra sämsta med att ha katt. När J hade övertalat mig till att skaffa katt så var dealen att hon skulle ansvara för all lådtömning. En månad senare blev hon gravid och kattlådan blev min nitlott. O Livets ironi.

Men jag gillar honom ändå. Kattskrället. Trots att han serieförnedrar mig.

Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.

Pepptalk

Att glatt säga till någon som väntar barn: "njut medan du kan för snart är det slut med det". Det är ungefär lika smakfullt som att säga "passa på att njuta av livet" till någon som sitter på death row.

Psykedelisk eftermiddag i feberns tecken

Ligger hemma sjuk i feber, halsont, snuva och allmän pissig känsla i kroppen idag.

Drog i mig lite treo och tvingade med mig J bort till videobutiken för en stund sedan. För att hyra dålig film (svensk krim). Ni vet såna filmer man inte vill bli påkommen med. Pinsammare än att hyra snuskfilm. Men det hör liksom till när man är sjuk och i tycksyndomläge, att hyra lågkvalitetsfilm, tycker jag. Precis när jag har betalat och vi skulle lämna butiken säger tjejen i kassan: "Förresten... det är ni va?". Jag stelnar och ser troligen ut som ett illrött frågetecken. J som står med ryggen mot vänder sig om. "Ja det är det, det är ni... hahahahahahahahahahaaaaaa". Sedan pekar hon på sig själv och säger *sin bloggs namn*. Hon brukar läsa min snälla fina blogg och J:s ljug-blogg där jag hängs ut och skändas mer eller mindre dagligen. Det var en udda situation. Prekär snudd på.

Jag blev helt ställd. J påstår att jag kluckade som en efterbliven och backade ut ur butiken. Men vaffan. Vi blev bustade av en människa som har tillgång till ett register där varenda Beck-, Wallander- och Johan Falk-film finns reggad i mitt namn. Helvete. Vilket underläge. J skämdes ännu mer och skällde på mig. Hon vill inte kännas vid filmvalet (det räcker tydligen gott att frossa i krim när hon är på toa). Hon skyllde allt på mig och hävdade att vi nu är tvungna att hyra Bergman, Kieslowski, Scola och sån skit i minst ett år, bara för att kompensera för skammen och renovera vårt (mitt) fallfärdiga kulturkapital.

När vi kommit hem och jag pustar ut på soffan ringer det plötsligt. En röst i andra ändan säger att han ringer från Ica Kvantum i Nödinge och undrar om han kommit till Saturnus. Ehhh... näe... det här är Tellus.

Nu är jag yr. Måste vila. Det har varit en psykedelisk eftermiddag.

En gemensam last

Jag har en liten hemlig last skulle man kunna säga och det är att jag tycker om att läsa krim när jag sitter på toa. Jag skulle aldrig ta med mig en bok där nummer två ska hända. Nevva evva. När jag sitter och klämmer vill jag helst ha något lättsmält men inte allt för glatt, och då är det krim som gäller. Spektakulära rån, olösta mord och allsköns grov brottslighet – späckat med diverse dårar. Det är det bästa.

Därför försöker jag alltid ha ett exemplar av aftonbladets Efterlystbilaga eller ett nummer av Krimnytt till hands när jag besöker klubbhuset. Hela tidningar fyllda med de där artiklarna som män tidigare varit "tvungna" att köpa porrtidningar för att få tillgång till. J har retat mig lite för det. Eller ganska mycket. Hon verkar tycka att det är en ovärdigt låg nivå och en lite billig form av förkovran.

Dock inte billigare än att hon haft svårt att hålla sina egna klåfingrar i styr. I morse när jag kom upp och satte mig tillrätta i Gustavsbergsfåtöljen och precis skulle till att ta vid där jag slutade i en artikel om nätknark, då låg istället ett reportage om världens kanske genom tiderna sjukaste seriemördare uppslaget. Aha!! Någon hade frossat i ett porträtt av lustmördarna Henry Lee Lucas och hans vapendragare Ottis Toole. Och det var fan inte jag. Nä, när sanningen uppdagades var det tydligen så att ett portätt av två killar med en fäbless (milt uttryckt) för spontanmord med nekrofila inslag falllit J på läppen när hon var uppe och nattbajsade.

Först skrattade jag rått och högt för mig själv åt min fantastiska upptäckt. Det var som att hitta guld. Sedan spran jag raka vägen in och väckte J och konfronterade henne. Hon skämdes uppenbarligen och försökte sig på en dåres försvarstal: "Ehh... det är inte som du tror... jag brukar faktiskt inte..." Yada yada yada... nu kan vi äntligen börja dela på kostnaderna för toalettlektyr.

Live-event!

Missa inte Peter Wahlbeck live i en banner på feber.se nu kl 13.oo.

Titta och var med på live-terapi för sårbara män.

Gör't

Störningar

Trots att jag sitter med en direktuppkoppling (se förra inlägget) till finkulturens vagga så händer det att jag hamnar framför Efterlyst. Jag vet inte varför. Det är väl en störning av något slag.

I alla fall. Idag pratade de såklart om det spektakulära helikopterrånet. Fy fan. Nu börjar det likna nåt. Inga smutsiga butiksrån och sprängda värdetransporter. Vi snackar filmrån. Nästa gång hoppas jag nästan att de toppar och använder helikopter, spänner fast en fet jävla elektromagnet på en vajer och snor tio femton hela värdetransportbilar på en dag. plockar dem som jordnötter ur en skål. Gotham City style.

Men vad fan är grejen med Leif GW:s quiltade jävla jägarväst egentligen? Hmm... Det är väl en störning av något slag.

Torsk

Jag har inte ett större behov än andra och jag konsumerar inte mer än genomsnittet. Det gör jag inte. Jag föredrar bara att konsultera en hallick när jag blir sugen att få mig en skön stund i fåtöljen. Ibland är jag sugen på nåt quick and dirty, ibland vill jag riktigt kunna ge mig hän. Vissa gånger vill jag bara bli underhållen för stunden och glömma så fort jag reser mig upp. Andra gånger vill jag ha känslor och uppleva det där speciella förhållandet... riktigt läsa skiten ur mig.

Jag orkar inte hålla på att gå ut och leta efter den rätta boken. Engagera mig. Jag behöver inte det längre. För jag lever tillsammans med den bästa bokhallicken det här landet har att erbjuda. Hon vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Hon kommer inte dragande med nån skit. Bara fyror och femmor (på skala 1-5) duger för mig. Det vet hon och hon kan sin sak. Nån smutsig jävla trea eller lägre är inget för mig. Glöm Läckberg, glöm Marklund och glöm för helvete Guillou och hans polare Mankell. Ge mig Pulitzer-porno tack. Det handlar inte om snobberi. Jag läser allt. Bara det är bra. För det måste vara bra. Livet är alldeles för kort för dåliga läs – annat än i studiesyfte möjligtvis.

Det är en ynnest att ha en så garanterat hög lägstanivå. Lyx. Hittills har det inte slagit fel en enda gång som jag kan påminna mig. Har hon sagt att det är en femma så är det en femma. Har hon sagt att det är en fyra så är det minst en fyra. Hon vet exakt vad jag gillar och det är ett ganska brett spektra vill jag lova. Det är så jävla gött att kunna spontan droppa önskeingredienser och få ett vattentätt boktips varje gång. Slippa besvikelser.

Jag är medveten om att jag är en priviligerad boktorsk. Och jag är tacksam.

Mina senaste läs som J är ansvarig för är:

Vad jag älskade – Siri Hustvedt.
Gripande relationsdrama. Den beskrivningen brukar avskräcka mig men det kan lätt vara en av de bästa böcker jag någonsin har läst, och med den knep Siri platsen som min favoritförfattare. Tror jag. Den var svår att lägga ifrån sig. Jag upplevde ett nära förhållande till karaktärerna. Makalöst välskildrad från sida ett.

Betyg: 5

Vägen – Cormac McCarthy
Ödesmättat postapokalyptiskt drama av mannen som även skrev "No country for old men". Avskalad naken och alldeles fantastisk. Man kan känna ensamheten, hopplösheten och gråskalan ända ut i förhuden.

Betyg: 5

New York Trilogin – Paul Auster
Tog mig äntligen för att läsa denna bok som är ett mästerverk och en kioskdeckare på samma gång. Fantastisk och briljant i all sin enkelhet. Samtidigt mystisk och komplicerad. Har man spenderat lite tid i New York och älskar staden är det smått fantastisk att uppleva hur tydliga bilder som uppstår när man slår följe med karaktärerna på deras vandringar.

Betyg: 4

Död i Garnet Hill – Denise Mina
Del ett i en deckartrilogi. En jävla bra deckare dessutom, med mer finesskapital än stora sjok av genren lyckas få ihop tillsammans. Bryter lite klassiska mönster och är oväntad på många sätt. Snabbläst och spännande. En kvalitetsdeckare helt enkelt.

Betyg: 4


Tack J. Jag älskar dig och du har mitt fulla förtroende. Du är den bästa bokhallicken som finns.

Mer Anka åt folket

Ikväll har vi varit på sista tillfället av fyra i "föräldrautbildningen". Efteråt köpte vi lite hämtkina (friterad anka) och rusade hem och bänkade oss framför Svenska Hollywoodfruar. Det är så jävla bra att jag njuter av att titta på de där tomma skalen till människor. Vilka fantastiska ambassadörer för Sverige. Jag känner att jag måste vädra lite till. Bara lite. Sen ska jag sluta. Lovar.

Alltså... jag undrar om Paul Anka har någon endaste liten vilken jävla bonnläpp han har raggat upp. Knappast. Hon är ju som den där ohängda kusinen från landet (Randy Quaid) i Ett päron till farsa-filmerna. Minus underhudsfett och "charm". Hade herr Anka vetat hur det egentligen ligger till skulle han troligen flippa och dricksa poolkillen med nåra ankdollars för att låta henne försvinna. Fast jag tror nog att trädgårdsmästaren gärna hade stoppat ragatan i flismaskinen, helt utan extra kostnad.

Nä, Paul tror nog att hon är ett kap. Stackarn. Starren måste ha grumlat till synen för honom rejält för han verkar inte reflektera över att frun är lika kurvig som robotarna i Terminatorfilmerna och även har samma stålgrå hudton. Faktum är att hon verkar dela väldigt många egenskaper med en cyborg. Hon saknar helt all känsla för stil och finess. Hon kör runt i en tvåmiljonersmercedes och skryter om sitt spenderkonto men allt vi ser är en raggarkärring som kör EPA-traktor. Och så skrattar vi. Åt Paul. För det är fult att skratta åt förståndshandikappade. Anna Anka förenar ett helt folk. I chocken är vi alla lika. Från lyxvilla till miljonproigram. Det här är fan så mycket bättre än ett VM-brons i fotboll. Vi myser för vi vet att hon kommer få brinna en vacker dag. Och det är det bästa.

Så, nu är jag klar.

Är man sist på bollen får man sparka hårdast...

Så tänkte jag när jag väl hade tagit mig för att läsa Fru Ankas härliga "debattartikel" på Newsmill igår kväll. Först kände jag att jag behövde ta in det hon skrev och låta det passera maskineriet och komma ut i form av en stor bloggspya toppad med träck. I vanlig jävla ordning. Det var jobbigt för det skulle bli väldigt tröttsamt (inte minst för mig själv) om jag tillät mig själv att öppna hatluckan över en så värdelös människa. Istället har min brist på tid de senaste dagarna bidragit till tid för reflektion och mitt destruktiva spontanförakt för henne har omvandlats till en stor, fin och välpumpad skrattballong. Vilken jävla praktsubba. Jag kan faktiskt helt ärligt bara skratta skratta åt den där tomma plastankan och hela hennes djupt tragiska persona.


Jag älskar hela hennes tag på könsroller och jämställdhet. Ingen normalbegåvad människa tar såklart ens en vokal av hennes stenåldersgaggande på allvar. Tvärtom har hon med sin krönika blivit en vandrande ikon för varför det är så viktigt att satsa pengar på utbildning och allt annat som ger människor en bra grund att kunna bli självständiga och fungera i ett samhälle som är tänkt att bygga på demokrati.

Att lista allt dårsvammel hon skriver skulle ara meningslöst. Då hade jag fått publicera hennes artikel i sin helhet. Men ett stycke bara råälskar jag:

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Hahaha... det är humor, det är humor, det är humor. Och samtidigt närmast ett konststycke i idioti. Anna Anka må vara välbärgad ekonomiskt men det är inget mot det oändliga sparkapital hon har på sitt personkonto i dum-i-huvet-banken. Att lyckas framstå riktigt så rubbad i knoppen är det inte många som har lyckats med hittills. Det ska hon väl ha lite kredd för trots allt?

Bara en riktig jävla gris skulle kunna skriva under på hennes skeva samhällssyn. Om jag skulle bli ens i närheten av en sådan skitpappa som hon förespråkar så skjut mig. Jag menar det. Ladda pickan, tryck den mot min nacke och blås skallen av mig direkt.

Roligast av allt är dock när ankfrun beklagar sig över att svenska folket förfasar sig över att hon är gift med en så "betydligt äldre" man. Då tänkte jag att hon försökte sig på någon form av avancerad ironi. Paul Anka är ju 68 år. Vem skulle förfasas över en åldersskillnad på max tio år när det gäller medlemmar i veteranklubben? Så jag googlade och satte i halsen. Det står att Anna Anka är född 1971. Det kan bara inte vara sant. Hon ser snarare ut att vara runt 55-60 år. Minst. Hon kan träna och spy hur mycket som helst. Det kvittar om hon så skulle köpa ståplatsbiljett vid epicentrum för nedslaget av en botox-komet. Inga dollars i världen rår på en kvinna som Anna Anka.

Därför blir också hennes förakt för fansen till stofilen hon är gift med högkvalitativ och bonusironisk underhållning. Ja, nästan angränsande till den smutsigaste av alla humorformer. Buskis. Men jag njöt. Hon är karvad ur läder och sliten som den klassiska nidbilden av en amerikansk frånskiljd villavagnsmamma, med två fabriksjobb och en stadig alkloholkonsumtion. Det är bara märket på ciggen och mysdressen som skiljer sig. Världsklass. Hur kan man bli förbannad på en sådan... ehhh prototyp.

Nä, jag måste säga att hon är finfin underhållning. Riktigt jävla bra. För att inte tala om vilken bra medicin hon är för människor som när en dröm om omotiverad rikedom. Jag tror ärligt talat att de som ligger sämst till med bostad, jobb och hälsa här i världen får perspektiv av såna som Anna Anka. De lutar sig nog tillbaka och tänker att det kunde varit värre. Det går ju faktiskt inte att sätta en rimlig prislapp på misären att tvingas leva med en spraysolad pensionärsdvärg som promt ska dra med en på sina dassiga casinoframträdanden och andra lessna gig. Det är väl skit samma om han har skrivit 900 låtar och var het i slutet av 50-talet. Morgonavsugningarna låter ju som en jävla paradissemester i sammanhanget. Jag skulle lätt välja både döden och torr gubbkuk före att behöva sitta mitt i en inkontinensdimma och lyssna på de vällustiga tjuten från Pauls seniorpublik. Kväll efter kväll. Året runt. Tänk också hur mycket koncentrerad vrede fru anka måste ha lagrat där hjärnan en gång satt. Någon gång måste väl härdsmältan rimligtvis uppstå. Inte ens en robot skulle orka lyssna på "Diana" och "Earth Angel" en miljon gånger. Sin egen kroppsvikt i diamanter en rätt klen tröst i sammanhanget.

Det måste krävas ett sjukt visset liv och ett självskadebeteende i hästväg för att vilja byta liv med Anna Anka. Men det är utan tvekan underhållning i världsklass hon bjuder på. En människa så befriad från självdistans går ju faktiskt inte att bli förbannad på påriktigt.

Det enda som är riktigt irriterande i hela den äckliga hollywoodfrusmeten är tanken på hur jävla nöjda de som slår mynt av fenoment är med sig själva. Jag får lust att spöa upp de jävla asen på tv3 och Newsmill när jag tänker på alla high give me fives som utdelats i deras kvarter den senaste veckan. De har ju utsatt svenska folket för en hälsofara värre än självaste svininfluensan. Alla tar det ju inte med en sådan ro som jag.

Krysthumor

Kollade på Comedy Fight Club på trean ikväll. Ytterligare ett sånt program där de buntat ihop en hel jävla klase med svenska komiker som ska tävla i att vara roliga. Kan det bli bra? Nej, självklart inte.

Idag var dessutom Sveriges sämsta komiker med. Thomas Järvheden. Fy fan vad kass han är. En riktig jävla grovsopa, som av någon anledning verkar ha blivit alla tv-producenters favoritkomiker. Han är så jävla slätstruken och överskattad att jag förvånas över att inte alla andra komiker gått ihop dödat honom ännu.

Jesper Rönndahl höll dock fanan högt och behöll hedern trots sin medverkan. Komiker måste ju också leva. Peter Wahlbeck som är en briljant komiker kom inte alls till sin rätt. Inte så konstigt med en så makalöst krystad programidé.

Ryssland pratar ut...

Han ville bli känd som the coolest male cat in town. Majornas häradsbetäckare numero uno. Men något har hänt sedan J lämnade in stackarn på en så kallad scrotum removal för ett tag sedan. Han verkar ha ändrat inställning till livet något... eller lever han i förnekelse?

Ett är klart. Män är sårbara (så även kattmän) och det är ju viktigt att våga prata om sånt.



Hjälp någon att prata ut om sin sårbarhet på på www.manligsarbarhet.se.



Etiketter: manlig sårbarhet

Inspirerad och genial

"Jag blir aldrig full, jag blir inspirerad och genial", sa Bengt Frithiofsson i en intervju i tidningen Fokus för ett par år sedan. Ett blygsamt uttalande som lika gärna hade kunnat vara en av mina närmsta kollegors.

Så igår cirkulerade ett klipp med Bengt Frithiofsson runt ganska friskt på ett antal bloggar. Det är en inslag strax före midsommar och Bengt verkar... nä inte berusad, absolut inte full... men en aning otyglad i sin framtoning skulle jag vilja påstå. Bengt själv hävdar att han bara råkade vara felmedicinerad vid tillfället... och själv blev jag sen till ett möte imorse för att spårvagnen fick punka. Om man säger så.

Hur som är det ett både märkligt och sjukt roligt inslag i Tv4:s morgonprogram.



Medicinering schmedicinering

Tv4, nu räcker det!

Igår vankades det myskväll i soffan. Det skulle tittas på tv. Valet stod mellan svt:s "Mannen under trappan" och fyrans "Kommisarien och havet". Jag kände hur det sög i krimtarmen så jag röstade utan att veta vad fan jag höll på med, på den sistnämnda. J bestred men jag tjatade och sa att vi kunde titta en kvart och byta lagom till Mannen under trappan började om det inte föll oss på läppen.

Sagt och gjort. Vi zappar över till fyran, tittar lite halvpassivt och det dröjer inte många minuter innan mitt huvud formligen håller på att sprängas. Det är något som är fel. 90% av alla skådisar lider av samma läppsjuka som han den gamle senildementa plikttysken, som de tvingades dras med i en hög Beckfilmer. Jag skärper uppmärksamheten och... vad ända in i helvete... det är ju dubbat. Dåligt dubbat. Det låter som att enda anledningen till att de som läst in replikerna på svenska gjort det för att det ingår i någon obskyr form av samhällstjänst. Österåker och Hinseberg productions.


Jag knappar in fyrans webbadress och läser följande:

De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.

Alltså ärligt talat. Tv4. Kan vi inte bara enas om att ni ger fan i det här med dramaproduktioner. Ni har försökt förut med fiaskoutfall (för att använda en grovt censurerad term). Jag pratar om den visuella skitpajen "Medicinmannen" och det där riktigt äckliga Guillou-Mankell-missfostret Talisman. Och nu har ni gjort det igen. Jag måste erkänna att trailern lurade mig. Vilken rolluppsättning. Jonas Karlsson är en av landets mest briljanta skådespelare. Han har aldrig misslyckats med en roll, men jag ger mig fan på att det skulle krypa i kroppen på mig om jag tillät mina ögon att bevittna hur hans talang smetas ut i den här oheliga vänskapsproduktionen med Tyskland. Landet som helt saknar stil och finess när det kommer till tv-kvalité. Landet där dubbning är så standardiserat att man till och med dubbar sina inrikesproduktioner, bara för att få den rätta "känslan". Ärligt talat. Har man inte råd att producera en dramaserie utan att tigga tysken om lite guld så borde man låta bli.

Nä fy fan säger jag. Jag tänker rösta på det parti som lovar att införa rigorösa sanktioner mot Tv4:s frihet att producera något som kräver skådespelarinsatser och regi. De borde hålla sig till sina glättiga insamlingsgalor med Bengt "stämbandstourettes" Magnusson och Agneta "jag drömmer om pilgrimsligg med Paulo Coelho" Sjödin. Och fortsätta med sina lättsamma underhållningsformat. Såna där de tar sig an koppleriuppdrag åt någon bonnläpp och skriver kontrakt i blod med den stackars saten och återvinner resterna till dansare, idol, körledare, djungelinvånare, och gäst på ett paradishotell från helvetet. Thats it. No more, no less.

Varför envisas med att förstöra fyra söndagskvällar i rad för alla soffsvenssons, som sitter där lydigt och suktar efter något lättsmält att dämpa söndagsångesten med. det borde vara olagligt. Helt ärligt. Varför inte nöja sig med att skrapa ihop deg och försöka göra ett avsnitt och göra det jävligt bra? Det är för mig helt obegripligt. Det hade varit helt ok att fylla de tomma tablåtimmarna med en läcker svartruta... eller till och med låta Bingo Rimer sätta ihop ett semiporrigt bildspel med Patrick Ekvall eller något annat Tv4-as och låta det stå och loopa. Men fan inte fyra dubbade söndagkvällar. Det är fel överallt.

Träningschmerz!

Fy fan säger jag. För träningsvärk. Jag hatar träningsvärk. Fick ta vagnen i förmiddags och åka till apoteket för att bärga hem lite treo (citrus).

Träningsvärk? Tänker ni. Ja, träningsvärk, säger jag. Jag har hållit det hemligt i tre veckor nu. Men jag har börjat träna. Igen. I år bröt jag min årliga tradition med efter-semestern-invägning. Jag ville inte veta. Istället bestämde jag mig för att bara bita ihop och gå till gymmet och inte ens titta åt vågen förrän jag var säker på att slippa lägga en toppnotering till bokföringen. Det höll ungefär (exakt) till efter första passset, när jag ställde mig fet och utled på vågen i alla fall. Och mycket riktigt, det var ingen glad syn. Jag tänker inte ens bjuda på siffrorna den här gången men jag kan säga så mycket att jag har aldrig vägt så mycket tidigare. Ett rekord jag gärna hade varit utan. Till min stora glädje har jag i alla fall inte passserat 90 än och det var väl en jävla tur. I så fall hade jag nog plockat fram bössan, så att säga. Men jag har satt upp en motivationsbild på kylskåpet, så att jag varje morgon ska påminnas om hur jag ser ut när jag sitter och bloggar. Det funkar rätt bra:

Jag slutade ju träna efter en rad olyckliga incidenter före sommaren. Det började med att jag vid ett tillfälle glömde handduken och fick hopptorka mig själv i duschrummet och komplettera med ett par kalsonger och ett par strumpor. Därefter glömde jag även schampo vid ett antal tillfällen i rad, vilket jag fixade genom att hämta en näve flytande tvål på toaletten. En nödtorftig men likväl fungerande lösning. Sista gången gick det dock snett.

Två killar stod i duschen. De var kompisar och samtalade som kompisar gör. Scenen avbryts plötsligt av att en kille (jag) försiktigt smyger in, med en hadduk runt midjan och en kupad hand fylld med en spermaliknande konsistens. De betraktar (råglor på) idioten som hastigt sätter igång duschen, avger ett frustande läte av köldchocken från det kalla vattnet, och börjar smeta ut det helt lödderfria vita kletet i sitt hår och på sin bleka lekamen. De blir alldeles tysta. En väldigt konstig stämning uppstår och de båda vännerna himlar med ögonen mot varandra. Sedan avviker de hastigt ur duschrummet. Kvar står idioten i sin egen skam och resterna av bakteriedödande tvål. Han skulle inte återvända till motionsanläggningen igen. Förrän efter sommaren, när han åter sett resultatet av den fysiska destruktionen i vitögat.

Nu är jag tillbaka på gymmet. Beslutsam och helt utan falska förhoppningar att det här kommer gå fort. Det får ta sin tid. Nu har jag kört fettförbrännande träning i tre veckor. I fredags började jag använda musklerna. Eller jag ska inte överdriva. Det som anatomiexperter med god fantasi skulle kunna härleda till en blyg form av muskelvävnad, menar jag. Och idag kom straffet.

Det brinner i armarna på mig och jag lider helvetets alla kval. Det är ingen vanlig träningsvärk. Jag får ondare än andra. Tror jag. Och det är synd om mig. Jag har faktiskt sjukskrivit mig för träningsvärk tidigare. I och för sig var det på den tiden när jag jobbade på ett lager och tvingades plocka ett par ton bult om dagen. Jag har god lust att sjukskriva mig imorgon med, men har svårt att motivera det – till och med för mig själv. "Hej, jag kan tyvärr inte komma in till jobbet och knappra på tangentbordet idag, för jag lyfte ett par hantlar i fredags och nu gör det verkligen jätteont." Nä, det skulle inte hålla. Därför blev jag tvungen att åka in akut till apoteket för att få mig en snabb fix.

Självklart har jag J:s fulla stöd. Hon uttryckte i och för sig något om att det är jättecharmigt hur jag bara idag har hunnit beklaga mig fler gånger över värken i mina biceps, än hon har nämnt sina gravidkrämpor under snart nio månader...

Men så är det ingen vanlig träningsvärk heller!

Symbios

J textade mig imorse: "Du fick en tid för klippning halv 11 imorgon. Jag ska dit idag vid kvart i 12".

Underbart. Vi har samma frisör. Nu bokar vi alltså in klipptid gemensamt också. Vad blir nästa steg? Kanske när vi börjar med köpa 2 betala för 1. Eller när vi börjar handla vinterjacka ihop och går på långpromenader i likadana träningsoveraller, med fotriktiga gåskor av samma modell och bär identiska kepsar av det lite sportigare slaget.

Böghögsförbud

Min kollega Mats publicerade det här brevet på sin blogg redan igår, men jag kan inte låta bli att lägga upp det jag med:



Jag skulle så gärna vilja höra ett sånt samtal. När den rasande rektorn ringer i affekt hem till en elevs föräldrar, för att rapportera att deras barn uppviglat andra elever att bilda en riktig bjässe till böghög.

Nostalgitripp

Igår på föräldrautbildningen fick vi titta på den mytomspunna "förlossningsfilmen". På VHS. Fatta den tidsresan. VH motherfucking S. Jag trodde aldrig att jag skulle få kolla på film i det formatet igen.

Det var spännande. Högtidligt. Lite som när farsan plockade fram de gamla super8-filmerna när man var mindre. Eller när hela släkten samlades för att titta på bildspel via diaprojektorn. Och så berättade mamma om varje bild. Berättade vad vi såg. "Ja, här sitter vi på gräsmattan", "här fikar vi", "här plockar vi bär" och så vidare. Jag minns att jag älskade att hålla den lilla kontrollen och hur det alltid blev bråk och finsk stämning när jag envisades med att tweaka skärpan i varje bild. Fan jag tyckte det lät så skönt när maskinen jobbade. Suddigare, suddigare, suddigare och så tillbaka. Och så frammatningen. Gärna lite trigger happy (med vilje) så att man blev "tvungen" att backa tillbaka och sedan mata fram igen.

Sedan glömde barnmorskan att spola tillbaka videobandet. Jag undrar om det blir en punkt på nästa internmöte. Eller bara en arg lapp i lunchrummet?

Röka bak i bilen

Häromdagen när jag kom gående på Vallgatan korsade en bil plötsligt vägen precis när jag passerat. Det var en marinblå asful svennebanankombi av något slag och först blev jag lite irriterad för att den bara körde på som en plogbil eller något i den stilen. I baksätet satt en smal, blek och utmärglad man som såg på pricken ut som Richard Lewis (bilden). Ohälsosam på ett avundsvärt sätt. Rutan var nervevad och mannen satt insvept i en ullrock och tittade levnadsmätt på mig medan han njöt i sig en cigg på ett mycket distingerat sätt. Jag tappade hakan. Vilken mäktig kille alltså.

Om man sänker värdet på en splitter ny bil i samma sekund man kör ut från bilhandlaren och vinkar av den tjockbukade smörsnackaren, då dubblar man den insatsen när man tänder första ciggen. Det är ett aktivt val. En sådan respektlös fuck-them-all-attityd att röka i sin bil. Men den här killen nådde nya nivåer för han satt och rökte i någon annans bil dessutom.

Jag ska börja med det från och med nu. Sitta i baksätet och bli omkringkörd som nån jävla lord i min Nissan Almera. Jag ska vägra att sitta fram och kanske ska ta och börja röka också. Sådana där tunna franska cigaretter.

Profylactic intergalactic, intergalactic profylactic

Poff! Sådär ja, söndag kväll. Märkte inte ens att det blev helg och sedan har den till stora delar tillbringats med att gå på profylaxkurs.

Jag måste erkänna att jag hade lite ågren innan kursen. Betala två papp och sedan tillbringa helgen i mysbrallor tillsammans med en grupp andra ängsliga soon-to-be-mommy&daddy-peeps. Ligga i en kurslokal och öva på att andas forcerat medan en powertant, vars vagina fungerat som en pipeline för en räcka barn, håller lov om hur de bara glider ut om man bara andas in genom näsan och ut genom munnen. Så blev det inte alls.

Det enda momentet jag hade lite svårt för var när vi skulle krysta i grupp. Att sitta och vråla som om man satt inne på en monsterförstoppning, tillsammans med en grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att man ska bli päron är för jävla udda. Tyckte jag. Men det kan ju vara nåt som bara ligger hos mig. Jag kan vara lite komplex i vissa situationer. Krystövningen tog dock knappt upp fem minuter av två kursdagar.

Faktum är att det var jävligt väl spenderade pengar (och tid). Inga mysbrallor, ingen pipeline-tant, inget crap. Jag tänker inte brodera ut i kursupplägget, men jag kan verkligen rekommendera alla som väntar barn och känner en smula oro inför nedkomsten att gå. Plötsligt känns allt mycket tydligare. Inte koolt. Men lugnare. Den klassiska föräldrautbildningen i MVC-regi känns så jävla mossig så att det är som att ta en tidsmaskin till femtiotalet i jämförelse.

Förlossningspolo

Jag kom på en kul grej som barnmorskan sa på föräldrautbildningen i måndags. För att illustrera barnets färd från livmodern och ut i kylan gjorde hon en pedagogisk jämförelse:

"Det är som... tänk er att ni ska ta på er en riktigt trång polojumper".

Det blev helt tyst i rummet. Alla vet ju hur jobbigt det är att tränga genom en tajt polokrage. Det är ett jävla helvete. Skönt att verkligen kunna leva sig in. På riktigt. Jag ska komma ihåg det på förlossningen. Då ska ha på mig en polotröja och peppa J.

"Det här går bra älskling, det här klarar du. Titta på mig (pekandes på min hals) jag har ju redan gjort det."

Sedan kommer jag att kunna ansöka om en plats i någon smäcker kastratkör också. Sweet.

112 - Killer on the loose

När jag och Juniorette kom gående mot på dagis idag såg vi den här bilen parkerad alldeles utanför skolgården. En klassisk rapevan. Självklart vände vi genast om och åkte hem igen. Men som den mycket ansvarsfulla medmänniska jag är, gjorde jag såklart även min medborgerliga plikt och ringde 112 för att rapportera in seriesexualsadistmördarens position.

Självklart finns det en flemariginal på någon procent, där ägaren inte stämmer in på ovan nämnda profil. Där det bara är jävligt dålig smak som ligger bakom valet av fortskaffningsmedel. Men det är ju inte värt att chansa. Eller hur?

Föräldrautbildning

Igår var jag och J på "föräldrautbildning" del ett av fyra. Inte för att vi behöver lära oss så mycket om att vara föräldrar någon av oss. Vi gör ett rätt bra jobb med Juniorette båda två tycker jag. Det är mer förlossningsbiten som hägrar och eftersom vi står inför J:s första så har vi tackat ja till att delta. Och jag måste erkänna att jag, blandat med en stark längtan efter krabaten, även känner mig rätt så byxis – eller skitnervös för att var helt ärlig. Hrrm... livrädd är nog närmast sanningen ändå.

Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".

Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.

Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.

I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.

Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.

Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.

Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.

Uppföljning i Mcflurryhärvan

I veckan blev jag ganska oväntat kontaktad av McDonald's kundservice McSvar igen. De ville meddela mig hur det hade gått i McFlurryhärvan. Jag blev rörd och närapå tårögd. Vilken service. Jag fick en stark lust att ta kontakt med Com Hem och riktigt tourettesflippa helt omotiverat på dem. Bara sådär. Detta efter att ha läst om en serie kundtjänstbemötande från helvetet hos Prankmonkey.

----------------------

Hej igen Mikael,

Tänkte att du skulle få ta del av vår uppföljning angående ärendet du skickade till oss.

Förra veckan gick vi ut med information till samtliga restauranger och förtydligade vikten av att alla McFlurry flurras på korrekt sätt, därför tror jag inte att det bör vara något problem framöver. Tack för att du gav oss denna möjlighet. Har du köpt någon McFlurry efter vår senaste kontakt, i sådana fall hur fungerade det?

Som tack för dina synpunkter skickar jag gärna ett par menykort till dig. Om det är ok ber jag dig återkomma med dina adressuppgifter.

Hoppas du får en fortsatt trevlig sommar!

Med vänlig hälsning,
NN, McDonald's Kundservice McSvar

----------------------

Jag har inte svarat ännu. Det känns läskigt av två anledningar. För det första skulle jag verkligen tycka att det kändes obekvämt ifall min "journal" läckte ut i organisationen. Jag är inte riktigt beredd på att få min brevlåda fylld med bajsbrev och annan vrede bara för att få ett knippe gratismenyer. För det andra så inser jag ju att de som vänder burgare och friterar pommes hela dagarna vet exakt vad som gäller när någon gniden fan kommer och beställer foder och vill betala med "menykort". Det är valutan huvudkontoret använder för att blidka gnälliga svin med. De vet såklart att de som betalar på det skamliga sättet har genererat ovett till dem eller någon annan i snabbmatskåren på ett eller annat sätt. Det är på så vis ganska så jävla öronmärkta presentcheckar skulle man kunna säga.

Jag kan riktigt föreställa mig hur man signalerar, hemligt som baseballspelare, till varandra när någon kommer och beställer med sina snikkuponger. "Den här beställningen ska ha specialbehandlingen", säger de, utan att uttala en enda liten stavelse. Sedan får man sin McFeast uppvärmd mellan någons skinkor och sina pommes saltade via en armhåla eller två. I dressingen har personalen dessutom kollektivt tömt sina slemhinnor, med en panikiver som vore det ett runka-bulle-parti på spel.

Därför har jag bestämt mig för att svara, men vänligt men bestämt tacka nej till menykorten. Kanske föreslå en annan välgärning istället. Jag vill ju berätta att jag personligen upplevt och på omvägar fått höra, att Laholm har bättrat sig med flurrandet. Men jag tänker såklart också rapportera att en tjej som heter Jennie så sent som för en vecka sedan fick sin flurry oflurrad i Partille och att McDonald's i Näset enkom använder sin flurrapparat till att stasha bägare och lock.

Karlsson på taket

Ikväll kollade jag och Juniorette på Karlsson på taket. Hon var mycket imponerad men framhölll samtidigt att han inte är snäll utan dum. Det var ett mycket pragmatiskt utlåtande tyckte jag.

Själv tycker jag att det lilla feta självgoda aset är otroligt motbjudande – milt uttryckt. Jag minns att jag funderade en hel del i de banorna när jag var liten också. När jag såg filmen efter att morsan hade läst boken för mig så blev jag minst sagt chockad. Och vad var grejen med skabbfrillan egentligen?

I boken var Karlsson en störig men ändå en rätt skön snubbe. Han var en underhållande tjockis med extremt rymligt ego. Ingen man ville bli kompis med men lätt hade velat träffa. I filmen hade allt det som var charmigt ersatts av de mest oattraktiva personlighetsdragen man kan ha. Jag minns att jag började hata Karlsson. Han var ju dum i huvudet på riktigt.

Så för ett par år sedan slog det mig att jag aldrig hört nåt mer om honom och vart han blev av. Ronja, Birk, Pippi, hennes fittpiskade vänner Tommy och Annika och Saltkråkangänget hade ju figurerat upp i sådana där vad-hände-sedan-reportage till och från. Men Karlsson verkade vara helt bortblåst och när jag googlade honom (Mats Wikström) var jag inte ensam. Ingen visste vart han fanns idag. Någon på Flashback hävdade att han tagit fultjack med Karlsson. Att han var på dekis. Någon annan hävdade att Mats Wikström var en alkoholiserad vaktis (som om det skulle finns en enda vaktmästare utan alkoholproblem) på nåt sjukhus. Men allt verkade vara bara rykten.

Men så plötsligt dök en länk upp. Till Fru Kaos i Stockholm. Och banne mig, vem är det jag ser på bilden om inte Karlsson i egen hög person. En man i sina bästa år så att säga. Han ser faktiskt rätt mycket mer sympatisk ut med några decennier i bagaget. Döm själva.

Briljans!

Har tittat på den här runt femton gånger nu på morgonen. Den blir aldrig tråkig. Den är briljant. Och så in i helvetet rolig.

Så ska de tas

Man kan säga att jag har kommit på knepet.

Tidigare ikväll ringde det telefonförsäljare hit två gånger. De ringde från tidningen Laga lätt och ville prata med J. Första gången ljög jag och sa med min vänaste stämma att hon inte var hemma. Killen på andra sidan bad att få återkomma.

En halvtimma senare ringde en annan kille från samma ställe. Han bad att få prata med J, varpå jag snabbt replikerade att det var J han talade med. Jag lovar, det hjärnstillestånd som uppstod på andra sidan luren det är nästan värt pengar att få uppleva. Han stakade och svamlade något frågade för säkerhets skull om att han hört rätt.

– Ursäkta mig sa du att det är du som är J?
– Ja, precis.
– Ehh... Ok... Men då tackar jag för att du tog dig tid, tack tack, hej då.
– Det var så lite så, njöt jag fram.

Så otroligt enkelt och smärtfritt. Inget jidder, inget tjafs. Snudd på strömlinjeformat. Jag hoppas och tror att de i sina telefonväxelsystem har en så kallad "varning-för-idiot-ruta" de kan kryssa i för att markera att det numret är det minsann inte lönt att ringa igen, för där bor det en dåre.

Vilka jävla party poopers

De där Rosengårdsborna...

Här kommer det ett gäng inresta och partysugna reclaimare. Dressade till tänderna i värsta feststassen (svarta munkjackor och ansiktsmasker) och med medhavda fyverkeripjäser, verktyg för att lossa gatsten och andra ospec. tillhyggen. Redo att ställa till med stenkastningskarneval, bilbrandskalas, upploppsparty. En riktigt härlig folkfest med andra ord.

Och så är detta tacken: [Se Videoklippet]

Vilken skitstil.

Chalmeristjävlar

I veckan har jag haft det stora missnöjet att springa på stojfriska chalmerister i deras årliga och jävligt irriterande nollningsjippo. Överallt på stan har de sprungit runt i klungor ledda av gammelchalmerister i färgglada frisyrer och tokiga hattar. Alla med dåliga skämt och något obehagligt i blicken. Fy fan, vad jag är trött på Chalmers spexare. De nöjer sig inte med att fucka upp stan varenda valborg med sin putslustiga kortége. Nä, världen räcker inte till för landets tekniska snillen. De drar runt höga på sin uppmärksamhetstörst och tror att alla andra tycker att deras interna välkomstriter för en ny generation är jättelajbans. Men det finns troligen inte en enda diagnosfri människa som uppskattar dem.

När jag gick på lunch en dag dag blev jag rammad av en überteknolog med pianotänder som undrade om jag ville vara med och sjunga allsång. Jag föreställde mig honom utan de där tänderna och så försvann hann äntligen. Varför kan de där mupparna inte bara hålla sin skit till sina slutna sittningar i kårens regi. Då kan de sjunga sina vitsiga sånger och dricka öl ur stjärtskåran på varandra hur mycket de vill.

Att springa på ett gäng småfulla och tokroliga chalmersmänniskor är ungefär lika amuserande som när man ofrivilligt blir engagerad i någon förnedringssvensexa (eller möhippa) på spårvagnen eller i stan.

Och vad är förresten grejen med nollningen? De ska börja skolan. Så vad i helvete då? Stoppa in skjortan, dra upp brallorna och sätt igång med några svinsvåra mattetal istället. Hälften kommer ju ändå att hoppa av efter halva terminen och flytta hem till mami igen.

Munkfors

Tidningen Fokus har sammanställt en lista över Sveriges 290 kommuner. Bäst till sämst, baserat på ekonomi, arbetslöshet, trygghet, vård, skola, krim unt so weiter. Sämst var Munkfors. Fy fan vad lesset. Klassiskt baltikumdepp. Plats 289 är ju ingen ting i jämförelse. Det är tusen gånger bättre är den sista skamplatsen.

Jag var självklart tvungen att spana in hur Göteborg står sig i listan. Plats 212. Vilken kalldusch. Men det är såklart helt och hållet Hisingens fel. Hisingen är som ett gigantiskt utvecklingsland med all dess problematik, mixat med samma utbrända och postapokalyptiska grace som miljöerna och människorna besitter i Mad Max-filmerna. Fast koncentrerat på en väldigt liten yta. Hisingen är utom allt hopp. De borde bli utvisade ut Göteborgs kommun per omgående. De och Surte och hela vägen upp till Lilla Edet borde buntas ihop och bilda ett enda stort ofruktbarhetscentrum. Då skulle de kunna ansöka om u-landshjälp. Tv4 hade kunnat hålla i biståndsgalor och Bengt "Bassman" Magnusson, Steffo och Agneta sjödin hade kunnat göra reportage på plats. Tillsammans hade vi kunnat rädda hela rövgänget. Inklusive Munkfors.

Förövrigt så är kommunlistning ganska ointressant eftersom alla kommuner får dras med sin crap. Om man istället skulle lista bästa platsen att bo på (helt oberoende av statistik och bara på feeling) hade Majorna dominerat hårt. Det vet alla. Alla.

Ett riktigt jävla tokhårt namn

Den här killen heter Rip Torn. Smaka på det. Rip. Torn. Hur jävla hårt är inte det? Jag känner riktigt hur jag får hår på bröstet bara av att säga det. Det krävs en del för att fylla ut en sån kostym men av bilden att döma tycker jag han verkar göra ett rätt bra jobb. Vilken tur. Det hade kunnat bli så fruktansvärt fel.

Tänk om Peder Lamms mamma och pappa hade valt Rip Torn istället när det begav sig. Rips päron måste haft på känn att han skulle växa upp och få en look som tvingar djävulen att bära blöja. Jag menar... Hello Mr Devil. My name is Rip Torn. I've come to punk you up.

Högre krav

Jag sitter i soffan och bedriver lite hederlig research på fleppona som jag skrev om i förra inlägget. Amandas myskväll kommer på och juniorette, som sitter och tittar på Bolibompa, hajjar till av ljudet i YouTube-filmen. Hon verkar tro att jag också kollar på barnprogram och vill kolla om mitt är bättre. Det är det inte.

– Pappa vad gör du?
– [Juniorette], lova mig att du aldrig blir så här.
– Ok, vad är det för nåt?
– Det är en idiot.
– Jasså, en idiot *djup suck* ...kan jag få spela Gissa bajset nu?
– Självklart!

Gissa bajset är ett pedagogiskt spel som finns på Bolibompas sajt under svt.se. Det går ut på att man får se tre olika djur. Framför dem står en tallrik med bajs och uppgiften är att utse den skyldige. Kan man klandra hennes val? Nä, även 4,5-åringar har rätt att kräva en högre nivå av intelligens i det de konsumerar.

Det går inte att sparka in dörrar som aldrig funnits

Jag hade tänkt ignorera det faktum att jag under den senaste veckan har haft den obehagliga oturen att bevittna de två mest hjärtskärande fall av hjärnröta jag någonsin skådat. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta sprida skiten för allt har redan sagts. Jag vet det. Men jag kan bara. Inte. Låta. Bli. Jag känner att jag verkligen måste pysa hatballongen som skaver innanför skallbenet på mig. Annars kommer jag att förgiftas. Och det är inget bra.

Jag upplever det mer plågsamt att bara bita ihop än jag föreställer mig att ett rejält cracksug måste vara. Att låta dem vara var mitt mål men ibland når man inte sina mål. Min hjärna vibrerar som en skraltig centrifug och jag misstänker att den snart självantänder av vämjelse och jag inte får lägga en textuell spya i mitt eget lilla blogghörn.

Ja, jag pratar såklart om Mogi och den där andra amöban Amanda nånting, som det bloggas så friskt om. Jag borde verkligen skämmas för att jag bashar människor med så rudimentär intelligenskvot att vilket nedbajsat proffsfyllo som helst skulle framstå som ljusår mer tilltalande att tvingas sitta inlåst med och konversera under ett dygn. Men det gör jag inte. För någonstans går gränsen när allt blir tillåtet. Den går här, här och här. Bland annat.

Man brukar säga att det är onödigt och fult att sparka in öppna dörrar. Men den här gången finns det varken karm eller dörrhål ens. Det finns inget tak, inga väggar och inte något annat heller för den delen. Det finns bara ett stort fruktansvärt jävla skräphål som växer för varje liten digital slaggprodukt i form av innehållslöst blogginlägg eller YouTube-klipp som föds ur dem. Arrrrggghhhhh!!

Sådär. Nu känns det bättre. Nu kan jag slappna av känner jag. Kanske till och med skratta en smula åt vansinnet.

Mogis blick är ju skitkul egentligen. Det finns liksom inget där. Alls. Ögonen fladdrar omkring som två pingisbollar under en rundpingismatch på rymdstationen MIR. Dessutom måste tillstå att det kommer bli en sann njutning att se henne blogga om sitt pördiga jobb på Netto i framtiden... Om hon nu inte går och snor Daniel Sjölins plats i Babel. Det är möjligt:



Jag älskar när hon säger: "Och vad ska jag säga asså. Jag tror att jag är lite för smart för att läsa böcker helt enkelt, för jag förstod vad som skulle hända redan efter hundra sidor". Underbart. Kan inte sluta titta. Mogi är för smart för att läsa böcker, för hon fattade vad som skulle hända i Snabba cash. Jag upprepar S-N-A-B-B-A C-A-S-H.

Varför är det ingen som stoppar henne? Mogi kan omöjligt ha en endaste lite riktig vän och hennes föräldrar måste verkligen hata henne.Annars hade väl någon steppat upp vid det här laget och förklarat att hon skämmer ut mänskligheten. Att hon får vägglöss att framstå som en högre livsform.

Och lilla Amanda. Om hon verkligen är på riktigt (vilket jag starkt betvivlar) så hoppas jag hon repar sig. Helt ärligt. Men OM det är en "roll" hon spelar så fattar jag faktiskt inte vad hon gör i Sverige, hemma i sin jävla morsas badrum. Då borde hon befinna sig i Hollywood istället och tjäna tonvis med dollars på de mängder av hopplöst efterblivna och könsvitsiga tonårskomedier som produceras där. Hon är som klippt och skuren. Annars kommer hon såklart att passa alldeles utmärkt i en nopprig frottébadrock, hummande och mmm:aande, mellan blossen under sin igenrökta fläktkåpa i något miljonprogramskök. När hon lyckats ta sig förbi puberteten vill säga.

Svikar'n

Jag gruvar mig lite för att komma hem idag. Kommer inte kunna se Ryssland i ögonen. Han kommer vet att jag visste och att jag lät det ske. Han kommer hata mig och jag förstår honom. För jag svek.

Jag sa till J att jag vägrade lämna in honom hos veterinären för sin så kallade scrotum removal. Killar gör fan inte sånt mot varandra. Så är det bara. Men det är fan inte mycket bättre att vara en passiv bisittare. Tvärtom. Nästan ännu värre att bara låta det hända. Jag kunde inte ens säga ajöss i morse. Det skulle kännas så falskt och jag skämdes.

Nu är han hemma igen. Utan pung. Tydligen är han inte arg ännu. Men vänta bara tills han fattar att nån snott hans juveler. Hans präktiga pungkulor. Då kommer han ställa till ett jävla liv skulle jag tro. Det hade jag gjort.

Dagen-innan-ångest

Fan jag trodde jag var redo. Det är jag inte. Jag gruvar mig. Det har varit så jävla skönt att vara ledig. Jag är glad att jag har ett kul jobb att gå tillbaka till. Det hade varit ett rent helvete om jag t.ex. skulle till ett lager och plocka bult imorgon. Det ska jag inte.

Var på Way out West i fredags och lördags. Inte mycket till social festival. Särskilt många öl blev det inte heller. Men det var kul att gå och jag är väldigt impad av J att hon orkade stå så mycket med mage men utan öl. Första dagen var bäst och vädret var finfint. Band of Horses, Robyn och Anthony var de bästa spelningarna. Igår regnade det katter och hundar och J hade väldigt ont i magen. Vi började dagen med svensk ångest de luxe (Olle Ljungström), drack öl i ösregn tills Wolfmother började och tittade lite på My Bloddy Valentine innan vi gick hemåt.

Idag har vi varit på Egg n' Milk och nu ska vi muntra upp oss lite med "To Catch a Killer". En svinbra film om jakten på en av världens otäckaste seriemördare. Det är typ det mysigaste man kan göra en sån här dag. Eller vilken dag som helst egentligen.

Känner för att blogga men orkar inte idag. Men imorgon är det slut på semestern. Då är jag tillbaka. Glöm inte det!

Redo att återvända

Igår var jag J och Juniorette på Ikea och formligen attackhandlade. Garderober, skrivbord och spjälsäng och en massa annat. Vi var där hela dagen (i två omgångar) och trängdes bland all medelklasssångest. Jag kan vanligtvis inte tänka mig ett värre ställer att spendera en semesterdag på. Men det var rätt gött. Jag njöt lite av att kunna slösa med fritiden så. Fick nästan hybris. Jag blev inte ens deppig när jag såg en hel fembarnsfamilj som gick runt och spred svettlukt i sina färgsprakande crocs. Det enda som sved var att de påminde mig om min årliga smesterfetma (separat inlägg inom kort) men även det ganska lindrigt.

Jag tolkar det som att smemstern har gjort gott och att jag nu börjar bli redo att återvända till min arbetsplats. Fy fan vilken bra uppfinning. Semester.

Det var inte förrän vi passerade Ikeas rökruta som det högg till ordentligt. Jag som trodde att Surte var världens deppigaste ställe. Men fan alltså, det är rena rama Riokarnevalen i jämförelse. På Ikea finns ett trångt litet rum med såpass sparsam inredning att fångvårdens muntra besöksrum känns lustfyllda. I rökrummet finns inmonterade skyltfönster så att alla kan se på de dåliga människorna, som är så dåliga att de inte ens pallar ett Ikea-varv utan att tvångsbelöna sina lungor med nikotin och tjära. För att spotta på dem ytterligare har någon cyniker kommit på den ondskefulla idén att tapetsera upp en fondvägg med en fototapet med någon slags svensk idyllmotiv. Härlig kontrast. Det kan ha varit ett foto av Smögenbryggan eller dylikt, men det kan lika gärna ha varit någon liten by i Småland. Jag iddes inte titta ordentlgt för jag kände hur livet sögs ur mig för varje tusendel min blick snuddade vid eländet.

Nu ser jag att det är en sensationsdokumentär om brutalfeta i klassisk freakshowanda på trean (såklart). En av offren är The Undertaker som var lite av min wrestlingidol när jag var liten. Haha, han har likadana solbrillor som jag och bestiger just nu en lastbilsvåg. Tror jag ska käka lite lösgodis och ta mig en titt nu. Fattar ni. Ett sånt jävla dödsförakt jag lyckats bygga upp under mina underbara ferieveckor.

Nour El-Refai

Började lysssna på sommar igår igen när jag skulle sova. Trevligt. Lyssnade på Nour El-Refais Sommar och den här gången krävdes ingen insomnia för att hålla mig vaken. Fan vad bra hon är. Hon är vass, cool och jävligt rolig. I Sommar var det dock mycket allvar. Och det var helt jävla enastående. Tyckte jag.

Idag har jag tjatat så mycket på J att hon ska lyssna på det att hon till slut frågade om jag var lite tänd på Nour. Det är jag inte. Men jag skulle vilja vara kompis med henne tror jag. Och det skulle nog J också vilja.

Insomnia

Igår led jag av insomnia. Jag kunde fan inte somna. Det har kanske hänt mig fem gånger hittills under mina snart 33 år. Vanligtvis kan jag somna på kommando. På fem (sekunder). När kinden nuddar kudden. Och allt detta utan narkolepsi (japp som f.d. hypokondriker har jag självklart kollat upp detta). Om jag vill sova så sover jag helt enkelt. Det har varit något av min superkraft. Men så inte igår.

Jag låg och vände och vred på mig. Trött som en triathlondeltagare på dekis. Så jag passade på att bläddra bland några sommarpratare som jag missat och fastnade av en slump för Morgan Alling. Otippat. Jag vet inte mycket om honom mer än att han verkar jävligt energikrävande. Men det ska jag säga er; att det var inte kattskit precis. Tvärtom. Han var riktigt jävla bra. Lyssna!

Efteråt satt ångesten som en stödstrumpa över mitt bröstparti och sträckte sig uppåt. En liten klump i halsen hade jag allt också måste jag tillstå. Det gjorde det ännu mer omöjligt att få tag i John Blund och hans sköna fludder, så där låg jag knallvaken till långt efter fyra på morgonen. Nä, insomnia är ett jävla helvete. Även om det är glest mellan tillfällena.

Case closed: Jag är McFlurry-messias

Nu är det äntligen utagerat. Jag måste berömma McDonalds fantastiska kundbemötande på kundtjänstnivå. De som följt detta drama förstår nog att man kan komma med i stort sett vilket klagomål som helst och ändå bli helt fantastiskt bemött.

Jag hörde av mig och berättade att jag gjort fortsatta spaningar i flurrningshärvan. Det verkar som att det snart kommer gå ut ett PM från huvudkontoret till alla McDonaldsrestauranger i landet som påpekar vikten av att flurra McFlurryn. Jag misstänker att jag hamnat högt upp på en och annan McDonaldsanställds dödslista nu.

Ialla fall. Nästa gång ni besöker en donk och beställer en flurry och den faktiskt är flurrad. Då vill jag att ni tänker på mig. Över och ut.

------------------------------
Från: xxxx
Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Re: Mcflurryfråga [090727-7UCQVK]

Meddelande:

Hej igen!

Jag svarade på ditt mail i förra veckan och angav ett antal restauranger där det slarvas med flurrandet. Hoppas du fick det.

Hur som helst har jag sedan dess gjort fortsatt spaning i flurrningshärvan på egen hand. Jag har via min flickväns syster tillfrågat en person som är anställd vid en av era restauranger och hon svarade helt odramatiskt att det går snabbare så. Att det är ett jobbigt moment mindre och att de har fått krav från arbetsledningen att utföra beställningarna så snabbt som möjligt. En annan anställd hävdar att många ber att få den oflurrad och att de därför låter bli, vilket jag tycker låter märkligt. Man slutar väl inte att lägga dressing på McFeast bara för att ett antal kunder beställer utan dressing?

Självklart kommer jag nu med gott samvete kunna be om att få min McFlurry flurrad utan att känna mig dum och gnällig. Men mitt förslag, för att minimera krångel och eventuellt obehag för kunder, är att ni från huvudkontoret skickar ut ett litet PM till samtliga McDonald's i Sverige och påpekar vikten av att flurra McFlurryn. Vad sägs om det?

Tack på förhand
/mikael

------------------------------
Från: mcsvar@mcdonalds.se
Till: xxxx
Ämne: Re: Re: Mcflurryfråga [090727-7UCQVK] [090727-7UCQVK]

Hej Mikael,

Tack för ditt svar.

Ja, vi fick ditt förra mejl och har gjort en uppföljning med restaurangerna du nämde.

Självklart, jag ska höra med informationavdelningen om ett förtydligen behöver gå ut till samtliga restauranger.

Med vänlig hälsning,
Linn Viklund, McDonald's Kundservice McSvar

Fitness ska det va

Förra veckan såg jag en fantiastisk bild som jag förbannar mig själv att jag inte hann fotografera. Det hade kanske blivit "årets bild" annars. Eller också inte.

Vi kom åkande in i Helsingborg, hamnade vid ett rödljus och blev stående. På höger sida kom ett äldre par (närmare 70) gående. De var ute och tränade tillsammans. Det var verkligen fint att se. Först kom kvinnan, en barsk och klotrund sak med rödfärgat hår och en aggressiv make up. Hon släpade sig framåt i vita träningskläder, fotriktiga skor och ett par självlysande (så att ingen skulle missa att det var seriös träning som pågick) stavar i händerna.

Efter henne kom hennes man, i beige gubbjacka, keps och Siewert Öholm-skägg. Han gick lydigt bakom med en cigg i höger hand och en dramaten i vänster. Njutrökte och såg gemytlig ut. Han påminde mycket om lilla Fridolf. Det var fantastiskt att se. Han stöttade sin fru i sin träning trots att han troligen insett att det inte är någon större idé med sådana projekt vid den åldern. Förr brukade gamlingarna skita i allt och bara njuta de sista åren. Nu är det fitness som gäller. Först ut och träna. Sedan elvakaffe och mandelkubb.



Sedan såg jag i en skobutik en så kallad "RYN Walking Shoe". Det ser ungefär ut som en missbildad löparsko. Sulan är 5cm tjock och rund i formen. De ska tydligen vara jättebra för de är nämligen framtagna med inspiration från "masaifolkets gångstil". Ja, för de där "negrerna" är ju ena jävlar på att promenixa så de borde ju veta.

Bättre balans, hållning och förbränning är bara några fördelar man får på köpet med RYN-teknologin. Att det ser helt fleppt ut låtsas ingen om. Precis som det var med masspsykosen kring stavarna när de kom. Det är ju helt vansinnigt men i träningens namn är allt tillåtet. Feta människor kan man lura i vad som helst, verkar måttot lyda inom fitnessindustrin. Skor inspirerade av masaifolkets gångstil... hallå? Vart fan går gränsen för idioti undrar jag. Dessutom finns de nu även i en bekväm och somrig sandalmodell. Häftigt. Då vågar jag gissa att horder av svennebananmänniskor snart kommer komplettera sina crocsuppsättningar med rundsulade dojor och börja stappla omkring som fyllon. Både till fest och vardags.

En början till upplösning i McFlurrymysteriet

För att ta saker i rätt ordnings kontaktade jag McDonalds huvudkontor i Sverige för att reda ut problematiken med, och de mystiska omständigheterna kring varför man aldrig eller i alla fall mycket sällan numera erhåller en flurrad McFlurry trots att namnet på själva produkten vittnar om att det rör sig om en flurrad produkt. Jag vill ju inte gärna göra bort mig när jag står där i kassan och reklamerar min dessert:

------------------------------
Mail angående:
Från: xxxx
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Mcflurryfråga

Meddelande:

Hej! Jag har vid i alla fall de tio senaste gångerna jag har beställt
en McFlurry, vid olika restauranger, erhållit en bägare mjukglass med
topping - helt oflurrad. Jag har fått den där speciella skeden och
det där höga locket men ingen förklaring till varför man inte
flurrat den. Mycket märkligt. Så min fråga är: Vad har ni för
policy gällande McFlurry egentligen?

Som jag ser det är det ingen McFlurry om den inte är flurrad. Har jag
fel?

Bästa hälsningar
Mikael

------------------------------
Mail angående:
Från: "mcsvar@se.mcd.com"
Till: xxxx
Ämne: Re: Mcflurryfråga [090727–7UCQVK]

Meddelande:

Hej Mikael!

Tack för ditt mail!

Det är klart att McFlurryn ska vara flurrad. Helt korrekt!
Jag vore tacksam om du kunde i alla fall på ett ungefär lista de restauranger som du minns att du besökt där detta problem uppstått.
Då kan jag kontakta dessa restauranger och påtala problemet.

Med vänlig hälsning,
Helene Lindholm, McDonald's Kundservice McSvar

------------------------------
Mail angående:
Från: xxxx
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Sv: Re: Mcflurryfråga [090727–7UCQVK]

Meddelande:

Hej Helene! tack för ditt snabba svar. Jag har funderat nu och de ställen jag med säkerhet kan säga slarvar med flurrandet är Laholm, Kållered, Frölunda/Näset och Kungälv.

/Mikael

------------------------------

Samtidigt fortsätter jag min privatspaning och bad därför J:s lillasyster att kolla med en bekant som arbetar på McDonald's hur det kommer sig att McFlurrybeställningar blir så styvmoderligt behandlade. Svaret var närmast chockande ärligt. "Det tar sån tid".

Det är alltså av lättja som personalen på McDonalds inte bara på ett ställer utan över hela landet har kommit på att det är skönare att ge fan i att flurra McFlurryn. Det är upprörande när man tänker på det. Varför inte bara servera luft isåfall. Istället för att hålla på och mecka ihop en massa jobbiga burgarvarianter.

"Jaha du vill ha en Big Mac-meny att ta med, ska det vara plusmeny på den?"
"Ja tack"
"Det blir 62 kr"
"Ok"
"Varsågod, en påse luft"
"?"
"Ja, det går lite snabbare så... och blir lättare för oss som jobbar här förstår du"
"Jag förstår. Tack så mycket"

Nä den feta damen har inte sjungit än kan jag säga. Jag återkommer om detta. Var så säkra.

Ännu mer Mondeo

Nu är jag tillbaka i stan. I alla fall för några dagar. Har inga fasta planer. Det är skönt som fan. Känner mig lite som en kravlöst arbetslös människa – fast med full lön och deadline. Rätt bra.

När vi åkte hem i fredags sa jag till J att jag hoppades att vi skulle stöta på en Mondeo igen. Det har blivit en fin tradition/vana (J kallar det störning). Strax utanför Halmstad gav min smala lycka utdelning. En man i femtioårsåldern med stora glasögon kom fräsandes förbi i en välvårdad och grönmetallicfärgad Mondeo-kombi. Det var bara att haka på. Det verkar som att Mondeoförare och jag har samma körstil. Man kan säga att det är mina vägbästisar, den högsta formen av vägkompisskap. Mondeo kombi ska det vara. Har provat sedan men de är inget att ha.

Mr Mondeo och jag körde om varandra till och från och jag körde till och med upp i sidled med gubbtjyven en gång och låg kvar en lång stund innan jag fräste förbi för att han skulle fatta att vi var vägpolare nu. J uppskattade INTE den lilla uppvisningen. Hon skämdes, höll upp sin högerhand för att skydda sin identitet och vrålade att jag skulle sluta. Mondeomannens fru brydde sig inte. Hon låg sönderblonderad och lädersolbränd och sov på passagerarsidan med fötterna på instrumentbrädan. Inget vidare sällskap med andra ord. Vi var kompisar ända till Sandsjöbacka där han svängde av för att tanka skulle jag tro. Jag föreslog för J att vi skulle göra detsamma men då signalerade hennes ansiktsuttryck att jag var nära elded. Hon gav mig en väldigt övertygande är-du-helt-slut-i-huvudet-eller-blick, så jag motstod frestelsen och saluterade istället min vägkompis och tackade för en fin tid, med en distinkt dubbeltuta.

Dubbeltutsalut är en regel som jag utvecklat med tiden. Varje gång man skiljs åt från sin vägkompis saluterar man denne genom att snabbt tuta till två gånger i snabb följd. Lagom intimt, lagom värdigt.

Igår när vi skulle till Ikea (Kållered) så hände det igen. Strax efter gnistängstunneln i riktning mot Frölunda dök en silvrig, något nyare Mondeo-kombi upp framför mina ögon (det ska tilläggas att det var J som uppmärksammade den). Det var en medelålders kvinna med leopardmönstrade solglasögonbågar som körde och vi höll sällskap ända till Kållered. J försökte sig på en fuling och hävdade att man inte kunde ha vägkompisar på så korta sträckor men hon har fan ingen koll. Vägvänskap är helt distansoberoende. Det vet ju alla.

Det kan inte vara en slump. Det måste vara ödet. Varje gång vi ger oss ut på vägen "råkar" vi stöta på en Mondeo. När vi kom fram till Ikeas parkering kom jag på den briljanta idén att vi skulle försöka parkera brevid en Mondeo men då kände jag att jag hade pushat tålamodet hos J en aning för långt så jag skrattade överslätande och sa att jag bara skojade.

Mondeo

Igår lämnade vi Halland och åkte norrut på en snabbvisit. När vi var i Halmstad och precis skulle svänga in på påfarten till motorvägen kändes det plötsligt väldigt bekant. Vi stod precis bakom en djupblå Ford Mondeo. Exakt en likadant exemplar som förra veckans vägkompis (som vi träffade precis i samma område) men det var inte samma. Föraren liknade den andra mondeokvinnan men bilen var mycket risigare (även i mondeomått mätt). 

Hursomhelst kändes det mycket märkligt att stöta på en Mondeokompis exakt en vecka efter förra resan till Göteborg. Det visade sig dock till min stora besvikelse att den här Mondeon inte var av kompismaterial så vi släppte kontakten en bra bit före Falkenberg. Bättre lycka nästa gång sa J som tycker att min Mondeo-hangup är störd.

Nu har jag förresten skrivit till McDonalds Sverige angående  McFlurry-problematiken. Väntar med spänning på svaret. 

Surte

Passerade just Surte Hotell. Ryser. Fan, Surte måste vara en av världens deppigaste platser. Bristen på liv och glädje och sånt som är bra lägger sig som en fet hinna över en bara man passerar. Tänk då att bo där.

Två saker...

Som jag börjar störa mig på tjockt mycket nu är dels meteorologer. Jag har länge föraktat det yrket eftersom det är så in i helvetet värdelöst. De står där i rutan vare kväll som tv-präster och mässar, inger falska förhoppningar.

Det är bara präster och meterologer som kommer undan med att pådyvla andra människor sina fantasier. De sistnämnda är dock värst för deras skit spelar faktiskt stor roll för oss som har semester.

Häromkvällen sa tydligen en av SVT:s perror att det är omöjligt att förutspå vädret just nu, att de kan bara säga hur vädret är just nu. Tack så jävla mycket Perra. Det kan jag med göra. Det är piss. Vilket stör en badsugen kille ganska mycket, och det sista jag behöver nu är någon överbetald spågumma som ljuger mig i ansiktet kväll efter kväll. Ärligt talat tror jag att världen hade snurrat på rätt bra utan SMHI. De pengarna kunde användas till något vettigt istället. Som ett pariserhjul eller något. I varje stad.

Sedan så stör jag mig som fan på att när man stannar längs vägen på en mack-donka för att inmundiga en McFlurry med dajm och kolasås. Man gör sin beställning och uttalar klart att det är en McFlurry man är ute efter. Kassamänniskan bekräftar genom att återupprepa beställningen. Trots detta står man där en minut senare med en bägare ganska äcklig mjukglass med lite krossad dajm strödd över. Helt oflurrat!! 

Vad fan är grejen med det? Är det jobbigt att flurra eller vad? Isåfall kan det vara en god idé att ta den ur sortimentet. Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på det. Jag har aldrig orkat konfrontera dem med problemet men nästa gång kommer jag definitivt reklamera. Så in i helvete också. Jag ser nästan fram emot det.

Vägkompisar

Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.

I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov. 

Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.  

Filmtips och skrivsug

Så var första veckan avverkad. Fyra kvar. Smutt! Det har blivit mindre bloggande än jag hade trott men jag har varit så förbannat trött på kvällarna. Man blir trött av att leva.

Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.

Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.

Energidränage

Idag har inte många knop knopats vill jag lova. J åkte redan vid halv två in till Halmstad med syrrorna för att titta på den nya filmen om den trollande glasögonormen. Den var tydligen skitbra.

Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.

Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.

När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.

Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.

Sommarstatus

Första riktiga dagen på semestern har gått. Har bara gjort semestergrejer och jag gillar det. Det är dock svårare än jag trodde att helt varva ner. Idag har det varit minutschema på semesteraktiviteterna. Jag har diagnostiserat mig själv med temporär ADHD deluxe. Har nästan saknat en produktionsledares todo-lista för att kunna styra upp dagen på rätt sätt.

Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.

Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.

Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.

Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.  

Dagens kåtord:

Semester.

Känn på det! Smaka på det! Åhhhhh!!!

Modemän

Såg en man på hållplatsen imorse. 50+ med kotlettfrisyr, Club blazer och röda jeans. Hallå!? Jag upprepar: Röda Jeans. Fan, det går inte. Jag förstår att det är fysiskt fullt möjligt eftersom jag bevittnat det vid ett flertal tillfällen. Men det strider mot all etik och moral. Det ser så jävla dumperverst ut att jag inte ens hinner beskriva det. Jag ska nämligen bege mig på semester om en dryg timma och för att riktigt fånga vansinnet i ord hade jag fått skjuta på det viktigaste ögonblickert hittills i år. Och det går inte för sig.

Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.

One million dollars som luktade häst.

Nä, jag är inte död...

Än.

Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.

Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!

http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Inte för att jag är fascist eller så...

...men jag tror att alla som arbetar på ett svettigt kontor inne i centrum finner den här bilden närmast erotisk:



Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.

Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.

Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.