Ännu mer Mondeo

Nu är jag tillbaka i stan. I alla fall för några dagar. Har inga fasta planer. Det är skönt som fan. Känner mig lite som en kravlöst arbetslös människa – fast med full lön och deadline. Rätt bra.

När vi åkte hem i fredags sa jag till J att jag hoppades att vi skulle stöta på en Mondeo igen. Det har blivit en fin tradition/vana (J kallar det störning). Strax utanför Halmstad gav min smala lycka utdelning. En man i femtioårsåldern med stora glasögon kom fräsandes förbi i en välvårdad och grönmetallicfärgad Mondeo-kombi. Det var bara att haka på. Det verkar som att Mondeoförare och jag har samma körstil. Man kan säga att det är mina vägbästisar, den högsta formen av vägkompisskap. Mondeo kombi ska det vara. Har provat sedan men de är inget att ha.

Mr Mondeo och jag körde om varandra till och från och jag körde till och med upp i sidled med gubbtjyven en gång och låg kvar en lång stund innan jag fräste förbi för att han skulle fatta att vi var vägpolare nu. J uppskattade INTE den lilla uppvisningen. Hon skämdes, höll upp sin högerhand för att skydda sin identitet och vrålade att jag skulle sluta. Mondeomannens fru brydde sig inte. Hon låg sönderblonderad och lädersolbränd och sov på passagerarsidan med fötterna på instrumentbrädan. Inget vidare sällskap med andra ord. Vi var kompisar ända till Sandsjöbacka där han svängde av för att tanka skulle jag tro. Jag föreslog för J att vi skulle göra detsamma men då signalerade hennes ansiktsuttryck att jag var nära elded. Hon gav mig en väldigt övertygande är-du-helt-slut-i-huvudet-eller-blick, så jag motstod frestelsen och saluterade istället min vägkompis och tackade för en fin tid, med en distinkt dubbeltuta.

Dubbeltutsalut är en regel som jag utvecklat med tiden. Varje gång man skiljs åt från sin vägkompis saluterar man denne genom att snabbt tuta till två gånger i snabb följd. Lagom intimt, lagom värdigt.

Igår när vi skulle till Ikea (Kållered) så hände det igen. Strax efter gnistängstunneln i riktning mot Frölunda dök en silvrig, något nyare Mondeo-kombi upp framför mina ögon (det ska tilläggas att det var J som uppmärksammade den). Det var en medelålders kvinna med leopardmönstrade solglasögonbågar som körde och vi höll sällskap ända till Kållered. J försökte sig på en fuling och hävdade att man inte kunde ha vägkompisar på så korta sträckor men hon har fan ingen koll. Vägvänskap är helt distansoberoende. Det vet ju alla.

Det kan inte vara en slump. Det måste vara ödet. Varje gång vi ger oss ut på vägen "råkar" vi stöta på en Mondeo. När vi kom fram till Ikeas parkering kom jag på den briljanta idén att vi skulle försöka parkera brevid en Mondeo men då kände jag att jag hade pushat tålamodet hos J en aning för långt så jag skrattade överslätande och sa att jag bara skojade.