Nu är det Norges tur att lida

Efter att ha varit ganska bortkopplad från media i några dagar vill jag ge Markus Larsson (aftonbladets musikrecensent som jag fick upp ögonen med efter att han lyckats reta upp Keith Richards till den milda grad att denne drabbades av vanprydande missnöjesinkontinens) en riktigt klatschig high five. En sån där som svider länge efteråt. Som enda recensent går han till motangrepp mot den masspsykos som norbaggen Rybak och hans satans fela har smittat av sig med på bred front. Till skillnad från alla hyllningskörer och supporterverksamhet i den norska kritikerkåren så flängde han in en etta i betyg. Bara sådär. För att inte tala om ett epitet så träffande att jag hade fått en släng av dåligt samvete, om jag var upphovsman, men som likväl är mycket träffande. Fiolhob.



Jag blir tokig. Mot min vilja har jag sett klippet från schlagerfinalen både en och två gånger, när jag har suttit värnlös framför svt:s morgonsoffa och annan vanligtvis avkopplande tv-underhållning, utan en sportslig att nå min fjärrkontroll i tid. Känslan är dålig och sitter i en lång stund efteråt. Det känns som att den lille gossen med de buskiga ögonbrynnen har begått otukt med mina hörselgångar, tillfredställt sig med mina hörselnerver och sedan lämnat kvar en klåda, som om vore det ett gatlopp med en drös ilskna flatlöss i öronen på mig.

Jag blir verkligen förbannad när jag ser honom stå där på scen och gnissla. Schlagerfiol. Det är ett så otroligt tröttsamt ljud. Det är den där Linda Lampenius jävla fel. Utan henne hade det aldrig blivit såhär. Fiol är inte sexigt. har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det är ett instrument som borgar för en grundskoletid präglad av stryk och skräck för stryk. På andra sidan finns det en respekt för dem som härdar ut och berömmelse för dem som lär sig behärska instrumentet i dess rätta miljö. Då blir det vackert. Det blir det inte på en schlagerscen med rökmaskiner, påkostat showljus och dansande koreografiorgier. Bara vulgärt och påträngande. Som en überextrovert fyllbult på spårvagnen.

Det enda verkligt positiva med Rybak, som jag ser det, är att jag nog aldrig varit stoltare över att vara svensk. Eller det stämmer kanske inte riktigt. Jag är bara så in i helvete glad att jag inte kommer från Norge. Den här gången kan ingen olja i världen hjälpa dem. För gissa om det kommer spelas mycket fiol i norska köpcenter och på varenda fjordfest, kryssningsfartyg och jubileumstillställning nu i sommar. Rybak kommer formligen att stjärta hela jävla Norges befolkning med sin stråke. Åhhh... för en gångs skull känns alla vidriga idolturnéer och övriga svennebananmagneter, som bokar in andrasorteringens artister, inte fullt så påfrestande som vanligt.

Om jag får syn på EMD-grabbarna eller den lilla Johan Palm-prematuren på något folkligt evenemang i sommar ska jag bara stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av att det faktiskt finns de som har det värre.

Etiketter: rybak, norge, lida helvetets alla kval

På glassfronten intet nytt

Ligger hemma idag och tycker synd om mig själv. Hela dagen igår vinjetterades av en jävligt segdragen huvudvärk som bara vägrade släppa taget. Och när jag vaknade imorse var den kvar. Den jäveln. Dessutom hade den fått sällskap av krasslighet och till råga på allt en ögoninfektion som gör att jag inte kan se klart. Det gör mig lite småkinkig.

När jag gick till mataffären för att hämta lunch förut såg jag att Ica hade installerat en Ben & Jerry's-kyl. Alltså en hel stor kyl dedikerad till Ben & Jerry's-glass. En bra grej egentligen. För att inte säga briljant. Då ser jag med min dimmiga blick att de verkar ha fått in en splitter ny smak (nåt med pasionsfrukt som jag diggar rätt jävla mycket) och jag kan nästan känna hur det pirrar till i byxan. Blixtsnabbt hinner jag tänka; det är synd om mig, jag ska nog unna mig en tröstförpackning av B&J. Lystet hinner jag öppna kylen och börja rota runt värre än en gammal tysk i porrtidningshyllan på pressbyrån. När jag upphetsat håller upp glassen ser jag att det mycket riktigt är en ny smak. Dock har den inte ett skit med glass att göra. Det är sorbet.

Fy fan säger jag. Jag vissste att de hade lanserat två sorbetsorter. Jag gillar det inte men hade accepterat det. Men aldrig trodde jag att de skulle bromsa all utveckling på glassfronten och satsa fullt krut på en massa mögig sorbet. Jag höll på att ramla i backen. Passionsfruktsorbet. Säkert svingod om man gillar sorbet. Men jag gillar glass och de två är såta fiender.

Jag ställde bryskt tillbaka det förhatliga sorbetpaketet. Jag ville släppa allt och springa hem och snabbt som satan hamra ner ett vulgärt hatbrev till Ben & Jerry's, fråga vaffan det är med dem egentligen. De hade nog tagit skruv... eller också inte. Det enda jag kan göra är att starta en anti-sorbet-kampanj. Snacka skit om sorbet. Försöka påverka den almänna uppfattningen om sorbet negativt. Tänk om man kunde vrida den allmänna uppfattningen till att det är lite småperverst att äta sorbet. Egentligen hatar jag inte sorbet. Alls. Jag gillar bara glass mer. Det är när sorbeten kommer in på marknaden som en ny trendig aktör, på bekostnad av sin dessertbroders anrika popularitet, som det blir konflikt. Jag känner en stark oro över att landets alla glasskylar snart kanske kommer vara fyllda till bredden med såna där frysta löjliga fruktpuréer. Det vore helvetet på jorden. Jävla snobbglass.

Studentpresent

Jag brukar sällan göra reklam för jobbgrejer här på bloggen. Men ibland så. Och bara för att jag är så rysligt snäll...

Studenttiden är som bekant i full gång. Många är de som kommer förpesta landets gator med naiva glädjevrål, fylleskrål och kaos i trafiken. Ännu fler är vi som kommer tvingas lida av deras glada falsksång. Därför passar Telia på att bjuda på några tjusiga versioner av den annars så tradiga studentlåten, så att kidsen få lite fason på flaket och festen. En studentpresent helt enkelt. Till alla. Lite utav ett win-win-läge kan man säga.



Det är ungdomsabonnemanget Telia Mobil Max 25 som står bakom själva kampanjen som kommer gå i spotify (där skivan finns att lyssna på) med start måndag. Redan nu ligger dock en sajt ute där själva essensen finns att ladda ner i mp3-format.

Så för både min, din och alla andras skull: Ska du eller någon ni känner precis till att ta studenten? Hjälp till att sprida länken. Blogga den eller skicka vidare länken till sajten.

Morsning – nu är det fanimej helg!

Redogörelse av begreppsförvirring

Det har uppstått en del frågor efter att jag i förra inlägget använde ett av mina favorituttryck, finsk stämning, för att beskriva en väldigt speciell känsla. En känsla som lätt kan misstas för pinsam tystnad eller. Det påminner mycket om det man vanligen relaterar till som "dålig" stämning eftersom flera beståndsdelar är identiska. Den finska stämningen är dock mycket värre än så.

Det lär tvistas om uttryckets etymologi, men min egen fria tolkning är att det härrör ett tungt svårmod som många svenskar läser in i sina östgrannars lynne. Det är gissningsvis en kombination av uppfattad butterhet i den ugriska språkmelodin, kulturkrock och den egna underlägsenheten när det kommer till spritintag som gjort att en "fördom" och finnars lynne odlats fram. Ungefär som den "myt" att finnar har en medfödd fäbless för knivar.

Jag bad dock min mycket skånska vän och kollega Mats (som förövrigt är den som introducerade mig för det enligt mig smått geniala uttrycket) redogöra för uttryckets betydelse. Det har han nu gjort på ett mycket föredömligt och pedagogiskt sätt.

Läs Mats snabbguide till "Finsk stämning" här >>

I-landsproblen vs. u-landsproblem

En sak som har slagit mig är att när jag uttrycker mig obekväm med något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon viktigpetter och slår larm om att det är ett i-landsproblem (tänk på barnen i Afrikat version 2.0). Mycket lustigt egentligen.

Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt bananas om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått gruff och finsk stämning i mitt förhållande eller på min arbetsplats.

Men jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring lunch och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är bordsvattnet dessutom besudlat med gurkskivor och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem.

Mikrohinder del 2

Något av det värsta jag vet är när jag kommer till hissen på gymmet, hinner ställa gå in och välja våning, men precis innan dörren ska till att slå igen så rycks den upp av någon jävla sinnesfridsmarodör som också vill vara med och åka.

Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.

För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.

När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.

Kimpa visar framfötterna

Den här mannen är inte bara snygg och överlägset hetast i militärmodesvängen. Han är dum i huvudet också. En riktigt sinnesvriden dumpuck. Jag skulle gissa att kim-jong-in-a-box ligger minst topp tre på samtliga av världens stora ledares önskelistor.

Med khaki och nukleär revirpinkning håller han världen i schack. Jag antar att det är det enda som faktiskt hindrar någon pricksäker käckis att ta på sig jobbet att placera en höghastighetskula i huvudet på honom, så det riktigt tjoffar till som när en persika möter en betongvägg riktigt snabbt.

Nu har han provsprängt kärnvapen igen och skalvet i dess fotspår uppmättes till 4,7 på richterskalan. Laddningen uppskattas ha haft en styrka på mellan 10-20 kiloton vilket kan ställas mot atombomben över Hiroshima som hade en styrka på i runda slängar 13 kiloton. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att hålla på och tweaka sina kärnladdningar så in i helvete. Alla vet väl vid det här laget att kimpa är en tokdåre som sitter på knappen till jordens undergång. Visst det är säkert mycket skönare både för honom och oss andra om de får till en riktig feting till bomb som släcker jordklotet på en och samma gång men hur jävla svårt kan det vara. Han har hållt på och småspränga för att malla sig med deras suveränitet rätt länge nu.

Fy fan vad skönt det hade varit att verkligen få spöa skiten ur honom. Åhh, jag skulle vilja ge honom isolerat lika mycket stryk som Chuck Norris delat ut sedan 80-talet. Sammanlagt.

Intimbilder av otäckaste slag

När jag hade tankat och skulle betala lite bensin igår morse såg jag en kvällspresslöpsedel basunera ut att någon nesligt nog lyckats komma över privata och intima bilder på Carola och Kicken. Jag blev mycket illa berörd.

Det är verkligen beklämmande att det finns sådana låglivsdrägg som för det första stjäl bilder där de där två amöborna är "intima" med varandra, och för det andra prånglar ut dem i massmedia så att vi andra tvingas skända våra näthinnor. Mina varningsklockor säger dock att det finns en stor möjlighet att det oheliga tagteamet står bakom spridningen helt själva, för att de är så fett sugna på få att gassa sig lite i tantblaskornas pinsamma strålkastarljus (igen).

Etter värre är ändock det faktum att Kicken (fy fan vad jag hatar hans äckliga smeknamn) har gängat Carola och vice versa. Kicken måste ju verkligen vara sjuk i huvudet. Att frivilligt lämna intresseanmälan om att bli buksvåger med Runar kräver en hjärna som slöats ner en bra bit under 70 i IQ. Och för att vända på steken så är väl nakenumgänge med Kicken ungefär lika attraktivt för en normalbegåvad människa som att frivilligt tillbringa en natt mellan satänglakanet och Mikkey Dee i hans fräsiga räserbilsvattensäng för korta män.

Propellerplanskräck

Igår var jag i Stockholm på möte. Vi hade varit sent ute med att boka biljetter hem vilket gjorde att alla resor mellan Sthlm och Gbg var slut. Jag var verkligen tvungen att komma hem så till slut fick det bli flyg till Halmstad och tåg därifrån och hem.

När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.

Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.

Att "gå" på tåg

Jag brukar alltid försöka undvika att besöka toaletten när jag åker tåg. I den mån det går. Det känns så jävla dirty. Offentliga toaletter överlag är det bland värsta jag vet men om jag måste gå så vill jag att det ska kännas stort, rymligt, ljut och rent. Det ska vara luktfritt och kliniskt som en operationssal. Gärna vitkaklat. Jag vill att det ska kännas som att jag är den första personen som provar porslinet. Vara kapten på jungfrufärden. Då är det ok. Eller, då går det an i alla fall.

När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.

Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.

Omstart

Ibland när jag haft väldigt intensiva dagar och tänkt extra mycket brukar jag känna mig helt slut i huvudet. Så är det idag. Så var det igår. Då känner jag noll inspiration till att blogga, trots att jag har flera bra ämnen att gå på. Då brukar jag äta korv, dricka öl och spela krigsspel för att rensa skallen och komma på banan igen. Gå neandertal. Det är skönt. Ungefär som en omstart.

Igår drack jag öl, åt korv och spelade krigsspel.
Idag åt jag korv och spelade krigsspel.
Imorgon bör jag vara återställd.

Annars spelar jag bara krigsspel imorgon. Det är bäst så. Hmm... var det inte Freddie Mercury som brukade sjunga: "Too much korv can kill you".

Humortips

Vill ni skratta? Nej, jag menar inte på det där skruvade psycho-skratta-utan-anledning-sättet. Jag menar skratta på riktigt. Ni vet när man skrattar så att ens kroppskontroll nästan upphör att fungera. När man är tvungen att paniktrycka på paus och snabbt försöka leva sig in i stämningen efter ett folkmord, för att inte kvävas av sitt eget skratt och samtidigt bajsa ner sig i finsoffan. Vill ni det?

Då ska ni se till att på ett eller annat sätt komma över två stå upp-shower med Louis C.K. Fortare än fan.
1: Shameless (2006)
2: Chewed up (2008)

Min fina flickvän, blivande mor till mitt andra barn och briljant bonusmamma till Juniorette, har idag länkat till två klipp från hans sistnämnda show (vi såg den igår). De handlar om barn kan man säga. Stundtals så träffande att man tappar andan.

Jag gillar exta mycket när han pratar om föräldraskap. Hur man som förälder lär sig uppskatta de små mikropauserna från sina barn. Att man nästan lever för de få sekunder av total tystnad och sinnesfrid man får när man satt dem i sin bilbarnstol och stänger dörren för att gå och ta plats vid ratten.

Mannen är ett geni helt enkelt.

Rikard Wolff has left the building

Jag känner vemod.

Ganska nyligen skrev jag om Majornas egen Rikard Wolff som bor på samma gård som jag. Jag har liksom kommit att gilla den rackarn. Hur han sitter där med sin kvinna och förbrukar lika stora mängder nikotin som syre.

Så igår när vi åt frukost var det plötsligt en stor folksamling på gården som levde om och plötsligt började det baxas ut stora mängder obehandlad furu från någonstans på gården. Köksmöbler, bokhyllor, en bastant kommod och några andra ospec träpjäser. Först tänkte jag vindsröjning men sedan såg jag flyttlådor, lampor och lite allt möjligt. Mitt i allt kom herr och fru Wolff. De kånkade ett par varv och svalkade sig med lemonad och en rök. Det var då vi insåg att de höll på att lämna oss.

Wolff och hans donna har varit de udda fåglarna på gården. Alla andra är så präktiga Svenssons. Rejäla människor. Både jag och J har börjat gilla Wolff & Co för att de är så softa. De hälsar alltid och för att de varken har lust eller mandat att döma andra. De har fått en att känna sig bra och det har kännts som att de verkligen har diggat att bo här. Och nu är de borta. Fan. Det var J som först utbrast att hon tyckte de var de bästa här omkring men jag kunde bara hålla med. Helt uppriktigt känns det lite deppigt. De har stått för unerhållningen och alltid funnits där. Jag har vant mig vid att höra deras mumlanden, tidningsprassel och att känna lukten av smuggelcigg ända upp i mitt vardagsrum. De har på något märkligt sätt bidragit till en hemmakänsla. Det känns verkligen tomt redan efter en dag. De fattas mig. Oss.

Under hela frukosten idag spanade jag förgäves ut över gården i något naivt hopp om att få se dem komma gående. En stund hoppades jag att det inte var ett flyttlass som gick igår utan att familjen Wolff bara bytt stil. Tröttnat på furu och ville ha en clean start. Men gården gapar så tom. Kvar finns bara ett gäng skrikande snorungar och deras sobert praktiska fleecemorsor. Det känns nästan lite för jävligt.

Och jag kan bara konstatera att Rikard Wolff has left the building.

Mikrohinder del 1

Jag köpte linsvätska på Apoteket. Det har jag alltid gjort. Nästan. Flaskorna har sett likadana ut i stort sett hela tiden men linsfodralen har ändrat modell till och från. Jag har aldrig gillat det. Varje gång jag sliter upp kartongen och upptäcker att de ändrat formen så har det känts som en otrevlig överraskning. Ingen världsomvälvande men det har alltid stört mig lite. Det rubbar mina förväntningar och det gillar jag inte. Särskilt inte på morgonkvisten. Dessutom förstår jag inte själva poängen. Varför ändra på en sådan produkt. Den fyller sin funktion. Det är en totalt lågintressant produkt. Ingen jävel bryr sig om sitt linsfodral så kan inte bara låta de där små linsbehållarna vara som de är. De blir ju knappast så jävla mycket bättre, inte så att man ramlar av stolen av upphetsning. Tvärtom.

Men nu har de inte bara ändrat utseendet igen. De är numera gjorda av transparent plast istället för vit vilket för mig med svag ledsyn är en fucking katastrof. Imorse satte jag för andra gången på en vecka in fel lins i fel öga (vilket skapar en läskig dubbelsyn) bara för att jag inte kunde avgöra om det stod L eller R på locket. Jävla piss. Transparenta linsfodral. Jag sätter en tusing på att det var nåt litet as med perfekt syn som kom på den idén. Eller en komplett dåre.

Nej, det handlar inte om en det-var-bättre-förr-förmaning. Så jävla gammal är jag inte (än). Det är bara det att det är just sådana små värdelösa mikrohinder i vardagen som gör mig trött. När de läggs på hög får jag lust att gapskrika och göra någon form av uppror.

Känner ni igen känslan? Vad har ni för mikrohinder som sätter en brun kant på dagen?

Citronläskreklam

Till alla lemonparty.org-fans stora förtjusning kan jag meddela att deras koncept även används i reklam för citrusläsk. Så pikant! Storstilat rent av.

Tandfen

Min nya tandläkare var ännu bättre än min gamla. Så in i helvete mycket bättre och trevligare. På grund av trafikanarkin som uppstår i mixen av rusningstid och diverse vägbyggen så misade jag min tid men det var inga problem. Jag fick komma in ändå. Bara en sådan sak. Sedan var min tandläkare både väldigt trevlig och vass värre. Hon och tandsköterskan var ett riktigt skönt tag-team. Hon lät mig till och med titta på röntgenplåtarna och pekade och visade. Det kändes fränt. Jag har alltid avundats läkare som får titta på röntgenbiler och humma och förstå. Jag ska inte dra det så långt som att det var roligt att besöka tandläkaren, men snudd på, det var i alla fall helt ok.

Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.

En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.

Nu ska jag bli rånad och förnedrad

Idag ska jag till tandis. Jag har dåliga vibbar. Känner mig sjukt nervös och misstänker att jag kommer bli rånad på en ansenlig pengasumma. Men inte bara det, det är sjukt obehagligt att ligga helt utlämnad med öpet gap i odontologversionen av en gynekologstol med en tanddoktor grävandes, skrapandes och sugandes i min mun. Fy fan.

Grejen är att jag har gått hos samma tandläkare så långt tillbaka i tiden mitt minne tillåter mig att komma ihåg. Alltså väldigt länge. Det har aldrig varit särksilt obehagligt att besöka honom och han har alltid diggat mina tänder. Han har gett dem komplimanger, sagt att de ser bra ut och hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att han ville ligga med dem. Men han har varit ett proffs och aldrig sagt att jag har hål eller något annat vidrigt.

Men nu har han plötsligt checkat ut. Lämnat in och gått i pension. Jävla gubbtjyv. Vem vet vad det är för ersättare jag har fått. Kanske är det en galen sadist som tänder på ocker och dömer mina tänder till döden på löpande band. Hon kanske njuter av att dra dem och brukar okynnesborra bara för att det låter så jävla gött. Jag har ingen aning men mitt förtroende för henne är noll. Jag är nästan säker på att hon kommer ge mig ett rent helvete framöver och kommer att ta bra betalt för det.

Min gamla tandläkare skulle aldrig säga till mig att jag hade hål eller något annat otrevligt. Han var billig i drift och sist bjöd han mig till och med på en putsning. Jag känner mig så sjukt rökt nu... nästan på lipen.

Soptippsbesök och prispennor

På grund av sjukdom i familjen bjöd helgen inte på några som helst sociala aktiviteter. Händelselösheten var så total att söndagens besök på tippen blev lite av en episk höjdpunkt.

Vi har under en väldigt väldigt lång tid stashat ungefär ett ton crap i form av överblivet byggmaterial, gamla kläder och en massa annan onödig skit i vår lägenhet så besöket på återvinningscentralen i Högsbo blev ett rus. Fan jag var så munter när jag stod och vräkte i säck efter säck i brännbart-kontan att jag blev helt stissig. Jag pundade känslan av att slänga. Ut med det gamla, in med... nä fan inte in med ett skit. Jag fick nästan stånd när jag tänkte på all yta vi plötsligt hade.

Efter tippen var vi båda opropotionerligt uppspelta. Vi kände vi oss unga och vilda. Så vi åkte till Mio och Svenska Hem och provsatt soffor. Endast för skojs skull. Bara sådär. Sedan freakade vi ut totalt och toppade med en sunklunch på McDonalds i Frölunda innan vi sansade oss. Ja det var en helt galen förmiddag. Vi var tvungna att lägga oss och vila av utmattning.

Sedan kollade jag jobbmailen och fick se att jag vann en bronspenna i One Show (en ganska stor internationell reklamtävling) för en annons. Det var också kul.



Byrån vann för övrigt även guld och silver, i andra kategorier, vilket totalt sett känns som en väldigt bra prisskörd.

Smittan

En av fördelarna med att ha sitt barn på dagis är att man garanterat får tillfälle att utforska en rik flora av de mest vansinniga, aggressiva och otäcka åkommor man kan tänka sig. Fantasin räcker inte långt och det är absolut ingen idé att kämpa emot eller ens försöka slippa undan. Det är bara att bita ihop och vänta när något är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha gått igenom samtliga faser i delen av föräldraskapet.

Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.

I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.

Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.

Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.

Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.

Fredagsdepp hos herr dystrerkvist

Varje gång jag passerar begravningsbyrån på bangatan måste jag stanna och titta in genom skyltfönstret. Det är lätt den absolut deppigaste affärsrörelsen jag någonsin skådat. Visst, död är väl aldrig en kul bissniss, men mot det här stället har en mäklarfirma i Tjernobyl inte ett skit att sätta emot.

På ett mycket paradoxalt vis står jag nästan och njuter i mig av DDR-känslan. Alla färger tonas till det gråa. Den totala avsaknaden av liv formligen pulserar med en alldeles utomordentlig vigör. Minsta gnutta glädje sugs ur kroppen medan man står där och tittar.



Jag gillar också att ta del av deras skyltvaror. Se vad begravningsbranschen har för cokteaser-produkter att locka till spring i butiken med. Min blick leker och dansar sig över urnor, testamenteblanketter och gravprydnader. Och så plötsligt ser jag den. Världens deppigaste produkt. Gravstenstvätt. Så sjukt bedrövligt. Frågan är hur vanligt det är att någon spontanköper en flarra. Det blir liksom aldrig kul. Definitivt inget man sexar till stämningen med hemma direkt... "Älskling, jag köpte med mig en flaska gravstenstvätt hem".

Hur fan toppar man dysterheten i gravstenstvätt?

Ändrade spelregler på bøfhuset

I förrgår åt jag och min kollega M bøf på Jensens. När M visade upp sin ansenliga mängd stämpelkort upplyste tjejen som tog lunchbeställningen honom om att de inte längre dög att växla in mot friluncher. M bet ihop. Det var nästintill smärtsamt att se. Trots att säkert en tredjedel av korten egentligen tillhör mig men har fallit i hans ägo efter ett nästan perverst egoroffande.

Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?

Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.

M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.

Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.

Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!

Skratta för livet

I söndags var det ingen vanlig dag. Det var det den årliga världsskrattdagen. En dag för skratt. Nä, inte glädje bara skratt. Helt oprovocerat skrattande. Fy fan!

Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.

Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.

Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.

På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.

Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.

Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.


Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.

Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.

Åthytt

Något av det vidrigaste jag vet är att bli hytt åt av någon sur gammal gubb- eller kärringjävelsnäve. Det hände mig igår när jag som värst höll på att trassla omkring med bilen runt Linnéplatsen för att hitta en parkeringsplats nära Hemmakväll.

Mina medtrafikanter var som tokiga. Tutade och levde om när jag inte var alert nog. Det stressade mig. En jävla nassestil de har där i Linné alltså. Varför är de så uppskruvade och skitstiffa hela tiden. Som att hela världen kommer explodera om trafiken inte flyter precis som de önskar. Men visst visst, det är deras stadsdel och om linnémänniskorna inte pallar med lite tillbakalutat och livsbejakande majornaflow så må det vara så. Då anpassar jag mig.

I alla fall så hade jag kört kanske fem varv och tänkte att nu orkar jag inte leta mer utan ställer mig vid Sveaplan. Jag kom till stoppljusen alldeles utanför videobutiken. Det var grönt och jag skulle precis till att köra in på Linnégatan när en pensionerad man i all sin gubbprakt höjer sin hårt rullade dagstidning och liksom hytter åt mig. Han stod vid övergångsstället och trodde att det var han som hade grönt, men det var det inte, det var jag. Han tittade på mig som att jag var idioten, men det var jag inte, det var han. Jag hade grönt, han hade rött, ändå hytte han aggressivt åt mig. Han verkligen föraktade mig. Det var först fysikens lagar som hindrade hans mungipor från att vinklas mer neråt. Jag såg hur hans ansikte förvreds i avsmak över mitt ickebrott och det var då jag kände den där starka lusten komma över mig, att bara stanna min lilla Nissan precis just där. Tvärnita och hoppa ur som en galning.

Jag ville rycka tidningen ur näven på honom och ge honom en sådan jävla lavett att hans lösgaddar skulle yra som snoret ur en riktig allerginysning. Sedan skulle jag bara peka på honom min mest djävulska pekning och med tänderna hårt ihop väsa: "Käften på dig gammgubbe annars blir det långvård. Fattar du det?". Jag ville inte låta ett gubbaset komma undan med en så svinig åthutning på helt felaktiga grunder bara för att han var född före det vi känner som modern tideräkning. Jag ville sätta stopp för fortsatta okynnesåthutningar mot oskyldiga medborgare. Det är ett simpelt oskick. Men jag kom mig inte ens för att veva ner rutan och skända honom verbalt. Sedan sansade jag mig och hittade en lämplig parkeringsficka. Gubben kom undan. För den här gången.

Ett är dock säkert, jag glömmer inte en obefogad åthutning. Aldrig!

Hyrupplevelse

Hyrde film igår. Just precis. Hyrde. Det är när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film.

De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom för att de bara har något år eller två på nacken. Det kallas nyhetshyllan. Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på arkivavdelningen, dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på Naturhistoriska där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång.

Vi valde ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och snuskigt. Ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk kunde tydligt se att där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.

Vi kommer nog göra det igen.

Orkar inte blogga

Har just färgat håret på J. Rätt jävla grym på det om jag får säga det själv. Typ bäst. Alldeles rött och fint blev det. Och ni vet vad de brukar säga om tjejer med rött hår va?

Hade tänkt blogga nu men orkar inte. Det är för tragiskt att sitta inne. Ska försöka kombinera ett lekplatsbesök med bokläsning istället. Ska bli intressant att se ifall det funkar. Det har aldrig gjort det förut. Men idag jävlar. Jag vill ligga på en picknickfilt och läsa, dricka kaffe och vuxenäta ballerinakakor i lugn och ro.

Det där med att vuxenäta sina kakor förresten. Jag vet inte när jag slutade med att bända isär dem för att kunna skrapa av det göttigaste med tänderna först. Det var det enda sättet jag kunde äta kakor på innan. Långt upp i vuxen ålder. Att bara bita i dem var så jävla b. Meningalöst. Då kunde man lika gärna skita i att fika tyckte jag. Men så plötsligt har jag slutat. Jag la märke till det för ett litet tag sedan när jag tog min dagliga Singoalla och eftermiddagsmaskinkaffe på jobbet. Där satt jag och åt min kaka som en gammal kärring, utan den minsta lust att skruva isär kakan. Skumt.

Babyboom

Idag har varit en bra dag. Mycket bra.

Vid ettsnåret hämtade min älskade lilla muffin upp mig i stan och sedan tog vi oss till Östra för att göra ultraljudsundersökning. Phew. Allt var bra. Japp, vi ska ha barn! Juniorette ska få ett prima lillasyskon. Hon väntar otåligt. Tycker att den dröjer på sig lite väl. Vi har berättat för ganska många hittills, men inte alla. Men nu är det officiellt. Bara sådär.

Inne i magen (på J alltså, även om det lika gärna skulle kunna vara min när jag spänner ut den lite) ligger det just nu en liten en på runt 18 veckor och växer till sig. Det känns underbart roligt på alla sätt. Jag var galet nervös både igår och idag men det släppte när vi fick se den lille parveln och att allt verkar vara som det ska. Skönt.

Kille eller tjej? Spelar roll. Det blir en rolig överraskning vilket som.

Nåväl, här har ni den lille:


Snygg va?

Majornas egen Rikard Wolff

På min gård bor det ett par. De är 50+ och tillbringar stora delar av dygnet på innegården med att röka och dricka kaffe. Året om i ur och skur, inget stoppar dem, och jag kan ärligt säga att jag aldrig sett någon njuta så mycket av cigg som dem. De ser inte ut att prata något nämnvärt med varandra utan verkar umgås tyst över en rök och kaffe... om och om och om igen. Går man upp i ottan sitter de där. Kommer man hem sent sitter de där. Det har hänt att jag har gått upp mitt i natten för att bajsa, spanat ut över gården och självklart kunnat urskilja det svaga ljuset från glöden som glimmar till lite extra varje gång de drar i sig.

Det har stört mig lite att de alltid är där, för det känns som att de har tagit gården, ockuperat den, genom att ALLTID vara där. Jag har refererat till dem som "alkisarna" vilket är både taskigt och missvisande. Vi har aldrig sett dem fulla och inte ens sett dem dricka någon form av rusdryck, bortsett från en enda gång när mannen satt på "Plankan" och sippade på en stor stark, vilket var fem öl mindre än vi själva hade bälgat i oss.

På senare tid har jag nästan börjat tycka om att ha dem där på gården. Jag gillar rutiner... eller nu ljög jag... jag gillar när andra har rutiner som man kan lita på. Det gör mig lugn på något konstigt vis. Motvilligt har jag börjat värdesätta deras ständiga närvaro. Varför vet jag inte men det är något fint med att kunna lita på att de alltid är där, minst lika mycket som på att solen kommer gå upp imorgon med.

Kvinnan ser ut att ha levt ganska hårt men sånt kan man aldrig veta. Mannen ser ut som en blandning av någon gammal kultursnubbe på dekis och en flumlärare jag hade på högstadiet. Han har mörkt, lite smålångt hår, med grå inslag och alltid några dagars skäggstubb. Han pratar hest och grovt och känns nonchalant eller åtminstone lite obrydd i sitt sätt. Han känns väldigt mystisk men det kan lika gärna bero på att jag aldrig riktigt har pratat med honom. En remix på någon beat-författare och Rikard Wolff känns som en ganska träffande beskrivning. Jag måste erkänna att han ser lite kool ut där han sitter och läser eller löser korsord och proffsröker sin cigg utan att ens vidröra den med fingrarna. Och han vet det.

I morse vid halv åtta såg jag honom lufsa fram till utemöblerna, med en kopp kaffe i handen, en tidning under armen och självklart en cigg fastklistrad på underläppen. Han hade sandaler, jeans och en gammal tweedkavaj. Under hade han bar överkropp. Det såg lite lustigt ut. Och lite poetiskt på samma gång. Jag undrar vad han håller på med egentligen. Han glider alltid omkring och verkar så otroligt avslappnad.

Jo, visst fan. Nog tycker han att han är jävligt mycket Rikard Wolff. Majornas egen Rikard Wolff.

Syndrom

Det finns ett ord som gör mig sjukt jävla nervös. Syndrom. Det är inget för mig. Ge mig en allergi, förkylning, influensa, inflammation eller infektion. Bring it on. Vad som helst, men kom inte dragande med ett syndrom säger jag bara. Det pallar jag bara inte med.

Jag är på bättringsvägen nu men har befunnit mig i ett konstigt tillstånd de senaste dagarna. Har blivit utmattad av minsta lilla rörelse, ljud eller irritationsmoment. Febrig och svullen. Svettig. Äcklig. Jag tror inte jag är förkyld och det är inte pollen (inte enbart i alla fall). Plötsligt har jag bara blivit yr, illamående och varmare en kokt korv. Sånt gör mig nojig. Jag har läst om all möjlig skit som kroppen kan hitta på och det är inga vackra saker kan jag säga. En stund hetsade jag upp mig utav bara helvete. Efter lite seriöst googlande satt jag och läste på klimakteriasmart.se om vallningar och det stämde in precis på mig. Shit. Jag började nästan lipa. Det skulle vara så jävla typiskt min otur om jag blev en klimakterietant innan jag fyllt dubbeltrea. Plötsligt satt jag och läste på om österogenbehandlingar. Sedan kammade jag mig. Mycket kan man ha men jag borde fan inte ha drabbats av klimakteriet. Det hade nog räckt till ett förnedrande mittuppslag i GP isåfall. Alltid något.

Det var då det slog mig. Att det kanske var ett syndrom. Ett rackarns jävla syndrom som hade smygit sig på mig. Jag kände stressen hur stressen byggde höghus i min hjärna. Jag fick vallningar igen och började fundera på vilken låt jag skulle vilja ha på min begravning...

...Men nu är det bättre igen. Phew. En jäkla tur det. Så nu ska jag ta och nana och sedan hoppas jag att jag mår bra när jag vaknar igen. Helt syndromfri.

Svinflunsan

Är hemma från jobbet idag. Vaknade med feber i morse och kände mig väldigt håglös. Sjuk. Samtidigt rapporteras det vilt om svininfluensan. Hoppas det inte är det. Det skulle vara extremt jobbigt. I kombination med epedemirapporter känns det extra osoft. Har inte varit i Mexico på ett bra tag men jag åt tacos för inte så himla längesedan.

Och ett sånt jävla namn på en sjukdom sedan då. Svininfluensa. Ett djävulskt vidrigt namn. Man kan ju bli deppig för mindre. Är det något jag inte vill så är det att bli svinsjuk i en sjukdom som kommer från riktiga svin. Undrar varför de inte använder sig av latin istället. Det gör de ju om minsta skitgrej annars. Porcine betyder ju gris. Det låter bättre. Porcineinfluensan. Samma äckelinfluensa men med ett rejält mycket snoffsigare namn. Jag ger mig fan på att det skulle kännas, om inte bättre, så i alla fall en smula mindre förnedrande.

Nä, nu känner jag mig alldeles yr. Får lägga mig ner igen och badda min panna lite.

Kvalitetsmänniskor

Kollade på "Grannfejden" i tv3 igår. Jag gillar det programmet även om det egentligen är rågubbigt och helt sjukt värdelöst. Jag bortser från det och myser istället. Varje torsdag klockan 21.

Jag gillar idiotin som ligger och pyr runt om i landet. Den där ohämmat bisarra nivån som uppstår när vuxna hjärnor får härdsmälta och går i barndom. Jag fascineras av hur lite som krävs för att folk ska börja bete sig helt efterblivet mot varandra över verkliga skitsaker. Man häpnas, förskräcks och njuter på en och samma gång.

Igår var det två riktiga gubbjävlar. Det rörde allt från anklagelser om girighet, mordbrand och skjutna hundar. En jävla soppa helt enkelt. För att skapa förbrödring mellan de båda surkarten fick de åka till en stormarknad och göra övningen ”så mycket du vill på fem minuter” som gick ut på att de fick samsas om en vagn och fylla den med valfria matvaror under fem minuter och sedan splitta skiten. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som inte borde kräva så hemskt mycket tankekraft för att ge ett lyckat resultat.

Klockan startades och gubbarna satte igång. Rådvilla masade de sig fram och började vid grönsakerna. Där plockade de på sig lök, potatis och varsitt nät med apelsiner. De rörde sig i slow motion. Efter halva tiden hade de säkert roffat åt sig varor för en hundring var. Jag satt och skrek i soffan. Jag blev stressad av att de var så abnormt handlingsförlamade. När tiden var slut så var vagnen inte ens halvfull. Fiasko. De fick en minut till. Blev förvirrade. Vad skulle de välja? Briljans knäcker idén och de enas om mjukost. Mjukost!!

Aschberg borde ha dräpt dem båda två, där på plats, bara för att de var så jävla dumma i huvudena. Men å andra sidan... Om man får fem minuter på sig att verkligen gå loss i en mataffär och väljer att frossa i lök och mjukost är man ju som klippt och skuren för vilket tv3-format som helst.

Ovanligt

På väg hem från jobbet igår stod jag som vanligt och väntade på spårvagnen vid Grönsakstroget. På hållplatsen i motsatt riktning såg jag två personer komma gående. Den ena var väldigt nerklädd. En riktig rishög. Den andre däremot, bar en rejält hög cylinderhatt, runda solbrilllor och en slags slängkappa i skinn. Skinn. En högst ovanlig outfit nuförtiden skulle jag kunna drista mig att påstå.

Det är inte ofta man ser människor i slängkappa över huvudtaget, men en i skinn, det har jag nog aldrig sett. Det såg vansinnigt ut på ett mycket lockande sätt. Jag funderade en stund. Slängkappa är kanske inte så dumt ändå. Ett rätt praktiskt plagg egentligen och inte helt osnyggt heller. Lite väl underskattat. Killen borde få en eloge för sitt mod. Att mixa delar ur en klassisk superhjälteutstyrsel med ett mode som härstammar ur 1800-talets mer välbeställda medborgae och från diverse litterära getalter kräver nog så mycket självförtroende. Eller en komplett dåres hjärna. Slängkappa liksom. I skinn.

Saker som upprör

Jag gick precis för att ta min sedvanliga eftermiddagskopp av besvärande oaptitligt kaffe ur företagets industrikaffemaskin. För att dämpa sviterna från de värsta svallvågorna av garvsyra brukar jag även norpa en singoalla. Det är en fin stund när jag sitter där med koppen och läppjar på drycken som skulle kunna vara bryggd ur lucifers anus och håller i den fina kakan med sin cirkel av högblankt sylt i mitten. Mer lyx än så krävs inte för att jag ska kunna känna mig lite nöjd med livet. Det gör mig lugn och tillfreds.

Men så finns det tillfällen när ritualen störs. Det är bland det värsta jag vet. Balansen rubbas och jag sätts ur spel. Som alldeles nyss. Precis när jag skulle till att hugga in i denna ynnest av kakbehag så skådade mitt CSI-öga ett stort snuskigt tumavtryck mitt i syltcirkeln. Alltså jag höll på att smälla av. Någon jävel här på jobbet har alltså varit och rotat runt med sina labbar i kakburken och helt obrytt tummat syltet på en kaka utan att omgående förpassa den från dess plats bland övriga kakor. Har ni hört på maken sådan ogenerad försumlighet? Fy fan säger jag bara.

Inte nog med att det försörde min stund. Det gjorde mig uppmärksam på att man inte kan ha en jävla aning om vad kakorna varit med om för resa före man parkerar dem i sitt gap. Så jävla upprörande.

Hade jag haft större inflytande på det här bygget hade jag gått till botten med det hela. Jag hade lagt kakan i en sådan där liten bevispåse och skickat den till Schweiz eller nåt, satt upp en DNA-profil, tagit reda på vem den skyldige är och gett vedebörande topp 10 minuter att tömma sitt skrivbord. Rakt av. Då kanske kakmarodören hade lärt sig att respektera gänse kaketikett i fortsättningen.

Partille-Johnny

Alldeles nyligen gick det upp för mig att Partille-Johnny inte är en kille som heter Johnny och bor i Partille. Eller, det kanske det är också, men Partille-Johnny är numer en egen och helt etablerad stil. Lustigt. För alla modebloggare är detta såklart riktiga retronews, men för mig var det helt nytt. Partille-Johnny... jag menar, vad ända in i hetaste helvetet är det frågan om?

Floran av stilar har verkligen exploderat från de urminnes tider då jag själv var en spoling. Då fanns det hårdrockare, synthare, skejtare och raggarsvin. Punkjävlarna hade dött ut men i dess bakvatten uppstod snart grungen som snabbt blev en poppis sunkstil. Det var enkelt att vara grunge. Allt som krävdes var att klä sig fult som fan och säckigt. Kanske var det också där någonstans stil-inflationen uppstod. Plötsligt krävdes egentligen inte ett skit för att skapa en stil (något man dock inte kan beskylla goth- människor för). Bara en muppig idé. Och det var så kusinerna från landet måste tänkt när de kom upp med Partille-Johnny the stajl.



För att bli en tvättäkta Partille-Johnny behöver man bara korva ner byxbenen i ett par tubsockar (gärna med Intersport-logga) och vira snoddar kring hela skiten och upp på vaderna. Voila! Så är grunden lagd. Men för att ta det fullt ut bör man även bära pikétröja och vara noga med att spendera resten av månadspengen på hårvax och brunkräm i rent vettlösa mängder. Köp om du kan, stjäl om du måste. Fejkbrännan är nästan nyckeltn till framgång. En riktig Partille-Johnny ska på egen hand kunna få en hel klunga med Gotti boys att se bleka ut.

Varje jag ser en sådan där svärm med innebandyhjon på stan, som ser sådär skadade ut, grips jag instinktivt av en jättestark lust gå fram och mula dem med grus. Men jag hejdar mig alltid. Jag påminns snabbt om lyckan att inte vara tonnis längre. Det skulle verkligen vara ett rent helvete att leva under ett grupptryck som tvingar en till en så formidabel förnedring. Igen.

Så ska det låta

Fredagskvällen inleddes med tröttma.

För första gången på många år hamnade vi framför Så ska det låta. Reflexmässigt tänkte jag såklart använda mitt fjärrvapen och zappa bort det stirriga där fleppot Peter Settman, när jag fick syn på Stefan Gunnarsson (frukten av Robert Wells frånvaro). Steffe trotsar det omöjliga och lyckas faktiskt se ännu töntigare och mer tillrättalagd ut än Wells. Jag kunde inte byta kanal. Masochisten i mig var helt enkelt tvungen att späka syncentrat och riktigt frossa i hur det blir när SVT envisas med att slita ut sina underhållningsformat.

Där satt Stevie G med sin ett-päron-till-farsa-haka samt en präktigt platinablonderad och rakpermanentad E-type-frilla. Som en atomisk kombo mellan en afgahnhund och John Travolta på nedåttjack. Han såg oengagerad och trulig ut och det kan jag verkligen förstå. Det kan fan inte vara kul att tvingas låta sitt skrotum nöta samma pianostol som den folkkära Robert jävla Wells för att dra in pengar till hyran. Jag skulle lätt blåsa skallen av John Blund om jag fick syn på honom, som tack för överdosen av sömpulver jag får varje natt. Jag lider som fan av varje uppvaknande så jag kan verkligen förstå hur Steffe mår när han står och borstar tänderna på morgonen. Vilket sisyfosarbete.

Sedan verkar det råda akut artistbrist. I fredags hade de till exempel blandat upp artister och pianofnask med en Ica-Sebbe och han den tråkiga i Hipp Hipp. Fy fan vad krystat det kändes när de skulle upp och spexa. Jag rös på de allra rysligaset sättet man kan rysa. Mina kläder blev tajta av all gåshud. Och programmet har gått i över tolv år nu. Att de som fortfarande regelbundet tittar aldrig tröttnar på att se samma uppgjorda tävlingshelvete vecka efter vecka måste rimligvis innebära att programmet har exakt samma publik som Glamour. Inga andra besitter en sådan överjordisk uthållighet.

Fredagskvällen avslutades med ännu mer tröttma.

Fruktkött

För ett par veckor sedan, under en hotellfrukost, utbrast min kollega M plötsligt att fruktkött är överskattat. Det väckte liv i en känsla som legat och lurat inom mig väldigt länge. Fruktkött ÄR överskattat. Något så förbannat också. Men jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag tycker att fruktkött är något av det absolut mest överskattade som finns. Det är världens sämsta kött och jag föraktar det. Nä, jag tror fanimej att jag hatar fruktkött. Eller kanske inte fruktköttet i sig men i alla fall allt som kommunicerar att det skulle vara bra. Något extra göttigt.

Jag minns att redan när jag gick i lågstadiet så fanns den där God Morgon-juicen och fan som bambatanterna haussade den. Den här ska du ha vettö, den är nyttig, det är fruktkött i. Hemma var det samma sak. Fanns det fruktkött i en produkt var det bra. Till och med första gången jag drack sprit fick jag det nerkört i halsen. Bokstavligt talat. Min kompis, vars kropp inte vittnade om nämnärt ortodoxt nyttighetstänk, hade handlat groggvirket och valt just apelsinjuice. Med fruktkött. För att det var nyttigt. Och så har det förföljt mig hela livet. Jag tror inte att jag någonsin hört en enda jävel ha något ont att säga om fruktkött, vilket är något så in i hetaste helvetet sjukt egentligen. Fruktkött har fått en helt absurd hjältestatus i våra medvetanden. Det är och har alltid varit synonymt med hälsa och friskhet i de svenska folkhemmen och det gör mig topp tunnor (har länge velat säga topp tunnor, det låter så flott) rasande.

Nä, jag kan säga en sak. Fruktkött är inte bara överskattat. Det är helt kass. Det fastnar mellan gaddarna och förhöjer inte smakupplevelsen – bara friktionen. Och ärligt talat; om man skyfflar i lite urlakade apelsinrester i juicekoncentrat blir det faktiskt inte mycket lyxigare än att servera någon en bajskorv med vispgrädde på toppen.

Jag undrar vem som kom upp med idén att ge fruktkött ett så oförtjänt gott rykte. Jag har på känn att det var någon riktigt lat juicemänniska. En som var trött på att behöva sila bort en massa slagg för att kunna växla sin produkt mot lite krispig valuta och var fiffig nog att dra en hälsoretorisk vals. Sedan dess får konsumenten således ta hand om både produkt och restavfall. Det är nästan djävulskt smart. Snudd på lika smart som när Tyler Durden i Fight Club gör lyxtvål av råvara som han pallar ur en fettsugningskliniks sopcontainer, och krasst konstaterar att han faktiskt säljer de rika tanternas feta rövar tillbaks till dem igen.

En perfekt solskenshistoria

Vid det här laget har nog alla läst om Susan Boyle. En ny story i klass med Paul Potts. Fast dubbelt upp, extra allt. Det är bara att gratulera tv-kanalen och produktionsbolaget till grand slam. Och så Susan själv såklart. Alltihop är en storvulen solskenshistoria, perfekt ner i minsta detalj. Den saknar ingenting och skulle nog fått Walt jävla Disney att plöja ner varenda manus genom tiderna i en konfettimaskin och kränga skiten till gängse lösviktspris på papper i utbyte mot rättigheterna. Typ. Den spöar skiten ur Askungen, Snövit, Skönheten och odjuret tur och retur. Fullkomligt.

Hela historien handlar om Susan, en 48-årig oskuld från den engelska landsbygden som haft alla odds som tänkas kan mot sig. Den inkluderar mobbing, ensamhet, grusade drömmar och så högoktanig tragik att det förmodligen skulle gå att tanka bilen med den om den omsattes till flytande form.

Det brittiska talangjaktsprogrammet har verkligen lyckats. De har skapat en fulländad hybrid mellan gråtscenerna i Extreme Home Makeover och valfri Hallmarkproduktion med "synd-om-barn-eller-djur-tema". Det är nästan så att jag undrar om inte Jerry Bruckheimer har sina äckliga dollarfingrar insyltade någonstans. Men vem bryr sig? En bra story är bra oavsett. Och världens löpsedlar behöver allt lättas upp med lite sköna framgångssagor ibland om mänskligheten ska orka framåt.

Sedan börjar jag fundera lite på vad vi i Sverige har för motsvarighet till Susan Boyle med och kommer bara på det här.

Jag är rultig

Påsken är över och jag känner mig mer rultig än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag frossade inte mer än vanligt i helgen. Jag iddes inte. Min mage känns så sjukt obekväm. I vägen. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag ett spel och slängde nästan alla mina tajta T-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag har börjat se pervers ut i tajta tischor och det är inget bra.

Min kära flickvän J har uppmärksammat mig på det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Oj oj, varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag sätta komfort före allt och kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, går upp i svinottan och pallrar mig till gymmet och desperat ställer mig på nån jävla föryngringsmaskin.

På sistone har jag även noterat att min ölrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina fuck handles spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad ölrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristika som en ölmage. fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att att allt har smygt sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig. Sedan fick jag blixtyrsel och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela helvetet men vad ska man göra. Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker) eller att gå all in och bli fet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en smal kille fångad och inlåst i en fet mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min rultiga gubbkropp. Fy fan för den lede säger jag bara.



Det har gått så långt att jag inte ens började skratta när jag såg Annie Leibovitz bild på Seth Rogen & Co nyligen. Istället tilltalades jag av den och greps av en stark lust att själv springa och köpa mig en uppsättning ultraelastiska kroppsstrumpor. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.

Tittahöjtarna

Vi var på utflykt idag till Hallandsåsen. Kollade in bokskogen och fikade frallor. Det var mycket angenämt.

Innan vi åkte dit berättade J dock för mig att det finns en liten by där uppe någonstans, mitt i skogen, som är stenhårt inavlad. Invånarna går i folkmun under namnet "tittahöjtarna" eftersom de alltid går runt med blickarna i skyn. Det är deras strikta familje-dna som gjort dem lite lustiga. Jag började tänka på tunnelbygget och de mängder av rågiftig tätningsmassa som läckt ut lite här och där. Sedan drog jag ett dussin paralleller till "The Hills Have Eyes" och hann känna att mitt picknicksug dämpades en aning. Jag förklarade krasst att anledningen att jag går på den här typen av skitlur är för att jag på något sjukt sätt vill att det ska vara sanning. Att det piffar upp vardagen en aning. Jag sa att jag ville njuta av det sjukt osannolika i några minuter innan hon som brukligt förstör det hela med ett gapflabb.

Då avslöjade J helt odramatiskt att hon såklart bara skojade. Det finns ingen sådan inavlad skogsby på Hallandsåsen vars invånare skulle vara ett gängfreaks of nature som stryker bland träden... Nä, tittahöjtarna är "bara" en familj som sägs ha ägnat sig åt livlig fortplantning inom släkten. De bor där i krokarna och syns visst till ibland.

Vilket antiklimax va.

Busliv vs. Svenssonliv

Nu är jag tillbaka från Halland. Det har varit en sublim helg. Igår läste vi precis hela dagen, bortsett från en liten promenad i skogen. Det är mycket fint att sitta ute i en trädgård vid havet och dricka vin och läsa ända till solen ska till att gå ner och det är dags att tända grillen.

Jag har plöjt boken Svensk Maffia. Den var bra. Intressant att få sig en grundlektion i organiserad brottslighet. Det finns många hårda pojkar där ute. Alla har en sak gemensamt. De vill inte bli några jävla Svenssons. Det är en värre tanke än döden tydligen. För dem är det mäktigt att ha många "bröder" som alltid ställer upp ifall man ställer till det. Att alltid ha någonstans att kvarta eller gömma sig. Man ska ha tjockt med cash, brudar och feta bilar. Man ska vara rotlös och inte dra sig för några år i en bunker. Man ska skita i allt och bara köra på.

Det låter som riktiga skitliv i mina öron. Själv vill jag bara vara en Svensson. Helst en hyfsat lyckad sådan. Livet blir lite mer värt att leva då kan jag tycka. Det känns några tusen resor slappare så och jag misstänker att det är lättare för en sån som mig att koppla av med lite rött och en bok om hårdnackade gangsters, än för en kille som gjort grova våldsbrott till en karriär.

Road Kill - Bar & Grill

Vi sitter i bilen som ska ta oss in i hjärtat av Halland. Det ligger mycket roadkills längs vägen. Det är harar, grävlingar och annat spännande. För några år sedan fick jag höra om ett ställe längs Route 66 i Amerikat som har specialiserat sig på just roadkills. Road Kill - Bar & Grill hette det tror jag. Deras grej är att man ta med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller skallerormscrepes. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske I Falkenberg. "If you kill it. We'll grill it!". Jag tycker mig känna lukten av succe.

Extremt

Jag beklagade mig nyss för J och sa att det inte är lönt för mig att återge någonting ur vår vardag. Hon är alltid först och man hinner inte öppna käften utan att det sitter fastklistrat på internetz fem sekunder senare. För att markera mitt missnöje använder jag min allra truligaste min.

J: Men du skriver ju aldrig om vardagen hemma ändå.
M: Det gör jag väl visst.
J: Nä, det är bara när det händer något extremt.
M: Va?
J: Ja som Evert Taube-grejen.

Hon syftar på när vi kom till Musikens hus en morgon för ett år sedan för att fika frukost och det visade sig vara Taubetemadag. Ja. Fy fan. Det var verkligen helt extremt. Jag gillar hennes definition av "extrem".

Vego-Jesus

Det finns en maträtt som jag har blivit lite av ett under på att tillaga. Chili sin carne. Japp, ni läste rätt. En con carne, fast utan kött. Det låter stört men så blir det när man är ihop med en vegodonna.

Hursomhelst så har jag experimenterat och trixat och nu har jag fått till det. Jag har blivit en riktig mästare på min sin carne. Så till den milda grad att jag inte ens själv kan känna skillnaden på en con och en sin längre. Det är smått fantastiskt om jag får säga det själv (och det får jag). Jag har lyckats med konststycket att göra vegofoder till kött. Praktiskt taget i alla fall. Då kan ni förstå det är svårt att hålla tillbaka sin mallighet. Och jag har ingen vidare lust att göra det heller. För det är ruggigt skönt att vara så förbannat bra på något för en gång skull.

Det har ju jiddrats en hel del genom historien om att Jesus kunde trolla vatten till vin. Well, det var säkert häftigt då men det kan varenda jävel med en hävert och lite god vilja åstadkomma idag. Att förvandla en sin carne till att smaka exakt som en con carne däremot - det är banne mig inte gjort i en handvändning. Det förtjänar lite kredd kan jag tycka.

Kanske att jag kommer bli ihågkommen som Vego-Jesus. Man vet aldrig.

Kundbemötande

Jag och min arbetskamrat besökte Japan Photos butik på Drottningtorget häromdagen, för att titta på kameraoptik och lite annat gött. När vi förklarade vårt ärende ropade kamerabutikstanten glatt på sin kollega och bad denne "hjälpa de här grabbarna".

Min första tanke var att det kändes lite bra att bli kallad grabb, trots att jag i år (dock ganska mycket senare i år) fyller dubbeltrea och min kollega sniffar i krokarna kring de fyrtio. Men efter en stund började jag irritera mig på det. Jag blir så ofta kallad grabb. Det får mig att känna mig som ett litet barn och jag blir sjukt stressad av att okända människor tar sig rätten att beröva mig på mansfasen i mitt liv. Fan, jag vill också hinna bli refererad till som man någon gång under mitt liv så att jag inte missar det och plötsligt står där och är en riktig tvättäkta gubbe.

"Kan du hjälpa den här mannen". I alla fall en gång. Det skulle kännas fint. Är det verkligen för mycket begärt?

Internet is dead!

Häromleden (lagom töntigt uttryck) när jag stod och pinade mig själv på gymmet såg jag ett avsnitt av Knight Rider. Det lindrade.

I introt, precis när Knight Rider-logotypen kommer upp, visas även programmets svenska tagline. Den lät jävligt mäktig och jag har försökt komma ihåg hur den gick. Det var nåt i stil med En dunkel mans färd genom en farlig värld, eller En ensam mans dunkla färd genom en farlig värld, eller... ja ni fattar. Jag minns inte exakt och det gnager på mig. Som fan. Jag brydde mig inte om att försöka memorera den där jag stod och våndades av svår yrsel på helvetsmaskinen. Hade fullt upp med att inte kräkas och tänkte att jag kollar upp det på nätet sedan. Så naivt av mig. Jag har haft ett fullkomligt tillit till internet.

Men nu börjar jag undra alltså. Jag tror mig ha hittat ett hål. En brist. Allt finns fan inte på internet. Efter att ha ägnat lagom mycket arbetstid till att googla utan att röja minsta framgång i ämnet kan jag bittert konstatera att det här internetz inte är så där jävla bra som vissa säger. Tvärtom, det är kass. Från och med nu är internet dött i mina ögon. Ända tills jag hittar Knight Riders svenska tagline. Och ingenting kan ändra på det.

Om någon riktig Knigh Rider-nörd kan hjälpa mig i frågan är jag mycket tacksam. Min hjärna vill ha lugn och ro nu.

Nitad

Uppdatering:
Fan. Då var man blåst igen. Jag la ut den här bilden lite tidigare idag och skrev upprört och raljerande. Jag reflekterade inte nämnvärt över om det kunde vara en fejk utan tog för givet att den var äkta. Jag önskade nästan att det skulle vara på riktigt.


Obs! Tjejen på bilden är troligen ingen homohatare.

Tur att jag har några riktiga bror-duktig-läsare som sköter källgranskning åt mig och larmar när jag är onödigt dum. Det visade sig att någon fiffig rackare har trixat lite i Photoshop och bytt ut tabellkategorierna samt innehållet i vänster kolumn mot lite klassisk hatpropaganda.

Åh, det hade varit bisarrt på så många sätt om det varit på riktigt. Men nu var det inte det. Inget att göra åt.

McDragans

Det har varit mycket snack om McDragans i en räcka tidningarna den senaste veckan. Jag var tämligen övertygad om att artikeln var ett aprilskämt men så verkar inte vara fallet. Det hela har även diskuterats semiflitigt på bloggar. Alla verkar tycka att det är den grafiska profilen som är det lustiga. Dragan har använt sig av ett relativt känt M och målat dit bröstvårtor. Fyndigt.


Själv reagerar jag mer på frasen "Drive in! Live Striptease". Bara tanken på att det någonstans på vischan skulle finnas en strippklubb med drive in är svindlande vansinnigt. Höjden av lathög måste väl ändå vara en fluktare som inte ens orkar gå ur bilen för att glo på naket.

En barndomsdröm

Nu har jag fått en hang up på glass. Fan. Jag fastnar så lätt i ett spår. Särskilt glasspår.

Jag skulle lätt kunna ljuga och säga att mitt drömjobb som liten pojkvasker var att köra glassbilen. Men det var det inte. Jag drömde om att jobba på Posten. Nog om det. Fråga inte. Att köra runt i den ljusblå bilen med den roliga tutan och ett ton glass i bagaget ens skulle kunna kvalificera som "jobb", var nog för surrealistiskt för att min hjärna ens skulle ha en rimlig chans att sortera informationen. För mig var tanken på att köra glassbilen en dröm. Punkt.

Förmodligen hade jag lätt avstått min veckopeng och offrat min andel i porrisgömman (en bunt upphittade herrtidningar som kompisgänget gömt under en lada) för att få bli sidekick till vilken galssbilschaffis som helst. Tyvärr uppkom aldrig något liknande erbjudande men fy fan vilken kredd jag hade kammat bland de andra kidsen på gården då. Det var nog till och med högre rankat än drömmen om att vara Joey Tempsets lillbrorsa (som i retrospektiv nu känns som en rätt lessen dröm).

Välståndsbarometern

Igår snackade vi om glass här hemma. Inte vilken glass som helst heller utan glassbåtar och specifikt de som man köpte från glassbilen. Jag gillar verkligen när vi grottar ner oss i viktiga ämnen J och jag.

Hon sa att hon hatade glassbåtar när hon var liten. Hon hade förätit sig på dem för det var den enda glass som hennes mormor (som bodde nästgårds) köpte hem och det fanns alltid ett stadigt saldo glassbåtar i frysboxen. ALLTID. Fatta grejen. Fri tillgång till glassbåtar.

Jag gapade och dumttittade helt oförstående. Jag hörde vad hon sa men kunde inte ta in det. Det var provocerande. Mitt förhållande till glassbåtar är helt tvärtom. Jag kan räkna de gånger det fanns glassbåtar hemma. Det var lyx och glädje – det var karnevalen i Rio (för barn). För mig var glassbåtar det yttersta tecknet på att det rådde ekonomiskt välbestånd i familjen. Jag råälskade glassbåtar och har än idag svårt att hålla tillbaka förtjusningen som uppstår när jag blir överraskad med denna sublima skapelse.

Dåliga nyheter

Idag hämtade jag och chiefen foder på donken. Inget jag är stolt över. Men jag skyller på att jag var lite sliten efter guldäggsgalan med tillhörande dryck och baluns... och en okristligt tidig tågresa hem.

Medan vi väntade på burgarna pekade hon på dagens Metro och uppmärksammade mig på att att glassgubben har börjat kila stadigt. Kärat ner sig. Vi diskuterade bara kort med var överens om att det kändes fel som fan. Sedan har det gnagt på mig hela dagen. Egentligen borde jag glädjas för hans skull men det gör jag inte. Jag känner mig besviken. Han har stått där helt solokvist utanför landets kiosker så långt bak i tiden mitt minne räcker till. I ur och skur har han funnits där och varje dag och ihärdigt påmint alla glasstarmar om sin existens. Han har levt för glassen. Sånt engagemang är hedervärt.

Därför känner jag en väldig olust när jag plötsligt får svart på vitt att han under alla år har gått och mörkat sin könsdrift. Fan. Jag vill helt enkelt inte veta att han doppar. Jag vet inte varför egentligen. Det känns bara fel. Han ska hålla på med glass och helst ge fan i alla former av frivolt leverne. Och absolut inte skylta med det i alla fall.

Samtidigt känner jag mig såklart en aning missunsam. Det är ju på ett sätt vackert att även han har hittat någon att hålla i handen och... nä fan, jag vill inte tänka på det. Eller?

Tänk på det nästa gång ni avnjuter en Nogger i solen, när era läppar vidrör en Magnum. Tänk då på att den glassen kommer från den där glassclownen som öppet börjat njuta av köttets lustar. Tänk att exakt den här glassen är gjord av en kille som knullar så in i helvete så fort han kommer åt.

IPRED och lite annat

Kollade just på Kvällsöppet med Lennart Ekdal. De började med att diskutera IPRED-lagen som från och med idag träder i kraft. Jag orkar faktiskt inte opponera mig nämnvärt mycket. Det lär väl ge sig med tiden skulle jag tro, om den här typen av lagar är rätt väg att lösa problem. Med tanke på att 2,2 miljoner svenska datorer ansluter mot piratbuktens servrar varje vecka kanske det ändå är läge att titta över lagen. Men men. Det här handlar om något helt annat.

Att delta i debatten hade de bjudit in någon gammal jävel från svenska förläggareföreningen eller något åt det hållet. Det var de som tog initiativet att samla svenska författare att skriva under ett upprop mot nätbuset. Några av dem som skrev på och verkligen gick i bräschen är Henning jävla Mankell och Jan Guillou såklart. Janne är lite av en gratisätare när det kommer till att tycka till om saker. Han har bättre tryne än ett tryffelsvin när det handlar om att nosa upp en arena där han kan komma till tals och köra sitt raljanta och överlägsna gubbtugg, om än det ena och än det andra som hör yngre generationer till. Det där sura förstadiet till utvecklad senildemens. Eller så kanske det bara blir så när man gifter sig med någon som ser ut att vara framdriven ur samma äggstock. Vad vet jag. En sak kan jag i alla fall säga, guilloueffekten får mig att vilja göra precis exakt tvärtom mot vad Janneman säger. Jag funderar på att infektera min hårddisk genom att okynnesnedladda Arn-filmerna och bara sitta och fulhålla på dem. Njuta av gratiskänslan, slänga dem och sedan göra om samma grej igen.

Vidare är i mitt tycke helt absurt att låta förläggare snacka om hur de drabbas av förlorade inkomster genom fildelningen. Löjeväckande rent av. Helt ärligt måste väl biblioteken vara en sjukt mycket större aktör på fildelarmarknaden i så fall. Att ens fantisera om att någon stackare skulle orka läsa Arn i pdf-format är som ett enda stort aprilskämt bara det. Och om nu någon störd sate mot förmodan faktiskt skulle få för sig att snika till sig något smutsigt digitalt alster signerat Mankell så är det bara att beklaga. Men jag tror nog att han klarar det bortfallet.

Hade det inte varit både lämpligare och mer relevant att ta dit någon representant från filmbranschen istället?

Sedan var det dags för motståndarsidan att komma till tals. De hade valt ut en rackig gotbrud, helt utan argument, men med blått skabbhår och mörkare (smink)ringar runt ögonen än självaste Björnligan till att ge svenska fildelare ett ansikte. Frågan är hur de kom upp med den mästarplanen. Jag är ganska säker på att tanken var att de skulle markera vad det är för galningar som sitter och laddar hem film och musik utan att betala för sig. Det funkar säkert klockrent på den äldre generationen. Hur svårt är det att ta parti emot någon som ser ut att skita i precis allting. Jag kan riktigt få upp bilden av hur det skruvades på sig i fytriotalistfåtöljerna i landets radhuslängor när hon kom i bild. Vad är det för jävla as, fildelarna – de verkar ju inte riktigt kloka i huvudena. Fan, undra om inte det var Ekdal själv som kom på den briljanta iden. Han verkar ju sådär lagom subjektiv.

Synd bara att det andas äckligt mycket likhet med all annan typ av smutskastningspropaganda.

Sedan måste jag tillägga att jag verkligen stör mig på att de lagt upp två rejäla travar med riktigt skitgamla böcker på Birros plats. Som för att visa att här har vi en påläst kille. Han har skrivit böcker har verkligen ett jättestort behov av att kunna bläddra loss i originalutgåvor av böcker från tryckteknikens begynnelse. I direktsändning.

Klart man hjälper till

I lördags var det Earth Hour. Jag gillar manifestationer av det slaget för det känns som att man gör något stort och viktigt med små medel. Men när jag går in för något gör jag det rejält. Det värsta jag vet är halvmesyrer.

Vi släckte helt sonika ner alla lampor och varenda liten kilowattslukare redan klockan 18.00 och lämnade lägenheten. Vi gick till Möllan och åt och drack öl i dryga tre timmar innan vi promenerade hemåt och anlände hemma igen lagom till att aktionen var över. Det kändes bra att bidra. Det kostade en slant men man kan inte snåla när det kommer till frågor där miljö står på spel. Jag somnade ganska tidigt. Lätt lurig, mätt i magen och med renare samvete än den där subban Wanja Lundby-Wedin. Skulle jag tro.

Helgen i korthet

Jag har varit i Malmö i helgen. Det var mycket angenämt. Soligt, varmt och vårigt. Vi hälsade på J:s syrra E, som bor i en liten fin etta alldeles intill "kuken" (en gigantisk fallosbyggnad i mökbrunt tegel och koppartak). Jag tror att jag gillar Malmö. Inga backar och andra jobbiga terrängförhållanden att kämpa med – alldeles platt och skönt – perfekt när man är sådär lite vårtjock som jag är nu.

Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).

För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.

På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.

Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.

Apropå Ryssland

En av de första jag kommer att tänka på när jag hör Ryssland är (förutom min katt) deras gamle partyboy Boris Jeltsin. Han var en skön lirare. Ryskt oberäknelig och bullrig som fan. Hård på spånken. Ett klassiskt proffsfyllo – fast med jävligt mycket att säga till om.



Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.

Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?

Morgonmötet

Vi hade alldeles nyss ett möte om hur vi ska lägga upp de kommande dagarnas jobb. Min projektledare förklarar situationen och säger kort: "Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.

Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.