Nu är det Norges tur att lida

Efter att ha varit ganska bortkopplad från media i några dagar vill jag ge Markus Larsson (aftonbladets musikrecensent som jag fick upp ögonen med efter att han lyckats reta upp Keith Richards till den milda grad att denne drabbades av vanprydande missnöjesinkontinens) en riktigt klatschig high five. En sån där som svider länge efteråt. Som enda recensent går han till motangrepp mot den masspsykos som norbaggen Rybak och hans satans fela har smittat av sig med på bred front. Till skillnad från alla hyllningskörer och supporterverksamhet i den norska kritikerkåren så flängde han in en etta i betyg. Bara sådär. För att inte tala om ett epitet så träffande att jag hade fått en släng av dåligt samvete, om jag var upphovsman, men som likväl är mycket träffande. Fiolhob.



Jag blir tokig. Mot min vilja har jag sett klippet från schlagerfinalen både en och två gånger, när jag har suttit värnlös framför svt:s morgonsoffa och annan vanligtvis avkopplande tv-underhållning, utan en sportslig att nå min fjärrkontroll i tid. Känslan är dålig och sitter i en lång stund efteråt. Det känns som att den lille gossen med de buskiga ögonbrynnen har begått otukt med mina hörselgångar, tillfredställt sig med mina hörselnerver och sedan lämnat kvar en klåda, som om vore det ett gatlopp med en drös ilskna flatlöss i öronen på mig.

Jag blir verkligen förbannad när jag ser honom stå där på scen och gnissla. Schlagerfiol. Det är ett så otroligt tröttsamt ljud. Det är den där Linda Lampenius jävla fel. Utan henne hade det aldrig blivit såhär. Fiol är inte sexigt. har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det är ett instrument som borgar för en grundskoletid präglad av stryk och skräck för stryk. På andra sidan finns det en respekt för dem som härdar ut och berömmelse för dem som lär sig behärska instrumentet i dess rätta miljö. Då blir det vackert. Det blir det inte på en schlagerscen med rökmaskiner, påkostat showljus och dansande koreografiorgier. Bara vulgärt och påträngande. Som en überextrovert fyllbult på spårvagnen.

Det enda verkligt positiva med Rybak, som jag ser det, är att jag nog aldrig varit stoltare över att vara svensk. Eller det stämmer kanske inte riktigt. Jag är bara så in i helvete glad att jag inte kommer från Norge. Den här gången kan ingen olja i världen hjälpa dem. För gissa om det kommer spelas mycket fiol i norska köpcenter och på varenda fjordfest, kryssningsfartyg och jubileumstillställning nu i sommar. Rybak kommer formligen att stjärta hela jävla Norges befolkning med sin stråke. Åhhh... för en gångs skull känns alla vidriga idolturnéer och övriga svennebananmagneter, som bokar in andrasorteringens artister, inte fullt så påfrestande som vanligt.

Om jag får syn på EMD-grabbarna eller den lilla Johan Palm-prematuren på något folkligt evenemang i sommar ska jag bara stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av att det faktiskt finns de som har det värre.

Etiketter: rybak, norge, lida helvetets alla kval