Gösta och jag

Hösten är här. Äpplen ramlar ner från våra äppelträd och blir liggande på gräsmattan. Några går att rädda, några ligger och jäser till sig så att de får tråkiga liggsår och några ruttnar totalt redan innan de ens fallit ifrån. Ungefär som med människor tänker jag.

Det är rätt mycket jobb med trädgård måste jag säga, men jag gillar det. Skönt att ha en anledning att vara ute. Gräsklipparen som vi fick från vår granne Gösta har gått som en klocka hela sommaren men förra veckan råkade jag köra den rakt över en sten så det tjongade till i hela maskinen och blev ett rejält hack i klingan. Det innebär att jag kommer bli så illa tvungen att gå med mössan i hand upp till Gösta och tigga om hjälp. Det har han sagt att jag kan göra om något skulle hända så det är säkert lugnt. Men jag är kluven.

Jag var orolig redan från början att den där klipparen skulle knyta ett band mellan oss som jag inte vill ha. Ett blodsband av evig tacksamhetsskuld och dåligt samvete som är omöjligt att bryta. Jag visste redan när han sträckte ut handen att jag skulle bli fucked for life och att han hade mig som i en liten ask. Jag är alldeles för väluppfostrad (svag) för att sätta gränser. Dessutom vill jag att Gösta ska gilla mig, men helst på lite avstånd om jag får välja. Jag insåg ju ganska tidigt att han är den gamla sortens pratkvarn. Den utan någon som helst respekt för andras tid eller integritet. Vill Gösta prata så pratar vi. Precis så länge han har lust (vilket oftast är något så in i helvetet länge). Det går INTE att avsluta ett samtal med Gösta och att ens försöka hinta om att man har lite annat att stå i är lika lönlöst som att försöka flytta sig geografiskt i ett hamsterhjul. Det minst smärtsamma är att bara härda ut, bita ihop och försöka finna sitt chakra, vilket innebär att jag nu har hört den lååååånga historien om när en älghona parkerade sig under hans äppleträd säkert fyra gånger. Jag har dessutom fått mig till livs berättelsen om när ett gäng grävlingar försökte gräva sig in under hans altan men hur hans fiffighet och lite hönsnät slutligen segrade (tre gånger), hur en gammal polis med jaktlicens i området har lyckats få bukt med det enorma rådjursbeståndet vi har här (fyra-fem gånger) och en allmänt jämmersång över kulturskillnaderna mellan "oss svenskar" och invandrare (samtliga gånger vi pratat). Trots att han verklogen inte borde vara riktigt så vårdslös med sin tid vet jag ingen annan som så uppkäftigt ger fuckfingret till livet som just honom. Han är ganska hardcore på det sättet.

Att prata med Gösta är som att sugas in i ett svart hål. Omöjligt att komma undan om man väl kommit för nära. Därför är enda sättet att klara sig att alltid gå på helspänn, aldrig sluta lystra och som på given signal släppa allt man har för händer och fötter och fly, hals över huvud som om man hade trampat i ett jordgetingbo, när man hör det välbekanta långsamma knastrandet i grusgången på andra sidan staketet. Spring Forrest. Spring.

Men i stort så har sommaren passerat ganska smärtfritt på Gösta-fronten. Hans höftoperation har hållit honom hyfsat passiv och därmed även försämrat hans gerilla-teknik en aning. Men nyligen lyckades han ändå att totalt överrumpla mig när jag var ute i trädgården. Jag hade klippt gräset och höll just på att flytta upp våra trädgårdsmöbler från gräsmattan till uteplatsen. Precis när jag högg tag i den sista stolen hörde jag ett välbekant "hallå där!" och visste med ens att jag med största sannolikhet skulle hållas gisslan en lång stund. Josefine har utvecklat en mycket slipad strategi som går ut på att hon redan innan Gösta hunnit flytta fram sina positioner har fått iväg ett sms till sin mamma där hon uppmanar henne att ringa upp. Två minuter in i samtalet "råkar" det visst ringa och hon blir "tvungen" att ta det. Funkar varje gång. Uppenbarligen. Två minuter. Sedan har hon lyckats skjuta ur sig som en osolidarisk levande kanonkula ur den sociala härdsmältan. Kvar står jag i ett ännu mer hjälplöst tillstånd. Om detta beteende har vi haft många konflikter och nästan bråkat på allvar.

I alla fall. Återigen fick jag höra om älghonan, grävlingarna och alla rådjuren, men det stora samtalsämnet den här gången var att skatorna hade hackat sönder hans gräsmatta. Han var mycket bekymrad och jag försökte avläsa om han eventuellt var ute efter min hjälp. Det hade varit skönt att en gång för alla slå mig ur skuldens bojor och hjälpa honom med något svinsvårt i trädgården. Bli even steven så att säga. Men när jag hade frågat tre gånger utan svar tolkade jag det som att det inte var aktuellt. Gräsmattan kunde vänta till våren. Det var mycket viktigare att jag fick lära mig vårt bostadsområdes historia. Vilka som hade bott var, vad de hade jobbat med, vilka som hade skiljt sig, vilka som hade flyttat och vilka som hade dött. Matnyttigt.

När vi hade pratat (jag säger vi men jag menar Gösta för ett samtal med honom går bara i en riktning) i en och en halv timma hade mörkret nästan fallit. Jag stod i bara shorts och t-shirt och frös och huttrade som ett litet svin vilket Gösta märkligt nog uppfattade och nästan lite medömkande frågade om jag frös. Dum i huvudet som jag är ville jag inte erkänna det och därmed också riskera att bli baktalad som bostadsområdets största fitta. Samtalet/monologen måste helt enkelt upphöra på normal väg. Så när regnet började strila ner och vi hade hunnit gå igenom precis hela Göstas liv, inklusive den gången, för jättelängesedan, när hans mamma hade plockat bär och blivit biten av en huggorm och giftet hade lett till en blodförgiftning som färgade hela hennes överkropp svart, citat: "som en negress". Då ville han börja prata om fotbolls-vm. Jag trodde på riktigt att jag skulle hinna dö ute i trädgården innan han var klar med mig och jag måste ha sett riktigt lidande ut för plötsligt förutsatte han att jag troligen inte var intresserad av sport: "Men det är klart... du är väl inte så idrottsintresserad du inte?" Det störde mig något enormt. Trots att det är helt korrekt så störde det mig som fan att han tror att jag inte gillar fotboll. Jag kände att det låg så mycket negativ värdering i det. Som att han tyckte att jag lika gärna kunde plocka av mig mina könsdelar och slänga dem till räven. Så jag tvingades ljuga och skylla på renoveringen som anledning till varför jag var så sjukt dåligt insatt. Gösta lyssnade såklart inte. Eller så tycker han bara att tystnad alltid är det bästa svaret. Han bara konstaterade att det var bra att idrotta, att hans barn och barnbarn alltid hade gjort det och det hade minsann gått bra för dem. Joråsåatte... jag borde minsann uppmuntra mina flickor att börja med någon slags sport. För att hålla dem borta från knarket.

Lika plötsligt som han hade fångat in mig var det över för denna gång. Nästan. Han sa att han skulle ta och gå in till sig vilket var ett lika välkommet besked som högsta Triss-vinsten. Det var bara EN grej han undrade över... Och där någonstans trodde jag att jag skulle tappa det. På riktigt. Jag tänker att det måste ha varit så det kändes för de som lyckades bryta sig ut från Alcatraz men sedan drunknade i havet. Snopet och nästintill förgörande hopplöst.

Gösta började peka upp mot baksidan på mitt hus. Han hade givetvis full koll på att vi inte direkt legat i på den del av tomten som sträcker sig uppåt berget på baksidan. Det är klart, vi hade ju haft mycket att stå i, så det var klart att vi inte hade hunnit med det. Men det råkade faktiskt vara så att han hade en sådan där lite kraftigare röjmaskin, bensindriven alltså, inte en sådan där batteridriven liten bögig Ryobi-maskin som han hade sett mig gå runt och kantklippa med. Han erbjöd sig att visa mig hur den fungerar någon dag om jag kommer upp till honom för då kunde jag ju låna den sedan. Vilket erbjudande! Det kändes ungefär lika attraktivt som att injicera en liter Ebola. Vad svarar man på det? Jag står ju redan i en tacksamhetsskuld som skulle bringa mig mycket lidande om jag ville bli fri. Att ingå ytterligare en pakt och förbrödras över ännu ett trädgårdsverktyg skulle innebära att han skulle kunna knäppa med fingrarna och förvänta sig att jag skulle springa och ställa mig i givakt. Det kan inte hända. Det får bara inte hända.

Sedan dess har jag försökt att mer aktivt hålla mig undan konfrontation. Tillbringar mycket tid på västra sidan av huset när jag är ute, och gör bara snabba punktinsatser på andra sidan när jag sett att deras parkeringsplats är tom. Min Gösta-kvot är helt enkelt fylld för i år kan man säga.

Men ibland när jag inte har sett till honom på ett tag så drabbas jag av lite dåligt samvete. Jag glömmer av och tänker att det kanske är lite småsint av mig att inte skjuta till mer och intalar mig att så farligt är det väl ändå inte att snacka lite skit med gubben då och då. Och då är jag nära att göra något dumt. Som att köpa en present att gå över med, vilket i teorin är hur trevligt som helst, men som i realiteten bara är min sinnessjuka inre röst som luras. Så igår blev jag äntligen påmind igen, när jag såg från mitt fönster hur han vallade några gäster runt sina ägor medan han gick först och pekade ut olika hotspots med sin käpp och lät käkarna gå. De fick stora trädgårdsturen. Det var tydligt. Och den leker man fan inte bort ska jag säga.