Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.
När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.
Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.
Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.
13 kommentarer:
Haha, det är alltid lite småtrevligt att betrakta alla som ränner runt på gymmet. Det bästaste är när man glidit in regelbundet ett tag, och kommer in i den där goa lilla klubben som gör att man kan nicka lite lätt, sådär rutinerat, åt de alla välbyggda gossarna som verkar bo där. Jävla känsla som infinner sig, och man känner sig nästan fit innan man tagit sig an första maskinen. Nästan.
Scatman. Tänk vilket namn va?
Varför inte ta med sig egen musik så blir upplevelsen genast snäppet mindre olidligt?
Johan änna: jag har aldrig riktigt kommit så långt. Men visst skulle det vara sweet. Lite som när man kände en äldre lite tuffare kille när man gick på högstadiet.
Se: ja, och vilken typ av musik. Hur många håller på med scat nuförtiden?
Anonym: det är klart jag gör men när jag är i gymdelen så är det bara jobbigt med hörlurar och iphone.
Jag tänkte bara upplysa dig, ifall du inte visste det redan, att Scatman John är död sen flera år tillbaka. Vad du vill göra med den informationen är upp till dig.
"...möttes jag av röven på en man på runt 60 år"
Det är starka bilder du förmedlar, Mike, bilder som får mig att vilja tvätta näthinnan med klorin.
Där jag går finns en lika gammal gubbe men han ser inte ut som en tops, utan ett P. Han tränar mycket och simmar ofta, så hans överkropp är säkert stenhård. Men han ser ut som ett P.
Lyckligtvis har jag sluppit se honom naken.
En tops! Hahaha
Vad är det med en del gamla gubbar egentligen? Har en sån på mitt gym också, som är naken aldeles för länge. Han tar på sig linne, skjorta och pullover (jodå) först, allt medan onämnbara delar hänger fritt och det stör mig som fan.
/H
historiska tweets: jag vet. vad ska jag göra med det? Hans musik lever ju tydligen och frodas. På landets gym.
Adde: starka upplevelser skapar starka bilder.
johanna: haha ja men du fattar!
H: ahh en sk gymnudist. De orkar inte vänta till beachsäsongen utan hystar fram sina pungpaket i omklädningsrum över hela landet. Det borde finnas regler mot sånt. Typ som en lapp jag såg på en toa som upplyste mig om att allt över tre skak räknas som runk.
Jag läste en gång att Haile Gebrselassie hade Scatman Johns dobidoo-låt som favorit när han tränade tempo. Och han anses ju ha varit en av världens bästa distanslöpare.
Scatman John i sin etiopiska freestyle var hans framgångsrecept.
Jag blev osunt intresserad av att följa upp mitt påstående om Haile.
Jodå, en googling på "haile gebrselassie scatman" avslöjar hur låten hjälpte han sätta tempot för världsrekorden i marathon.
Sjukt beteende. Av mig alltså.
Aldrig Mr. Saxobeat.
Det finns fan få saker som gör mig mer provocerad/självmordbenägen än när jag åker förbi domkyrkan och tvingas se alla svettlökar till (tops) folk stå och gnida röven mot glaset.
Skicka en kommentar