“Experience is the name every one gives to their mistakes”

Idag var det dags för den stora premiären.

Jag tog min nya Mini-Rex aka Blå skottet jr. till jobbet. Jag utmanade fysikens lagar och justerade sadel och styre till det absolut högsta möjliga läget, hoppade på och lät tramptagen börja föra mig framåt. Det kändes härligt. I ungefär tjugo meter...

Alltså. Jag har varit sugen på en minicykel så länge jag kan minnas. Eller ända sedan min förra blev stulen någon gång i slutet av min mellanstadietid. Jag har med glädje mints det som igår, hur jag med lätthet susade fram på mitt hipsterfordon (innan det var ett hipsterfordon) och hur fort det gick. Jag kommer ihåg hur bra den var att sladda med och förträngt hur lite det imponerade på tjejerna som brukade hänga utanför JA-butiken på Nordmannatorget. Jag har berättat för J hur jag med en kompis på pakethållaren och med mina vilt pinnande kycklingben, lyckades fly i panik, ifrån en ultraaggressiv narkoman som hette Knut och förföljde oss till fots runt halva Kungälv och ett helt friluftsområde.

Tillbaks till idag. Efter att jag hade cyklat ungefär tre... minuter, hade jag ångrat köpet. En sådan JÄVLA idiot!! Köpa en hoj som är så liten att jag ser ut som en fucking cirkusbjörn som balanserar på en boll när jag försöker ta mig framåt. Vad tänkte jag med? Jag blev omcyklad av alla och någonstans halvvägs brände det så mycket i låren att jag seriöst funderade på att slänga ner cykelhelvetet i Rosenlundskanalen. Men det gjorde jag inte. Den snåle i mig tvingade mig att cykla med röven utanför halva sadeln och knäna i höjd med styrets överkant. Jag fick för mig att den såg ut som en customjobbad barncykel. Något jag fick bekräftat av en kollega som kom ikapp mig medan jag stod och blodsmaksflåsade vid cykelstället utanför Biopalatset. "Hej Mikael! Ha, det ser nästan ut som en barncykel du har där". Ovärdigt.

Sedan började jag dagen med att sukta runt på nätet efter en vettig cykel och blev lite kär i en Electra Ticino.

Electra Ticino 1 Portobello