The Misfits

Jag är oroad. Juniorette rådiggar Bamse.

Jag vet inte varför, men hon verkar tycka att han är rätt sympatisk trots att han nästan dagligen dopar sig med anabola-honung (som hans egen farmor absurt nog tillhandahåller). Hans användande kickar ju skiten ur Ludmilas lilla pillertrillande. Det känns lite otäckt när jag tänker på vilken totalt moraliskt förtappad intällning det genererar egentligen.

Bamses polare Lille skutt är bara en kuvad urmes och katten Jansson är en parasiterande lowlife. De är knappt värda att nämna.

Men en sak har slagit mig. Vad fan är dealen med Skalman egentligen? Varför får han så jävla mycket kredd. Han är ju bara ett extremt egocentrerat svin. Verkar tro att han är nåt bara för att han är grön och ärligt talat, så mäktigt är det fan inte att ha ett skal på ryggen. Dock kammar han trendbonus för att han kör på hatt.

Visst, jag gillar att slacka men Skalman är otrolig. Hans slackervanor har antagit abnorma proportioner och alla verkar köpa det. Men inte jag. Hur fan hade det sett ut om alla körde på en sådan maniana-attityd, helt utan utrymme för dynamik. Det är fan otäckt - inte kreddigt.

Jag hade blivit så sjukt lack om jag satt i klistret och min livboj plötsligt säger att "nä, nu är det nap-time" eller "och lite mat på detta så...". Men Skalis gör det hela tiden och kommer undan med det bara för att han är en riktigt halare när det kommer till att uppfinna en massa shit. Som McGyver, fast jag har iallafall aldrig sett indikationer på att skalmans fiffighet gjort att han får ligga - så kanske att det finns någon biblisk rättvisa. Han har nog inte ens kuk. Gött åt honom!

Jag skulle säga att Krösus sork, bamselandets stekare är en rätt skön lirare. Han är moderatsvinet i en tvättäkta såsseserie. Han är kapitalist och materialist ut i fingerspetsarna. Killen som ger fucktecken till allt vad mjuka värden heter - men han står iallafall för det.

Så har vi Vargen. Frilansar'n. Ej fackligt ansluten och därför ute i kylan hos Bamse och hans LO-polare, men även föraktad av de rika och "onda". Personligen gillar jag honom mest. Han är seriens underdog, antihjälten. Jag kan tänka mig att gå så långt som att jag älskar Vargen och kan inte hjälpa att hata Rune Andréasson lite bara för att han aldrig låter honom vinna.

Asshole!

Lagen är lika

med skitsnack!

Idag när jag satt på vagnen till jobbet hoppar två patrullerande snutar på vid valand. De tittar på biljettautomaten och byter följande repliker:

Snut1: "Den tar ju inte tjugolappar"
Snut2: "Hmm näe, det verkar inte så"
Snut1: "Ja då kan vi ju inte betala... faktiskt?"
Snut2: "Nä det går ju inte... vi får ta det nästa gång" (*fryntligt flinande*)
Snut1: "javisst... hehehe"

Fy fan säger jag bara. Jävla PIGS!

Jag skiter givertvis egentligen i om de som privatpersoner betalar eller inte men i sitt ämbete som lagens långa arm känns det jävligt brunt att de står där och tokskiter i att pröjsa - bara för att de vet att ingen kommer börja jiddra med dem.

Dessutom var de ett par rikitgt slöa gamla gnetsnutar för trötta för att jaga bus och inte ens orkar promenera ner längts avenyn utan plankar kollektivt. Anstötligt. Så värdelösa.

Två grisar redo för slakt kan man säga.

Här var det spaning... färsk kall spaning

Sett ikväll med egna ögon:

Jag vill bara meddela att Ebbot (sångare i soundtrack of our lives) åker ANDRA klass på x2000. Fan!

Jag verkligen diggar Ebbot, men ärkigt talat. Hur jävla rock 'n roll är det att snikåka tåg (=sitta på runksäten) och mula i sig en liten vidrig singelportions potatissallad från ockervagnen (bistron).

Besvikelse och bedrövelse.

Hade jag fått rollen att agera privat pr-konsult åt killen hade jag sett till att han stökade om lite. Det minsta man kan begära är väl att han dricker sig pruttfull på burköl och river ut ett par säten i vagn 1, eller nåt i den stilen. Drömmen hade varit om han yxsparkat nån direktörkilles laptop åt helvetet eller spontanhängt i nödbromsen och vansinnesvrålat "se upp i backen Oldsberg".

Men icke. Ebbot är lydig. Han åker andra klass och betalar svensonmannamässigt sin rötna bredbandsupphoppling och bistrokrubb. Sålde förra plattan så förbannat dåligt eller skjuter de heroin för alla royalties? Eller är han bara snål?

Skitsamma, jag gillar Ebbot ändå. Fast han just dödade rockmyten för mig

...och så gick en era ur tiden

Idag är en svart dag i bøf-kalendern. Vi har blivit frontade vilket innebär att Bøf-bloggen (se länk längst ner) stänger. Den har gjort sitt. Dessutom har de börjat bedriva ockerverksamhet genom att chockhöja lunchpriserna. Förmannen a.k.a "Vreden" hade en ytterst förvirrad förklaring där han redogjorde för sambandety mellan kött- och oljeindex. Så dumt.

Högmodigt sa vi från start att tillsammans ska vi hjälpa Jensens Bøfhus att bli bättre att bli bättre. Vi såg oss som frälsare och trodde någonstnas påriktigt att vi var speciella. Vi sa att de behövde oss mer än vi behövde dem.

I bøf-gänget brukade vi kaxigt säga att vi bröt ny mark. Att vi gjorde något som skulle löna sig i slutändan. Två månader har passerat och ihärdigt har jag personligen lagt c:a 90% av mina lunchpengar i herr Jensens ficka. Till vilken nytta?

Ok, jag vet. Rom byggdes inte på... och sån skit, men vi siktade mot stjärnorna och landade i rännstenen till slut. Så ironiskt, så danskt.... men det är inte oss det är fel på, det är dom.

Idag blev vi frontade av en samlad personalstyrka på Jensens Bøfhus of Gbg. De visste om vår ordern, vår slutna cirkel. Nån satans golbög från malmö hade rattat ut OSS - den innersta kretsen.

Först ut var vår insider F med att fråga om vi inte hade någon rolig blogg på gång. Alla på bøffen visste sa han. Sedan kom "Vreden" på GOTT humör och skojade om bilden vi publicerat på honom. En bild där Vreden himself ser asförbannad ut. Stora delar av gruppen frös och kände viss rädsla för blodutgjutelse men RG projektledde snyggt och frågade varför han var så arg dåp det begav sig. Förklaringen låg i att det var nåt strul och att det egentligen var hans lediga dag och att han på sina lediga dagar brukade vara på kontoret. Det lät rubbat men han är dansk och kanske betyder "kontoret" helt enkelt "hemma och softar" på danska.

Dagens lunch kändes helt enkelt som en psykadelisk svamptripp. Från att närmast ha känt oss som persona non grata när vi tjatat och gått på om bord 807 på bøfhyllan till en jätteuppståndelse som inkluderar allt från leenden, service och trevligt bemötande till det vi hittills bedömt omöjligt. Dialog. Dansk ironi när den är som allra sämst.


...Och så nu, när den sista bøffen smält av säger vi, förvisso med en klump i halsen men ändå segervisst...

"We were only in it for the bøf!"

Goddämit! Det finns väl plenty med lunchmarker för killar och tjejer som oss.


För de som vill läsa hela följetongen: http://jensensbofhusgbg.blogspot.com

Skägg

Förra veckan brast det plötsligt. Allt kom upp till ytan. Jag såg en bild på Idoljusryns boss Peter Swartling och hans vederstyggliga skägg. Fy fan! Jag stör mig så kraftigt på det. Känner mig uppenbart provocerad. Vad fan är det för vansinne han håller på med egentligen.

Alltså killen: Det är ingen idé att du försöker, du lurar ingen annan än dig själv. Alla vet ändå att det är för att du inte har någon haka.

Hmmm... det här med skägg i allmänhet, eller ja fan, all annan kroppsbehåring med för den delen. Visst är det skumt. Vart kommer allt ifrån egentligen?

Jag fattar... men ändå inte. Det är jävligt konstigt.

Frågan har ställts många gånger och jag är inte dummare än att jag fattar att det än nån liten jävla process i kroppen som provocerar fram detta beteende. Vissa har mer, vissa har mindre men alla har den där cellen eller genen som tycker att det är ett kul prank att skapa hår och använda kroppen som nån jävla potatispress.

Min egen skäggväxt är som en svinförbannad rebellrörelse i micronivå. Jag blir tokig. Oavsett om jag rakar mig på morgonen så sticker de små asen upp igen lagom till lunch. Uppkäftigt som små griniga bajs-punkare på GHB.

Det har resulterat i ett slags utseendemässigt status quo för mig. Jag går konstant runt och ser ut som en lodare-light. Charmant. Därmed är frågan om vad som givit mig min s.k. bum appeal (djurisk dragningskraft i lodiskretsar).

Expilo here i come... kanske.

Metro City Punkt SE

Alltså kan någon förklara det roliga för mig. För det måste ju vara ett skämt.

Jag erkänner, jag fattar verkligen inte.

Vad är egentligen dealen med alla förbannade pajastyper som står och trängs om uppmärksamhet på hållplatser och torg varje morgon, varje dag och trycker upp sina gratistidningar i ansiktet på en när man bara vill gå förbi. Jag har svårt att hålla humöret uppe som det är under de tidiga morgontimmarna och vill gärna slippa den mycket sjuka typen av nasande de där gratisutdelarsvinen håller sig med.

Om det var ett helete att åka kollektivt innan är det maximal ångest nu. Jag känner verkligen hat när jag kommer till min hållplats och måste tackla mig fram bland alla as med upp-brandade vindjackor, kepsar och skit. Alla flinar mekaniskt och hoppar framför en, spelar allan, de vill dela ut sin skit till vilket pris som helst.

Hur svårt kan det vara att ställa ut sitt lilla tidningsställ och let it flow. Varför måste de vara så speedade och VARFÖR så många. Varför måste de vara två på en? När man kommer till hållplatsen är det dubbelt upp med tidningsutdelare jämfört mot resenärer. Det måste vara en helt ny dimension av vansinne.

Jag börjar tröttna som fan på Metrosvin, Cityretards och Punkt SE-mongon nu. De är apor på min rygg och jag är trött i ryggen som det är.

Lösning någon?

Bot och bättring

Jag vet att jag varit en riktig jävla sopa på att uppdatera bloggen på sistone. Tro mig, jag gillar det inte alls men ibland blir det så.

Tackar för ert tålamod. Det glädjer.

Jag lovar bot och bättring från nu.

En liten spaning

Igår när jag var på böffen så slog det mig plötsligt. Danskarna anfaller. Hela Göteborg har invarderats av danska fillialer. Obemärkt.

Hur fan gick det till. Hur kunde vi låta det hända?

Efter att ha funderat igenom detta noga så kom jag på att det måste ha börjat på 90-talet. Oskyldigt trängde de in ett par pölsemannenvagnar här och var på stan utan att någon protesterade.

Och efter korvscamen så har sverige legat öppet som en buffélunch för danskarna och nu härjar de fritt. Dansk design, bah! Bo Concept, Bolagret och Kvik har tagit sig in i våra hem och sedan släppte de Netto på oss. De mest efterblivna av oss gick på det. Med Netto har de tagit makten över våra plånkor och vi fattar inte att vi stärker den danska kronan för varje burk lågprismajs vi hadlar hos de jävlarna.

Och så Jensens Böfhus. Med prisvärda och populära böffar tar de kontroll över våra matvanor. De har tillochmed snirklat in en egen line med böffar, sås och coleslaw på Hemköp. Det är fasansfullt förnedrande.

Vi har alltid överskattat oss själva - vi svenskar - trott att vi är all that.

När ryssen dundrade på kring finska gränsen fick de se hur jävla hård man blir av att bada bastu och dricka dunkvis med hembränt varje dag.

Finnarna stod pall mot rysk pansar. Vi blev blidkade med ett parti röd korv. Det är riktigt pinsamt. Vi är så satans lättlurade här i svedala.

Konsumentmakt - inte bara i drömmen (längre)

Jag var på Bolagret igår. En inredningsbutik med jäkligt sjyssta grejer till billig prislapp. Det är bara en sak. Det är danskt, vilket innebär att det (inte) fungerar på ett klassiskt danskt sätt och att det känns danskt ner på partikelnivå.

Anledningen att jag besökte butiken var att jag beställt en soffa där för exakt en månad sedan. Nu har jag mätt lite och fick härom dagen panik när jag insåg att den är i längsta laget. Det var 3-sitsmodellen jag hade beställt och jag kände att jag verkligen borde byta mot den lite mindre 2,5-sitsarn.

Glatt kutade jag in. Jag hade ringt och förvarnat så de visste att jag skulle komma in och strula till deras stenålderssystem en aning, vilken dag som helst, men av kassörskans blick att döma anade de nog inte hur snart. Jag förklarade med min trevligaste röst både problemet och min eminenta lösning. Jag ville helt enkelt byta soffan innan jag fått den mot en annan soffa. Något som skulle komma att bli en s.k. "brainmelter" för de små pågarna & pigorna.

Utan att lyssna klart bröt hon in och sa snabbare än en bensinbrand att det tydligt står i deras villkor att öppet köp inte gäller på beställningsvaror (vilket är jävligt skärpt av dem eftersom hela deras koncept bygger på just beställingsvaror). Lika trevligt replikerar jag att det gör inget för jag har bara tänkt utnyttja bytesrätten.

Jag vill försöka lösa det snyggt även om jag av erfarenhet vet att när man har med danskar att göra så finns det inte ens hopp om smidighet att göra från början.

"Det går inte säger hon då."

Och där tog mikes trevliga ton slut och blev myndig. Vad fan trodde hon egentligen. Att Bolagret har någon form av ambasadstatus. Svenska lagar gäller väl även för danska bolag som verkar i Sverige. Jag började ana att det skulle ta tjockt med tid.

"Har du hört talas om konsumentköplagen", frågade jag bryskt.

Hon tittar på sin boss som nickar och säger att man faktiskt får byta. Gött tänker jag och sedan inleds en mycket lång och krånglig process som upptar en anstälds fulla tid i 40 minuter samt hennes chef i uppskattningsvis lite mer än hälften.

Det ska ringas till danmark, till centrallager, till huvudkontor och ja, hon ringer nog runt till varenda jävel i koncernen. De har aldrig varit med om något liknande. Jag får tillfälle att åtnjuta känslan av att vara unik. Mumma. Jag spankulerar omkring inne i butiken och tittar på kuddar och lampor. Ska det va så ska det va.

Till slut har hon alla papper på bordet. Bokstavligt talat. För Bolagret arbetar inte med riktiga datorsystem. De kör den gamla sköna draeng-metoden - papper och pärm. Hon frågar efter mitt kort så att hon kan överföra mellanskillnaden till mitt kort.

DÅ... flikar jag in en fråga om den lilla soffans sittyta. Lånar ett måttband och går och mäter. Jag får beslutsågest. Kanske att den lilla är för liten ändå. Då är det bättre med en för stor. Inget är värre än en sniket tilltagen soffa. Inget!

Jag säger att jag måste fundera. Nu har det gått ungefär 40 minuter. Jag mäter igen och tar sedan det mycket oväntade beslutet att skita i att soffbytet. Tjejen i kassan bara tittar på mig som att jag just dragit ett bajsskämt. Istället köper jag till hemleverans på åbäket och börjar nöjt fantisera om möjligheterna att få hem soffjäveln innan helgen.

Tjejen verkar sur. Inte konstigt. Jag har just slösat bort massor av hennes tid för att nå samma resultat som jag hade i utgångsläget.

"Haha... ja det var då en jävla resa det här, gött jobbat", sa jag übermuntert. Ingen respons.

I rulltrappan ner önskade jag dem en trevlig kväll och jag tyckte faktiskt mig kunna skönja ett leende någonstans.

Resten av kvällen var räddad för min del. Jag kände att jag nästan fick en kick av min konsumentmakt. Att det var skönt som fan att vara på rätt sida för en gång skull när det strular. Nu planerar jag att utföra liknande operationer mot andra affärsrörelser, myndigheter och i situationer där man vanligtvis brukar tillskrva sig epitetet "den lilla människan".

Tid för hämnd... ohh yeah baby... det ligger rätt på tungan känner jag.

Efterlyst

Kollar just på Efterlyst i trean. De visade precis ett inslag om den beryktade "Nekrofilen från Västmanland" (charmigt nick må jag säga).

Fan, jag satte i halsen... den killen är vad man brukar kalla "one sick puppy".

Över och ut.

Söndagens eldprov - "Operation Backaplan"

En del sover ut på vilodagen. Andra utsätter sig (mer eller mindre) frivilligt för eldprov.

Få saker är så oavslappnade som när ens unge gallskriker och man befinner sig i en folkmassa. När ens unge gör just det och folkmassan består av en massa fynd-svin på en stormarknad för hemelektronik, ja då är man nära hades. När så alla kriterier är uppfyllda och stormarknadens geografiska position är "417 05 - Backaplan"... Ja gott folk, då ÄR man mitt i det brinnande helvetet.

Idag åkte vi till den mest dystra platsen i Göteborg för att kolla på en plattis till D. Det är något otäckt över ställen som Siba och El-Giganten. Jag får för mig att jag befinner mig i en postapokalyptisk zon. Vår världs yttersta slutskede.

Folk är som förrykta. Tunnelseende plöjer de lystet fram längs gångarna. Flytta dig eller dö lyder det tysta budskapet. Rädda sig den som kan för inget, INGET, får stå ivägen för ett skönt fyndpris på plasma och dussinpartier av hembioanläggningar. Det är otäckt att se hur effektivt människor avhumaniseras så fort de kommer innanför skjutdörrarna. Där inne råder det närmsta vi kan komma anarki i ett annars så ordnat samhälle.

Vi spankulerar runt ganska lugnt och tittar på spektaklet. D frågar efter hjälp och just då, just där bestämmer sig juniorette för att riva upp helvetet.

En enda sak kan desarmera henne när hon väl lagt till med det humöret. Nappen. Och den hade vi glömt hemma. Jag greps av panik. Hon skrek som en stucken gris och jag kände hur horder av fyndmongon tittade med sitt brinnande hat mot mig. De lät mig förstå att det är svårt att göra prisjämförelser när en mistlur ersätter den annars så förföriska muzaken. I know.

Som en marathon-kenyan sprang jag med Juniorette i vagnen runt kvarteret till ett av de mest tragiska affärskomplexen denna jord har skådat. Coop - Backaplan. Vi låg som streck i luften. Tiden är knapp. Måste ha en napp fort som fan.

Alldeles innanför dörrarna möts jag av en hägring. "Happyland" - en barnaffär. Det är för bra för att vara sant. Jag måste sett vild ut för tjejen i kassan kom fram innan jag hunnit in och frågade med uppspärrade ögon om jag behövde hjälp.

"NAPPAR", skriker jag "var har ni nappar, jag måste ha en napp fort".

Tjejen fnissar och pekar mot en hylla längre bort. Jag rusar fram och rycker till mig ett paket. Betalar stressat och sliter upp paketet i affären så att napparna yr som konfetti.

Juniorette var så tagen av situationen att hon hade börjat flabba åt sin papphammar-pappa mitt i alltihopa. Neutralisering slutförd.

Vi återvände till materialismens högborg och beslutade att ta Siba när vi ändå var där.

På Siba hade de lyckats kamouflera apokalypskänslan lite bättre. Istället fick vi hjälp av en grovt dryg försäljare. Den äldsta de har. Han verkade inte vilja sälja någonting till oss överhuvudtaget. Han svarade suckande på våra frågor och använde en rakt igenom nedsättande ton. Verkade nästan irriterad för att vi frågade saker.

Jag kände hur jag hatade honom. Jag fick en plötslig och intensiv vilja att straffsparka säljsvinet i skrevet, så hårt att han skulle bli tvungen att leta upp sina kulor någonstans i sitt lönnfeta bukparti. Kanske bjuda på ett hårt njurslag med tillhörande uppercut
eller minst brotta ner honom mot mattan och välta "Fabbes" tyngsta bakprojektions-tv över honom.

Jag blir våldsam i sinnet när jag blir förödmjukad av ett sånt svin.

Till slut lyckades vi slutföra uppdraget med en förhållandevis trevlig försäljare... Alla var i upplösningstillstånd. Jag konstaterade att det var väldigt skönt att komma därifrån, men även att humöret skulle vara rökt för resten av dagen.

Det kostar dyrt på psyket att ta en spontan söndagsrepa i helvetet.

Lock up your daughter, kill your son...

'cause Mike is coming to town... brukar det ju heta.

Idag är det min dag. Det är Mikael-dagen enligt almanackan. Mycket speciellt må jag säga. En hel dag i sitt eget namn... och i Mikaelas som inte é så dum hon heller;)

Men hur hanterar man en sådan högtid?

Man får väl passa på antar jag. Föna frillan, dressa om till skräddarsytt, catera in lite kanapeér och snittar och sabrera champagnen. Ställa till med ett galet baluns, kanske chartra en helikopter och åka till en ostronbar och starta matkrig.

När det är Mikael-dagen är det faktiskt årets mest förträffliga tillfälle att dundra på utav bara fan. Bränna alla pengar - bränna alla skepp. Vara ett härligt pundhuvud för en stund.

För imorgon är det bara en vanlig dag igen - en vanlig tråkig.

Bara ett problem... hmmm... pengarna!

Bara ett av alla as i mängden

Vad är grejen med spårvagnschaffisar egentligen?

Imorse hände något som har hänt så många gånger förut och som kommer att hända igen och igen och... ja, ni fattar. Jag kom gående mot spårvagnshållplatsen och ser 9:an komma. Jag bedömer att avståndet är något för långt så jag börjar småspringa och hinner fram. Trodde jag.

Precis när jag är framme stängs dörrarna vid föraren. Jag trycker på knappen. Inget. tittar på föraren och får ögonkontakt. Inget. Han har inget där. Jag rycker på axlarna och tecknar att jag vill att han ska öppna dörrarna. Ingen reaktion. Istället trycker han plattan i botten och rusar iväg. Ett sånt jävla AS!

Det hade tagit honom fem sekunder att öppna dörren och gjort en god samarittjänst för en medmänniska (mig). Men det fanns aldrig med på kartan.

Kvar står jag på hållplatsen och känner mig förnedrad. Folk tittar. Ett par unga flickor skrattar. Troligen åt mig. Kanske åt själva situationen. De skrattade helt säkert inte MED mig för jag hade jävligt lätt att hålla mig för flabb just då.

Helt ärligt började jag fantisera om att ta en taxi till Järntorget, fort som fan, och där möta upp den lille fascisten. Jag skulle slita ut honom från sin lilla sura förarhytt och ge honom ett hederligt kok stryk. Inför alla andra chaufförer. Jag skulle vara väldigt tydlig med att göra mig förstådd så att fattar vad det gör med hjärnan hos en helt vanlig svensson att bli så utstuderat pissad på.

Kalla mig gärna pro-aktiv.

Varför håller de på och svinar så. Vill de bli hatade/föraktade. Kanske hatar sde själva världen och livet så mycket att de bestämt sig för att göra sitt värsta för att fucka till det för alla som vill åka med. Det är nåt som luktar fisk och jag har fått nog.

Jag dömer ut hela yrkeskåren.

Det har hänt för många gånger för att att vara en tillfällighet. Det måste vara om inte ett krav, så ialla fall en fördel, att vara helt blästrad i skallen när man vill bli ratta en spårvagn.

Åhh... inte ett spår av mänsklighet - You're hired!!

Zeb Macahan

Varje söndag kl. 15 bjuder kanal 6 på nostalgifrossa i form av familjen Macahan. Idag är inget undantag.

Trots att trean visat serien varenda sommar så länge jag kan minnas blir jag altid lika trollbunden. Jag nynnar med i signaturmelodin, tittar med fuktig blick på tant Molly, tycker synd om lille Josh och fattar fortfarande inte dealen med Luke. Inte egentligen.

När jag var liten lekte vi alltid familjen Machahan [masa-han]. Min kompis som bestämde ville alltid vara Luke. Jag skattade min smala lycka för att han inte fattade bättre. Att Zeb var bäst. So what att Luke var poppis hos damerna, han hade ändå aldrig en challe mot Vargtass och Vargtass var ju dessutom polare med Zeb.

Brorsan fick alltid vara Josh, vilket innebara att han alltid fick stanna hemma när vi hårda "män" var ute på äventyr (jag tror brorsan fortfarande hatar Josh, fast vi har båda konstaterat att han hade mäktiga polisonger).

Jag kan fortfarande få gåshud så fort Zeb kommer i bild. Ingen annan man genom historien har med värdighet, utan att bli stämplad som ett råskruvat pervo, kunnat klä sig i brun hud med fransar. Inte heller är det lätt att hålla upp en Bowiekniv och få det att te sig lika normalt som att det vore en kopp kaffe. Man vet att det ligger ruff i luften.

I teorin är det väldigt lustigt att man redan som tioårig pojkvasker närde en dröm om att en dag bli en ledbruten, skitsur gubbjävel som ser ut att ha fått uppleva minst två milleniumkiften. Men varje söndag kl 15 går det upp för en.

Visst, han stapplar runt som att han just blivit påkörd av ett godståg. Han ser ungefär lika pigg ut som Ötzi Alpmannen. Men han är alltid livsfarlig. Redo att dra blankstår och fnysa bakom sin mördarmustasch. Zeb talar alltid med sammanbitna tänder och levererar oneliners som får Dirty Harry att lukta mjukglass. Det är ett konststycke bara det. Zeb är hårdheten personifierad. Han är P:et i "pondus".

Vem förstår inte det bekväma i att vara en snubbe som ingen jävlas med. En person självaste döden darrar inför att hämta.

Köttbandsåg

Igår fick jag en länk skickad till mig på mail. En blocketannons. Ett slags hett tips.

Givetvis blev jag väldigt glad för länken eftersom jag varit ute efter en just sådan pjäs till mitt källarförråd. Bra pris och mycket kringutrustning på köpet. Extra sågband och såna smutta grejer. Vem vill INTE ha en sådan liksom?

Samtidigt är det inte utan att jag börjar undra vad för signaler jag sänder ut.

Om jag skulle be slumpvis utvalda personer i min omgivning att karaktärsbeskriva mig. Hur många skulle då beskriva mig som "en kille som verkar digga att såga i kött".

Klädsamt.

Dubbelpek - en svår konst

Saddam - kungen av hårdrockspekning.

Jag har tidigare korat honom till världens hårdaste pekare men vill belysa det hela lite extra med att visa ett potpurri av råhårda pek från the man.

Det senaste året har vi fått bevittna den gamle irakiske bad mutha-diktatorn härja vilt i rättegångssalen. Han är trotsig som en treåring och har provat alltifrån inverterade pekningar, mejselpeket (när man börjar med handryggen ner och liksom skruvmejslar) till världens hårdaste hårdrocksåpekning (tidigare publicerad).

För inte särskilt längesedan höll jag dock på att ramla av soffan när jag såg honom på tv prova nåt jag bara sett på en konsertvideo med Manowar innan. Dubbelpek eller "Doppelzeigen" som det heter i ursprungslandet Tyskland. En riktig bubblare i peksammanhang skulle man kunna säga.

Dubbelpeket är så jäääävla hårt. Ruggigt effektfullt också.


Om en lyckad hårdrockspekning är podus måste en lyckad dubbelpekning vara iklass med att uppnå nirvana i pekningarnas värld. Se och och bedöm själva.

I rest my case.

Unika partiet

Jag hade tänkt hålla käften om det mest efterblivna försöket till partibildande i världens historia. Men det går bara inte.

Först när det snackades om Unika partiet och att Linda Rosing skulle bli partiledare höll jag på att sätta i halsen. Så började det ryktas om att Strix skulle köpa rättigheterna och göra en dokuvariant av Lindas väg till riksdagen. Då började jag fatta... det kändes faktiskt helt unikt att BB-Linda skulle ge sig in i politiken. Unikt för sverige. Inget annat land skulle låta det ske.

App, app, app... kom inte och säg att Italien skulle toppa med att Ilona Staller a.k.a. "La Cicciolina" hamnade i det italienska parlamentet. Det ligger mer värdighet i varenda sekund hardcore-porr som Cicciolina har spelat in än Rosing någonsin kommer att lyckas rädda åt sig själv. För säga vad man vill om Cicciolina men hon framstår närmast som ett geni bredvid Faddes "rack".

Nu i efterhand visade det sig att all medial bevakning i form av kvällspresslöp och tv-tid skördat frukt och varit väl värt mödan. Partiets frontfigur/maskot säger att hon är nöjd (källa: aftonbladet.se såklart). Fler än 200 personer hade lagt sina röster på Unika partiet. Wow!

Alltså det måste vara ett skämt. Hur man lyckas floppa riktigt så grovt, trots den vansinniga mängd PR de fått är ett mysterium. Och faktiskt helt jävla unikt. Alltså, bara organisationen bakom partiet och med "nära och kära" borde uppgå till 100 pers.

Jag tror fanimej på riktigt att precis vem som helst hade kunnat starta ett parti helt utan marknadsföring och rodda ihop mer än dem.

Snälla Linda - gör världen en tjänst - lämna in din ansökan om att bli omyndigförklarad NU!

Aldrig mer La Gondola

På avenyn ligger en "skönt" tacky restaurang som heter La Gondola. Fy fan!

Idag gick vi dit för att äta oxfilé med murkelsås. Borgarlunch var det någon som sa. Låter fint på pappret. Men jag sitter nu och retar kräkreflexerna med att tänka mig tillbaka ett par timmar i tiden.

När man kommer in på La Gondola så tror man att någon jävel bärgat inredningen från Bar Lido på Stena Lines färja "Jutlantica" och tryckt in rubbet i en avenylokal. Stället har mörkröda bås med säten vars textil känns lite mer än väl använda, lågt monterat koppartak med infällda spotlights och ganska dryg personal. So far so good! Det är kul på ett väldigt skruvat sätt att gå på sunkiga hak och inmundiga sin lunchmat.

Men idag var det allt annat än kul. När jag smakade på första oxfilebiten tyckte jag att fan det smakar sådär va. Potatisen dröp och la sig som en stelnad vaxpöl i magsäckens nedre regioner. Kloggade igen. När det var dags att prova bit två höll jag på att ramla ur båset. Det smakade som en stia luktar, eller tänk er att man är riktigt förkyld och har dämpad smakförmåga och tänk stia. Så smakade det. Direkt ur gristråget.

De andra sa att deras mat var kass men INTE smakade stia. Jag vet ju inte vilka preferenser de har på lunchmat men det är knappast helt omöjligt att jag var den ende som hade oturen att få sämsta biten. Jag blev arg inombords och R skrattade rått. Han sa att jag troligen skulle komma få "skrika" ut den på kontorets vattenklosett senare idag.

Jag var smart - jag dödade "det dåliga" med en dubbel espresso. Pro aktivt värre Mikael.

Bark at the moon

Igår när jag kom gående på Värmlandsgatan höll jag på att bli påkörd av en platinablonderad 43-årig gubbjävel med ishockeyfrisyr, örhänge och Oakley-brillor. Han var solariebränd in till läder och kom fräsande i sin nedcabbade Pontiac Firebird som att han ägde världen.

I stereon spelade han Ozzy Osbournes - "Bark at the moon". Jag blev förbannad. Jag ville sätta fram en nyckel och ge honom ett skönt lackjobb. Inte för att han höll på att plöja ner mig, utan för att han spelade "Bark at the moon".

Det är precis såna as som han som förstört en hel musikgenre. Eller kanske inte förstört men åtminstone smutsat ner den. Befläckat. Fy fan.

Ser man ut som "Arvingarnas" farsa ska man inte låtsasdigga Ozzy och åka sportbil.

Det är bara så fel.

Världens kanske viktigaste blogg

Jag kan inte hålla detta tips från allmänheten längre. Under cover har initiativtagaren MT byggt ett nätverk av hängivna bøf-anhängare och startat en blogg. Den är ganska nischad skulle man kunna säga utan att överdriva allt för kraftigt.

Vi har de senaste veckorna ätit en jävla massa bøf för den goda sakens skull. Vi snackar gemenskap och lojalitet. Starkare än mc-gängens.

Syfte: Att hjälpa Jensens Bøfhus i Gbg att bli bättre.

jensensbofhusgbg.blogspot.com

Läs och begrunda.