Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.
Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.
Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.
Av alla dumma sätt att slösa sin tid...
måndag, juni 11, 2012
fredag, juni 08, 2012
Rapport från Hisingen
Ok. Nu har jag under två veckor tillbringat
dygnets 8 piggaste timmar på Hisingen, bakom den sminkade kulissen på
Lindholmen. Det känns både spännande och exotiskt. På många sätt.
Ett av sätten är att det i samma område som vårt
kontor även ryms en däckfirma, en 1%-klubb och framförallt ett charmigt litet
ungkarlshotell, vars fasad bjuder på en ny spännande kulturupplevelse nästan varje
dag när man kommer gående. Det är inga Ikea-förslavade Volvo V70-svennar som
huserar där om man säger så. Det är män som ser ut att ha levt exakt samma barnförbjudna
liv som Keith Richards. Minus rockband. Minus pengar. Minus alla former av medgång
och framgång i livet.
Varje lägga har ett eget fönster som har två
funktionsområden. Dels för att hänga och blänga i på förbipasserande (min fördomsfulla
självbevarelsedrift har fått mig att
undvika alla former av ögonkontakt) men även som någon form av display-yta för
hötorgskonst och mer obskyra artefakter. Bland annat har jag sett ”kreativa” lapptäcken
av färgglada flygblad, actionfilmsplanscher och klassiska loppistavlor,
föreställande en medioker tulpanbukett mot brunflammig bakgrund pryda fönstren.
Samt en rad andra deprimerande konstyttringar. Samtliga med motiven vända ut
mot gatan, vilket är något jag inte riktigt hajar. Det måste vara en sån där typisk
Hisingsgrej. Själv brukar jag hänga upp tavlor med framsidan in mot rummet så
att jag själv kan ta del av motivet. Men det är jag det.
![]() |
| Nice! |
Det mest iögonfallande pyntet jag sett är nog ändå i fönstret på ett av de lägre belägna våningsplanen där någon stolt hade placerat en pikant liten uppstoppad installation med ett stycke kobra och ett stycke mungo, i klassisk stridsposition, redo att braka lös i en kamp på liv och död. Det hela accentuerades med en fond av en sådan där klassisk grå miljonprogramspersienn i solfjäderformation. Sånt ser man inte varje dag på fastlandet.
Jag vet inte riktig vad jag ska säga. Men jag
antar att det berikar mig. Som människa. Eller nåt.
Det var allt för nu. Nu drar jag till Halland.
Över och ut.
onsdag, juni 06, 2012
En stabbig dröm
Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.
Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.
Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...
Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.
Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.
Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...
Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.
söndag, juni 03, 2012
Kickstarten - dag 3
Så var tredje dagen gjord. Har träningsvärk, fryser och är ruggigt trött. Hela tiden. Försökte peppa med att jag gjort en tiondel. Det gick sådär. Sedan kom jag på att om tre dagar har jag gjort en femtedel. Femtedel låter bättre. Det är inte jättekul men det funkar. Man känner sig duktig. Dock är jag besviken på hela grejen. Kan inte rekommendera någon att punga upp 500 papp för den skiten man får. För det enda man egentligen får är ett träningsschema (som för visso känns jävligt bra). När det här är över så kan jag dela med mig av träningsschemat till den som vill.
Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.
Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.
Annars är allt frid och fröjd.
Fjärde dagen imorgon. Redan.
Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.
Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.
Annars är allt frid och fröjd.
Fjärde dagen imorgon. Redan.
fredag, juni 01, 2012
Idag börjar smärtan och lidandet.
Var uppe vid 6 i morse och tränade. Sjukt, jag vet, men jag har signat upp mig på att förstöra försommaren med ett 30-dagars strikt tränings-/kostprogram. En så kallad Kickstart på sommaren. Kortfattat går det ut på att jag ska äta lite och tråkigt, träna minst en timme varje dag och berusa mig så sparsamt som möjligt under 30 dagar. Världens osexigaste deal i utbyte mot en förhoppningsvis något mindre barba-look när semestern tvingar ner mig på stranden.
Och varför jag säger det här till er då? Jo, för att jag har upptäckt att jag har en tendens att inte ge upp riktigt lika lätt och bli tjurskallig nog att orka genomföra projekt om jag outtar det till så många som möjligt.
Status:
Vägde in på dryga 89 kg och ett midjemått på [CENSUR] cm. Så då var det sagt. Nu jävlar röjer vi. Fy fan.
tisdag, maj 29, 2012
Bytt är bytt...
Så blev det dags att flytta på sig. Jag har bytt jobb. Igen.
En del kanske skulle säga att jag byter jobb som de byter underkläder. Men då byter de bara underkläder en gång per ett och ett halvt år. I alla fall. Idag var andra dagen. En ny byrå med nya utmaningar. Dessutom får jag åka båt till jobbet. Lätta ankar. Ge mig ut på böljorna och känna lite saltstänk och andas havsluft... nåja, hamnluft åtminstone.
Ja, kontoret ligger på Hisingen. Och det är fan hårt. Ironiskt. Men hårt.
Mina nya kollegor verkar mycket trevliga hela bunten och jag diggar verkligen lokalerna. Ruffigt och gött. Ingen skyddad verkstad om man säger. Jag får blogga mer om det när jag kommit in i det lite mer. Så länge får ni hålla tillgodo med en bild.
En del kanske skulle säga att jag byter jobb som de byter underkläder. Men då byter de bara underkläder en gång per ett och ett halvt år. I alla fall. Idag var andra dagen. En ny byrå med nya utmaningar. Dessutom får jag åka båt till jobbet. Lätta ankar. Ge mig ut på böljorna och känna lite saltstänk och andas havsluft... nåja, hamnluft åtminstone.
Ja, kontoret ligger på Hisingen. Och det är fan hårt. Ironiskt. Men hårt.
Mina nya kollegor verkar mycket trevliga hela bunten och jag diggar verkligen lokalerna. Ruffigt och gött. Ingen skyddad verkstad om man säger. Jag får blogga mer om det när jag kommit in i det lite mer. Så länge får ni hålla tillgodo med en bild.
söndag, maj 27, 2012
söndag, maj 20, 2012
Blå skotttet – Ressurrection
Sedan fiaskot med min minicykel (Blå skottet jr) har min cykelfeber utvecklats till en fullfjädrad fixering. 95% av min hjärnkapacitet har gått åt till ämnet i fråga och jag har lidit, verkligen lidit av min beslutsångest. Jag har varit inne på allt från standardcyklar av de luxe-modell till dyra importobjekt och ett par olika gör-det-själv-projekt.
Det hela slutade med att jag beslöt att rädda The Original "Blå skottet" från en säker död, vilket kan ha varit både det dummaste och det bästa jag gjort. I cykelväg. Ekonomiskt sett är det en överfallsvåldtäkt på mitt bankkonto. Affketionsmässigt känner jag mig stolt som en far. Jag har ju ändå haft min treväxlade Crescent i kornblåmetallic sedan jag var typ 9 år. Min farfar köpte den till mig med devisen något att växa i. Ungefär som när man fick ärva sin fem år äldre sysslings Lejon-sneakers och två modecykler gamla jeansbyxor från Adenmarks, och sedan spankulerade runt i grannskapet och såg ut som en skitnödig cirkusclown.
I alla fall. När jag började strippa cykelfanskapet såg den ut så här:
Det var en långsamt nednött hjälte, svårt sargad av stålcancer (rost) och tidens tand, där allt utom styre och handtag var original. Till och med bucklorna i bakre stålskärmen som min kompis Joakim Alvarsson prydde den med, genom att böja bak pakethållarens lösa del till fjädringens bristningsgräns, och bara släppa som en jävla råttfälla så att katapultkraften gjorde ett vanprydande avtryck, efter att jag haft cykeln i cirka en dag. Det var sorglig syn. Den hade förvandlats till en riktig jävla skithoj. Men i själen var den fortfarande stark. Jag kunde känna alla de långa mil och många erövringar som lagts för dess hjul och hur det fortfarande glödde under de ytliga lagren av mattad metalliclack och en uppsprucken sadel i vit läderimitation. Det var ett helvete att få loss all skit som rostat fast. Fick till och med lämna in den hos en cykeldoktor som hjälpte mig med att ta loss styrlager och vevparti.
Sedan var det blästring och omlackering som gällde. Och sedan tillbaka till cykeldoktorn för återuppbyggnad. De senaste veckorna har jag bara blundat och lämnat fram mitt visakort så många gånger att jag inte ens vill fundera över hur massiv ödeläggelsen i de ekonomiska regionerna blivit. Det har varit ren brutalångest. Som att ta ut sin lön och trycka ner den i en dokumentförstörare.
Men igår när jag var där för att titta till den så vände det lite. Den kommer bli ståtlig. Sanna mina ord. Om en vecka kommer den att väckas till liv igen. Då jävvelar. Bered er på att huka er i backarna. För då kommer Blå skottet tillbaka i ny skepnad. En ny epok.
Bild kommer.
Det hela slutade med att jag beslöt att rädda The Original "Blå skottet" från en säker död, vilket kan ha varit både det dummaste och det bästa jag gjort. I cykelväg. Ekonomiskt sett är det en överfallsvåldtäkt på mitt bankkonto. Affketionsmässigt känner jag mig stolt som en far. Jag har ju ändå haft min treväxlade Crescent i kornblåmetallic sedan jag var typ 9 år. Min farfar köpte den till mig med devisen något att växa i. Ungefär som när man fick ärva sin fem år äldre sysslings Lejon-sneakers och två modecykler gamla jeansbyxor från Adenmarks, och sedan spankulerade runt i grannskapet och såg ut som en skitnödig cirkusclown.
I alla fall. När jag började strippa cykelfanskapet såg den ut så här:
Det var en långsamt nednött hjälte, svårt sargad av stålcancer (rost) och tidens tand, där allt utom styre och handtag var original. Till och med bucklorna i bakre stålskärmen som min kompis Joakim Alvarsson prydde den med, genom att böja bak pakethållarens lösa del till fjädringens bristningsgräns, och bara släppa som en jävla råttfälla så att katapultkraften gjorde ett vanprydande avtryck, efter att jag haft cykeln i cirka en dag. Det var sorglig syn. Den hade förvandlats till en riktig jävla skithoj. Men i själen var den fortfarande stark. Jag kunde känna alla de långa mil och många erövringar som lagts för dess hjul och hur det fortfarande glödde under de ytliga lagren av mattad metalliclack och en uppsprucken sadel i vit läderimitation. Det var ett helvete att få loss all skit som rostat fast. Fick till och med lämna in den hos en cykeldoktor som hjälpte mig med att ta loss styrlager och vevparti.
![]() |
| Den skulle ha varit äggulegul men blev visst solgul. Skitsamma. Solgul är också snyggt. |
Sedan var det blästring och omlackering som gällde. Och sedan tillbaka till cykeldoktorn för återuppbyggnad. De senaste veckorna har jag bara blundat och lämnat fram mitt visakort så många gånger att jag inte ens vill fundera över hur massiv ödeläggelsen i de ekonomiska regionerna blivit. Det har varit ren brutalångest. Som att ta ut sin lön och trycka ner den i en dokumentförstörare.
Men igår när jag var där för att titta till den så vände det lite. Den kommer bli ståtlig. Sanna mina ord. Om en vecka kommer den att väckas till liv igen. Då jävvelar. Bered er på att huka er i backarna. För då kommer Blå skottet tillbaka i ny skepnad. En ny epok.
Bild kommer.
fredag, maj 18, 2012
DJ Runkblöjan
Fredagskul. En kompis messade nyss upphetsat: "Visste du att om man kastar om bokstäverna i Jan Björklund så får man fram DJ Runkblöjan."
Kreddigt.
Kreddigt.
| DJ Runkblöjan |
Och på sjunde dagen...
...återuppstod han.
Jag sprang varvhelvetet. Det var sjukt jobbigt och jag inser att jag tränat på helt fel sätt. 2.19. Visst. Ingen drömtid men jag kom runt. Och nu vet jag vad som väntar nästa år. På gott och ont. 2013 är mitt år.
Sådär. Då var det sagt. Ville bara bryta radiotystnaden. Nu pratar vi om annat.
Jag sprang varvhelvetet. Det var sjukt jobbigt och jag inser att jag tränat på helt fel sätt. 2.19. Visst. Ingen drömtid men jag kom runt. Och nu vet jag vad som väntar nästa år. På gott och ont. 2013 är mitt år.
Sådär. Då var det sagt. Ville bara bryta radiotystnaden. Nu pratar vi om annat.
fredag, maj 11, 2012
Moving on up
Springstatus: Lite mer pepp idag.
Sitter och grundar med heat lotion (mästartips från min kollega) och Resorb (mästartips från min granne) och känner mig ruggigt nöjd över att jag fick en kollegas plats i startgrupp 10. Har nån en plats i en ännu tidigare startgrupp men inte tänker springa så hojta fort. Jag backar inte för att leka med de stora grabbarna (och tjejerna) om man säger så.
Annars önska mig lycka till tack. Jag kommer heta Jonas under några svettiga timmar.
Sitter och grundar med heat lotion (mästartips från min kollega) och Resorb (mästartips från min granne) och känner mig ruggigt nöjd över att jag fick en kollegas plats i startgrupp 10. Har nån en plats i en ännu tidigare startgrupp men inte tänker springa så hojta fort. Jag backar inte för att leka med de stora grabbarna (och tjejerna) om man säger så.
Annars önska mig lycka till tack. Jag kommer heta Jonas under några svettiga timmar.
Radiokrönika på ämnet bostadsångest
Just ja. Idag är jag med som radiokrönikör i "Bostadspsykologen". Sändningen går i två omgångar 14-15 och 16-17. Jag kommer vara med någon gång i den senare delen.
Lyssnar gör du här >>
torsdag, maj 10, 2012
Ett par sanningens ord
Nä. Det går bara inte. Jag har försökt hålla tyst. Jag har bitit mig i läppen, men nu brister det för mig. De senaste dagarna har mina ögon vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för ett videoklipp som spridits vilt i den lilla reklamankdammen i Göteborg.
Finns även som directors cut för de med starka magar.
Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.
Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.
Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.
Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.
Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.
Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.
Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:
Finns även som directors cut för de med starka magar.
Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.
Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.
Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.
Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.
Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.
Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.
Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:
| Låt festen börja! |
| Kom igen nu. Rör lite på er. Stek. Det här är helt normalt... |
| Ok, fuck everything – nu röjer vi! |
![]() |
| Snälla, snälla, snälla... låt den här timmen gå fort. |
![]() |
| I'm a firestarter... |
| ...twisted firestarter. |
| Fly on the wings of love! |
![]() |
| ? |
![]() |
| Kom igen nu, vi spelar lite låtsasbekväma så gör det kanske inte lika ont. |
![]() |
| Fan också, det var ju det här de varnade mig för på Handels. |
![]() |
| Weeeeeee... så himla härligt. Påminner mig om Gambia 2003. |
onsdag, maj 09, 2012
måndag, maj 07, 2012
Det våras för skägget
Tänkte att lite vanlig allmän skäggstatus kunde vara på sin plats. Är inte redo att lägga ut bild på praktverket ännu men informerar givetvis fortlöpande om förloppet.
Mitt skäggprojekt skrider framåt. I helgen klippte jag håret extra kort på sidorna för att skapa lite kontrast. Det blev lyckat. Skägget tar liksom en mer rättmätig plats nu istället för att spela någon sorts biroll till min vanliga frisyr.
Josefine peppar mig dock alltjämt ganska dåligt. Jag är besviken. Funderar på att hålla henne utanför mitt skäggprojekt. Hon verkar inte riktigt förstå betydelsen av bekräftelse och glada tillrop. Antar att det kan vara så när man inte vet vilket helvetiskt slit det är att anlägga ett ordentligt skägg. Däremot har belackandet upphört efter att jag informerat henne om att skäggattacker på vissa ställen i världen klassas som hatbrott. Skägget är därmed fredat.
Så ska en slipsten dras.
Obs! Det är inte killen på bilden som har skrivit bloggposten. Det är Amishledaren Samuel Mullet (fett efternamn btw) som tros vara hjärnan bakom bakom en serie obehagliga skäggrelaterade brott.
Mitt skäggprojekt skrider framåt. I helgen klippte jag håret extra kort på sidorna för att skapa lite kontrast. Det blev lyckat. Skägget tar liksom en mer rättmätig plats nu istället för att spela någon sorts biroll till min vanliga frisyr.
Josefine peppar mig dock alltjämt ganska dåligt. Jag är besviken. Funderar på att hålla henne utanför mitt skäggprojekt. Hon verkar inte riktigt förstå betydelsen av bekräftelse och glada tillrop. Antar att det kan vara så när man inte vet vilket helvetiskt slit det är att anlägga ett ordentligt skägg. Däremot har belackandet upphört efter att jag informerat henne om att skäggattacker på vissa ställen i världen klassas som hatbrott. Skägget är därmed fredat.
Så ska en slipsten dras.
fredag, maj 04, 2012
Sist i ledet
Nästa helg smäller det. Eller skulle ha gjort i alla fall. Jag ska springa Göteborgsvarvet för första gången är det tänkt. Jag är i rätt kass form och har för dagen dragit på mig en jävelförkylning med feberkänningar och rejält halsont. Vetefan hur det kommer att gå. Om det går överhuvudtaget vill säga. Känner väl inte bästa peppen inför ett lopp om man säger. Men om det ändå hade varit nog med det.
Idag läste jag att det var runt 75000 löpare anmälda. Totalt finns 24 startgrupper. De som aldrig sprungit innan placeras främst i startgrupp 19-24. Gissa vilket nummer jag fått? Jo, 75449. Helvetes jävla skitpiss!!
Jag måste ju ha fått det allra sista startnumret, vilket placerar mig sist i ledet på sista startgrupp. Bland de halta och lytta, reumatikerna, dvärgarna och långvårdsgänget 2012. Det är fan inte sant. Eller just det ja. Det är ju det det är. Jag och mitt goa gäng startar först på kvällen, när alla andra redan hunnit komma hem och duscha och sitter på en uteservering och njuter av sin bedrift. Jag var mer peppad inför förmiddagens tandläkarbesök kan jag säga.
Min kollega Josefin som startar i grupp 7 försökte vara snäll och ljög ömkligt om hur skön stämning det är (ändå) och att publiken är extra pepp på sista gruppen, att jag kommer springa förbi flera stycken etc. Min andra kollega Lotta sa att hon trodde att hennes man hade sprungit i allra sista gruppen en gång. Men hon var inte säker. Hon sa också att publiken alltid är så fulla vid den tiden, kastar flaskor på och är allmänt elaka mot de som springer.
Ytterligare en kollega (B) har heller aldrig sprungit och han hamnade i grupp 19. Jag kände hur desperationen växte inombords. Det måste ju gå att göra något åt det. Så i affekt fattade jag tangentbordet och hamrade in min stilla vädjan till varvsledningen:
Hej!
Jag var just inne för att titta vilken startgrupp jag hamnat i. Sista. Nummer 24. Jag har en kollega och tre andra kompisar som också springer för första gången och de har hamnat i grupp 19 allihop. Vad kommer det sig? Finns det möjlighet att flytta upp mig till samma grupp? eller ett par grupper i alla fall. Snälla. Känns mentalt jobbigt att starta sist, bara för att jag inte hade möjlighet att springa seedningsloppet.
Mvh
/Mikael
Nu är det bara att vänta och se. Om det finns någon mänsklighet i de som sitter och bestämmer startordning så kanske de kan trolla lite med knäna och fixa upp mig ett par grupper. Å andra sidan. Om karma finns och fungerar är jag antagligen jävligt rökt.
Idag läste jag att det var runt 75000 löpare anmälda. Totalt finns 24 startgrupper. De som aldrig sprungit innan placeras främst i startgrupp 19-24. Gissa vilket nummer jag fått? Jo, 75449. Helvetes jävla skitpiss!!
Jag måste ju ha fått det allra sista startnumret, vilket placerar mig sist i ledet på sista startgrupp. Bland de halta och lytta, reumatikerna, dvärgarna och långvårdsgänget 2012. Det är fan inte sant. Eller just det ja. Det är ju det det är. Jag och mitt goa gäng startar först på kvällen, när alla andra redan hunnit komma hem och duscha och sitter på en uteservering och njuter av sin bedrift. Jag var mer peppad inför förmiddagens tandläkarbesök kan jag säga.
Min kollega Josefin som startar i grupp 7 försökte vara snäll och ljög ömkligt om hur skön stämning det är (ändå) och att publiken är extra pepp på sista gruppen, att jag kommer springa förbi flera stycken etc. Min andra kollega Lotta sa att hon trodde att hennes man hade sprungit i allra sista gruppen en gång. Men hon var inte säker. Hon sa också att publiken alltid är så fulla vid den tiden, kastar flaskor på och är allmänt elaka mot de som springer.
Ytterligare en kollega (B) har heller aldrig sprungit och han hamnade i grupp 19. Jag kände hur desperationen växte inombords. Det måste ju gå att göra något åt det. Så i affekt fattade jag tangentbordet och hamrade in min stilla vädjan till varvsledningen:
Hej!
Jag var just inne för att titta vilken startgrupp jag hamnat i. Sista. Nummer 24. Jag har en kollega och tre andra kompisar som också springer för första gången och de har hamnat i grupp 19 allihop. Vad kommer det sig? Finns det möjlighet att flytta upp mig till samma grupp? eller ett par grupper i alla fall. Snälla. Känns mentalt jobbigt att starta sist, bara för att jag inte hade möjlighet att springa seedningsloppet.
Mvh
/Mikael
Nu är det bara att vänta och se. Om det finns någon mänsklighet i de som sitter och bestämmer startordning så kanske de kan trolla lite med knäna och fixa upp mig ett par grupper. Å andra sidan. Om karma finns och fungerar är jag antagligen jävligt rökt.
torsdag, maj 03, 2012
Till alla människor med alldeles för mycket fritid
Jag älskar er!
Utan såna som er hade vi t.ex aldrig fått ta del av det här:
Utan såna som er hade vi t.ex aldrig fått ta del av det här:
Lur och kontralur
Häromdagen när vi tittade på sjunde avsnittet i fjärde säsongen av Mad Men så spelades Simon & Garfunkels Bleecker Street i en scen. Jag frågade vad det var låten hette nu igen och Josefine svarade som på volley: "Jag kommer inte ihåg... men det är ju den som handlar om Arts fantastiska fittslickarkonster du vet."
Vad i hel... Jag bara gapade och försökte tyda texten:
A poet reads his crooked rhyme
Holy, holy is his sacrament
Thirty dollars pays your rent
On Bleeker Street.
Aha! Där var det. Svart på vitt. Hon hade alltså rätt. De var så kryptiska på 60-talet men det var ju hur tydligt som helst (nästan) nu när man visste det. Jag hade bara aldrig tänkt på Art Garfunkel som värsta fittslickaren... Sedan kom gapflabbet. Hon kastade sig frustande bakåt i soffan och storknade av flabb. Faaaen också! Jag hade gått på det och Josefine kunde lägga ännu ett lyckat lur till listan.
Det är en förnedrande känsla att gå på lätta lur. Jag kan aldrig riktigt släppa det och försöker mig ofta på ett kontralur för att jämna ut ställningen. Det är inte samma känsla att fortsätta i samma spår men det är det lättaste sättet att dämpa skadan. Att försöka sig på en helt ny är nästan ingen idé med Josefine. Hon har utvecklat en ryggmärgsskepsis som gör att inga suspekta påståenden passerar hennes lurfilter inom den närmsta tiden.
Det gör att man inte har så mycket att välja på, så idag när vi satt och drack kaffe på gården plockade jag upp bollen igen och körde en fint. Jag berömde henne för det roliga luret och sa att: "Jag tyckte det var konstigt att han skulle vara så fantastiskt bra på sånt, med tanke på att han var gay." Och där satt den. Fågelholken. "Va, var han?", svarade hon förvånat. Jag hade fått in en fuling och hon hade tappat garden för en sekund. "Nä, jag bara skojade... men hur var det nu igen, han dog väl ganska nyligen i aids va?" Och så var det fågelholk igen. "Va, gjorde han?".
Jag fick in en så kallad *dish-dish*. Och det är inte det sämsta. Ett kontralur kan tyvärr aldrig bli lika mycket värt som ett grundlur, men det fungerade i alla fall rätt bra som skadekontroll.
Vad i hel... Jag bara gapade och försökte tyda texten:
A poet reads his crooked rhyme
Holy, holy is his sacrament
Thirty dollars pays your rent
On Bleeker Street.
Aha! Där var det. Svart på vitt. Hon hade alltså rätt. De var så kryptiska på 60-talet men det var ju hur tydligt som helst (nästan) nu när man visste det. Jag hade bara aldrig tänkt på Art Garfunkel som värsta fittslickaren... Sedan kom gapflabbet. Hon kastade sig frustande bakåt i soffan och storknade av flabb. Faaaen också! Jag hade gått på det och Josefine kunde lägga ännu ett lyckat lur till listan.
Det är en förnedrande känsla att gå på lätta lur. Jag kan aldrig riktigt släppa det och försöker mig ofta på ett kontralur för att jämna ut ställningen. Det är inte samma känsla att fortsätta i samma spår men det är det lättaste sättet att dämpa skadan. Att försöka sig på en helt ny är nästan ingen idé med Josefine. Hon har utvecklat en ryggmärgsskepsis som gör att inga suspekta påståenden passerar hennes lurfilter inom den närmsta tiden.
Det gör att man inte har så mycket att välja på, så idag när vi satt och drack kaffe på gården plockade jag upp bollen igen och körde en fint. Jag berömde henne för det roliga luret och sa att: "Jag tyckte det var konstigt att han skulle vara så fantastiskt bra på sånt, med tanke på att han var gay." Och där satt den. Fågelholken. "Va, var han?", svarade hon förvånat. Jag hade fått in en fuling och hon hade tappat garden för en sekund. "Nä, jag bara skojade... men hur var det nu igen, han dog väl ganska nyligen i aids va?" Och så var det fågelholk igen. "Va, gjorde han?".
Jag fick in en så kallad *dish-dish*. Och det är inte det sämsta. Ett kontralur kan tyvärr aldrig bli lika mycket värt som ett grundlur, men det fungerade i alla fall rätt bra som skadekontroll.
onsdag, maj 02, 2012
Projekt: Skägg
Appropå mitt skäggprojekt. Jag har tidigare försökt mig på flera skäggrelaterade vansinnesprojekt. Dessvärre alltid med ganska mediokert resultat. Jag har gillat tanken men har helt enkelt blivit tvungen att ge upp och raka av helvetet innan det nått någon som helst prakt. Det duger inte den här gången. Nu har jag gett mig fan på att lyckas men det ingen lek. Det går trögt av många anledningar.
Jag har sedan en tid tillbaka passerat stubbfasen och gått in i klådfasen. Det är nog så jobbigt. Samtidigt finns det många andra motstånd att parera på vägen, vilket gjort att jag hyser djupaste förståelse och respekt för män som pallat att gå "the whole nine yards". Jag kan bara inte hålla mina klåfingrar från skägget utan sitter och pillar med det, vilket jag dagligen får reprimander för, eftersom Josefine tycker att det ser ofräscht ut när vi samtalar och jag sitter och gräver i min skäggbotten. Hon är dessutom lagom pepp efter att jag förklarade att min målbild är Joaquin Phoenix "I'm still here"-skägg. Hon tycker att det räcker nu och kan göra långa omotiverade uppehåll i en konversation för att utbrista "det där där skägget alltså", med en lätt negativ klang. Så himla okonstruktivt. Hon är inte öppet emot det hela. Jag får t.ex. inte blogga om att hon försöker förbjuda mig att anlägga ett ordentligt skägg.
Det är också jobbigt att varje morgon behöva skärskåda sitt eget anlete i spegeln och tvingas se hur många strån verkar försöka bryta sig lös och liksom sabbar flowet för skäggets helhet. De står ut åt lite varje håll och ser faktiskt ganska risigt ut på nära håll. Just de hårstråna påminner lite om, och det här smärtar att säga, en väldigt gles könsbehåring. Sånt vill man inte ha i sitt skägg. Det innebär att jag dagligen tvingas plocka fram saxen och frisera ner det värsta vilket inte bara är tidskrävande utan även ett tecken på att jag är på väg in i den jobbigaste fasen. Den socialt missanpassade fasen. När man går runt och ser allmänt förjävlig ut hela tiden. Det är där de flesta brukar falla för trycket och plockar fram de vassa grejerna.
Och nu kommer sommaren vilket kanske i sig inte är den mest praktiska årstiden att bestämma sig för att bli pälsdjur. Men jag gör det för konsten och tänker inte låta något hindra mig. Viva la skägg.
Jag har sedan en tid tillbaka passerat stubbfasen och gått in i klådfasen. Det är nog så jobbigt. Samtidigt finns det många andra motstånd att parera på vägen, vilket gjort att jag hyser djupaste förståelse och respekt för män som pallat att gå "the whole nine yards". Jag kan bara inte hålla mina klåfingrar från skägget utan sitter och pillar med det, vilket jag dagligen får reprimander för, eftersom Josefine tycker att det ser ofräscht ut när vi samtalar och jag sitter och gräver i min skäggbotten. Hon är dessutom lagom pepp efter att jag förklarade att min målbild är Joaquin Phoenix "I'm still here"-skägg. Hon tycker att det räcker nu och kan göra långa omotiverade uppehåll i en konversation för att utbrista "det där där skägget alltså", med en lätt negativ klang. Så himla okonstruktivt. Hon är inte öppet emot det hela. Jag får t.ex. inte blogga om att hon försöker förbjuda mig att anlägga ett ordentligt skägg.
Det är också jobbigt att varje morgon behöva skärskåda sitt eget anlete i spegeln och tvingas se hur många strån verkar försöka bryta sig lös och liksom sabbar flowet för skäggets helhet. De står ut åt lite varje håll och ser faktiskt ganska risigt ut på nära håll. Just de hårstråna påminner lite om, och det här smärtar att säga, en väldigt gles könsbehåring. Sånt vill man inte ha i sitt skägg. Det innebär att jag dagligen tvingas plocka fram saxen och frisera ner det värsta vilket inte bara är tidskrävande utan även ett tecken på att jag är på väg in i den jobbigaste fasen. Den socialt missanpassade fasen. När man går runt och ser allmänt förjävlig ut hela tiden. Det är där de flesta brukar falla för trycket och plockar fram de vassa grejerna.
Och nu kommer sommaren vilket kanske i sig inte är den mest praktiska årstiden att bestämma sig för att bli pälsdjur. Men jag gör det för konsten och tänker inte låta något hindra mig. Viva la skägg.
"En go gäng #21"
Män som gillar att spränga grejer (msn-män kanske?)
Rolig rubrik. Spränga "upp" bron liksom. Gillar också den tomma blicken hos samtliga (som jag för övrigt själv kan känna igen mig mycket i). Den där som signalerar att det inte finns nåt mer där. Att man är ren som ett rör efter exempelvis hårt umgänge med råintensiva barn. Att pedagogerna som arbetar med barn inte ser ut såhär varje dag stärker min tes om att småskolelärare bara måste sällas till de hårdaste jävlarna som går i ett par skor.
Bonuskredd till han med det mustiga skägget till höger. Snyggt skägg. Jag håller själv på att fila på ett rejält skägg. Men det är svårt. Många motgångar. Inte så att jag tänker spränga en bro. Men ändå.
Etiketter:
En go gäng
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)











