onsdag, januari 12, 2011

Bildredaktörerna vs. Astrid, 1-0

Vadslagningen om vem som ska pryda 200-kronorssedeln har börjat. I topp ligger Astrid Lindgren (ungefär lika otippat som minusgrader i januari). Det är som vanligt. Så fort en utmärkelse ska delas ut, oavsett vad det må gälla, går Astrid Lindgren-drevet igång på alla fyra. Själv är jag så trött på kärringen att jag drabbas av ett tröttmaanfall bara jag hör talas om henne.

Visst, Astrid Lindgren var en av de största barnboksförfattarna det här landet någonsin har haft, så okej, låt henne pryda den där sedeln då. Bara det inte blir en pressbild som får stå som förlaga. Då kommer jag att förvägra den valören en plats i min plånkas sedelfack. Den kommer att få ligga lika skrynklig som Astrid själv och trängas bland de smutsiga mynten.


Det slår aldrig fel. Så fort det skrivs en artikel om Astrid Lindgren så ackompanjeras texten av en bild där hon sitter med ett flabbigt starrnylle och en hy av soltorkad åkerlera. En vaxdocka förmedlar mer liv. Det är så ovärdigt. Nä, jag tycker inte heller att hon ska få Nobelpriset, men varför vill man henne SÅ ont. Det råder ingen tvekan om att det finns bättre bilder. Men det är som att landets samtliga bildredaktörer råhatar Astrid Lindgren så till den milda grad, att de har slutit ett kollektivavtal om att alltid förnedra minnet av henne i den mån det går.

Och de lyckas rätt bra.

tisdag, januari 11, 2011

Bästa sämsta filmen

Tack för alla filmtips. Nu har vi fått så vi tiger. Ett tag i alla fall. Som tack vill jag bjuda tillbaka med ett tips om Best Worst Movie, en mycket bra dokumentär som jag för ett tag sedan hittade en trailer för på Onyanserat.

I korthet handlar den om det sjuka kultfenomen som uppstått i bakvattnet av filmen "Troll 2" från 1990. Filmen blev så hårt bespottad av kritiker världen över och hånad av den stora publiken, att den tillintetgjordes som ett filmhistoriens största skämt, stämplad som "världens genom tiderna sämsta film". Så började den av någon oförklarlig anledning plötsligt att få en skara trogna fans som sedan dess bara växt sig större, genom idel utsålda specialvisningar, fester och event. Det har helt enkelt skapats en stor rörelse bakom "Troll 2" (en i grund och botten helt vansinnigt pinsam fotnot i filmskapandets tidslinje) som säger sig dyrka den, just för att dess uselhet är det deppiga resultatet av ett hundra procent ärligt uppsåt från filmskaparnas sida.

Vi får träffa "skådespelarna" som allt sedan filmen blev till, i de allra flesta fall, har fortsatt leva sina liv långt bortom drömmen om Hollywood. En mycket brokig skara människor som bland annat rymmer George Hardy, en omtyckt och respekterad tandläkare med egen praktik i en liten avkrok någonstans i Alabama. En märklig kuf som vid tiden för filminspelningen hade permission från ett mentalsjukhus. Vi får även träffa den extremt omvärldsskygga och integritetspundande Margo Prey, som trots att hon inte har gjort en enda roll varken före eller efter Troll 2, lever i någon slags villfarelse att hon fortfarande är en högst aktiv skådespelerska som snart ska få snurr på sin karriär. Plötsligt hyllas de som filmstjärnor och får efter 20 år uppleva sina 15 minuter stjärnglans, när de plötsligt blir inbjudna till diverse Troll 2-visningar, får skriva autografer och ta emot massornas hyllningsjubel från scen. Men det ligger något äckligt i publikens förhållande till sina "idoler". Man blir inte riktigt klok på om de faktiskt gillar Troll 2 eller om de är omedvetet ironiska.

Även filmskaparna uppvaktas. Regissören Claudio Fragasso står efter 20 år fortfarande helt frågande till kritiken. Han tycker att det är en bra film om människor och relationer, att människor bara inte var mogna för hans nytänkande när det begav sig. Klippkillen hakar på. Han menar på fullaste allvar att det i själva verket var Troll 2 som banade väg för framgångarna med Harry Potter. Claudio Fragassos fru Rossella Drudi skryter om sin kreativa förmåga och hur den irritation hon kände inför vegetarianer blev hennes inspiration till en historia om vegetariantroll som gör människor till föda genom att först förvandla dem till krukväxter. De är givetvis fullblodsidioter men hade det inte varit för deras totala brist på självdistans hade man nästan tyckt synd om dem. Istället blir deras arrogans ett alibi för att börja hata dem. Men inte så till den grad att det förstör den stora humor som uppstår i mötet med "fansen" och skådespelarna.



Best Worst Movie tar oss med på en snabb resa från anonymitet till stjärnstatus tillbaka till anonymitet igen och där hade dokumentärens skapare Michael Stephenson med fördel kunnat gräva mycket djupare. Med tanke på att vi nu har passerat toppen på dokusåpeåldern vars hela existens bygger på den cykeln hade det varit extra intressant att få följa den känslomässiga berg och dalbanan och dess baksida. Flera gånger kände jag hur det började knyta sig i magen, han är nära men når inte riktigt ända dit.

Hur som helst är det en fantastisk liten berättelse. Se den.

måndag, januari 10, 2011

Tullfest tullfest hela dan

Hejsan alla glada bagarbarn...

Västnytts stora dragplåster för dagen är ett avslöjande om kraftigt porrsurfande från Tullverkets datorer. Wow, en förvåningens suck hörs från... precis ingen. Det är väl den gängse uppfattningen, att statsanställda tjänstemän (slipsrunkare) över lag plöjer ner en ansenlig del av sin arbetstid i att flukta på olika sorters naket. Inte ens Tullverkets egen säkerhetschef Inger Withalisson verkar nämnvärt överraskad av att hennes kollegor tar sig en glutt på knullis.com till morgonkaffet då och då. Lagom blasé reagerar hon bara på hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett", säger hon. Så jävla roligt.


Lagom blasé reagerar på är hur massiv trafiken har varit: "Jag är förvånad över att det här avsnittet som jag har sett nu är såpass omfattande tidsmässigt sett".

Lite förströelse på raster är en sak men nu ska det gås till botten med. Och jag gnider händerna av förtjusning. Jag skulle betala bra i inträde för att få vara med idag. Personaltoaletterna kommer lukta mer ångest och de mörka partierna under tulltjänstemännens beiga skjortärmar lär vara större än vanligt. Alla kommer att tassa på tå i en tryckande väntan. Ända tills dess att den värsta odygdspåsen blivit inkallad på Grodan Bolls rum, fått en stram åthutning, och efter bricklunchen blivit dubbad till "Knullis" i mellannamn (på livstid) av kollegiet.

Sedan kommer det troligen att göras tillslag på några ton knark inom kort, innan allt är som vanligt igen.

torsdag, januari 06, 2011

Filmcraving

Jag och J är inne i ett filmtittar-flow nu och ser lite av varje. Dock är vi sjukt sugna på att se något riktigt jävla gåshudsspännande (tänk Seven, Eden Lake, Bourne-trilogin) för vi vill spänningspunda lite. Det får gärna vara en politisk thriller, hämndfilm, stalker/psykopat-thriller, heist- och/eller fängelsefilm eller en bra rysare (den kategorin vi i 99% av fallen är otillfredställda). Filmen måste absolut inte vara ny heller. Bara den är bra.

Så snälla! Ge oss lite tips.

Om ni inte har några tips på spännande, men väl ett storslaget drama, kvävningsrisksrolig komedi, action med finess eller bara en helt fantastisk film oavsett genre så tas det emot med stor tacksamhet.

Utbyggnad av ordförrådet

J lärde mig precis ett nytt ord. Fekaliemousse. Hon är fin hon.

God gärning

Idag när jag stod och skottade bort snö runt min bil och under dess däck kom en bötsugen parkeringsvakt långsamt spankulerande uppför gatan, med sin neonväst och lilla digitala handenhet i högsta hugg. När han var i höjd med mig ställde han sig och började titta på. Jag noterade hans närvaro genom att heja trevligt, varpå han frågade hur det gick. Jag sa att jag satt fast och var tvungen att skotta. Han sa att det beror på att alla parkerar på gatan så att snöröjarna (jävligt mäktig yrkestitel) inte kommer åt att skotta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen eftersom gatan består av betalparkeringar och att jag, visserligen av lättja eftersom jag parkerade på gatan bara för att jag inte orkade gå från garaget igår, betalt min parkering. Så jag höll käft och skottade.

Parkeringsvakten fortsatte att titta och jag kände mig tvungen att skoja till det, så jag frågade om han kunde ha överseende med att jag eventuellt behövde sticka och hämta grus och låta bli att ge mig böter då. Han tittade på mig som om han faktiskt övervägde att straffa mig med 800 kronor. Sedan drog han på smilbanden och sa: Nä, det är ok.

Jag provade att komma loss men däcken spann så jag fick gå ut igen och fortsätta skotta. Det måste ha varit veckans höjdpunkt för parkeringsvakten för han kunde inte slita sig. Att erbjuda lite putthjälp verkade knappast vara med på agendan och jag frågade inte. Förnedringen skulle jag kunna ta (att bli räddad av sin bödel) men jag ville inte pusha hans goda vilja genom att tigga om en hjälp som uppenbart satt jävligt långt inne. Istället började han prata om att det skulle komma mer snö inatt. Jaså, svarade jag med en begynnande anfåddhet. Han fortsatte att informera mig om väderläget runt om i landet och jag svarade artigt hela tiden. Till slut hade jag skottat helt rent runt bilen och det var dags att prova igen. Han frågade om jag hade vinterdäck. Jag tittade på honom och försökte se om han drev med mig men han verkade högst allvarlig. Jag önskade parkeringsvakten en trevlig dag och satte mig i bilen. Han verkade ha sett nog och fortsatte äntligen att gå. Och jag kom banne mig loss.

Jag körde långsamt upp för gatan och kostade till och med på mig att le och vinka lite morsigt till parkeringsvakten när jag passerade honom. När jag väl var kom till garaget upptäckte jag hur uppåt jag kände mig. Väl till mods liksom. Det kändes bra att jag hade varit trevlig mot parkeringsvakten, trots att han var mycket märklig i sättet. Nästan som om jag hade gjort en god gärning.

Jag vet inte varför, men jag lider av ett konstant dåligt samvete mot parkeringsvakter. Det gör att jag har en otrolig tolerans med dem. Njuter av att vara trevlig mot dem. Jag tror att en psykolog skulle klassa det som en form av böjelse. Men någon måste ju ha det också. De är så hatade. Så jag försöker alltid vara extra snäll mot dem. Till och med när de står och idiotförklarar mig.

onsdag, januari 05, 2011

Vem är det jag lever med?

Hittade nyss följande fras inskriven i googlesökfältet på datorn i sovrummet: "Rolf Lassgård sexigast". Vet inte riktigt hur man hanterar en sådan upptäckt. Det kan vara den absolut äckligaste formuleringen jag någonsin läst. Då vill jag påminna om att jag har ett exemplar av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen stående i min bokhylla.

Stans största slynor

Den här vinterkylan påverkar min kropp negativt. Särskilt fossingarna. När de är frusna släpper de precis all värdighet. De bjuder ut och förnedrar sig utan vidare. Gör vad som helst, med vem som helst för lite värme. Riktiga slynor är vad de är.


I en av julklapparna låg ett par HotSox (bilden). En slags tofflor med inbyggda vetevärmare. Kanske världens osexigaste plagg alla kategorier. Men de erbjuder värme och då är mina fötter inte sena att lägga upp sig. De penetrerade de heta tofflorna med en iver som var nästan motbjudande att skåda och belöningen lät inte vänta på sig. Nu har mina fötter byggt upp ett destruktivt förhållande till värmetofflorna. Varje kväll när barnen har lagt sig så spritter det under fotsulorna och blotta ljudet av mikrovågsugnen eggar dem så till den milda grad att de nästan börjar försvettas lite. Fötterna vet att det är mot alla sociala normer att hora så för lite lättförtjänt värme. Men vad ska de göra? Kylan har drivit dem in i en nedåtgående spiral som är svår att vända.

Hjälp! Mina fötter har gått och blivit fullfjädrade veteluder.

tisdag, januari 04, 2011

Hej Telia, nu vankas det lite hat!

Igår var jag tvungen att gå in till en av Telias butiker. Det är något jag drar mig för mer än något annat, av den enkla anledningen att jag alltid känner mig som en stor papperspåse laddad med skit när jag efter alldeles för lång tid kommer därifrån. En välfylld och alldeles muschig påse som någon varsamt placerat sin fot mot och sedan pressat på, ända tills tyngden fått det fuktiga pappret att spricka upp likt skinnet på en wienerkorv i stekpannan och börjat läcka. Det är ingen särskilt angenäm känsla (Tack Telia) vill jag lova.

Mitt besök rörde att jag behövde få ett nytt SIM-kort, eftersom Apple-svinen inför iPhone 4 fick för sig att göra ett modellbyte lite extra svinjobbigt, genom att byta storlek på korten. Jag rös när jag insåg att jag inte hade något val utan skulle bli tvungen att göra ett butiksbesök för andra gången på mindre än en månad. Strax innan jul var jag inne för att köpa ett kontantkort, ett besök som nästan slutade i massiv stroke, då det tog över en halvtimma (37 minuter för att vara exakt) med endast två personer framför mig i kön.

Visst är det trevligt när butikspersonal tar sig tid att småprata med sina kunder, lär känna dem inte bara på ytan, utan intresserar sig för deras liv, karriär, musiksmak, hälsotillstånd och hund. OM DET ÄR PÅ ETT SNABBKÖP I FINSPÅNG. Inte när man har en räcka människor som står på kö med livstrött blick och inget hellre önskar än att få köpa sin skit och återvända till livet på kortast möjliga tid.

Jag har tidigare ondgjort mig över Apotekets receptkassor eftersom man tvingas se på hur de lallar omkring där inne i sina vita rockar, snickesnackar och gör precis ingenting, medan man själv knappt vågar andas, av rädsla för att dra i sig en klase virus och infektionssjukdomar. Väntan på att få ut sin kåvepeninkur mot en bihåleinflammation i förstadiet kan mycket väl leda till att du på plats går åt i en fullt utvecklad hjänhinneinflammation. Ändå är det ingenting, jag upprepar INGENTING, om du ställer det mot ett besök i valfri Teliabutik. Det är en facking all-inclusive-semester i jämförelse. Ineffektiviteten hos Telias butikspersonal är snudd på farsartad (och gud vet att jag hatar fars). Det är som att kliva in mitt i en föreställning av Gubbhäng och spritklåda på Fredriksdalsteatern och tvingas vara med, vilket utan längre övervägning hamnar över "få scrotum bortslitet i en träsvarv" på min mardrömslista.

De går runt i sina lustigt bjärta pikettröjor och partillejohnnyfrisyrer och riktigt antijobbar, i en lokal som mer påminner om ett homestylat internetcafe än om ett ställe där man köper saker. Kassorna är utspridda och de har segregerat kunderna om två grupper; viktiga företagskunder och pöbel. Det är nästan alltid fler av butikspersonalen än av kunderna. Ändå går det enklaste ärende trögare än på en nordkoreansk passcentral. Seriöst hann jag både komma in och lämna butiken medan en säljare och en lärling (som jag vägrar att skriva om eftersom det skulle innebära högre halter lyteskomik än en här bloggen klarar) sålde på en gubbjävel ett par hörlurar och lite skyddsplast till hans iPhone. Då var jag ändå där i en halvtimma och väl det. Att se något så långsamt är som att stirra in i en laserstråle. Det bränner till och så blir det svart.

Jag noterade dessutom att flera av säljarna gick ut backstage till personalrumet mellan varje kund och var borta länge. Helt oförklarligt. Vid flera tillfällen var det bara hörlursförsäljaren och hans protegé som "arbetade" medan alla andra var borta. De liksom nickade och log menande när de passerade varandra, inte på det kollegiala sättet, utan som om de bar på en otäck hemlighet. Medan jag stod där och led började jag fundera på om de som bestämmer på Telia har en aning om den kundslakt som försiggår i deras butiker. Hade de sett hur sölig personalen är hade de troligen gått in med hela handen och förpassat dem raka vägen till nästa säsong av Ung & bortskämd och lämnat plats åt veteranpoolens mer hungriga personal.

Eller så är det hela bara ett bara en sjukt ondskefull affärsstrategi som baseras på en hemlig experimentell forskning av människohjärnan (kundernas) under tung stress.

fredag, december 31, 2010

Gott nytt år!

Kära läsare. Jag vill bara passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt. Jag uppskattar er väldigt mycket ska ni veta. Varenda en. Nu är jag äntligen fri från listan dessutom. Så jävla gött. Så ut med det gamla, in med det nya. Välkommen 2011.

torsdag, december 30, 2010

Day 30 – One last moment

Den här historien som har hängt efter mig i snart fem år.

En av de första dagarna på den arbetsplats jag strax ska sluta på, försökte jag mig på en mindre lyckad isbrytare kan man säga. Det är i grund och botten en högst oskyldig historia, i originalform inte ens ett ögonblick att minnas, men som tack vare säkert tio olika kollegor och lika många förbättringsvändor landat i en helt ny version varje gång den återberättas (vilket den gör på varje företagsfest inför nyanställda). Den har blivit en slags vandringssägen.

Som helt ny vill man ju inget hellre än att passa in så snabbt som möjligt. Man vill slipa ner den där lilla naturliga friktion som uppstår i gruppen när man som kommer in i ett redan sammansvetsat gäng och stökar om i rutiner och vanemönster. Alla är på sin vakt. Trevliga men extremt lyhörda för små detaljer. Håller man inte tungan rätt i mun faller man lätt utanför ramen och blir ett knäppo istället för en skön kille.

Det finns således en sann och en något putsad version av historien. Döm själva.


Originalversionen:


Jag skulle på lunch med fyra av mina nya arbetskamrater. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig en av mina nya kollegor om och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Jag berättade att jag var trött. Jag hade sovit dåligt för att jag hade blivit väckt mitt i natten av något ljud ute på gatan och sedan haft svårt för att somna om. Gott så. Min nyfikne kollega envisades dock med fortsätta fråga om vad det var för ljud jag hade hört, så jag berättade hur jag hade vaknat av att jag tyckte mig höra en dov röst väsa "hjälp" två gånger. Det hade låtit som det var alldeles utanför min balkong. Kollegan frågade då om jag hade kollat om det var något, men jag svarade att jag inte var säker på om det bara var som jag hade drömt eller om jag faktiskt hört något på riktigt och därför hade legat kvar och avvaktat. Kollegan konfronterade mig och frågade hur fan jag tänkte då. Jag kände att det nog lät lite konstigt sådär i efterhand. Något som bekräftades av att alla tittade på mig under den finskaste tystnad jag upplevt. Desperat började jag försöka trixa mig ur det hela genom att förklara att min säng faktiskt var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, och att jag skulle ha blivit tvungen att åla mig ut vid fotändan, vilket var en smula bökigt. Särskilt med tanke på jag förmodligen bara hade hört i höre. Vilket visade sig vara sanningen.


Den efterarbetade versionen:


Vi skulle på lunch och med oss var Mikael, en helt ny arbetskamrat som börjat tidigare samma vecka. Vi stod och väntade på hissen och alla småsnackade lite. Artighetsfraser utbyttes, det pratades och ditten och om datten. Väl i hissen vänder sig någon mot Mikael och frågar: Och hur är läget med dig då Mikael?

Mikael berättade med klagan i rösten hur illa däran av trötthet han var. Han hade sovit dåligt för att han hade blivit väckt mitt i natten av en person ute på gatan som verkade vara i nöd. Det visade sig vara en man som låg på farstutrappan och skrek på hjälp. Mikael berättade att han bara blivit irriterad. En sådan jävla rövstil att störa hans nattsömn på det viset. Dessutom hade det varit jättesvårt att somna om sedan.

Stumma av bestörtning såg vi hur Mikael med stor förtjusning hånade hur den nödställde mannen hade legat och kvidit fram; hjälp mig... hjäälp mig... snälla hjäääälp mig, jag döööör. Alla stod tysta i chock över Mikaels helt skamlösa cynism och helamputerade moral. Till slut frågade en i gänget om Mikael verkligen bara hade låtit honom ligga där och ropa på hjälp medan livet skata rann ur honom och hans röst långsamt tystnade i ett hest dödsrossel? Ja självklart hade svaret blivit.

Till sitt försvar berättade Mikael att hans säng minsann var inklämd bakom en rumsavdelare i form av en stor ikea-bokhylla, vilket medförde att han inte fann det tillräckligt komfortabelt att kliva ur sin säng, för att det skulle vara värt att rädda en stackars medmänniskas liv (troligen ett oskyldigt offer för det oprovocerade våldet desssutom). Medan Mikael låg där i sin säng låg den stackars mannen och vädjade efter hjälp. Något Mikael tänkte förvägra honom med motiveringen att han tyckte att han var ett riktigt jävla as som låg där och blödde ihjäl på trottoaren när Mikael som bäst behövde sin skönhetssömn. Någon frågade om Mikael av barmhärtighet åtminstone inte ens hade övervägt att ringa 112. Icke. En person som håller ett helt kvarter vaken med sin Tom Waits-stämma är inte ens värd att slösa batteritiden på.

Till slut hade Mikael blivit så till sig av vrede att han klivit upp i alla fall, gått raka vägen till städskåpet och hämtat ett dammsugarrör som han sedan använt för att själv släcka livet på den gamle mannen, slag för slag, medan han ord för ord uttalade meningen "håll käft nu din jävel".

onsdag, december 29, 2010

Bara sista luckan kvar!

Skönt. Det har varit mastigare än jag trodde. Den här jävla listan med 30 i förväg definierade bloggämnen. Jag trodde det skulle bli en bit kaka, men det har varit svårt. Mycket har varit kul men vissa ämnen alltså... jag borde ha tänkt mig för innan.

Imorgon ska jag försöka avsluta det här med ett sista ögonblick. Hmm... jag har ingen aning om vad jag ska välja då. Livet är ju alldeles fullt av ögonblick.

Jag hoppas att det har varit i alla fall lite kul för er, att jag kommer ut på andra sidan med hedern i behåll, det har definitivt varit lärorikt för mig själv.

Day 29 – Your aspirations

Jag vill se mina döttrar växa upp och bli starka självständiga individer som inte försöker passa in i någon annans mall utan tar för sig av livet och går sin egen väg. Som lär sig tänka själva och inte tar någon skit. Kloka och snälla. Det finns gott hopp om det för när jag ser dem idag ser jag två små kärnreaktorer av egen vilja och liv. Vi har lyckats bra hittills, men jag kan bli nedstämd när jag tänker på alla hinder de kommer bli tvungna att meja ner på sin resa till vuxenvärlden. Det tuffaste blir nog alla förväntningar de kommer att möta. Det finns så mycket dåliga förväntningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag på vägen inte förvandlas till en sådan där förälder som ger dem dåligt samvete. Det är min absolut viktigaste ambition här i livet.

tisdag, december 28, 2010

Day 28 – Something that you miss

Jag saknar barndomen. Inte urskiljningslöst hela barndomen såklart, jag skulle inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas varva ett tv-spel, om jag skulle vara Zeb eller Luke när vi lekte familjen Macahan eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på lördagsgodiset. Jag kan sakna barndomen något enormt för dess fantastiska kravlöshet och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting. Frikopplad från all logik och logistik. Aldrig en tanke på konsekvenser. Det är nog så de flesta egentligen skulle vilja leva om de verkligen kunde välja – istället för att kämpa med ett slarvigt utstansat livspussel på tio tusen bitar.

Samtidigt skulle det bli en helt jävla sinnessjuk värld om alla levde precis så.

måndag, december 27, 2010

Day 27 – Your favorite place

Om jag hade fått frågan när jag var liten, vilket mitt favoritställe var, hade jag troligen svarat att det var hos mormor i Lilla Edet. Vi var där nästan varje helg under min uppväxt och där hade jag och brorsan några kompisar som vi gjorde helt andra grejer med än med kompisarna hemma i stan. Vi byggde en trevåningskoja i bergen, dämde upp bäckar i skogen och hade oss. Det fanns ett äventyr i allt och det var så obeskrivligt skönt att komma ut på landet och helt slippa oroa sig för äldre faror. Bara vara.

Nu när jag är 34 och försöker komma på vilket mitt favoritställe är så är det inte lika lätt längre. Visst, det finns flera ställen jag gillar och trivs på, men jag kan inte påstå att jag har ett sånt där riktigt favoritställe. Inte som när jag var liten. Svennebananen i mig vill att jag ska svara hemma, för jag älskar verkligen att vara hemma, här finns allt jag gillar. Men om jag ska svara något annat ställe så får det nog bli Prenzlauer Berg och Kreuzberg i Berlin. Jag tror aldrig att jag har trivts så bra någonstans när jag har varit utomlands som i just de stadsdelarna. De gånger jag har varit där har jag känt mig nästan lika hemma som i mitt vardagsrum och det är bra det. En dag vill jag nog bo där.

söndag, december 26, 2010

Day 26 – Your fears

Jag har egentligen inte så många rädslor... eller nu ljög jag. Eller det beror på hur man ser på saken. Jag är en inbiten hypokondriker och skulle man räkna varje liten sjukdom (både riktiga och icke existerande sådana) jag har njoat över, skulle det här nog ha god potential att bli världens längsta inlägg. Jag vet inte varför jag är sån. Kanske beror det på att min mamma var väldigt sjuk ett par omgångar när jag var liten. Eller för att jag alltid blivit skräckblandat förtjust över vilken sjuk skit kroppen kan komma upp med. Annars har jag inte så många rädslor faktiskt.

Självklart är jag rädd att något hemskt ska hända min familj. Det är nog min största rädsla. Också den skulle kunna brytas ner i tusen olika sub-rädslor. Men som ni märker väljer jag att gruppera lite. Jo spindlar, ormar och kryp måste jag nog räkna till mina rädslor. Summerar man det framstår det som en ganska försynt lista; sjukdomar, familjetragedier och äckliga djur.

Sedan finns såklart lite saker som tekniskt sett skulle kunna kallas för rädslor men som jag väljer att klassificera mer som olika obehag. Den listan rymmer punkter som; att prata inför grupper, höga höjder utan skyddsanordningar, människor som äger skåpbilar, att bli tunnhårig (vilket är högst osannolikt med tanke på att cellgiftet nog endast skulle ha samma effekt på min frisyr som en uttunningssax), offentliga toaletter, impotens, rötmånaden, att hissgolvet ska lossna, skimming, att sticka mig på en narkomankanyl, bli inklämd i bredvid någon som luktar varm mellanmjölk på spårvagnen i rusningstrafik, bli instängd i ett skyddsrum, frysrum eller levande begravd, att brinna inne, bli fast på en öde ö med Stefan Holm, tappa minnet, radioaktivitet, att ramla och slå ut mina tänder mot ett räcke, trottoarkant eller dyligt, det bruna i Gorby's, el-stötar och säkert en miljard saker till.

lördag, december 25, 2010

Day 25 – A first

Det var dags för mig att gå min allra första match. Jag hade tränat i över ett år och nu stundade ABC Open i Angerd, en av Sveriges största Boxningsgalor. Jag hade vägt in mig i weltervikt och nu väntade vi bara på lottningen för att få veta vilka vi skulle gå upp mot. Nervositeten låg tjock i luften. Min tränare gick fram och kollade listan. Sedan kikade han i min motståndares bok, jag såg att det var något, sedan slog han ihop den och sa "det är viktigt att du tänker på att utnyttja din längd och boxas tekniskt ikväll". Det lät inte bra. Jag fattade att jag nog inte fått den ultimata motståndaren. När jag lite senare fick syn på min motståndare förstod jag. Jag har nog aldrig känt mig så nervös som jag gjorde då. Alltså nervös helt utan förväntan.

Så var det dags. Vi gick in i ringen. Killen jag skulle möta var en halvrysk järnkamin med riktigt dålig uppsyn. Han var lätt ett huvud kortare än jag men var kraftig som fan, och då menar jag inte kraftig som i fet utan kraftig som i Ivan Drago-kraftig. Fram till nu hade jag känt mig ganska duktigt. Min tränare hade sagt att jag hade talang, att jag hade utvecklats snabbt och blivit en tekniskt bra boxare med potential. Jag tänkte att han var så full av skit när jag stod där och bokstavligt talat kände hur slutmuskeln darrade inför den mängd stryk jag stod inför. Han såg ut att kunna ha ihjäl mig med en halvmiss.

Gonggongen ljöd och vi intog våra positioner och matchen var igång. För varje jabb jag gjorde landade han en tung vänster, följt av en hetsig slagserie. Han slog verkligen hårt. Det tog inte lång tid innan jag var nere för räkning. Men det gav mig tid att samla mig lite och när domaren sa box överraskade jag med en snabb och stenhård höger rakt på näsan som fick honom att stanna upp med ett förvånat ansiktsuttryck. Om det här hade varit en klassisk underdoghistoria är det ungefär nu det skulle vända och jag skulle vinna över honom. Men det är det inte. Min höger fick honom bara att haja till en sekund, bli förbannad, sedan började vedergällningen. Han boxades aggressivt, gick på som den ryss han var och trots att jag lyckades skydda mig ganska hjälpligt så kom det så många slag att ett och annat satt precis där de skulle och fick mig att tappa fokus. Så fick han in ett tungt kroppsslag som pressade ur mig all luft. Hans korta stabbiga vänster vakuumförpackade min spinkiga kropp. Jag kunde inte andas och tappade min gard. Slagen haglade över mig och i ögonvrån ser jag hur min tränare kastar in handduken.

Det var min första match och jag hade åkt på så jävla mycket stryk. Först var jag bara glad att det var över men när jag hade duschat och bytt om kom nedstämdheten. Jag var ju för helvete helt kass. Talanglös. Var det ens någon idé att fortsätta och varför hade tränaren ljugit för mig? Tränaren sa att jag hade haft osedvanlig otur som fick möta en sån kille i min första match. Han berättade att ryssen gick sin sista match på samma nivå som jag och hade vunnit alla sina tidigare matcher på knock out förutom en som han hade vunnit på teknisk knock out. Dessutom var han southpaw. Det hade inte varit min dag helt enkelt. Det var en klen tröst men det fick mig åtminstone att fortsätta släpa mig till träningarna.

Det var tur det för annars hade det varit världshistoriens sorgligaste boxningskarriär. Tre månader senare gick jag min andra match och vann. Men det är en helt annan historia. A second.

fredag, december 24, 2010

God Jul hörrni!

Nu har jag överlevt/genomlevt julmat en masse och en tvåakters julklappsöppning. Så jag tänkte passa på att önska alla er som läser här (troligen nästan ingen idag men tanken räknas alltid) en riktigt God Jul. Precis som J skrev på sin blogg är jag sjukt glad över er som läser här. Jag har sagt det förut men det tål att sägas många gånger. Det känns stort som fan.

Hade min adventskalender varit en normal 24-luckorskalender så hade idag varit sista luckan, men ni får stå ut med den i ett par dagar till. Jag börjar själv tycka att det känns lite tradigt. Men vid tolvslaget på nyår är vi alla fria från den.

Nu ska jag fortsätta fira med sällskapsspel och vin. Jag och J ska spöa skiten ur mina föräldrar och bror. Gött.

Day 24 – Something that makes you cry

Senast jag grät var härom veckan när jag och J såg Max & Mary. En rätt igenom fantastisk historia. Jag har en tendens att bli blödig till sorgligheter i film och tv-serier. Som slutscenen i Six Feet Under, när det blir synd om David i Kalla fötter och när "hjältarna" kommer hem i Armageddon (vilket jag skäms som en hund för eftersom det är helt jävla sinnessjukt). The Reader lipade jag nästan episkt till. Jag skulle kunna nämna hur många fler exempel. Samma sak med böcker.

När jag var liten vägrade jag att se E.T. på bio för jag hade hört hur vidrigt sorglig den var och jag visste att det skulle få mig att börja lipa. När mamma läste Lassie fanns det ingen hejd på tårarna. Den modiga lilla hunden som var så modig och gjorde så många bra grejer och så. Jag svalde och svalde och försökte hålla igen till känslovallarna brast och tårarna sprutade som vatten ur en Super Soaker 2000. Generellt har jag alltid haft svårt för historier där djur hamnar i kläm. Därför tog det mig över ett år att ta mig an The Cove.

Det är rätt gött att lipa loss till litteratur och film. Det kan kännas som ett reningsbad ibland. Men jag föredrar nog att göra det ensam. Jag brukar försöka låta bli att grina när J är med, hon blir alltid så till sig. Hon älskar när jag bölar till film. Hon tycker det är fint och gulligt. Och så brukar hon alltid glatt flika in vilken hårding hon tycker jag är.

torsdag, december 23, 2010

Day 23 – Something that makes you feel better

Åh, det där är så olika. Det beror ju helt på situation och tillfälle... men jag är nog en ganska enkel person egentligen.

Men några exempel på saker som kan få mig att må bättre är; blogga när jag stör mig på något, sömn när jag är alldeles för trött, treo när jag har ont i huvudet, pizza när jag är hungrig, en rejäl liggdusch när jag är våldsamt bakfull, sex när jag är kåt, sällskap när jag känner mig ensam, ensamhet när jag behöver tankero, massage när jag är stel, när jag lyckas göra ett klipp, en kram när jag är ledsen, köpa saker när jag egentligen inte har råd, pepp när jag känner mig lite nere, att skrika när jag är arg, gråta när jag är ledsen, en klippning när jag känner mig åt helvete för sunkig, när lönedagen äntligen kommer, när jag gör rätt val efter en svår beslutsångest, klapp på axeln när jag gjort något bra, när jag vinner i spel, om trafiken flyter på när jag kör bil och jag slipper leta till det glöder i huvudet efter en parkering, saker som bara fungerar, ett snällt ord från någon när jag förtjänar det. Och kärlek såklart.

Lyssna på Spotify och dricka vin med J hemma i soffan fungerar på de flesta sinnesstämningar. Samma sak med böcker filmer och tv-spel. Att skriva får mig generellt att må väldigt bra.