En del har hört av sig om klagogramtjänsten och jag måste säga stopp till alla förfrågningar nu. Jag har antagit mig tre fall. Ett angående en ipod där inskroptionen på baksidan blev minst sagt misslyckad. Ett fall där eniro är boven i byråkratidramat och så prio ett, en killes otroliga förnedringsprocess med Comviq. Han har bett om en grad tre på klagomål så det blir första anhalt.
Idag har jag skickat ut lite förbrev för att sondera terräng. Jag förklarade ödmjukt att jag ville ha en mailadress till någon lite högre upp i hierarkin, eftersom jag hade ett viktigt klagobrev att leverera och förväntade mig ett vettigt svar. Man vill ju inte att det sitter en apa på andra sidan och plockar upp ett mail med så noga vald och riktad vrede.
En har svarat. Comviq passande nog. De förklarade snällt att jag allt vick nöja mig med att skicka till kundjänstapan men lovade att jag skulle få ett svar. Nåväl, alltid något.
Så fort jag är tillbaka från marocko så tar jag tag i detta. Och då jävlar!
Över och ut
/mikebike
onsdag, mars 15, 2006
Två otäcka upptäckter på en lunchrast
Nu på lunchen gjorde jag två upptäckter. jag ska inte gå så långt som att säga fasansfulla men otäcka helt klart. Jag var på H&M för att kitta upp med ett vitt snutlinne. När jag hittade dem så hamnade jag i valet och kvalet mellan medium och large och var tvungen att prova.
Första upptäkten:
Jag har gått och blivit en largekille. Fan, jag som alltid varit en mediumkille. Min kompis P lugnade mig med att det var inget att oroa sig med. En storlek på HM kan betyda vad fan som helst. Jag började svettas. Det betyder ju att jag tekniskt sett kan vara en xl-kille. Jag får hoppas att det är två hårda boxningsträningar som gjort mig så biffig redan.
Andra upptäkten:
När jag stod där och kände mig rätt nöjd i mitt largelinne så ser jag plötsligt något jag inte sett innan. Inte så tydligt iallafall. Jag har börjat få hår på bröstet. Goddämit. Jag har varit helt ovetyande om den vansinniga utvecklingen. Jag har ju vanlig glödlampsbelysning som ger det där saggigt gula ljuset. HM:s provhytter har fluorescerande belysning vilket är jämförbart med spermalamporna de har i CSI. Finns det nåt där så syns det så att säga.
Det är inte så att jag har en mäktig ryamatta. nej nej, mer ett glest kalhygge av ganska ljusa och spröda hårstrån. Aaaarrrggh! Jag har gått och fått en mopedmustasch på bröstet men det är inte det värsta i kråksången. Det värsta är att vid närmre kontroll så såg jag att hårstråna verkad växa uppåt. Det såg fan inte klokt ut. Precis som att min kroppsbehåring tröttnat på sin värd och planerar ett attentat. Tänkt om jag vaknar en natt av att min skabbiga bröstmatta försöker strypa mig. FY FAAAN!
Det känns som min egen kropp sviker mig. Om utvecklingen håller i sig vet jag inte vad jag gör. Jag får väl joina klubben och sätta mig i kön bland alla dom som vill beama bort sin intimhårväxt med laser.
Första upptäkten:
Jag har gått och blivit en largekille. Fan, jag som alltid varit en mediumkille. Min kompis P lugnade mig med att det var inget att oroa sig med. En storlek på HM kan betyda vad fan som helst. Jag började svettas. Det betyder ju att jag tekniskt sett kan vara en xl-kille. Jag får hoppas att det är två hårda boxningsträningar som gjort mig så biffig redan.
Andra upptäkten:
När jag stod där och kände mig rätt nöjd i mitt largelinne så ser jag plötsligt något jag inte sett innan. Inte så tydligt iallafall. Jag har börjat få hår på bröstet. Goddämit. Jag har varit helt ovetyande om den vansinniga utvecklingen. Jag har ju vanlig glödlampsbelysning som ger det där saggigt gula ljuset. HM:s provhytter har fluorescerande belysning vilket är jämförbart med spermalamporna de har i CSI. Finns det nåt där så syns det så att säga.
Det är inte så att jag har en mäktig ryamatta. nej nej, mer ett glest kalhygge av ganska ljusa och spröda hårstrån. Aaaarrrggh! Jag har gått och fått en mopedmustasch på bröstet men det är inte det värsta i kråksången. Det värsta är att vid närmre kontroll så såg jag att hårstråna verkad växa uppåt. Det såg fan inte klokt ut. Precis som att min kroppsbehåring tröttnat på sin värd och planerar ett attentat. Tänkt om jag vaknar en natt av att min skabbiga bröstmatta försöker strypa mig. FY FAAAN!
Det känns som min egen kropp sviker mig. Om utvecklingen håller i sig vet jag inte vad jag gör. Jag får väl joina klubben och sätta mig i kön bland alla dom som vill beama bort sin intimhårväxt med laser.
De där amerikanarna har ALLT!
Expressen skriver idag att en texasnice skönhetsdrottning från Texas blev krossad av ett godståg i måndags. Fan vad tragiskt. Hon hörde det inte komma eftersom hon var döv.
Tara Rose McAvoay hade uppnått sitt livs modelldröm när hon vann skönhetstävlingen "Miss deaf Texax" förra året. Det är om än mer tragiskt än själva olyckan. Att de har speciella skönhetstävlingar för döva. Man kan tycka att en hörselskada inte är en defekt som ska göra det omöjligt att delta i samma skönhetstävling som de övriga Missarna.
Men i USA - "möjligheternas land" - där har de fan ALLT.
Tara Rose McAvoay hade uppnått sitt livs modelldröm när hon vann skönhetstävlingen "Miss deaf Texax" förra året. Det är om än mer tragiskt än själva olyckan. Att de har speciella skönhetstävlingar för döva. Man kan tycka att en hörselskada inte är en defekt som ska göra det omöjligt att delta i samma skönhetstävling som de övriga Missarna.
Men i USA - "möjligheternas land" - där har de fan ALLT.
Meck inför Marocko
Imorgon bär det av till Marocko!
Behöver jag säg att det ska bli skönt att lämna all skit här hemma för en vecka i ren lyx och frosseri. Vi ska bo på det ett av de bästa hotellen i Agadir. Folk säger att det är skittrist stad men asbra strand. Well, det räcker för mig. Jag åker inte dit för att kolla på en massa skit. Jag ska stressa av, ligga på stranden, ligga vid poolen, bli masserad, äta, slappa och marinera mina inre organ i gratissprit. Japp mikebike ska åka All-Inclusive.
Jag och min fru gjorde det en gång för många år sedan och lovade oss själva att aldrig resa så igen men jag har ändrat åsikt. För att nå total avkoppling finns det inget bättre än att ha en resebyrå som curlar hela vägen från Majorna ner till dubbelsängen på Afrikas västkust. Vill man göra sin resa till ett äventyr är supercharter inte direkt att föredra. Men den här gången har jag inget sug efter att bli erbjuden att sälja min fru för 40kg hasch, hyra bil och köra planlöst ut i vildmarken. Jag har ingen lust att resa med rygga och vara smutsig och fattig och inte ha en aning om var jag ska sova nästa natt. Jag vill bara ta det kool och låta problemen begränsas till om det är dags för en kall öl eller en gin & tonic. Variation känns fint och dessutom är det första trippen med Juniorette som inte är 1,5 år än.
I vanlig ordning har jag valt att lösa alla bestyr sista dagen (idag) och börjar känna en inre paikångest. Ska till försäkringskassan och hämta papper så att jag blir väl omhändertagen om jag bryter armar och ben. Gjorde ett försök nu på morgonen. Det var fem nummer före men bara en kassa öppen och kärringen som satt där var extremt pratsugen. Hon drog fan sitt livs memoarer för sin "kund" och jag började sakta koka.
Att vänta på statliga myndigheter är en form av väldigt brutal tortyr. Man äts upp inifrån och märker det inte förrän den där välbekanta känslan kommer över en: Tänk om jag hade ett pumphagel nu, då skulle ni allt få se. Vilken tur att man så sällan packat på sig hagelbraket.
Plötsligt kom det in en tjej med tajta jeans och läderstövlar. Hon såg farligt dominant ut men hade duff... mmm... duff! Det räddade situationen. För strax därefter kom en städerska där lyckan för längesedan lämnat in. Jag har aldrig sett en ledsnare människa. Tro lars det! Hon städar ju för helvete på försäkringskassan. Jag gick därifrån.
Påväg till kontoret mötte jag en uteliggare som frågade vad klockan var, jag svarade och han sa "Tackar mannen", precis som att vi hänger i samma gäng. Jag har sagt det innan, jag lider av en "bumappeal". Alla lodare verkar känna samhörighet med mig och det är inte så jävla kul. Jag har inga problem att hålla mig för skratt direkt. Känns sådär att signalera homievibbar till stans trasigaste själar.
Sist löste jag problemet genom att klippa mig men jag har inte råd nu. Jag får hoppas att en vecka på lyxhotell löser biffen.
Behöver jag säg att det ska bli skönt att lämna all skit här hemma för en vecka i ren lyx och frosseri. Vi ska bo på det ett av de bästa hotellen i Agadir. Folk säger att det är skittrist stad men asbra strand. Well, det räcker för mig. Jag åker inte dit för att kolla på en massa skit. Jag ska stressa av, ligga på stranden, ligga vid poolen, bli masserad, äta, slappa och marinera mina inre organ i gratissprit. Japp mikebike ska åka All-Inclusive.
Jag och min fru gjorde det en gång för många år sedan och lovade oss själva att aldrig resa så igen men jag har ändrat åsikt. För att nå total avkoppling finns det inget bättre än att ha en resebyrå som curlar hela vägen från Majorna ner till dubbelsängen på Afrikas västkust. Vill man göra sin resa till ett äventyr är supercharter inte direkt att föredra. Men den här gången har jag inget sug efter att bli erbjuden att sälja min fru för 40kg hasch, hyra bil och köra planlöst ut i vildmarken. Jag har ingen lust att resa med rygga och vara smutsig och fattig och inte ha en aning om var jag ska sova nästa natt. Jag vill bara ta det kool och låta problemen begränsas till om det är dags för en kall öl eller en gin & tonic. Variation känns fint och dessutom är det första trippen med Juniorette som inte är 1,5 år än.
I vanlig ordning har jag valt att lösa alla bestyr sista dagen (idag) och börjar känna en inre paikångest. Ska till försäkringskassan och hämta papper så att jag blir väl omhändertagen om jag bryter armar och ben. Gjorde ett försök nu på morgonen. Det var fem nummer före men bara en kassa öppen och kärringen som satt där var extremt pratsugen. Hon drog fan sitt livs memoarer för sin "kund" och jag började sakta koka.
Att vänta på statliga myndigheter är en form av väldigt brutal tortyr. Man äts upp inifrån och märker det inte förrän den där välbekanta känslan kommer över en: Tänk om jag hade ett pumphagel nu, då skulle ni allt få se. Vilken tur att man så sällan packat på sig hagelbraket.
Plötsligt kom det in en tjej med tajta jeans och läderstövlar. Hon såg farligt dominant ut men hade duff... mmm... duff! Det räddade situationen. För strax därefter kom en städerska där lyckan för längesedan lämnat in. Jag har aldrig sett en ledsnare människa. Tro lars det! Hon städar ju för helvete på försäkringskassan. Jag gick därifrån.
Påväg till kontoret mötte jag en uteliggare som frågade vad klockan var, jag svarade och han sa "Tackar mannen", precis som att vi hänger i samma gäng. Jag har sagt det innan, jag lider av en "bumappeal". Alla lodare verkar känna samhörighet med mig och det är inte så jävla kul. Jag har inga problem att hålla mig för skratt direkt. Känns sådär att signalera homievibbar till stans trasigaste själar.
Sist löste jag problemet genom att klippa mig men jag har inte råd nu. Jag får hoppas att en vecka på lyxhotell löser biffen.
tisdag, mars 14, 2006
Tusenbröder
Igår såg jag den. Återkomsten. Den efterlängtade avslutningen på vad jag brukar hävda, den utan värdigt motstånd bästa dramaproduktionen i svensk tv-historia. Tusenbröder.
Jag hade givetvis läst en massa förståsigpåare såga den vid fotknölarna. Hävda att det är just sådana här filmer som aldrig borde få känna bioduk. Jag såg även filmkrönikans Orvar Säfström dissa den som fan. Men vem fan bryr sig om vad Orvar säger nuförtiden. En kille som verkar sträva efter verbal utlösning varenda gång han ska till att recensera en film. En kille som med sina vulgopollisar, pubertetshårdrockarfrilla och ständiga nickticks gör det jävligt lätt för oss andra att hålla igen varenda tillstymmelse till utlösning. Hursom helst, Orvar gillade inte filmen och ur ett filmrecensentperspektiv kan nog varenda person på jorden hålla med om att resultatet inte blev så lyckat som det borde.
Men just Tusenbröder går inte att bara behandla som vilken jävla dussinproduktion som helst. Den har ett arv att förvalta och jag personligen bestämde mig redan innan för att lägga mina kritiska ögon åt sidan för ett tag. För att träffa polarna en stund igen. Träffa familjen. För det var precis så det kändes när ljuset tändes och det var dags att gå hem. Det var ett kärt återseende.
Drygt tjugo minuter i n i filmen vänder sig min kompis A sig mot mig och säger: "Fan, jag tycker det håller". Jag svarade med att nicka och riktigt mös inombords. Det var en njutning att se Ola Rapace iklä sig rollen som Hoffa en sista gång och hans voiceoverpartier som så många viktigpettrar tycker är överflöd satt jag bara och rös till. Samspelet mellan manustexten och Olas sätt att läsa den är ovanligt bra. Känns oskrivet samtidigt som det känns oerhört välskrivet. Alla som sett serien förstår vad jag menar.
Jakob Ekelunds karaktär "Petter" från "Tusenbröder 2" har sågats utan pardon i den nya delen. Det har tyckts att han är ett nyfrälst skämt. Jag ställer mig helt frågande till om de recensenterna ens har sett Tusenbröder när det gick på tv. Han var ännu sjukare nu än han var då. One sick puppy, för att använda en gammal klassiker. Han spelar mycket bra men fyller kanske inte så stor funktion den här gången. Han hade kunnat vara med ännu mindre utan att det varit konstigt.
Först när hälften av filmen har gått börjar man känna att allt går för fort. En massa konstiga slutsatser dras, man kastas fram i historien och de stämningar och den extremt trovärdiga ångest som kännetecknade de första två delarna får aldrig riktigt utrymme. Den hinner inte fånga en i sitt grepp och man får bara känna försmaken.
De sista femton minuterna är enligt mig en skymf mot Tusenbröder som varumärke. Allt går såfort och känns inte särskilt genomarbetat. Jag upplever stressproduktion och åskådaren får aldrig "känna" den där känslan av ett hårt slag i magen innan allt går åt helvete. Precis den där känslan som fått mig att älska Tusenbröder tidigare, som fått mig att längta efter mer, den hinner aldrig ikapp. Plötsligt är det över.
Det är ett bra slut. Precis ett sådant slut serien behövde för att kunna kunna dö som produktion och leva vidare som en storslagen historia. Men vägen dit känns ostrukturerad och tempot så hastigt, en massa faktorer gör själva upplösningen ryckig och resultatet känns ofärdigt...
...vilket man skulle kunna säga att det på sätt och vis ÄR.
I fredags var jag i kontakt med Ingemar Leijonborg, regissörens far, som är inblandad i form av producent. Han kunde ge mig det lugnande beskedet att det med säkerhet kommer en längre (rättare sagt dubbelt så lång 2X90min) version på tv lagom till jul. Tusenbröder - Återkomsten spelades in för tv-formatet och först när det mesta redan var inspelat blev det tal om att göra en film. Inte konstigt att man upplevde en massa luckor i filmen.
Det känns som att de gjort ett bra jobb efter förutsättningarna med att sätta ihop en film av det. Dock hade det kanske räckt med ytterligare tio minuter en kvart filmtid för att täcka upp en del och få fram den känsloeffekten jag saknade i slutet.
Hursomhelst är Tusenbröder speciellt och jag kan inte sätta ett betyg på Filmen. För den är mer än en film för mig. Under de år som gått har karaktärerna nästan blivit verkliga. De har varit som osynliga grannar och jag har aldrig kännt en dramaproduktion snudda så nära mitt eget liv som Tusenbröder. Inte för att jag varit ens i närheten av att hamna i samma situation som Hoffa och Co men för att jag kan relatera till honom som människa. Jag tror faktiskt att de flesta kan känna att det inte ligger så förbannat långt bort att hamna där under fel omständigheter.
Som fristående film skulle jag underkänna den. Om jag inte hade en så kärleksfull relation till karaktärerna hade jag nog velat ha pengarna tillbaks, men nu kan jag inte bortse från det faktum att det var väligt skönt att få träffa dem igen...
Och jag blir glad av tanken att allt det jag saknade på vita duken troligen kommer fylla mitt vardagsrum lagom till nästa vinter.
Jag hade givetvis läst en massa förståsigpåare såga den vid fotknölarna. Hävda att det är just sådana här filmer som aldrig borde få känna bioduk. Jag såg även filmkrönikans Orvar Säfström dissa den som fan. Men vem fan bryr sig om vad Orvar säger nuförtiden. En kille som verkar sträva efter verbal utlösning varenda gång han ska till att recensera en film. En kille som med sina vulgopollisar, pubertetshårdrockarfrilla och ständiga nickticks gör det jävligt lätt för oss andra att hålla igen varenda tillstymmelse till utlösning. Hursom helst, Orvar gillade inte filmen och ur ett filmrecensentperspektiv kan nog varenda person på jorden hålla med om att resultatet inte blev så lyckat som det borde.Men just Tusenbröder går inte att bara behandla som vilken jävla dussinproduktion som helst. Den har ett arv att förvalta och jag personligen bestämde mig redan innan för att lägga mina kritiska ögon åt sidan för ett tag. För att träffa polarna en stund igen. Träffa familjen. För det var precis så det kändes när ljuset tändes och det var dags att gå hem. Det var ett kärt återseende.
Drygt tjugo minuter i n i filmen vänder sig min kompis A sig mot mig och säger: "Fan, jag tycker det håller". Jag svarade med att nicka och riktigt mös inombords. Det var en njutning att se Ola Rapace iklä sig rollen som Hoffa en sista gång och hans voiceoverpartier som så många viktigpettrar tycker är överflöd satt jag bara och rös till. Samspelet mellan manustexten och Olas sätt att läsa den är ovanligt bra. Känns oskrivet samtidigt som det känns oerhört välskrivet. Alla som sett serien förstår vad jag menar.
Jakob Ekelunds karaktär "Petter" från "Tusenbröder 2" har sågats utan pardon i den nya delen. Det har tyckts att han är ett nyfrälst skämt. Jag ställer mig helt frågande till om de recensenterna ens har sett Tusenbröder när det gick på tv. Han var ännu sjukare nu än han var då. One sick puppy, för att använda en gammal klassiker. Han spelar mycket bra men fyller kanske inte så stor funktion den här gången. Han hade kunnat vara med ännu mindre utan att det varit konstigt.
Först när hälften av filmen har gått börjar man känna att allt går för fort. En massa konstiga slutsatser dras, man kastas fram i historien och de stämningar och den extremt trovärdiga ångest som kännetecknade de första två delarna får aldrig riktigt utrymme. Den hinner inte fånga en i sitt grepp och man får bara känna försmaken.
De sista femton minuterna är enligt mig en skymf mot Tusenbröder som varumärke. Allt går såfort och känns inte särskilt genomarbetat. Jag upplever stressproduktion och åskådaren får aldrig "känna" den där känslan av ett hårt slag i magen innan allt går åt helvete. Precis den där känslan som fått mig att älska Tusenbröder tidigare, som fått mig att längta efter mer, den hinner aldrig ikapp. Plötsligt är det över.
Det är ett bra slut. Precis ett sådant slut serien behövde för att kunna kunna dö som produktion och leva vidare som en storslagen historia. Men vägen dit känns ostrukturerad och tempot så hastigt, en massa faktorer gör själva upplösningen ryckig och resultatet känns ofärdigt...
...vilket man skulle kunna säga att det på sätt och vis ÄR.
I fredags var jag i kontakt med Ingemar Leijonborg, regissörens far, som är inblandad i form av producent. Han kunde ge mig det lugnande beskedet att det med säkerhet kommer en längre (rättare sagt dubbelt så lång 2X90min) version på tv lagom till jul. Tusenbröder - Återkomsten spelades in för tv-formatet och först när det mesta redan var inspelat blev det tal om att göra en film. Inte konstigt att man upplevde en massa luckor i filmen.
Det känns som att de gjort ett bra jobb efter förutsättningarna med att sätta ihop en film av det. Dock hade det kanske räckt med ytterligare tio minuter en kvart filmtid för att täcka upp en del och få fram den känsloeffekten jag saknade i slutet.
Hursomhelst är Tusenbröder speciellt och jag kan inte sätta ett betyg på Filmen. För den är mer än en film för mig. Under de år som gått har karaktärerna nästan blivit verkliga. De har varit som osynliga grannar och jag har aldrig kännt en dramaproduktion snudda så nära mitt eget liv som Tusenbröder. Inte för att jag varit ens i närheten av att hamna i samma situation som Hoffa och Co men för att jag kan relatera till honom som människa. Jag tror faktiskt att de flesta kan känna att det inte ligger så förbannat långt bort att hamna där under fel omständigheter.
Som fristående film skulle jag underkänna den. Om jag inte hade en så kärleksfull relation till karaktärerna hade jag nog velat ha pengarna tillbaks, men nu kan jag inte bortse från det faktum att det var väligt skönt att få träffa dem igen...
Och jag blir glad av tanken att allt det jag saknade på vita duken troligen kommer fylla mitt vardagsrum lagom till nästa vinter.
måndag, mars 13, 2006
Atomvinter är inte för mig
Så jävla förbannad alltså!
Jag är så jävla förbannad på farbror frost nu att jag håller på att bli tokig. Jag har fan bitit ihop denna vintern, nästan klarat den utan ett psykbryt bara för att jag har en marockoresa att värma mig med om mindre än en vecka.
Jag välkomnade förkylningen jag fick för två veckor sedan och hoppades att den skulle ta mig ordentligt till helvetet en gång för alla liksom. Rensa systemet och sedan låta mig vara. Visst, kass var jag men tydligen inte tillräckligt för att hindra en förkylningsjävel till att lurpassa på mig runt hörnet. Har ju gått runt och snuvat lite ända sedan årsskiftet och börjar lacka rätt bra på det nu.
Livet är inte alltid rosa som det heter. I helgen när det vankades partaj och allt så slår den mig som en chucknorrisfist i ansiktet (förkylningen alltså) en gång till. Jag blev pajig som fan och fick stanna hemma. Drömde feberdrömmar hela dagen och hade inte ens motståndskraft nog att säga nej till "mellokväll". Låg på soffan, sur som fan och kollade när Carola och Kjelleman plockade hem vinsten. Jag funderade på om det verkligen känns så jävla speciellt att vinna den där tävlingen nuförtiden. Jag menar, hur svårt motstånd hade de?
Pontare, det måste vara nåt fel i huvudet på honom. Det är han och killen med Storälgen som ger norrlänningar brunt rykte. Hade en snubbe i stan gått omkring som Pontare går klädd hade han plockats in för längesedan.
Rednex. Ärligt talat, jag trodde de var borta förlänge sedan. De och sina fransbrallor. Fy fan vad smaklöst när ett gäng från svedala spelar banjo som om vore det socialt accepterat någon annanstans än bland bönner som de i "Den sista färden".
Günther och hans solskensflickor. Skolboksexemplet när ett partytrix gått för långt. Jag uppriktigt önskade att någon på svt hyrt in skön kille med ett PSG-90, snipergevär, som skulle smälla huvudet på honom som en jävla persika när han gör sin putmustasch i närbild. Han är en Idiot. Han är inte ens lite kul.
..och där låg jag och hade feber, snorade och kände att mina trumhinnor spände trumskinnen och körde solo i huvudet på mig när jag kom på det. Jag köper inte vintern längre.
Varför sopsortera och vara sparsam med tomgångsskörning? Varför välja bort freon? Varför överhuvud taget bry sig om att inte slänga svårnedbrytbara produkter som plast och skit i naturen eller använda miljövänlig avfettning när man tvättar bilen. Varför hålla på och curla för världen som ändå bara kommer knulla en hårt bakifrån när vintern kommer igen.
Nä, nu är det jag som planterar kvicksilverbatterier som vårlök, använder kustiksoda som diskmedel, slänger mina uttjänta vitvaror i skogen, slösar med energi så mycket jag kan, använder frigolit som grillkol och all annan skit man kan göra för att fucka upp systemet. Jag kommer aktivt välja bort ekologiska produkter till förmån för de mest oetiska alternativ jag kan hitta. För vad blir straffet?
Växthuseffekt min röv! Jag välkommnar arktiskt issmältning och hoppas på så stora hål i ozontäcket att det blir sommar jämt. Att behöva klä sig i en sådan där nice kärnkraftsskyddsdräkt på heltid är ett billigt pris enligt mig för att slippa den svenska atomvintern år efter år. Fuck the world for fucking with you liksom.
Tänk vilket vansinne lite "underhållning" i melodifestivalformat och en förkylning för mycket kan utlösa på en måndagsmorgon. Läskigt.
Jag är så jävla förbannad på farbror frost nu att jag håller på att bli tokig. Jag har fan bitit ihop denna vintern, nästan klarat den utan ett psykbryt bara för att jag har en marockoresa att värma mig med om mindre än en vecka.
Jag välkomnade förkylningen jag fick för två veckor sedan och hoppades att den skulle ta mig ordentligt till helvetet en gång för alla liksom. Rensa systemet och sedan låta mig vara. Visst, kass var jag men tydligen inte tillräckligt för att hindra en förkylningsjävel till att lurpassa på mig runt hörnet. Har ju gått runt och snuvat lite ända sedan årsskiftet och börjar lacka rätt bra på det nu.
Livet är inte alltid rosa som det heter. I helgen när det vankades partaj och allt så slår den mig som en chucknorrisfist i ansiktet (förkylningen alltså) en gång till. Jag blev pajig som fan och fick stanna hemma. Drömde feberdrömmar hela dagen och hade inte ens motståndskraft nog att säga nej till "mellokväll". Låg på soffan, sur som fan och kollade när Carola och Kjelleman plockade hem vinsten. Jag funderade på om det verkligen känns så jävla speciellt att vinna den där tävlingen nuförtiden. Jag menar, hur svårt motstånd hade de?
Pontare, det måste vara nåt fel i huvudet på honom. Det är han och killen med Storälgen som ger norrlänningar brunt rykte. Hade en snubbe i stan gått omkring som Pontare går klädd hade han plockats in för längesedan.
Rednex. Ärligt talat, jag trodde de var borta förlänge sedan. De och sina fransbrallor. Fy fan vad smaklöst när ett gäng från svedala spelar banjo som om vore det socialt accepterat någon annanstans än bland bönner som de i "Den sista färden".
Günther och hans solskensflickor. Skolboksexemplet när ett partytrix gått för långt. Jag uppriktigt önskade att någon på svt hyrt in skön kille med ett PSG-90, snipergevär, som skulle smälla huvudet på honom som en jävla persika när han gör sin putmustasch i närbild. Han är en Idiot. Han är inte ens lite kul.
..och där låg jag och hade feber, snorade och kände att mina trumhinnor spände trumskinnen och körde solo i huvudet på mig när jag kom på det. Jag köper inte vintern längre.
Varför sopsortera och vara sparsam med tomgångsskörning? Varför välja bort freon? Varför överhuvud taget bry sig om att inte slänga svårnedbrytbara produkter som plast och skit i naturen eller använda miljövänlig avfettning när man tvättar bilen. Varför hålla på och curla för världen som ändå bara kommer knulla en hårt bakifrån när vintern kommer igen.
Nä, nu är det jag som planterar kvicksilverbatterier som vårlök, använder kustiksoda som diskmedel, slänger mina uttjänta vitvaror i skogen, slösar med energi så mycket jag kan, använder frigolit som grillkol och all annan skit man kan göra för att fucka upp systemet. Jag kommer aktivt välja bort ekologiska produkter till förmån för de mest oetiska alternativ jag kan hitta. För vad blir straffet?
Växthuseffekt min röv! Jag välkommnar arktiskt issmältning och hoppas på så stora hål i ozontäcket att det blir sommar jämt. Att behöva klä sig i en sådan där nice kärnkraftsskyddsdräkt på heltid är ett billigt pris enligt mig för att slippa den svenska atomvintern år efter år. Fuck the world for fucking with you liksom.
Tänk vilket vansinne lite "underhållning" i melodifestivalformat och en förkylning för mycket kan utlösa på en måndagsmorgon. Läskigt.
Nära kammar ingen pallplats
Satt hemma med en elak förkylning (igen) i lördags och råkade spana lite på inomhus-VM i friidrott. Lite halvintresserat kollade jag herrarnas höjdhopp, jag som brukade bry mig så. Holm kom bara femma och det enda jag tänkte på var att undrar om inte Holma tänker nåt på mig och Mr. Needles när han står där på banan och fokuserar inför ett hopp. Iallafall lite. De är ju så vidskepliga de där atleterna.
Jag tror nog att vare sig holmapojken vill det eller ej så har jag snott en liten plats i hans huvud.
Holm. Jag är en man av heder som håller mitt ord, men jag säger det igen. Du kan koola av lite. Mr Needles ligger i mitt köksskåp och latar sig hela dagarna. Vi har släppt greppet om dig nu. Om det går kass för dig nu så beror det bara på hjärnspöken.
Jag tror nog att vare sig holmapojken vill det eller ej så har jag snott en liten plats i hans huvud.
Holm. Jag är en man av heder som håller mitt ord, men jag säger det igen. Du kan koola av lite. Mr Needles ligger i mitt köksskåp och latar sig hela dagarna. Vi har släppt greppet om dig nu. Om det går kass för dig nu så beror det bara på hjärnspöken.
lördag, mars 11, 2006
Jag är tuffast på berget
För ett tag sedan hade jag och min grannbloggare Lisa en beef om vem som var tuffast på berget. Idag går hon ut och skriver på sin blogg att om man googlar på tuffast i stan så ligger hennes blogg etta.
Nåväl, söker man på "tuffast på berget" så är det Bloggfrossa som envåldshärskar. Och alla vet att det är berget som gills.
Joråmensåatt... SWEET!
Nåväl, söker man på "tuffast på berget" så är det Bloggfrossa som envåldshärskar. Och alla vet att det är berget som gills.
Joråmensåatt... SWEET!
Vackert och fult
Det vackraste som finns är kvinnor som spelar cello. Jag har sagt det innan men det tål att sägas igen. Såg Anthony and the Johnsons i nån norsk snackeshow nu på morgonen och började nästan lipa när den cellisten kom in. Så vackert!
Det fulaste som finns är kvinnor i flock som dansar, hoppar och tjuter till Thomas Ledin. Det är verkligt motbjudande. Det spelar ingen roll hur vackra de må vara i vanliga fall. Ledinmusik gör vem som helst riktigt ful.
Det fulaste som finns är kvinnor i flock som dansar, hoppar och tjuter till Thomas Ledin. Det är verkligt motbjudande. Det spelar ingen roll hur vackra de må vara i vanliga fall. Ledinmusik gör vem som helst riktigt ful.
fredag, mars 10, 2006
Norrländska vansinnesprojekt - del II
Det är nåt visst med norrlänningar och stora grejer. De har den största ytan av landet, de största skogarna, den största staden (ytmässigt). Snart har de den största älgen och för några årsedan skaffade Härnösand sig "världens största flöte". Storslaget.
Härnösand är kanske mest känt som den narkomantätaste kommunen i Sverige (procentuellt i förhållande till population), i alla fall om jag ska tro min kollega P a.k.a Jägarn a.k.a Statistikern. Det låter i och för sig rimligt eftersom det isåfall skulle kunna vara förklaringen till hur kommunledningen valde att förvalta de cirka 2 mille de lyckades få loss i kulturbidrag för några år sedan. För det som hände var att någon femfemma kom på och genomförde den briljanta idén att försöka locka turister till stan med ett flöte i bombastiskt format.
Precis som älgen troligen kom till under ett rusfyllt tillstånd så är jag nästan säker på att idén till världens största flöte är resultatet av ett knarkpartaj på arbetstid.
Jag kan tänka mig att det gick till ungefär så här:
Farbröderna och tanterna i Härnösands kommunhus satt och klippte en hövding på eftermiddagen när ett tjockt kuvert kulturpengar trillade in genom brevlådan. Ordföranden öppnar kuvertet och ser: "wow, två miljoner"
De fimpar jointen och börjar snacka hur de allra smartast ska fördela pengarna. Två miljoner är kanske inte så mycket i Stockholm men i en liten stad som Härnösand kan man nog ställa till med ett par kul event för de cashen. Men många event betyder mycket jobb och mycket jobb betyder mindre tid till att softa. Bättre då att spendera allt på ett enda projekt som dessutom kan ge mervärde i form av ökad turistnäring (för det är efter skogsindustin norrlands största och enda kassako).
De diskuterade en stund och kom troligen fram till att stan inte har ett skit som folk vill komma och se. De får se till att köra en norrländsk klassiker. Kanske ta fram ett bisarrt skrytbygge till exempel. Men det är så jobbigt att börja bygga om i stan och lägga om trafik och sån skit. Återigen för mycket jobb, inte bra.
Hmmm... samtliga kliade sig i huvudet när nån janne plötsligt kläcker det. Vi skaffar oss ett stort fett jävla flöte med tillhörande metspö och lägger i viken. Ja, vad bra det kör vi på. Så var det problemet ur världen. Klubb klubb.
Storälgen ter sig smått genial i jämförelse med "flötet". Jag kan i mina vildaste fantasier inte tro att det är sant att de verkligen klubbade igenom den idén. Hur mycket pengar hade de inte kunnat spendera på att göra nåt kul för ungdomar eller panschisar för den delen. Vem fan bryr sig om ett stort flöte som dessutom inte är SÅ jävla stort? Har det genererat EN enda ny turist så vet jag inte vad jag ska tro.
Det mest ironiska i hela historien är att pengarna aldrig räckte till själva metspöt. Inte för att det gjort hela grejen till en så värst mycket sexigare turistattraktion men nu ligger det ett helt meningslöst tvåmiljonersflöte och är en vagel i ögat på alla som bor i trakten.
Gött jobbat!
Härnösand är kanske mest känt som den narkomantätaste kommunen i Sverige (procentuellt i förhållande till population), i alla fall om jag ska tro min kollega P a.k.a Jägarn a.k.a Statistikern. Det låter i och för sig rimligt eftersom det isåfall skulle kunna vara förklaringen till hur kommunledningen valde att förvalta de cirka 2 mille de lyckades få loss i kulturbidrag för några år sedan. För det som hände var att någon femfemma kom på och genomförde den briljanta idén att försöka locka turister till stan med ett flöte i bombastiskt format.Precis som älgen troligen kom till under ett rusfyllt tillstånd så är jag nästan säker på att idén till världens största flöte är resultatet av ett knarkpartaj på arbetstid.
Jag kan tänka mig att det gick till ungefär så här:
Farbröderna och tanterna i Härnösands kommunhus satt och klippte en hövding på eftermiddagen när ett tjockt kuvert kulturpengar trillade in genom brevlådan. Ordföranden öppnar kuvertet och ser: "wow, två miljoner"
De fimpar jointen och börjar snacka hur de allra smartast ska fördela pengarna. Två miljoner är kanske inte så mycket i Stockholm men i en liten stad som Härnösand kan man nog ställa till med ett par kul event för de cashen. Men många event betyder mycket jobb och mycket jobb betyder mindre tid till att softa. Bättre då att spendera allt på ett enda projekt som dessutom kan ge mervärde i form av ökad turistnäring (för det är efter skogsindustin norrlands största och enda kassako).
De diskuterade en stund och kom troligen fram till att stan inte har ett skit som folk vill komma och se. De får se till att köra en norrländsk klassiker. Kanske ta fram ett bisarrt skrytbygge till exempel. Men det är så jobbigt att börja bygga om i stan och lägga om trafik och sån skit. Återigen för mycket jobb, inte bra.
Hmmm... samtliga kliade sig i huvudet när nån janne plötsligt kläcker det. Vi skaffar oss ett stort fett jävla flöte med tillhörande metspö och lägger i viken. Ja, vad bra det kör vi på. Så var det problemet ur världen. Klubb klubb.
Storälgen ter sig smått genial i jämförelse med "flötet". Jag kan i mina vildaste fantasier inte tro att det är sant att de verkligen klubbade igenom den idén. Hur mycket pengar hade de inte kunnat spendera på att göra nåt kul för ungdomar eller panschisar för den delen. Vem fan bryr sig om ett stort flöte som dessutom inte är SÅ jävla stort? Har det genererat EN enda ny turist så vet jag inte vad jag ska tro.
Det mest ironiska i hela historien är att pengarna aldrig räckte till själva metspöt. Inte för att det gjort hela grejen till en så värst mycket sexigare turistattraktion men nu ligger det ett helt meningslöst tvåmiljonersflöte och är en vagel i ögat på alla som bor i trakten.
Gött jobbat!
torsdag, mars 09, 2006
Världens största älg
Precis när man trodde att mänskligheten nått en form av peak när det kommer till idiotiska turistidéer så stiger en ny kandidat fram och kröner sig själv kungen av arkitektonisk galenskap.
Thorbjörn Holmlund heter en snubbe som driver en vildmarksanläggning upp i Svansele. Han har länge närt en dröm om att bygga världens största älg i trä på toppen av ett berg mitt i obygden. Inte nog med att den ska vara stor som ett as. Den ska fungera som ett hotell och rymma cirka 350 gäster. Älgjäveln ska "bita" i en tallstam som också kommer fungera som hiss och ingången är således via älgens mun.
Hur man kommer på en sådan grej är inte så svårt att räkna ut. Det är vad folk i allmänhet kallar "fyllegrej", men inte Tobbe. Han har på riktigt startat upp projektet som beräknas gå loss på cirkus 50 miljoner. Själv ska han satsa en mille. Resten hoppas han kunna lura till sig från allmänheten. Hallå, varför stoppar ingen killen? Väck honom för i helvete, för hans eget bästa. Ett projekt av denna dignitet startas bara i en fas av mental ohälsa eller av någon som fastnat med näsan i skotertanken. Alltså, Storälgen spöar skiten ur William S. Burroughs värsta heroinhallisar.
Först när jag fick nys om det så gapflabbade jag, i tron att det var ett bisarrt aprilskämt som hängt kvar från förra året, men svalde skrattet när det visade sig vara på fullaste allvar. Hur kan man i sin vildaste fantasi tro att det kommer vallfärda så mycket turistsvin för att bo i en älg. Alltså en del kommer säkert åka dit och glo men fan vad det måste generera deg för att gå runt. Det ligger ju inte så förbannat lättillgängligt heller.
Jag tyckte ishotellet var en idiotgrej också, men kan ändå förstå tjusningen med att allt från ljusstakar och whiskeyglas till sängar är gjort av is. Storälgen däremot, det enda spektakulära med den är storleken. Ungefär lika kul som "Världens största stekpanna" nånstans ute på vischan i USA eller "bocken" i Gävle.
Hoppas inte folk får för sig att göra samma grej med älgen bara. Då lär projektet inte bara gå till historien som världens största älg utan världens dyraste brasa också.
Lyckas Thorbjörn Holmlund med detta så kommer han säkerligen att nå en form av obskyr hjältestatus i trakten, men det är att spela med lite väl hög insats skulle jag vilja påstå. Om älghotellet floppar så kommer ett stycke vildmarksentusiast att få skaffa hemlig identitet och leva i exil. Man kommer nog inte se med blida ögon på en snubbe som tjatat loss 49 mille och sedan flunkar skiten.
Jag skulle tro att "älgjakt" får en helt ny innebörd och säsongen lär nog sträcka sig bra mycket längre än några fuktiga höstveckor per år isåfall.
Läs mer på www.storalgen.se
Thorbjörn Holmlund heter en snubbe som driver en vildmarksanläggning upp i Svansele. Han har länge närt en dröm om att bygga världens största älg i trä på toppen av ett berg mitt i obygden. Inte nog med att den ska vara stor som ett as. Den ska fungera som ett hotell och rymma cirka 350 gäster. Älgjäveln ska "bita" i en tallstam som också kommer fungera som hiss och ingången är således via älgens mun.
Hur man kommer på en sådan grej är inte så svårt att räkna ut. Det är vad folk i allmänhet kallar "fyllegrej", men inte Tobbe. Han har på riktigt startat upp projektet som beräknas gå loss på cirkus 50 miljoner. Själv ska han satsa en mille. Resten hoppas han kunna lura till sig från allmänheten. Hallå, varför stoppar ingen killen? Väck honom för i helvete, för hans eget bästa. Ett projekt av denna dignitet startas bara i en fas av mental ohälsa eller av någon som fastnat med näsan i skotertanken. Alltså, Storälgen spöar skiten ur William S. Burroughs värsta heroinhallisar.Först när jag fick nys om det så gapflabbade jag, i tron att det var ett bisarrt aprilskämt som hängt kvar från förra året, men svalde skrattet när det visade sig vara på fullaste allvar. Hur kan man i sin vildaste fantasi tro att det kommer vallfärda så mycket turistsvin för att bo i en älg. Alltså en del kommer säkert åka dit och glo men fan vad det måste generera deg för att gå runt. Det ligger ju inte så förbannat lättillgängligt heller.
Jag tyckte ishotellet var en idiotgrej också, men kan ändå förstå tjusningen med att allt från ljusstakar och whiskeyglas till sängar är gjort av is. Storälgen däremot, det enda spektakulära med den är storleken. Ungefär lika kul som "Världens största stekpanna" nånstans ute på vischan i USA eller "bocken" i Gävle.
Hoppas inte folk får för sig att göra samma grej med älgen bara. Då lär projektet inte bara gå till historien som världens största älg utan världens dyraste brasa också.
Lyckas Thorbjörn Holmlund med detta så kommer han säkerligen att nå en form av obskyr hjältestatus i trakten, men det är att spela med lite väl hög insats skulle jag vilja påstå. Om älghotellet floppar så kommer ett stycke vildmarksentusiast att få skaffa hemlig identitet och leva i exil. Man kommer nog inte se med blida ögon på en snubbe som tjatat loss 49 mille och sedan flunkar skiten.
Jag skulle tro att "älgjakt" får en helt ny innebörd och säsongen lär nog sträcka sig bra mycket längre än några fuktiga höstveckor per år isåfall.
Läs mer på www.storalgen.se
Diktatur - ja tack!
Fick en länk skickad till mig nyss (se längst ner). Ett slags potpurri i filmfromat när President George W Bush håller mindre framgångsrika tal.
Visst kan man säga fel. Alla kan säga fel då och då men ärligt talat, lite mer skärpa borde man kunna förvänta sig av en snubbe som sitter på världens mäktigaste post. Att ingen i kongressen tagit sitt ansvar och köpt upp ett par frasiga hitman-timmar för att rädda landets rykte är ofattbart. Bara det faktum att han fortfarande lever får det att lukta konspiration.
Det känns som någon ondsekfull mastermind kör ett osmakligt experiment på resten av världen med Bush som marionettdocka. För att se hur mycket skit världen tål. Hur förklarar man annars att en efterbliven får hålla på och regera världen åtta år i rad.
Varje gång Georgie jr. ska hålla tal så ser hans ögon ut som två pisshål i snön. Det är uppenbart att han inte har en aning om vad han gör uppe vid podiet. Man får ett tydligt intryck av att han hellre vill sitta i sitt ovala rum och leka med fingerfärg eller runka till hobbexkatalogen än att hålla tal till nationen. Helt sanslöst.
Skicka killen på en kurs eller vad som helst. Det finns ju specialpedagoger för rätt grava diagnoser och om än bara en liten förbättring kan uppnås är det alltid något. Jag menar, om de så bara kan förmå honom att iallafall "se ut" som att han hhar nåt där uppe så skulle det vara bättre för alla.
Det är dessutom oerhört grymt att utsätta en mentalt handikappad människa för sådan press och när man tänker efter så är det verkligen demokratins mörka baksida. Frågan är om det inte är lite softare att leva under Kim Jong Il's regim i Nordkorea ändå, än med vetskapen att en kille vars huvud är en vakumbehållare sitter på knapparna till jordens undergång.
Länk till filmen
Visst kan man säga fel. Alla kan säga fel då och då men ärligt talat, lite mer skärpa borde man kunna förvänta sig av en snubbe som sitter på världens mäktigaste post. Att ingen i kongressen tagit sitt ansvar och köpt upp ett par frasiga hitman-timmar för att rädda landets rykte är ofattbart. Bara det faktum att han fortfarande lever får det att lukta konspiration.
Det känns som någon ondsekfull mastermind kör ett osmakligt experiment på resten av världen med Bush som marionettdocka. För att se hur mycket skit världen tål. Hur förklarar man annars att en efterbliven får hålla på och regera världen åtta år i rad.
Varje gång Georgie jr. ska hålla tal så ser hans ögon ut som två pisshål i snön. Det är uppenbart att han inte har en aning om vad han gör uppe vid podiet. Man får ett tydligt intryck av att han hellre vill sitta i sitt ovala rum och leka med fingerfärg eller runka till hobbexkatalogen än att hålla tal till nationen. Helt sanslöst.
Skicka killen på en kurs eller vad som helst. Det finns ju specialpedagoger för rätt grava diagnoser och om än bara en liten förbättring kan uppnås är det alltid något. Jag menar, om de så bara kan förmå honom att iallafall "se ut" som att han hhar nåt där uppe så skulle det vara bättre för alla.
Det är dessutom oerhört grymt att utsätta en mentalt handikappad människa för sådan press och när man tänker efter så är det verkligen demokratins mörka baksida. Frågan är om det inte är lite softare att leva under Kim Jong Il's regim i Nordkorea ändå, än med vetskapen att en kille vars huvud är en vakumbehållare sitter på knapparna till jordens undergång.
Länk till filmen
onsdag, mars 08, 2006
Tjejer som bygger kropp
Igår hittade jag en makalöst rolig bild. Jag var på jakt efter något som kunde tänkas passa som gratulationskort och sprang på ett foto av några damer som pysslar med den lätt bisarra företeelsen "bodybuliding".

Klicka för en större version
Jag vet inte vad det är men jag har alltid tyckt att det är skitkul och kolla in bilder på människor som bygger kropp. Det till trots att jag är en spinkis med lösa mag- och bröstmuskler (jag väljer för mitt självförtroendes skull att kalla det pop-smal). Hur som helst är det nåt galet över det hela. Ansiktsuttrycken brukar alltid göra att det ser ut som man har med ett klassiskt första-lektionen-i-photoshop-montage att göra. Det måste vara freakshowsuget i mig som gör att jag bara inte kan låta bli att bläddra i "B&K Magazine" när jag väntar på pizzan.
Ärligt talat så förstår jag inte riktigt dealen med att de alltid ler och ser sådär mysighemmakvälliga ut i ansiket. Som om de inte alls står inoljade och tokflexar i bikini. Det hade varit rätt mycket trovärdigare om de såg ut att just ha fått en skrevspark hemlevererad.
Det finns två saker jag alltid funderar över när jag ser såna här bilder.
1.
Alltså, tjejerna på bilden är nog inte en dag äldre än tjugotvå. "Lägg av, inte en chans", säger ni. "Det är sant som fan", svarar jag.
De messar upp sin kropp så till den milda grad att de redan vid trettio ser ut att vara minst femtio år längre fram i tideräkningen. Tro lars att de flabbar. De sitter ju på halva lösningen av den stora gåtan. Hur man reser i tiden.
Än så länge verkar de dock bara ha lyckats resa den oangenäma och kroppsliga resan in i framtiden. Friskt vågat, hälften vunnet för att slänga till med en gammal klyscha. Fascinerande ändå, hur mycket man kan åstadkomma med lite smutsiga häststeroider och ett knippe extratider i solariet. Det sistnämnda genererar deras slitstarka och patenterade läderhud som verkligen ser ut att tåla en tidsresas g-kraft. Bring it on liksom.
Ganska otippat ändå kan man tycka, att det är kroppsbyggarna som först börjar närmar sig lösningen. Själv hade jag sett något japanskt brillmongo med vit rock som jobbar på Nasa. Men det är jag det.
2.
Jag har hört en urban legend säga att tjejer som trixar för mycket med testosprutor drabbas av två olika tillväxtproblem. Skäggväxt och s.k. "klittväxt" vilket innebär att klitoris på sikt transformeras till en liten penis. Festligt värre. Och snacka om att elda på det där freakshowsuget. Det skulle vara andra bullar än den skäggiga damen... lite utav två attraktioner i ett.
Sorry Christer att jag återanvände ditt grattiskort - men jag kunde inte låta bli.

Klicka för en större version
Jag vet inte vad det är men jag har alltid tyckt att det är skitkul och kolla in bilder på människor som bygger kropp. Det till trots att jag är en spinkis med lösa mag- och bröstmuskler (jag väljer för mitt självförtroendes skull att kalla det pop-smal). Hur som helst är det nåt galet över det hela. Ansiktsuttrycken brukar alltid göra att det ser ut som man har med ett klassiskt första-lektionen-i-photoshop-montage att göra. Det måste vara freakshowsuget i mig som gör att jag bara inte kan låta bli att bläddra i "B&K Magazine" när jag väntar på pizzan.
Ärligt talat så förstår jag inte riktigt dealen med att de alltid ler och ser sådär mysighemmakvälliga ut i ansiket. Som om de inte alls står inoljade och tokflexar i bikini. Det hade varit rätt mycket trovärdigare om de såg ut att just ha fått en skrevspark hemlevererad.
Det finns två saker jag alltid funderar över när jag ser såna här bilder.
1.
Alltså, tjejerna på bilden är nog inte en dag äldre än tjugotvå. "Lägg av, inte en chans", säger ni. "Det är sant som fan", svarar jag.
De messar upp sin kropp så till den milda grad att de redan vid trettio ser ut att vara minst femtio år längre fram i tideräkningen. Tro lars att de flabbar. De sitter ju på halva lösningen av den stora gåtan. Hur man reser i tiden.
Än så länge verkar de dock bara ha lyckats resa den oangenäma och kroppsliga resan in i framtiden. Friskt vågat, hälften vunnet för att slänga till med en gammal klyscha. Fascinerande ändå, hur mycket man kan åstadkomma med lite smutsiga häststeroider och ett knippe extratider i solariet. Det sistnämnda genererar deras slitstarka och patenterade läderhud som verkligen ser ut att tåla en tidsresas g-kraft. Bring it on liksom.
Ganska otippat ändå kan man tycka, att det är kroppsbyggarna som först börjar närmar sig lösningen. Själv hade jag sett något japanskt brillmongo med vit rock som jobbar på Nasa. Men det är jag det.
2.
Jag har hört en urban legend säga att tjejer som trixar för mycket med testosprutor drabbas av två olika tillväxtproblem. Skäggväxt och s.k. "klittväxt" vilket innebär att klitoris på sikt transformeras till en liten penis. Festligt värre. Och snacka om att elda på det där freakshowsuget. Det skulle vara andra bullar än den skäggiga damen... lite utav två attraktioner i ett.
Sorry Christer att jag återanvände ditt grattiskort - men jag kunde inte låta bli.
Något oavslappnad avslappningsmetod
Om man direktöversätter den halvtrendiga relaxmetoden "floating" till svenska känns det genast lite mindre avslappnande att ligga näck i den där tanken... brrr!
Jag får direkt upp bilden av tanten i Lactal-reklamen.
Jag får direkt upp bilden av tanten i Lactal-reklamen.
tisdag, mars 07, 2006
Andra passet
Vad är det man säger? Är det efter tre gånger det blir en vana? Isåfall är boxningsträning väldigt nära en vana nu.
H fyller trettio i dagarna och som present fick han av mig att jag och han skulle träna när det var dags att dela in oss två och två. Han slapp vår ryske tränare som dagen till ära verkade vara på extremt bra humör. Han kom till och med ihåg mig från förra gången. Sån är jag. Gör starkt intryck på en gång... haha.
Nu sitter jag här och känner mig sur i musklerna. Galen träningsform egentligen. Jag kommer nog inte att fortsätta boxningstråden här i bloggen. Bara ta upp om det härnder nåt mer extravagant än mjölksyra.
Över och ut för idag.
H fyller trettio i dagarna och som present fick han av mig att jag och han skulle träna när det var dags att dela in oss två och två. Han slapp vår ryske tränare som dagen till ära verkade vara på extremt bra humör. Han kom till och med ihåg mig från förra gången. Sån är jag. Gör starkt intryck på en gång... haha.
Nu sitter jag här och känner mig sur i musklerna. Galen träningsform egentligen. Jag kommer nog inte att fortsätta boxningstråden här i bloggen. Bara ta upp om det härnder nåt mer extravagant än mjölksyra.
Över och ut för idag.
måndag, mars 06, 2006
Bloggfrossa erbjuder gratis Klagogramservice v.1.02
Som ett led i mina ambitioner att utveckla Bloggfrossa kom jag att tänka på mina funderingar jag hade kring en klagogramservice för ett tag sedan. Det skulle fungera ungefär som telegram och blommogram fast med den lilla skillnaden att man gör mottagaren uppmärksam på sitt missnöje istället för tvärtom.
Min idé var ju att man skulle kunna beställa specialskrivna klagobrev och då kunna välja vilken förargelsenivå man kände att man ville kommunicera, samt tillval som lyxgnäll eller vanligt tråkigt.
Jag fick till min stora förvåning snabbt ett antal beställningar på hämndbrev. Bland annat en kille som önskade göra upp med en slyngel på Dells kundservice. En annan hade trots upprepade försök att säga upp en prenumeration fortsatt få paket nerdimpande en gång i månaden och kände hämndbehovet surra ända från fötterna.
Arbetsförmedlingen har visat sig generera mycket vrede ute i stugorna, likaså CSN, Försäkringskassan, Plusenergi. Vissa tycker att mäklare är heta hatobjekt medan andra bara har en keffig granne, jobbig före detta, idiot till chef eller bara har blivit rippad på för mycket deg hos bilreparatören (vem har inte det btw).
Kort sagt, det finns ett stort sug hos människor att leverera skopor med missnöje och sofistikerade förolämpningar till sina ryggapor. Få dem att förstå att gränsen är nådd.
Dock orkar man sällan ta sig för att plita ner sina väl valda ord och dra iväg dem. Det kan lätt kännas som att man upplever förnedringen en gång till och proportionerna har en tendens att nå orimliga gränser om man gör det själv.
Därför är det å mycket bättre att anlita en kille som har gjort gnäll till en hobbyverksamhet och låta honom tuta i den stora tutan när klagonerven värker för mycket.
På sikt kommer min klagoservice självfallet bli en betaltjänst men såhär i början är jag givmildheten själv och tänkte alltså åta mig några testfall helt kostnadsfritt. Tanken är att jag får möjlighet att testköra verksamheten och får se hur det fungerar. Jag sköter alla klagogram per e-post och kommer publicera dem här på Bloggfrossa tillsammans med det svar gnället genererar.
För att jag ska kunna anta mig ett case behöver jag följande info:
Beskrivning av oförrätt - Kortfattad beskrivning av problemet, vad du utsatts för, vem som utsatt dig för det osv.
Missbelåtenhet – Gradera på en skala mellan 1-3, där 1 är lätt missnöje och 3 angränsar till vansinne. För att jag ska veta vilken gnällnivå jag ska lägga tonen på.
Övrig information – Vitala uppgifter som rör fallet. All information i form av mejladress till mottagaren samt annat smått och gott som kan tänkas vara av intresse för mig.
Kom ihåg
Inget fall är för litet. Det måste inte röra sig om händelser som fuckat upp ens liv för all framtid. Det kan räcka att städaren på det lokala badhuset glömt att städa bort alla hårstrån från golvbrunnsfiltret eller att McDonaldspersonalen snålat med saltgurkan en gång för mycket.
Så kom igen och skynda, det är happy hour just for you.
Anlita mig per e-post eller i kommentarfältet.
Min idé var ju att man skulle kunna beställa specialskrivna klagobrev och då kunna välja vilken förargelsenivå man kände att man ville kommunicera, samt tillval som lyxgnäll eller vanligt tråkigt.
Jag fick till min stora förvåning snabbt ett antal beställningar på hämndbrev. Bland annat en kille som önskade göra upp med en slyngel på Dells kundservice. En annan hade trots upprepade försök att säga upp en prenumeration fortsatt få paket nerdimpande en gång i månaden och kände hämndbehovet surra ända från fötterna.
Arbetsförmedlingen har visat sig generera mycket vrede ute i stugorna, likaså CSN, Försäkringskassan, Plusenergi. Vissa tycker att mäklare är heta hatobjekt medan andra bara har en keffig granne, jobbig före detta, idiot till chef eller bara har blivit rippad på för mycket deg hos bilreparatören (vem har inte det btw).
Kort sagt, det finns ett stort sug hos människor att leverera skopor med missnöje och sofistikerade förolämpningar till sina ryggapor. Få dem att förstå att gränsen är nådd.
Dock orkar man sällan ta sig för att plita ner sina väl valda ord och dra iväg dem. Det kan lätt kännas som att man upplever förnedringen en gång till och proportionerna har en tendens att nå orimliga gränser om man gör det själv.
Därför är det å mycket bättre att anlita en kille som har gjort gnäll till en hobbyverksamhet och låta honom tuta i den stora tutan när klagonerven värker för mycket.
På sikt kommer min klagoservice självfallet bli en betaltjänst men såhär i början är jag givmildheten själv och tänkte alltså åta mig några testfall helt kostnadsfritt. Tanken är att jag får möjlighet att testköra verksamheten och får se hur det fungerar. Jag sköter alla klagogram per e-post och kommer publicera dem här på Bloggfrossa tillsammans med det svar gnället genererar.
För att jag ska kunna anta mig ett case behöver jag följande info:
Beskrivning av oförrätt - Kortfattad beskrivning av problemet, vad du utsatts för, vem som utsatt dig för det osv.
Missbelåtenhet – Gradera på en skala mellan 1-3, där 1 är lätt missnöje och 3 angränsar till vansinne. För att jag ska veta vilken gnällnivå jag ska lägga tonen på.
Övrig information – Vitala uppgifter som rör fallet. All information i form av mejladress till mottagaren samt annat smått och gott som kan tänkas vara av intresse för mig.
Kom ihåg
Inget fall är för litet. Det måste inte röra sig om händelser som fuckat upp ens liv för all framtid. Det kan räcka att städaren på det lokala badhuset glömt att städa bort alla hårstrån från golvbrunnsfiltret eller att McDonaldspersonalen snålat med saltgurkan en gång för mycket.
Så kom igen och skynda, det är happy hour just for you.
Anlita mig per e-post eller i kommentarfältet.
söndag, mars 05, 2006
Släck mig jag brinner
Idag har varit en av de värsta dagarna på länge. Träningsvärken har antagit onda proprtioner. Det känns som det brinner innanför min hud.
Jag var på så pissigt humör att jag gick ut på promenad i detta förbannade vinterland. Gick i vredesmod. Hjälpte inte mycket men det var skönt att låta min sorgliga kroppskrake få frysa och lida lite. Som straff för att den straffar mig. Mohahahahahaaaaagghh.... skrattet fastnade i halsen
Nu ska jag duscha och Juniorette med. Ber till gud att hon inte gör nummer två. Då vet jag inte vad jag gör. Rullar mig i snön och ber dem* plocka in mig kanske.
*Männen i vita rockar som åker runt och scoutar efter nytt folk att köra sina trix på.
Jag var på så pissigt humör att jag gick ut på promenad i detta förbannade vinterland. Gick i vredesmod. Hjälpte inte mycket men det var skönt att låta min sorgliga kroppskrake få frysa och lida lite. Som straff för att den straffar mig. Mohahahahahaaaaagghh.... skrattet fastnade i halsen
Nu ska jag duscha och Juniorette med. Ber till gud att hon inte gör nummer två. Då vet jag inte vad jag gör. Rullar mig i snön och ber dem* plocka in mig kanske.
*Männen i vita rockar som åker runt och scoutar efter nytt folk att köra sina trix på.
Bredbandsbolaget jag hatar er
Alltså jag är så förbannad just nu att jag snart imploderar.
För första söndagen på många år sitter jag och längtar efter första telesäljare som ska ringa och sälja på mig en tidningsprenumeration, mr music, kallingar eller för all del el- eller teleabonnemang. Han eller hon kommer att få känna på en släng av min fantastiska psykvrede vill jag lova. För jag har gått och blivit trött. Hädanefter kommer jag bete mig som ett jävla skithuvud mot alla som ringer och erbjuder någonting till en rimlig kostnad. Åhhh, de ska få må brunt på jobbet. De ska få darra innan de ringer nästa samtal.
Innan jul ringde ett halt säljsvin från Bredbandsbolaget och lyckades på ett mirakulöst sätt få mig att inte slänga på luren. Han måste vart bra för de brukar inte komma särskilt mycket längre än: "Hej mitt namn är XX och jag ringer från..." KLICK!
Något trix måste han dragit för jag lyssnade och tyckte hans säljargument lät smutt. Att ha allt på samma ställe och dessutom så sänka min bredbandskostnad.
Givetvis skulle allt vara sjukt smidigt. Jag behövde bara säga ja ett par gånger på en inspelning, resten skulle de ordna. Jag borde kanske anat oråd när han sa: "Håll i hatten för nu åker vi mannen" men jag flinade bara och svarade "visst visst". Jag får skylla mig själv för jag gick på det. Idag vet jag bättre och jag har inte känt mig så frustrerad och förnedrad sedan jag gjorde lumpen som jag gör idag.
När jag signade mig så skulle ett modem komma på posten. Det gjorde det inte. Mitt teleabonnemang skulle de säga upp (jag skulle inte behöva röra ett finger). Det har inte gjorts. Det som däremot har gjorts är att jag fått sämre prestanda än jag betalar för under snart tre månader. Jag fick inte min trådlösa uppkoppling att fungera eftersom jag hade fel modem och först när jag ringde teknisk support i tio omgångar kom de fram till att de "glömt bort" att skicka min skit. I fredags fick jag loss ett modem som visar sig vara sämre begagnat och så fasansfullt fult värdet på fastigheten sänks.
Dessutom saknades givetvis en kabel vilket gör att telefonen inte funkar samtidigt som mitt breda band. Jag får välja mellan att ringa eller surfa. Det är så jävla mycket 90-talatt jag håller på att spy. Sedan i fredags kväll har jag lagt c:a 5 timmars samtalstid hos Bredbandsbolagets support och de har ingen jävla aning om vad de olika avdelningarna kan göra. De lovar att återkomma men gör det inte så här sitter jag med en jävla u-landslösning och kan bara nås per mobil. Vem vet om jag någonsin kommer att få någon reda i detta träsket.
Jag saknar Televerket. Inga val - bara ett alternativ.
Det är inte så att världen går under för att jag nte kan ringa och surfa samtidigt, men är det något jag verkligen hatar så är det att bli fistad av ett bolag som lovar guld och gröna skogar och sedan inte kan hålla ett skit. Jag är så pissed off just nu att jag skulle vilja elda upp något. Helst bredis huvudkontor men eftersom mordbrand är rätt osoft så får jag nöja mig med att hämnas på alla telesäljarsvin.
Många tycker nog att det inte är deras fel, att det bara är ett jobb och att de säkert är studenter som gör det för att dryga ut sin CSN-lön. Men jag är ledsen att säga att de ätit upp mitt tålamod nu. Det är dags att börja ta ansvar för vad de ställer till med.
Det kommer inte bli kul att försöka sälja nåt till mannen som blev trött igen... var så säkra!
För första söndagen på många år sitter jag och längtar efter första telesäljare som ska ringa och sälja på mig en tidningsprenumeration, mr music, kallingar eller för all del el- eller teleabonnemang. Han eller hon kommer att få känna på en släng av min fantastiska psykvrede vill jag lova. För jag har gått och blivit trött. Hädanefter kommer jag bete mig som ett jävla skithuvud mot alla som ringer och erbjuder någonting till en rimlig kostnad. Åhhh, de ska få må brunt på jobbet. De ska få darra innan de ringer nästa samtal.
Innan jul ringde ett halt säljsvin från Bredbandsbolaget och lyckades på ett mirakulöst sätt få mig att inte slänga på luren. Han måste vart bra för de brukar inte komma särskilt mycket längre än: "Hej mitt namn är XX och jag ringer från..." KLICK!
Något trix måste han dragit för jag lyssnade och tyckte hans säljargument lät smutt. Att ha allt på samma ställe och dessutom så sänka min bredbandskostnad.
Givetvis skulle allt vara sjukt smidigt. Jag behövde bara säga ja ett par gånger på en inspelning, resten skulle de ordna. Jag borde kanske anat oråd när han sa: "Håll i hatten för nu åker vi mannen" men jag flinade bara och svarade "visst visst". Jag får skylla mig själv för jag gick på det. Idag vet jag bättre och jag har inte känt mig så frustrerad och förnedrad sedan jag gjorde lumpen som jag gör idag.
När jag signade mig så skulle ett modem komma på posten. Det gjorde det inte. Mitt teleabonnemang skulle de säga upp (jag skulle inte behöva röra ett finger). Det har inte gjorts. Det som däremot har gjorts är att jag fått sämre prestanda än jag betalar för under snart tre månader. Jag fick inte min trådlösa uppkoppling att fungera eftersom jag hade fel modem och först när jag ringde teknisk support i tio omgångar kom de fram till att de "glömt bort" att skicka min skit. I fredags fick jag loss ett modem som visar sig vara sämre begagnat och så fasansfullt fult värdet på fastigheten sänks.
Dessutom saknades givetvis en kabel vilket gör att telefonen inte funkar samtidigt som mitt breda band. Jag får välja mellan att ringa eller surfa. Det är så jävla mycket 90-talatt jag håller på att spy. Sedan i fredags kväll har jag lagt c:a 5 timmars samtalstid hos Bredbandsbolagets support och de har ingen jävla aning om vad de olika avdelningarna kan göra. De lovar att återkomma men gör det inte så här sitter jag med en jävla u-landslösning och kan bara nås per mobil. Vem vet om jag någonsin kommer att få någon reda i detta träsket.
Jag saknar Televerket. Inga val - bara ett alternativ.
Det är inte så att världen går under för att jag nte kan ringa och surfa samtidigt, men är det något jag verkligen hatar så är det att bli fistad av ett bolag som lovar guld och gröna skogar och sedan inte kan hålla ett skit. Jag är så pissed off just nu att jag skulle vilja elda upp något. Helst bredis huvudkontor men eftersom mordbrand är rätt osoft så får jag nöja mig med att hämnas på alla telesäljarsvin.
Många tycker nog att det inte är deras fel, att det bara är ett jobb och att de säkert är studenter som gör det för att dryga ut sin CSN-lön. Men jag är ledsen att säga att de ätit upp mitt tålamod nu. Det är dags att börja ta ansvar för vad de ställer till med.
Det kommer inte bli kul att försöka sälja nåt till mannen som blev trött igen... var så säkra!
fredag, mars 03, 2006
Dagen efter
Smärta!
Så inleds dagen och ändå är detta nog bara en försmak av vad jag kommer få uppleva imorgon. Träningsvärken har en tendens att bli värst två dagar efter.
Förväntansfulla kom vi upp till den ruffiga träningslokalen. Det luktade boxningshall. En blandning av gammal svett, blod och mycket vilja. Nederlag och segrar. Sånt sitter i väggarna. Innan vi visste ordet av hade uppvärmningen börjat och jag tyckte att det kändes ganska bra, som förr på nåt sätt. När uppvärmningen var över en halvtimma senare var jag redan slut.
Tränaren var en hård jävel (kanske en av de hårdaste jag träffat) av vad jag uppfattade som ryskt material. Han var hård, bister och lät ingen falla ur och fubba. Han hade pondus. Allt, man måste ge allt annars jävlar. Han körde en viss jargong som nästan fick mina sköra reklambyråöron att trilla av. Kontorsvärlden har gjort mig fragil som en liten blomma eller kanske snarare maskros. Jag pallar inte riktigt med den machostilen längre.
Det hoppades och studsades och det mesta kändes exakt som förr fast mycket mycket värre. Allt löst på kroppen kändes extremt obekvämt. Trots att jag inte har så mycket till bringa kändes det som att jag släpade på en d-kupa. Mina obefintliga bröstmuskler studsade upp och ner och liksom skavde. Jag fick en glimt av vidden av min kropps totala förödelse. Sedan var det dags för säcken.
Vi delades in två och två och H som var med hade "turen" att hamna med tränar'n. Innan en timme gått av träningens två ville jag bara dö. Jag sneglade mot H:s håll då och då. Han var hålögd. Vi turades om att slå på säck och träna kombinationer, medicinbollar och situps, armhävnmingar och knäböj och så mera säck... När de två timmarna var över så kände jag inget längre. Alltså jag kan lätt säga att detta är fysträning på brutal nivå. Gymens boxercise - javisst - ge mig tre sådana pass i rad så kanske vi börjar närma oss den totala utpumpning en riktig boxträning ger. Och då har vi inte börjat sparra och slå på mitsar än.
Min vän M frågade efteråt när vi talade på telefon varför vi tog ut oss så. Tillåt mig flabba. Det är inte som att man har så jävla mycket val. Det är en diktatur under två timmar där tränaren ÄGER dig. Ta en paus under den tiden och du... eller nä det FINNS inte ens.
Jag försökte förgäves slösnacka lite med tränaren efter passet. Ingen respons. Noll respekt. Det är precis så det ska vara. Man måste förtjäna respekten, han vill inte ens ödsla munläder på de som inte visar att de förtjänar det och sånt tar en stund. Nån form av machosistisk ådra får mig ändå att se fram emot nästa pass.
Jag känner hur sorgligt och humorlöst detta inlägget är men det finns heller inte särskilt mycket att skratta åt. Jag har ont med stort ONT i varenda millimeter av min kropp. Enda anledningen att jag är på kontoret idag är att min kroppssmärta skulle ta kål på mig om jag låg i sängen... och då är detta bara en försmak.
Över och ut för nu.
Så inleds dagen och ändå är detta nog bara en försmak av vad jag kommer få uppleva imorgon. Träningsvärken har en tendens att bli värst två dagar efter.
Förväntansfulla kom vi upp till den ruffiga träningslokalen. Det luktade boxningshall. En blandning av gammal svett, blod och mycket vilja. Nederlag och segrar. Sånt sitter i väggarna. Innan vi visste ordet av hade uppvärmningen börjat och jag tyckte att det kändes ganska bra, som förr på nåt sätt. När uppvärmningen var över en halvtimma senare var jag redan slut.
Tränaren var en hård jävel (kanske en av de hårdaste jag träffat) av vad jag uppfattade som ryskt material. Han var hård, bister och lät ingen falla ur och fubba. Han hade pondus. Allt, man måste ge allt annars jävlar. Han körde en viss jargong som nästan fick mina sköra reklambyråöron att trilla av. Kontorsvärlden har gjort mig fragil som en liten blomma eller kanske snarare maskros. Jag pallar inte riktigt med den machostilen längre.
Det hoppades och studsades och det mesta kändes exakt som förr fast mycket mycket värre. Allt löst på kroppen kändes extremt obekvämt. Trots att jag inte har så mycket till bringa kändes det som att jag släpade på en d-kupa. Mina obefintliga bröstmuskler studsade upp och ner och liksom skavde. Jag fick en glimt av vidden av min kropps totala förödelse. Sedan var det dags för säcken.
Vi delades in två och två och H som var med hade "turen" att hamna med tränar'n. Innan en timme gått av träningens två ville jag bara dö. Jag sneglade mot H:s håll då och då. Han var hålögd. Vi turades om att slå på säck och träna kombinationer, medicinbollar och situps, armhävnmingar och knäböj och så mera säck... När de två timmarna var över så kände jag inget längre. Alltså jag kan lätt säga att detta är fysträning på brutal nivå. Gymens boxercise - javisst - ge mig tre sådana pass i rad så kanske vi börjar närma oss den totala utpumpning en riktig boxträning ger. Och då har vi inte börjat sparra och slå på mitsar än.
Min vän M frågade efteråt när vi talade på telefon varför vi tog ut oss så. Tillåt mig flabba. Det är inte som att man har så jävla mycket val. Det är en diktatur under två timmar där tränaren ÄGER dig. Ta en paus under den tiden och du... eller nä det FINNS inte ens.
Jag försökte förgäves slösnacka lite med tränaren efter passet. Ingen respons. Noll respekt. Det är precis så det ska vara. Man måste förtjäna respekten, han vill inte ens ödsla munläder på de som inte visar att de förtjänar det och sånt tar en stund. Nån form av machosistisk ådra får mig ändå att se fram emot nästa pass.
Jag känner hur sorgligt och humorlöst detta inlägget är men det finns heller inte särskilt mycket att skratta åt. Jag har ont med stort ONT i varenda millimeter av min kropp. Enda anledningen att jag är på kontoret idag är att min kroppssmärta skulle ta kål på mig om jag låg i sängen... och då är detta bara en försmak.
Över och ut för nu.
torsdag, mars 02, 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)