Semmelsäsongen är officiellt invigd!

För andra året i rad är han tillbaka för att göra livet osäkert för alla konditorier i i Stockholm. Det trekantiga lockets riddare, hetväggens försvarare och mandelmassans bemästrare, som han själv beskriver sig, eller kort och gott Semmelmannen.

Jag är mycket stolt över att vara vän med denna gigant i semmelsammanhang och tillhöra den extremt exklusiva skara som känner hans verkliga identitet. Och som jag har längtat efter säsong 2. Semmelmannen lyckades bygga myten om sig själv redan förra året när han åt sig igenom närmare 40 olika semmelserveringar av skiftande kvalitet. Han gjorde dessutom på uppdrag av Metro ett blindtest där han lyckades härleda fem av åtta semlor till rätt konditori. De tre han missade var från konditorin han inte ens hade testat. Det är alltså ingen novis vi har att göra med här, utan en semmelkonnässör av rang.

För att fira in säsongen tog jag tillfället i akt att införskaffa mig en egen semla. Jag besökte därför favoritcafé (Biscotti) här i Majorna (Göteborg) där de lyckats experimentera fram perfektion (obs: endast enligt min amatörgom) i semmelformat. Det gick sådär. Eller det gick inte alls. Som en jävla idiot valde jag att vänta till strax innan stängning vilket är riskabelt både ur kvalitetssynpunk och ur tillgångsperspektiv. Dels kan grädden ha exponerats för luft under en ansenlig tidsrymd, vilket kan vara direkt förödande då det med semlor inte fungerar alls som med lagrade viner. Men framför allt riskerar man att den populära skapelsen ska ha hunnit sälja slut. Det hade den. Sålt slut.

Det var med stor besvikelse jag begrät detta faktum och förklarade för cafétjejen att jag varit medveten om riskerna men ändå chansat på att de skulle ha ett sista verk med mitt namn på. Som om jag vore någon sorts jävla dåre. Inget att göra. Jag hade vid det här laget byggt upp en sådan semmelcraving att jag bara var tvungen att ha mig en fix. Konditoriet vägg i vägg hade också stängt så nu var goda råd dyra. I brist på kvalitetssemla fick jag ta ett jobbigt beslut och springa in på Ica och rafsa åt mig ett paket om två fulsemlor. Ingen glad tillställning direkt men jag var tvungen att dämpa abstinensen. Paketsemlor kan på inget sätt ersätte en äkta konditorisemla. De är ofta själlösa bakverk som inte skapats med kärlek utan enbart av ekonomiska intressen. Men de funkar som downer och i bästa fall hetvägg.

Just den här semlan hade knappast haft fått en bra start med semmelmannen. Alla vet att en ståtlig semla ska ha ett trekantigt lock. Den här semlan hade ett slarvigt avskuret logg tunnt somwellpapp och fuktig seghet som påminde mer om en shitakesvamp. Även grädden hade haft dåliga odds. Visst var den luftig och så men den hade fått en lite syntetisk smak (troligen av sötningsmedel) vilket är big no-no enligt de strikta men rättvisa semmeldogmerna. Bullen var dock helt ok i konsistensen, inte torr och därtill ganska god.

Det bästa på semlan var mandelmassan som var välbalanserad i sin smak och innehöll äkta hackad mandel. Inget slarv med spån som man nästan kunde förvänta sig av en när- och förtär-semla av billigaste sort (34.95 för två).

Jag tänker inte drista mig till att betygsätta semlan. Inte heller gå djupare in i storytellingens förtrollade värld. Det jobbet överlåter jag med varm hand till min gode vän Semmelmannen. Ingen kan prata semla som han.

Följ Semmelmannens fantastiska äventyr här >>

Det är praktiskt taget en order.

Jag vet inte, men jag tycker allt att det luktar lite kuk på Chalmers...

Läste i GP idag att Sebastian Lindberg, skribent på Tofsen (ett litet daddablad av och för kårmongon på Chalmers), hade tänkt till i senaste numret och lyckats klämma ur sig ett litet fekaliefoster i något slags krönikeformat. Det handlade om feminister. Denna grupp av "välutbildade flickor och kvinnor som försöker skrika sig till chefspositioner oberoende av kvalifikationer eller lämplighet". Ni vet såna där jävla gnällfittor.

Sebbe tar minsann bladet från munnen och sparar inte på krutet. Nä, den gode filosofen är minsann trött på det systematiska demoniserandet. Denna stackars utsatta grupp som jag själv tillhör. Det är så skönt med sanningssägare. Som inte låter sig kuvas längre och inte räds att berätta ett och annat om ett och annat. Till exempel att "det feminister gör genom att demonisera män är att försätta sig själva i en offerposition som tillåter dem att ta till knytnävarna. Precis som tyskarna under trettiotalet demoniserade judarna." Well done Sebbe. Den liknelsen tröttnar man inte på. Den är så tydlig också. Man förstår verkligen att det är ett riktigt sattyg det här. Feminismen.

Vidare utvecklar Sebbe problembilden som han ser den. Han menar att "det enda de radikala feministerna gör är att skapa större klyftor mellan män och kvinnor genom påståendet att en könskamp fortfarande existerar. Gräv ner yxan och hävda er istället. På arbetsplatser såväl som i hemmet". Gött Sebbe my man, där fick de så att de teg, de radikala feministerna... hmm, vilka är det nu igen, de radikala? Det finns ju så många olika sorters feminism att man lätt blandar ihop det. Och könskamp... säger de så? Jävvelar i min lilla låda. De är verkligen lömska de där satans feministerna. Jag hade helt fått för mig att det var ojämställdheten i samhället som stod på agendan. Men det kunde man ju bara ge sig fan på, att det är större klyftor de vill skapa. Väl rutet Sebbe. Och det är väldigt fint också att han trots den fruktansvärda demoniseringskampanj han upplever inte har blivit missunnsam, utan faktiskt orkar bjuda på ett riktigt skönt kårpepp till alla kvinnor. Det är ju faktiskt så enkelt. Bara att hävda sig lite mer på jobbet och i hemmen. Så ska en slipsten dras. Så talar de eviga CSN-skuldernas Messias.

Synd bara att stackars Sebbe tvingas känna hur det känns när skiten träffar fläkten och rotorbladen portionsvis piskar tillbaka den rätt i ansiktet på honom. Han är så missförstådd. Hoppas han tar upp det i nästa krönika för den ska jag läsa. Det finns inte en chans att jag inte löser en prenumeration nu när jag fått upp ögonen för denne store tänkare. När jag läste runt lite fick jag även upp ögonen för fler förmågor. Tofsens chefsredaktör Fredrik Lövhall roddar ledarsidorna med bravur och lyfter viktiga frågor som sitt personliga intresse för svår öl. Like.

Vill också passa på att ge lite kredd till Fredde som inte viker ner sig för drevet utan backar upp Sebbe till hundra procent. "Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda", säger han. Där ser ni era nedrans belackare. Det var bara på skoj. Och dessutom är det bara människor som ska rita broar, sjukhus, infrastruktur och driva den tekniska utvecklingen framåt vi talar om. Inte ett nytt Killinggäng... eller är det kanske just det det är?

MMMM

Sugen på härligt filmmys? Något att skratta lite bubbligt till? En klassisk pangpang eller bara lite verklighetsflykt med romantik hopp och glädje? Se då för i helvete inte den här rullen.

Martha Marcy May Marlene är ett stycke finförpackat obehag. Det är en film om viljan att tillhöra. En historia om psykisk och sexuell terror. Om makt, vanmakt, kontroll och manipulation. Om nedbrytande rädsla.

Det är en långsamt berättade historia, helt utan hollywooddialog, fräna effekter och mtv-klipp. Det är svårt att beskriva den på ett sätt som gör att man plockar ner den från hyllan en söndag, medan man står med ett bakfylle-beck-sug i videobutiken och väntar på att pizzan ska bli klar. Och helt ärligt. Kanske är det inte då man ska se den. Eller så är det det.

Det är i alla fall en jävligt bra film. En sån som sitter kvar ett tag. Länge. En sån film som känns i magen på alla andra sätt än ett-päron-till-farsa-sättet. Den handlar om Martha som tappar kontakten med sin familj (decimerad till en syster) och hamnar hos en familj (sekt) med en otroligt manipulativ ledare. Hennes nya namn blir Marcy May. Hennes personlighet anpassas för att passa in. Hennes självkänsla får endast existera i gruppen. Hennes jag bryts långsamt ner. Men en dag flyr hon. Och det är där filmen tar sin början.

Handlingen utspelar sig i två olika miljöer. Dels när Martha lyckats återförenas med sin syster som lever ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Tillsammans försöker de lappa ihop sin relation som utan förvarning upphörde att existera två år tidigare. Och dels utspelar den sig via de sömlöst inklippta minnesbilder från tiden i storfamiljen (sekten). Det är ruggigt snyggt och extremt skickligt berättat. Genom hela filmen känner man närvaron av hot. Man håller andan som i en välgjord biljaktsscen trots att tempot är allt annat än just biljakt. Ända till slutet som utan att förstöra något är bland det obehagligaste jag sett.

Jag älskade den. Helt otroligt bra film. Bara se den.

"En go gäng" #16

Kvinnor som gillar djur

Så gick det som det gick

Det var tvunget. Dels för att svenska folket ska få nya fräscha löpsedlar att vila ögonen på när vi står i kön på Hemköp. Löpsedlar i stil med "Så mycket är din bil värd", "[Valfri person/samling människor] rasar mot..." etc. Och dels för att de Socialdemokraterna ska kunna börja fokusera på sin politik istället för mustascher, fiffel och fyndiga förhållandeformer.

 

Ooops!

Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).

Men avgå då nån gång för fan...

Idag åker skandalsossen Juholt och hans jävla mustasch förhoppningsvis ut med röven före. En gång för alla. Han kan kalla det vad fan han vill, men det är knappast av fri vilja han kommer att annonsera sin avgång kl 15.

Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.

Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.

Kulbo.

Phone 5

Min gamla kollega R tipsade mig igår om en recension på Hilfe Magazine. Jag fullkomligt älskar hur den börjar bra och sedan bara lyfter. Kan vara den roligaste recension av en teknikpyl jag någonsin läst.

Läs själva!

Bajsluktsmartyren

Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå.

Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.

Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.

Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.

Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.

Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!

Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.

Hallå där...

Hej hej.

Stefan Mikaelsson
Orförande Sametinget, proffsrasare.

Född:
1957

Civilstatus:
Singel och renägare.

Intressen:
Samernas rättigheter nedanför odlingsgränsen och lappmarksgränsen, samt att rasa lite när tillfälle ges.

Gillar:
Surfa internet och renskav tillagad över öppen eld.

Gillar inte:
Skämt på andras bekostnad (såvida det inte rör sig om negrer).

Tv-program:
Oddasat och Mika. Absolut inte "Sveriges Mästerkock". 

Favoritplagg:
Vadmalsblus, cool shades och kukring.

När rasande samer rasar...

Och äntligen så har det vankats lite vanligt hederligt rasande igen. Inte vilket rasande som helst heller. Nä, vi snackar förstklassigt minoritetsrasande. Det är crème de la crème i rassammanhang skulle man kunna säga. Den här gången var det samerna som stod för fiolerna. Bättre rasande blir det knappast än när rasande samer rasar. 100% kvalitetsras. Aj facking lavvit.

Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.

Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".

Hello, my name is Steffe. I have a bird.

Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.

Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.

"En go gäng" #15

Lika som photoshopbär

Shape up

Har börjat med Shape Up. Kort sammanfattat är det en kaloriräknare. Ja, jag inser att det är lite väl mycket plattitydvarning att börja med sådan aktivitet i direkt anslutning till årsskiftet. Men jag bara måste. Läget är kritiskt (vilket bara det är en plattityd i sig).

I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.

Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.

Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...

Hej 2012!

I år ska bli ett bra år. Det ska det va? Bra!

Då kör vi.

Om julstaden Göteborg var en musikvideo

"En go (jule)gäng" #14

Folk som hostar internet.

Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...

God jul.

Det lackar mot u-stad

Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?

Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.

Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.

Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!

Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...

Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING.

"God is in the details".  I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys.

Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan.

I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!".

Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW.

En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice!

...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till...

Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:

Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller?

Ett julkort från mig till er

Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.

Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.

www.warmandfuzzyfeeling.com

GOD GOD JUL!

Birror

Hoho, här kommer jultomten lite för tidigt med ett rykande färskt tips på en flång ny temablogg: http://birror.tumblr.com/

King of Khaki är död

 

Skål!

Man kan säga mycket elakt om Nordkoreas avlidne ledare. En brysk liten dvärg med hårda nypor och stort ego som styrde sitt land helt efter eget tycke och smak. I en slags oskön konfuciansk-kommunistisk anda. Man kan håna hans död och fnissa åt hans tjocka sura son. Men innan man gör det kan man tänka på att det råkar vara en kille som just ärvt sin fars stora röda avfyrningsknapp till landets nationalskatt. Det maffiga set atomfyrverkerier som Kimpa notoriskt prioriterat före sitt folks välmående och överlevnad.

I alla fall. Det är också en förlust. Han var intresserad av grejer. Det finns en hel bildblogg ägnat till honom på temat "Looking at things" (ja jag vet att alla har sett den, men den är så jävla rolig). Jag har tidigare tjatat om hans pionjäranda och hans otroliga fäbless för jordens dämpade färgskala. Men det tål att sägas igen. Kim Jong Il var mannen som ultrakonsekvent klädde sig i lågdetaljerade och alltid sexigt representabla plagg av såväl uniformsmodell som mer casualwear. Enkelheten var hans vägvisare och signum. Utan honom hade hela världen varit ett förbannat multicolourparty. Och så kan vi ju inte ha det.  Kimpa må ha varit en liten jävla idiot på jorden, men han hade ett hjärta av khaki och därtill en sylvass känsla för stil. Banne mig.

Beige matchas med beige på ett jättelevande sätt. Snyggt.

Försök komma undan med den här looken om ni kan.

Vännen och kollegan Kimpa, drar en kul vits på en hinkfabrik.

Kvinnokarlen Kim Jong Il (som de älskade hans gulliga små fossingar).

Finn ett fel: Den vidrigt gröna gurkhögen, som den sticker i ögonen på en stilfascist.

Ingen annan kan matcha beige med beige som Kim gjorde. Ingen annan har sluppit så mycket stryk för sin dunjacka som Kim. Men framför allt har ingen annan landsfader någonsin setts gå runt i en mysdress (som för det otränade öga skulle kunna misstas för senilpatientklädsel) med så otroligt bibehållen pondus. DET kan ingen ta ifrån honom. Ingen.

Extremsorg som matematisk formel

Olof Palmes död x 1.000.000.000.000.000.000.000 =



Det blir fan inte mer äkta än så här.

"En go gäng" #13

 

Killar som gillar lack, läder och gud.

Nä, nu får det fan bli ändring

Jag har bloggat helt värdelöst på sistone. Fast jag har fått tillbaka lusten. Nu får det fanimig bli andra bullar här. Känns som att halva min läsekrets har försvunnit. Inte så konstigt. Men nu vill jag komma igång igen. Tack alla trogna för att ni aldrig sviker.

Det var bara det.

"En go gäng" #12

Grävlingar kan också vara en go gäng.

Håll i hatten – nu blir det åka av

Kom just på att jag såg ett alldeles fantastiskt resereportage i fyran förrförra helgen. Jag tänkte att det här ska jag blogga men glömde bort det igen. Det var Pernilla Wahlgren som hade lånat TV4:s plånka och tagit med sig två av sina allra bästa tantvänner till Rom för att spela in ett avsnitt i den matnyttiga reseserien "Min Stad". Episkt.

Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.

Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).

 

"Det italienska modet är verkligen fantastiskt, eller hur"

För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.

De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.

Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:

Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något. 

Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.

Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.

Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.

Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.

A brilliant mind

Sitter hemma i långkalsongerna och känner mig på allmänt bra humör. Dels för att jag redan vid 12-snåret gjort alla förberedelser och ställde in ett långkok på högrev i ugnen, vilket innebär sju timmars väntan, där en merpart av tiden förhoppningsvis kan ägnas åt hopp och lek.

Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.

Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.

Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?

Upprop! Vilka är på?

På jakt efter ett intressant intresse

Jag tror att jag hamnat i någon slags livskris. Eller jag HAR hamnat i en livskris. Jag känner mig ointressant. Jag ÄR ointressant. Det har liksom gått upp för mig successivt. Men jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän alldeles nyligen.

Det var när jag skulle träffa en ny kund nyligen, och alla skulle presentera sig, som jag insåg hur platt jag är. Alla presenterade sig med namn och berättade vad de jobbade med och så klämde de till med något kul intresse. Min hjärna gick in i panic mode. Vad fan skulle jag säga? Det först som kom till mig var film och litteratur, men helt ärligt, jag har inte så bra koll på litteratur, inte om man jämför med Josefine. Och film. Finns det någon som inte gillar att titta på film? Nä, det gick bort.

Kunde jag säga att jag gillar att skriva istället? Javisst! Jag älskar ju att skriva. Hej, jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att... ehhh... skriva. Jag vet inte men det känns spontant bra mycket roligare att vänta på första livstecken från en avokadokärna vi just har planterat i en kopp här hemma. En bloggande copywriter. Vilken skräll. Inte så att man pissar på sig direkt. Jag luftade problemet för en kollega som var snäll och sa att jag har min löpning. Men det har jag inte. Jag har kittat upp mig som en clown med allt från tajts till vätskebälte men med mitt mediokra resultat och att långdistanslöpning dessutom kommit att bli svenskarnas folksport är det inte som att jag skulle sticka ut. Jag måste göra nåt mer extremt. Helst något som nästan ingen annan gör så att man bara genom utövning blir helt unik. Annars något halvudda som jag kan gå in i till hundra procent.

Min kollegas man berättade om en på sitt jobb som är hardcore fågelskådare. Plötsligt kan han bara vara försvunnen från kontoret och om de frågar efter honom kan det visa sig att han sitter i en bil på väg till Skåne för att någon sett en gulbrynad sparv eller något på sin tomt. En gång lär han ha spontanchartrat ett plan till Visby för att det satt en så in i helvetet ovanlig fågel i nåt trä där och häckade eller nåt. Jag blev alldeles fascinerad. Snacka om att gå in för sin grej. Jag gillar som sagt eldsjälar men det här var det bästa jag hade hört. Något åt det hållet skulle jag vilja pyssla med. Och helst något som är så sjukt udda då att det slår omkull folk av häpnad.

För ett par veckor sedan hade Josefines farsa riggat en stjärnikare på deras balkong. Det var skitkoolt att kolla in månen, stjärnor och skit. Jag började leka med tanken på att lära mig allt om astronomi. Gå på föreläsningar. Köpa mig ett busdyrt teleskop med kamerafäste och börja specialisera mig på astrofotografering. Det låter så jävla mäktigt och jag fick för mig att det är ganska rogivande. Ända tills jag fick höra om en fet asteroid (stor som Holland) som är på väg mot jorden och beräknas träffa eller missa oss runt år 2034. Då skulle det vara över för denna gången så att säga. Det dämpade mitt rymdsug något. Inte helt, men jag kände att det kanske skulle göra mig till en jävligt nojig typ. Sedan såg jag en artikel om några stormjägare i USA och det verkar också fräckt. Inte heller ett intresse för nervsvaga. Det verkar förövrigt vara ett rätt lökigt intresse att ägna sig åt i Sverige, där det blåser hårt en gång var fjärde år typ och där tyfoner, tromber och orkaner är ungefär lika vanliga som den där gulbrynade sparven. Dessutom så avskyr jag (med några få undantag) allt vad äventyrare heter.

Men det hade varit så otroligt skönt att hitta sin grej, som den här killen som har nischat sig på att fånga vilda giftormar med bara händerna:



Tänk att dra den på ett kundmöte. Hej jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att fånga giftormar... med händerna. Men jag vet inte. Jag kanske borde börja samla på något istället. Som han idioten som samlar på lergökar. Jag är lite i valet och kvalet här känner jag.

Har ni några bra tips på intressen. Vad ska jag lära mig allt om och gå all in på?

"En go gäng" #11

 

Killar som gillar border shopping.

Siste mannen på jorden

Den där känslan av att vara den sista människan på jorden. Jag tror att jag vet hur det känns nu. Vi började titta på Sopranos i förrgår. Älskade den direkt. Precis som jag visste att jag skulle göra. Har haft boxen i ett år. Den har legat på vänt.

Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.

Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.

Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?

"En go gäng" #10

Clowngänget 2011

Ojämt skägg i #AdamLive

Hade på #AdamLive i bakgrunden förut. Såg Breitholtz skägg. Blev förfärad. Googlade. Stress. Han har tappat skägget av stress.

Fy fan vilket nedrigt symptom på stress. Det är ju sämre än hjärtflimmer och synbortfall. Det är till och med sämre än eksem. Jag har det själv ganska stressigt på jobbet just nu. Som tur är blir jag mest sur. Hade gärna tappat lite vikt. En dubbelhaka eller så.

Men åter till Breitholtz skabbiga skägg. Fan. Vad håller han på med? Varför envisas så? Det finns ingen match att vinna på att härda ut med ett skägg får Lasse Kronérs knullbarhetsindex att öka med femtusen procent.


Fotnot: Här böjer jag mig för kritiken. Ok, det var lite taskigt av mig att skriva Lasse Brandman och lägga ut en bild på honom med bildtexten: Win! Jag tyckte själv att det var en absurd men jävligt kul bildtext. Jag kanske tog i för hårt. Det var ju egentligen inte menat att vara nedsättande mot Lasse Brandman utan mot Breitholtz och hans vissna stress-skägg. I alla fall. Nu står det Lasse Kronér istället. En Lasse mot en Lasse.

Contagion

Sitter och peppar för min spårvagnstur hem. I morse var jag med om det mest oangenäma kollektivtrafikstraumat på länge.

På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.

Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.

Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.

Mina kalsongers plågoande har slagit till igen

Idag är det tvättdag. En massiv sådan. Vi har på sistone använt vår klädkammare som tvättkorg och nu buktade dörren riktigt ut av textilmassorna. När jag var nere för att tömma torktumlaren slog det mig att Josefine gjorde sig lustig över mig för ett tag sedan och målade ut mig som en kalsongpedant. Hon stageade ett foto där hon hade hängt upp alla mina kallingar i ett torkskåp som om det vore efter en manual. Hon skojade om hur jag krävde att de inte fick utsättas för grövre slitage än ljummen luft och yada yada yada...

Men nu är det dags att se sanningen i vitögat. Först vill jag bara passa på att varna känsliga läsare för otäcka bilder. Inte alla klarar så mycket misär en lördagskväll. Vi snackar en liten tumling. Det kan låta beskedligt men jag lovar det är ett vanvett utan dess like. Här är resultatet av hur kvinnan jag älskar har begått folkmord på mina underkläder. Allt jag sagt är att jag inte gärna kastar dem i gapet på en resårsadist. Alla vet att torktumlaren är kalsongernas skärseld. Ändå hittar jag gång på gång de sargade liken av mina älskade benkläder i denna djävulsmaskin. Doften av bränd resår är påtaglig och det är jobbigt att ta in hur de små rackarna måste ha kämpat för sina liv medan de sakta har gått sitt öde till mötes. I nedre bilden kan ni till och med se hur textilen har plågats hårt och fått missprydande ärr över hela kroppen i form av noppror. 

Kan ni ens tänka er ett värre sätt att dö än att sakta brännas upp inifrån? Nä, men det är en terror mina kallingar måste leva med varje gång de hamnar i tvättkorgen. Ovetskapen om det är jag eller deras bödel (Josefine) som sköter tvätten. Det riktigt knyter sig i magen på mig.

Ett skratt om dagen...

Skratta mycket så lever du länge, brukar det ju heta. Well, inte om du hamnar i klorna på den här damen skulle jag tro. Fy fan. Jag reser ragg ner jag ser henne. Det måste vara hon som uppfann obehag som begrepp. Jag skulle hellre låna ut plånboken till random person i lyxfällan än att ta en snabbfika med den här kvinnan. Alltså, jag skulle seriöst mycket hellre flytta in permanent hos Kathy Bates rollfigur i Lida än att bara dela hiss med den här kvinnan ett par våningar. jag blir rädd för henne på riktigt. Det känns som att vansinnet riktigt kokar i hennes huvud. Skulle man kolla hennes blodgrupp skulle den väl kunna vara "ondska".

Ok, jag har alltid haft ruggigt svårt för människor som skrattar åt ingenting. Jag litar inte på människor som går runt och dumflabbar helt utan anledning. Det är ingen slump att skratterapi ligger på högre än vinterkräksjuka på min hatlista. Men det här tar fan priset.

Det värsta är att trots att hon ger mig så sjukt dåliga vibbar kan jag inte låta bli att gilla henne lite. Hon är nämligen en eldsjäl och någonstans måste jag älska henne för det. Skrattanten har lagt ut minst ett tjog "olika" skrattsessioner under varierande teman som t.ex. "icecube laugh", "german laugh", "fruitcake laugh" och den mycket mycket läskiga "sad laugh".

Mystant.

 

Hjärnsläpp

Har fått en uppgift där jag ska lista mina två absoluta favorit-youtube-klipp. Det ekar tomt. Fan jag har ju pundat tuben sedan många år tillbaka. Jag och Josefine brukar battla varandra hårt med våra skönaste klipp. Det är som en sport.

Men nu när det gäller. Vad fan ska jag välja. Tipsa mig. Vilket är ert bästa youtubeklipp. Kanske kan det bli mitt med. Yutube är en digital färskvara. När jag tittar tillbaka i min blogg så hittar jag min text om technovikingen och ryser lite av blandat obehag/njutning. Andra favvos är i'm fucking matt damon, double rainbow, keyboard cat osv. Men inget känns riktigträtt.

Hjälp mig! Vilka är era favoriter? Fördel om de är riktigt jävla knäppa eller gråtmilda.

"En go gäng" #9

Män med lugg

111111

Känns som en början på något nytt... eller också inte.

En go gäng ettor är det i alla fall

I bakvattnet av finalloppet

Jag sprang mellandistansen av Finalloppet i lördags. Kom runt på 1:00:31. Hade som mål att klara det på under en timme och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade blivit så våldsamt pissnödig att jag var tvungen att avvika från spåret och rusa in i skogen för att akutpinkelera. Jag tänkte många gånger under loppet att det här gör jag fan inte igen. Jag lägger ner. Jag hatade hela fenomenet med löpning. Hårt. Men nu i efterhand är jag rätt nöjd ändå. Det var trots allt en ganska tuff terrängbana.

Nu har jag har ont i benhinnorna. De känns hängmörade. Något så djävulskt också. Känner mig opepp på träning överlag och tänker att jag får gå in i verkstan ett tag och hänga på lite muskler på mina kycklingben, pusha konditionen lite. Innan jag ger mig ut och springer några längre rundor igen.

Jag har förresten kommit på vad det är som gör att jag fortfarande springer överhuvudtaget. Det gäller att göra det som jag gjort till bussen i hela mitt liv till en materialsport. Så länge det finns nya accessoarer och gadgets kan jag nästan känna mig sugen på att komma ut på en runda. Och även om löpning kanske är den äldsta och i grunden mest okomplicerade av alla träningsformer verkar det finnas ett helt universum av totalt avgörande kringprodukter att köpa till. Hittills har jag hunnit kitta upp med dyra skor, flera par löpartajts, kortärmade löpartröjor, löparjacka, löparstrumpor, armbindel för iPhone, Runkeeper, löparhandskar och vätskebälte. Och nu har jag börjat kika lystet mot löparkalsonger, löparmössa och pulsklocka.

Och nu börjar jag känna mig ältig om det här med löpning så nu kommer jag att lämna det temat ett tag. Vilket dessutom lett mig till en ny insikt som jag tämnker ta upp i ett kommande inlägg.

Breakfast for champions

Fredagsmeny på svartvinbär och pepparmint

Idag är det fredag. Jag är ensam hemma och har just smörjt in mina smalben och vader med en "reviving leg gel". Sedan ska jag festa till det med ett par glas resorb på proffsinrådan av min granne.

Imorgon springer jag nämligen mitt första lopp. Finalloppet i Skatås. Jag känner mig i halvdålig form, men köpte på mig så mycket doping i form av energy boosters, sportdryck och nån vidrig powergele, att jag troligen kommer runt på ren placebo. Min kollega Josefin har dessutom lovat att förse mig med lite göttiga magnesiumtabletter imorgon. Nu jävlar röjer vi!

Ehh...

"En go gäng" #8

Killar som gillar khaki.

Den gamle 35:an...

Jaha, så var man 35 år. Äntligen. Vilken drömålder.

Borde kanske skriva nåt härligt cyniskt om det fantastiska i att pusha 40-strecket. Och det kanske jag gör. Men inte idag. Är just hemkommen efter ett stillsamt firande med familjen och nu blir det bubbel. Det är mer värdigt. Så ni får helt enkelt nöja er med mitt födelsedagsledmotiv. Precis som förra året och precis som alla kommande år som jag har kvar bloggen. Så håll till godo...

Herr herrgårdsvagn

Idag har vi varit och tittat på bil. Vi har fastnat för Hyundai. Det började med att vi såg en ix35. Den gillar vi båda. Mycket. Sedan började den annalkande 35-åringen i mig att bli lite eggad av tanken på deras nya i40. Problemet är bara att det är en kombi och Josefine hatar kombibilar. HATAR.

ix35

i40

Historiskt sett har jag aldrig gillat kombi men på senare tid har jag lagt märke till en rent av positiv inställning. Det måste vara medelåldern som gör det. Och den här i40:an alltså. Den är rätt schysst måste jag säga. Grym komfort. Miljöklassad. Sjukt bra utrustning redan i grundutförandet och så är den rätt snygg. Ja, fan det har gått så långt alltså. Jag tycker att den är snygg. Lätt den snyggaste kombin på marknaden... brrrr... *gåshud*

Det är två saker som är jobbigt med det. För det första. Bara det faktum att jag måste börja acceptera att jag har har nått en sådan massiv mognadsgrad att jag blivit en herrgårdsvagnskille är en rätt jobbig insikt. Jag har kommit på mig själv vid ett flertal tillfällen med att prata om att lasta grejer och helt (o)naturligt använda ordet praktiskt i argumentationer. Det är en tydlig och mycket moraliskt nedbrytande vattendelare mellan di unga och di gamle. Det känns som att ålderdomen står och skriker mig rakt i ansiktet. "Ge upp nån gång då din lille svennepajas". Jag fattar själv inte hur det gick till, men så är det. Nästa steg är väl att bli fet på riktigt och börja slarva med hygienen. FAN.

Det andra som ställer till problem är att vi officiellt ligger i fejd. Av ren jävla princip vägrar Josefine att erkänna att det finns bra grejer med den. Inte ens att den är miljöklassad och sjukt bränslesnål biter på henne. Hon säger att hon skulle skämmas om hon kom åkande i den. Jag antar att det är så om man gått och blivit kåt på tanken av lite SUV-känsla. Så är det bara. Otroligt frustrerande. Ska vi köra principspelet tänker jag börja hårdpropagera för en Defender eller en stor jävla monster pickup.

Vi är båda rätt tjurskalliga av oss. Samtidigt vill ingen av oss köpa en bil där bara en av oss blir nöjda. Så det kommer troligen det sluta med att vi fortsätter med våra dödspackningar, med två kids, lika många katter, sulky och en massa annan skit och kör runt som familjen Taikon i vår lilla hallonröda räsernissan. Fem år till.

"En go gäng" #7

Kvinnor som gillar örter.

Den antiklimaxladdade historien om mina allra första Converse

När jag var kanske 11-12 år var det hett med skejtboard. Alla skejtade. Jag med. Så var det bara. En direkt följd av trenden var att det blev ännu viktigare att hänga med i modet än att ha en mäktig bräda. Särskilt skorna var viktiga. Converse eller Vans var det som gällde – allt annat var piss. Det var hundra gånger (minst) kreddigare att ha ett par äkta cons och halka runt som en kastlös på sin paketprisbräda med hjul av hårdplast, än att susa fram på en dunderfrän Steve Caballero, kittad med riktiga Tracker Trucks och vita Kryptonics, i särskoledojor. Dessvärre var min lott den senare.

Både jag och min bror hade blivit utrustade med varsitt par grovsulade tennisskor som inte lämnade mycket utrymme till rörlighet och finess. Jag gnydde ömkande och tiggde dagligen om ett par äkta Converse. Mina föräldrar förklarade oförtrutligt att de under inga omständigheter tänkte lägga en förmögenhet (ja, de var överprisade redan då) på sådana där simpla tygskor. Särskilt inte med tanke på att jag redan hade ett par rejäla skor, som därtill var knappt ingångna. Jag vägrade fatta och drömde om att en dag få uppleva känslan av Chuck Taylors gudomliga skapelser runt mina fötter. Samtidigt visste jag att det var ungefär lika troligt som att farsan skulle peppa mig till att börja röka hasch, i alla fall så länge mina nuvarande skodon var intakta.

Envist som en polsk byggjobbare sprang jag hem efter skolan och hämtade brädan. Varje dag. Sedan begav jag mig till områdets längsta backe och åkte sittandes nerför. När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven. Ett ungefär lika långsiktigt projekt som att sitta och vänta på att en klump titan ska erodera av enbart frisk luft.

På rasterna stirrade jag avundsjukt på de andras Converse och suktade efter ett par egna, i turkos. Jag hade nästan gett upp hoppet när hysteri plötsligt utbröt i området. Ryktet sa att "Mats Sport" på Backaplan sålde ut zebramönstrade Converse för 79 spänn styck. Och det bästa av allt var att de vita ränderna lös i mörkret. Folk blev som tokiga. I en tid när allt självlysande var lika poppis som skägg i Pakistan, väcktes habegäret till orimliga proportioner. Tjatluckan öppnades på vid gavel och min prepubertala stämma måste ha gett mina päron elaka skavsår i hörselgångarna för plötsligt hände det. Pappa vrålade: MEN, ÅKEEEEJ DÅ FÖR HELVETEEE!! Han lovade att svänga förbi Mats Sport efter jobbet dagen därpå och köpa varsitt par till mig och min bror.

Jag minns den väntan. Den var lika helvetisk som underbar och jag hade svårt att somna den kvällen. Jag var troligen rädd att om jag gjorde det skulle jag vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få mitt första alldeles eget par Converse. När jag vaknade dagen efter var pappa redan på jobbet. Timmarna släpade sig fram i skolan. Tiden gick osant långsamt och jag kunde nog ha gett både en hand och en arm för att klockan skulle bli kvart över tre någon gång. Till slut blev den det ändå och jag sprang, med kvickare steg än Forrest Gump, över skolgården och hem mot den lilla trerumslägenheten på Trekungagatan 23 i Kungälv.

Jag slet upp dörren och rusade in i köket och mycket riktigt, där på köksbordet stod den svullna påsen från Mats jävla Sport och väntade på att bli vittjad på sitt innehåll. Jag var så ivrig att jag inte hörde på när mina föräldrar försökte prata med mig. Min lillebror kom in i köket. Han skulle såklart också få sig ett par. Pappa tog fram de båda kartongerna och vi slängde oss över dem som hyenor. I ögonvrån såg jag min bror öppna lådan och lyfta upp sitt zebramönstrade byte. Han höll dem över huvudet som en slags jakttrofé och jag rös till av dess fulländade läckerhet.

Jag var hög på adrenalin så jag hörde bara pappas röst som ett dovt mumlande i bakgrunden: Bla bla bla zebra bla bla bla inte i din storlek bla bla bla. Jag lyfte på locket, sprickfärdig av förväntan. Bla bla bla fick ta ett par andra bla bla bla fina de med bla bla bla giraffmönster. PANG!! Giraff!? Glitchen som uppstod när mina ögon mötte innehållet i den lilla skokartongen skulle lika gärna ha kunnat utlösa ett kraftigt epilepsianfall. Där låg förvisso ett par äkta Converse. Men det var inte de förväntade svartvita zebraränderna som fastnade på min näthinna. Istället var det något bajsbrunt med en slags ljusgula linjer i, som tillsammans bildade ett mönster av assymetriskt formade fläckar. Jag trodde inte det var sant. Vad var det för något jag stod och tittade på egentligen? Inte fan var det savannens koolaste hästdjur i alla fall (med samma mönster som Nikki Sixx hade på sina spandex) utan en bastard från samma bostadsområde. Ett lytesdjur. GIRAFF. Varför i helvete skulle någon göra ett par Converse i Giraffmönster. Jag var förstummad. Förstod ingenting. Tiden stannade och jag bara stirrade på skorna i ett slags vakuum. Leopard, tiger, vad som helst hade hade jag kunnat ta in. Men giraff. Jag kände hur en tjock klump började fickparkera i min hals.

Pappa förstod att jag var besviken. Men vad skulle han ha gjort? Djungeltrumman hade gått och varenda litet glin i hela Göteborgsregionen skulle plötsligt ha självlysande zebracons. När han hade kommit till Mats Sport efter jobbet, hade butiken sett ut som om ett plundrargäng från någon apokalypsfilm hade dragit fram. Kvar i min storlek hade bara giraffmönstrade skor funnits och bättre giraffconverse än inga converse alls hade pappa tänkt. Det var bra tänkt.

För när jag efter några dagar till slut vågade mig ut på mina sälla skejtmarker. När jag hade tagit mina första trevande steg bland horden av identitetslösa zebror. När jag hade vant mig vid nakenheten och flabben slutligen hade klingat ut. Då var de inte så jäkla dumt att vara stans enda giraff ändå.

Stans enda självlysande giraff dessutom (de gula linjerna visade sig nämligen vara självlysande).

Så enkelt men ändå så genialt

Jag vet inte vad det är, men ibland krävs det inte mer än lite blockflöjt...

"En go gäng" #6

Killar som gillar data

Parmail

Ett fenomen som jag har väldigt svårt att acceptera och ännu svårare att förstå är par som delar mail. Jag fattar det fina med att dela saker. Utgifter, ansvar, säng, intressen, Ica-kort. Men hur kommer man egentligen fram till att det är en bra idé att öppna ett gemensamt e-postkonto?

Jag antar att det är ok om man råkar vara siamesisk tvilling som delar allt (typ inre organ) och bokstavligt talat alltid befinner sig på samma plats som sitt syskon. Men annars är det fan inte kosher. Lite som att dela tandborste.

Jag skulle kanske inte drista mig till att säga att det känns perverst att få mail från t.ex. "fam.karlsson@hotmail.com" och inte riktigt veta vem jag kommunicerar med. Men jag skruvar lite på mig. Varje gång.

Der untergang

”De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra 

på den medicinska vården och andra kostnader”

Plötsligt hände det!

Ja banne mig. Jag har för första gången blivit frågad leg på på systemet. För första gången i mitt liv. Det sista som lämnar människan är med andra ord inte hoppet, för det hade jag tappat för längesedan.

Jag blev så glad. Tittade mig om i kön för att kontrollera hur många som bevittnat händelsen. Personen bakom mig (en man som såg ut att vara 43) log mot mig. Om det var för att han förstod det fantastiska i vad jag just gick igenom, eller för hur uppenbart befängt det hela var att jag blev tagen för potentiell 19-åring, spelar ingen roll. Jag njöt av ruset och kände att det var värt att fira. Och hur firar man ett sånt ögonblick bättre än genom att dricka för mycket vin och lyssna igenom en stor del av Ulf Lundells samlade låtskatt...

Observera det uteblivna frågetecknet i föregående mening.

Bred underhållning

Nu är det helgkoma i soffan som hägrar. Ser fram emot det klockslag när jag kan släppa allt, dressa om till något bekvämare (som i bekvämare bokstavligt talat) och får lov att lägga an i svennebananmyset hamn. Så är det ofta på fredagar för mig. Jag har ingen som helst suktan efter att "göra något". Och jag njuter av det.

Det enda jag brukar ha svårt för är den breda tv-underhållningen. Den lagom tillrättalagda och frisserade nivån. Livets mellanmjölk. Det är som att den finns för att påminna mig om att jag håller på förvandlas till en otillräcklig 40-åring med kraftigt begränsat ambitionskapital. Den får mig ofta att vilja skrika hårt in i kudden. Men det finns undantag...



Jag kan inte påstå att jag gillar Robins nåt vidare i vanliga fall. Han är rätt tradig kan jag tycka. Egentligen bryr jag mig inte alls. Om man ställer honom bredvid dökött som Lasse Kronér är han ju en... nä, jag kommer fan inte på någon liknelse som förklarar det Grand Canyonska glappet mellan deras rövighet.

Och när jag såg Sången till Juholt och hörde Meltzer definiera sossebegreppet "kulbo", måste jag faktiskt erkänna att flabbet bubblade upp helt genuint i mig. Ungefär som det gjorde när jag såg knock out-bilderna, där Peter Settman för första gången kommer till sin rätt.

Killen har fan aldrig varit snyggare.

"En go gäng" #5

Dressmann-killarna

Terrorbalans

Varje måltid med barn är som en väldigt skör terrorbalans. Frågan är aldrig OM det ska hända utan NÄR. Mjölkglaset. Det händer liksom inte att det klarar sig från att vältas ut någon gång. Vältas ska det. Frågan är som sagt bara när. Man sitter på helspänn och försöker vara beredd i hopp om att kunna förutse det där asjobbiga momentet när mjölkfloden sköljer över människor, möbler och golv.

Jag verkligen hatar ljudet av mjölk som rinner från köksbordet ner på golvet. Jag tror att det är lite som med franska främlingslegionen. Först bryter det ner ens psyke, sedan byggs det upp igen och man blir hård utav bara fan.

Gräsänkling med en katt i tratt

Idag när vi var på väg in till stan pekade Josefine plötsligt mot min hals och sa med ospelat förfärad min: "Oj, vad svullen du ser ut där, du har väl inte fått en allergisk reaktion?"

Så ikväll blev det ingen pizza för mig som planerat. Man tappar liksom lite det suget när en vanlig jävla dubbelhaka misstas för en allergichock. Istället sitter jag hemma i soffan och bantar med en kopp te medan Josefine är ute och roar sig med sin syrra. I hallen ligger Frallan och deppar över sina alldeles nyligen stulna juveler. Han var hos slaktaren häromdagen och fick kulorna plockade. Inte den gladaste dagen i en kattkilles liv. Vi deppar lite ihop kan man säga.
 

Så här glada är vi.

 

"En go gäng" #4

Folk som låtsas

R.I.P

Steve Jobs död är lite som när Luke Skywalker blev av med sin hand. Visst, han fick en ny, men det är liksom inte samma grej.

Birrogate

Jag tycker det är fantastiskt hur massmedias egna lilla tourettesbäbis, Marcus Birro, gång på gång lyckas riva ner löpsedlar och huvudnyheter bara för att han råkar befinna sig i ett skov. Jag blir både imponerad, äcklad och trött. Det är smått fascinerande att han faktiskt får komma till tals alls.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna när jag ser Birros ömsom allvarliga, ömsom ynkliga uppsyn i någon av de stora tidningarnas "nyheter". Det spontana är såklart hat. Han är gränslöshetens okrönte konung, med ett storhetsvansinne större än månens skuggsida. Han är prinsen av pinsamheter, med en direktkopplad pipeline mellan sina egna tårkanaler och kvällstidningarnas tryckpressar. Men när man som Birro uppenbarligen är helt oförmögen att tygla sin inneboende dåres delirium, när man inte klarar av att sköta hygienen i sin hjärnbark. Då måste samhället träda in och erbjuda vård istället för att straffa. Han är verkligen ett offer. För sig själv. Jag är besviken på hur alla ansvariga utgivare låter Birro komma till tals vind för våg. Det är omdömeslöst och kommer ingen till gagn.

Det är något väldigt deprimerande över Birros sätt att sticka ut hakan. De flesta som dundrar på och lever jävel i massmedias krönikespalter brukar förstå att det innebär att man får stå till svars för sina ord. Men inte Birro inte. Han vill sticka ut sin lilla haka och raljera fritt om män från öst, abortfrågor och andras författarskap. Med sin verbala förmåga agerar han översittare och dömer hårt, baserat på sin egen lilla verklighetsuppfattning, men så fort skiten träffar fläkten och regnar tillbaka ner över honom, hissar han segel och ger sig ut på löpsedelshavet under martyrflagg. Då är det synd om honom. Då har han haft det motigt hela livet. Då är det "tackas tackas lille Bijjo".

I dagarna blev det så dags igen i och med den smetiga historien när Birro outtande sina partiledardrömmar. Jag vet inte men jag tror att det är hans uppenbara obegåvning som gör mig ledsen i ögat. Tycka vad man vill om TV4:s krishantering, men det borde väl ändå vara standard 1A-kunskaper som journalist, att man inte både kan vara vara programledare i ett objektivt samhällsprogram OCH partiledare för KD samtidigt. Även om Kvällsöppet bara är ett stort skämt i sin kategori och KD likaså. Birro kan helt enkelt inte säga pass när det dyker upp en lucka i mediebruset. Han måste ta den till vilket pris som helst. Friskt vågat... och om inte annat är det bara att hoppa i Batistinikostymen, busa till frisyren, ringa några Malou von Sivers och titta riktigt djupt och lesset in i pressbildskameran. Så är saken biff. Igen.

Det jag har allra svårast för är att han inte drar sig en sekund för att dra in hela familjen när han geggat ner sig.

Personligen tycker jag att han borde vidhållit sina planer på att kandidera för ett parti som med största sannolikhet åker ut på bänken i nästa val. Det hade varit en vackert ovärdig sorti och det hade passat honom bättre. Å andra sidan skulle det vara mig nästan övermäktigt att tvingas se honom lipa ut som historiens mest missförstådde kristdemokrat. Det skulle bara vara för mycket.