Where the wild things are..

Igår gjorde jag ett inköp som är förknippat med väldigt mycket ångest. Dels för själva inköpstillfället och dels för dess syfte. Jag har alltså gått och blivit med nästrimmer.

Nästrimmer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta faktum. Skratt och gråt är inga alternativ. Apati är alldeles för svår konst vid trauman av det här slaget. Jag får helt enkelt bara bita ihop och acceptera det faktum jag började ana när jag fyllde trettio. Att min kropp är min värsta fiende. Den jävlas med en kreativ höjd som får mig att häpna. Hår i näsan liksom. Vad är det för jävla mög? Det är verkligen det yttersta tecknet på att man gått och blivit ett riktigt gubbas. Nu finns det ingen återvändo. Det är väl nu jag borde ge upp.

Nä, livet fuckar oss män på ett sätt som är nästan slående elakt. För många män är det ännu värre. Hos dem där hårsäckarna på huvudet sviker och går på semester (på obestämd tid) men öppnar små aggroproduktiva filialer i näsan och öronen istället. Mina hårsäckar släpper inte ens taget om territoriet i norr. Man skulle kunna säga att min kropp är som en liten jävla biotop för sällsynta hårtyper. Fy fan. Men jag ska väl vara glad så länge jag inte är luden på ryggen i alla fall. Eller i handflatorna.

Hursomhelst så har nästrimmer varit något jag har dragit mig för in i det längsta. Det är lika laddat som att panikköpa en singelförpackning Lambi, knottriga kondomer, eller ännu värre. När man lägger upp en nästrimmer på bandet så finns det inte minsta chans i helvetet att kassamänniskan inte drar en slutsats. Det är inte så att en sådan produkt bara passerar obemärkt. "Nämen, här har vi en kille som ska hem och fälla träd. I sin näsa". Den här killen är alltså ett stort jävla näshårsäckel. Med näsbortrar som en liten angorakatt. Det går liksom inte att samla ihop till en avslappnad bild när man väl fått en sådan pryl inblippad.

När jag för ett tag sedan hade accepterat mitt öde. Min kropps svek. Hämnd. Då försökte jag förtvivlat och idogt, men helt utan framgång, få J att köpa ut en åt mig. För att slippa skammen själv. Men hon tokvägrade konsekvent. Fast det även låg i hennes intresse. Jag försökte verkligen allt, men den här stormen skulle jag få rida ut själv.

Så igår när vi hade handlat lite annan skit, så lyckades jag smyga in en nästrimmer bland de andra grejerna, utan att J märkte något (förrän det var försent). Jag var mycket nöjd i ungefär tre sekunder, då jag insåg att det kvittade. Det var ändå rätt uppenbart vem av oss två som skulle hem och skoga sina näsborrar. En så kallad win-fail situation.

Nu sitter jag här och har svårt att förstå när det egentligen gick snett. Vad det var som hände och när mina näshålor fick för sig att spara ihop till en snygg page-frisyr. Men skitsamma.

Imorgon blir det crew cut!

Föräldraledig

Idag är andra dagen på resten av ett drygt halvårs föräldraledighet. Jag lämnar reklamen för bajsblöjor, matkladd och en underbar tid med min dotter. Det här kommer bli en spännande resa tror jag.

Igår var första dagen. Det försvann fort. Antar att det är så i början. Men vad gör man sedan. Jag kommer troligen lattefarsa mig, hänga på öppna förskolor, umgås med mina föräldralediga vänner. Det är den lätta biten att räkna ut. Men det måste ju finnas mer. Kanske lära känna lite andra daglediga majbor, upptäcka för mig outforskade platser och utnyttja tiden maximalt. Få perspektiv på saker och ting.

Vad gör Robinson-Robban ikväll tro?

Just hemkommen från Kontiki. Det var en spännande kväll med trevligt sällskap och trevliga öl. Kontiki är ett lite karibienstajlat ställe som försöker vara lite balla. Det är faktiskt rätt trevligt. Lite för mycket bambu för min smak om man sitter där inne dock. Men det gör man ju inte på sommaren.

I alla fall började jag fundera över vad fan Robinson-Robban gör nu för tiden. Ikväll till exempel. Undrar om han har slutat ligga med Brinkenstjärna än? Det funkar väl inte i längden. Och det har varit rätt tyst från den killen på sistone. Min mest skruvade sida hoppas på något sätt ändå att han har det bra.

Fritidsmarodörer med Zlatankomplex

Igår var familjen Bloggfrossa/Tuffast av alla med barnen vid pisseplaskis i Majorna. Precis som jag lagt mig till rätta för att gassa lite i solen så börjar två farsor att kicka boll. Precis bredvid oss.

Jag vet att jag har använt den här frasen innan men något av det absolut värsta jag vet är folk som ska hålla på och kicka boll på stranden, i parken och på alla andra ställen där människor samlas för att hänga lite. Fan vad förbannad jag blir. Det är så böfa att hålla på och trixa och stajla. Försöka sig på skit de inte kan hantera. Gärna göra några svåra upplägg och klackpassa bollen till varandra. Killar med Zlatankomplex. De är alltid värdelösa och saknar bollkontroll. Det stressar upp mig utav bara fan. Fritidsmarodörer.

Det slår aldrig fel. När man själv försöker ligga avslappnat i gräset och se lite skönt fräck ut. Då tycker några nissar att det är en prima idé att ta fram en boll och börja lattja, mellan picknickfiltar, engångsgrillar och folk som försöker slappna av lite. Få lite ro.

Jag vet inte hur många gånger jag fått en boll i ansiktet och känt mig dum, kastat tillbaka bollen och ljutit och sagt att det är lugnt. Fast jag helst av allt skulle vilja ha en .357 Magnum och blåsa hål på deras boll. Spränga den som en jävla lerduva och sedan rikta mynningen mot den före detta bollägaren som ett stort ont öga. Köra Dirty Harry-rutinen. Do you feel lucky... well do you, punk? Få dem att pissa på sig. Och tänka en sig för en gång till innan de tar med en bolljävel ut bland folk nästa gång. Men just när man får den där bollen insparkad på sin picknickfilt är man så paralyserad av förndringen att man inte får fram ett ljud. Inte jag i alla fall.

Men de lägger inte av. För de är så balla och härliga. Och fortsätter med samma resultat en liten stund senare. Det är fan inte okej. Det är som att de är utvecklingsstörda. Det kan verkligen inte vara så avancerat att förstå hur fleppt det är att hålla på sådär? Det förstör precis allt som är soft för flera timmar framåt för mig. Allt jag kan känna är ett brinnande begär efter vedergällning. Vi snackar bibliska proportioner.

Jag tror banne mig att jag hatar fritidsmarodörer mer än såna där as som plockar med sin aukustiska gitarr och försöker leva ut någon sorts perverterad trubadurdröm så fort det vankas utomhushäng.

White trash

Ibland är det bästa som finns, att komma hem efter en helvetes eftermiddag, och steka korv i bara kallingarna.

Men oftast inte.

Jag bygger ett fort

Sådärja! Då var man ett brytbleck rikare. Det ska tydligen hålla buset ute. Försvåra en uppbrytning. Så formulerade han sig första gången han var här. Låskillen. Jag vet inte vad han han snackade om och den där sorgliga lilla metallbiten som ska göra det svårare att bryta upp dörren gör det nog ärligt talat inte SÅ jävla mycket svårare. Skitsamma. Äntligen är jag av med honom. Han har ringt mig hundra gånger sedan han var här senast och jag har lyckats ducka det lika många gånger. Men idag tyade jag bara inte mer. Och om 350 spänn var allt som krävdes för att slippa se hans mobilnummer och höra han väsa in meddelanden i min röstbrevlåda en gång till, så var det de mest välspenderade pengarna jag någonsin bränt. Då känns det faktiskt redan som att jag fått valuta för mina dollars. Men ringer han och frågar om säkerhetskedja, något tillhållarlås eller annan skit, då kommer jag använda min ångerrätt fortare än fan.

Det känns konstigt att ha investerat i sin säkerhet. Lite ekivokt nästan. Jag är numera ett stycke vit medelklass som sitter i Majorna och har stillat min trygghetsnoja med ett brytbleck. Jag undrar vad nästa steg är. Kanske att jag börjar gillra fällor när jag går hemifrån. Eller att jag inte går hemifrån alls. Ungefär som i Björn Runges "Om jag vänder mig om", där ett par hyr in en hantverkare för att mura igen dörrar och fönster. För att bygga sitt fort.

Avundsjuka

Var inne och läste hos den snart fyrtio år gamla 30+ att han hade blivit frågad efter leg av en söt tjej på systemet (när han som en mogen man bör handlade sin midsommarsprit i rejält god tid). Jag försökte givetvis genast komma på nåt spydigt att säga till honom men det gick inte. Det finns ju inget som kan förminska en sådan sak. Fan. Istället lät jag bara en våg av simpelt avund skölja över mig. Den jäveln. Han levde just min dröm.

Jag har alltid velat få legitimera mig på systemet. Jag har alltid velat få uppleva den underbara misstron om att jag inte är gammal nog för att handla rusdryck. Jag minns dagen jag fyllde 20 och malligt gick ner till Systembolaget hemma i Kungälv. Jag lastade upp ett flak Michelob (vem fan dricker Michelob egentligen?) och väntade spänt på att få bitchslappa tanten i kassan med mitt leg. Men frågan kom inte. Var det bra så, var allt hon sa. Och inte en endaste gång har jag fått frågan sedan dess. Det känns för jävligt.

Jag har försökt se nervös ut, flackat med blicken och tittat skyldigt på dem. Jag har gått till såväl ung som gammal kassapersonal och ibland har jag nästan trott att de ska fråga mig. Men det gör de aldrig. Jag hade börjat acceptera det faktum att jag aldrig kommer få uppleva den där ynnesten att "tvingas" visa mitt körkort. Tiden är ju inte på min sida direkt. Jag hade nästan slutat hoppas. När jag läser att 30+ just fått "den där frågan", med mindre än ett år kvar till de fyrtio. Det är nästan ett hån i sig. Nu vet jag att det i teorin skulle kunna hända i sju år till. Han har tänt ett hopplöst hopp hos mig. Som kommer fimpas lite varje gång jag går till systemet de närmsta åren.

Mitt sista desperata försök får väl bli att köpa mig en t-shirt med Twillight-motiv och börja handla Blue Nun och alkoläsk.

I J:s förunderliga värld (huvud)

Nyss beklagade jag mig över hur jävla tradigt det är med fotboll på tv precis hela tiden. Jag är helt ointresserad av det. J håller med och tycker också att det är skitsegt. Och så lägger hon till: "Jag vet inte ens varför, är det VM nu eller?". Helt seriöst. Jo, helt seriöst.

Vi pratar alltså om den mest allmänbildade person jag vet. En människa som jag respekterar djupt. Som jag kan komma hem och diskutera random händelse, nyhet, populärkulturellt ämne osv med och som nästan alltid har mer bakgrund än jag. Hon är som Flashback i mänsklig skepnad. Inget går henne förbi. Det kan vara allt från olika Nobelpristagare i litteratur genom historien, eller något uttalande av någon jag inte ens hört namnet på innan, till smutsiga knullrykten om någon Let's Dance-deltagare. Men på något makalöst sätt har det lyckats undgå henne totalt att fotbolls-vm rasar för fullt.

Jag befinner mig just nu i någon sorts chock.

Tack Viggo!

Idag fick landets bästa kreatörer varsin sommarpresent från Viggo Cavling på Resumé. Det blev lite uppståndelse när alla kreatörer (och lite annat löst folk) här på byrån rev upp sina tjocka paket. De innehöll första säsongen av Mad Men och lite annat. Men inte mitt paket. Jag fick en alldeles egen specialpresent som innehöll det här:



Just det, luft.

Det var roligt. Tack Viggo.

Krav Maga

Det har börjat träna ett gäng tuffa Krav Maga-killar på samma gym som jag. Riktiga biffar med rakad skalle och en helt jävla livsfarlig utstrålning. Jag hade seriöst hellre sprungit gatlopp med en amerikansk flagga i Bagdad än att mucka gräl med någon av dem. Större chans att överleva då.

Det är bara en grej som lite tar udden av deras tuffhet. De kommer alltid iklädda träningskläder, alltid en munkjacka och under den en t-shirt, med klubbmärket tryckt över hela ryggen. För att ingen ska kunna undgå att de är farliga killar som kan bita av dig struphuvudet, skalla ut dina tänder eller mutilera dig på något annat otäckt sätt om du inte passar dig.

Men jag vet inte. Jag får lite samma känsla som inför chalmerister och deras overaller. Det känns lite ängsligt på något vis.

Rövgängens rövgäng

Det skojas ofta om att väktare är människor som inte riktigt är lämpade för att bli poliser. Och att de som i sin tur inte är riktigt lämpade för väktaryrket förvånansvärt ofta verkar bli dörrvakter eller yrkeskriminella (eller både och). Men det är ju bara spekulationer

Isåfall skulle parkeringsvakt vara ett rätt givet kort, för de som helt saknar fäbless för oprovocerat våld, men ändå kan tänka sig att jobba inom i uniform. Tyvärr är det ett bespottat yrke som kräver sitt psyke. Jag tror inte att jag hade kunnat gå runt som en neonskylt hela dagarna och vara rädd för att åka på pisk av nån dåre som tänjt lite väl länge på sin parkeringstid. Skitsamma det är inte parkeringsvakter det här ska handla om.

Jag har alltid undrat vad som händer med de som inte har vad som krävs för bli varken den som stoppar eller utför värdetransportrån. Som inte heller pallar att tyst stryka runt som ensamvargar längs stans parkeringar och böta folk. Och som på riktigt har en osund dominant läggning. Som har så det räcker och blir över på ass-hole-kontot så att säga. Och nu har jag nog kommit på det.

Biljettkontrollanter.

För det slår fan nästan aldrig fel. Man ser hur biljettkontrollanterna står som ett surt gäng city-cowboys i sina fula kontrollantjackor på hållplatsen. En varierad samling förnedringssugna jävlar. Ett lytt posse med två gemensamma nämnare. Dålig attityd och käftig uppsyn. Rövgängens rövgäng med andra ord. Vi som är lite ruttade kan se hur det spritter i dem av förväntan så nära asexuell kåthet man kan komma. Det är spänningen. De verkar tro att de just ska genomföra ett gammalt hederligt tågrån. Redo. Och när dörrarna öppnas formligen kapar de spårvagnen. Ibland motas folk in igen. Det är de som bestämmer vi ska veta vår plats. Alla är skyldiga till motsatsen är bevisad. Ett lika avslappnat förhållningssätt som amerikanska gränspolisen har mot mexikaner.

Jag tror inte jag behöver använda alla fingrar på en hand för att räkna de gånger jag blivit ombedd att visa mitt färdbevis på ett värdigt sätt. Så som man vanligen tilltalar människor. Jag har förståelse för att man kan bli cynisk i ett jobb där alla tycker att man är ett rövhål. Men det hjälper verkligen inte att befästa den bilden med en bultpistol laddad med översittarattityd.

För några dagar sedan satt jag bredvid en ung tjej på vagnen. Jag visade mitt kort innan de han tilltala mig. Det måste jag. Annars är hela dagen förstörd. Kan man komma undan utan att ett ord byts ska man vara jävligt nöjd. Det klarade inte den unga tjejen. Kontrollanttanten hade troligen vaknat på bättre sidor för jävlar vad hon gick på. Tjejen hittade inte sitt kort och då började det. Ännu en kontrollant slöt upp och tillsammans frågade de hetsigt, upprepade gånger efter hennes färdbevis, trots att tjejen knappast kunde leta tydligare i sin väska utan att vränga den ut och in. Till slut hittade hon kortet och visade det. Skadeglatt skannade kontrollanttanten kortet och jag kunde riktigt se förvåningen i hennes blick när det var giltligt. Hon synade kortet noga och sa med överdrivet stöddig skepsis "ungdom... är du verkligen en ungdom?", varpå tjejen svarade att hon var 23. Nänänä... sakta i backarna. Det var bara för tjejen att hala upp legget. Vid det här laget hade alla kontrollanter samlats och hela vagnen iakttog tjejen. Mycket riktigt var hon 23.

Jag fattar inte riktigt grejen. Hur kan man rimligtvis utan uppsåt lyckas anställa så många dåliga ägg? Med en nästan formgjuten skitattityd till allt och alla. Jag börjar tro att man får genomgå någon form av boot camp som tar fram aset inom en innan man släpps ut att kontrollera vilt.

Göteborg

Man kan säga mycket dumt om Göteborg. Staden där en övertro på sin egen fullkomlighet florerar och gör att den lite för ofta luktar som den där kusinen från landet. Det är staden med invånare som tagit något så utvecklingsstört som ordvitseri och gjort till sitt signum, ett tungt ok som alla får bära, ofrivilligt. Göteborg är staden där enskilda kommunala tjänstemän strösslar med skattepengar på sköna mutor och egennyttiga projekt, som att hela livet är en stor jävla trustorfest. Det är staden som mallar sig med sin förträffliga evenemangsvänlighet och som enligt gamla seder utsätter sina försvarslösa invånare för utdragna massvåldtäkter i form av cuper och andra folkliga baluns (tack gud att de äntligen slutat duka upp långbord längs hela avenyn för räkfrossa i alla fall). År efter år.

Göteborg är också staden som utan att blinka kastar närmare hundra tusenlappar på den gamla gubbjäveln Sture Allén för att få hans experthjälp. Ett jobbet som handlade om att döpa den nya fotbollsarenan som byggdes på samma plats som Gamla Ullevi tidigare stod till ja just det "Gamla Ullevi". Sånt gillas. Göteborg är nämligen den socialdemokratiska högborgen, där alla investeringbeslut tas på volley. Med fördel på fyllan. Goa göbbar premieras nämligen alltid. För Göteborg är staden som gjort fyndighet och klämkäckhet till officiella paradgrenar.

Hur håller man sig ifrån sinnessjukdom i ett sådant klimat. Ja inte fan vet jag. Det gör man kanske inte. Förr eller senare står den där för dörren.

Man kan med en stor poäng hävda att Göteborgare är en hög lågutvecklade individer. Och peka på bevis som att vi bara låter ett till 80% kommunägt bolag göra en skön investering, och köpa in ett stort jävla pariserhjul för en massa miljoner och sedan dänga upp det utanför operahuset (utan att ens ha fått beviljat bygglov). På grundinitiativ av sossarnas allsmäktige gudfader Göran Johansson. Som en go grej änna. Ett hjulhelvete som i folkmun nu går under namnet Rullevi. Jag ser det varje dag och jag hatar det där hjulet. Det avtecknar sig som en stor fresk mot himlen. Det enda positiva jag egentligen kan se med det är att det skymmer lite av Hisingen.

Nä, man kan som sagt säga mycket dumt om Göteborg och dess folk. Men en sak ska vi ha kredd för. Vi bygger inte ett hjul utan att göra en ordentlig VIP-korg. Folk måste kunna få åka pariserhjul med stil i den här stan. Som en jävla pascha. Så är det bara. Håll utkik efter den svarta lilla gondolen med guldfärgade versaler (VIP). Den har tonade rutor, är inredd med skinnsäten och krossad sammet, och är fylld med horor, skumpa och knark.

För är det nåt den här jävla stan är bra på så är det evenemang.

Hårdpositionering

En nära kollega till mig (D) skulle köpa en present till sin flickvän (en relativt ny sådan) som fyllde år i veckan. Han funderade på underkläder och då flikade spjuvern M in att en så kallad "knulltrosa" kanske skulle vara på sin plats. D verkade inte förstå vad M talade om och började genast googla. Det skulle snabbt visa sig att moi äger de högsta positionerna på den sökningen. Dels på den generella sökningen, men även på bildsökning, där jag dominerar resultatlistans fyra och enda platser. Snacka om hårdpositionering. Så kan det gå när man tar sig an att reda ut ett omtvistat begrepp.

Frågan är om jag skulle kunna slå mynt av det här på något sätt. Det känns så. Men hur.

Äntligen... eller?

Så var det där bröllopet överstökat. Skönt. Nu kommer vi slippa läsa mer om det...

NOOOOOOT!!!

Fy fan. Det är nu den verkliga massmediala penetrationen sätter igång. Nu ska tomrummet efter brölloppet fyllas med bröllopsresor, hemma hos, gravidspekulationer och en miljard rykten. Nu ska prinsen blästras i media. Nu ska de monarkikåta ha sin valuta för pengarna.

Och vi andra får stå för det verkliga lidandet.

Pervo-tv med Hulk Hogan

Igår såg jag ett helt avsnitt av realitysåpan "Hogan Knows Best" (fråga inte varför) på MTV. Det handlar om familjen Hogan, med pappa Hulk i spetsen, och deras tokiga liv. I efterhand upprörs jag över att det ännu inte är narkotikaklassat, med tanke på att det dövar hjärnan betydligt hårdare än något annat. Värre än Top Model och Tyra Banks Show tillsammans. Troligen värre än VM i crack.


De som avlat fram den här bastarden till tv-show har nog sneglat en och annan gång på den dysfunktionella familjen Osbourne. Tyvärr så är det kontot redan mättat. Efter att ha givit världen Familjen Gotti i samma anda så funkar det tyvärr inte att ta random snubbe som var stor på 80-talet och bygga ett program kring. Alla skiter i Hulk Hogan. Därför har de behövt krydda serien med något extra. Det extra i det här fallet råkar vara att Pappa Hulk har ett synnerligen osunt förhållande till sin dotter. Själv framhärdar han hela tiden i att det rör sig om den faderliga beskyddarinstinkten. Men alla som tittar (alla som inte hunnit få sin hjärnan helt helt ödelagd av liknande populärkulturyttringar dvs.) inser såklart att det hela handlar om ett närmast incestuöst förhållningssätt. Jag blir på riktigt upprörd av att det sitter människor och tycker att han är lite gullig. Jag får bara lust att slå väck hans blonda mustasch med ett brännbollsrack.

Brooke heter Hulks dotter. Hon är blond, hon är 17 (typ) och hon är kåt på livet som bara Miami-brudar med ena handen i pappas portmonä kan vara. Hela plotten verkar gå ut på att Brooke gör halvhjärtade försök att lösgöra sig från sina föräldrar, och då i synnerhet sin paranoida pappa Hulk, som i sin tur går runt och är som en jättestor utvecklingsstörd nallebjörn med bandana. När hon skaffar egen lägenhet är han snabbt där och bygger upp ett Hulk Hogan-altare i hennes sovrum med typ tjugo inramade bilder på honom och henne i olika situationer. Kan det bli mer pervers med kläderna på?

Hela Hulks fejkade liv verkar gå ut på att hålla koll så att Brooke inte träffar någon snubbe eller dricker sprit. Tanken är nog att man ska skratta lite gott åt hans gulligt efterblivna paranoia. Men det är svårt. När han i sann amerikansk anda suckar djupt och håller sig för pannan när dottern släpper in pizzabudet. Han nästan omyndigförklarar henne eftersom det skulle kunna ha varit en seriemördare. Sedan börjar han avlyssna henne, eftersom han lovat att inte smygfilma... ehhh? Han skickar in spioner med förevändningen att de ska fixa grejer i huset, för att se så att hon inte har något bus på gång. När luftkonditioneringskillen rapporterar att han hittat p-piller på köksbänken brakar helvetet lös och den retarderade nallebjörnen stormar huset och sätter igång med förebråelser.

JA, givetvis är allting riggat. Jag är inte dum i huvudet. Men det är nästan det som är mest upprörande av allt. Att någon kommit på att skriva det här, och på fullaste allvar trodde att Hulk skulle komma ut på andra sidan och verka vara en skön farsa som bryr sig om sin dotter. I själva verket framstår han bara som en svartsjuk äcklig gubbe, som är så tänd på sin dotter att han inte står ut med tanken på att hon kommer ha en annan man i sitt liv. Hulk hatar nämligen alla killar och lever efter devisen att alla killar är svin som bara vill penetrera hans dotter. Utom han själv då (Ja det är ju inte uttalat i alla fall).

Den enda killen som nästan passerar filtret är en av Brookes kompisar som är homosexuell. Han blir i och för sig förhörd så att han verkligen är ett "fullblodshomo" och inte bara lite småbögig. Bi skulle gå bort direkt. De är nästan värst. För de knullar allt. Läcker människosyn han förmedlar, pappa Hulk. Det blir ganska tydligt att han slösade bort de sina piggaste hjärnceller på skojbrottning istället för i skolbänken under sina hey days.

Hogan Knows Best är milenniumversionen av Solstollarna, ett annat underhållningsformat som luktade gammal gobbaronk, och som också kom undan just för att det var lite gulligt.

Hulk Hogan vet inte bäst. Hulk Hogan vet inte ett skit.

Låt mig få bjuda på lite vemod

Det är fredag kväll. Jag och J sitter och myser vuxet med ett par Ripassoviner. Det ösregnar ute. Vet inte om det är ett sommarregn det är fråga om eller ett vanligt jävla skitregn, som det vanligtvis är här i Göteborg. Det spelar ingen roll. Det är en fin kväll i Majorna. Och vad passar då bättre än lite vemod. Fan, jag tror att jag älskar vemod. Och den här låten:



Jag hittade den hos Not on my shift idag. Hon hade lagt ut en live-version men den här låten förtjänar bättre ljud. Har säkert hört den 20 ggr idag.

Köpt rocklook

Något av det allra jävligaste jag vet är killar med köpt rocklook. Ni vet vilken typ jag menar. Såna som tror att de ser ut att vara du och bror med Mick Jagger och Iggy Pop, samtidigt som de lyssnar på Da Buzz och dricker skumpa. Jag står inte ut att se dem och är helt övertygad om att de är rakt igenom dåliga människor. Vet inte varför. Tror det är någon slags allergi jag har.

Idag äntrade i alla fall exakt en sån jävel min morgonvagn. En klassisk daybreaker. Han var en perfekt prototyp med sina färdigslitna femtusenkronorsjeans från Armani, fullstajlad avenyfrisyr (blandras mellan punkare och schtekare) och en djupt v-ringad t-shirt med retrolook på trycket (som av en händelse råkade innehålla ordet ROCK). Han stod och försökte se lite ledig och frän ut, samtidigt som han åt ett äpple och upprepade gånger justerade ett chict litet vristband i läder med infällda nitar, som han högst troligt införskaffat på NK. När han var färdig med äpplet basketkastade han skrotten mot papperskorgen. Men missade. Fy fan vad Rock n' roll att skita i att plocka upp det. Sedan började han piffa till sin frisyr med sina Marc Jacobsbrillor.

Jag kände hur jag började hårdhata honom. Hade jag varit lite modigare hade jag gett honom en syrlig komplimang inför hela vagnen. Typ, sagt att han såg härligt rockig ut och frågat hur han lyckats slita hål på jeansen ända från kukhöjd och långt ner på smalbenen. Och hade jag varit jävligt modig hade jag troligen pekat på honom och vrålat att han var ungefär lika mycket rock som Robert Wells är med sin röda frack och pianogitarr...

Men jag är lika försynt som Nasse. Det är därför jag bloggar istället.

Femårsjubileum!

Idag för exakt fem år sedan föddes Bloggfrossa.

Det har varit en rolig tid. En fantastisk resa på flera sätt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Den har haft avgörande betydelse för mitt liv på många olika plan. Det har varit kul att se den växa upp och lära sig saker med tiden. Mest medgångar men även lite motgångar. Jag har haft tur som fått många fina läsare på vägen. Inte många som i modebloggsmånga. Men ni trogna läsare som inte svikit när det där som kallas livet gjort att inläggen glesnat en aning. Det tackar jag mycket för. Utan er hade den här bloggen inte varit alls lika kul att skriva.

Och alla nya läsare. Jag blir lika glad varje gång en ny läsare hittar hit och fastnar. För att inte tala om de gånger jag blir länkad. Det är råkul. Jag gillar't.

Fem år... Det kanske är dags att växa upp lite. Bli större. Det hade varit kul. Men jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå utan att tappa kvalitet (tips mottages tacksamt). Det gör jag ju ändå till och från. Tidigare har jag funderat på att ändra stil men låtit bli. Bloggfrossa är bloggfrossa och får så förbli. När jag vill göra något helt nytt så kommer det bli på någon helt annan plats. Men någon form av förändring behöver nog ske för att piffa upp lite. Får filura lite till på det helt enkelt.

Som av en händelse är detta även mitt 1500:e inlägg. Det kanske inte låter så mycket. Bara 300 inlägg/år. Men det ligger mycket kärlek bakom vartenda ett av dem. Nästan. Det går i perioder. Upp och ner. Just nu rätt mycket ner. Men inte bara. Och jag känner, för första gången på flera månader, att jag börjar tycka det är kul att blogga igen. På riktigt. Kanske är det för att jag har börjat känna mig lite mer arg igen. På det där bra sättet.

Nog om det. Jag ville bara passa på tacka för tiden som varit. Hittills. Jag brukar inte göra det så ofta.

Hipp hipp hurra!

Trygghetsnoja

Häromkvällen efter niotiden någon gång ringde det plötsligt på ytterdörren. Utanför stod en medelålders man med röd seglarjacka och höll i en pärm. Han presenterade sig hurtigt och berättade att han var från ett säkerhetsföretag som installerade brytläck (en slags stålskärm som man fäster på dörren för att dölja låskolven och försvåra en uppbrytning). Plötsligt drog han fram ett järn och demonstrerade utan någon större inlevelse. Han pratade på som om vi känt varandra sedan jag var liten och stirrade på mig med samma avtrubbade blick som en pluntsupare.

350 spänn skulle han ha och då monterade de skiten på en gång. Jag frågade om man fick det mot faktura och betonade att jag inte hade några kontanter hemma. Han sa att han helst ville ha kontanter och att jag kunde pysa iväg till bankomaten medan de borrade (yeah right). Jag sa att då fick jag dessvärre tacka nej med motiveringen att jag hade ett litet barn sovandes på nedervåningen.

Då stack helt plötsligt en kraftig snubbe med rakad skalle fram sitt huvud från våningen under, och sa att vi kunde göra en banköverföring ifall jag hade data. Jag tittade skeptiskt på honom. Mannen med seglarjackan skyndade sig att presentera montören som i sin tur kastade huvudet långsamt bakåt för att hälsa. Han glodde hela tiden med öppen mun, vilket gjorde att han såg ut att ha dragit en nitlott i iq-lotteriet. Jag tackade återigen nej och sa att de fick höra av sig en annan gång.

Jag brukar kategoriskt neka alla dörrnasare oavsett, men när det kommer till trygghetsprodukter så blir jag så jävla nojig. Inte för att jag känner mig otrygg och tror att stora inbrotts- och mördarligor härjar i trappen var kväll, utan för att de som säljer säkerhetsprylar nästan alltid har nåt obehagligt över sig, som signalerar att man nog gör bäst i att köpa deras tjänst. Om man inte vill ha oväntat besök vill säga. Lite som en raffinerad form av beskyddarverksamhet. Jag fattar ju att han hade tvingat på mig ett tittöga om nån annan jävel inte redan sålt på mig det. Nästa steg blir väl säkerhetskedja, dubbla sjutillhållarlås

En gång höll jag på att tacka ja till en skyddsdörr i metall för elva tusen (som var så inbrottssäker att det skulle vara lättare att gå genom betongen) bara för att säljaren var så jävla obehaglig. Han liksom insinuerade att man aldrig kunde veta när någon skulle vilja ta sig in och pekade och visade på minst femton olika sätt att göra min befintliga dörr till brasved. En annan försökte kränga på mig nån form av bepansrad dörrkarm för en mindre förmögenhet, som i kombination med en säkerhetsdörr bara skulle gå att spränga bort, om jag tappade nyckeln. Då stod jag emot, men inte den här gången. Så nu har jag bokat upp dem på en installation senare i veckan.

Jag vet att det där bläcket inte kommer hjälpa ett skit och att jag lika gärna kunde ge honom pengarna och be honom dra åt helvete. Det är inte direkt Fort Knox att bo i ett landshövdingshus. Vill någon in så räcker det att ta med sig en glassspinne att dyrka med. Typ. Men nu är det beställt så jag får bara betala, hålla god min och hoppas på det bästa. Precis som jag alltid gör.

Mankell peppar Israel

Nä, nu har Henning Mankell allt fått begreppet bojkott om bakfoten skulle jag tro. Han överväger att förbjuda översättning av sin skit till hebreiska. Som ett slags avståndstagande. Menar han. Men vad fan sänder det för signaler till Israel egentligen? Att det bara är att borda ett skepp och öppna eld för att slippa bli översköljda med mer svensk dussin-litteratur (som i sig är terror i sin renaste form).

Kan de få mer pepp än så?

Först dråpslag. Sen lycka.

Exakt det första jag gjorde när vi anlänt till J:s föräldrar var att tappa mina asfräna hallicksolbrillor. Fail. Solen stekte och var tvungen att låna ett rejält par som inte släppte igenom en endaste liten UV-stråle, och resulterade i en mindre angenäm inverterad panda-bränna som satt kvar resten av vistelsen. Jag letade oroligt som ett litet as efter mina. Överallt. Utom i bilen... eller även i bilen men tillräckligt noga. För självklart var det just där J hittade dem tio minuter efter att vi satt oss i bilen hem. Det var ett kärt återseende i alla fall. Men underbart är kort.

När vi kom hem och skulle packa upp hade jag självklart lyckats med konststycket att knäcka dem på mitten. Som ett jävla omen. Dråpligt är ordet. Det var så jävla nesligt att jag kunde känna hur stresshormonerna trängdes för att överhuvudtaget få plats i min kropp. Är det något jag hatar så är det när solglasögon tappas bort eller går sönder. Det är en av de väsrta saker jag vet. Topp tre. Enda sättet att bli lugn igen är att införskaffa ett par nya och minst lika bra.

Efter en stunds letande i butiker hittade jag äntligen substitutet. Ett par glänsande stålbågade solglasögon i klassisk sektledarmodell med mörkgrå röktoning. Win! Nästan på pricken samma form som de Jim Jones (ledare för "Folkets tempel") brukade ha. Bättre blir det knappt. För säga vad man vill om gamle Jimbo. Okej att han var en kristen undergörare som cyanidmördade runt 900 av sina trognaste lärljungar bara för att han fick kalla fötter. Men han var också en stilikon av sin tid. En sektish rockstar med karisma nog att sopa banan med sillmjölket Elvis vilken dag i veckan som helst. Han såg så jävla kool ut att han borde fått någon slags diplomatisk immunitet bara för det.


Såna brillor har jag nu. Det är lycka. Inte för att de kommer göra mig ett skit mer frän för det. Men det är ändå rätt gött.

"Invasion of the ants" - en sann historia

Är på minisemester hos svärföräldrarna i Halland. En av de bästa sakerna med det är de lokala morgontidningarna. De är en ynnest att läsa dem och ta del av de fasor som färgar vardagen i mindre orter. En skön kontrast till GP som bara skriver om skottlossning och bilbränder på Hisingen.

Det finns ju redan en alldeles lysande blogg som tar upp just fenomenet lokaltidningsbesvikelser. Men den här missade de och jag vill inte att såna här katastrofer bara tystas ner. De måste komma upp till ytan.



"Miljontals myror sätter stopp för barnens lekar". Det är en tragedi om en familj som köpte ett hus i området Mickedala utanför Halmstad. Vad de inte visste vara att de just blivit grannar. Något de skulle bli varse när våren nalkades.

"Klara blir ledsen och får röda märken som gör ont. Jag borstar av henne och plockar bort myror när hon är ute och leker", säger Mamma Kerstin. Familjen vill inte göra myrstacken till något stort problem säger de. På riktigt. De skriver det.

Nä det ville de säkert inte. Men är det katastrof så är det. Och då är det bäst att ringa tidningen och rapportera om helvetet som brinner utan för deras husknut. Myror i naturen. Klart att sånt ska ha en helsida. Sånt går man till botten med på Hallandsposten. Det känns skönt att veta att de grävande järnsjournalisterna inte liggeer på latsidan och låter den värsta skiten passera obemärkt. Nä, bäst att rådfråga en sakkunnig hur man löser konfliker av sådan här art.

Yngve Brodin, Professor vid Naturvårdsverket berättar vilka risker sådana här prekära situationer kan innebära. Att flytta en myrstack är inte helt lätt. Tvärtom. Det är en omfattande operation som med stor sannolikhet kan leda till myrdöd.

Jag passar på att upprepa. Det är på fullaste allvar. Jag kollade två gånger om det var publicerat under någon sorts humoravdelning eller om det rörde sig om svårtolkad ironi. Men icke. Det här är på fullaste allvar.

"En flytt underlättar för människorna, men tar kål på myrorna. De klarar i regel inte att brytas upp. Dessutom hamnar de i konflikter med andra myrsamhällen på nya stället", säger Yngve Brodin.

Förstår ni hur många lager av konflikter det här rör sig om? Splittrade familjer, ödeläggelse och folkmord. Allt ryms i den här artikeln. Det är nästan konstigt att det inte räckte till en hel extrabilaga.

Svar på tal

Idag när jag kom gående genom brunnsparken stod en pytteliten räv-farbror vid fontänen i Brunnsparken och glodde ilsket på mig. Han verkade gammal, men med tanke på att han såg ut att ha levt rock-n-roll ett tag, var det svårt att säga mer exakt. Han var dressad i hårt smutsad denim från topp till tå, hade skrynklig hud som om han hade vuxit upp i ett rökrum, och stora luckor i den för övrigt ruttna tandraden adderade ytterligare ett par poäng till hans karaktär. Han höll i en flaska vit sprit och hårdrökte en cigg. Hans korthet i kombination med en förhållandevis stor skalle gjorde att han såg ofarligt livsfarlig ut. Som en ond bebis.

När jag kom förbi honom frontade han mig skönt aggressivt:

– Öh grabben. Vilken jävla ful väska du har. En riktigt jävla ful väska du har där dö.

Jag tittade på min väska. En svart bag. Inget extraordinärt, bara en helt vanlig svart väska från stadium.

– Hör du vad jag säger eller? Du har en helvetes ful väska. Fattar du det? Så jääävla ful va.

Vanligitvis brukar jag aldrig låtsas om när en tjackare häcklar mig. Men denna gången hände det som av ren reflex:

– Vet du vad. Du borde lägga ner med ciggen. Det hämmar växten vet du.

Fy fan. Så paff han blev. Han höll käft och bara gapglodde på mig. Och det var så skönt. För det är en bedrift att få såna fladdriga snubbar att knipa tätt.

Får jag lov att be om lite begreppshjälp här tack

Idag såg jag en riktigt tuff kille. Han var runt 40-strecket och har troligen gymmat mycket en gång i tiden. Han tyckte bergis att han var ordentligt läcker i sin solariesolade läderhud och en sån där fräsig skinnjacka, med tre olika färger på skinnet (svart, vit och röd) och en massa ord som freeburner, eller nåt annat fräckt. Han tittade surt på mig under sin halmstads-frilla och jag la märke till att hans blonda kvinnomisshadlar-getskägg adderade ytterligare ett lager trumpenhet till hans persona. Jag tittade bort, men kunde liksom inte låta bli att fortsätta glo. Fast mer i mjugg. Typ.

Det var som han besatt en märklig magnetism. Inte den där fan-vad-alla-vill-knulla-med-mig-magnetismen som han själv verkade tro, utan mer en åh-gud-vad-jag-skulle-vilja-ge-honom-en-fet-örfil-i nacken-men-jag-vill-inte-dö-riktigt-än-magnetism. Jag vet inte vad det är med såna snubbar. Men jag hatar dem. De går alltid omkring med en bag (en lustig detalj att störa sig på eftersom jag själv ofta gör det numera) som de håller i som att det vore en gammal tjock-tv.

Det mest säregna draget hos den här typen av är att de alltid har en viss sorts jeans. Med en tvätt man egentligen inte kan få tag på längre. Inte ens på Dressman tror jag. Möjligtvis att Ellos sitter inne på ett restlager från tidigt 80-tal. Eller Cellbes. Det är i alla fall riktiga "blåjeans" med någon form av regular fit. De sitter inte riktigt bra nånstans och är generöst skurna så att man kan dra dem minst upp till naveln (killarna jag pratar om räds inte att utnyttja maxgränsen) och snörs ofta ihop med ett läderbälte med oblygt bältesspänne i midjan.

Det i sin tur föranleder att det ser lite.... hur ska jag säga... lustigt ut i skrevet. Det liksom accentueras kraftigt. Som en inte allt för avlägsen släkting till den legendariska kameltån (som även kan uppstå hos män när penis placeras uppåt och kulorna splittas av byxgrenen). Den här killen var inget undantag.

Han satt där och kände sig fränast i stan, helt ovetanddes om att det såg ut som att han hade trängt på sig ett par tangakallingar i denimtyg. Ovanpå brallorna. Det såg fan inte klokt ut. Inte riktigt friskt om man säger. Han var troligast hetast i klassen en gång i tiden. På den tiden när man gick i högstadiet och hierarkin bestämdes till stor del utifrån hur mycket man tog i bänkpress.

När våra vägar skiljdes sllog det mig att jag inte har något riktigt bra namn för den typen. Jag har funderat hela dagen men kommer inte på nåt. Hjälp mig. Vad kallar man dem?

DJ Exclusive

Man kan säga mycket bra om Sportlife Exclusive. Det är ett mycket bra gym. Men den som väljer ut vilken musik som ska spelas i omklädningsrummen verkar helt jävla skadad.

När jag efter träningen kom in i herrarnas för att duscha så möts mina öron av följande:

When lights go down, I see no reason,

For you to cry, we've been through this before,

In every time, in every season

God knows i've tried

So please don't ask for more ...

En moloken och sårbar Joey Tempest som sjunger första versen i Carrie. DET, kan jag säga, är typ det näst sista jag vill höra när jag är på gymmet för att bli av med lite ballast. Det är så lätt att tolka texter till sin egen nackdel. Till och med låttexter som Carrie. We've been through this before. In every time, in every season. Med lite onödig fantasi låter det som en rätt exakt beskrivning av min kroppsångest och resultatet av träningsåtgärder.

Det allra sista jag vill höra är låten som spelades när jag kom ur duschen. Den värdelösa James Blunts "You're beautiful". Det är bara för mycket. Jag känner mig inte helt bekväm naken med okända män. Att addera James Blunt-lagret gör inte saken bättre. Inte alls.

Vem fan spelar den där James Blunt-jäveln oavsett situation förresten (obs: jag vill inte ha svar på den frågan).

Superpepp

Var precis inne på gp.se för att förkovra mig lite i helgens lokala nyheter. Läsa om premiären för "hjulet" (återkommer om det en annan dag), den kommunala muthärvan och lite random skottlossningar och annat ofog på Hisingen.

Men vad får jag se istället?

Jo, jag får se att Lasse Kronér är veckans hälsoprofil. Hade det varit den första april hade jag flabbat. Nu sprutadde jag istället ner hela min dator med kaffe genom näsan. Nä, det gjorde jag faktiskt inte. Jag drack inte ens kaffe. Men om jag hade gjort det hade det definitivt blivit en näsfontän. Fatta storheten i det här. Smaka på det. Lasse. Kronér. Hälsoprofil.

Äntligen tar media sitt ansvar. Efter att sedan begynnelsen ha nött in ouppnåeliga ideal ända in i folksjälen, och tvingat på oss förebilder som resulterat i att 95% av befolkningen (inlkusive mig själv) dras med mindervärdeskomplex, så gör de bot för allt på en gång. Vad ska man säga? Snyggt jobbat. Och smart. Hatten av helt enkelt.

För om Lasse Kronér kan bli utsedd till hälsoprofil så kan tamejfan precis vem som helst bli det. Vem. Som. Helst. Jag till exempel. Eller den arga arga medicinalskadade mannen, med stora luckor i garnityret, som brukar stå på stigbergets hållplats och verbalt ofreda alla som kommer hans väg på eftermiddagarna. Egentligen kan jag inte föreställa mig någon med en mer ohälsosam profil än Lasse Kronér. Jag har alltid trott att kombinationen smoking och gympadojor är själva definitionen av ohälsa. Och hade jag varit på mitt elaka humör hade jag kanske skojat om att Lasse blev till när Leif Loket Olsson förlustade sig i stian på en 4H-gård. Men eftersom jag är på mitt snälla humör så känner jag mig bara glad. För Lasses skull. Och min. För detta var ett alldeles utomordentligt pepp för självkänslan. Ett så kallat superpepp.

Kim Larsens kvinnor

J:s Mamma dyrkar Kim Larsen. Han dominerar hela hennes musikkonsumtion. Hon har alla skivor och har varit på så många spelningar att det snart kommer att klassas som en slags störning. Tror jag.

Idag när jag åkte till jobbet så hör jag plötsligt Kim Larsons ystra stämma i en liveversion av "This is my life", spelas högt från ett säte snett bakom mig. Tonerna ljöd högt ur en mobiltelefon som i handen på en kvinna i 50-årsåldern. Det var hennes ringsignal.

Men till skillnad från alla som har lite balla ringsignaler, som brukar tycka att det är lite pinigt när de väl är ute bland folk och försöker svara så snabbt som möjligt, så drog hon ut på det. Hon lät det ringa och njöt malligt. Mötte allas blickar, utan att skämmas. Jag skojar inte när jag säger att hon säkert lät det ringa upp mot minuten. Och hon liksom diggade till lite extra vid "Whao-ao-aa, this is my life – and I don't care." Som ett slags klimax. Sedan svarade hon.

Det märktes att hon kört den rutinen många gånger förr. Kanske varje gång det ringer.

Jag undrar vad det är med kvinnor runt 50 och Kim Larsen. Nåt är det.

Gratäng-fail

Vissa dagar är reklam roligare än andra dagar. Idag är en sådan dag. Men jag har på känn att Ica Maxi är sådär lagom nöjda med sin annons Nyheterna i Oskarshamn idag. Nåt hjon på annonsavdelningen tyckte nämligen att det var ett riktigt genidrag att googla produktbilder på the internets, istället för att behöva krångla med att be kunden om vettigt bildmaterial. Och så blev det som det blev.

Jag tycker mig ana en smula brist på engagemang. Man upplever nog inte att sitt jobb är så högintressant om man lyckas missa att det; dels står "Fittgratäng" över hela paketet, dels finns en inredigerad vagina i själva gratängfotot när man jobbar med en annons. Jag skulle vilja filma mötet som vederbörande lär bli kallad till efter den här lilla fadäsen. Det hade blivit en bagge för bästa (ångest)film. Inte ens Björn Runge skulle ha en chadde.

Mest fnissig blir jag trots allt av chefredaktören Ulf Carlssons kommentarer när Aftonbladet ringer för att döda honom:

"Det är inte den roligaste dagen på det här jobbet" och "Det är ju heltokigt och får inte förekomma".

Man får hoppas att Uffe inte är typen som slår sin fru när något går snett på jobbet, utan att han mer är typen som åker förbi sin lokala Ica-handlare på hemvägen, och köper med sig ett par fittgratänger.

Slarvigt Anna Anka

Idag rapporteras det att Anna Anka (jag hatar mig själv för att jag ens vet att hon finns) blir vräkt och fruktar för sitt liv. Det svider i mitt hjärta för hennes skull. Hon har det inte lätt. Samtidigt har hon ju själv försatt sig i den sura sitsen. Hon visste faktiskt mycket väl att det skulle sluta på bar backe om hon började slarva med blåsjobben på den gamle ankballen.

Uppdatering av Sveriges äckligaste ord

I ett inlägg 2005 korade jag analläckage som det äckligaste ordet vårt språk har att erbjuda. Sedan dess har jag inte funderat så mycket mer över den saken. Tycker nog att det står sig ganska bra fortfarande.

På senare tid har det dok dykt upp ett nytt ord som får det att vända sig i magen på mig, varje gång jag hör eller ser det. Och läser man vad det innebär så blir det inte bättre. Köttklister. Känn på det. Ganska svårtoppat.

Vaffan. Vävnad och smet i ett och samma ord. Köttklister.

Medborgarpass på Hisingen

Jag har sett mycket dumt i mina dagar (har alltid velat säga så) men Hisingspasset alltså. Några snillen har för BK Häckens räkning kommit på och tagit fram ett så kallat medborgarpass för Hisingsbor. Vilken måste-ha-grej va. Tanken med medborgarpasset är tydligen att det ska stärka lokalpatriotismen på Hisingen (och fungera som en pipeline för sexiga reklamerbjudanden såklart). Det kan vara det dummaste jag hört på... Nä, det ÄR det dummaste jag har hört. Punkt.

"Passet är kostnadsfritt för den som är mantalsskriven i någon av Hisingens församlingar, men även fastlandsbor kan ansöka om hedersmedborgarskap och på så sätt få ett pass utfärdat."

För att vara en sådan där skön idé, med inspiration hämtad från grejer som brukar komma med Kalle Anka-tidningen, känns det synnerligen cyniskt. Som om det inte är stigmatiserande nog att tvingas bo på den där ö-jäveln. Nu förväntas stackarna frivilligt skaffa sig ett pass också. För att riktigt få det ingnidet.

Personligen tycker jag det låter råattraktivt att ansöka om att få bli hedersmedborgare på Hisingen. Den stadsdel i Göteborg som mest påminner om en dålig dag i Srebrenica och har en högre koncentration av våld, fulknark och social misär, än vårens totala pollenhalt. Jag kan fan knappt bärga mig att få lägga vantarna på ett sådant. En riktig en-gång-i-livet-chans.

Frågan är bara vad som krävs för att bli beviljad? Säkert ett inträdesprov av något slag. Typ sticka ner någon med en rostig syl, eller annat fängelseinspirerat.

Busfångare

En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.

Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!

Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.

Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.

Splittrade känslor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hatar eller gillar den här killen. Så är det med vissa människor. Han har något, men ändå inte. Jag har tittat på klippet minst tjugo gånger. Kan inte sluta. Jag tror att hans föräldrar kände sig stolta när de fick se sin son på tv och allt.

Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.

En rutten stad

Det finns många svin i den här stan. Ingen nyhet direkt men det blev lite extra tydligt efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, där demokratins lieman Janne Josefsson, skördade lite av det kommunalanställda ruttna dödköttet som sitter och nöter stolar runt om på stadens bolag, förvaltningar och nämder med mera.

Det var en ren njutning att se de välgödda asen ställas upp mot väggen och det var en ynnest att se skräcken i deras ögon. Jag ville se dem straffas. Jag brukar tycka att slaktindustrin är jävligt obehaglig, men de här grisarna ville jag verkligen se slaktas. Och vem passar bättre för det uppdraget är Janne Josefsson och hans dödspatrull från SVT? Ingen skulle jag säga. Alltså när man öppnar dörren och Janne J står där. Då är man rökt. Det vet alla. Varför ens försöka slingra sig då kan man undra? Själv hade jag bara tokerkänt och tackat för kaffet. Rakt av. Man kommer ju ändå inte undan. Janne är döden som kommit för att casha in. Inte riktigt lönt att försöka sig på några billiga tricks. Men jag tackar de stackars satar, som ändå gör ett försök, för underhållningen. Bättre tv blir det nästan inte.

Tyvärr så slutar Uppdrag granskning efter en timma och vanligtvis brukar det med några få undantagsfall bara bli någon liten notis i tidningen dagen därpå. Sedan fortsätter svinen att svina i fullan sky och jävelskapet faller i glömska. Och kanske är det inte så konstigt. Hur ska man som privatperson egentligen tackla traffickinghärvor och systematiskt svartjobbande inom privata bolag. Det är ju sånt vi har politiker och myndigheter till. De handlingskraftiga farbröderna och tanterna som ska se vad de kan göra åt saken och efter en månadslång bullfika får sin lön (läs: bidrag) utbetald av skattemedel.

Men nu verkar det ha tagit skruv. Den här gången blev det kanske lite för personligt. Det blev liksom extra tydligt hur repsektlöst våra skattepengar hanteras. Som att kommunbudgeten är uppdelad i olika högar av Monopol-pengar.

I det här programmet kretsade allt kring girigbuken Stefan Allbäck. En riktig hal jävel med hårt belastat moralkonto. Korruption är illa var den än frodas, men när det handlar om skattepengar som skyfflas ner i ett byggäckels smutsiga fickor så är det riktigt jävla äckligt. Jag kände hur ilskan piskade mina hjärnceller. Personligen föredrar jag väpnade rånare framför manschett-brottslingar som fular till sig skattemiljoner. Det känns spontant mer värdigt att att bli muggad av någon som viftar med ett skjutjärn, än någon som viftar med avsmakningsmenyer och bjudsemester i Saint-Tropez. Bra mycket värdigare till och med.

Jag undrade en stund om hur Stefan Allbäck kände sig när den här mediala bajskorven flöt upp till ytan. Kanske blir det inte så mycket mer byggt för hans del. Jag hoppades att detta skulle förstöra hans liv. Men sedan kom jag på att det nog knappast går nöd på killen där han sitter nere vid medelhavet och dricker Mojitos till stormen har bedarrat. Med tanke på att alla miljoner han plockat hem på jobb som aldrig blivit gjorda så lär han nog klara sig rätt bra med lite dåligt rykte.

Men hur dålig smak i munnen jag än får i munnen av namnet Allbäck, så är det ändå de där lättköpta kommunanställda halvfigurerna som är de största grisarna. Det är illa nog att de låtit sig massmutas så att alla byggprojekt skickas åt samma håll. Men när en person vars uppgift är att se till att det finns fritidsgårdar och fotbollsplaner för stadens alla kids, helt medvetet låter fakturor saltas tiofalt och passera utan att ens få slutleverans så att budgeten töms, för att han själv ska få sig ett litet garage, en skön veranda eller något annat litet privat projekt utfört. Utan att behöva betala. Då har skiten stigit dem över öronen.

Jag kan riktigt känna hur förbannad jag hade varit om jag var hyresgäst hos Familjebostäder. Undermåliga renoveringsarbeten till ockerprislapp. Det är trist när hyran höjs och får man veta att det är för att det gått en pipeline från kommunen in på en byggherres feta bankkonto. Då hade jag sett rött. Tydligen hade Familjebostäder satt upp en lapp hos de berörda hyresgästerna dagen efter programmet. Om att projektledaren för renoveringsfiaskot hade fått "andra uppgifter". En rätt klen tröst skulle jag känna.

Jag brukar inte vara mycket för demonstrationer och den typen av protest. Men den här gången hoppas jag att de får känna att det blåser uppe på Familjebostäder. Och alla andra kommunala bostadsbolag. Anneli Hultén har tydligen utlovat en upprensning men snackepåsar finns det ju gott om i kommunen.

Jag hoppas verkligen att det händer nåt nu. Det måste det nästan. Det bästa vore en masslakt. Att göra rent hus och sparka varenda jävel och nyanställa på alla positioner. En total arbetskraftsväxling så att säga.

Problemlösning

Jag har hittat en lösning på problemet nu. Det här med att jag är så fruktansvärt efter när det kommer till fräna YouTube-klipp.

Jag har pratat med min kollega P och sagt att jag skulle vilja att han verifierar allt material jag tänker tipsa om. Hur gammalt det är, hur mycket social kredd jag kan uppnå eller hur stor den eventuella skadan kan bli om jag lägger ut något som jag vet att många sett före mig. Vi får se om han tar uppdraget. Han är perfekt för jobbet. Om P inte har sett det så finns det praktiskt taget inte. Typ.

Med risk för att få sparken...

Jag har just blivit häcklad av mina fräna early-adopter-kollegor, för att jag är en så kallad "slow starter" när det kommer till vad som "händer" på nätet. En nästan dödlig sjukdom när man jobbar som reklamarsvin. Det gäller att vara först med det senaste annars är man mongo. Att tipsa om något kul man hittat på nätet, bara en dag för sent kan leda till att man blir retad i intern-mailen... eller något ännu värre.

Men jag har bestämt mig för att göra en grej av det. Om jag ändå ska vara sist på bollen, kan jag lika gärna vara jävligt sist på bollen. Så var det löst.

Därför tänkte jag berätta att jag idag för första gången kom i kontakt med fenomenet "literal video version". Och som jag flabbade. Det är fullkomligt jävla briljant. Jag får inte nog. Jag frossar i det.

Men ändå... hur i helvete har jag lyckats missa dem?

Orimligt förhudskapital

Idag var det en kille på gymmet som gick runt och spände sig. Hans kropp såg ut som Brad Pitts i Fight Club. En sån jävel som man helst vill slippa se när man själv är där i hoppp om att åtminstone lyckas bli lite fittare än Grodan Boll.

Senare i duschen såg jag honom igen. Han ställde sig mittemot och hans magrutor var verkligen ett jävla hån mot alla oss som kämpar med med våra "fluffiga" kontorskroppar. Men så såg jag kuken. Hahahaha... Ok, killen kan äta en pizza eller fem med gott samvete. Men han sitter också inne på ett sjukt stort förhudskonto. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Alltså det är inget fel med förhud. Tvärtom. Men killen skulle för fan kunna förse en fabrik, som gör iPhone-fodral i skinn, med material i ett helt år. Typ.

Jag vet inte med det var glädjande på nåt sjukt sätt. Skadeglädjande. Jag kände liksom att jag hatade honom lite mindre efter det.

Ego-boost

Jag tränar som bekant på gym. Men jag har gett upp den där drömmen om sexpack och slim fit. Jag ser träningen som en slags bromsmedicin. Den hjälper mig att hålla min kropps ekvator i shack, så att röven och midjan inte får krypa uppåt och dockar med armhålorna, som på riktigt gamla gubbar. Åtminstone inte i en så rasande takt.

Men idag när jag hade cyklat klart och det var dags att lämna över hojen till en annan snubbe, så började vi småprata lite. Han frågade vad jag hade kört och jag berättade. Jag nämde även att den ena cykeln är lite trögare än den andra. Eller ganska mycket trögare. Ett hett insidertips så att säga.

På väg bort hörde jag hur snubbens kompis frågade ifall de skulle köra samma program. Och här kommer det. Då svarade han: "Näe, han verkar väldigt vältränad". Moi. Inte bara vältränad, vilket bara det är en sådan överdrift att jag hör mina inre organ gapflabba åt mig), utan VÄLDIGT vältränad. Fy fan vad mallig jag blev. Gick runt och sprätte och kände mig som självaste Mister Fitness.

En helt vanlig dag i Västerås

Åhh, som det kliar i mig när jag ser det här. Oblandat obehag.

Svärdslagsmålet i Västerås

Det är inte ofta jag förvånas över människors idioti. Faktiskt inte. Av den enkla förklaringen att jag bor i samma stad som "Hisingen". Men ibland händer det. I helgen greps fem personer i nåt litet hål utanför Västerås, efter ett bråk med svärd och knivar. Vänta, jag tar det en gång till, i slowmotion: S...V...Ä...R...D. Hur är man stöpt i huvudet om man väljer att beväpna sig med ett svärd om man nu tvunget tänker ha ihjäl någon? Vem har ett svärd hemma? Det kan bara vara lajvare och svårt inavelsskadade människor (vilket förövrigt verkar vara en rätt sammanfallande faktor) som tror att det är socialt gångbart att ränna runt med ett tvåhandssvärd som nån jävla Conan Barbaren. Men jag har nyheter. DET ÄR DET INTE. Det är inte ens våldet jag upprörs av. Hade det stått att de greps efter ett bråk med basebollträn, pistoler elller vad som helst hade jag troligen inte ens höjt på ögonbrynen (som sagt, jag bor nära Hisingen). Motorsåg och lie hade varit mer acceptabelt. Men svärd. Det är fan allt annat än okej. Det utlöser dum-i-huvudet-alarmet med full styrka.

Jag kan riktigt föreställa mig hur ett gäng underutvecklade Västeråsare drar runt med tandröta och EU-moped i sin egen lilla fantasy-värld. Svärden är dragna och deras bombarjackor (som de låtsas är gjorda av mithril) pryds av fornnordiska emblem i tenn eller nåt annat modernt material, tillsammans med pins från Sverigedomkraterna.

Jag skulle rekommenndera stora psykundersökningen. Och en redig örfil.

Island Island Island

Det är inte mycket bevänt med den lilla ön i dessa dagar. Ekonomin är helt åt helvete. Det är kargt och jävligt. Allt de har är sina lavar, utvecklingsstörda hästar och en massa vulkanhelveten. Och så de där gejsrarna de är så jävla malliga för såklart. Verkligen jätteball att kunna bada i nåt svavelhål utomhus mitt i vintern. Hur i helvete kan jag ens ha lekt med tanken att det vore kul att se? Ett postapokalyptiskt Mad Max-landskap där språket inte har utvecklats ett skit sedan vikingatiden.

Och nu denna vulkanaska som väller ur Eyjafjallajökull (vad är det för omständligt jävla namn på en vulkan förresten?) och fuckar upp grejer för resten av världen. Jag undrar verkligen vad islänningarna har gjort för ont för att få samma behandling som Sodom och Gomorra, där gud straffade invånarna utan pjåsk bara för att de gillade att böga lite. Kan det vara deras perverterade tillagning av sin "delikatesss", där man pissar på hajkött och gräver ner det i marken tills det fått upp en duktig rötma och det är dags att avnjuta? Eller kan det vara för att deras största export (Björk) inte släppt nåt nytt och kreddigt på några år nu?

Nä, Island alltså. Vilket rövställe.

En bild säger mer än tusen ord...

Men den här håller käft!

Otur upphöjt till tio

Bussen har gått sönder. Nej, det är inget skämt. "Fast i Nyköping" låter tråkigt som det är, men att uppleva det... Det "kanske" kommer en buss sa chauffören. Och att det kan bli en lokalbuss. Har jag tur slipper jag stå. Fatta den. Livet knullar mig verligen nu. Jag är så förbannad att jag skrattar. Ett skratt med illa dolt vansinne.

Ståndsmässigt

Kom tillbaka till hotellet 03.30. Gick upp vid 07.00 för att åka till en studio och fota ett gäng dagisbarn till en annons. Fotografen höll uppe barnens humör genom att spela "Manboy" på repeat. Det är verkligen en go' bit. Fy fan vad jag våndades, men barnen var glada och det var ju bra.

Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.

Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.

Att vinna guldägg eller inte vinna guldägg...

Det är frågan!

Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.

Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:



Lycka till Mikael!
Tack så väldans.

Prästgeggan

Vilket skönt rövgäng de är i Vatikanen alltså. En radda gubbjävlar som kliar varandra på ryggen in i döden. Precis när en snuskhärva, som får de belgiska pedofilringarna att verka oskyldiga, håller på att rullas upp inom den katolska kyrkan. Då går en av de högst uppsatta kardinalasen ut och presenterar den verkliga syndabocken. Den djävulska homosexualiteten. Det är alltså svaret på frågan varför deras heliga ledare massförgriper sig på småpojkar. Utan den hade det inte funnits någon pedofili. Snacka om att rundsparka hela katolicismen och deras människosyn tillbaka till istiden.

Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.

Alfapet-pundare

Helvete vad jobbigt. Jag har 39 matcher igång. Kan inte starta fler nu. Och vill inte heller. Jag har ätit sovit och skitit alfapet den här helgen. Pundat det. Har vunnit några och förlorat två (med bud på fler).

Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.

Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!

Du är utmanad!

Om du har en iPhone och gillar Alfapet.

Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.

När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.

Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.

Anders S Nilsson

S står alltså för "svinet". Anders "Svinet" Nilsson. Det visste jag inte.

Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.

Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.

Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.

Dubbla signaler

När jag åkte till jobbet idag hade jag ynnesten att få dela turen med ännu en räv jag aldrig sett innan. Det är märkligt egentligen, men det är inte ofta jag ser samma bänkfyllo två gånger. Några återkommande är det såklart men det poppar ständigt upp nya förmågor.

Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.

Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.

Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.

Hej då Klovn, gamle vän

Nu har vi sett klart alla sex säsonger av Klovn. Det känns vemodigt. Som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. Fan. Jag vet att jag har sagt det innan men se nu till att inte missa det här guldkornet. Det är så jävla bra.

Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.

Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.

Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.

Impotensens posterboy

Tidigare idag såg jag den här annonsen för potenslinjen.se. Fyndigt.

Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.

Mr. Mjuk-kuk

Lurigt påsklur

Igår genomförde jag och J i maskopi ett synnerligen lyckat lur riktat mot Juniorette.

Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.

När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.

Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.

Veckan i korthet

Veckan som gått har varit en hård vecka med såväl mörka stunder som ljusa. En magsjuka som heter duga har stått för det mörka men vi hann tillfriskna i tid för att inte behöva ställa in Tintins namnkalas i fredags. Det var en liten men väldigt fin tillställning. Men jävlar vad trötta vi var igår. Vi var ute i vårsolen från nio till halv fyra. Promenerade, lekte på Plikta och välkomnade våren på Bel Parcs uteservering med varsin kall. Sedan gick vi hem igen. Sedan låg jag däckad i sängen. Kände feber, yrsel, kroppsvärk och annat. Ett jävla helvete.

J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.

Men nu är jag bättre. Tror jag.