Henry hakmask

Titta på den här lille rackaren. Han heter Henry Hakmask och bor på i varma länder med paradisstränder och det där klimatet, alla som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva ett par veckor om året. Han har en miljard systrar och bröder som längtar efter att träffas... och flytta in så att säga.

Jag fick länken (5 most horrific parasitic worms) av min kollega RW imorse som frukostpresent. Det fick bli svart kaffe. Tack som fan.

Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag och J inte kommer kunna förflytta oss med flygplan i sommar. Jag hade hellre valt att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Lätt.

Irene Huss

Jag hade tänkt mörka. Eller jag hade inte tänkt säga ett skit. Bara tiga och försöka glömma, men det går inte. Jag måste lätta mitt hjärta. Jag har betett mig orättfärdigt mot mig själv. Kladdat ner mig själv på det mest förnedrande och ofördelaktiga sätt tänkas kan. Avsiktligt. Fråga mig inte varför. Det var den lille självspäkaren inom mig.

Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.

Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.

Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.

Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .

Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.

Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.

Einarjäveln

J läser Bret Easton Ellis American Psycho just nu och plågar mig genom att läsa upp vissa partier högt.

Vanligtvis uppskattar jag hennes högläsning jättemycket, men då brukar Einar Heckscher inte ha varit framme och utövat kreativ översättning heller. Alltså den mannen. Jag har läst hans översättningar av Bukowski innan och varit alldeles nöjd (dock kan det ha varit för att jag just upptäckt det enkla språkets geni och inte var i stånd att kritiskt granska Einars tolkning). Men när J läser upp stycken där han översatt; high five till "handflata med fem", hardbodies till "hårdsubbor" och cunt till "melonsparbössa". Då känner jag mig tvungen att bli sträng mot gobbajäveln. Att han själv dessutom skrivit boken "Amerikanskt slanglexikon" är en sådan koncentrerad dos dubbelironi att jag inte vet vad jag sak ta mig till. Driver han eller? Var han full, hög eller bara dum i huvudet?

Jag tycker det är skitkul med kreativa ordbildningar. Det är det bästa. Jag kan verkligen bli avundsjuk när jag läser fantasifulla och ibland svindlande smarta ordsammansättningar. Men när en person får i uppdrag att översätta ett litterärt verk då ska man passa sig jävligt noga för att försöka uppfinna en ny språkformula. Det är liksom författarens uppgift och den som översätter ska liksom förmedla hans eller hennes ord så nära originalet som möjligt. Allt annat är vansinne.

Att Svenska Akademien dessutom delade ut ett översättarpris år 2003 till honom verkar extremt ljusskyggt. Den gode Einar måste ha någon riktigt smutsig hake på ledamöterna. Kanske kommit på dem med att festa loss på näsgodis eller har insyn i någon snuskig pervhärva av något slag. Vad vet jag. Väldigt konstigt verkar det hursomhelst. Det känns ungefär lika välförtjänt som om kioskdeckarkungen Mickey Spillane (eller någon porrnovellskribent) skulle få Nobelpriset.

Det som fick droppen att rinna över var när hon läste upp ett stycke där han översatt stadsdelen Meat Packing District i NY till "köttkonservdistriktet". Jag kände en stark lust att ge honom en sån jävla omgång så nu har jag letat upp hans mejladress. Han ska få fan för det här.

A fallen hero - David Carradine – R.I.P.

Jag blev väldigt sorgsen när jag möttes av nyheten att David Carradine hade valt att stämpla ut för gott. Han var en underdog, en av de hårda, en slitvarg som fick alldeles för lite uppskattning. Carradine var en s.k. late bloomer i dess rätta bemärkelse. Jag vill passa på att hedra honom med en text jag skrev i ett helt annat syfte för ett antal år sedan. Läs den. Det är han värd. R.I.P.

David Carradine (1936-2009)

Det sägs att man kan se i en mans ögon om han levt ett hårt liv. Att tiden sätter sina spår och att själen speglas genom ens blick. Isåfall räcker det att kolla på David Carradine i en sekund för att genast förstå innebörden av det talesättet. Vart framtiden än leder den gamle slitvargen från nu så har han nog med smärta och lidande i bagen för att i evigheten klassas som en i skaran av de få men utvalda. En av de hårdaste män som levat.

Ett annat talesätt är att äpplet inte faller långt ifrån trädet och i David Carradines fall känns det nästan löjligt nära sanningen. När skådespelaren och spriträven John Carradine var trettio spetsade han läsken och nio månader senare, den 8 december 1936, föddes lille David rätt in i Hollywood sköte. Pappa John hade gjort en lyckad roll i "Vredens druvor (1940)" innan han blev kungen av skit och b-film. Så junior hade att brås på milt sagt.

Barndomen kantades tidigt av föräldrarnas skilsmässa och trassel i skolan med en handfull relegeringar som följd. Enligt honom själv var det aldrig frågan om damp utan tristessen till följd av sin otroliga intelligens som gjorde honom oregerlig. Härlig och distanslös självbild. Han fick ofta och mycket pisk av sina skolkamrater eftersom hans far var en sådan otygsmakare på film. I den åldern är det liksom creddigare med en farsa som spelar Batman. David Carradine ville alltid gå sin egen väg och revolterade tidigt, som det heter i hollywoodfamiljer, när man försörjer sig själv på skitjobb under studietiden. Bland annat arbetade han toknatt med att tvätta öltankar på ett lokalt bryggeri för att finansiera sitt spartanska leverne under tiden på San Fransisco State University. Sweet! Fram till denna tidpunkt hade han väl inte upplevt hårdare stunder än andra barn från söndertrasade kärnfamiljer. Men det var också här han började leva ut myten.

Han påbörjade en driftertillvaro i beatnik- och hippieflummarnas praktfulla namn. Han festade på en diet av kvinnor, söp och pundade. Han experimenterade med droger i alla former men mest de moderna och psykedeliska prylarna. Fler än hundra direkt-till-video filmer senare kommenterade han sin extravaganta livsstil med: "I'm not regretful about dropping acid, but I could have stopped it a little sooner - before I did a thousand hits of it."

På Broadway fick han en chans och vad gjorde han om inte succé. Ända till han råkade berätta för en producent att han allt var lite sugen på att åka till Europa och jobba med en snubbe som hette Ingmar Bergman. "Dra åt helvete", blev responsen och lika snabbt tog drömmen om Broadwaykarriär slut.

I desperat jakt efter ett erkännande och en andra chans tog David Carradine allt han blev erbjuden. Han levde hårt, som en filmvärldens bad boy, och jobbade hårdare ändå. Ett drygt decennium gick åt till att konstant spela badasskaraktärer. 1972 skulle bli hans bästa år och det började med en roll i Martin Scorseses debutfilm "Boxcar Bertha". Senare samma år kom så äntligen genombrottet och hans kanske mest kända roll hittills, som Kwai Chang Cain i tv-serien "Kung Fu". Egentligen var Bruce Lee satt på rollen som Cain men hans engelska var så risig att David Carradine lätt manövrerade ut honom genom sitt sweettalk. I tre år sprang han sedan runt i sena 1800-talets vilda västern som halvkines och predikade röven av diverse ligister med sin lågmälda non-violence filosofi. Sina sjukt avancerade kunskaper i Kung-Fu använde han givetvis bara i nödfall och fan vad ofta det visade sig vara nödfall.

När serien nått klimax hoppade David Carradine av tåget. Han var redo för de stora filmrollerna tyckte han. Men de kom inte. I ren panikångest inledde han ett samarbete med alla tiders största lågbudgetkung, producenten Roger Corman, djävulen. Alltför många skådespelare har valt att sälja sin bak till honom i hopp om framgång. Fåtalet har faktiskt vunnit stjärnstatus, men de allra flesta har malts ner i b-filmernas köttkvarn, ätits upp, spottats ut, glömts bort och försvunnit.

Bortsett från guldkorn som "Bound of Glory" (1976) där han porträtterar folksångaren Woody Guthrie, Ingmar Bergmans "Serpent's Egg" (1977) och Westernrullen "The Long Riders" (1980) där han och hans två yngre bröder bjuder på storslagen pangpang, har kvalité knappast kännetecknat David Carradines skådespelarkarriär.

Få andra skådespelare skulle väl rakryggat orka stå upp efter så många kackiga filmroller. Recensenterna fistade honom gång på gång men hårdare än hårdrock kom David Carradine tillbaks och bad om backning. Han visade inga känslor utåt men inom honom värkte drömmen om att lyckas. Han hade ju varit så förbannat nära med "Kung Fu".

Han tog sin tillflykt till de tunga spritfyllornas förlovade land. Knarkade och knullade som en rockstjärna och fick snabbt ett charmigt rykte som djuriskt rå och våldsam. En man av vrede och mystisk dekadens. Samtidigt fortsatte han att arbeta i ett rasande tempo. Ett tag gjorde han en film i månaden, ibland fler ändå. Han fick en utmärkelse som hårdast arbetande skådis i Hollywood, en finare omskrivning för non-stop producerande freak. Men det fanns ingen nerv bakom det tunga slitet. Ingen glöd. David Carradine var vita dukens fimp. Anledningen var att han brände alla sina tillgångar på det privata filmprojektet och regidebuten "Americana". Det tog hela åtta osannolika år innan den blev klar och all cash som inte gick till hans omåttliga missbrukskonto gick till filmen.

I början av 90-talet började det hårda livet ta ut sin rätt. Spritandet och drogandet hade drivit djupa fåror i hans kropp och David Carradine bar nu skepnaden av en tärd man. Med all rätt, han var ju huggen ur sten. Mycket hade gått åt helvete men han hade fortfarande sin mäktigt hesa och släpiga röst. Sinnet för storytelling hade dessutom inte tagit stryk utan snarare förbättrats. Som en långlagrad whiskey ungefär. Han genomgick en reinkarnation som Cain, fast nu två generationer senare. Nu hette serien "Kung-Fu: Legenden" och utspelade sig i urban nutidsmiljö. David Carradine spelade sonson och namne till originalet. Återigen gick han runt och spred sitt råsofta ickevålds-, ärlighets- och moraljidder. Häftigt koncept, att vara en fredfull shaolinpräst och livsfarlig mördarmaskin i ett. Att kunna döda med bara ett finger om lusten faller på. Nu hade han dessutom en oborstad snutson att tampas med och försöka övertyga om att våld inte är läckert alls.

David Carradine hade alltid flörtat med zenbuddism och taoistisk mysticism och var trött på allt våld och vansinne, i synnerhet sitt rykte som enkelspårig rambler. Han såg "Kung-Fu: Legenden" som en chans och en möjlighet att ändra på sig. Han skrev en bok - "Endless Highway" - där han "talade ut" (en trend som många kommit att följa) om sin kamp för att behålla en plats i näringskedjan och signade till och med upp sig på torken. Sedan 1996 har han hållit sig rätt clean och konsumerar numera bara starkt kaffe och cigg, om än i vulgära mängder.

Tålmodigt har David Carradine alltid slitit på för ett uppsving. Killen hann ju leva nästan sextiosju sura år i uppförsbacke med rullgrus, innan filmvärlden äntligen fick se vart skåpet skall stå. Quentin Tarantino dök upp som Jesus frälsaren och välsignade allt slit med en roll i "Kill Bill". Äntligen fick David Carradine (eller "legenden" som han på senare tid helst vill bli kallad) sitt efterlängtade break.

Lika beundransvärt som tragiskt är det att sitta på en sådan osedd talang och bara köra på. Oavsett vad som händer framöver och även ifall David Carradine avslutar sin karriär med att göra hundra tv-filmer till, så har han en gång för alla visat vad han faktiskt går för. Att han är redo att ta över. Han är den där hårdingen som får Dirty Harry att göra i byxan som en fnissmödis. Hollywoods alldeles egen och allra mesta grovarbetare. En tvättäkta underdog. Långt om länge har han hittat hem och som han själv säger: "…and if the time is now, the time is now".

Yrkesmannen och hårdingen David Carradine:


Kung Fu (1972-1975) & Kung Fu: Legenden (1993-1997)
I första omgången möter vi David Carradine i rollen som den lågmälda Kwai Chang Cain. En shaolinpräst på flykt i den amerikanska västern, undan dödlig vedergällning, för mordet på den kinesiska kejsarens brorson (ett mord han självklart var absolut tvungen att utföra). Integrationen i det nya hemlandet visar sig svårare än han kunnat ana. En shaolinpräst är ett något för exotiskt inslag för att passera obemärkt i det sena 1800-talets USA. Lantisarna blir fullkomligt tokiga i att mucka gräl med den fredlige Cain. De luras av hans mjuka attityd och blir skitförvånade när de får smaka på den mesige munkens skoningslösa våld. Cains mest spektakulära karaktärsdrag var hans närapå efterblivna ärlighet. Det känns liksom inte smart alls att vara på flykt för statsmord men av ren princip vägra ljuga om sin identitet. På sin ändlösa vandring söker han efter sin försvunne storebror men stannar naturligtvis på vägen och hjälper människor i nödläge röd.

Hundra år senare är Cain tillbaka fast i nutida storstadsmiljö. Samma tillbakalutade attityd, åsikter och namn är han nu barnbarn till originalet. Serien inleds med att han av ren slump återförenas med sin son som försvann femton år tidigare i samband med en attack mot deras tempel. Sonen har gått och blivit snut och är därför våldsbenägen och lite mer "hands on" än sin far. Cain försöker koola ner sin buffliga son och de båda försöker passa in i varandras liv. De utvecklas till ett omaka tagteam i en serie med det klassiska "good cop- bad copupplägget".

Deathrace 2000 (1975)
Roger Corman anlitade tveklöst rätt man (David Carradine) för rollen som "Frankenstein", en råbarkad cyborg som är övermäktig på att köra bil och meja ner fotgängare. Filmen utspelar sig i en "inte allt för avlägsen framtid" där nationalsporten är ett dödsrace där man samlar poäng genom roadkills. Perfekt blandning av humor, sex och grovt trafikvåld. Delikat!

Lone Wolf McQuade (1983)
Texas Rangern Lone Wolf McQuade (Chuck Norris) är som en apa på ryggen på den hänsynslösa vapenhandlaren Rawley Wilkes (David Carradine). Wilkes svarar med att fula. Han kidnappar McQuades partner, dotter och slutligen hund och skeppar dem till Mexico. McQuade samlar ihop ett litet posse och snart luktar det uppgörelse lång väg. Hela upplösningen andas storvulen 80-talsaction oen utdragna eldstriden är en komplett orgie av fler sorters vapen än fantasin räcker till. Inte helt oväntat drabbas de av ammotorsk och handgemäng man mot man måste avgöra ödet. I den bästa av världar hade David Carradine satt ett snabbt pannskott på den där rödhåriga skäggapan, men aldrig får man vara glad.

Nord och Syd I & II (1985-1986)
Hårdare har nog ingen varit än David Carradine i rollen som Justin LaMotte. Ingen hade heller gjort det bättre. LaMotte är ett hårdnackat saddosvin av grövsta kaliber som tvångsgifter sig med foxen Madelaine (Lesley-Anne Down) för att systematiskt spöa skiten ur henne och alla andra som kommer i hans väg. Ondskan och psykterrorn pulserade verkligen genom tv-rutan och djävulen själv skulle nog ha blivit lite bajsnödig ifall mister LaMotte kom för att checka in. Storslaget och minnesvärt.

Nu är det Norges tur att lida

Efter att ha varit ganska bortkopplad från media i några dagar vill jag ge Markus Larsson (aftonbladets musikrecensent som jag fick upp ögonen med efter att han lyckats reta upp Keith Richards till den milda grad att denne drabbades av vanprydande missnöjesinkontinens) en riktigt klatschig high five. En sån där som svider länge efteråt. Som enda recensent går han till motangrepp mot den masspsykos som norbaggen Rybak och hans satans fela har smittat av sig med på bred front. Till skillnad från alla hyllningskörer och supporterverksamhet i den norska kritikerkåren så flängde han in en etta i betyg. Bara sådär. För att inte tala om ett epitet så träffande att jag hade fått en släng av dåligt samvete, om jag var upphovsman, men som likväl är mycket träffande. Fiolhob.



Jag blir tokig. Mot min vilja har jag sett klippet från schlagerfinalen både en och två gånger, när jag har suttit värnlös framför svt:s morgonsoffa och annan vanligtvis avkopplande tv-underhållning, utan en sportslig att nå min fjärrkontroll i tid. Känslan är dålig och sitter i en lång stund efteråt. Det känns som att den lille gossen med de buskiga ögonbrynnen har begått otukt med mina hörselgångar, tillfredställt sig med mina hörselnerver och sedan lämnat kvar en klåda, som om vore det ett gatlopp med en drös ilskna flatlöss i öronen på mig.

Jag blir verkligen förbannad när jag ser honom stå där på scen och gnissla. Schlagerfiol. Det är ett så otroligt tröttsamt ljud. Det är den där Linda Lampenius jävla fel. Utan henne hade det aldrig blivit såhär. Fiol är inte sexigt. har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det är ett instrument som borgar för en grundskoletid präglad av stryk och skräck för stryk. På andra sidan finns det en respekt för dem som härdar ut och berömmelse för dem som lär sig behärska instrumentet i dess rätta miljö. Då blir det vackert. Det blir det inte på en schlagerscen med rökmaskiner, påkostat showljus och dansande koreografiorgier. Bara vulgärt och påträngande. Som en überextrovert fyllbult på spårvagnen.

Det enda verkligt positiva med Rybak, som jag ser det, är att jag nog aldrig varit stoltare över att vara svensk. Eller det stämmer kanske inte riktigt. Jag är bara så in i helvete glad att jag inte kommer från Norge. Den här gången kan ingen olja i världen hjälpa dem. För gissa om det kommer spelas mycket fiol i norska köpcenter och på varenda fjordfest, kryssningsfartyg och jubileumstillställning nu i sommar. Rybak kommer formligen att stjärta hela jävla Norges befolkning med sin stråke. Åhhh... för en gångs skull känns alla vidriga idolturnéer och övriga svennebananmagneter, som bokar in andrasorteringens artister, inte fullt så påfrestande som vanligt.

Om jag får syn på EMD-grabbarna eller den lilla Johan Palm-prematuren på något folkligt evenemang i sommar ska jag bara stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av att det faktiskt finns de som har det värre.

Etiketter: rybak, norge, lida helvetets alla kval

På glassfronten intet nytt

Ligger hemma idag och tycker synd om mig själv. Hela dagen igår vinjetterades av en jävligt segdragen huvudvärk som bara vägrade släppa taget. Och när jag vaknade imorse var den kvar. Den jäveln. Dessutom hade den fått sällskap av krasslighet och till råga på allt en ögoninfektion som gör att jag inte kan se klart. Det gör mig lite småkinkig.

När jag gick till mataffären för att hämta lunch förut såg jag att Ica hade installerat en Ben & Jerry's-kyl. Alltså en hel stor kyl dedikerad till Ben & Jerry's-glass. En bra grej egentligen. För att inte säga briljant. Då ser jag med min dimmiga blick att de verkar ha fått in en splitter ny smak (nåt med pasionsfrukt som jag diggar rätt jävla mycket) och jag kan nästan känna hur det pirrar till i byxan. Blixtsnabbt hinner jag tänka; det är synd om mig, jag ska nog unna mig en tröstförpackning av B&J. Lystet hinner jag öppna kylen och börja rota runt värre än en gammal tysk i porrtidningshyllan på pressbyrån. När jag upphetsat håller upp glassen ser jag att det mycket riktigt är en ny smak. Dock har den inte ett skit med glass att göra. Det är sorbet.

Fy fan säger jag. Jag vissste att de hade lanserat två sorbetsorter. Jag gillar det inte men hade accepterat det. Men aldrig trodde jag att de skulle bromsa all utveckling på glassfronten och satsa fullt krut på en massa mögig sorbet. Jag höll på att ramla i backen. Passionsfruktsorbet. Säkert svingod om man gillar sorbet. Men jag gillar glass och de två är såta fiender.

Jag ställde bryskt tillbaka det förhatliga sorbetpaketet. Jag ville släppa allt och springa hem och snabbt som satan hamra ner ett vulgärt hatbrev till Ben & Jerry's, fråga vaffan det är med dem egentligen. De hade nog tagit skruv... eller också inte. Det enda jag kan göra är att starta en anti-sorbet-kampanj. Snacka skit om sorbet. Försöka påverka den almänna uppfattningen om sorbet negativt. Tänk om man kunde vrida den allmänna uppfattningen till att det är lite småperverst att äta sorbet. Egentligen hatar jag inte sorbet. Alls. Jag gillar bara glass mer. Det är när sorbeten kommer in på marknaden som en ny trendig aktör, på bekostnad av sin dessertbroders anrika popularitet, som det blir konflikt. Jag känner en stark oro över att landets alla glasskylar snart kanske kommer vara fyllda till bredden med såna där frysta löjliga fruktpuréer. Det vore helvetet på jorden. Jävla snobbglass.

Studentpresent

Jag brukar sällan göra reklam för jobbgrejer här på bloggen. Men ibland så. Och bara för att jag är så rysligt snäll...

Studenttiden är som bekant i full gång. Många är de som kommer förpesta landets gator med naiva glädjevrål, fylleskrål och kaos i trafiken. Ännu fler är vi som kommer tvingas lida av deras glada falsksång. Därför passar Telia på att bjuda på några tjusiga versioner av den annars så tradiga studentlåten, så att kidsen få lite fason på flaket och festen. En studentpresent helt enkelt. Till alla. Lite utav ett win-win-läge kan man säga.



Det är ungdomsabonnemanget Telia Mobil Max 25 som står bakom själva kampanjen som kommer gå i spotify (där skivan finns att lyssna på) med start måndag. Redan nu ligger dock en sajt ute där själva essensen finns att ladda ner i mp3-format.

Så för både min, din och alla andras skull: Ska du eller någon ni känner precis till att ta studenten? Hjälp till att sprida länken. Blogga den eller skicka vidare länken till sajten.

Morsning – nu är det fanimej helg!

Redogörelse av begreppsförvirring

Det har uppstått en del frågor efter att jag i förra inlägget använde ett av mina favorituttryck, finsk stämning, för att beskriva en väldigt speciell känsla. En känsla som lätt kan misstas för pinsam tystnad eller. Det påminner mycket om det man vanligen relaterar till som "dålig" stämning eftersom flera beståndsdelar är identiska. Den finska stämningen är dock mycket värre än så.

Det lär tvistas om uttryckets etymologi, men min egen fria tolkning är att det härrör ett tungt svårmod som många svenskar läser in i sina östgrannars lynne. Det är gissningsvis en kombination av uppfattad butterhet i den ugriska språkmelodin, kulturkrock och den egna underlägsenheten när det kommer till spritintag som gjort att en "fördom" och finnars lynne odlats fram. Ungefär som den "myt" att finnar har en medfödd fäbless för knivar.

Jag bad dock min mycket skånska vän och kollega Mats (som förövrigt är den som introducerade mig för det enligt mig smått geniala uttrycket) redogöra för uttryckets betydelse. Det har han nu gjort på ett mycket föredömligt och pedagogiskt sätt.

Läs Mats snabbguide till "Finsk stämning" här >>

I-landsproblen vs. u-landsproblem

En sak som har slagit mig är att när jag uttrycker mig obekväm med något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon viktigpetter och slår larm om att det är ett i-landsproblem (tänk på barnen i Afrikat version 2.0). Mycket lustigt egentligen.

Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt bananas om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått gruff och finsk stämning i mitt förhållande eller på min arbetsplats.

Men jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring lunch och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är bordsvattnet dessutom besudlat med gurkskivor och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem.

Mikrohinder del 2

Något av det värsta jag vet är när jag kommer till hissen på gymmet, hinner ställa gå in och välja våning, men precis innan dörren ska till att slå igen så rycks den upp av någon jävla sinnesfridsmarodör som också vill vara med och åka.

Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.

För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.

När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.

Kimpa visar framfötterna

Den här mannen är inte bara snygg och överlägset hetast i militärmodesvängen. Han är dum i huvudet också. En riktigt sinnesvriden dumpuck. Jag skulle gissa att kim-jong-in-a-box ligger minst topp tre på samtliga av världens stora ledares önskelistor.

Med khaki och nukleär revirpinkning håller han världen i schack. Jag antar att det är det enda som faktiskt hindrar någon pricksäker käckis att ta på sig jobbet att placera en höghastighetskula i huvudet på honom, så det riktigt tjoffar till som när en persika möter en betongvägg riktigt snabbt.

Nu har han provsprängt kärnvapen igen och skalvet i dess fotspår uppmättes till 4,7 på richterskalan. Laddningen uppskattas ha haft en styrka på mellan 10-20 kiloton vilket kan ställas mot atombomben över Hiroshima som hade en styrka på i runda slängar 13 kiloton. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att hålla på och tweaka sina kärnladdningar så in i helvete. Alla vet väl vid det här laget att kimpa är en tokdåre som sitter på knappen till jordens undergång. Visst det är säkert mycket skönare både för honom och oss andra om de får till en riktig feting till bomb som släcker jordklotet på en och samma gång men hur jävla svårt kan det vara. Han har hållt på och småspränga för att malla sig med deras suveränitet rätt länge nu.

Fy fan vad skönt det hade varit att verkligen få spöa skiten ur honom. Åhh, jag skulle vilja ge honom isolerat lika mycket stryk som Chuck Norris delat ut sedan 80-talet. Sammanlagt.

Intimbilder av otäckaste slag

När jag hade tankat och skulle betala lite bensin igår morse såg jag en kvällspresslöpsedel basunera ut att någon nesligt nog lyckats komma över privata och intima bilder på Carola och Kicken. Jag blev mycket illa berörd.

Det är verkligen beklämmande att det finns sådana låglivsdrägg som för det första stjäl bilder där de där två amöborna är "intima" med varandra, och för det andra prånglar ut dem i massmedia så att vi andra tvingas skända våra näthinnor. Mina varningsklockor säger dock att det finns en stor möjlighet att det oheliga tagteamet står bakom spridningen helt själva, för att de är så fett sugna på få att gassa sig lite i tantblaskornas pinsamma strålkastarljus (igen).

Etter värre är ändock det faktum att Kicken (fy fan vad jag hatar hans äckliga smeknamn) har gängat Carola och vice versa. Kicken måste ju verkligen vara sjuk i huvudet. Att frivilligt lämna intresseanmälan om att bli buksvåger med Runar kräver en hjärna som slöats ner en bra bit under 70 i IQ. Och för att vända på steken så är väl nakenumgänge med Kicken ungefär lika attraktivt för en normalbegåvad människa som att frivilligt tillbringa en natt mellan satänglakanet och Mikkey Dee i hans fräsiga räserbilsvattensäng för korta män.

Propellerplanskräck

Igår var jag i Stockholm på möte. Vi hade varit sent ute med att boka biljetter hem vilket gjorde att alla resor mellan Sthlm och Gbg var slut. Jag var verkligen tvungen att komma hem så till slut fick det bli flyg till Halmstad och tåg därifrån och hem.

När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.

Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.

Att "gå" på tåg

Jag brukar alltid försöka undvika att besöka toaletten när jag åker tåg. I den mån det går. Det känns så jävla dirty. Offentliga toaletter överlag är det bland värsta jag vet men om jag måste gå så vill jag att det ska kännas stort, rymligt, ljut och rent. Det ska vara luktfritt och kliniskt som en operationssal. Gärna vitkaklat. Jag vill att det ska kännas som att jag är den första personen som provar porslinet. Vara kapten på jungfrufärden. Då är det ok. Eller, då går det an i alla fall.

När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.

Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.

Omstart

Ibland när jag haft väldigt intensiva dagar och tänkt extra mycket brukar jag känna mig helt slut i huvudet. Så är det idag. Så var det igår. Då känner jag noll inspiration till att blogga, trots att jag har flera bra ämnen att gå på. Då brukar jag äta korv, dricka öl och spela krigsspel för att rensa skallen och komma på banan igen. Gå neandertal. Det är skönt. Ungefär som en omstart.

Igår drack jag öl, åt korv och spelade krigsspel.
Idag åt jag korv och spelade krigsspel.
Imorgon bör jag vara återställd.

Annars spelar jag bara krigsspel imorgon. Det är bäst så. Hmm... var det inte Freddie Mercury som brukade sjunga: "Too much korv can kill you".

Humortips

Vill ni skratta? Nej, jag menar inte på det där skruvade psycho-skratta-utan-anledning-sättet. Jag menar skratta på riktigt. Ni vet när man skrattar så att ens kroppskontroll nästan upphör att fungera. När man är tvungen att paniktrycka på paus och snabbt försöka leva sig in i stämningen efter ett folkmord, för att inte kvävas av sitt eget skratt och samtidigt bajsa ner sig i finsoffan. Vill ni det?

Då ska ni se till att på ett eller annat sätt komma över två stå upp-shower med Louis C.K. Fortare än fan.
1: Shameless (2006)
2: Chewed up (2008)

Min fina flickvän, blivande mor till mitt andra barn och briljant bonusmamma till Juniorette, har idag länkat till två klipp från hans sistnämnda show (vi såg den igår). De handlar om barn kan man säga. Stundtals så träffande att man tappar andan.

Jag gillar exta mycket när han pratar om föräldraskap. Hur man som förälder lär sig uppskatta de små mikropauserna från sina barn. Att man nästan lever för de få sekunder av total tystnad och sinnesfrid man får när man satt dem i sin bilbarnstol och stänger dörren för att gå och ta plats vid ratten.

Mannen är ett geni helt enkelt.

Rikard Wolff has left the building

Jag känner vemod.

Ganska nyligen skrev jag om Majornas egen Rikard Wolff som bor på samma gård som jag. Jag har liksom kommit att gilla den rackarn. Hur han sitter där med sin kvinna och förbrukar lika stora mängder nikotin som syre.

Så igår när vi åt frukost var det plötsligt en stor folksamling på gården som levde om och plötsligt började det baxas ut stora mängder obehandlad furu från någonstans på gården. Köksmöbler, bokhyllor, en bastant kommod och några andra ospec träpjäser. Först tänkte jag vindsröjning men sedan såg jag flyttlådor, lampor och lite allt möjligt. Mitt i allt kom herr och fru Wolff. De kånkade ett par varv och svalkade sig med lemonad och en rök. Det var då vi insåg att de höll på att lämna oss.

Wolff och hans donna har varit de udda fåglarna på gården. Alla andra är så präktiga Svenssons. Rejäla människor. Både jag och J har börjat gilla Wolff & Co för att de är så softa. De hälsar alltid och för att de varken har lust eller mandat att döma andra. De har fått en att känna sig bra och det har kännts som att de verkligen har diggat att bo här. Och nu är de borta. Fan. Det var J som först utbrast att hon tyckte de var de bästa här omkring men jag kunde bara hålla med. Helt uppriktigt känns det lite deppigt. De har stått för unerhållningen och alltid funnits där. Jag har vant mig vid att höra deras mumlanden, tidningsprassel och att känna lukten av smuggelcigg ända upp i mitt vardagsrum. De har på något märkligt sätt bidragit till en hemmakänsla. Det känns verkligen tomt redan efter en dag. De fattas mig. Oss.

Under hela frukosten idag spanade jag förgäves ut över gården i något naivt hopp om att få se dem komma gående. En stund hoppades jag att det inte var ett flyttlass som gick igår utan att familjen Wolff bara bytt stil. Tröttnat på furu och ville ha en clean start. Men gården gapar så tom. Kvar finns bara ett gäng skrikande snorungar och deras sobert praktiska fleecemorsor. Det känns nästan lite för jävligt.

Och jag kan bara konstatera att Rikard Wolff has left the building.

Mikrohinder del 1

Jag köpte linsvätska på Apoteket. Det har jag alltid gjort. Nästan. Flaskorna har sett likadana ut i stort sett hela tiden men linsfodralen har ändrat modell till och från. Jag har aldrig gillat det. Varje gång jag sliter upp kartongen och upptäcker att de ändrat formen så har det känts som en otrevlig överraskning. Ingen världsomvälvande men det har alltid stört mig lite. Det rubbar mina förväntningar och det gillar jag inte. Särskilt inte på morgonkvisten. Dessutom förstår jag inte själva poängen. Varför ändra på en sådan produkt. Den fyller sin funktion. Det är en totalt lågintressant produkt. Ingen jävel bryr sig om sitt linsfodral så kan inte bara låta de där små linsbehållarna vara som de är. De blir ju knappast så jävla mycket bättre, inte så att man ramlar av stolen av upphetsning. Tvärtom.

Men nu har de inte bara ändrat utseendet igen. De är numera gjorda av transparent plast istället för vit vilket för mig med svag ledsyn är en fucking katastrof. Imorse satte jag för andra gången på en vecka in fel lins i fel öga (vilket skapar en läskig dubbelsyn) bara för att jag inte kunde avgöra om det stod L eller R på locket. Jävla piss. Transparenta linsfodral. Jag sätter en tusing på att det var nåt litet as med perfekt syn som kom på den idén. Eller en komplett dåre.

Nej, det handlar inte om en det-var-bättre-förr-förmaning. Så jävla gammal är jag inte (än). Det är bara det att det är just sådana små värdelösa mikrohinder i vardagen som gör mig trött. När de läggs på hög får jag lust att gapskrika och göra någon form av uppror.

Känner ni igen känslan? Vad har ni för mikrohinder som sätter en brun kant på dagen?

Citronläskreklam

Till alla lemonparty.org-fans stora förtjusning kan jag meddela att deras koncept även används i reklam för citrusläsk. Så pikant! Storstilat rent av.

Tandfen

Min nya tandläkare var ännu bättre än min gamla. Så in i helvete mycket bättre och trevligare. På grund av trafikanarkin som uppstår i mixen av rusningstid och diverse vägbyggen så misade jag min tid men det var inga problem. Jag fick komma in ändå. Bara en sådan sak. Sedan var min tandläkare både väldigt trevlig och vass värre. Hon och tandsköterskan var ett riktigt skönt tag-team. Hon lät mig till och med titta på röntgenplåtarna och pekade och visade. Det kändes fränt. Jag har alltid avundats läkare som får titta på röntgenbiler och humma och förstå. Jag ska inte dra det så långt som att det var roligt att besöka tandläkaren, men snudd på, det var i alla fall helt ok.

Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.

En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.

Nu ska jag bli rånad och förnedrad

Idag ska jag till tandis. Jag har dåliga vibbar. Känner mig sjukt nervös och misstänker att jag kommer bli rånad på en ansenlig pengasumma. Men inte bara det, det är sjukt obehagligt att ligga helt utlämnad med öpet gap i odontologversionen av en gynekologstol med en tanddoktor grävandes, skrapandes och sugandes i min mun. Fy fan.

Grejen är att jag har gått hos samma tandläkare så långt tillbaka i tiden mitt minne tillåter mig att komma ihåg. Alltså väldigt länge. Det har aldrig varit särksilt obehagligt att besöka honom och han har alltid diggat mina tänder. Han har gett dem komplimanger, sagt att de ser bra ut och hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att han ville ligga med dem. Men han har varit ett proffs och aldrig sagt att jag har hål eller något annat vidrigt.

Men nu har han plötsligt checkat ut. Lämnat in och gått i pension. Jävla gubbtjyv. Vem vet vad det är för ersättare jag har fått. Kanske är det en galen sadist som tänder på ocker och dömer mina tänder till döden på löpande band. Hon kanske njuter av att dra dem och brukar okynnesborra bara för att det låter så jävla gött. Jag har ingen aning men mitt förtroende för henne är noll. Jag är nästan säker på att hon kommer ge mig ett rent helvete framöver och kommer att ta bra betalt för det.

Min gamla tandläkare skulle aldrig säga till mig att jag hade hål eller något annat otrevligt. Han var billig i drift och sist bjöd han mig till och med på en putsning. Jag känner mig så sjukt rökt nu... nästan på lipen.

Soptippsbesök och prispennor

På grund av sjukdom i familjen bjöd helgen inte på några som helst sociala aktiviteter. Händelselösheten var så total att söndagens besök på tippen blev lite av en episk höjdpunkt.

Vi har under en väldigt väldigt lång tid stashat ungefär ett ton crap i form av överblivet byggmaterial, gamla kläder och en massa annan onödig skit i vår lägenhet så besöket på återvinningscentralen i Högsbo blev ett rus. Fan jag var så munter när jag stod och vräkte i säck efter säck i brännbart-kontan att jag blev helt stissig. Jag pundade känslan av att slänga. Ut med det gamla, in med... nä fan inte in med ett skit. Jag fick nästan stånd när jag tänkte på all yta vi plötsligt hade.

Efter tippen var vi båda opropotionerligt uppspelta. Vi kände vi oss unga och vilda. Så vi åkte till Mio och Svenska Hem och provsatt soffor. Endast för skojs skull. Bara sådär. Sedan freakade vi ut totalt och toppade med en sunklunch på McDonalds i Frölunda innan vi sansade oss. Ja det var en helt galen förmiddag. Vi var tvungna att lägga oss och vila av utmattning.

Sedan kollade jag jobbmailen och fick se att jag vann en bronspenna i One Show (en ganska stor internationell reklamtävling) för en annons. Det var också kul.



Byrån vann för övrigt även guld och silver, i andra kategorier, vilket totalt sett känns som en väldigt bra prisskörd.

Smittan

En av fördelarna med att ha sitt barn på dagis är att man garanterat får tillfälle att utforska en rik flora av de mest vansinniga, aggressiva och otäcka åkommor man kan tänka sig. Fantasin räcker inte långt och det är absolut ingen idé att kämpa emot eller ens försöka slippa undan. Det är bara att bita ihop och vänta när något är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha gått igenom samtliga faser i delen av föräldraskapet.

Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.

I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.

Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.

Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.

Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.

Fredagsdepp hos herr dystrerkvist

Varje gång jag passerar begravningsbyrån på bangatan måste jag stanna och titta in genom skyltfönstret. Det är lätt den absolut deppigaste affärsrörelsen jag någonsin skådat. Visst, död är väl aldrig en kul bissniss, men mot det här stället har en mäklarfirma i Tjernobyl inte ett skit att sätta emot.

På ett mycket paradoxalt vis står jag nästan och njuter i mig av DDR-känslan. Alla färger tonas till det gråa. Den totala avsaknaden av liv formligen pulserar med en alldeles utomordentlig vigör. Minsta gnutta glädje sugs ur kroppen medan man står där och tittar.



Jag gillar också att ta del av deras skyltvaror. Se vad begravningsbranschen har för cokteaser-produkter att locka till spring i butiken med. Min blick leker och dansar sig över urnor, testamenteblanketter och gravprydnader. Och så plötsligt ser jag den. Världens deppigaste produkt. Gravstenstvätt. Så sjukt bedrövligt. Frågan är hur vanligt det är att någon spontanköper en flarra. Det blir liksom aldrig kul. Definitivt inget man sexar till stämningen med hemma direkt... "Älskling, jag köpte med mig en flaska gravstenstvätt hem".

Hur fan toppar man dysterheten i gravstenstvätt?

Ändrade spelregler på bøfhuset

I förrgår åt jag och min kollega M bøf på Jensens. När M visade upp sin ansenliga mängd stämpelkort upplyste tjejen som tog lunchbeställningen honom om att de inte längre dög att växla in mot friluncher. M bet ihop. Det var nästintill smärtsamt att se. Trots att säkert en tredjedel av korten egentligen tillhör mig men har fallit i hans ägo efter ett nästan perverst egoroffande.

Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?

Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.

M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.

Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.

Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!

Skratta för livet

I söndags var det ingen vanlig dag. Det var det den årliga världsskrattdagen. En dag för skratt. Nä, inte glädje bara skratt. Helt oprovocerat skrattande. Fy fan!

Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.

Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.

Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.

På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.

Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.

Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.


Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.

Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.

Åthytt

Något av det vidrigaste jag vet är att bli hytt åt av någon sur gammal gubb- eller kärringjävelsnäve. Det hände mig igår när jag som värst höll på att trassla omkring med bilen runt Linnéplatsen för att hitta en parkeringsplats nära Hemmakväll.

Mina medtrafikanter var som tokiga. Tutade och levde om när jag inte var alert nog. Det stressade mig. En jävla nassestil de har där i Linné alltså. Varför är de så uppskruvade och skitstiffa hela tiden. Som att hela världen kommer explodera om trafiken inte flyter precis som de önskar. Men visst visst, det är deras stadsdel och om linnémänniskorna inte pallar med lite tillbakalutat och livsbejakande majornaflow så må det vara så. Då anpassar jag mig.

I alla fall så hade jag kört kanske fem varv och tänkte att nu orkar jag inte leta mer utan ställer mig vid Sveaplan. Jag kom till stoppljusen alldeles utanför videobutiken. Det var grönt och jag skulle precis till att köra in på Linnégatan när en pensionerad man i all sin gubbprakt höjer sin hårt rullade dagstidning och liksom hytter åt mig. Han stod vid övergångsstället och trodde att det var han som hade grönt, men det var det inte, det var jag. Han tittade på mig som att jag var idioten, men det var jag inte, det var han. Jag hade grönt, han hade rött, ändå hytte han aggressivt åt mig. Han verkligen föraktade mig. Det var först fysikens lagar som hindrade hans mungipor från att vinklas mer neråt. Jag såg hur hans ansikte förvreds i avsmak över mitt ickebrott och det var då jag kände den där starka lusten komma över mig, att bara stanna min lilla Nissan precis just där. Tvärnita och hoppa ur som en galning.

Jag ville rycka tidningen ur näven på honom och ge honom en sådan jävla lavett att hans lösgaddar skulle yra som snoret ur en riktig allerginysning. Sedan skulle jag bara peka på honom min mest djävulska pekning och med tänderna hårt ihop väsa: "Käften på dig gammgubbe annars blir det långvård. Fattar du det?". Jag ville inte låta ett gubbaset komma undan med en så svinig åthutning på helt felaktiga grunder bara för att han var född före det vi känner som modern tideräkning. Jag ville sätta stopp för fortsatta okynnesåthutningar mot oskyldiga medborgare. Det är ett simpelt oskick. Men jag kom mig inte ens för att veva ner rutan och skända honom verbalt. Sedan sansade jag mig och hittade en lämplig parkeringsficka. Gubben kom undan. För den här gången.

Ett är dock säkert, jag glömmer inte en obefogad åthutning. Aldrig!

Hyrupplevelse

Hyrde film igår. Just precis. Hyrde. Det är när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film.

De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom för att de bara har något år eller två på nacken. Det kallas nyhetshyllan. Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på arkivavdelningen, dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på Naturhistoriska där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång.

Vi valde ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och snuskigt. Ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk kunde tydligt se att där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.

Vi kommer nog göra det igen.

Orkar inte blogga

Har just färgat håret på J. Rätt jävla grym på det om jag får säga det själv. Typ bäst. Alldeles rött och fint blev det. Och ni vet vad de brukar säga om tjejer med rött hår va?

Hade tänkt blogga nu men orkar inte. Det är för tragiskt att sitta inne. Ska försöka kombinera ett lekplatsbesök med bokläsning istället. Ska bli intressant att se ifall det funkar. Det har aldrig gjort det förut. Men idag jävlar. Jag vill ligga på en picknickfilt och läsa, dricka kaffe och vuxenäta ballerinakakor i lugn och ro.

Det där med att vuxenäta sina kakor förresten. Jag vet inte när jag slutade med att bända isär dem för att kunna skrapa av det göttigaste med tänderna först. Det var det enda sättet jag kunde äta kakor på innan. Långt upp i vuxen ålder. Att bara bita i dem var så jävla b. Meningalöst. Då kunde man lika gärna skita i att fika tyckte jag. Men så plötsligt har jag slutat. Jag la märke till det för ett litet tag sedan när jag tog min dagliga Singoalla och eftermiddagsmaskinkaffe på jobbet. Där satt jag och åt min kaka som en gammal kärring, utan den minsta lust att skruva isär kakan. Skumt.

Babyboom

Idag har varit en bra dag. Mycket bra.

Vid ettsnåret hämtade min älskade lilla muffin upp mig i stan och sedan tog vi oss till Östra för att göra ultraljudsundersökning. Phew. Allt var bra. Japp, vi ska ha barn! Juniorette ska få ett prima lillasyskon. Hon väntar otåligt. Tycker att den dröjer på sig lite väl. Vi har berättat för ganska många hittills, men inte alla. Men nu är det officiellt. Bara sådär.

Inne i magen (på J alltså, även om det lika gärna skulle kunna vara min när jag spänner ut den lite) ligger det just nu en liten en på runt 18 veckor och växer till sig. Det känns underbart roligt på alla sätt. Jag var galet nervös både igår och idag men det släppte när vi fick se den lille parveln och att allt verkar vara som det ska. Skönt.

Kille eller tjej? Spelar roll. Det blir en rolig överraskning vilket som.

Nåväl, här har ni den lille:


Snygg va?

Majornas egen Rikard Wolff

På min gård bor det ett par. De är 50+ och tillbringar stora delar av dygnet på innegården med att röka och dricka kaffe. Året om i ur och skur, inget stoppar dem, och jag kan ärligt säga att jag aldrig sett någon njuta så mycket av cigg som dem. De ser inte ut att prata något nämnvärt med varandra utan verkar umgås tyst över en rök och kaffe... om och om och om igen. Går man upp i ottan sitter de där. Kommer man hem sent sitter de där. Det har hänt att jag har gått upp mitt i natten för att bajsa, spanat ut över gården och självklart kunnat urskilja det svaga ljuset från glöden som glimmar till lite extra varje gång de drar i sig.

Det har stört mig lite att de alltid är där, för det känns som att de har tagit gården, ockuperat den, genom att ALLTID vara där. Jag har refererat till dem som "alkisarna" vilket är både taskigt och missvisande. Vi har aldrig sett dem fulla och inte ens sett dem dricka någon form av rusdryck, bortsett från en enda gång när mannen satt på "Plankan" och sippade på en stor stark, vilket var fem öl mindre än vi själva hade bälgat i oss.

På senare tid har jag nästan börjat tycka om att ha dem där på gården. Jag gillar rutiner... eller nu ljög jag... jag gillar när andra har rutiner som man kan lita på. Det gör mig lugn på något konstigt vis. Motvilligt har jag börjat värdesätta deras ständiga närvaro. Varför vet jag inte men det är något fint med att kunna lita på att de alltid är där, minst lika mycket som på att solen kommer gå upp imorgon med.

Kvinnan ser ut att ha levt ganska hårt men sånt kan man aldrig veta. Mannen ser ut som en blandning av någon gammal kultursnubbe på dekis och en flumlärare jag hade på högstadiet. Han har mörkt, lite smålångt hår, med grå inslag och alltid några dagars skäggstubb. Han pratar hest och grovt och känns nonchalant eller åtminstone lite obrydd i sitt sätt. Han känns väldigt mystisk men det kan lika gärna bero på att jag aldrig riktigt har pratat med honom. En remix på någon beat-författare och Rikard Wolff känns som en ganska träffande beskrivning. Jag måste erkänna att han ser lite kool ut där han sitter och läser eller löser korsord och proffsröker sin cigg utan att ens vidröra den med fingrarna. Och han vet det.

I morse vid halv åtta såg jag honom lufsa fram till utemöblerna, med en kopp kaffe i handen, en tidning under armen och självklart en cigg fastklistrad på underläppen. Han hade sandaler, jeans och en gammal tweedkavaj. Under hade han bar överkropp. Det såg lite lustigt ut. Och lite poetiskt på samma gång. Jag undrar vad han håller på med egentligen. Han glider alltid omkring och verkar så otroligt avslappnad.

Jo, visst fan. Nog tycker han att han är jävligt mycket Rikard Wolff. Majornas egen Rikard Wolff.

Syndrom

Det finns ett ord som gör mig sjukt jävla nervös. Syndrom. Det är inget för mig. Ge mig en allergi, förkylning, influensa, inflammation eller infektion. Bring it on. Vad som helst, men kom inte dragande med ett syndrom säger jag bara. Det pallar jag bara inte med.

Jag är på bättringsvägen nu men har befunnit mig i ett konstigt tillstånd de senaste dagarna. Har blivit utmattad av minsta lilla rörelse, ljud eller irritationsmoment. Febrig och svullen. Svettig. Äcklig. Jag tror inte jag är förkyld och det är inte pollen (inte enbart i alla fall). Plötsligt har jag bara blivit yr, illamående och varmare en kokt korv. Sånt gör mig nojig. Jag har läst om all möjlig skit som kroppen kan hitta på och det är inga vackra saker kan jag säga. En stund hetsade jag upp mig utav bara helvete. Efter lite seriöst googlande satt jag och läste på klimakteriasmart.se om vallningar och det stämde in precis på mig. Shit. Jag började nästan lipa. Det skulle vara så jävla typiskt min otur om jag blev en klimakterietant innan jag fyllt dubbeltrea. Plötsligt satt jag och läste på om österogenbehandlingar. Sedan kammade jag mig. Mycket kan man ha men jag borde fan inte ha drabbats av klimakteriet. Det hade nog räckt till ett förnedrande mittuppslag i GP isåfall. Alltid något.

Det var då det slog mig. Att det kanske var ett syndrom. Ett rackarns jävla syndrom som hade smygit sig på mig. Jag kände stressen hur stressen byggde höghus i min hjärna. Jag fick vallningar igen och började fundera på vilken låt jag skulle vilja ha på min begravning...

...Men nu är det bättre igen. Phew. En jäkla tur det. Så nu ska jag ta och nana och sedan hoppas jag att jag mår bra när jag vaknar igen. Helt syndromfri.

Svinflunsan

Är hemma från jobbet idag. Vaknade med feber i morse och kände mig väldigt håglös. Sjuk. Samtidigt rapporteras det vilt om svininfluensan. Hoppas det inte är det. Det skulle vara extremt jobbigt. I kombination med epedemirapporter känns det extra osoft. Har inte varit i Mexico på ett bra tag men jag åt tacos för inte så himla längesedan.

Och ett sånt jävla namn på en sjukdom sedan då. Svininfluensa. Ett djävulskt vidrigt namn. Man kan ju bli deppig för mindre. Är det något jag inte vill så är det att bli svinsjuk i en sjukdom som kommer från riktiga svin. Undrar varför de inte använder sig av latin istället. Det gör de ju om minsta skitgrej annars. Porcine betyder ju gris. Det låter bättre. Porcineinfluensan. Samma äckelinfluensa men med ett rejält mycket snoffsigare namn. Jag ger mig fan på att det skulle kännas, om inte bättre, så i alla fall en smula mindre förnedrande.

Nä, nu känner jag mig alldeles yr. Får lägga mig ner igen och badda min panna lite.

Kvalitetsmänniskor

Kollade på "Grannfejden" i tv3 igår. Jag gillar det programmet även om det egentligen är rågubbigt och helt sjukt värdelöst. Jag bortser från det och myser istället. Varje torsdag klockan 21.

Jag gillar idiotin som ligger och pyr runt om i landet. Den där ohämmat bisarra nivån som uppstår när vuxna hjärnor får härdsmälta och går i barndom. Jag fascineras av hur lite som krävs för att folk ska börja bete sig helt efterblivet mot varandra över verkliga skitsaker. Man häpnas, förskräcks och njuter på en och samma gång.

Igår var det två riktiga gubbjävlar. Det rörde allt från anklagelser om girighet, mordbrand och skjutna hundar. En jävla soppa helt enkelt. För att skapa förbrödring mellan de båda surkarten fick de åka till en stormarknad och göra övningen ”så mycket du vill på fem minuter” som gick ut på att de fick samsas om en vagn och fylla den med valfria matvaror under fem minuter och sedan splitta skiten. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som inte borde kräva så hemskt mycket tankekraft för att ge ett lyckat resultat.

Klockan startades och gubbarna satte igång. Rådvilla masade de sig fram och började vid grönsakerna. Där plockade de på sig lök, potatis och varsitt nät med apelsiner. De rörde sig i slow motion. Efter halva tiden hade de säkert roffat åt sig varor för en hundring var. Jag satt och skrek i soffan. Jag blev stressad av att de var så abnormt handlingsförlamade. När tiden var slut så var vagnen inte ens halvfull. Fiasko. De fick en minut till. Blev förvirrade. Vad skulle de välja? Briljans knäcker idén och de enas om mjukost. Mjukost!!

Aschberg borde ha dräpt dem båda två, där på plats, bara för att de var så jävla dumma i huvudena. Men å andra sidan... Om man får fem minuter på sig att verkligen gå loss i en mataffär och väljer att frossa i lök och mjukost är man ju som klippt och skuren för vilket tv3-format som helst.

Ovanligt

På väg hem från jobbet igår stod jag som vanligt och väntade på spårvagnen vid Grönsakstroget. På hållplatsen i motsatt riktning såg jag två personer komma gående. Den ena var väldigt nerklädd. En riktig rishög. Den andre däremot, bar en rejält hög cylinderhatt, runda solbrilllor och en slags slängkappa i skinn. Skinn. En högst ovanlig outfit nuförtiden skulle jag kunna drista mig att påstå.

Det är inte ofta man ser människor i slängkappa över huvudtaget, men en i skinn, det har jag nog aldrig sett. Det såg vansinnigt ut på ett mycket lockande sätt. Jag funderade en stund. Slängkappa är kanske inte så dumt ändå. Ett rätt praktiskt plagg egentligen och inte helt osnyggt heller. Lite väl underskattat. Killen borde få en eloge för sitt mod. Att mixa delar ur en klassisk superhjälteutstyrsel med ett mode som härstammar ur 1800-talets mer välbeställda medborgae och från diverse litterära getalter kräver nog så mycket självförtroende. Eller en komplett dåres hjärna. Slängkappa liksom. I skinn.

Saker som upprör

Jag gick precis för att ta min sedvanliga eftermiddagskopp av besvärande oaptitligt kaffe ur företagets industrikaffemaskin. För att dämpa sviterna från de värsta svallvågorna av garvsyra brukar jag även norpa en singoalla. Det är en fin stund när jag sitter där med koppen och läppjar på drycken som skulle kunna vara bryggd ur lucifers anus och håller i den fina kakan med sin cirkel av högblankt sylt i mitten. Mer lyx än så krävs inte för att jag ska kunna känna mig lite nöjd med livet. Det gör mig lugn och tillfreds.

Men så finns det tillfällen när ritualen störs. Det är bland det värsta jag vet. Balansen rubbas och jag sätts ur spel. Som alldeles nyss. Precis när jag skulle till att hugga in i denna ynnest av kakbehag så skådade mitt CSI-öga ett stort snuskigt tumavtryck mitt i syltcirkeln. Alltså jag höll på att smälla av. Någon jävel här på jobbet har alltså varit och rotat runt med sina labbar i kakburken och helt obrytt tummat syltet på en kaka utan att omgående förpassa den från dess plats bland övriga kakor. Har ni hört på maken sådan ogenerad försumlighet? Fy fan säger jag bara.

Inte nog med att det försörde min stund. Det gjorde mig uppmärksam på att man inte kan ha en jävla aning om vad kakorna varit med om för resa före man parkerar dem i sitt gap. Så jävla upprörande.

Hade jag haft större inflytande på det här bygget hade jag gått till botten med det hela. Jag hade lagt kakan i en sådan där liten bevispåse och skickat den till Schweiz eller nåt, satt upp en DNA-profil, tagit reda på vem den skyldige är och gett vedebörande topp 10 minuter att tömma sitt skrivbord. Rakt av. Då kanske kakmarodören hade lärt sig att respektera gänse kaketikett i fortsättningen.

Partille-Johnny

Alldeles nyligen gick det upp för mig att Partille-Johnny inte är en kille som heter Johnny och bor i Partille. Eller, det kanske det är också, men Partille-Johnny är numer en egen och helt etablerad stil. Lustigt. För alla modebloggare är detta såklart riktiga retronews, men för mig var det helt nytt. Partille-Johnny... jag menar, vad ända in i hetaste helvetet är det frågan om?

Floran av stilar har verkligen exploderat från de urminnes tider då jag själv var en spoling. Då fanns det hårdrockare, synthare, skejtare och raggarsvin. Punkjävlarna hade dött ut men i dess bakvatten uppstod snart grungen som snabbt blev en poppis sunkstil. Det var enkelt att vara grunge. Allt som krävdes var att klä sig fult som fan och säckigt. Kanske var det också där någonstans stil-inflationen uppstod. Plötsligt krävdes egentligen inte ett skit för att skapa en stil (något man dock inte kan beskylla goth- människor för). Bara en muppig idé. Och det var så kusinerna från landet måste tänkt när de kom upp med Partille-Johnny the stajl.



För att bli en tvättäkta Partille-Johnny behöver man bara korva ner byxbenen i ett par tubsockar (gärna med Intersport-logga) och vira snoddar kring hela skiten och upp på vaderna. Voila! Så är grunden lagd. Men för att ta det fullt ut bör man även bära pikétröja och vara noga med att spendera resten av månadspengen på hårvax och brunkräm i rent vettlösa mängder. Köp om du kan, stjäl om du måste. Fejkbrännan är nästan nyckeltn till framgång. En riktig Partille-Johnny ska på egen hand kunna få en hel klunga med Gotti boys att se bleka ut.

Varje jag ser en sådan där svärm med innebandyhjon på stan, som ser sådär skadade ut, grips jag instinktivt av en jättestark lust gå fram och mula dem med grus. Men jag hejdar mig alltid. Jag påminns snabbt om lyckan att inte vara tonnis längre. Det skulle verkligen vara ett rent helvete att leva under ett grupptryck som tvingar en till en så formidabel förnedring. Igen.

Så ska det låta

Fredagskvällen inleddes med tröttma.

För första gången på många år hamnade vi framför Så ska det låta. Reflexmässigt tänkte jag såklart använda mitt fjärrvapen och zappa bort det stirriga där fleppot Peter Settman, när jag fick syn på Stefan Gunnarsson (frukten av Robert Wells frånvaro). Steffe trotsar det omöjliga och lyckas faktiskt se ännu töntigare och mer tillrättalagd ut än Wells. Jag kunde inte byta kanal. Masochisten i mig var helt enkelt tvungen att späka syncentrat och riktigt frossa i hur det blir när SVT envisas med att slita ut sina underhållningsformat.

Där satt Stevie G med sin ett-päron-till-farsa-haka samt en präktigt platinablonderad och rakpermanentad E-type-frilla. Som en atomisk kombo mellan en afgahnhund och John Travolta på nedåttjack. Han såg oengagerad och trulig ut och det kan jag verkligen förstå. Det kan fan inte vara kul att tvingas låta sitt skrotum nöta samma pianostol som den folkkära Robert jävla Wells för att dra in pengar till hyran. Jag skulle lätt blåsa skallen av John Blund om jag fick syn på honom, som tack för överdosen av sömpulver jag får varje natt. Jag lider som fan av varje uppvaknande så jag kan verkligen förstå hur Steffe mår när han står och borstar tänderna på morgonen. Vilket sisyfosarbete.

Sedan verkar det råda akut artistbrist. I fredags hade de till exempel blandat upp artister och pianofnask med en Ica-Sebbe och han den tråkiga i Hipp Hipp. Fy fan vad krystat det kändes när de skulle upp och spexa. Jag rös på de allra rysligaset sättet man kan rysa. Mina kläder blev tajta av all gåshud. Och programmet har gått i över tolv år nu. Att de som fortfarande regelbundet tittar aldrig tröttnar på att se samma uppgjorda tävlingshelvete vecka efter vecka måste rimligvis innebära att programmet har exakt samma publik som Glamour. Inga andra besitter en sådan överjordisk uthållighet.

Fredagskvällen avslutades med ännu mer tröttma.

Fruktkött

För ett par veckor sedan, under en hotellfrukost, utbrast min kollega M plötsligt att fruktkött är överskattat. Det väckte liv i en känsla som legat och lurat inom mig väldigt länge. Fruktkött ÄR överskattat. Något så förbannat också. Men jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag tycker att fruktkött är något av det absolut mest överskattade som finns. Det är världens sämsta kött och jag föraktar det. Nä, jag tror fanimej att jag hatar fruktkött. Eller kanske inte fruktköttet i sig men i alla fall allt som kommunicerar att det skulle vara bra. Något extra göttigt.

Jag minns att redan när jag gick i lågstadiet så fanns den där God Morgon-juicen och fan som bambatanterna haussade den. Den här ska du ha vettö, den är nyttig, det är fruktkött i. Hemma var det samma sak. Fanns det fruktkött i en produkt var det bra. Till och med första gången jag drack sprit fick jag det nerkört i halsen. Bokstavligt talat. Min kompis, vars kropp inte vittnade om nämnärt ortodoxt nyttighetstänk, hade handlat groggvirket och valt just apelsinjuice. Med fruktkött. För att det var nyttigt. Och så har det förföljt mig hela livet. Jag tror inte att jag någonsin hört en enda jävel ha något ont att säga om fruktkött, vilket är något så in i hetaste helvetet sjukt egentligen. Fruktkött har fått en helt absurd hjältestatus i våra medvetanden. Det är och har alltid varit synonymt med hälsa och friskhet i de svenska folkhemmen och det gör mig topp tunnor (har länge velat säga topp tunnor, det låter så flott) rasande.

Nä, jag kan säga en sak. Fruktkött är inte bara överskattat. Det är helt kass. Det fastnar mellan gaddarna och förhöjer inte smakupplevelsen – bara friktionen. Och ärligt talat; om man skyfflar i lite urlakade apelsinrester i juicekoncentrat blir det faktiskt inte mycket lyxigare än att servera någon en bajskorv med vispgrädde på toppen.

Jag undrar vem som kom upp med idén att ge fruktkött ett så oförtjänt gott rykte. Jag har på känn att det var någon riktigt lat juicemänniska. En som var trött på att behöva sila bort en massa slagg för att kunna växla sin produkt mot lite krispig valuta och var fiffig nog att dra en hälsoretorisk vals. Sedan dess får konsumenten således ta hand om både produkt och restavfall. Det är nästan djävulskt smart. Snudd på lika smart som när Tyler Durden i Fight Club gör lyxtvål av råvara som han pallar ur en fettsugningskliniks sopcontainer, och krasst konstaterar att han faktiskt säljer de rika tanternas feta rövar tillbaks till dem igen.

En perfekt solskenshistoria

Vid det här laget har nog alla läst om Susan Boyle. En ny story i klass med Paul Potts. Fast dubbelt upp, extra allt. Det är bara att gratulera tv-kanalen och produktionsbolaget till grand slam. Och så Susan själv såklart. Alltihop är en storvulen solskenshistoria, perfekt ner i minsta detalj. Den saknar ingenting och skulle nog fått Walt jävla Disney att plöja ner varenda manus genom tiderna i en konfettimaskin och kränga skiten till gängse lösviktspris på papper i utbyte mot rättigheterna. Typ. Den spöar skiten ur Askungen, Snövit, Skönheten och odjuret tur och retur. Fullkomligt.

Hela historien handlar om Susan, en 48-årig oskuld från den engelska landsbygden som haft alla odds som tänkas kan mot sig. Den inkluderar mobbing, ensamhet, grusade drömmar och så högoktanig tragik att det förmodligen skulle gå att tanka bilen med den om den omsattes till flytande form.

Det brittiska talangjaktsprogrammet har verkligen lyckats. De har skapat en fulländad hybrid mellan gråtscenerna i Extreme Home Makeover och valfri Hallmarkproduktion med "synd-om-barn-eller-djur-tema". Det är nästan så att jag undrar om inte Jerry Bruckheimer har sina äckliga dollarfingrar insyltade någonstans. Men vem bryr sig? En bra story är bra oavsett. Och världens löpsedlar behöver allt lättas upp med lite sköna framgångssagor ibland om mänskligheten ska orka framåt.

Sedan börjar jag fundera lite på vad vi i Sverige har för motsvarighet till Susan Boyle med och kommer bara på det här.

Jag är rultig

Påsken är över och jag känner mig mer rultig än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag frossade inte mer än vanligt i helgen. Jag iddes inte. Min mage känns så sjukt obekväm. I vägen. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag ett spel och slängde nästan alla mina tajta T-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag har börjat se pervers ut i tajta tischor och det är inget bra.

Min kära flickvän J har uppmärksammat mig på det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Oj oj, varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag sätta komfort före allt och kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, går upp i svinottan och pallrar mig till gymmet och desperat ställer mig på nån jävla föryngringsmaskin.

På sistone har jag även noterat att min ölrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina fuck handles spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad ölrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristika som en ölmage. fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att att allt har smygt sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig. Sedan fick jag blixtyrsel och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela helvetet men vad ska man göra. Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker) eller att gå all in och bli fet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en smal kille fångad och inlåst i en fet mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min rultiga gubbkropp. Fy fan för den lede säger jag bara.



Det har gått så långt att jag inte ens började skratta när jag såg Annie Leibovitz bild på Seth Rogen & Co nyligen. Istället tilltalades jag av den och greps av en stark lust att själv springa och köpa mig en uppsättning ultraelastiska kroppsstrumpor. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.