Vad är poängen med Finnkampen egentligen?

Varför instiftar man en friidrottstävling mellan endast två nationer, som dessutom är halvmediokra i friidrottssammanhang? Jag skjuter brett och hävdar att det är ett typiskt finskt påhitt. För att de ska få ett tillfälle att förnedra oss i slägga, diskus, spjut, kast med liten boll och andra roliga gympagrenar. Det känns så meningslöst. Världens tråkigaste tävling. Det tangerar att spela memory med sig själv.

Fostrad i den klassiskt svenska vinnarandan vet jag att man blir folkhjälteförklarad på ett brons. Och i Finnkampen kan man som sämst bli tvåa. Så varför inte skita bara skit i allt meck och gå på bastun och fulspriten direkt.

Vem vet. Det kanske hade gjort Klüft gött att supa naken med en finsk kulstötare.

En underbar start

Hej livet! När min mobil började larma imorse ville jag ligga kvar och dö. Men jag var för kissnödig. Min hjärna hade svullnat snyggt under natten och skavde mot hjärnbarken vilket gjorde att varje steg jag tog kändes ungefär lika otrevligt som att mötas av en styv slagserie.

Efter blandade motgångar i hemmet närmade jag mig till slut hållplatsen och såg hur vagnen till dagis passerade. Lika bra det. När jag väl kom fram insåg jag att jag hade glömt att packa ner juniorettes galonutstyrsel så det var bara att gå hem igen. Påväg från vagnen råkade jag trampa i en vattenpöl och eftersom mina delikata tygskor släpper igenom vatten lika effektivt som ett durkslag blev min strumpa sådär svampigt blöt och härlig.

När jag väl hade droppat av juniorette på dagis och var en bit innan Mariaplan hörde jag hur elvan mot stan dundrade in mot hållplatsen. Jag hann med nöd och näppe med. Dock sträckte jag mig i höger ljumske. Min kropp är verkligen ett underverk av dålig fysik. Väl på vagnen försökte jag läsa men det är svårt att njuta av välskriven skönlitteratur när man känner att svettkörtlarna är pågränsen att börja leverera och huvudet håller på att implodera. Ett par hållplatser senare var vagnen fullpackad och jag hade den stora turen att klämmas in bredvid en tant som luktade chevreost. Mycket chevreost...

Jag gick in i mig själv och försökte desperat hitta mitt "happy place".

Sedan inledde jag min arbetsdag med en stadig treo-fukost. Jag känner att jag är riktigt spänd på vad livet har tänkt att erbjuda mig idag...

Matrix = Skit

Igår gick Matrix på tv. Jag tittade och fastnade. Fast inte för att den var så fantastiskt bra som alla hemmabiomänniskor hade för vana att hävda, samtidigt som de i något desperat försök att addera lite extra tyngd, brukade hänvisa till någon kvasifilosofisk världssyn. Jag fastnade för att den var så förbannat kass. Alltså riktigt pinsamt dålig.

Fightingscenerna, effekterna, dialogen, kläderna. Jag satt och gapade. Jag fick en plötslig lust att läxa upp Lawrence Fishburn med händer, fötter och tänder. En massse. Morpheus vilken jävla fjant. Och Keanu Reeves såg ju för fan inte klok ut i sina råfula solbrillor. De gjorde honom ungefär lika mäktig som hans hjärndöda karaktär i Bill & Teds galna äventyr.

Hur i helvete orkade jag lida mig igenom skiten på bio undrade jag. Jag har för mig att jag också tyckte den var ganska bra, vilket spädde på mitt självförakt en smula. Det var i och för sig snart tio år sedan så jag får väl skylla på ungdomen. Sedan slog et mig dessutom att jag aldrig kommit mig för att se om den, vilket fick mig att tycka om mig själv lite mer än vanligt. Plus minus noll.

Nä, vad ska jag säga?

Igår lämnade Matrix ungefär lika stort intryck på mig som Porky's hämnd.

Lika som bär!

En av männen som sitter anhållna för mordplanerna på Barack Obama är verkligen slående lik karaktären Cletus del Roy i The Simpsons. Det är lite kul tycker jag.

Tantlunch

Jag tog en sopp- och tårtbuffé för 87 kr på Seinbrenner & Nyberg igår. Smarreglarre. Det var jag, en vän och så en ruggit stor hord av tanter. Gamla klassiska tanter som av någon anledning verkar hamna före i kön precis hela tiden. Det tog lätt 15 minuter från betalning till att vi satt vid bordet med vår fisksoppa. Lite väl för att vara ett buffékoncept.

Men saker börjar falla på plats.

För ett tag sedan lade jag märke till hur Saluhallens delikatessdiskar varje fredag tokinvarderas av värsta pensionärsmaffian. De sammangaddar sig och rör sig sakta i från disk till disk i makalötst täta klungformationer, helt omöjliga att penetrera för människor under 65 år. Den våldsamma trängseln kring Steinbrenners dignande tårtbord igår fick det att gå upp för mig, att bakverk och andra gastronomiska läckerheter har exakt samma starka blodsband till gammelgommar, som kinakrubb har till alkoholister. Öppna ett kondis, en ostaffär eller liknande och du kan ge dig fan på att du snart tror att du jobbar i hemtjänsten. Fast tvärtom på något sätt.

Jag undrar hur detta går ihop egentligen. Med tanke på att den svenska folkpensionen inte direkt har rosats för att räcka till extravaganta vanor och en massa blingbling. Nä, det är helt klart något fuffens i görningen. Vad håller de på med på PRO egentligen? Vad är det för skum organisation? Jag tänker gräva vidare...

Jag tror att Acne syr sina jeans i sattyg

Jag brukar vanligtvis aldrig skriva om Schulmanbröderna men på sistone har Calle startat en s.k. "hatkampanj" som tilltalar mig mycket. Den är riktad ot Acne, för att kvalitén på deras jeans är så sjukt rackig. Jag vill visa honom mitt stöd.

Det är fan helt stört att de kan med att ta ut såpass brett med deg för jeans som har samma hållbarhet som ett par edible undies. Man vill ju gärna kunna gå en dag på stan utan att vara rädd att de ska lösas upp som gas bara man böjer sig ner. Fast jag måste ändå säga att det är en bedrift att lyckas designa brallor som fullkomligt shreddas vid ljumskarna trots att ens lår inte ens går ihop. Köper man ett par Acne kan man vara tämligen säker på att de inte existerar tre månader senare. Det är verkligen värdelöst.

Jag kommer nog att hata de där Acne-svinen för alltid. Ändå vet jag att jag kommer fortsätta köpa deras brallor hur dyra de än blir (typ) och hur kass kvalitén än blir. För de sitter så jävla bra. Jag skulle troligen fortsätta att bända upp en dryg tusing även om det var engångsjeans.

Etiketter: calle schulman, acne

Lite mer Chuck

Jag hade tänkt ha Chuck Norris-tema den här veckan men ändrade mig när en anonym person tipsade om det jag tänkte tipsa om i nästa post. Om man går till google och skriver in find Chuck Norris och sedan klickar på Jag har tur.

Då landar man på en resultatsida som säger "Google won't search for Chuck Norris because it knows you don't find Chuck Norris, he finds you."

Jag inser att det skulle se ut som att jag var sist på bollen vad jag än skrev om den rödhårige skäggapan. Men jag älskar Chuck Norris. Jag kanske är ensam i världen om att aldrig aldrig tröttna på chucknorrisfacts.com. Fan, den mannen har gjort så mycket viktigt för världen på så många plan bara genom att vara sig själv.

Ingen annan skulle kunna göra det han gör – it takes a fool... to remain Chuck

Everything blends, except Chuck Norris.... så bra!

Etiketter: chuck norris

Attitydproblem bland svenska idrottare

Fy fan vad jag tycker att Usain Bolt är tuff.

Killen går in och tokdominerar finalen i 100 meter. Han lekte hem loppet och sket till och med i att knyta dojorna. Sedan halvspringer han till sig en seger i 200 meterskvalet för att idag gå in och damma av Michael Johnsons "omöjliga" rekord i finalen.

I presskonfan efteråt säger han: Jag måste säga att jag ser cool ut. Jag tittar på mig själv och tänker ”den där killen är snabb. Det är tillräckligt med attityd för att få Shaft att rodna. Jag blir alldeles glad när det väl kommer en frisksportare och beter sig som att han var en rockstjärna.

Tänk om Sverige hade haft idrottare med lite attityd. Men det har vi inte. Vi har bara en massa värdelösa mysdressare som river, snubblar, missar, plaskar och fipplar runt i Peking. Sedan ska de vara så tacksamma och enda kommentaren är att det var ju lite trist men det är bara att ta nya tag till nästa OS om fyra jävla år. De ler sina döda leenden och låtsas att det inte är någon fara, fast alla vi andra som tittar vet att de inte har nåt annat på gång i sitt liv än sporten, som de när det verkligen räknas dessutom just fått bevis på att de suger i.

Vad är problemet egentligen? Undrar vad Michael Douglas karaktär i Falling Down hade gjort.

Jag hade med förtjusning sett Stefan Holm ta ribban, knäcka den över knät och sedan föra ett dubbel-fuck-you mot publiken som sitter och äter korv på läktaren. Jag hade jublat om Kallur hade knäat ut tänderna på det där jävla svt-hjonet som intervjuade henne efteråt och han lerduvsnisse borde ha laddat om och skjutit knäna av Patrik Ekwall eller nån annat halt as.

Jag måste dock ge Ara Abrahamian massor med kredd för att han i rent missnöje lackade ur på prispallen och la ner sitt pissbrons. Han har kuk den pojken men räddar inte riktigt ansiktet på resten av den svenska OS-truppen för det, det skulle vara för mycket begärt av en enda person, men det väger upp ganska mycket. Efter förra OS ville han inte visa sin silvermedalj för flickvännen med motiveringen att han skämdes och att han hatar silvermedaljer. Precis den attityden saknar jag annars hos alla andra idrottare i det här landet. Men de kanske inte har tid att jobba på sin stil. All tid går ju åt till att kräma för kungabarnen, försöka vinna Jerringpriser och vara med i På spåret och sån skit.

Jag skulle bli väldigt förvånad om vi får se Ara Abrahamian i Doodbidoo.

Alla projekt är inte menade att vara

Det är aldrig kul när man tvingas avbryta ett projekt som man lagt ner en massa tid och en bit av det vi kallar sin själ i.

Innan semestern påbörjade jag ett personligt projekt som jag fram till nu låtit gå under namnet "Chuck Norris-tätt skägg nu tack". Tanken var att jag under min semester skulle odla upp och forma mig ett sjukt mäktigt skägg, lika tätt som Chuck Norris (gud av alla täta skägg).

Jag vet. Jag vet. JAG VET! Det var redan från början dömt att misslyckats. Så fyllt av övermod att Chuck själv hade kunnat kliva in vilken sekund som helst och straffa mig med en blixtsnabb och svinhård rundspark på struphuvudet med sina mördarboots. Som jag hade förtjänat det. Att seriöst försöka sig på en sådan solid skäggvägg är såklart lika lönlöst som att försöka trotsa atomerna i en bankvalvsdörr eller promenera till en annan galax. Men samtidigt, varför skulle jag nöja sig med ett vanligt dödligt skägg när jag med lätthet klarar av att odla upp en irakisk mustasch på överläppen.

Jag började med att odla vilt i några veckor och lyckades snart uppbåda ett klassiskt pundarskägg. Sista dagen innan semestern inhandlade jag en robust skäggtrimmer av märket Braun och tänkte att nu jävlar blir det åka av. Jag skulle hålla skägget i styr och liksom i smyg låta de lite tröttare hårsäckarna komma ikapp tills jag en vacker dag skulle stå där och malla mig med ett bart så tätt att aukustiken i ett medelstort rum påverkades.

Det är ett jävla jobb och fix måste jag säga. Det kräver ett övermänskligt tålamod och en massa lidande under resans gång. De glesare partierna syns extra väl när man får upp lite längd. Dessutom uppstår en slags flismaskinseffekt när man för trimmern mot de där små hårda stråhelvetena, som sprider sig värre än en luftburen virussjukdom i kaklade våtutrymen, vilket är mindre uppskattat av det motsatta könet i familjen än man kan föreställa sig. Det blir helt enkelt en jävla massa hår där det inte alls ska vara hår. Ganska snart är det du och ditt skägg mot resten av världen.

Nu har jag hållt på med det här satans skägget i över två månader och jag är inte dummare än att jag inser mig besegrad. Jag är inte stoltare än att jag kan erkänna att vissa har det, andra inte (alla utom Chuck Norris har det inte, för att vara lite mer specifik). Det går inte att på naturlig väg uppbringa ett Chuck Norris-tätt skägg. Det är bara så. Det är en naturlag. Ett halvlyckat resultat skulle kräva ett ganska omfattande transplantationsarbete och skulle kännas fel. Ett fuskskägg skulle dessutom inte generera självförtroende nog att börja bära ärmlös skjorta i ljus denim och en dubbeluppsättning mini-uzi t.ex.

Så jag har blåst av mitt projekt och kommer aldrig mer försöka mig på Chuck Norris-klass. Nu är jag slätrakad och om jag i framtiden går runt med två månaders skäggstubb så är jag helt enkelt bara orakad.

Etiketter: chuck norris,skägg

JAAAA!

Så går det när man spyr sig själv i munnen och håller på, skulle jag kunna ha sagt... Men jag säger slutet gott, allting gott... för det var väl sista tävlingen va?

Det är nästan så jag lider med Holm eftersom han nu får dela hylla med Staffan Strand. Men bara nästan.

Etiketter: stefan holm, äntligen

Tankfest

Wow! Igår lockade löpsedlarna med ett nytt saftigt scoop. Igen. Nu hade det kartlagts vart i landet man tankar billigast – eller fyndar som de kallade det.

Jag tror att priset på benz ligger på typ 13.09 där jag brukar tanka just nu. Det är såklart ett svinocker som borde få varenda drivmedelsbaron att brinna en smutsig oljebrand när de väl hamnar i helvetet, men jag vet ändå inte om jag tycker att det verkligen är värt att köra från Majorna till Sandåkra i Skåne för att få ner priset knappa 60 öre. Men det är klart... om man tankar en miljon liter så sparar man ju en slant.

Bra tips. Verkligen. Jävligt bra tips.

Söndagsångest de luxe

Fy fan. Idag är en svart söndag. Nu är det slut på lek och allvaret står för dörren. Semestern är slut och om några timmar ska jag tvingas börja arbeta för min lön igen. Åh du grymma värld.

Men inte nog med det. Nu är det även dags att syna verkligheten från fler vinklar och byxlinningsvinkeln är en ledsam syn för känsliga ögon vill jag lova. Om min semesterfetma var deprimerande förra året så är resultatet av det här årets ferietid en global katastrof. Min kropp är ett folkmord.

Konflikten började med en ölrygg som med tiden har lyckats sprida sig längs bukpartiet och format en ölmage (ovanlig turordning men så är min kropp också en enigma när det kommer till dåliga överrasskningar) av värsta sort. De båda nationerna har nu gått samman och invarderat rövområdet. Min röv har kämpat tappert och hållit fetman stången in i det längsta, men påtryckningar har försvagat motståndskraften och jag är rädd att jag snart sitter på en klassisk ölröv. En vissen sådan. För mycket av det goda har gjort att mina byxor känns plötsligt indietajta på det där dåligt vällande sättet. Även lår-, och smalbensdistrikten har börjat
larma om ökad tillväxt. Jag är illa ute. Som fan.

Så inte nog med att mina lata dagar är över för den här gången (jag hulkar när jag skriver detta) så måste jag börja ta tag i allt annat på samma gång. Jag säger som jag sagt förut. Aldrig får man vara riktigt glad.

Båtresan

Igår såg jag en dokumentär från 1994. Båtresan heter den och skildrar ett gäng olika människor som åker finlandsfärja mellan Stockholm och Helsingfors för att förlusta sig.

Vad ska jag säga? Alltså, se den men se för i helvete till att bunkra upp med ett riktigt gott humör innan du sätter på den. Annars finns det nog ingen räddning undan en djupsvacka där allsköns psykofarmaka står sig löjligt chanslös. Det är inte bara en samhällsskildring av ett nittiotal där extremister av olika slag fann grogrund och hopp. Det är också en stilstudie i människans mest smaklösa och mörka kapitel historiskt sett.

Det är som en blandning av miljöer som tagna direkt ur rederiet och mode ur Seinfeld samt en hög människor som får en att vilja byta liv med vem som helst i Torsk på Tallin. Tragik är ett alldeles för svagt ord. Avsiktlig humor exiusterar inte. Båtresan är så kolsvart att det måste vara en ättling i rakt nedstigande led från Satan som gjort den. Den är helt fantastisk.

Att beskriva några scener skulle inte göra dess storhet rättvisa, men den porträtterar allt från ett par ängsliga killar som får ångra sitt partytrick, att köpa på sig en sjuk mängd skumgodis, blöta ner det och trampade in i hyttens heltäckningsmatta. Det är två arbetslösa finnar som ältar sin framtid utan hopp och brist på arbete, båtens eget husband och en gammal kärring som djuplodande diskuterar det fina med spritsorten Minttu. Det är en hel hög mediokra människoöden och en vulgär brist på någonting som ens kan liknas vid stil och finess.

Det bästa av allt är ett nybildat finskt nazistparti som valt att förlägga sin partikonferens på färjan för att kunna kombinera nytta och nöje. Dem kunde jag knappt få nog av. Partiet består av en riktigt hjärndöd gubbjävel på 60+ och hans sorgliga ursäkt till son plus kompis. Tillsammans "planerar" de tre att rensa upp i ett smutsigt bakvatten bestående av invandrare, homosexuella och annat löst pack med sin smarta politik. De heilar vilt och förklarar malligt att Lucifer är deras gud (vilkt jag starkt betvivlar att Lucifer själv skulle se som en fördel). De hyllar sin germanske anfader och någonstans mellan fylla och iver förklarar gamm-gubben att Sverige består av 90% homosexuella och alldeles för mycket humanister.

Jag skulle tro att det är Båtresan har gett upphov till det gamla uttrycket finsk stämning. För maken till finsk stämning har jag aldrig skådat.

När eftertexterna börjar rullar är man lämnad med en känsla som är svår att förklara. Men säg att man sitter och klämmer på en festivaltoalett när dörren plötsligt rycks upp och en dyngrak snubbe kaskadspyr rätt in. Dörren stängs och det blir mörkt. Innan hjärnan har lyckats sortera informationen av den händelse man just blev offer för rycks dörren åter upp. Samma kille som nyss kom och våldsspydde har mitt i sin svinfylla dragit slutsatsen att det var dumt gjort, men också insett att ett förlåt nog räcker ganska dåligt och istället resonerat så att attack är bästa försvar, varpå han springer tillbaka och nitar stackarn som knappt hunnit komma ur den första chocken, rakt i ansiktet. Ungefär så kändes det – fast lite kul också.

Klart pöjka ska ha en länkning!

Den gamle Silverfisken har lagt sin reklamarkarriär på hyllan. Iallafall temporärt. Istället vill han ägna sig åt en karriär som Brisbane Wedding Photographer. Jag gillar och respekterar människor som faktiskt vågar satsa på att förverkliga drömmar. Det är lätt att det blir mycket snack och lite verkstad annars.

Jag gissar på att det kommer gå bra för pojken Jonas. Han har ett fantastiskt berättarspråk textuellt och alla som följt hans bloggande vet att han har en gåva även när det kommer till att berätta i bilder.

För de som inte redan sett den: http://jonaspeterson.com/blog/

Eftersom Google rankar sajter efter länkningar föreslår jag att ni som gillar Mr Silverfisk bjuder på en länkning/inlägg. Det är han fan värd. Minst.

Själv minns jag när Jonas "hjälpte" mig att bli listetta med kioskvältarordet analfanfar en gång i tiden. Bara en sån sak.

Ära

Mäktig upptäckt.

Jag har blivit länkad från majorna.nu. Det är såklart mycket stort och ärofyllt. Känner mig lite som en hedersmedborgare, lite som Johannes Brost i Laholm, fast självutnämnd. Jag diggar ju majorna rätt mycket. Jag tycker att Majorna är bäst.

Jag tackar Andrea, en annan invånare i Majorna. Det var hon som tipsade dem. Såna är vi i Majorna. Vi håller ihop.

Akut shortsbrist

Jag har gjort följande betraktelse: Det verkar råda en akut brist på vettiga shorts i det här landet.

Jag hade glömt mina shorts i helgen och eftersom värmeböljan fick mig att fantisera om att gå loss med saxen på mina Acne-jeans var jag bara tvungen att införskaffa ett par panikshorts. Vart som helst och för hur stor/liten ekonoimisk investering som helst.

Vi börja de med att scanna H&M på Eurostop i Halmstad. Inget. JC. Inget. En annan butik jag inte vet namnet på. Inget. Jag bet ihop och klev in på KappAhl och var nästan lättad när där inte heller fanns något. Samtidig knöt det sig i magen. Jag skulle bli tvungen att undersöka Dressmans sortiment. Det skulle innebära grov förnedring eftersom jag inte är en Dressmankille. Och fan om inte där fanns ett par som skulle gå att ha under en helg långt hemifrån. Självklart fanns de bara i XXL. Trots att min trettioårsåldersfetma har brett ut sig och sargat min stackars lekamen så skulle det ändå krävas att man virade dem två varv och snörpte ihop med dubbla livremmar för att de skulle sitta uppe. Jag lät bli att köpa och kände mig uppgiven. Jag var dömd att antingen korta benen på mina brallor eller bara ta av dem och riskera att bli ett fall för sedlighetsroteln.

Vi åkte vidare och jag satt och raljerade aggressivt kring hur det kommer sig att skrynkliga shorts i pedofilrutigt (en slags pyjamasaktig look) är det enda som går att få tag på. De fullkomligt dominerar shortsutbudet men jag kan inte påstå att jag sett så många gå runt i dem (troligen pga de associationer som lätt kan dras). Jag blir förbannad bara jag tänker på mig själv i ett par sådana. Mina kritbleka kycklingben skulle se mäkta motbjudande ut och med det generösa utrymmet för både frammen och baken finns det inte ett klädesplagg i världen att ta på sig, som kan göra jobbet att avdramatisera den garanterade pervolooken. Folk skulle tänka att här kommer ännu en österrikare med rymlig källare, om jag skulle framträda i offentligt utrymme, iklädd ett par så vederstyggliga shorts. Möjligtvis burka.

På andraplats finns kammomönstrat eller asstora shorts i någon sorts vidrigt och grovt canvastyg med så mycket fickor och skit på att det ser helt rubbat ut.

Under dagen scannade jag igenom ytterligare två butiker innan jag som sista anhalt gjorde en vild chansning på KappAhl, vid Ica Maxi, Mellbystrand, där jag till slut hittade ett par. Ok, jag hade sänkt kraven från noll till minus men de funkade. Khakigröna med något för långa ben som får det att se ut som jag har dragit upp strumporna onaturligt högt, även när jag inte har några på mig. Till min stora sorg fick jag gå upp en midjestorleken utöver min normala för att inte skada mina tarmar. Storleksspannet medför dock att min röv kan vissna helt omärkbart så jag antar att jag gick plus minus noll.

Fan denna sommaren har inte varit snäll mot mig. Jag är ett offer. En fetis, blekis och har nu officiellt blivit en man som handlar kläder på KappAhl. Är det ens någon idé att kämpa emot nu tro?

100-årskalas

I helgen firade Mellbystrand 100-årsjubileum. Det skulle firas in med en massa sköna folkliga aktiviteter av varierande sort och eftersom vi råkade tillbringa helgen där var vi inte sämre än att på lördagsförmiddagen ta en promenad och passa på att ta del av lite jippo.

När vi kom fram till området kring 14-snåret var det ståuppkomik med Johannes Brost på lilla scenen. Eller ståuppkomik är kanske att ta i. Det var mer av lite sköna skrythistorier helt utan poäng som travades upp på varandra av den gamla fyllbulten (som såg förvånansvärt pigg och fräsch ut i sin solbrända alkiskropp). Publiken var lagom sval men skrattade pliktskyldigt när han berättade om sina vip-pass till Herbie Hancock och Rolling Stones. Det blev smärtsamt tydligt varför man inte hört så mycket från den gode Brost de senaste tio åren. Han är verkligen en riktig sopa, men jag kan inte låta bli att gilla honom lite ändå. Han är en sådan jävla urloser. Sveriges meste underdog. Han har verkligen allt emot sig. Ingen karriär, ingen talang, inga utsikter och påsarna under hans ögon är rymliga nog att frakta hem matvaror för runt trehundra kronor i. Man skulle nästan kunna tro att det var han som fyllde hundra.

Efter det var det dags för final i talangtävlingen Popcorn, en riktigt usel variant av Idol som spred ett matigt os av clerasil-stift och tandställning över hela området. Talangerna som lyckats ta sig till final höll svårt låg klass, bortsett från en tjej (framförande det vedervärdiga shlagermissfostret Empty Rooms) som självklart krossade av en riktig acnebuffé till pojkduo som satte alla elvaåriga flickors hjärtan i brand med sina EMD-exter. J sa att hon ville gå upp på scenen och misshandla dem. Det hade varit riktigt fint.

Det hela presenterades av en gubbe från företaget Lingman & Co som envisades med att kalla sig själv för producent. Han var ett under av tafatthet. När det hela var över var det dags för de riktiga proffsartisterna. En ung tjej med hög röst från Strömstad, en riktigt äcklig kille med hårt inövad scencharm och en tioårig tjej som deltog och plockade hem vinsten i tv-programmet Talang 2008. Inför varje uppträdande snicksnackade producenten. Det riktigt knöt sig i magen, så dålig var han på att annonsera sitt stall. Han snackade upp deras förträfflighet, avbröt dem och bossade runt med dem som nån jävla fotbollsfarsa.

När det var dags för huvudnumret Zara Larsson, den tioåriga Talang-vinnaren, inledde han med att berätta för publiken att hon minsann gått ut från studion med en halv miljon på fickan ett halvår tidigare. Smart drag. Man kunde riktigt känna hur provocerade alla medelsvenssons tyckte att det var att ett litet glin som knappt kan breda en smörgås själv just cashat in två årslöner med en cover på Titanic-hiten My heart will go on. En tjock tystnad uppstod. Jag tror att jante i många av dem verkligen ville döda henne. "...Och nu sprider hon ännu mer pengar omkring sig... hahaha", fortsatte den plumpa mannen och riktigt eldade på hatet. Ingen respons.

Mannen verkade inse att det möjligen var taktiskt fel att mula in i ansiktet på alla crocs-beklädda husvagnscampare och andra semesterfirare att deras ekonomi var långt underlägsen lill-tjejens. För att rädda situationen drog han till med ett nervöst tomteskratt och sa "Nä, jag bara skoja, hon är riktigt snål den här tjejen. (konstpaus) ...här är hon Zara Larsson".

Det gjorde inte saken bättre. Tvärt om. Man kunde se nävar knytas i fickorna och käkmuskler spela janteversionen av Beethovens 10:e symfoni. Inte nog med att snorungen var rik som ett troll, hon var alltså snål också.

Skön start.

En kvinnlig Clint Eastwood

Igår fick jag svaret på den eviga frågan, ifall det finns en kvinnlig motsvarighet till Clint Eastwood.

Ja det gör det. Hon bor och verkar i Mellbystrand.

Jag och J gick och satte oss på strandhotellets terrass för att koppla av och belöna oss efter en hård dags läsning. På bordet bredvid satt en rejält berusad kvinna med stenansikte och fräsigt snaggad frilla. Hon hade klätt upp sig med en virkad topp och stora mängder cigg. Med sig hade hon sin man som påminde om en mycket timid version av Ingvar Oldsberg. Han gjorde inget större väsen av sig. Av naturliga skäl. De hade beställt varsin pizza som verkade dröja på sig till kvinnans stora förtret.

Hon tog tag i problemet och väste till en anställd att de väntat orimligt länge. Vips så stod maten på bordet och den inmundigades under massiv tystnad. Det var inte fråga om vem som basade i den familjen. Mannen log försynt och nickade lydigt vid de tillfällen kvinnan talade. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Kvinnan ryckte upp och tände sin fjärde eftermatencigg när ett sällskap på tre grisfulla herrar i de femtio klampade in och intog bordet bredvid. Jag tyckte mig uppfatta en viss irritation från kvinnan när männen började skräna. Hon sa inte ett ljud, bara kisade och sög ännu hårdare på sin Prince.

Jag vet inte om hon rökte för njutning. Hon manhandlade sina giftpinnar. Rökte dem med våld. Utan en min.

När ett av fyllona började besvära hennes man kunde jag se att hon hade Clint i sig. Jag rös i en blandning av obehag och spännande förväntan. Mannen gjorde ingenting för att bli kvitt deras objudne gäst. Han verkade ganska oberörd av det provocerande i att bli häcklad av en drängfull gubbjävel. Jag antar att han visste vad som komma skulle.

När fyllo nummer två, och den mest högljudda av svinen också börjar buffla och tränga sig paret verkade gränsen jävligt nådd.

Med andan i halsgropen och en viss förtjusning betraktade jag och J hur Clintan till synes helt oberörd avslutar sin cigg med ett bråddjupt bloss. Hon fimpar svinhårt och reser sig. Det är dags att röja.

Ledarfyllot vädrar fara och vänder sig om. Med förvånad min möter han kvinnans kyla. Hon skriker med hesare stämma än Bonnie Tyler något otydbart till mannen. Sedan går hon målmedvetet förbi och kallar rutinerat på en vakt, sträcker ut armen och snutpekar ut mot havet och säger: kan ni se till att visa den här mannen ut!

Den förut så kaxige gubben skrattar nervöst, håller upp armarna och tystnar. Han vet att han leker med döden nu och förpassar sig skamset själv ner för trappan. Där nere väntar han in sina comrades och vi hör hur de desperat försöker rädda sin förminskade manlighet genom att beklaga sig å hennes mans vägnar. Stackars gobbajävel att behöva ha en sån kärring, ylar han och får medhåll av sin polare. De linkar sakta bortåt. De påminner om soldater som just tvingats kapitulera. Berövade på all sin stolthet av självaste Clint Eastwood, fast den kvinnliga upplagan.

ALLA på serveringen tittar och tänker nog att hon är en riktig hjälte. Det enda som fattas är applåder, visslingar och ledmotiv. Det är vackert. Plötsligt tycker jag inte synd om hennes man längre. Han är stolt. De säger fortfarande inget. Kvinnan drar lite på smilbanden. De kurtiserar på sitt eget speciella vis. Så går de in, för det ska dansas. Hon styr, han följer – precis som det ska vara.

Golden shower, nej tack!

Idag bär det av till havet igen. Ska bli smukket som man säger i Danmark. En mindre angenäm badfaktor är alla jävla alger men värst av allt är nog ändå brännmaneterna. Jag verkligen hatar att vada runt i vattnet för att inte trampa rakt igenom de salta badens efterbörd.

De ser ut som rikligt infekterade snorloskor där de ligger och guppar i all sin värdelösa ondska.

Det innebär att jag pensionärbadar. Jag går runt i vattnet på stela ben och halvkrum i ryggen, som en tokreumatiker. Inget stoj och skoj med andra ord. Jag har blivit extra livrädd för att bränna mig på en sådan där hal liten moderkaka, sedan J med stor förtjusning informerade mig om att lindring sker effektivast med urin.

Tanken är inte jättelockande att tvingas be någon av de man badar med om en golden shower. Men höjden av förnedring skulle ändå vara ifall man råkade dyka rätt igenom en rejäl brännis och att det faller sig så olyckligt att ingen i sällskapet råkar vara kissnödig. Tänk att i panik få springa och be en vilt främmande person att pissa en i ansiktet. Eller ännu värre,
tvingas betala någon annan för dito. Det är en upplevelse jag klarar mig bra utan och en syn jag gärna besparar barnfamiljer och alla andra badgäster för den delen.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

En bagel med kycklingmums och så lite camel toe...

...Eller inte så lite för den delen.

Vi var just och åt frukost på Zenit. Jag åt en bagel med deras överskattade kycklingmums (tärnad kall kyckling). Skönt att sitta under deras parasoll och ta det lugnt. Fan vad jag gillar att vara ledig. Jag är fan BÄST på att vara ledig. Det är ren livsnjutning att i lugn och ro kunna slå ihjäl tid med att kolla på idioter, och sådana finns det gott om på Zenit.

Idag var det allt från bohemwannabeaktiga batikbrudar som pratade backpackerminnen till mer moderna, lätt piercade, hippiebrudar med sol- och månsymboler tatuerade lite här och där. Bortkomna turister från något östland och en ung kille med fantastiskt stora läppar som var där med sin mamma från falkenberg, för att inte tala om några medlemmar i vad jag skulle gissa var något slags nycirkussällskap. Och så ställets stammis nummer ett såklart, en gammal gubbjävel med vitt skägg som måste missat den del i sin uppfostran där andra brukar lära sig om integritet. Han trängde sig på en turistfamilj som försökte fika ifred, ställde sig tätt intill den unga tjejen i sällskapet och tvingade dem att börja konversera med honom. De borde fått pengarna tillbaka. Snacka om daybreaker.

Plötsligt kände jag något oidentifierat föremål röra vid min näthinna. Synnerven reagerade med att skicka en en impuls till hjärnan som i sin tur levererade en blixtsnabb varningssignal via kräkreflexerna och rakt ner i magen. Det var tur det, för där satt jag med munnen full av kycklingtärningar och pesto och kunde lika gärna ha satt igång en spyfontän.

Inglidande på en mångväxlad sportcykel kommer en kortväxt man i fyrtioårsåldern. Han har dressat upp i en komplett cyklist-stass. På sig har han en ärmlös sporttrikå i sånt där råläckert och superelastiskt syntetmaterial, en rejäl fannypack (bananväska), scarves, och solglasögon med senilsnodd. Han gick in och beställde sig en mellanlatte och kom ut igen och blickade över uteserveringen. Det syntes på honom att han tyckte att han ägde. Att han var het. Den koolaste katten. Annars har jag svårt att se någon förklaring till hur han så ogenerat och villigt kunde med att spatsera rakt in i allas blickfång med tidernas mest vulgära camel toe.

Han hade formligen pressat in hela sitt paket, troligen med våld, i ett par ljusgrå cykelbrallor som verkade vara på gränsen till att explodera
i sömmarna av det hårda trycket. Pungkulorna hade placerats rakt framåt, troligen framåtpressade och upplyfta av den förstärkande dynan i grenen, och de tittade piggt på alla runt borden. Kuken vet jag inte var han hade gjort av men gissningsvis låg den klistrad mot magen och bar förklaringen till det lite bulliga partiet en bit upp på buken.

Jag höll på att tappa andan. Jag trodde inte det var på riktigt. Hade polisen varit där hade de med största sannolikhet brottat ner honom i gruset och gett honom ett par stränga rapp med fjäderbatongen, innan de skulle gripa honom för förargeleväckande beteende alternativt sexuellt ofredande av folksamling, och sedan kasta in honom i piketbussen och tuta iväg raka vägen till HQ.

Maken till kameltå har jag aldrig skådat.

Hur tänker en man i livets mittpunkt (åldersässigt) egentligen när man väljer att klä sig i de kanske mest regelvidriga kläderna skapat av människan. Proffscyklister kommer ju inte undan med det. Inte ens en flerfaldig Tour de France-vinnare kan rimligtvis komma med godtagbara argument till en sådan utstyrsel. Och att accentuera sitt kön så. Det kan bara inte finnas utrymme inom lagen till det.

Inte ens Borås!

Så nu har jag fått mig en rejäl må-illa-dos. Har bläddrat igenom aftobnbladet en gång till. Slapp dvärgjäveln denna gången men det finns ganska plenty med annan skit att bli illamående av.

Först ut: Rosemarie Fritzl skiljer sig. Ja det är kanske inte skiljsmässan i sig som är jättetragisk, även om det säkert känns lite deppigt, de har ju ändå firat guldbröllop. Det är formuleringen dottern Elisabeths fångenskap 24 år i källaren blev för mycket. Det känns helt enkelt som extremt överflödig info. Jag är rätt säker på att inte en enda person på jordklotet skulle ifrågasätta det beslutet. Dock tycker jag det är konstigt att hon inte tokflippade och slet struphuvudet av den jäveln i samma sekund som allting uppdagades. Det är stört.

När man tittar på Josef så slår det mig hur sjukt lik frisyr han och Kramer har. Det kan bara vara han Kramer och Don King som kommer undan med en sån frippa.

Sedan handlar det om en man som blev av med sin penis i nåt vård-kajko. Det orkar jag inte ens läsa om. Samma sak med hudcancer-specialen.

Och så till Göteborgs svar på Allsång på Skansen. Hur kan vi göra det som de där nollåttorna gör? Det verkar ju rålajbans. Hmmm, ja vi har ju Liseberg. Vi knackar på hos Rondo och kollar om de har nåt gammalt rack som kan rodda en storsatsning. Självklart. Lotta Engberg. Det blir perfa. Det blir succé. Och så var Allsång på Liseberg fött. Fy fan, fy fan, fy fan... Det är det mest pinsamma den här stan har åstadkommit ever. Jag får rysningar. Man kan inte göra så hur käck och go underhållning det än blir. Det är bara så fel.

Det är så jävla Borås!

Nä fan, inte ens Borås skulle komma på att vika upp sig så för lite extra klirr.

Mtv-dvärgen

Kom på mig själv med att inte ha besökt nätkvällspress på ett snart två veckor och tänkte uppdatera mig lite om allt oviktigt som hänt på sistone. Men jag hinner knappt börja frottera mig i nyheter som hur man fixar snyggaste solbrännan eller att stackars idol-ola har ont i magen och kanske måste gå till fabbo doktorn och göra en gastroskopi (så skitnödig som han verkar skulle en rektoskopi troligen leverera ett mer mätbart resultat) innan mitt öga störs av en jävligt störande reklam för World of Warcraft.


De har anlitat Verne Troyer som i samband med rollen som Mini Me i Austin powers blivit en slags självutnämnd president för världens alla dvärgar. Jag vet inte vad det är men jag stör mig som fan på honom. Han exponeras kraftigt och har hamnat i samma fack som Wee Man från Jackass. Ännu en mtv-dvärg alltså, med kraftiga mängder blingbling i tenn eller någon annan billig metall.

Jag fattar inte varför han håller på och håller på så förbannat. Så jävla spastisk och överspelad så jag får lust att lappa till honom. Det finns inte en bild på honom där han ser normal ut. Som en vanlig hederlig dvärg.

Så fort något ryckerfram en kamera verkar han gå bananas. Han är till och med värre än Karolina Klüft var i början, när hon hela tiden skulle vulga sig mot kameralinsen.

Hade jag varit dvärg hade jag varit så jävla lack på honom att jag hade blivit tokig. Han sabbar ryktet för alla svensson-dvärgar som diggar att leva soft och helst inte vill bli förknippade med 1800-talets kringresande sideshows.

Semestermage

Nu har jag haft semester i en vecka. Har kommit in rätt rejält i den beryktade lunken. Dagarna passerar fortare än jag hinner med att räkna men det gör ingenting. Jag har lyckats stressa av. Vi har hängt på stranden hela dagarna och legat och vinat på en filt i trädgården på eftermiddagarna. Jag försökte desperat få läsa ut Daniel Sjölins Världens sista roman igår men att läsa i en 3,5-årings sällskap är ungefär lika avslappnande som att ligga böjd som en Saab över en myrstack. Men det gör ingenting. Jag har fan semester men kan knappt fatta det. Igår kom jag på mig med att inte ens märka att mobilen hade laddat ur och dött. Idag satt jag och dumglodde på tv-shop där någon krängig nasartyp berättar om den förträffliga multimoppen Swivel Sweeper med samma outtröttliga övertygelse som i 90-talets begynnelse. Slösa bort min tid bara. I don't give a fuck. Enda smolket i min semesterbägare är att jag känner mig bubblig i magen idag, troligen pga att jag köpte och fjälade i mig en mjukglass i Hallands snuskigaste kiosk (bloggbaserad avrättning kommer senare) Mellbybadet. Ägaren som inte bara är en avdankad mc-polis utan enligt mycket säkra källor även kvalar in i kategorin sexist-rasist-svin håller sig tydligen med svart arbetskraft och av mina ögon och idag även mage att döma duktigt bristande hygien. Idag har även algerna fått fnatt och så har det blivit ett brännmaneternas eldorado. Men inget knäcker mig idag. Kanske imorgon men inte idag.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Barnsligt men kul

Måste tipsa om ett kul trick. Kom just tillbaka av färjan i Helsingborg för att ta tåget tillbaka till homebase i Mellbystrand. I handen har jag en tågbiljett med en ack så eftertraktad sittplats inbokad. Vagnen är tjockt packad med skåningar och annat löst folk som vill norrut. När jag kommer in i vagnen tittar jag demonstrativt på min biljett och visslar nöjt en melodi. Jag kan direkt avgöra vilka som löst snikbiljett och chansar tröstlöst på att lyckas knipa en lucka. Det är de som har samma terror i blicken som en akutbajsnödig person. För dem skär ljudet som framställs av mina o-formade läppar som en hundvisselpipa. Resten skiter i ljudet.

Ja, det är barnsligt. Men det är ett kul litet litet nöjesmoment också. Prova.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Dansk blogg

När värmen kommer drar jag till den danska rivieran. Har ätit pölse och druckit pilsner. Det är väl ungefär allt danskjävlarna kan erbjuda. Har alltid undrat hur det är att blogga från dansk mark. Så jag tänkte jag skulle ta och prova. Tänker att alfabetets sista tre rackare inte får följa med. Förresten så tycker jag att smörrebröd är fett överskattat.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Eldorado

Nu har jag checkat ut. Jag har späkt min kropp med så jävla mycket lidande i form av lägenhetsrenoveringar, packning, flytt och oändliga mängder jobb det har året, att jag har gått i barndom. Typ. Men nu är semestern äntligen här. En månad. Fy fan vad gott. Jag ska kategoriskt undvika all form av fysiskt krävande aktiviveter. Inga krav. Nu är det min tur. Nu ska jag knulla vardagen som den brukar knulla mig. Med vila kommer intrycken tillbaka. Det ska bli skönt att orka reflektera över saker igen. Nu sitter jag i mellbystrand och läser sommarbilagorna. De är förtjusta i ordet eldorado, journalisterna i halland. Har läst det inte mindre än fyra gånger hittills. Det var ju jättefräsigt på 80-talet och nu har det hittat hit. Nu ska jag J och juniorette ta och dra ner till de salta badens eldorado och bada lite. Att det är svinkyla spelar ingen roll. Är det semester så är det fanimej semester. Över och ut för nu.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Den tiden på året

Jag trodde att det värsta sällskapet man kunde få på morgonvagnen till jobbet var ett pubertetsstinnt fotbollslag som bufflar och bär sig åt och konstant vrålar högljutt. Ack så fel jag hade. 

Det värsta sällskapet man kan få på morgonvagenen är ett pubertetsstinnt fotbollslag som bufflar och bär sig åt och konstant vrålar högljutt, på tyska.

Det är den tiden på året nu. Men jag orkar bara inte ondgöra mig över Gothia Cup i år. Jag bara blundar, tiger, biter ihop och hoppas att det snart ska försvinna.

Smal målgrupp

I söndags lyxade vi till med en morgontidning till frukosten. En GP. Bland kontaktannonserna fanns följande love call insatt:

Af, von eller de la -arte marte, äldre kultiverad genuin, resursstark gentleman, ensam på större egendom, sökes av pensionerad fd. godshustru för sällskap.

Underbar annons måste jag säga. Men något smal kanske om man som damen i fråga lever på lånad tid så att säga, och vill dela den med någon.

Sköna krav hon verkar ha på sin blivande loverboy. Äldre är säkert inga problem, landet är säkerligen fullt av gamla adliga kåtbockar. Men sedan blir det något trixigare. Fast Kultiverad och genuin är väl ganska godtyckligt i och för sig. Resursstark gentleman är kanske inte guldmedaljör i romantik-VM direkt, men helt klart en kreativ formulering för att kommunicera en önskan om att det bör finnas lite deg med i bilden. Och ensam på större egendom, ja där stängde hon troligen dörren för ytterligare 99% av alla gammelgubbar med lite överklass-cred.

Att dessutom sätta in den annonsen i GP är ungefär lika absurt som att annonsera efter plutonium i Kamratposten. Möjligtvis skulle hon ha större tur med samma annons i Connoisseur eller nåt annat äckligt rikemans-magasin.

Idioten på McDonalds, Kungsgatan, Göteborg

Idag stod McDonalds på lunchmenyn. Jag vet ju att en sådan snarare genererar en stark dos av anti-energi än den där kortfristiga sockerkicksboosten som man tänker sig. Men jag orkade helt enkelt inte tänka mer så jag gick dit för att iallafall uppbåda en kort stund av mättma.

När jag tar ett sådant beslut är jag inte "där" och vill inte ha med någon att göra. Inget jidder. Konversation är ett stort tjockt no-no och något engagemang eller ens ytligt socialiserande finns inte med på kartan över universums solsystem. Jag vill bara beställa, betala och dra. Stör någon det flödet blir jag avogt stämd och lite sur.

Arbetsledaren för dagen var en riktig ärkemupp. En sån där käckis. Och heliga moses vad jag fullkomligt avskyr käckisar.

 

När det var min tur hälsade han mig med ett rungande tja, mannen, vilket reptilhjärnan obönhörligen fick lust att replikera med en sträng backfist rakt i nyllet på den lille valpen. Men jag hejdade mig. Lika bra det, för jag hade nog kunnat skada min handrygg i all metall som prydde hans garnityr.

Vidare fortsatte han att ta emot min beställning på ett mycket märkligt sätt. Han kommenterade mina val och drog egna slutsatser kring dem. Jaha du är sån du, nähä INTE plusmeny, Jaha du gillar cheddar bättre, gött jobbat... osv. Hans otydliga stämma låg som en konstant liten ettrig voice-over.

Jag svarade kort och bekräftade inte ett enda av hans försök att bli hej och du. En person begåvad med bara en lätt dragning mot det vi kallar normalt uppträdande hade fattat vinken och lagt ner sin show. Men det här esset bara fortsatte. Jag kände mig smutsig och antastad.

Han vräkte upp grejerna i ett huj och hade uppenbarligen inte hört att jag ville ta med mig krubbet. Jag förklarade att jag ville att han skulle stoppa skiten i en påse och då lyste han upp som en sol och nästan skrek till mig att han självklart kunde göra det – allt för mig liksom. Jävla as. Medan han la ner burgarna i påsen frågade han hur läget var annars. Jag svarade med en avmätt blick. Då förklarade han för mig att det lätt kunde uppstå pinsam tystnad när man plötsligt blir ombedd att lägga ner maten i en påse och att han gärna vill undvika en sådan. Jag tittade på honom ännu mer avmätt och kände att jag ville frysa honom och ställa ut honom på ett freaks-of-nature-museum eller liknande. Jag lovar han skulle bli ett sånt jävla dragplåster.

Jag lämnade över mitt visakort och han fortsatte sitt jävligt onaturliga kallpratsrace, men jag stängde av öron och lät min hjärna projicera bort honom helt och hållet. Jag tycker uppriktigt synd om resten av personalen som måste arbeta ihop med honom och ännu värre, under honom. Det är inhumant att behöva dras med ett sånt jävla praktfleppo varje dag. Det säger en hel del om hur sjuk organisationen är i alla led på Donken. Den som anställde honom kan omöjligt ha alla läsk i backen.

Jag ryckte åt mig påsen och började gå. Vi ses, skrek han efter mig och just då, just där ville jag honom allt ont i världen. Hade det inte varit för att jag är en sådan in i märgen humanist så hade jag skrivit till McDonalds Sverige imorgon och gjort allt för att få honom ut ur arbetslivet. Pronto!

Pekka Heino jr.

Imorse delade kom en far och son och satte sig mitt emot mig på vagnen. Pappan var stor och köttig. En rejäl man. Sonen var kanske 14 år och såg ut som en extremt späd, men exakt version av Pekka Heino. Jag försökte få ihop det hela men det gick bara inte.

Vilket öde. Han var så lik så att hans mamma troligen brukar kalla honom Pekka och pappan brukar fundera kring vad som hände bakom kulissertna, då när mamman var med som publik i Röda tråden ungefär 9 månader innan sonens tillkomst.

It's a dawning of a new era

Detta blir sista inlägget jag gör från en här delen av majorna. Nu drar jag vidare...

Fast bara ett par kvarter. Ni vet det gamla ordpråket "en gång majorna alltid majorna", det stämmer rätt bra. Imorgon checkar jag och J ut från good old sawstreet och in på ett annat ställe i närheten. Det ska bli så smutt.

Där har ni förklaringen till varför jag varit så otroligt frånvarande på sistone. Fy fan vad mycket det har varit med renoveringar, homestyling, packning och fett mycket jobb på samma gång. Det är inte utan att man har pissat ner sitt humör de sista månaderna. På det där dåliga sättet. Nu kommer jag äntligen att få ork att reflektera lite kring sin omgivning. Världen är ju så full av idioter. Jag börjar bli riktigt sugen på att ge dem en omgång.

Inför flytten har jag passat på att hora ut lite möbler på blocket ocksså. Fan lättare deg får man leta efter. Trickset är att inte försöka kräma på om hur fantastiskt jävla underbara, superbra, fräsha, populära och mysiga ens ikea-möblemang är, utan bara kränga ut dem till våldsamt lågt pris. När fyndjägarna inleder sin telefonatacka är det bara att börja säga att man fått lite högre bud. Höja med femtiolappar. De blir som tokiga. Plötsligt handlar det inte om priset utan om att vinna. Ungefär som med budgivningar på bostadsmarknaden. De ska bara ha skiten. No matter what. Plötsligt sitter man där och har sålt sin junk för mer deg än alla andra. Jag borde göra som Neil Strauss och skriva en The Game, fast för hur man erövrar beg-marknaden. Jag kommer fan bli miljonär.

Nu sket jag i att köra det spelet eftersom jag bara ville bli av med min skit. Så jag tjänade inget mer än det stora nöjat att slippa bryta ryggen imorgon. Intye så pjåkigt det heller. Men istället blev jag en frälsare. Blockets kristus. Jag nästan skänkte bort grejerna och folk ringde sönder min lur. Jag sålde allt utom ett bord på en timme, men imorse pallade jag inte fler samtal. Ett borås-mongo började telefonterra mig redan kvart över sju. Det är ett brott mot alla sociala lagar. När man ringer så tidigt till någon är man inte normal. Då är man en jävla galning. En desperado.

Jag tog ner annonsen ögonblickligen. Jag skrattade för mig själv när mina fingrar formade panikordet (lösenordet) bajsmacka i ta-bort-fältet. Det var J:s förslag. Ibland älskar jag hennes hjärna mer än andra dagar.

Över och ut för nu.

Depp-citat

Läste precis Johnny Depps svar på frågan hur han upplevde tillvaron när han blev pappa. Ruggigt träffsäkert måste jag säga.

"Som att bli sambo med en mycket liten alkis"

The Boss

Som alla andra tidningar och bloggar etc skriver idag var Bruce helt galet bra på Ullevi igår. Magiskt brukar vara ett ord som fans använder och då brukar det betyda att det var en riktigt bra spelning. Detta var något större. Magiskt räcker ingen vart. Nu fattar jag konceptet The Boss.

För ett par veckor sedan såg jag en dokumentär om Kiss-fans. Den var galen. Jag garvade rått åt idioterna. Det fanns en ultraretarderad familj som kallade sig The Kiss Family. Lagom sektinspirerat. De drillade sin treårige son att imitera Paul Stanley och pappan i familjen hade sytt Kiss-dräkter till alla i familjen. De var totalt absorberade av sina gudar. Idioter. Men igår snuddade jag nog vid den känslan för en stund.

Det finns inte så många artister som kan trollbinda en publik så. Inte en så stor publik. Det är dessutom helt meningslöst att försöka fånga det i ord. Jag brukar annars tro ganska mycket på just det skrivna ordet. Men vissa känslor går inte riktigt att förmedla. Vissa känslor måste upplevas. Så var det igår.

Folkfest är ett lite äckligt ord tycker jag. Men vad ska man säga. Arbetarklassromantikens eviga envåldshärskare talade rätt in i ryggmärgen och la sig som en skön och förenande fleecefilt över alla som var där. Generationsöverskridande.

En intensiv och fullkomlig gåshudsglädje med en underton av alldeles ljuvligt vemod, rakt igenom konserten, är den närmsta beskrivningen jag kan göra utan att bli löjlig. Det är liksom ingen idé att försöka bräcka alla andra. Bara att sälla sig till sin plats i ledet och konstatera att Bruce karisma måste vara det närmsta Elvis Presleys som någon levande artist kan komma idag. Konserten igår var det bästa jag sett. Basta!

Jag sa ju att jag skulle få stånd om han spelade The River. Det gjorde han inte men hela min kropp hade stånd nästan rakt igenom konserten. Det var stort.

Jag har svårt att välja ut det bästa, det skulle bara bli en vulgär recensionsonani, men att avsluta med Badlands innan sina extranummer var väl typ det bästa han kunde göra. När han sedan körde Thunder road och Born to run uppvägde det uteblivandet av The River med råge.

Kort sagt. Igår var den bästa konsertupplevelsen någonsin. Jag kommer aldrig missa Bruce i Sverige från och med nu. Och betyget. Femma såklart. En stor och saftig dominerande tokfemma.


Etiketter: bruce springsteen, the boss, ullevi, stånd

Bruce Springsteen

Idag är det ingen vanlig dag. Det är Bruce-på-Ullevi-dag-två-dagen. Det är den bästa dagen. Jag sitter i min soffa, spänd av förväntan och dricker treo. J är kool däremot, hon är en veteran, det var hon som fick mig att börja digga honom på riktigt. Hon har matat mig med skivor, dokumentärer och youtubeklipp det senaste året. Jag tycker att Born to Run-plattan är en av de bästa skivorna som någonsin gjorts. Jag får gåshud av Thunder Road.

Men mest hoppas jag nog att han spelar The River ikväll. Det är en fin bit. Då får jag nog lite stånd.

Med risk för att verka lite gnällig...

Partille Cup har rasat hela veckan. Det är en av de värsta veckorna på året i den här jävla stan. Överallt ränner det runt en massa snorungar från världens alla hörn i sina gympakläder. De är glada, svettiga och och hela Göteborg är en enda stor lattjolajbanlåda under en kort men ack så smärtsam tid för stadens invånare. Och allt är Partilles fel. Skitpartille!

Jag är så less på Partille Cup. Det handlar om handboll. En jävla b-sport. Cupen drar hit varenda fränt pubertetsdoftande glin och tillsammans pajar de upp stans hela infrastruktur. De kommer i drivor och bara tar plats. Det ironiska är att det heter Partille Cup just för att de råkar ha ett pisslag som är skapligt i sin genre. Men vad har det med Göteborg att göra? Varför ska vi som grannkommun och särskilt vi oskyldiga stackare från Majorna behöva lida helvetets alla kval för det. Jag får redan lida under Gothia Cup men den är iallafall på min egen kommuns initiativ.

Ska man anordna en cup kanske man inte ska bjuda in fler lag än man klarar av att baxa själv. Hör ni det era Partillepuckon. Bygg ett par idrottshallar till och sätt upp en masscamping vid Kåsjön eller nåt så att ni klarar er på egen hand. Eller se till att köra i mindre skala. Det är orimligt att behöva stå och gnidas mot en hord fuktiga hanbollskids när man ska till jobbet, från jobbet, gå i affärer, fika på cafeer, vistas i parker och på gator – överallt. Fy fan för handboll säger jag bara. Vad är det för sorts sjuk sport egentligen?

Partille Cup är säkert superlukrativt för handeln och gud så bra reklam det är för Göteborg och Sverige. Men för oss andra är det en enda lång febermardröm. Och snart är det dags för Gothia Cup. Vad är det för fel på kommungubbarna i den här stan kan man undra.

Relevans och elegans

När jag gjorde lumpen lärde min supersadistiska fänrik mig ett fint ordspråk som löd: Förtroende är bra. Kontroll är bättre. Ett fint och väldigt relevant ordspråk för en dåre som vigt sitt liv åt det militära kanske. Brrr, det kan fortfarande eka i mitt huvud... Nåväl, det är en annan historia.

Hursomhelst. Jag känner att det är läge att mynta ett eget ordspråk som passar mitt yrkesval: Relevant annonsplacering är bra. Superrelevant är bättre.



Källa: idg.se – 080704

Karlssons Garage

Karlssons Garage i Göteborg är kända för en sak. De har en ruggigt god stekt strömming med potatismos. På deras tummade och bakterieindränkta menyer står den under kategorin "Klassiker". Det är alltså en klassiker hos dem. Vilket borde betyda att en stor del av de som kommer dit vill ha mos och strömming. De har nämligen inget annat som är bra. Det är inte ett bra ställe utan ett skitställe med mediokert allting (utom strömmingen). De lever på sitt goda strömmingsrennomé. 

Därför är det konstigt att de råkar ha slut på just mos och strömming varenda jävla gång man kommer dit. Och att de väntar med att informera matgäster om den lilla detaljen att halva menyn har utgått, tills man sitter där med sin öl. De jävla karlssonsgaragesvinen! 

Musikanter bryter ny mark

Att åka spårvagn är ingen hit, men det är enda färdmedlet om man bor i majorna och inte orkar cykla. Idag lyckades det ändå bli ett snäpp sämre. Vid hagakyrkan hoppade en liten tjej med ett läckande dragspel på vagnen och började sprida rumänska ångesttoner. På dragspelet hade hon fäst en kopp som hon i sin sjukaste fantasi troligen närde ett hopp om att hålögda morgonresenärer skulle fylla med sina fickpengar. Av alla sätt att tjäna en slant.

Jag skulle tro att det är bra mycket lättare att kränga sprit på nykterhetsrörelsens årliga konvent än att få den mest godhjärtade människan att skänka en slant. Det känns nästan mer attraktivt att sätta sig ordentligt tillrätta i ett helt nynedpissat säte än att ge en enda spänn till någon som tränger sig på vagnen och tvingar fram en talanglös melodi när man sitter och känner sig skör på vagnen till veckans första arbetsdag.

Jag har väldigt lite till övers för gatumusikanter i allmänhet men fram till nu har Göteborg iallafall varit förskonat från otyget i kollektivtrafiken. Man fattade ju att detta inte var hennes egen spontana idé utan troligen något hennes föräldrar tvingat ut henne i. Ändå verkade de flesta ha svårt att se mellan fingrarna.

Fast. Precis när jag skulle gå av hörde jag hur det rasslade till i hennes kopp. Alltså, jag lackade ur direkt. Vilken jävla turist det måste ha varit som pyntade. Personen ifråga fattade troligen inte att den just fläkte upp pandoras box. Ryktet kommer gå att Göteborgs Spårvägar är en guldgruva och rätt som det är kommer det vara vardag att man smälls i backen av en mariachiorkester när man är påväg till sitt arbete.

Detta är en miljon gånger värre än att antastas av en flock gratistidningsutdelare på hållplatsen.

Tant beige

Imorse när jag väntade på vagnen såg jag en beige varelse komma gående lite längre ner på gatan. Verkligen råbeige. När hon kom närmre såg jag att det var en äldre dam som såg ut att ha dressat sig för en ökenvistelse. Allt var beige. En tantversion av den beige kunden i tv-serien Macken.

Hon hade stor kavaj som var rutig i fyra nyanser av beige. Beige blus, beige byxor och beige strumpor på fötterna som var nerstoppade i ett par beigeaktiga sandaler. Henner hår var påväg att tappa pigmentet men än så länge fanns en beige nyans kvar. Hennes hud gick i samma ton som hennes beigea scarf och jag tror tillochmed fan att hennes läppstift var beige. Jag konstaterade att hon nog diggar milda kulörer. Jag får svettningar bara jag tänker på att hon kanske inrett i sin favoritfärg också. Så otroligt otäckt det skulle vara.

Jag tycker över lag att människor som klär sig i EN enda färg, topp till tå, har något obehagligt över sig. Kim Jong Il och Fidel Castros klädsmak vittnar ju om att enfärgat går hand i hand med vansinne. Och ta den gula farbrorn i Nicke Nyfiken till exempel. Han verkar vara en duktigt störd jävel.

Hur som helst. Jag fattar inte vad Elsa Beskow höll på med när hon jiddrade fram sina historier om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hon har ju för fan glömt deras kusin från Majorna – Tant Beige.

Drömrubrik

Som andranyhet på Aftonbladets nätlöp ligger just nu en larmrapport av episk magnitud. Krigsrubriken som lyder "KORVBLUFFEN", har till och med pimpats upp med ett grafiskt inslag. Det handlar om grävande journalistik och en hårdgranskning av 15 olika sorters grillkorv.

Hur kan en nyhet med sådan dignitet få stå tillbaka för en massuppsägning på Volvo. Det är ju bara 1200 personer och deras närmsta anhöriga som drabbas. En korvbluff drabbar ju ett helt folk. När ska de lära sig att prioritera egentligen?

Vilken dröm att få sätta en sådan rubrik. Korvbluff. Jag tror att jag älskar det ordet. Det kommer bli en modern klassiker.

Ändrade planer

Jag skulle tränat på lunchen idag men har ont i huvudet. Det ska jag fira av med att äta rejält med bøf. Jag har kommit av mig lite i bøf-ätandet kan man säga. Dels har jag gått och blivit semi-vegetarian. Plus att de jävla asen har höjt priset på en vanlig lunchbøf till så när som på en slät hunka. Det är barockt!

Vilka tror de att de är egentligen? Med sin ojämna personalkvalité och sitt danska sätt. Fy för den lede!

Ändå går jag dit. Det är något som attraherar mig. Kanske är det tanken på att späkas i sin egen vrede (pga. väntetid, antiservice, ohemula priser och dålig kommunikation) som lockar mig så.

Vi får se hur det går.

Trolla med mike

Jag har precis upptäckt "trolling". Det är ungefär som busringning fast i textform. Och det är skitkul. Enligt wikipedia är definitionen av ett internettroll "en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet med huvudsyfte att reta upp övriga användare".

En kollega ställde för några dagar sedan en seriös fråga på ett forum för hembioentusiaster. Han ville ha ett tips på en tv med snygg baksida. Tillbaka fick han spydiga och dumma svar utan relevans. Så föddes idén.

Jag skapade en användare och började ställa frågor. Idiotfrågor. Och jag kunde riktigt se hur de som spenderar hela sina dagar på forumet; de som äter, sover och skiter allt som har med hemmabio att göra, ramlade i backen när ett sådant okunnigt hjon kom in och försökte spela på deras planhalva.

Alltså, i torsdags åkte jag till Siba och köpte mig en smäcker 37" Samsung platt-tv. På en dekal i butiken, men även i instruktionsboken står det att den är HD-ready, vilket var precis vad jag ville ha. När jag packat upp den och installerat alla kanaler så börjar jag leta efter vart jag ska placera min hårddisk för att kunna spela in. Men det finns inget uttag och jag hittar inte ett enda ställe i manualen där de förklarar vart den ska sitta.

Till slut så skruvar jag isär tv:n för att se om det kanske är så att man ska placera hårddisken där men hittar ingen logisk plats där den skulle kunna sitta. Jag trodde sån här var plug-and-play nuförtiden. Och nu kan jag inte lämna tillbaka tv:n heller för att jag skruvat isär den säger de på Siba.

Usch. Jag är så besviken. Köp aldrig Samsung säger jag bara. Om man köper något som ska vara HD-ready så förväntar man ju sig att den ska vara det också.

Kan man gå runt detta på nåt sätt?
Hur gör jag för att tv:n ska bli kompatibel med min hårddisk?

Givetvis dröjde det inte länge förrän bluffen (jag) uppdagades och jag blev utslängd. Men jag hade kul på vägen dit. Min humor föll uppenbarligen inte moderatorerna på läppen och jag kan hålla med om att det var pajigt. Men jag kommer tillbaka och nästa gång blir det spektakulärt. Sanna mina ord.

Jag kommer här att publicera mina bästa lur.

Ett hjärta av guld

Jag har en melodi inuti mitt huvud. Den studsar runt och den skaver hela dagen och i mina drömmar. Jag försöker hela tiden tysta den men det är helt omöjligt. Jag nynnar och visslar och jag lider. Det går omöjligt att bli kvitt den. Jag har helt enkelt fått den på hjärnan. Neil Youngs Heart of Gold.

Allt är ett gatumusikantsvins fel. Han huserar dagarna i ända nedanför mitt kontor. En förhållandevis ung kille med en samlad repertoar om tre låtar som han nöter sitt aukustiska gitarrhelvete med i en jämn loop.

Jag gillar Neil Young mycket. Men efter att i flera dagar straffats med en rutten coverversion av Heart of Gold, om och om igen, är det svårt att känna respekt för upphovsmannen.

Om han fortsätter nästa vecka kommer jag bli helt tokig. Jag blir redan nu så provocerad av blotta tanken på hur han står och sprätter med benen och manglar strängarna när han kommer till mittpartiet... dang dang dang Heart of gooo-old!!

Jag såg en ung tjej springa fram och släppa ner några mynt i hans gitarrcase. Charmigt kan man tycka. Vad hon inte förstod vara att hon enligt vår kontorslag begick en dödssynd. Hon agerade feeder och bidrog till en ohyggligt dålig sinnesro för alla oss som sitter och svettas på sitt kontor.

...dang dang dang Heart of gooo-old!!

Åhh det väcks en lust inom mig när jag tänker på det. På måndag när mina hörselgångar kletas ner för femte gången kanske kanske jag kommer att tappa det totalt. Om gud vill springer jag ner och rycker gitarren ur händerna på honom och smackar den med en djävulsk kraft i flisor rätt framför ögonen på honom. Sedan kommer jag titta på honom och bara peka. Ett riktigt psykopek.

Vi får se. Fast troligen kommer jag väl bara bita ihop och svälja bajset som vanligt.

Lunchiakttagelser på McDonalds

Var nere och handlade ångestunch på de gyllene bågarna förut. När jag stod i kön knackade det plötsligt på min axel och när jag vände mig om frågade en vilt främmande kvinna ifall jag möjligtvis hade en femma. Skumt. Efter en stund såg jag henne antasta ett annat kö-fleppo i kön bredvid. Samma grej. När jag hade beställt stod hon åter igen längst bak i kön närmast utgången och skavde efter växelpengar.

Ett nytt och mer raffinerat tiggeri måste jag säga. Att köra ett ambulerande schema i en snabbmatskö. Det är nästan värt att premieras. Men bara nästan.

När det var min tur kom nästa event. Tjejen i kassan. Herregud. Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i. Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 17 år hade rakat av sig ögonbrynen helt och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en karikatyr. Jag ville slita fram mobilkameran.

Varför gör man så? Det var inte snyggt någonstans. Det såg snarare duktigt mentalstört ut.

Men men... hon såg ju pigg ut i alla fall.

Rabalder

Igår sågade Hans Wiklund Sex and the city-filmen. Oboj, det har rört upp känslor må jag säga.

Wiklund hävdade att kvinnor som gillar filmen förtjänar max hälften av männens lön. Brrr... det må jag säga, det är till att sticka ut hakan herr Wiklund. Nu blir han såklart masskastrerad i bloggar över hela landet. Folk rasar i klasar, för att använda kvällspresslingo.

Jag vet inte. Jag har svårt att förstå de som upprörs fullt ut. För mig är det ganska uppenbart ett jävligt överdrivet uttalande för att utrycka sitt missnöje inför en film som han anser är bakåtsträvande. Jag är tämligen säker på att det inte ska tolkas särskilt bokstavligt. Och om man bara försöker att läsa lite mellan raderna istället så har han väl ändå en liten poäng någonstans. Cut him some slack.

Det roliga är väl egentligen att sågningen spelar så ruggigt dåligt med det faktum att hans egen livspartner inte känns så vansinnigt främmande i kretsar där brasilianska vaxningar, analblekning och LV-accessoarer är lika vanligt som dagishämtning, mellanmjölk, och sopsortering i svenska medelklasshem.

Det och att han ser väldigt rolig ut. På det där konstiga sönderblonderade botoxsättet ni vet.


Etiketter: hans wiklund, sex and the city

Så känns det för jämnan

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."

Oscar Wilde

Lunchutmaning

Idag fick jag en ruggigt motbjudande lunchutmaning av en kollega. Vi ska äta var sin cheseburgare inne på kontoret den 26 februari 2009.

Det kanske inte låter så mycket för världen. Men det är det. Vi talar nämligen om att tillreda och inmundiga en måltid bestående av "Cheeseburger in a can", samma dag som sista bäst-före-datum går ut. Jag vet inte varför jag gick med på det men det finns något kittlande i tanken. Lite utav ett gastronomiskt tandemhopp. När man fyllt 32 får man försöka ta vara på de tillfällen att leva på kanten som bjuds.

En frystorkad cheeseburgare med alla tillbehör, inklusive bröd och saltgurka, nedpressad i en konservburk. Jag säger då det. Det är så perverst att det plötsligt blir självklart att den härstammar från Tyskland. Var annars liksom?

Det finns lite lösa tankar kring att skapa ett riktigt sjukt youtubeevent av det hele. Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst...

Härmed paxar jag stora toan hela eftermiddagen den 26:e februari nästa år.

När det knyter sig i magen

Sjung om studentens lyckliga dagar...

För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra! Fy fan vad vi är bra, fy fan vad vi är bra...

Resten är bara så jävla mycket depp och tragik att Björn Runges ångestdrama "Mun mot mun" känns som en Jim Carrey-komedi. Mitt hjärta brister nästan när jag ser bilden. Det knyter sig i magen. Självklart är bilden tagen på Hisingen men inte under mina mest cyniska stunder skulle jag kunna raljera kring det. Vissa saker är bara för ledsamma.



Jag får lust att spola tillbaka tiden och betala en helikopterhyra åt stackarn. Ingen människa borde bli hämtad i en superrisigt pyntad och solblekt 740 för att sedan behöva äta ett Whopper Meal på sin studentexamen.

Jävla skitvärld vad du är orättvis ibland.

Födelsedagsbarn!

Nostalgi. Idag fyller Bloggfrossa 3 år!

Precis idag, just nu. Det har varit båder roligt och tråkigt. Mest roligt så jag fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag börja öka frekvensen igen nu.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar. Det är väldigt uppskattat. Även alla retarderade EMD-fans vill jag välkomna. Tack tack hemskt mycket tack.

Så, nu kan ni skicka över gåvor och myrra :)

En annan del av Sverige

I helgen besökte jag Halland. En mycket förnämlig vistelse med undantaget Våxtorps marknad. Jag vet inte vad det är men det finns någon slags sjuk ådra av självspäkning inom mig som gör att jag dras till platser där man får bevittna och uppleva mänsklighetens mest ocharmiga drag på nära håll.

Nog för att det kan vara kul med fleppon, men alltså, när så många fleppon samlas på en plats uppstår en slags spegelvänd värld där man själv tillhör minoriteten och automatiskt blir the fleppo. Jag kände mig mycket obekväm.

Iallafall. J hade haussat upp Våxtorps marknad som en av de sjukaste tillställningarna som går ner i Halland och sånt vill jag under inga omständigheter missa. Jag fick dock inte med mig någon större lärdom av marknadsbesöket. Inte mer än att det där djupt rotade föraktet mot nasare har en mycket skälig grund. Jag gick in i ett slags stand by-läge.

Man skulle kunna sammanfatta det hela som en stor och härlig sexist- och rasistfestival. Jag kan inte neka att jag kände av en viss besvikelse när jag blev uppmärksammad på att det faktiskt finns en marknad för t-shirts med skojkonservativa budskap som: "Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor och män var män och fikus var en krukväxt".

Det slog mig också att de som envisas med att bära tischor med svenska flaggan och texten Sweden, Born to be a viking eller liknande, alltid är de människor man minst av allt skulle vilja ha till ambassadörer för sitt land. Det är lite lustigt egentligen. Och samtidigt oerhört pinsamt.

Jag provade en khaki-väst och poserade fräckt och ohämmat tills jag insåg att ironi faktiskt inte existerar i den subkulturen. Alls. Skamset hängde jag tillbaka missfostret till klädesplagg och gick vidare.

Annars var det roligaste inslaget när J blev osams med en donutförsäljare. Han skojade på och körde lite klassisk könsrollshumor blandat med hög käckhetsgrad som inte föll i god jord alls. Jag skulle vilja påstå att det uppstod en tjock vägg av klassisk finsk stämning dem emellan och jag njöt när hon avlivade honom med blicken. Det måste anses som ett nästan omöjligt konststycke att lyckas pissa ner humöret hos en gårdfarihandlare. Men J lyckades med bravur och jag kände riktigt hur min retnerv vaknade till liv och triggades. Jag ville jävlas med honom men syrenivån började ta slut.

För att behålla en liten gnutta värdighet åkte vi tillbaka och badade istället.

Före solnedgången

Jag har köpt dvd-utgåvan av den odödliga klassikern Death Wish. Förlagan för alla hämndfilmer, med den sexiga och mäktiga Charles Bronson i huvudrollen. Den har legat och värkt i hyllan sedan i vintras. Velat bli sedd. För ett par dagar sedan såg vi den.

Den var som jag mindes den. No more no less (och det är ett jävligt bra betyg). Men det var en replik jag fastnade extra mycket för: "Hälsa att han ska lämna staden innan solnedgången". Fy fan vad tufft. Man fattar att det är allvar. Så säger man sällan nu för tiden. Inte mycket mäter sig med det.

Tänk om någon skulle säga det till en idag. Vad skulle man göra då? Fan, det skulle bli rätt mycket att rodda med. Jag menar, bara att säga upp sin telefoni och bredband för att inte tala om el och prenumerationer. Det skulle vara ett jävla meck helt enkelt.

Tågterror av bibliska mått

Igår på x2000 påväg hem till Göteborg fick vi det sämsta tänkbara sällskapet i samma vagn. En mamma och hennes son som var ett riktigt vidrigt litet monster.

Det är lätt att säga att barn är barn och att barn inte är onda. Men då har man fan inte upplevt tågterror signerat tåg 443 den 26/5 2008. Här snackar vi om en unge som genererar en bild av Damien i Omen som drömsonen personifierad. Mamman i fråga måste ha missat alla samhällslektioner och inte förstått det där med socialt uppförande. Hade hon bara en gång försökt förklara för den lille att så här kan man inte hålla på. Kanske tagit upp honom och gått till bistrovagnen eller sprida ut helvetet över hela tåget istället för att bara lugnt sitta kvar och låta honom äga världen. Då hade det gått att ta. Då hade en känsla av medlidande uppstått och det hade gått att härda ut utan att dö en stor bit för varje minut. Men den här morsan var en lustig maskin må jag säga.

Ungjäveln var kanske tre år och förde all kommunikation genom högpitchade skrikläten och han sprang fram och tillbaka som att någon pressat upp en tub senap i röven på honom. Han skrek sig igenom alla känslolägen. Så fort han inte fick full uppmärksamhet var det som att det gick 220 volt genom kroppen på honom. Han blev en tokig liten illbatting. Istället för att se det minsta gullig ut i sin vedervärdiga ishockeyfrisyr och bermudashorts, såg han ut som en miniversion av en österrikisk sexturist. Och det hjälpte mig föga att hitta några förlåtande drag.

Där satt jag med ett inre dilemma. Jag kände att jag verkligen, verkligen hatade ett barn. Egentligen var det ju hans mamma som borde få klä skott för hela skiten men när man gråtfärdig av trötthet utsatts för skriktortyr under ett par duktigt sega eftermiddagstimmar är det lätt hänt att ens rationella tankar sätts ur spel tillfälligt.

Efter gårdagens tågresa tycker jag nästan att en avslappningsskiva med 80 minuter ihärdig ljudupptagning av en tandläkarborr är en alldeles utmärkt produkt att investera mina livs besparingar i.

Istället för att säga till den lille bastarden att nu får det fan räcka, så eldade morsjäveln på som att det var en självklarhet att varenda människa på jorden bara toknjuter av att få sina trumhinnor perforerade av illvrål. Plötsligt kom kvittot på att jag inte var ensam. Min projektledare och produktionsledare höll på att sprängas av irritation de med. Det var skönt att höra och det hade faktiskt en något lugnande effekt. Jag var så nära att säga något men var rädd att jag, om mamman hade börjat käfta, skulle bli pinsamt otrevlig. Det har hänt vid ett par tillfällen och då förlorar jag direkt rätten att envägshata och känner mig istället bara kass – om jag har otur.

När vi precis hade passerat Skövde hände något som fick, mig att fundera på om det faktiskt var verklighet vi upplevde eller bara en jävligt störd dröm. Jag blev snabbt varse att det var det förstnämnda. Plötsligt hördes ett tvåtonigt, svinirriterande läte. Mycket högre än allt annat. Mamman tyckte tydligen att det var dags att ta sadismen till en helt ny nivå. Jag hängde mig ut i gången och såg hur hennes avkomma stod i mittgången och tutade järnet i ett rejält Hohner-munspel, som om det vore enda sättet för honom att syresätta sitt blod. Ja det är helt sant. Nej jag skarvar inte. Jag vet att det andas när grisar flyger men icke.

Smärtsamma stön hördes från lite överallt i vagnen. Jag tror, nej jag VET att ALLA hatade den lilla vidriga familjen just då. Hade någon (vem som helst) fått för sig att greppa tag i morsan och slänga henne ut genom rutan, av tåget, i farten, just då. Ja då är jag ganska övertygad om att det hade varit helt omöjligt att få loss ett vittnesmål till mammans fördel. Man har liksom förverkat all sin rätt att vistas bland andra männioskor om man ger sin son ett munspel att leka med när man reser kollektivt.

När jag steg ut på perrongen släppte det. En känsla rusade genom min kropp i idiothastighet. Det var gudomligt. Det måste vara så det är att skjuta heroin för första gången. Jag var fri. Jag kände mig så upprymd att jag bara skrattade hysteriskt när AD:n i sällskapet frågade ifall ungen hade varit jobbig. Han hade nämligen själv suttit med öronen fulla av härlig ipodmusik hela vägen och nanat. Då ville jag nästan ge honom en sträng örfil till svar. Fast det var ju bara mitt eget fel och min egen rena idioti som gjorde att jag inte hade orkat rafsa fram ipoden på morgonen. Ett misstag jag inte kommer att göra om så länge jag lever.

När jag hoppat på vagnen hem och hunnit åka en halv hållplats hörde jag plötsligt ett bekant läte. Det var skrämmande likt det oljud som våldtagit mitt hörselcentrum så brutalt de senaste tre och en halv timmarna. Jag vände mig om och vad fick jag se om inte mor och son i all sin prakt. Min smala lycka hade välsignat mig med mina mardrömsmedresenärer hela vägen hem. Ibland är livet bra sött.

Jag tittade så innehållslöst och avmätt jag bara kunde, rakt i ögonen på henne. Våra blickar möttes och jag kände hur mitt minspel signalerade högoktanigt äckel. Men responsen var noll. Det var då jag insåg att det inte hade varit någon som helst idé att få en verbal falling down över henne på tåget.

Skulle jag glömma min ipod någon gång kommer jag hoppa av och ta en taxi oavsett hur långt det är kvar. Sanna mina ord.

Bloggenkät

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Bra och dåliga luktminnen

Igår köpte jag en kilram som man bygger ihop själv. När jag öppnade förpackningen slungades jag tillbaka minst 17 år i tiden (fy fan vad hemskt det låter). Det luktade träslöjdsal. Fan vad jag gillar den lukten. 

Men den påminner mig även om en av de värsta lukterna. Träslöjdslärare. 

Varför lider alla träslöjdslärare av hygienstörning? 

McDonalds clown är en karriärist

Jag läste i Metro påväg till jobbet att nån snubbe burit in en påse med sprängmedel (typ) på Kärnkraftverket i Oskarshamn. Osoft såklart och genast drar debatten om säkerheten på svenska kärnkraftverk igång. Jag håller med. Det låter obra att anställa sprängkåta isoleringsarbetare.

Jag skulle dock vilja hävda att det är minst lika oroande att McDonalds husclown har lagt sin clownkostym på hyllan och gått och fått sig jobbet som Informationschef på SKI (statens kärnkraftsinspektion).


Kolla själva >>



Ettiketter: oskarshamn, kärnkraft, kärnkraftverk, mcdonalds