Jag hade givetvis läst en massa förståsigpåare såga den vid fotknölarna. Hävda att det är just sådana här filmer som aldrig borde få känna bioduk. Jag såg även filmkrönikans Orvar Säfström dissa den som fan. Men vem fan bryr sig om vad Orvar säger nuförtiden. En kille som verkar sträva efter verbal utlösning varenda gång han ska till att recensera en film. En kille som med sina vulgopollisar, pubertetshårdrockarfrilla och ständiga nickticks gör det jävligt lätt för oss andra att hålla igen varenda tillstymmelse till utlösning. Hursom helst, Orvar gillade inte filmen och ur ett filmrecensentperspektiv kan nog varenda person på jorden hålla med om att resultatet inte blev så lyckat som det borde.Men just Tusenbröder går inte att bara behandla som vilken jävla dussinproduktion som helst. Den har ett arv att förvalta och jag personligen bestämde mig redan innan för att lägga mina kritiska ögon åt sidan för ett tag. För att träffa polarna en stund igen. Träffa familjen. För det var precis så det kändes när ljuset tändes och det var dags att gå hem. Det var ett kärt återseende.
Drygt tjugo minuter i n i filmen vänder sig min kompis A sig mot mig och säger: "Fan, jag tycker det håller". Jag svarade med att nicka och riktigt mös inombords. Det var en njutning att se Ola Rapace iklä sig rollen som Hoffa en sista gång och hans voiceoverpartier som så många viktigpettrar tycker är överflöd satt jag bara och rös till. Samspelet mellan manustexten och Olas sätt att läsa den är ovanligt bra. Känns oskrivet samtidigt som det känns oerhört välskrivet. Alla som sett serien förstår vad jag menar.
Jakob Ekelunds karaktär "Petter" från "Tusenbröder 2" har sågats utan pardon i den nya delen. Det har tyckts att han är ett nyfrälst skämt. Jag ställer mig helt frågande till om de recensenterna ens har sett Tusenbröder när det gick på tv. Han var ännu sjukare nu än han var då. One sick puppy, för att använda en gammal klassiker. Han spelar mycket bra men fyller kanske inte så stor funktion den här gången. Han hade kunnat vara med ännu mindre utan att det varit konstigt.
Först när hälften av filmen har gått börjar man känna att allt går för fort. En massa konstiga slutsatser dras, man kastas fram i historien och de stämningar och den extremt trovärdiga ångest som kännetecknade de första två delarna får aldrig riktigt utrymme. Den hinner inte fånga en i sitt grepp och man får bara känna försmaken.
De sista femton minuterna är enligt mig en skymf mot Tusenbröder som varumärke. Allt går såfort och känns inte särskilt genomarbetat. Jag upplever stressproduktion och åskådaren får aldrig "känna" den där känslan av ett hårt slag i magen innan allt går åt helvete. Precis den där känslan som fått mig att älska Tusenbröder tidigare, som fått mig att längta efter mer, den hinner aldrig ikapp. Plötsligt är det över.
Det är ett bra slut. Precis ett sådant slut serien behövde för att kunna kunna dö som produktion och leva vidare som en storslagen historia. Men vägen dit känns ostrukturerad och tempot så hastigt, en massa faktorer gör själva upplösningen ryckig och resultatet känns ofärdigt...
...vilket man skulle kunna säga att det på sätt och vis ÄR.
I fredags var jag i kontakt med Ingemar Leijonborg, regissörens far, som är inblandad i form av producent. Han kunde ge mig det lugnande beskedet att det med säkerhet kommer en längre (rättare sagt dubbelt så lång 2X90min) version på tv lagom till jul. Tusenbröder - Återkomsten spelades in för tv-formatet och först när det mesta redan var inspelat blev det tal om att göra en film. Inte konstigt att man upplevde en massa luckor i filmen.
Det känns som att de gjort ett bra jobb efter förutsättningarna med att sätta ihop en film av det. Dock hade det kanske räckt med ytterligare tio minuter en kvart filmtid för att täcka upp en del och få fram den känsloeffekten jag saknade i slutet.
Hursomhelst är Tusenbröder speciellt och jag kan inte sätta ett betyg på Filmen. För den är mer än en film för mig. Under de år som gått har karaktärerna nästan blivit verkliga. De har varit som osynliga grannar och jag har aldrig kännt en dramaproduktion snudda så nära mitt eget liv som Tusenbröder. Inte för att jag varit ens i närheten av att hamna i samma situation som Hoffa och Co men för att jag kan relatera till honom som människa. Jag tror faktiskt att de flesta kan känna att det inte ligger så förbannat långt bort att hamna där under fel omständigheter.
Som fristående film skulle jag underkänna den. Om jag inte hade en så kärleksfull relation till karaktärerna hade jag nog velat ha pengarna tillbaks, men nu kan jag inte bortse från det faktum att det var väligt skönt att få träffa dem igen...
Och jag blir glad av tanken att allt det jag saknade på vita duken troligen kommer fylla mitt vardagsrum lagom till nästa vinter.
Härnösand är kanske mest känt som den narkomantätaste kommunen i Sverige (procentuellt i förhållande till population), i alla fall om jag ska tro min kollega P a.k.a Jägarn a.k.a Statistikern. Det låter i och för sig rimligt eftersom det isåfall skulle kunna vara förklaringen till hur kommunledningen valde att förvalta de cirka 2 mille de lyckades få loss i kulturbidrag för några år sedan. För det som hände var att någon femfemma kom på och genomförde den briljanta idén att försöka locka turister till stan med ett flöte i bombastiskt format.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.